Spectre (2015)

16 november, 2015 9 kommentarer

SpectreI fredagskväll var jag och Henke och kollade in den senaste Bond-filmen Spectre på den nyöppnande IMAX-biografen i Solna och Filmstaden Scandinavia. När jag kom hem råkade jag se att SVT visade Cloud Atlas och jag kom in precis i början av filmen. Rackarns vad bra Cloud Atlas är ändå tänkte jag. Jag kollade ganska länge tills jag blev trött och gick till sängs. Jag var glad och nöjd efter min andra IMAX-upplevelse nånsin och dessutom såg jag fram emot lördagen som jag visste skulle bli minst lika trevlig eftersom den skulle spenderas med filmspanarna på Stockholm Filmfestival. Sen skulle jag bara kolla in Twitter lite innan jag slöt ögonen…

Det är lite klurigt att skriva om Spectre så här precis efter det som har hänt i Paris (skrivs alltså på lördag morgon) men det är väl bara att ta tjuren vid hornen och börja skriva.

 

Filmen

Jag gillade Spectre. Jag hade hört och läst ganska mycket dålig kritik så jag förväntade mig en ganska seg och alldeles för lång film utan spänning. Det var ungefär det jag hade hört i alla fall. Men jag hade roligt hela tiden. Det är en härligt snygg film. Jag gillar samtliga miljöer. Det är en förhöjd verklighet där allt är extra snyggt. Jag tyckte dessutom att det verkligen kändes som en Bond-film. Det är snygga bilar med manicker, klockor som sprängs, snygga åtsittande klänningar, slagsmål på tåg, explosioner, fina vintermiljöer med pulkåkning medelst flygplan. Daniel Craig är isigt sval som Bond och jag gillade även Léa Seydoux. Christoph Waltz som skurk var som en skön parodi på Bond-skurkar och hans henchman Mr. Hinx (Dave Bautista) var en kraftig bit. Den nya valpiga Q och hans ständiga hackande känns lite trött. Dessutom tyckte jag inte hans slitna laptop med klisterlappar passade in tillsammans med allt annat så slicka.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


IMAX-upplevelsen

Det här var andra gången jag klev in i en IMAX-salong. Första gången var när jag såg Mission: Impossible – Ghost Protocol i Montréal och den gången blev jag inte jätteimponerad som jag minns det. Den här upplevelsen var klart bättre. Jag sögs verkligen in i filmens värld, lät mig omslutas. Ljudet. LJUDET! Aj, jag fick ont i öronen och blev svettig. Efter kanske en timme kände jag mig åksjuk och funderade om jag skulle bli tvungen att gå ut ur salongen, men som tur var tog jag några djupa andetag och kände mig bättre efter några minuter. Bildkvaliteten var hur bra som helst och det trots att fotografen Hoyte van Hoytema (yay!) inte använt speciella IMAX-kameror, men det är möjligt att det blir än mer knivskarpt med såna kameror. Två klagomål på salongen: 1. Armstöden satt inte fast ordentligt så när grannen lutade armbågen mot stödet så vibrerade i princip hela min fåtölj. 2. Numreringen på stolarna var förvirrande oklar eller t.o.m. helt frånvarande på vissa rader vad det verkade.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Här hittar ni Henkes tankar om Spectre. Did he get what he was exspectring?

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, James Bond, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

#MoF15: La casa del fin de los tiempos (2013)

6 november, 2015 Lämna en kommentar

Monsters of FilmLa casa del fin de los tiemposMonsters of Film-dagarna fortsätter! Filmerna som erbjuds via SF Anytime finns nämligen tillgängliga en helg till, fram till och med 8 november, så jag passar på att beta av några till. Jag noterar att de filmer som går att se via nätet kommer från olika länder. Själv har jag hittills sett brittisk, australiensisk, nyzeeländsk och tysk film. Nu var det dags för ett helt nytt filmland, nämligen Venezuela!

The House at the End of Time är i grunden en historia om ett spökhus. Ja, det hör man ju på filmtiteln som börjar med just The House… och hur många såna filmer om hemsökta hus finns det inte.

I just det här spökhuset bor Dulce (Ruddy Rodríguez) med sin man och två barn. Dulce upplever att konstiga saker händer i huset. Det är det vanliga: märkliga ljud, mystiska skepnader, röster. När filmen inleds är det värre än vanligt och Dulce vaknar upp efter att ha varit avsvimmad. Hon upptäcker att det otänkbara har hänt. Polisen anländer, Dulce grips och döms till ett långt fängelsestraff.

Nu spolar vi framåt 30 år i tiden. Dulce släpps från fängelset men ska, av nån anledning som jag inte riktigt förstod, bo i huset där allt ”det hemska” hände. Tror myndigheterna att hon ska ångra sig, be om förlåtelse och bli en bättre människa, eller hur tänker de? Nåväl, det dröjer i alla fall inte länge förrän konstiga saker börjar hända igen.

Ja, men det här var ju en ganska trevlig mysskräckis. Inledningen var mystisk och skapade en bra stämning. Spökhuset etableras direkt. Bl a har huset en ganska läskig källare, rena katakomberna.

En detalj jag noterade var att man använder dörrar på ett snyggt sätt. Det är nog ett ganska vanligt grepp i skräckisar, speciellt spökfilmer. Dörrar kan vara bra för att stänga saker ute, men kan också hindra protagonisten från att ta sig in i ett rum för att kanske hjälpa nån. Dessutom har vi handtag som kan röra på sig, knackningar som kan ljuda, och dörrspringor som man kan se saker igenom.

En sak som var lite synd var att man använde samma skådis både i scenerna för 30 år sen och de i nutid. I nutid har Ruddy Rodríguez ålderssminkats för att se ut som typ 75, och det var inget speciellt bra smink. Nu ska sägas att större delen av filmen ändå utspelas i dåtiden där vi får se vad som ledde fram till ”det hemska”.

Just detta att en film utspelas i två tidsperioder har vi just sett ganska ofta (både på film och i litteraturen). Jag tänker t ex på en film som Lone Star av John Sayles eller varför inte Stephen Kings It.

Som jag skrev så är det en, i alla till en början, klassisk historia om ett hemsökt hus. Efter hand så övergår kanske filmen till att vara mer av en thriller med övernaturlig inslag än en ren skräckis. Förutom det så får vi även avsnitt som gav mig lite vibbar av E.T. eller Stand by Me. Kids som leker, kärleksgnabbas, spelar baseboll och åker BMX.

En bit in i filmen dyker en präst upp. Han vill försöka hjälpa den gamla Dulce att hantera det som har hänt. Det leder till att han själv dras in i mysteriet och han börjar titta i gamla böcker och tidningsurklipp för att läsa på om husets historia. Japp, också det ett klassiskt skräckfilmsgrepp, och jag gillar det.

Jag kan inte låta bli att ge The House at the End of Time en trea. Det är svårt att undvika det när det handlar om religion, frimurare och seanser med blinda sierskor i rullstol. Det är absolut inget mästerverk men en sevärd liten mysteriefilm med Miss Venezuela 1985 i huvudrollen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Sierskan!

Sierskan!

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 3, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Gift (2015)

1 oktober, 2015 5 kommentarer

The GiftI The Gift spelar Jason Bateman och Rebecca Hall ett par som flyttar till Los Angeles efter att Bateman fått nytt jobb där. De är till synes lyckliga men under ytan bubblar händelser i det förflutna, och då pratar vi både i närtid och längre tillbaka i tiden. Väl på plats i L.A. träffar de på en gammal klasskompis (Joel Edgerton) till Bateman. Det uppstår en något obekväm stämning när Edgerton bjuder in sig själv till parets hem och dessutom börjar ge dem presenter.

Jaha, vad ska man säga om det här då? Ja, jag kan väl börja med att konstatera att det är en helt ok thriller, varken mer eller mindre. En typisk film att se hemma i soffan en söndagkväll som avslutning på helgen. Fast The Gift har ändå nåt lite mer än en vanlig thriller. Mina sympatier till de olika huvudpersoner skiftar nämligen en hel del under filmens gång. Jag ska inte spoila nåt men mot slutet så kommer det en del twistar som gjorde att filmen kändes lite fräschare än standardthrillern.

En intressant detalj är att Joel Edgerton inte bara gör rollen som den ”udda” kompisen från förr utan han ligger bakom både regi och manus. När en skådis väljer att regissera en film har jag fått för mig att det ofta brukar handla om s.k. passion projects och ”viktiga” filmer, typiskt i stil med Russell Crowes The Water Diviner. Edgerton har satsat på att göra en thriller, rakt upp och ner, vilket känns skönt. Man slipper ju definitivt prettovibbar i alla fall.

När det gäller Edgerton så kan jag faktiskt inte påminna mig att jag har sett honom i nån film alls, även om jag säkert har jag gjort det.

*kollar upp på Filmtipset vilka filmer jag har sett med den gode Joel*

Jaha, jag har sett honom i King Arthur (usel film), The Great Gatsby (halvbra film) och Zero Dark Thirty (grymt bra film). Hmm, ja, jag minns nog en skäggig militär i ZD30 som liknade Edgerton.

I The Gift är Edgerton riktigt bra på att spela en sån där person som du inte vill få på halsen. En person som du går omvägar på stan för att undvika att träffa.

Slutligen var det kul att Wendell Pierce (Bunk från The Wire, yay!) dök upp som polis. Tyvärr var han med för lite för min smak. Varför ta en så cool skådis om det bara handlade om två minuter? Nåja.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallThe Gift har premiär imorgon fredag och jag såg den under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Dheepan (2015)

17 september, 2015 7 kommentarer

DheepanJacques Audiard kan nog vara lite av favoritregissör för mig. Sen tidigare har jag sett hans Mitt hjärtas förlorade slag och En profet och gillat bägge skarpt. De rouille et d’os har jag inte kommit mig för att se än. Efter att ha sett Blackfish så lockar den ännu mindre…

Dheepan känns som en film gjord för biografen Zita (Folkets Bio) i Stockholm. Det är en ”viktig” film. Den handlar om flyktingar som kommer till Frankrike och får problem med att integreras i samhället. Eller ja, de integreras nog ganska bra i samhället. Frågan är dock: vilket samhälle? I Dheepan hamnar flyktingarna ute i en Paris-förort med de problem med kriminalitet som finns där. Ur askan i elden liksom.

Under Malmö Filmdagar, där jag såg Dheepan, visades även No Escape där en amerikansk familj hamnar i trubbel i ett okänt asiatiskt land. Rebeller tar över makten och familjen tvingas fly för livet. Jag såg inte, och har inte sett, No Escape själv men just familjens roll har jag hört mina filmspanarkompisar Fripps filmrevyer-Henke och Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia diskutera (läs: vara oense om) en hel del.

Även i Dheepan spelar familjen en stor roll, fast på ett ännu mer akut sätt. Filmen inleds på Sri Lanka där kriget mellan de tamilska tigrarna och det lankesiska styret precis tagit slut. Den tamilska sidan har förlorat och tamilerna samlas ihop i flyktingläger. För att kunna ta sig till Frankrike och där få asyl paras en man ihop med en kvinna och en nioårig flicka. Ingen av de tre har träffat varandra förut men nu ska de låtsas vara en familj.

De kommer till Paris. Hur länge ska de låtsas? De bor alla tre i en lägenhet, mannen får jobb som vaktmästare, flickan börjar gå i skolan. Ja, de kanske är en riktig familj trots allt? Kvinnan har släkt i England och vill egentligen dit, men hon vill varken ta med sig flickan eller mannen, i alla fall inte till en början. Mannen vill inte att hon åker iväg ensam, vad händer då med deras asyl? Bluffen kommer ju att avslöjas.

Ja, det var en intressant film det här. En sak jag tänkte på var hur typiskt det är att barnet i familjen är den som är bäst på att anpassa sig till en ny situation. Den nioåriga flickan är den som lär sig franska snabbast och får fungera som tolk åt sin ”mamma” och ”pappa”.

Dheepan är även vacker film. Audiard är duktig på att fånga det fina i det fula. Det finns ett poetiskt element här som jag gillar. Då och då återkommer scener där vi får se en djungel som måste vara en sorts flashbackscener från Sri Lanka? Nånting skymtar bakom lövens träd. Efter ett tag ser jag att det är en elefant som i slowmotion rör sig där bakom. Jag gillade den här sekvensen mycket även om jag inte förstod vad den skulle symbolisera. Var det bilder från en svunnen lyckligare tid eller var det ett monster av våld som hotade att komma fram igen?

Ja, våld var det, ja. I slutet av filmen så bjuds vi på en otroligt intensiv våldssekvens. Här satt jag som på nålar och jag drog paralleller till en film som Taxi Driver där Robert De Niros Travis Bickle gör upp i den under världen. Så här i efterhand kändes det nästan som en drömsekvens.

Apropå drömsekvenser så undrar jag om inte den allra sista scenen i filmen egentligen aldrig hände utan att var en sorts fantasiepilog som regissören satte dit som ett sätt att visa hur bra integration av flyktingar faktiskt kan fungera. Vad tror nån annan som har sett filmen?

Jag delar ut fyra familjer av fem möjliga till Dheepan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallDheepan har premiär nu på fredag (faktiskt inte på Zita) och jag såg den alltså under Malmö Filmdagar. Det var bara jag och Sofia som valde just denna film och här hittar ni hennes recension.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Sicario (2015)

16 september, 2015 9 kommentarer

SicarioDet första jag inser, eller återupptäcker, under inledningen av Sicario är att fransk-kanadensaren Denis Villeneuve [dəni vilnœv] är en ytterst skicklig filmmakare. Sicario är nämligen först och främst en extremt välgjord film.

Efter Stockholm Filmfestival för två år sen så var jag rejält mätt på film. Jag tror inte jag gick på bio på nästan tre veckor efter att festivalen tog slut. Jag hade fått en filmöverdos och kände inget sug alls. Sen jag tog jag mig i kragen och gick och kollade in Villeneuves Prisoners och – oj, vilken film det var. Mitt bio/filmsug var återupprättat. Jag fick precis samma känsla under Sicario. Fasiken vad välgjort det är. Det är bara att njuta och låta bilderna svepa över en.

Spelplats i Sicario är södra USA och Mexiko och gränsen där emellan. Amerikanska myndigheter för en kamp mot knarkhandel och knarkkungar. Ja, det handlar alltså om det s.k. ”knarkkriget”. Inte oväntat så förlorar man.

Emily Blunt spelar FBI-agenten Kate. Hon är en kvinna som jobbar handfast. Hon är ute i fält för att fånga the bad guys. Det som kanske utmärker henne är att hon har gör det hon kan utan att för den skull tumma på reglerna, främst då sina egna moraliska regler. En dag blir hon värvad för att vara med i specialstyrka som ska spåra upp och gripa en ökänd (och samtidigt okänd) mexikansk knarkkung. Kate kastas in i en värld där man tänjer på gränser och bryter mot regler till vardags.

Emily Blunt har blivit en favorit. Hon är en badass i Edge of Tomorrow och hon är det även här. Hon spelar ändå kanske lite av publikens roll. Hon hamnar i en till viss del okänd miljö där det bara gäller att hänga med. Hur länge kan man följa vad man själv tror på i en galen värld med andra spelregler.

En av medlemmarna i styrkan spelas av Benicio Del Toro och hans rollfigur har passerat gränsen för länge sen. För honom har det blivit en personlig vendetta. Jag är säker på att om Kate är med några månader till i liknande operationer så kommer hon känna likadant. Nu är hon dock grön.

Det jag gillar mest med filmen, och Villeneuves andra filmer, är stämningen. Precis som i t ex Prisoners är det mörkt och nervigt mest hela tiden. Till det bidrar ljudspåret som inte tar några fångar. Ett ständigt vibrerande fiolmuller gör att man inte kan slappna av.

Det förekommer en lång gastkramande ”night vision”-sekvens i en tunnel som förde tankarna till bin Ladin-jakten i Zero Dark Thirty. Tyvärr blev jag av nån anledning trött just under denna sekvens. Kanske berodde det på det dovt mullrande ljudspåret som vaggade mig till en grön nervig mardröm.

Ungefär lika gastkramande var en scen när styrkan efter en operation inne i Mexiko ska passera gränsen in till USA. Man fastnar i bilköer med mexikanska gangsters i bilar i filerna intill. Här får Kate lära sig en del om de där gränserna, och då pratar jag inte om gränsen mellan USA och Mexiko.

Jag hörde att nån (det var nog på Twitter) klagade på att Blunts rollfigur försvinner i slutdelen av filmen och jag kan till viss del hålla med. Under de avslutande 20 minuterna tar filmen en lite annan vändning än man kanske räknat med och fokus riktas mot en annan karaktär. Blunt återkommer dock i slutet och jag tycker ändå det är hennes rollfigur Kate som utgör den moraliska kärnan i filmen.

Ska jag nämna några andra filmer som jag kommer att tänka på så blir det Traffic (Del Toro gör i princip samma roll), Zero Dark Thirty (Chastain gör en liknande roll som Blunt) och Fast & Furious (man är på jakt efter en ondskefull mexikansk knarkkung).

Om jag ska rangordna de Villeneuve-filmer jag har sett så är Sicario den fjärde bästa efter Enemy, Incendies och Prisoners, vilket visar vilken galet hög kvalitet filmerna håller.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallSicario har premiär nu på fredag och jag såg den under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Mission: Impossible – Rogue Nation (2015)

12 augusti, 2015 9 kommentarer

Rogue Nation posterEfter en semestervecka på annan ort (ja, jag besökte bl a en nedlagd gruva) är jag nu tillbaka i huvudstaden och har därmed haft möjlighet att kila iväg på bio för att se den senaste installationen i Mission: Impossible-serien. Tom Cruise är återigen Ethan Hunt och har återigen ett eller flera omöjliga uppdrag att genomföra. Den här gången får han hjälp av datornörden Benji (Simon Pegg) och så småningom även IMF-kompisen Luther (Ving Rhames) och gnällspiken Brandt (Jeremy Renner).

In i handlingen stiger även (både med och utan klackar) en viss Ilsa Faust finfint gestaltad av Rebecca Ferguson. Ilsa Faust!? Nej, det är inte en Bond-film även om man kan tro det.

Skurken i den här filmen är som vanligt en galen brittisk man med väsande röst som vill avsluta, eller åtminstone förändra, the world as we know it. I Rouge Nation heter han Solomon Lane och spelas av Sean Harris.

Rebecca Ferguson är ju som alla vet en svenska med en brittisk mor, och vi hittar faktiskt ytterligare en svensk i filmen. Jens Hultén, som jag känner igen från den strålande svenska deckaren Graven, gör en av Kanes hejdukar. Vad heter hans rollfigur? Janus Vinter. Nej, det är fortfarande inte en Bond-film.

Vem har anlitats för att hitta på dessa ”svenska” namn?! Haha, helt galet. Dessutom pratar Ferguson och Hultén svenska med varandra en hel del. Jag tyckte det var jättekul faktiskt, trots att det ibland handlar om direktöversatt engelska i stil med låt oss se vad du är gjord av. Låt oss se vad du är gjord av?! Åh, jag avskyr den här typen av bastardsvenska, det är kikhosta för mina öron. Det påminner om när nån hockeyexpert säger att en NHL-målvakt kommer upp stort efter en räddning. Gah. Hade inte nån kunnat tipsa om att låt oss se vad du går för hade varit bättre?

Tillbaka till filmen och hur den funkade i övrigt. Den funkade. Punkt. Jag hade roligt mest hela tiden. Som vanligt förekommer det ett antal actionsekvenser i filmen. Jag tyckte alla funkade. Snyggast var det smakfullt iscensatta och långa avsnittet från operahuset i Wien. Smoking, aftonklänning, tre lönnmördare, slagsmål på höga plattformar, ett skott som ska brinna av precis vid en speciellt inringad musikalisk not under föreställningen. Hej, Hitchcock! Vilken film? De 39 stegen? Mannen som visste för mycket?

Rogue Nation

Det går inte att inte låta sig underhållas av detta. Filmen tar oss från Minsk till Marocko via London och korta besök i Paris och på Kuba och sånt gillar jag alltid. Det är Bourne/Bond/Fast&Furious i en skön blandning. Det jag gillar med actionen är att de olika sekvenserna inbördes skiljer sig åt en del. Först den ganska lågmälda operasekvensen. Sen en sekvens i Marocko som till stor del utspelas under vatten och som sömlöst övergår till en galen motorcykel/biljakt. I slutet får vi en typisk M:I-heist med ansiktsmasker och allt som hör till.

Tom Cruise är Tom Cruise – och Rebecca Ferguson är Rebecca Ferguson. Många hyllar Ferguson och hon är bra. Det som sticker ut för mig är på ett sätt att hon inte sticker ut. Hon är Toms jämlike, en kvinnlig Ethan Hunt. Hon är inte en fru eller en agent som behöver räddas. Hon är sexig, sval, varm och badass på samma gång. Skönt att se men jag kan tycka att hyllningarna kanske är liiiite väl. Ferguson är givetvis bra men det bästa kanske är själva rollfiguren. Jag tror en hel del andra kvinnliga skådisar nog hade kunnat göra minst lika bra insatser.

Ferguson verkar för övrigt ha lånat en del moves av Loreen från hennes melodifestivallåt Euphoria, främst att hoppa upp och sätta sig på axlarna på sin manlige motståndare för att få honom på fall.

Ving Rhames och Jeremy Renner tycker jag känns aningen trötta. Jag vet inte riktigt om de tillförde nånting? Simon Pegg är inte nån favorit hos mig. Jag tycker han är lite väl stirrig, liksom bara för att vara stirrig. Men han har ändå några bra sekvenser här, bl a en scen när han plötsligt blir allvarlig och vägrar lämna Ethan i sticket och förklarar det för Ethan med övertygelse. Men när han ligger kamouflerad under en en gräsfilt bredvid ett flygfält och fipplar med sin padda (handdator?) så blir det mest Jönssonligan och då blir det för mycket jönsig humor för min smak.

Det räcker inte riktigt till en fyra för mig men det är mycket nära.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Fler som sett filmen:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Spel och film
Filmparadiset
Movies – Noir
Den perfekta filmen
Filmitch
Flmr
Har du inte sett den?
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Seconds (1966)

24 juli, 2015 4 kommentarer

SecondsMed anledning av att jag och några av Filmspanarna tidigare i veckan skrev om Tarsem Singhs nya film Self/less så kommer här ett gammalt och kort litet omdöme av Seconds, en 60-tals-dramathriller med ett liknande upplägg som Self/less. Jag ser att jag knappt skriver nåt om handlingen i min text, troligen pga av jag inte ville avslöja för mycket om vad som händer, men det handlar alltså om en man som får en ny kropp, ett nytt liv.

En man (John Randolph) som är utråkad och ganska trött på sitt liv får mystiska telefonsamtal och blir ombedd att uppsöka en viss adress i stan. Mmm, början är klart bra i detta sci-fi-drama av John Frankenheimer. Det är snyggt, svartvitt och mystiskt. Vad är det egentligen som händer? Konspirationsfaktorn är relativt hög. Filmen fortsätter att vara intressant men tappar kanske något av spänningen. Det ställs en del intressanta moraliska frågor men jag tycker inte riktigt filmen klarar av övergången från mystisk thriller till moraliskt drama. Rock Hudson är bra i sin roll. Det var kul att se. Nånstans i samband med en Bacchus/”trampa druv”-fest (ni som sett filmen vet vad jag menar) så blir flumfaktorn lite väl hög (mer bisarrt än bra). Men filmen tar sig igen mot slutet, så slutbetyget blir en trea. Seconds är en ganska trevlig bekantskap men inget mer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Drama, Film, Mysterium, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Michael Clayton (2007)

19 juli, 2015 4 kommentarer

Michael ClaytonHär kommer ytterligare en gammal recension av en film från 2007 som hamnade på min topplista för det året.

Mmm, det här var en film i min smak, helt klart. En parentes är att jag hade tänkt spela in den när den visades på tv men jag missade starten med några minuter. Eftersom jag är tvungen att alltid se hela filmer så fick jag skippa det. Men när ändå filmen var igång så kollade jag lite och höll på att fastna. Det som gjorde det var början och scenen med bilbomben och hästarna. Jag gillade verkligen känslan här. Sen slutade jag alltså titta eftersom jag hade missat ett par minuter i början. Sån är jag, haha. Därefter hittade jag filmen strömmad på cdon.com och då kunde jag se den på riktigt.

Michael Clayton är berättat på ett lite lösryckt sätt där allt inte riktigt hänger ihop i början. Stämningen är dock genomgående tryckt. Alla har problem. Musiken sätter en perfekt melankolisk stämning. Var det George Clooney som spelade huvudrollen? Jag tror aldrig jag har sett honom så, jag ska inte säga bra, men annorlunda, nedstämd, och nästan helt utan sina vanliga manér. Tilda Swinton är en favorit som alltid är bra. Hon har i princip bara en liten biroll här men är riktigt bra. Konspiration, advokater, smutsiga pengar, farliga gifter. Erin Brockovich på valium. Riktigt bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Breach (2007)

17 juli, 2015 6 kommentarer

BreachMed anledning av att Breach platsade på min topplista över 2007 års bästa filmer så kommer här en gammal recension av filmen i fråga. Haha, jaha, 2007 var tydligen året då jag var ”efterfrågad” och gick på spontana jobbintervjuer.

Jag var på en spontan jobbintervju och tog sen impulsledigt från jobbet och gick på bio mitt på en vardag. Det blev filmen Breach med grymme Chris Cooper som FBI-agenten Robert Hanssen som säljer hemligheter till ryssarna. Ryan Phillippe spelar den unge uppkomlingen Eric som blir satt att bevaka Hanssen i tron att Hanssen bara misstänks för att ladda ner porr från nätet med FBI:s datorer. Emellertid inser Eric snart att det är mer i görningen än simpel porrsurfning.

Mmm, en riktigt bra och verklighetsbaserad (min kommentar: åh, herregud, en BOATS) film där skådisarna får chansen att briljera. Briljerar gör främst Cooper som den bittre, smarte och sanningssägande agenten. Eric låter sig förstås manipuleras av Hanssen och konfronterar snart sin chef Kate (utmärkt spelad av Laura Linney; blir inte hon bättre och bättre för varje film?). Kate erkänner att Hanssen är en förrädare och Erics roll i dramat blir än viktigare i och med att han fått Hanssens förtroende.

Det har hänt att jag har läst spionromaner eller sett spionfilmer och tyckt att dessa har varit torra tråkiga verk där inget händer. I Breach är det egentligen inte mycket action. Istället ligger fokus på relationen mellan Eric och Hanssen. Ska Eric klara av att hantera situationen? Samtidigt har filmen ändå en del spännande scener och även en del svart humor (främst är det Cooper som står för humorn i form av dräpande repliker). Förhållandet mellan Eric och hans fru känns något klichémässigt men sänker ändå inte slutbetyget till lägre än en svag fyra. Breach är en välgjord, lagom spännande men tät spionthriller utan pang-pang. Rekommenderas.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Biografifilm, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Cold in July (2014)

7 juni, 2015 8 kommentarer

Ni vet det där fenomenet när två filmer som har ungefär samma upplägg och som kommer ut samma år. Det brukar ju främst gälla lite större filmer från de större filmbolagen. Men det kan tydligen även gälla indiefilmer. Cold in Julys systerfilm heter Blue Ruin. Bägge filmerna handlar om personer som hamnar i våldsamma situationer som de inte är vana att hantera eller överhuvudtaget vara i, situationer där de själva känner sig tvingade att använda våld.

I Cold in July är det Michael C. Hall, i en skrämmande 80-talsfrilla, som dras in i en härva av hämnd, våld och död. Efter att ha skjutit en inbrottstjuv, mer eller mindre av misstag, så får Hall Sam Shepard (som spelar sonens pappa) efter sig. Men storyn tar sen inte riktigt de vändningar som man kan förvänta sig.

I ett sms till Fripps filmrevyer-Henke kallade jag Cold in July för hårdkokt trash noir. Ja, det stämmer väl ganska bra. Fast just Hall var inte speciellt hårdkokt, i alla fall inte inledningsvis. Hårdkokt (och stenhård) var däremot Sam Shepard.

Det var riktigt kul att se Michael C. Hall igen efter att nog senast ha sett honom i Six Feet Under (nej, jag har inte sett Dexter). Han är perfekt som den nervöse och tafatte pappan som inte borde ha lov att ha pistol hemma, och som även borde skaffa en ny frisör.

Cold in July

Början av filmen var intressant. I småstaden vet alla vem du är och vad du har gjort. Hall känner sig mycket besvärad när han får beröm efter sitt dåd, ungefär som att han har skjutit sin första älg. När Sam Shepard dyker upp övergår besväret till nervositet. Jag fick Hitchcock-vibbar, ”fel man på fel plats”-vibbar. Samtidigt är det mycket film noir över Cold in July. Den är även rejält snygg och har ett härligt 80-talssyntljudspår.

När sen Don Johnson (av alla) dyker upp så fick jag faktiskt The Station Agent-vibbar. Ja, det kanske låter konstigt men Cold in July är lite som en våldsam film noir-version av The Station Agent. En grupp människor träffas, snackar, gör saker ihop, bondar. Ja, kanske långsökt men av nån anledning kom jag att tänka på den filmen. Just det där med att från början väldigt olika personer har utbyte av varandra.

Min enda lilla invändning är – och här kommer det nog spoilers, så se upp – är kanske motivationen hos Michael C. Halls rollfigur mot slutet av filmen. Varför följer han med Sam Shepard? Varför känner han ett behov av att göra det han gör när han har fått reda på att den han sköt inte är den han tror? Hade han fått smak på våld som koncept? Kände han en skyldighet mot Shepards rollfigur? Finns det inte en kinesisk tradition kring vad som gäller om du räddar livet på en annan människa? Att livet på den människa som räddades nu är i händerna på den som utförde räddningen. Att den som räddade nu ansvarar för livet på den som räddades. Lite tvärtom, liksom.

Nåväl, slut på mina funderingar om detta.

När det gäller Blue Ruin vs Cold in July så blev det till slut den blå filmen som tog den plats som fanns för en av dessa filmer på min topplista över förra årets bästa filmer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →