John Wick (2014)

7 april, 2017 4 kommentarer

De senaste åren har vi sett något av en Keanusance, har vi inte det? Det kanske inte är samma nivå på Keanus återuppväckelse som det var på skådespelarkollegan Matthews dito men faktum är ändå att The Matrix-Neo blivit cool igen. Efter att under en period kanske inte riktigt hitta sin plats tar Keanu nu lite annorlunda roller, som t ex birollen i snyggfilmen The Neon Demon.

Det främsta och mest framgångsrika exemplet på att Keanu är inne igen är John Wick. Det var (väl?) en sån där film som nästan skrattades ut – John Wick ska hämnas för att hans hund (hans hund!) dödas – och stämplades som b-action redan innan den kom ut. Men sen hände nåt. Filmen fick eget liv och blev en sorts modern kultfilm.

Keanu Reeves spelar titelrollen och blir arg på ryska gangsters när de dödar hans älskade hund, det enda som han har kvar som minne efter sin bortgångna fru. Micke Nyqvist spelar gangsterbossen som försöker men misslyckas med att kontrollera sin hetlevrade sadist till son.

John Wick var en annorlunda upplevelse. Enbart filmens inledande upplägg kändes udda. De ryska gangstrarna dödar inte Keanus fru. Nej, hon har gått bort i sjukdom redan innan filmen tar vid. Istället är det en hund som hamnar i skottlinjen. Hunden råkar vara en present från frun till Wick. Now it’s personal.

Vem Wick egentligen är förblir länge oklart. Är han en gammal agent, polis, spion eller nåt annat? Nåt annat var svaret, och här fick man skymta lite av en dold värld som Wick dras in i igen.

John Wick är en film med en märklig stämning. Jag har svårt att sätta fingret på det men det är kanske blandningen av drama, thriller, ostiga scener, på (eller över) gränsen till komedi och så de otroligt välgjorda och brutala actionscenerna. Jag undrar om filmmakarna har inspirerats av asiatisk (koreansk) film? Jag får nämligen lite såna vibbar. Släng sen in en Micke Nyqvist som ska bryta på ryska så blir stämningen än märkligare.

Actionscenerna! Här har man verkligen lagt ner tid och möda. De är fullkomligt briljanta. Jag ser vad som händer. Det klipps inte. Det skakas inte kamera. Vi får Gun Kata, och t.o.m. Car Gun Kata. Jag tycker nästan filmen är mer av ett konstverk än en film. En sorts installation. Action- och slagsmålsscenerna är underbara. Slutfajten då, var och hur äger den rum? Jo, utan vapen, man mot man, i regn, under natten och uppe på en hög plattform. Check.

Varför ska gangsters i den är typen av film (Taken!) alltid komma från Östeuropa? Det är likadant i Johan Falk-filmerna. Förmodligen är svaret att det är så det är i verkligheten, men jag kan ändå tycka att det blir lite trött till slut.

En sak som gjorde mig glad, och som alltid gör mig glad, var att se skådisar från The Wire (yay!). Den här gången var det Lance Reddick (kommissarie Cedric Daniels) och Clarke Peters (Lester Freamon kriminalpolis). Good stuff.

En stark trea delar jag ut till John Wick. Det är en skön rulle som har en självdistans som verkligen behövs. Kanske är det den ryska gangsterklichén, och speciellt icke-ryska skådisar som pratar engelska med rysk brytning, som gör att jag inte delar ut en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Några bilder från filmens höjdpunkt: klubbscenen, som påminde mig om en liknande scen i Collateral.

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Martial arts, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Man on Fire (2004)

24 mars, 2017 6 kommentarer

Medan jag är i Alperna på skidresa så passar jag på att publicera några gamla och korta preblogg-omdömen och här kommer det tredje om Man on Fire. Texten skrevs i september 2005. När jag läser min text så kan jag ju inte låta bli att dra paralleller till den senaste (sista?) Wolverine-filmen Logan. Det finns nåt i grunden rörande med bittra gamla hjältemän som motvilligt och grymtande tvingas ansvara för en ung flickas liv.

Det här var en positiv överraskning. Denzel är riktigt bra som desillusionerad CIA-agent/yrkesmilitär/yrkesmördare som blir livvakt åt Dakota Fanning i Mexico City. Det är en uppfriskande mörk film där en bitter och nere Denzel ändå finner livet värt att leva… genom att döda Fannings kidnappare. Nä, skämt åsido, det är en bra, stark film där Denzel har levt sig in sin roll och samspelet med Fanning är faktiskt ganska charmigt. Det finns vissa detaljer i handlingen som jag kan klaga på, bl a själva upplösningen som man kan se komma på flera mils avstånd fastän filmmakarna verkar tro att man ska bli överraskad. Likaså använder regissören Tony Scott lite väl mycket av samma ryckiga konstnärliga foto. Det upprepas lite för mycket och tillför inget till slut. Det är bra ibland men det blir för mycket. Dock klart godkänt till Man on Fire. Sen har jag också varit i Mexico City så det var kul att känna igen miljöerna; det är en häftig stad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Manchurian Candidate (2004)

21 mars, 2017 2 kommentarer

Medan jag är i Alperna på skidresa så passar jag på att publicera några gamla och korta preblogg-omdömen och här kommer det andra om The Manchurian Candidate. Texten skrevs i september 2005 på den tiden som Filmkrönikan existerade och leddes av Orvar Säfström (som hade väldigt svårt för Denzel Washington).

I denna konspirationsthriller spelar allas vår (och speciellt Filmkrönike-Orvars) Denzel Washington soldaten som kommer hem från Gulfkriget med ett något suddigt minne av vad som egentligen hände där. Mmm, något skumt är i görningen helt klart. Jag gillade den här filmen ganska mycket. Den är välgjord och Denzel spelar en ganska annorlunda roll, liksom lite nedtonad, och ingen klassisk hjälte alls. Han är förvirrad och deprimerad mest hela filmen. Jag tycker även Liev Schreiber var riktigt bra som vicepresidentkandidat. Han har en lite obehaglig slemmig stil, ungefär som Ian Holms android Ash i Alien (jag vet inte varför jag gör den kopplingen). Originalet, eller snarare den första filmatiseringen av Richard Condons roman, Hjärntvättad (som den heter på svenska) med Frank Sinatra har jag sett och ger ungefär samma betyg (kanske snäppet högre).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Logan (2017)

15 mars, 2017 12 kommentarer

Ett tecken på att jag har sett en riktigt bra film brukar vara att jag efter visningen loggar in på the interwebs och kollar upp andras reaktioner på filmen, intervjuer med filmmakarna och skådisarna. Jag känner att jag liksom inte vill släppa taget om filmen utan gotta ner mig ett tag till. Plus att det är kul att höra vad andra, inklusive de som ligger bakom filmen tycker och tänker.

Precis detta hände i söndags efter att jag hade sett Logan, den senaste X-Men-filmen om Wolverine. När man, som jag, driver en filmblogg där man producerar egna texter kan det här beteendet vara lite vanskligt. Det finns en risk att mina egna reaktioner och åsikter blandas ihop med andras innan jag har fått ner mina tankar på pränt.

Men det struntade jag i den här gången, för det var mycket trevligt att höra på Sir Patrick Stewart, Hugh Jackman och regissören James Mangold prata om filmen. Visst, jag hade kunnat vänta tills efter jag skrivit min text men jag kunde inte hålla mig.

Logan utspelar sig år 2029. Vi hittar Logan (Jackman) runt gränsen till Mexiko där han livnär sig som limo-chaufför. Han bor vid en övergiven fabrik tillsammans med exmannen Caliban (en albino som har förmågan att spåra X-Men).

Bredvid huvudbyggnaden, inuti en omkullfallen vattencistern bor, och vårdas, en 90-årig och senildement Charles Xavier (Stewart). Xavier äter mediciner (när han kommer ihåg) och får sprutor för att hålla sig frisk och för att undvika potentiellt farliga (för andra) anfall.

Xaviers sfäriska boplats perforerad med en massa rosthål som släppte in ljus påminde mig lite om Cerebro, den avancerade sökutrustningen som används för att spåra mutanter i de tidigare X-Men-filmerna. Jag undrar om detta var medvetet eller om det är jag som läser in för mycket?

En dag blir Logan kontaktad av en mexikansk kvinna som vill att han ska hjälpa henne och hennes dotter Laura (Dafne Keen) att ta sig från Mexiko till North Dakota och sen vidare till Kanada. Samtidigt är ett ondskefullt företag, det så vanligt förekommande i serietidningsfilmer, på jakt efter Laura. Det är nåt speciellt med flickan…

Wow! Jag älskar, kanske ett starkt ord men det är nästan sant, den här filmen. Det är Midnight Special på crack. Det är en roadmovie och jag gillar i princip alltid roadmovies, det är sen gammalt. Roadmovies har en speciell stämning över sig. Oftast handlar det ju även om en inre resa för rollfigurerna. Så även i Logan, speciellt för titelfiguren och Laura.

Filmen Logan är nog den bästa superhjältefilm jag har sett. Jag kan i alla fall inte komma på nån annan som berört på samma sätt. Mer underhållen har jag nog blivit, t ex av Captain America: The Winter Soldier. Men inte mer indragen i och berörd av storyn.

En anledning till att det är den bästa superhjältefilmen är att det inte är en superhjältefilm, i alla fall inte vad jag skulle kalla en klassisk superhjältefilm. Här står inte en stad eller hela världen på spel. Nej, det handlar om en man, hans gamla vän och fadersfigur och en liten och viktig flicka.

Logan är helt enkelt en dramathriller med tre rollfigurer i fokus som är en roadmovie förklädd till superhjältefilm.

Det var fascinerande och nästan lite jobbigt att se Logan i filmen. Han är nedgången, stel och sliten. Han super och hans sår läker inte lika bra som tidigare. Han haltar när han går, lite som Zeb Macahan. Det verkar vara höften som spökar.

Logan är starkt bunden till Xavier. Han sliter med att få ihop pengar för att köpa en båt så att han och Xavier ska kunna fly undan och leva ute på de öppna haven. Efter ett tag inser jag att det är både för att skydda Xavier men även för att skydda andra. Men det går väl hand i hand. Xavier döljer på en mörk hemlighet, och en sorg, som det hintas om senare i filmen.

Ja, det är inte direkt en munter film det här men den är ändå inte utan humor. Jag gillade samspelet mellan Logan och Xavier, mellan Logan och Laura. Det var äkta, det gavs tid och blev därför både roligt och rörande.

Logan är givetvis även en actionfilm. Det är fokus på relationerna men actionscenerna fungerade som en trevlig krydda. En bit in i filmen fick vi en lång actionsekvens som höll mig på kanten av mitt biosäte. Den inleds med att Laura visar sitt sanna och dolda jag och jag fick nästan rysningar. Vilken badass-tjej! Sekvensen övergick i en intensiv biljakt som fick en klassisk upplösning, som tagen ur en westernfilm…

Det som gör just den här actionscenen speciell är att Logan inte riktigt vet vad han ska göra. Logan har inte full koll utan är illa ute och det känns på riktigt att det faktiskt kan gå åt skogen. Ta bara en sån klassisk sak som att utropa ”Hold on everybody!” för att sen köra igenom ett stängsel och komma undan. Det funkar inte riktigt så här. Hela tiden har Logan även den förvirrade Xavier och Laura att hålla koll på. Ja, just Laura är ju bara till hjälp i och för sig.

Den del i filmen som jag uppskattade mest var nog när vår trio (Logan, Xavier och Laura) träffar på en farmarfamilj ute på vägarna. De blir inbjudna på middag. Logan vet att det skulle innebära en stor risk för samtliga inblandade men Xavier hinner tacka ja.

För första gången får Laura här uppleva hur det kan vara att leva med en familj i ett hus fyllt av värme, skratt och kärlek. När Laura skrattade var det som att alla problem bleknade bort för en stund. Jag blev berörd, dels pga av Lauras bakgrund och hennes uppväxt, och dels för att jag visste att det bara var ett tillfälligt uppskov.

Logan är inte en perfekt film – finns det nån perfekt film? – men jag tänker inte gå in på några detaljer när det gäller vad som kanske inte funkade fullt ut. Jag känner inte för att nitpicka den här gången. Kanske i kommentarerna om nån frågar.

Förutom att det blev dammigt i rummet ett antal gånger under visningen så har filmen även växt ganska mycket efteråt. Eller växt kanske är fel ord men den hänger definitivt kvar i mitt sinne och maler runt. Det är nåt med filmer som slutar på det sätt som Logan gör. Sorgligt och hoppfullt på samma gång. + blir x.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Idag skriver även Henke om Logan. Kolla in vad han tycker om filmen här. Andra tyckare om Logan: Flmr, Absurd Cinema, Movies- Noir, Mackans Film och Fiffi.

Vad tycker jag om de andra filmerna i X-Men-serien? Kolla in min tema-sida här.

 

Familj – för en stund

På väg

Arkiverad under Action, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Roadmovie, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm, Thriller, X-Men Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Nocturnal Animals (2016)

20 februari, 2017 4 kommentarer

nocturnal-animalsJag har en rejäl backlog med filmer som jag har sett men inte publicerat texter om. Nu är det dags att börja beta av den och min tanke är att börja med filmerna som jag tror har en chans att ta sig in på min lista över 2016 års bästa filmer. Mina årsbästalistor brukar dyka upp framåt vårkanten när jag känner att jag har sett alla de filmer jag vill se. Så blir det nog i år också.

Nocturnal Animals var en film som det ett tag inte verkade vara meningen att jag skulle se på bio. För att göra en lång historia kort så såg jag den till slut, efter en hel del om och men, på den trevliga funkisbiografen Fontänen. Vill du ha den långa historien så kan du klicka här.

Tom Ford är kläddesignern som blev filmregissör (eller han är väl både och nu antar jag). Han har en känsla för stil om man säger så. Hans filmer är gjorda med precision på ett nästan kliniskt sätt. A Single Man gillade jag men jag kände att den kanske hade väldigt snygg yta men att det var i princip det enda den hade.

Nocturnal Animals har några av mina favoritskådisar just nu: Amy Adams, Michael Shannon och Jake Gyllenhaal. Då ska det väl inte kunna gå fel? Nej, det kunde det inte.

Filmens förtexter var av det ovanliga slaget. Vi får se feta damer dansa nakna i slow motion iklädda nån typ av hattar liknande de som medlemmar i marschorkestrar brukar ha på huvudet. Groteskt och vackert på samma gång.

Det visade sig att bilderna var en del av en konstinstallation på ett konstgalleri där Amy Adams rollfigur Susan är chef. Susan lever i ett kallt äktenskap med en affärsman spelad av Armie Hammer som jag av nån anledning inte kände igen. Hammer är en av de skådisar som ibland flyter ihop för mig, som Ryan Reynolds, Chris Evans och Charlie Hunnam.

En dag får Susan en bok på posten. Det är en manuskriptet till en roman, Nocturnal Animals, skrivet av hennes förra man Edward (Jake Gyllenhall) som hon inte träffat på flera år. Hon öppnar första sidan och börjar läsa…

…ja, nu är det nog bäst att jag inte skriver så mycket mer men resten av filmen är i alla fall en blandning av Susans verkliga liv och scener från boken hon läser.

Inledningsvis tyckte jag filmen kändes väldigt snygg och men också kall, iskall. Men det var ju by design. Susan lever inte ett speciellt varmt liv.

När vi sen fick se scener från boken spelas upp så blev jag direkt otroligt indragen. Scenerna från boken har en helt annan känsla och nerv. Ska jag vara ärlig så ville jag hela tiden tillbaka till det som hände i boken.

Bokens historia är en nervig thriller som kändes som en sorts modern Hitchcock (eller Polanski) fast med betydligt mer brutalitet. Jag kunde inte heller låta bli att tänka på Steven Spielbergs tv-film Duel.

Filmens musik var helt underbar. Det är inte ofta jag brukar notera filmmusik eller tänka på den i efterhand men den här gången gjorde jag det. Kraftfulla och uttrycksfulla stråkar används för maximal dramatisk effekt. Det förekom en ganska lång uppgörelsescen mot slutet som genomgående hade repetitiva stråkar i bakgrunden. Jag satt på kanten av biosätet.

När det gäller vad filmen egentligen handlar om och hur bokens handling knyts ihop med Susan och hennes liv… ja, det är nåt man kan prata om länge (vilket jag gjorde med filmspanarna på Wirströms för inte så länge sen). Just detta gör att det är en film som lever vidare efter att man har sett den.

Slutligen måste jag ge en stor eloge till Aaron Taylor-Johnson som jag trodde var en av jordens träigaste och tråkigaste skådisar. När jag såg honon i Nocturnal Animals så hade jag inte en aning om vem det var. Jag såg bara en av de läbbigaste rollfigurer jag nånsin sett framför mig, eller åtminstone sen Christer Korsbäck. När jag efteråt insåg att det var Aaron Taylor-Johnson så tappade jag hakan.

Jag delar ut fyra starka toaletter på verandan till Nocturnal Animals.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

"What did I tell you? Aaron is spelled with two a's!"

”What did I tell you? Aaron is spelled with two a’s!”

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Neo Noir, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Last King of Scotland (2006)

11 februari, 2017 2 kommentarer

the-last-king-of-scotlandJames McAvoy är ju aktuell just nu som multipel personlighets-monster i M. Night Shyamalans Split. Under 2006 års Stockholm Filmfestival kollade in en av hans tidigare filmer, The Last King of Scotland, som gav Forest Whitaker en Oscar. Den här korta texten skrevs i november 2006. Ingen Om visningen-text den här gången heller.

Forest Whitaker spelar Ugandas diktator Idi Amin läskigt bra. Han känns paranoid på ett obehagligt sätt som förmodligen stämmer rätt bra med verkligheten. Till Uganda kommer nyblivne och naive läkaren Nicholas (James McAvoy) som blir Amins privatläkare och han är till en början blind inför vad som egentligen pågår i landet. Väldigt bra skådespelarprestationer från de flesta i den här filmen. Även McAvoy som den unge läkaren känns helt rätt.

Filmen som helhet ger mig inte så himla mycket dock. Jag är lite trött på historier då nåt tragiskt i Afrika ska skildras genom en vits ögon. Nu var just den här vite mannen i och för sig en ganska viktig del i historien men ändå…. Klart sevärd och välgjord, men om man måste välja så känns en film som Hotell Rwanda betydligt mer angelägen och bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Ja just det, bra afrofunk var det också i filmen! DS.

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, BOATS, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2006, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

In Time (2011)

8 februari, 2017 4 kommentarer

in-timeJust in time. Justin Timberlake spelar huvudrollen i denna tidsthriller där människor inte åldras efter att de har fyllt 25. Problemet är bara att man lever på lånad tid. Att jobba och tjäna pengar är livsviktigt, bokstavligen. Man tjänar nämligen inte pengar utan tid. Men tid är ju pengar som vi alla vet.

På armen, under huden, har alla människor en digital klocka som räknar ner. Om den kommer ner till noll så dör du omedelbart. Tillhör du de fattiga i samhället så kanske du har 24 timmar kvar på morgonen när du vaknar. Det är bara att sega sig upp, gå till jobbet och knega för att överleva. När du lämnar din arbetsplats på kvällen passerar man tidskassan och får en dag till som lön.

Hur lever de rika? Ja, givetvis i överflöd, lyx och med flera tusen år kvar på sina klockor.

Visst är det hela övertydligt men jag gillar ändå oftast den här typen av utstuderade konceptfilmer. Eller det kanske är så att jag oftast gillar koncepten i sig men kanske nuförtiden mer sällan filmerna i sig.

Det förekommer många, alltför många, övertydliga repliker i filmen. Hela tiden ska det refereras till tiden och hur dyrbar den är.

In Time utvecklas till en lagom spännande och snygg thriller där den fattige riddaren Timberlake gör uppror mot den tidstäta överklassen. Som kompanjon och kärleksintresse får han Amanda Seyfrieds rikemansdotter.

Cillian Murphy spelar en tidspolis, en s.k. Timekeeper, som utreder ett dödsfall där en förmögen mans klocka tickat ner till noll misstänkt snabbt. Timberlake dyker upp på en övervakningsfilm och blir huvudmisstänkt.

Det är lustigt med Cillian Murphy. Jag brukar nästan aldrig gilla honom. Det är nåt med hans utseende och sätt att spela som inte funkar för mig. Hans skurk Fågelskrämman i Batman Begins var nog det sämsta i den filmen bara för att nämna ett exempel. Men här funkade han, kanske för att jag aldrig riktigt får koll på om han ska vara ond, god eller nåt mittemellan.

Kemin mellan Timberlake och Seyfried är inte klockren. Jag tyckte mest det blev floskler mellan de båda.

Två filmer som jag kom att tänka på under titten är Metropolis och Gattaca. Metropolis (både stumfilmen och animen) för att två klasser krockar men kanske ändå förenas till slut. Gattaca för den snygga ytan, och det visar sig mycket riktigt att Gattaca-regissören Andrew Niccol ligger bakom även In Time.

In Time är två saker samtidigt och kanske är det där som det skär sig lite för mig. Dels är det en film som tydligt (på ett allt annat än subtilt sätt) kritiserar världens ekonomiska system, och dels är det en film med en mer filosofisk vinkling (allt annat än subtil) där det handlar om evigt liv ställt mot att bara ta en dag i taget.

Jag säger som Erik: Helt ok.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Dystopi, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Sin nombre (2009)

25 januari, 2017 2 kommentarer

sin-nombreYtterligare en preblogg-recension av en film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2009. Den här gången handlar det om en film regisserad av Cary Fukunaga. En recension av en av hans senare filmer (som möjligen omnämns i Om visningen-delen i slutet av inlägget) dyker upp på bloggen inom kort. Texten om Sin nombre skrevs i december 2009.

Sin nombre handlar om en medlem i ett kriminellt gäng i södra Mexiko och en flykting från Honduras. Huvudpersoner är alltså Sayra från Honduras och gängmedlemmen Casper/Willy som av en slump möts på taket av ett tåg på väg mot USA och den amerikanska drömmen.

Jag gillar filmen men det finns nåt upprepande och kanske förutsägbart över den, som annars är väldigt vackert fotad. Jag gillar nästan alltid roadmovies. Pappan och farbrorn till Sayra förblir tyvärr bifigurer. Jag tyckte kanske just Sayras bakgrundshistoria hade kunnat fyllas ut lite mer.

Både gäng- och immigrant-delarna känns realistiska men jag saknade, jag vet inte, kanske nåt djup, nåt mer personligt. Nu var allt väldigt vackert fotat och ytligt spännande men jag saknade nåt. Ändå är det riktigt bra och sevärd och det hade kunnat bli en fyra. Äh, det blir en fyra. Jag ska inte vara så gnällig. Filmen kändes ibland som en rad med scener som kanske var bra i sig men som liksom inte hörde ihop. Jag saknade ett kit som höll ihop hela historien. Klippningen kändes även lite tråkig, tv-mässig. MEN – alltså en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om visningen: Allt fungerade helt utan problem. Insläpp i god tid så att filmen faktiskt kan börja i tid. Regissören Cary Fukunaga på plats. Han sa några ord innan visningen för att sen köra ett Face2Face efteråt. Bra intervjuare. Fukunaga var också vältalig och berättade mycket, bl a att han i sin nästa film ska jobba med Michael Fassbender i en filmatisering av Jane Eyre. Vad mer sa han? T ex: att en Honduras-kille spelade mexikanen Casper/Willy medan en mex-tjej spelade Sayra som ju i filmen kom från Honduras; att han intervjuade fängslade gängmedlemmar i Mexiko för att få stoff till filmen men att det inte är äkta gangsters som spelar i filmen (vilket det felaktigt stod i festivalprogrammet).

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2009, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Split (2016)

20 januari, 2017 12 kommentarer

splitDet känns ändå lite skönt att kunna konstatera att M. Night Shyamalan faktiskt är tillbaka. Jag har egentligen aldrig slutat att gilla hans stil. Tre av hans tidiga filmer, The Sixth Sense, Unbreakable och Signs, är konceptdrivna filmer som i större eller mindre grad bygger på en twist, ett mysterium som måste lösas. Shyamalan är en rackare att få till en stämning där man inte vet vad som pågår men man är väldigt nyfiken på att få reda på vad.

The Village och Lady in the Water anses allmänt som betydligt svagare filmer men jag tycker ändå de håller måttet hyfsat. Fast, visst, här började man kanske se en del skavanker i Nights rustning. Framförallt var det väl själva koncepten i filmerna som övergick från att vara coola till att kännas töntiga.

Töntighetsmätaren slog i taket i filmen The Happening. Att se Mark Wahlberg prata med en planta av plast kan vara det märkligaste och fånigaste jag har sett på film. Och ändå så fanns det en stämning och idé som jag från början gillade. Sen föll allt ihop som ett korthus precis som Shyamalans karriär. The Last Airbender har jag inte sett (men inte hört ett enda gott ord om) och After Earth får jag ta ett knä för varje dag för att förtränga.

Nu känns det som att Shyamalan kanske har hittat tillbaka till sig själv. The Visit (2015) ska vara en mindre och mer personlig film. Jag har själv dock inte sett den så jag kan inte uttala mig.

Split, som det handlar om idag, är ytterligare en konceptfilm från Shyamalan, och den här gången håller konceptet nästan hela vägen även om jag har vissa klagomål. Jag känner mig lite splittrad, precis som James McAvoys rollfigur gör.

McAvoy spelar en person med 23 personligheter inom sig. De, och framförallt en identitet som kallar sig Barry, går hos psykologen Fletcher (Betty Buckley) för att prata ut och hålla ordning på alla identiteter. Fletchers vetenskapliga tes är att de olika personligheterna kan vara så starka att de t.o.m. kan ändra en människas biologi. En personlighet kan vara blind, en fullt seende, en lida av diabetes, en inte lida av sockersjuka, inom samma fysiska varelse. Hmm, ett intressant koncept att fundera på. Mind over matter. Kraften hos den mänskliga hjärnan. Limitless Lucy.

Fletcher börjar misstänka att nåt inte står rätt till när Barry inte uppträder normalt. Dessutom får hon nattetid en massa mail från sin patient som desperat ber om hjälp. Nästa dag hävdar dock Barry att allt är frid och fröjd. Samtidigt har tre flickor blivit kidnappade och är spårlöst borta. Är det nån av alla de 23 personligheter som blivit ond eller är det en 24:e som är på gång…

Split är väldigt snyggt filmad rent visuellt. Den känns ren. Allt har sin plats. Karaktärer, scenografi, ljud, ljus. Skitsnyggt. Har du inte sett den?-Carl jämförde med It Follows och där kan jag hålla med. Den har lite av samma bildspråk, nåt med stämningen. En annan film jag kom att tänka på under visningen är 10 Cloverfield Lane. Bulken av handlingen utspelas i ett begränsat utrymme i en bunkerliknande lokal. Här har vi tre tjejer som vaktas, inte av John Goodman, men av en person som känns ungefär lika oberäknelig.

Jag gillade för övrigt miljöerna. De var underjordiska, slitna, inlevda, rostiga, smutsiga, med rör, ledningar och korridorer. Lite som i Det vita folket fast här kändes det som en naturlig del av filmen och inte som att man åkt ut till en övergiven fabrikslokal och bara börjat spela in.

James McAvoy var mycket bra och måste ha haft roligt under inspelningen. Han får visa upp många sidor av sin skådespelarkompetens. Kvinnlighet, barnslighet, stenhårdhet, galenskap.

Tjejen som gör den kvinnliga huvudrollen (Anya Taylor-Joy), som en av de inspärrade flickorna, kände jag igen så väl men jag kunde ju inte placera henne. *Googlar* Ahaaaa, det var ju storasystern i den alldeles utmärkta skräckisen The Witch.

Anya Taylor-Joys rollfigur har en backstory som vi får ta del av i form av scener från hennes barndom. Dessa scener försöker filmen knyta ihop med det som händer i nutid och jag tycker inte riktigt man lyckas. Jag själv kände i alla fall aldrig att jag kom till ett avslut där, eftersom rollfiguren inte kom till ett avslut.

När det gäller konceptet, just det här med hur de olika personligheterna kan påverka en kropps fysik, så tyckte jag Shyamalan höll sig i skinnet. Nästan hela vägen. Nu blev det dock lite för fantastiskt mot slutet och jag tyckte att man tog det övernaturliga ett steg för långt. Det blev för mycket övernaturlig skräck, och för lite psykologisk skräck, om jag jämför med hur resten av filmen upplevdes.

På det stora hela är Split dock en godkänd, kanske t.o.m. med bra, film och en stabil trea. För att vara Shyamalan nuförtiden så är det mycket bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioSplit har premiär idag fredag och jag rekommenderar ett biobesök. Och håll fokus på duken och stäng av mobilerna, god damn it! Film är så mycket bättre då. Ja, jag är lite gnällig men två dagar bland branschfolk på Stockholm Filmdagar har den effekten.

Andra åsikter om filmen från personer som precis som jag hade mobilen avstängd i fickan under visningen. Personer som alltså inte behövde ha split vision för att se filmen.

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies – Noir

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

No Escape (2015)

5 januari, 2017 6 kommentarer

no-escapeJack (Owen Wilson) med familj anländer till ett icke namngivet sydasiatiskt land för att börja ett nytt jobb för ett amerikanskt företag. Om man säger att timingen var lite dålig så skulle man inte överdriva. Redan första morgonen visar det sig nämligen att det skett en militärkupp. Landets premiärminister har mördats och det är upplopp på gatorna. vad värre är är att just amerikaner har utsetts till måltavlor för rebellerna. Orsaken, visar det sig, är att ett amerikanskt bolag tagit över driften av landets vattenförsörjning. Rebellerna tolkar det som att den förra regeringen har sålt sig och att det nu är USA som styr landet.

Jack, hans fru Annie (Lake Bell) och två döttrar, hinner i princip inte äta frukost innan rebeller invaderar hotellet och börjar döda amerikaner. De får fly hals över huvud. Under sin flykt mot säkerheten får de hjälp av en man vid namn Hammond spelad av ingen annan än Pierce Brosnan.

No Escape var väl en sån där film som det rådde delade meningar om. Vissa såg den som en välgjord och ruggigt intensiv actionrulle om en familj som flyr för sina liv. Andra tyckte att filmen framställde befolkningen i det icke namngivna landet som ondskefulla, blodtörstiga och ansiktslösa galningar.

Själv tyckte att det var en helt ok film. Ah, kanske lite tråkigt, men det blir tyvärr ingen åsikt från min sida som sticker ut nåt håll. Jag intar den där fega mellanmjölkspostitionen i mitten.

Om det var nåt jag gillade så var det inledningen där vi får se hur kuppen inleds med mordet på premiärministern. Det var väldigt snyggt och stiliserat allting. Det var inte riktigt den inledning som jag hade väntat mig.

Jo, just det, jag får inte glömma att nämna Brosnan som jag tyckte var perfekt som en plufsig brittisk suput.

Apropå det där icke namngivna sydasiatiska landet så kunde jag inte låta bli att närstudera kartan som man fick se ombord på flygplanet när familjen anlände. Den visade att planet skulle landa på gränsen mellan Thailand, Kambodja och Laos.

Hur funkade filmen som spänningsframkallare? Hmm, hyfsat. Det var hyfsat spännande, men inte lika spännande och intensivt som jag hade hört från andra. Kanske den hade funkat bättre om jag sett den på bio?

Av nån anledning så fann jag mig att sitta och vara uttråkad mot slutet. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att jag hela tiden visste att de skulle klara sig? Sen finns det nåt traditionellt och lite trött över att en pappa i en familj ska vara den självklara ledaren. Det är liksom helt upp till honom hur det ska gå. Nu tog ju även Annie en del initiativ vad det led men det kändes ändå som att allt var pappans fel och pappans ansvar. Och det var väl det som filmen ville framställa: hur en pappa känner ansvar och panik i en sån situation. Fast jag gillar dynamiken i en film som norska Vågen mer. Och en film som Turist tar det hela till sin spets på ett mycket roligare sätt.

Angående de ansiktslösa blodtörstande galningarna så framställdes rebellerna så, ja. Å andra sidan så fick familjen hjälp från andra, icke lika rebelliska, delar av befolkningen.

Fasiken. Nu när jag letar efter en schysst poster att lägga in i inlägget så ser jag en massa bilder på Wilson och Blake som ser rädda ut och bär på sina döttrar. Jag vet inte, det funkar inte. Det är för lätt. För simpelt. Det blir som en kattvideo på YouTube.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →