Magic Valley

13 november, 2011 6 kommentarer


Titel: Magic Valley
Regi: Jaffe Zinn
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Magic Valley kallas ett område i södra Idaho. Anledningen till att den här delen av Idaho (som ligger uppe i nordvästra hörnet av USA) har fått det magiska namnet är att man här i början av 1900-talet anlade två stora dammar. Detta fick till följd att det tidigare karga och obebodda landskapet förvandlades till ett rikt jordbrukslandskap. Speciellt magiskt är nu inte den miljö som skildras i filmen. Vi får under en dag träffa några personer i ett litet samhälle ute på landsbygden. Scott Glenn, som är den enda skådisen som jag känner igen, spelar ortens sheriff som gillar att jaga fasan från polisbilen eller plocka upp hö som fallit från nån lastbil eftersom han behöver lite till sin gris och sin häst.

Men egentligen handlar filmen om en tragisk olyckshändelse som en av personerna i filmen går omkring och har ångest för. Eller jag vet inte om filmen egentligen handlar om det heller. En flicka är i alla fall borta och hennes mor undrar vart hon tagit vägen. Dottern skulle ju bara vara på bio med sina vänninor kvällen innan. På morgonen är hennes säng tom. Medan mamman letar efter sin dotter leker några barn ute i naturen. De ägnar sin förmiddag åt att att försöka fånga laxforell i en bäck.

Det är en väldigt vacker film. Landskapet och hur det fotats är strålande och rogivande tillsammans med musiken. Om jag ska droppa några referenser till andra filmer säger jag Gus Vant Sants Paranoid Park blandat med John Sayles filmer som utspelas i olika amerikanska stater (Silver City, Sunshine State, Lone Star, City of Hope). Det här hade kunnat vara Sayles film om Idaho. Nu är det inte Sayles film utan regissör är för mig okända Jaffe Zinn och Magic Valley är hans debutfilm.

Precis som i Sayles filmer så är det fokus på människorna snarare än själva brottet eller mysteriet eller vad det nu handlar om. Vad vi får se är en dag i det stilla livet i ett samhälle nånstans ute på landsbygden i Idaho. Fast helt utan konflikter är det inte. En fiskodlare upptäcker på morgonen att i princip alla av hans fiskar har dött av syrebrist. Det visar sig att nån idiotbonde har lett om vattnet ner till sina odlingar istället för att det går ner till fiskdammarna.

Sayles filmer brukar vara ganska ljumma på nåt sätt och därför gillar jag dem men det är inte ofta de får toppbetyg. Det är likadant här. Det blir aldrig riktigt intensivt eller dramatiskt eller spännande men ändå sevärd, speciellt om ni gillar Sayles filmer eller kanske Frozen River/Winter’s Bone. Men i Magic Valley är white trash-faktorn inte alls lika hög om den ens innehåller en sådan faktor. Jag tänker även på en film som Wendy and Lucy. Så! Nu har droppat nog med filmtitlar för den här recensionen.

3/5

Om visningen: En skön tidig visning på Grand (som blivit lite av en favoritsalong). Redan nu har jag dock ledsnat på den reklam som visas innan filmerna. Det är samma reklam hela tiden. Förr om åren körde de bara en kortare jingle om festivalen. Nåväl. Innan visningen hälsades man som vanligt välkommen av en volontär. Den här gången lade hon dock till att man hade problem med ljudet och att ljudet bara skulle komma bakifrån. Om man var missnöjd kunde man gå ut och få byta sin biljett till en annan film. Under reklamen hade jag inte alls tänkt på att ljudet skulle ha varit dåligt men det kanske var ljudet på själva filmen som skulle strula. Nå, jag valde att sitta kvar och jag tänkte faktiskt inte ens på att ljudet bara skulle ha kommit från de bakre högtalarna. Enda grejen var väl att filmen var otextad. Till en början hade jag lite svårt att höra exakt vad alla sa. Exempelvis så mumlade Scott Glenn en del. Fast just att man inte riktigt hörde allt gjorde att man istället för att lyssna på dialogen i detalj liksom fick känna in filmen istället. Efter ett tag hörde jag dock bra, det gällde liksom att anpassa sig till den idahoska dialekten eller nåt.

Som avslutning blir det ytterligare ett Lika som bär-fall. Den här gången är det skådisen Matthew Gray Gubler (åtminstone som han ser ut i Magic Valley) som jag tycker är lik The White Stripes-medlemmen Jack White (åtminstone som Jack White ser ut på just den bilden jag hittat, haha).


Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Lika som bär, Recension, Stockholm Filmfestival 2011 Tagged with , , , , , , , , ,

Play

10 november, 2011 11 kommentarer


Titel: Play
Regi: Ruben Östlund
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag har sen tidigare sett Ruben Östlunds Gitarrmongot (och gillat den skarpt) så jag visste på ett ungefär vad jag hade att vänta mig av hans senaste film Play, om Östlund nu inte helt ändrat stil alltså. Vilket han inte hade. Play är precis som Östlunds tidigare alster nästan genomgående filmad med en statisk kamera. Den här gången finns det dock några undantag med snygga panoreringar och zoomningar. Men i princip är det en helt statisk bild vi får. Man får känslan av att Östlund helt enkelt satt ut sin kamera i Göteborg och filmat vanliga människor. Givetvis är så inte fallet. Vanliga människor har han film, ja, men varje scen är förstås genomtänkt in i minsta detalj. Var ska kameran stå för att få den bästa bildkompositionen, när och var ska personer synas ordentligt i bild. Ska de vara suddiga eller bara skymtas i utkant av bild. Jag tror nog Östlund vet precis vad han gör och inget är en slump.

De vanliga människorna jag skriver om de gör för övrigt strålande skådespelarinsatser. Om ni vill höra äkta svensk dialog som inte klingar falskt och teater så titta på Östlunds filmer.

Vad handlar Play om? Mja, jag väljer att inte säga så mycket om det utan vill rekommendera alla att se den helt enkelt. Det är nämligen en mycket bra film. Men hur är filmen då? Ja, Östlund är en mästare på att få till en viss typ av scen. Det är en sån där scen som börjar lite anspråkslöst där nån kanske irriterar nån annan. Kanske i en offentlig miljö. Det hela börjar lite löst, det kanske är aningen obekvämt att titta på. Sen eskalerar det hela. En eller flera personer blir utsatta för nåt pinsamt, jobbbigt. Och scenen liksom bara fortsätter. Ingen i omgivningen hjälper till. De tittar men hjälper inte till. Typiskt är att det utspelas på t ex en spårvagn. Jag råkade precis se snutt från ett sånt klipp från De ofrivilliga (som jag inte har sett) och det förekommer ett flertal liknande scener i Play.

I en sekvens i filmen får jag se nåt som jag faktiskt tror att jag aldrig har sett på film. I alla fall inte så grafiskt. Jag tänkte att ”va fan Östlund, kan du inte ta och klippa nu?!” Men nej scenen fortsatte. När ni ser filmen tror jag ni kommer förstå vilken scen jag tänker på.


Förutom såna här påträngande scener som är ganska jobbiga att se på så har Östlund även på nåt märkligt sätt fått till en udda humor. Under filmens gång skrattade flera i publiken inklusive jag. För att i nästa scen svälja skrattet i halsen. De situationer som uppstår i filmen är vissa gånger helt absurda. Det finns en underbar scen med ett träd inblandat t ex. När ni ser filmen kommer ni förstå vad jag menar.

Jag tänker inte heller nämna några referenser till andra filmmakare för att försöka beskriva filmen. Då kan alltid några få förutfattade meningar. Se den bara. Gör det med lite tålamod bara. Vissa scener kan jag tänka mig att de kan upplevas som lite långa. Det förekommer liksom inga klipp utan det är en stillastående kamera som kallt betraktar händelserna utan att följa med när nån person går ut ur bild. Men det finns som sagt några snygga undantag från den regeln.

När det gäller teman som Play tar upp så är det rasism, rädsla för våld, fördomar, politisk korrekthet, rädsla för att ingripa eftersom det kan vara obehagligt, hot, hot om våld, hur man beter sig när man är över- eller underläge, mm, mm. Och sen är filmen alltså bitvis riktigt rolig på ett udda sätt. Bitvis är den faktiskt briljant rolig. Som slutord kan säga att det kanske är dags för Östlund att fundera på att byta stil lite. Nu har han gjort tre filmer i samma tekniska stil och det kan vara dags att överraska. Nu säger jag inte att han ska göra en Beck-film men nånting som bryter av kanske. Med det sagt så rekommenderar jag givetvis ändå Play.

4/5

Om visningen: På väg till denna min första film på festivalen hann jag med att äta en märklig skapelse. Jag gick förbi en korvkiosk. Det visade sig vara en lite annorlunda moj. Istället för vanligt bröd eller mos så serverades korven i en friterad potatisspiral. Även korven friterades tillsammans med potatisen (tror jag i alla fall). Mja, inte helt klockrent kan jag säga. ”Kocken” valde även innan jag hann stoppa honom att fullkomligt hälla på BBQ-krydda. Denna kulinariska egenhet var inte heller helt lätt att äta eftersom jag ville inmundiga den på vägen till bion då jag var lite sen. Nåväl, efter denna snabba måltid inhandlades lite godis och för säkerhets skull en kopp kaffe.


Jag anlände till biografen Grand kanske i senaste laget, typ 10 minuter innan utsatt tid. Men trots att insläppet redan hade varit och föreställning var utsåld så fick jag en bra plats på tredje eller om det var fjärde raden. Innanför mig satt en snubbe som plötsligt reste sig utan ett ord och gick ut. Nån minut senare kom två andra som undrade om platserna innanför mig var lediga. Ja visst sa jag eftersom den första snubben inte sagt ett ord om att hålla platserna. Ytterligare nån minut senare kom den första snubben tillbaka och fick då snällt sätta sig längst ut på kanten. Fast han verkade inte sur över det, haha.

I övrigt var det en skön första visning på festivalen. Inga logistiska problem utan allt funkade bra. Bra publik men ingen applåd efter filmen — en applåd som det var väldigt nära att jag startade men jag får applådera här istället. 😉

Kändisspotting: Jag kände igen Nahid Persson Sarvestani, regissör bakom dokumentären Drottningen och jag.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival 2011, Svensk film Tagged with , , , , , , , ,

A Bittersweet Life

10 oktober, 2011 4 kommentarer


Titel: A Bittersweet Life (Dalkomhan insaeng)
Regi: Kim Ji-woon
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Här kommer en recension av en film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2005. Anledningen till att jag postar den just nu är att jag nyligen sett regissören Kim Ji-woons senaste film I Saw the Devil där vi även träffar Lee Byung-hun, huvudrollsinnehavaren från A Bittersweet Life, igen. Recension av I Saw the Devil kommer förhoppningsvis imorgon (beror lite på hur sent jag kommer hem från matchen Sverige-Holland som jag faktiskt ska se live på Råsunda i Solna imorgon kväll).

Många asiatiska filmer har nåt märkligt över sig. Det känns inte riktigt som filmmakarna kommer från samma planet som jag gör. Bilder, scener, historia, känsla, skådisar, det mesta, känns liksom skruvat ett par varv extra. Så var också fallet i A Bittersweet Life, en våldsam gangsterhistoria där vi möter den ensamme hitmannen Sun-woo (Lee Byung-hun), vars känslor som han dolt börjar ge sig till känna när han ska bevaka gangsterbossens flickvän. I början är Sun-woo en känslokall underhuggare/fixare, men när hans hårda skal börja spricka dras han in i en våldsspiral där han ställs mot sin boss.

Jag gillade verkligen stämningen och känslan i filmen. Det finns ett antal actionscener då jag bara satt och njöt, speciellt när Sun-woo vid ett tillfälle slåss mot ett antal fiender och sen får tag i en bil som han använder som mur- och människobräcka. Det här kan koreanerna helt klart. Humor finns instoppad lite här och var, men jag tyckte ändå inte den kändes malplacerad. Jag blev inte förvirrad som jag ibland kan bli när jag ser asiatisk film (ja, jag generaliserar), när humor och allvar blandas allt för friskt. Här tyckte jag ändå det var separerat. Jag gillade även scenerna under slutuppgörelsen även om den kanske blev lite väl långdragen.

Det som jag gillade allra mest var ändå två av de sista scenerna där man får se tillbaka på vissa sekvenser i Sun-woos liv. Här får vi se en dold sida av Sun-woo som ändå har funnits hela tiden, det är bara det att vi inte har fått se den. Betyget blir en svag fyra.

4-/5

För er som har sett filmen så är de två scenerna jag tänker på:

Spoiler (markera för att läsa)
Scenen där Sun-woo lyssnar på tjejen när hon spelar cello (här är han harmonisk och lycklig och ler) och sen scenen under eftertexterna när han skuggboxas (här visar han sin lekfulla sida som liksom också varit dold hela filmen)
Spoiler slut

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival 2005 Tagged with , , , , , , ,

Enter the Void

20 juni, 2011 6 kommentarer

Som utlovat kommer alltså nu en recension av Irréversible-regissören Gaspar Noés Enter the Void. Jag såg den på Stockholm Filmfestival 2009 varför jag även skriver lite om visningen och den efterföljande intervjun av Noé.

Ett ord: Pust!

Det var med blandade känslor som jag ganska trött och utmattad lämnade visningen av Enter the Void. Jag måste börja med att säga att när jag betygsätter film så är det egentligen inte filmen i sig jag betygsätter. Jag betygsätter hela min upplevelse av att se filmen just vid det aktuella tillfället. Det här gör att andra saker än filmen självt kan påverka betyget. Det kan vara yttre störningar eller vilket humör man är på. Jag skriver mer om själva visningen och det Face2Face som var efteråt lite längre ner.

Gaspar Noé slog fullständigt knock på mig med Irréversible så förväntningarna var ganska högt ställda. Detta trots att jag egentligen inte visste nånting om filmen. ”Tyvärr” visade det sig att Enter the Void i ganska mycket var lik Irréversible. Noé nämnde att Enter the Void använde sig av samma teknik och sätt att jobba som man använde i Irréversible (som han kallade en sorts övningsfilm). I det här fallet var övningsfilmen bra mycket bättre än den ”riktiga” filmen. Ganska ofta är det tvärtom. Saker faller på plats, man får högre budget, man har testat en gång, och andra gången blir det riktigt bra.

Irréversible hade inte en död stund. Den var kompakt, tät, ständigt intensiv. Enter the Void, som använder sig av samma snurrande bildspråk, är… övertung, överbelastad. Det blir för mycket av allt. Filmen är helt enkelt för lång, i alla fall kändes det så just under denna visning. Bitvis är det givetvis briljant. Visuellt är det en tripfest, ett mästerverk. Men nästan tre timmar tar på krafterna. Efter Irréversible mådde jag fysiskt dåligt och var tagen. Efter Enter the Void var jag mer trött i huvudet än nånting annat. Många scener är, som sagt, otroliga. En del scener är riktigt otäcka, speciellt en av <spoiler>de återkommande där Linda efter kraschen sitter i bilen och skriker av skräck</spoiler>. Vissa scener funkade dock inte alls lika bra. Jag tänker t ex på <spoiler>befruktningsscenen som kanske skulle vara sällsam men som mest blev nån sorts buskis</spoiler>. Inledningen där vi får följa med huvudpersonen Oscar på en drogtrip är fascinerande men på tok för lång. Fascinerande men för lång är en ganska bra beskrivning av vad jag tycker om filmen som helhet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Det kan hända att filmen faktiskt är en fyra men visningen var bara en trea. Nånting gjorde att jag inte riktigt drogs in filmen. Kanske att jag hade en kompis bredvid mig som satt och vred på sig och kollade på klockan var 10:e minut. Gah. Sen var det även lite svårt att höra vad skådisarna sa, speciellt i början. Dessutom upplevs stolarna på Bio Rio som något hårda efter ett par timmar. Namnet Rio är för övrigt kvar från tiden då bion var en av de gamla Ri-Teatrarna.

Tyvärr var Face2Facet efteråt ganska dåligt. Noé var ok men intervjuaren var helt borta. Kanske var han tagen av filmen. Rundgång i högtalarna i början av samtalet gjorde att den flummiga stämningen från filmen fortsatte. Tyvärr gjorde detta även att det var svårt att höra vad som sas. Noé var ganska tystlåten, lite lurig, men rolig. Han var intresserad av vad publiken tyckte och verkade besatt av att göra porrfilm (ett ämne som intervjuaren så småningom försökte styra samtalet bort ifrån, utan att lyckas, haha). Noé berättade även att många av skådisarna i filmen inte alls var skådisar utan kom med mer eller mindre slumpmässigt. Oscar t ex spelades av en snubbe som sålde t-shirts i en butik i en amerikansk stad utan att veta att han en vecka senare skulle befinna sig i Tokyo och spela in en film med Noé.

Några filmer som inspirerat Noé: Strange Days (inledningen givetvis), Lady in the Lake, Soy Cuba (I Am Cuba). Samtalet borde ha kunnat vara mer intressant men nu förstörde alltså intervjuaren en del. Jag vet inte, det kändes nästan som om han var rädd för Noé.

Totalkänslan var ändå: nu har verkligen festivalen startat på allvar!

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2009 Tagged with , , , , , , , ,

No Country for Old Men

22 april, 2011 10 kommentarer


Titel: No Country for Old Men

Regi: Ethan & Joel Coen
År: 2007
IMDb | Filmtipset 

Eftersom jag precis recenserat bröderna Coens senaste film, västernrullen True Grit, så låter jag även fortsättningen av påsken gå i de judiska filmbrödernas tecken. Först ut är No Country for Old Men som jag såg på Stockholm Filmfestival 2007, varför det även ingår  lite reflektionerna om själva festivalen i texten.

När det plötsligt i slutet av festivalen var dags att se bröderna Coens nya film så hade av någon anledning förväntningarna på filmen från min sida vuxit en del. Jag hade en känsla av att det här kunde vara något riktigt bra. Eftersom vi hade biljetter till röda mattan-visningen (det var den visning som passade bäst tidsmässigt) så kom vi till Skandia en halvtimme innan filmens start. Då började nämligen det s.k. minglet.

Jag måste säga att de är lite fåniga de här röda mattan-visningar som festivalen envisas med (eller red carpet-visningar som de kallas på svenska). Man betalar dubbla priset, 120 kr istället för 60 kr, och för det får man kliva på en hundörad röd dörrmatta, äta några chokladpraliner, dricka rödvin ur plastmugg. När man sen ska gå in med sitt plastglas i salongen för att ta en bra plats och mingelsnacka lite i sina biosäten så blir man stoppad. Man får givetvis inte ta med sin fingerborg med vin in. Ok, svep och sen in, haha.

Hur som helst, när väl filmen började så visade det sig direkt att mina höga förväntningar inte var obefogade. No Country for Old Men är nämligen brödernas bästa film sen debuten Blood Simple. Man skulle faktiskt kunna säga att det är Blood Simple 2. Stämningen är helt fantastisk. När det inte är helt sjukt snygga bilder med ljus och skuggor komponerade in i minsta detalj så är det scener med skarp dialog och briljanta insatser från skådisarna.

Handlingen? Jo, det är en film med noir-känsla där Llewelyn (Josh Brolin), en ganska skön trailertrash-snubbe i Texas, råkar komma över en massa miljoner dollar, en massa miljoner knarkdollar alltså. Efter sig får Llewelyn en iskall psykopatmördare i form av Javier Bardem. I spåren följer också den något trötte och desillusionerade sheriffen Bell (spelad av Tommy Lee Jones).

Filmens tempo och stämning gör att det bara är att luta sig tillbaka och njuta. Varje scen känns genomarbetad och om man inte njuter av hur snyggt det är så är det skådisarna som dominerar duken. Även om det är en ganska mörk och tung film så saknas inte humor, och filmen är fylld med sköna coenska karaktärer. När det gäller ljudspåret så minns jag faktiskt inte någon musik alls. Däremot minns jag några väldigt intensiva spännande scener där tiden liksom stannade, där man valt att inte ha nån musik alls vilket bara vred upp intensiteten ytterligare ett snäpp.

Fram till ca 20 minuter kvar så ligger No Country for Old Men på en femma. Jag satt bara och toknjöt. Tyvärr, tyvärr så når bröderna inte ända fram. Efter en viss händelse i filmen, som jag i sig inte hade något emot, så var det ändå som om luften liksom gick ur filmen. Slutdelen är inte alls dålig men toppnivån finns inte riktigt där. Så det blir en stark fyra till denna ”comeback” för bröderna C.

4+/5

Arkiverad under Betyg 4, Bröderna Coen, Film, Neo Noir, Recension, Stockholm Filmfestival 2007 Tagged with , , , , ,

Gomorra

5 april, 2011 5 kommentarer

Titel: Gomorra
Regi: Matteo Garrone
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Jag kommer med jämna mellanrum posta gamla recensioner av filmer jag har sett på Stockholm Filmfestival genom åren. Oftast bifogar jag liten beskrivning av själva visningen: hur var stämningen, kanske nåt speciellt hände, var regissören på plats? Här kommer en recension av Gomorra som jag såg på festivalen 2008. Andra åsikter om Gomorra: Fiffi, Movies – Noir, Sofia.

Gomorra var väl en av de mest uppmärksammade filmerna på förhand, tillsammans med Mickey Rourkes tour de force The Wrestler (kommer även en recension av den). Filmen är inte speciellt lättuggad. Det tar ett tag att dras in i den. I ett antal scener utan nån egentligen koppling får vi träffa ett antal personer som på ett eller annat sätt jobbar för eller påverkas av maffian i Neapel. Efter ett tag var jag dock helt uppslukad av filmen. Vissa av personerna i filmen är rena svin (givetvis påverkade av sin miljö, men ändå svin), andra är nånstans mitt emellan, medan andra är helt ”vanliga” svenssons. Alla är ändå en del av maffians verksamhet.

Filmen fick mig att fundera på tillståndet för arten människan. Här visas nämligen hennes sämsta sidor. Allt handlar om makt, våld och pengar. Om man inte vill vara med i leken så är man rökt. Och det gäller vare sig man är aggresiv och gör uppror eller vill förbli anonym och sköta sig själv. Mest rörande tycker jag historien om den veke pengautdelaren klädd i beige jacka är. Hans uppgift är att gå runt i bostadsområden och dela ut pengar till familjer som står på maffians betalningslista. När det blir krig mellan olika maffiafamiljer vill han inte vara med längre. Men det går ju inte. Om man en gång har varit med i leken så är man rökt.

Även historien om kläddesignern som bara vill göra fina kläder visar på det absurda i hur det funkar. Och sen har vi då de två slynglarna, Marco och Ciro, där Marco är den mest idiotiska av de två. Ciro vågar åtminstone vara rädd då och då. Höjdpunkten i filmen är pengautdelarens, Don Ciros, sista scen. Nervig och jobbig att se pga att den totalt lämnar ut en människa, i det här fallet Don Ciro. Han är så liten man kan vara. Filmen innehåller en del nästan surrealistsiska scener som t ex när man står på bårhuset och resonerar om vem man ska döda som hämnd för den unge kille som just blivit mördad. När eftertexterna började rulla kände jag mig rejält tagen. Filmen får faktiskt en stark fyra. Bästa filmen hittills på festivalen.

4+/5

Om visningen: Filmen skulle börja prick på utsatt tid eftersom en ny film skulle börja direkt efteråt. Efter visningen gick det dock knappt att ta sig ut eftersom de som skulle in till den följande filmen blockerade utgången. Slutsats: Biografen Sture behöver en extra utgång separerad från ingången.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2008 Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Stockholm Filmfestival: Monga

7 december, 2010 2 kommentarer

Titel: Monga (Báng-kah)
Regi: Doze Niu
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Monga är en taiwanesisk gangsterfilm som tagit sin titel från den äldsta stadsdelen i Taipei. I Monga som styr olika gangstergrupperingar, och filmen följer fem unga killar som är med i den mäktigaste. Men omvärlden, i form av gangsters från fastlandet, tränger sig på och hotar att splittra den tajta unga kvartetten som svurit en blodsed att alltid hjälpa varandra. Monga är en väldigt snygg film. Kvarteren, miljöerna är snyggt exotiska (japp, corny, jag vet). Det kryllar av slitna gränder med regnvåt asfalt, marknader och färgglada kinesiska lyktor.

Främst i början av förekommer det en del humor, då filmen mest är en halvskön film om en mobbad ung skolkille som värvas till att bli gangster. Något som jag inte kan med i vissa asiatiska filmer är att det brukar förekomma väldigt jobbiga supersentimentala inslag. Så även här: t ex corny snyftballadmusik när den unge mobbade killen blir kär i den prostituerade unga tjejen han har fått i födelsedagspresent. Uselt. Fast ändå intressant då det känns så överdrivet.

MongaOm man däremot övergår till fajtingscenerna så är dessa riktigt trevliga. Det här är nåt asiater helt enkelt är bäst på. Lite annorlunda är också att man inte har pistoler i Monga. Gangstersamhället är nämligen konservativt och tillåter svärd och knivar, men alltså inte pistoler. Detta ska dock ändras mot slutet av filmen då modernare tider tränger sig på. Det är en ganska lång film (140 minuter), men jag hade aldrig långtråkigt även om det ibland, eller ganska ofta, vickar över i sentimental melodram.

Sofias Genus-o-meter från Rörliga bilder och tryckta ord skulle nog implodera eller något, för här är kvinnorna reducerade till… ja, till en mamma som är orolig för sin son samt en prostituerad som tycker att tillvaron är ok när hon ligger under en torsk lyssnar på musik och drömmer om sin gangsterkille. Hepp. För avsluta: filmen är sevärd för sina fajtingscener, för sitt foto och miljöerna i Taipei, och för en del udda humor. Jag är tvungen att ge den godkänt.

3-/5

Om visningen: Trots bristande konstnärlig kvalitet på filmen så blev det en riktigt trevlig visning. Jag hade köpt kaffe och en mumsig kanelbulle som jag njöt av under reklamen. Reklamen som jag dessutom lärt mig ignorera vid det här laget. Under dessa kommersiella meddelanden så frågade mannen i sätet bredvid sin fru om hon hade noterat smutsen på som syntes på duken. Jag kunde inte låta bli att titta själv — och visst: när det var ljusa bilder syntes tydliga svarta fläckar. Jag sa till mannen att han inte skulle ha sagt det där, i alla fall inte så högt. Nu skulle jag ju inte kunna låta bli att störa mig på de där fläckarna under visningen. Gah. Vi skrattade och skakade båda på huvudet.

En minut senare kom biomaskinisten in med en trasa och en sprayflaska och sa att han skulle tvätta glasskivan mellan salongen och projektorn eftersom det hade kommit smuts på den. Vi skrattade igen. Ah, perfekt. Givetvis ska det inte vara smuts på linsen så att det syns men under filmfestivalen vet man aldrig riktigt. Biomaskinisten berättade också att man i projektorrummet på Saga inte kunde se in i salongen Saga 2. Detta berodde på att detta rum var placerat ovanpå taket till salongen. Saga 2:s projektor förs ner i position med hjälp en hiss. Detta var också anledningen till att det tog längre tid att få igång själva filmen efter reklamfilmen just i denna salong.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Martial arts, Recension, Stockholm Filmfestival 2010 Tagged with , , , , , , , ,

Das letzte Schweigen

4 december, 2010 2 kommentarer


Titel: Das letzte Schweigen (The Silence)
Regi: Baran bo Odar
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Det första jag tänkte när filmen började var ”aha, de hade råd med en helikopter för att ta såna där typiska bilder från ovan med en bil som färdas på en väg genom en skog”. Kanske inte den bästa av starter, även om det förstås var snyggt. Även i fortsättningen av filmen vimlar det av snygga naturbilder, främst på gula böljande sädesfält, fina sjöar och skogar. Men till slut berättade bilderna ingenting. Det hela känns som en mer påkostad tv-deckare, en Beck: Tystnaden ungefär. Stabil men stel.

Historien är ganska typisk för den här typen av film. Ett brott begås på 80-talet, en flicka försvinner och hittas senare mördad. Sen hoppar vi fram till nutid. Vi möter personer som på ett eller annat sätt har kopplingar till mordet. Ett nytt liknande brott begås som river upp mycket känslor hos de inblandade. Vi som tittare vet redan från början vad som har hänt. Nu handlar det om om även polisen ska få reda på det.

Mmm, jag vet inte. Filmen är en snygg dramathriller men känns tom. Det hela blir ganska upprepande. Scenerna bryts ofta innan intensiteten mellan skådisarna i scenen hinner bli riktigt hög. Skådisarna gör ändå toppinsatser men jag önskar att man hade fokuserat mer på dem och mindre på de snygga bilderna som jag inte riktigt vet vilken stämning de ska förmedla. Mot slutet blir filmen förvisso lagom spännande när upplösningen står för dörren, med det känns ganska standardmässigt. Ämnet är ganska tungt, med en del kopplingar till en film som The Woodsman som jag nog ska se snart.

3/5

Om visningen: Allt funkade bra. Jag var på plats ganska tidigt och då var det i princip helt tomt. När jag kom tillbaka efter att ha köpt lite kaffe hade det dock bildats en lagom lång kö. Det blev väl i princip fullsatt. Som vanligt några som lämnar en lucka mellan sig mitt i salongen. Och istället för att de i mitten flyttar ihop så ska den som vill ha en plats krångla sig förbi halva raden. Jaja, om man vill ha det krångligt så.


Förfilmen var trevlig, Ett tyst barn (3+/5) av Jesper Klevenås. Roy Andersson har varit inspiration när det gäller bildlösningarna och dessutom var han med och producerade. Kortfilm kan ibland vara väldigt effektiv. Jag tyckte den var mer effektiv än huvudfilmen att då det gällde att gestalta förlusten av ett barn. Jag blev rörd av slutscenen i denna ganska tunga kortis. Något som inte huvudfilmen inte riktigt lyckades med.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Kortfilm, Recension, Stockholm Filmfestival 2010, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Microphone

2 december, 2010 2 kommentarer

Titel: Microphone
Regi: Ahmad Abdalla
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Den här egyptiska rullen är i princip en dokumentär. Och om det hade varit en ren dokumentär så hade jag förmodligen gillat filmen mer. Mer om detta när jag skriver om själva visningen. Microphone är en film om den underjordiska musikscenen i Alexandria. Vi får träffa unga musiker som vill komma ut med sin musik vilket inte är så lätt då det egyptiska samhället är styrt uppifrån. Några konsertlokaler finns knappast. Om man ordnar gatukonserter är polisen ganska snabbt på plats. Rappare ombeds tona ned sina texter. Unga tjejer som spelar metall tvingas dölja sina ansikten. Tyvärr, för filmens del, så finns här alldeles för många historier att berätta. Det blir en lång osammanhängande röra av allt.

Istället för att berätta i form av en ren dokumentär, vilket jag hade fördragit, har man gjort en spelfilm av det. Man har skrivit in en påhittad historia om en egyptisk man (Khaled Abol Naga) som återvänder till sin hemstad efter flera år utomlands och försöker få ihop det med sin gamla flickvän. Denna inskrivna historia känns onödig. Alla inblandade artister spelar sig själva och det är dessa avsnitt som är det intressanta. Mja, det funkar inte helt enkelt. Om man plockar ut de dokumentära delarna och bara ser till dem så är det en sevärd film, men som helhet funkar filmen inte. Jag måste även tillägga att jag tycker att postern är riktigt snygg.

2+/5

Om visningen: Skådisen i huvudrollen (och även en av filmens producenter), Khaled Abol Naga, var på plats och berättade om filmen efter visningen, vilket var kul och intressant. Mer intressant än filmen i sig, faktiskt. Han berättade om beslutet att göra en spelfilm av det hela, att skriva in den påhittade historien. Filmmakarna började med att göra en dokumentär om en ung graffiti-tjej, men sen växte hela projektet. För att filmen skulle bli mer populär så valde man att göra en spelfilm av det. I Egypten skulle ingen ha sett filmen om det var en ren dokumentär berättade Khaled. Det gäller ju även i andra delar av världen — så är det bara (ett ämne som vi varit inne på tidigare här på bloggen). Nu blev filmen sämre och för lång av det greppet, tyvärr. Och det är säkert filmmakarna medvetna om. Men för att nå ut till fler gjorde man så, vilket jag förstår och accepterar.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Musik, Recension, Stockholm Filmfestival 2010 Tagged with , , , , , ,

Boy

29 november, 2010 2 kommentarer

Titel: Boy
Regi: Taika Waititi
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Hmm, jaha, då har jag stött på festivalens första plump. Det här är en film som desperat försöker vara rolig och crazy. Boy utspelas på 80-talet och handlar om Boy — ja, han heter så — som bor hos sin farmor tillsammans med sin yngre bror Rocky. Boys mamma dog när Rocky föddes, vilket sorgligt nog Rocky anklagas för av andra (omedvetet kanske men det finns där, vilket gör att Rocky inte gör speciellt mycket väsen av sig). Den frånvarande och kriminella pappan dyker plötsligt upp och rör upp saker och ting rejält. Filmen försöker vara någon sorts dramafamiljekomedithriller där det ska vara roligt att man är en idiot och kriminell. Vad det hela blir är en töntig gangsterfars som inte gör någon glad.

Efter filmen insåg jag att handlingen faktiskt påminner ganska mycket om mästerverket Återkomsten. Vi har en pappa som kommer tillbaka till sina söner. Vi har en yngre son som är skeptisk medan den äldre sonen anpassar sig. Vi har en pappa som letar efter något värdefullt som är nedgrävd, i både fallen förmodligen bytet efter en kupp. Skillnaden är att Återkomsten är ett nervigt familjedrama medan Boy är en jönsig komedi. I Boy förekommer det för all del en del skön musik och ett bitvis fantasifullt och charmigt berättande, och de skådespelande barnen gör fläckfria insatser. Men det hjälper inte. I slutet tar man till det publikfriande knepet att låta hela ensemblen dansa ihop à la Mamma Mia!. Vi får njuta av Michael Jacksonsk Thriller-dans (fast med annan musik) blandat med Haka, den maoriska dansen.

2/5

Om visningen: Jag noterade att det var ganska många utländska besökare; typiskt kändes det som utländska studenter, och kanske även en del nyzeeländare om jag skulle gissa. Det är för övrigt något som är trevligt med filmfestivalen: den blandade skaran av besökare. Unga och gamla i en salig mix. Trots en kopp kaffe innan visningen blev jag lite trött efter ett tag men nickade aldrig till riktigt. Fast det var riktigt skönt att såsa i biostolen. Ändå inget gott betyg till filmen.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Stockholm Filmfestival 2010 Tagged with , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →