Stockholm Filmfestival: The Comedy

12 november, 2012 8 kommentarer

Titel: The Comedy
Regi: Rick Alverson
År: 2012
IMDb | Filmtipset

The Comedy är inte en komedi. Låt oss göra det klart redan från början. Fast det hindrar inte att fanns scener som jag skrattade åt eller som fick mig att kväva ett skratt. The Comedy är en film om en person som uppenbarligen behöver ta tag i sitt liv, typ klippa sig och skaffa ett jobb. Huvudpersonen, som spelas av Tim Heidecker (från komikerduon Tim and Eric), är en 35-årig man som bor på en segelbåt i vattnen utanför Brooklyn. Han umgås med sitt gäng övervintrade hipsters utan att egentligen göra nån nytta eller nån glad. Han glider omkring i en för trång skjorta och för korta blå kortbrallor. Han förolämpar folk. Han bryr sig till synes inte om nåt. Han skämtar om allt. Han tar inget seriöst. Och han inser förmodligen att han är på väg mot botten och att han inte mår inte bra.

The Comedy visades på Sundance i januari och där beskrevs den som (översatt från engelska): ”En provokation, en kritik av en kultur med en kärna baserad på ironi och sarkasm och i slutändan en film om hur ihålig den kulturen är”. Ja, fasiken, om inte det är det som filmen till slut får fram.

Huvudpersonen och hans vänner gör inget av värde. Det finns liksom inget att ta till sig, ingen karaktärsutveckling där man kan följa en person när han eller hon går från förnekelse till insikt. Eller kanske finns det just det? I slutet av filmen får vår huvudperson ett sorts utbrott och cyklar som en galning runt i en velodrom och sen på väg mot stranden där han badar och leker med en liten pojke bland vågorna. Vill han vara ett barn igen med dess oskyldiga syn på livet? Eller vill han växa upp och kanske få barn själv?

Det finns nånting här som inte bara är…tröttsamt och frustrerande. Vägen fram till de här frågorna är tyvärr för lång och mest irriterande. Man sitter och undrar vad huvudpersonen vill med sina provokationer. Bryr han sig överhuvudtaget om nånting? Som Henke brukar säga: ”Jag har svårt att engagera mig för korkade personer”. Men, som sagt, filmen säger ändå något till slut och ju mer jag tänker på den desto mer gillar jag den. Men det kan inte bli ett godkänt betyg när det är filmupplevelsen just vid detta tillfälle som jag sätter betyg på här.

2/5

Om visningen: Det här var en visning som avlöpte utan några problem. Jag kom i god tid och mötte upp Filmspanarna på grillen precis utanför Bio Rio. Kortläsarna fungerade smärtfritt den här gången. Henkes två kompisar gick dock ut från filmen. Blev de upprörda över hur filmen skämtade om och eventuellt skändade det här med religion under en scen i en kyrka? En scen som jag i och för sig just jag tyckte var ganska rolig.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival 2012 Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Stockholm Filmfestival: La leggenda di Kaspar Hauser

11 november, 2012 12 kommentarer

Titel: La leggenda di Kaspar Hauser
Regi: Davide Manuli
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Äntligen var då filmfestivalen igång för min del. Det är alltid mysigt att slinka in på en, oftast helt okänd, festivalfilm i novembermörkret. Den här premiären fick jag sällskap av min Filmspanarkompis Henke. Medan Henke höll plats i kön på Zita så fixade jag kaffe. Bra teamwork. Mer om själva visningen efter recensionen.

Namnet Kaspar Hauser hade jag hört tidigare och jag hade för mig att det fanns en skum film av Werner Herzog också. Lite snabb research innan visningen visade att jag hade rätt. Herzog har gjort en film om Kaspar Hauser. Men vem var då Hauser? Jo, det finns alltså en legend, en riktig legend om ett verkligt hittebarn vid namn Kaspar Hauser. 1828 i Nürnberg dök Kaspar upp på ett torg med en lapp där hans namn stod. Han kunde inte tala och var okontaktbar. Kaspar blev ett studieobjekt (ett sorts cirkusdjur) bland dåtidens psykologer som lärde honom tala, läsa och skriva. Det framkom efter ett tag att Kaspar spenderat sina 16 första år i livet i en mörk fängelsehåla eller det påstod i alla fall Kaspar själv. 1833 mördades Kaspar och det har spekulerats i om orsaken till mordet var att han var en okänd arvprins till storhertigdömet Baden.

Filmen som är regisserad av italienaren Davide Manuli är en modern take på historien. Manuli har förflyttat handlingen till en medelhavsö som Kaspar en dag flyter iland på. Kaspar spelas av en smal tjej med Kaspar Hauser skrivet i tusch på magen och bröstet och hörlurar på huvudet. Kaspar hittas av öns sheriff spelad av en fullkomligt galen Vincent Gallo (”Yeah, boy! That’s what I’m talking about, boy! Yeah! Yeah!”). På ön finns även Horan, Langaren, Prästen, Hertiginnan och Åsneföraren.

I ett antal klipp som egentligen inte hänger ihop och bildar en historia (vilket visar sig bli ett tema för mina tre första festivalfilmer) får vi följa Kaspar på ön när hon rider åsna eller lär sig bli dj. Just det olinjära berättandet eller snarare frånvaron av berättande, frånvaron av en nån som helst story, gör ju att det finns en risk att man sitter som ett frågetecken och bara har tråkigt. För att man ska ha nån behållning så måste det finnas nåt annat som väger upp.

I La leggenda di Kaspar Hauser finns det en underhållande Gallo, ett snyggt svartvitt foto och väldigt bra musik av Vitalic (Vitalic, Vitalic, Vitalic!). Vissa sekvenser är helt underbara med bara musik, en dansande Vincent Gallo, Kaspar-tjejen och ibland den italienska svala skönheten Elisa Sednaoui. Långa snygga musikvideor helt enkelt. Allt som allt så räcker det för en svag trea. En faktiskt perfekt start på festivalen.

3-/5

Om visningen: Innan vi ska släppas springer volontärerna omkring och letar efter kortläsare. De som hittas fungerar inte. Varken Henke och jag har pappersbiljetter utan biljetten inprogrammerad på våra medlemskort. Till slut kapitulerar volontärerna och släpper in alla utan kontroll. I en liten salong på Zita fick vi, eller i alla fall jag, helt ok platser. (Tack, Henke, för att jag fick bästa platsen bakom en kort tjej, haha.) Det var ett Face2Face efteråt som började lite segt med en ganska trött Davide och en svensk skådis (Joel Spira från Snabba Cash-filmerna) agerade moderator. Tyvärr var även Spira lite trött och hade inte nån vidare koll. Bl a nämnde han att de flesta skådisarna i filmen var amatörer. Ja, förutom Vincent Gallo som kanske jobbat en del som ”proffs”, eller? Nervöst skratt från publiken. Till slut tog publiken över och ställde de intressanta frågorna, bl a Henke som frågade om musiken. ”Vitalic, Vitalic är det som gjort musiken, är du helt borta, eller?!”.

Att Kaspar spelades av en kvinna, ett medvetet val? Nope. Davide ville ha en rysk tonåring (en cirkusartist?) men det gick inte då han inte kunde lämna Ryssland. Då kom Davide att tänka på en performanceartist, Silvia Calderoni, som han såg 2007. Calderoni framträdde enligt Davide naken, målad i vit färg och med en giraffmask på huvudet. Och så blev det hon som fick göra rollen som Kaspar, vilket visade sig bli en helt galen rollprestation.

Bäst under Face2Facet var när en kvinna hade gjort en vad hon trodde smart observation om ljudbilden, t ex med fågelljud mitt ute i öknen, varför hade han lagt till dessa fågelljud och vad betydde de?! Jo, Davide hatade dessa fåglar, de försökte ta bort dessa i efterarbetet men det gick inte. Skratt från samtliga. Som avslutning dömde Davide ut hela filmbranschen som död. Han tyckte de italienska surrealisterna (vilka är de egentligen, kanske Antonioni?) var bra tillsammans med Buñuel och kanske var amerikanerna bra i slutet av 70-talet men efter det är det bara skit. En i publiken sa då: ”So cinema is dead!?”. Davide: ”Yes!”. Skratt och ridå.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Musik, Recension, Stockholm Filmfestival 2012, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , ,

Lawless

17 september, 2012 4 kommentarer

Titel: Lawless
Regi: John Hillcoat
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Stockholm Filmfestvial körde en förhandsvisning av Lawless och för första gången på länge så gick jag på en sådan visning. Det var Henke som på senaste Filmspanarträffen var pepp och jag hakade på. Nu är det dessutom inte lika bökigt med köande för att hämta ut biljetter utan man fixar biljetten på nätet. Sen handlar köandet bara om hur bra plats man vill ha.

Lawless är regisserad av samma snubbe, John Hillcoat, som gett oss The Proposition och The Road. Den förstnämnda filmen har jag inte sett (uppdatering: jo, det har jag, jag såg den i förrgår) men jag har dock hört att den är ganska rå och mörk (min kommentar: japp, den är ganska rå). The Road, som definitivt är mörk men samtidigt djupt mänsklig, är en film som jag nästan gav högsta betyg. Då var frågan vart Hillcoat skulle ta oss den här gången? Ner i vår mänsklighets mörka irrgångarna som han verkar gilla att utforska? Eller skulle det kanske bli nåt lättsammare? Mmm, efter att ha sett Lawless är det en ganska skön känsla som dominerar, inte den posttraumatiska som man får efter en titt på The Road.

Filmen utspelar sig under förbudstiden på 1920- och 30-talet i natursköna Virginia på USA:s östkust. Vi får möta bröderna Bondurant som bedriver illegal tillverkning och försäljning av sprit. Äldst är Howard (Jason Clarke), mellanbrorsan heter Forrest (Tom Hardy) och minstingen är Jack (allas vår Shia LaBeouf). Forrest är patriarken i brödraskaran, han är den lugne och den som styr. Howard är en slarver, lite vild men ställer alltid (well, oftast) upp. Jack är en osäker gangsterwannabe som vill imponera på prästdottern Bertha (Mia Wasikowska) i byn.

Till byn anländer Maggie (Jessica Chastain) och lite senare special detective (nån sorts högre polis, federal kanske) Charlie Rakes, härligt överspelad av en ögonbrynslös Guy Pearce. De både förändrar tillvaron för bröderna fast på ganska olika sätt.

Ok, vi börjar med Shia LaBeouf bara för att få det avklarat. Förstör han filmen? Nej, det gör han inte. Jag har nog bara sett honom i den första Transformers-filmen – tänkte jag skriva fram till att jag kollade upp honom på Filmtipset då jag insåg att jag sett och gillat snorungen i I, Robot och Constantine. Eller gillat och gilllat, jag har gillat filmerna i alla fall. Här gör Shia en helt ok insats som en karaktär som är lite irriterande. Jack gör fel saker mest hela tiden men han är ändå ganska charmig, speciellt när han försöker uppvakta Bertha i smyg utan att väcka hennes faders ilska.

De som dominerar filmen är utan tvekan den grymtande Tom Hardy och det parfymdoftande äcklot Guy Pearce. Jag läste en intervju i DN där Hardy förklarar att han försökte göra sin Forrest så feminin som möjligt, en sorts matriark istället för en machopatriark. Hmm, faktum är att Hardy går runt med händer i fickorna i en kofta, grymtar och försöker lära Jack vad det betyder att ta ansvar. Nu vet jag inte om just grymtningar, koftor och ansvar ska vara nåt kvinnligt, men lite annorlunda är Hardy i alla fall. Sen att den där handen i koftfickan döljer ett knogjärn det är en annan sak. Hardy är riktigt pjäs i filmen rent fysiskt, något han fick ”gratis” efter att ha tränat inför sin roll som Bane i The Dark Knight Rises.

Innan jag pratar om Guy Pearce måste jag bara nämna Jessica Chastain. Jag har sett henne i tre filmer nu på senaste tiden (denna, The Tree of Life och Take Shelter) och hon är helt enkelt underbar. Hon är nåt speciellt, en närvaro, jag vet inte riktigt vad det är. Hon är förstås snygg men det finns nåt mer, nån sorts dragningskraft. Rött hår? Här får hon inte så rackarns mycket att göra men det hon gör gör hon väldigt bra.

Sen var det alltså Pearce, haha. Ja, Pearce gör en parodisk skurk. Det är en superskurk, en sån där skurk som aldrig kan vara nåt annat än en skurk. Han är genomond. Om jag inte förklarade det i början så vill alltså Pearce rollfigur, special detective Rakes, ha sin del av spritkakan. Här ska inte dras in pengar på illegal sprit utan att Rakes får sin rättvisa del. Åh, Pearce är så slemmig man kan bli. Jag insåg efteråt och när jag lyssnade på /Films podcast om Lawless att mannen inte hade några ögonbryn.

Jag hade en trevlig stund på bion. Det tog kanske tio minuter, en kvart, för mig att dras in i filmen. Det är en mysig film trots ultravåldet (hmm, ultravåld kanske är att ta men grovt och ganska grafiskt våld i alla fall). Musiken som kanske inte stack ut är bra och ger rätt stämning. Det är Nick Cave som ligger bakom den. Cave har även skrivit filmens manus som faktiskt bygger på verkliga händelser. Förlaga är boken The Wettest County in the World skriven av Bondurant-ättlingen Matt Bondurant. En sak som imponerade på mig är miljöerna och hur Hillcoat fått till en film som får mig att tro att nån åkt tillbaka i tiden med en kamera och spelat in. Kläderna, bilarna, frisyrerna (och vilka frisyrer sen), ja, allt är perfekt.

Min favoritscen i filmen är när Jack (lillbrorsan spelad av Shia alltså) besöker kyrkan i byn för att få se och eventuellt träffa Bertha. Det är en nästan surrealistisk scen med en udda gudstjänst där man tydligen ska tvätta varandras fötter för att visa nån sorts ödmjukhet. Jack finner sig mitt uppe i dessa konstigheter och dessutom har han precis druckit fulsprit som gör att han inte mår helt bra. Det är en härligt klaustrofobisk och udda scen.

Jag vet inte om det har framgått i min text men filmen är ofta rolig. Ofta är det Tom Hardy som står för humorn med sitt grymtande. Nu när jag tänker efter känns det nästan som om filmen hade kunnat passa på nån sorts buskisteater i Sverige. Jag hoppas jag inte skrämt bort några nu. Jag vet inte, den har liksom en viss känsla, ungefär som en film som Coen-brödernas O Brother, Where Art Thou?. Den där dammiga grusvägskänslan. Som inte alls känns som en buskisteaterkänsla när jag tänker efter. Nåväl.

Det finns negativa saker att ta upp, t ex filmens slut som känns ditklistrat i efterhand, och kanske kommer filmen blekna ganska snart men under själva visningen så tyckte jag det var en svag fyra. Det är helt enkelt en perfekt matinéfilm om du vill ha en del bra skådespelarinsatser, en del grovt våld, en del humor och en del dammig grusvägskänsla.

4-/5

Läs nu vad Henke har att säga om Lawless.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Thriller, Western Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Storm

22 februari, 2012 4 kommentarer


Titel: Storm
Regi: Måns Mårlind & Björn Stein
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Vi fortsätter med en recension av ytterligare en Mårlind & Stein-rulle efter deras Hollywooddebut Shelter. Den här gången handlar det om deras debutfilm (som jag tror det var) som jag såg på Stockholm Filmfestival 2005.

Storm är den friska fläkt (höhö) som filmsverige behöver. Här hittar vi ett snyggt stilrent foto, regnvåta och metalliska miljöer i ett nattligt Stockholm, öde scener i ett övergivet Vänersborg, och den goda serietidningshjältinnan Eva Röse versus den onde och rolige Jonas Karlsson. Vi hittar en fantasifull historia som vågar ta ut svängarna och samtidigt tro på sig själv. Vi hittar en skön Eric Ericson som glidaren DD (ingen slump med initialerna, tror jag) som presenterar sitt liv i ett knippe roliga scener i början. Vi hittar även ett djup och allvar som inte försvinner i den thrillerhandling som ändå är ramen och driver historien framåt på ett ganska oförutsägbart sätt.

Jag skulle vilja säga så här också: glöm jämförelser med en viss film av bröderna Wachowski. Storm är inte science fiction-action. Tänk istället mer åt Donnie Darko-hållet eller The Machinist så hittar du en känsla som stämmer in bättre. I slutändan är det en dramathriller som valt att presentera det som händer på ett fantasifullt sätt och med mystiska, övernaturliga inslag. Trots lovorden så finns det brister. Bl a känns Eva Röse, till skillnad från Jonas Karlsson, inte helt bekväm i sin roll. Hon är aningen stel men funkar ändå ok. Sen är slutet lite långdraget och en speciell scen vevas lite för länge. Summa summarum: en bra film som både är snygg, underhållande, rolig, spännande och har nåt att säga. Det kan möjligtvis vara en svag fyra (måste ju ha lite alibi ;)).

4-/5

Om visningen: En fullsatt salong var det och jag blev överraskad av att det faktiskt gick att göra en sån här typ av film i Sverige. Inte en romantisk komedi, inte en polisdeckare, inte ett familjedrama. Nej, det var en sorts mysteriethriller med en del ganska snygg action. En trevlig visning, helt klart. Om jag minns rätt var även de båda regissörerna på plats och pratade lite innan filmen.

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 4, Film, Mysterium, Recension, Stockholm Filmfestival 2005, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Polytechnique

15 januari, 2012 8 kommentarer


Titel: Polytechnique
Regi: Denis Villeneuve
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Alldeles nyss postade jag en recension av kanadensaren Denis Villeneuves film Nawals hemlighet. Den filmen måste vara en av 2010 års bästa filmer. Polytechnique såg jag på Stockholm Filmfestival 2009 och det kan väl passa att posta ett litet kort omdöme av den filmen. Som parentes kan jag nämna att jag själv åker till just Kanada för att jobba där i två veckor om ett tag, och jag ska just till den staden, Montreal, där Polytechnique utspelas. Om ni läser min text så märker ni att jag inte skriver speciellt mycket om handlingen och det kanske är lika bra det. Jag kan väl säga att det handlar om en skolskjutning som ägde rum på en teknisk högskola vid namn Polytechnique.

Polytechnique har ett estetiskt snyggt svartvitt foto som kändes helt rätt. Meningen med att göra den på engelska kan jag förstå men jag hade givetvis föredragit den på franska. Men jag förstår att det är den engelska som åker runt på festivaler. Det är bra skildrat vilken nästan surrealistisk upplevelse det måste vara att hamna i infernot som det måste ha varit på skolan. Mördaren ges egentligen ingen bakgrund. Allt är sparsamt berättat och det finns egentligen ingen handling, utan det är snarare en film byggd på stämningar. Snygg, sorglig, rörande tycker jag filmen är. Jag gillar en film som Elephant en hel del mycket mer. Men jag är snäll i betygsättningen den här gången. Polytechnique kändes nästan som en kortfilm. Jag fullständigt älskar den absoluta slutscenen med en uppochnedvänd kameraåkning i taket i en korridor med lysrör.

4-/5

Om visningen: Det var märkligt tyst i salongen innan visningen. Det kändes som om det var många ensamtittare. Det tog även lång tid efter att reklamen var slut och fram till att filmen satte igång. Detta har jag även märkt tidigare under årets festival. Inga problem annars med varken ljud eller bild eller andra störningar.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2009 Tagged with , , , , , ,

Happy-Go-Lucky

20 december, 2011 7 kommentarer


Titel: Happy-Go-Lucky
Regi: Mike Leigh
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord har precis skrivit om Happy-Go-Lucky och här kommer min recension av samma film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2008. Om ni undrar varför Poppy, som huvudpersonen i filmen heter, ser lite märklig ut på bilden här ovan så beror det på att hon går på en danskurs och försöker hitta sitt inre vilda jag. Typ.

Den här filmen var en liten chansning från min sida men det var den film som verkade bäst just den kvällen (ibland avgör filmerna och ibland tiderna vilka filmer som jag i slutändan ser). Jag visste dock att Mike Leigh var filmens regissör och att jag gillat hans All or Nothing skarpt. Leighs specialitet är väl brittisk realism. Det brukar vara ganska dystra, svarta, känslosamma filmer (men inte utan humor). Happy-Go-Lucky är istället en mer renodlad komedi, men med en del korn allvar, om helt sjukt uppskruvade Poppy (Sally Hawkins) som är glad och tänker gott om det mesta och de flesta. Vissa kan dock störa sig på hennes något påträngande sätt som t ex hennes bilskollärare (och en del som ser filmen skulle jag tro, haha).

Åh, stilen är så där skönt brittiskt. Jag vet inte vad det är. Det är väl variationen antar jag då filmintaget pga minsta motståndets lag ofta blir amerikanskt (inte på Filmfestivalen dock, där brukar jag tänka på att blanda upp). Hur som helst så gillar jag ofta den råa lite smutsiga känslan i brittiska filmer. Under de första 10 minuterna visste jag dock inte riktigt om jag skulle överleva Poppy. Det är lite väl mycket flams och trams. Sen lugnar det dock ner sig en aning eller så är det jag som lugnar ner mig. Sally Hawkins gör en sån där insats som sticker ut. Hon är faktiskt för skön helt enkelt. Hon ser livet från den ljusa sidan men tar även tag i problem och kan vara allvarlig när det behövs. Men ok, hon är på gränsen.

Scenerna mellan bilskolläraren Scott (Eddie Marsan) är sjukt roliga. Poppy är så jobbig som hon är och Scott som ska vara seriös blir galen. Man får även lite familjehumor när Poppy besöker sin gravida syrra och hennes toffelman, som dock försöker spela datorspel så fort frun lämnar rummet fast han inte får, haha. Den seriösa syrran tycker förstås Poppy inte är tar ansvar för sitt liv då hon bara flummar runt. Bästa scenen i filmen är när Poppy, obegripligt snäll som hon är, pratar med en uteliggare som verkar ha seriösa problem. Här blev filmen nästan surrealistisk. Happy-Go-Lucky är en sorts slice of life-film då handlingen inte är alltför uppstyrd utan mer visar scener ur Poppys liv med karaktärer som kommer och går. Återkommande är dock bilskolläraren. Det blir faktiskt en svag fyra.

4-/5

Om visningen: Det var en ganska munter stämning i salongen. Själv skakade jag skrattande på huvudet ett antal gånger, speciellt åt Scott. Happy-Go-Lucky var en av två filmer som jag såg på den skönaste biografen under festivalen, Sture. Jo, just det, volontären glömde mikrofonstativet framför duken— men blev givetvis påmind av publiken ganska så direkt.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival 2008 Tagged with , , , , , , , ,

The Yellow Sea äntligen sedd

10 december, 2011 Lämna en kommentar


Nu har jag äntligen sett och recenserat filmen The Yellow Sea som jag skulle ha sett på Stockholm Filmfestival men efter ett episkt misslyckade så blev det ingen film då. Läs min recension och även om vad som hände på visningen här.

Arkiverad under Film, Stockholm Filmfestival 2011 Tagged with

Penumbra

27 november, 2011 6 kommentarer


Titel: Penumbra
Regi: Adrián & Ramiro García Bogliano
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Så, då har vi kommit fram till den sista filmen på Filmfestivalen för den här gången. Nu var faktiskt inte Penumbra den sista filmen jag såg utan det var Tinker Tailor Soldier Spy. Det svenskregisserade spiondramat kändes dock lite hetare så den fick gå före i kön. Allt som allt var det en trevlig festival som vanligt. Det är en mysig känsla att glida runt bland biografer och se kända och okända filmer i novembermörkret. Krockar med jobbgrejor och lite andra saker gjorde att det inte blev så många filmer som jag hade hoppats på. Men men så är det ibland.  Och så var det då debaclet med The Yellow Sea. Nu har jag sett The Yellow Sea på annat sätt och jag meddelar när det finns en recension klar.

Jag såg fram emot den här skräckisen. Varför? Ja, det var en spansk skräckis och ofta brukar dessa hålla åtminstone ok kvalitet. Och så är det kul att se genrefilm på Filmfestivalen. Nu visade det sig att det var en argentinsk film vilket bara var bra eftersom jag brukar försöka täcka in så många världsdelar som möjligt under festivalen. Penumbra betyder halvskugga. Well, det visade sig att den här filmen för mig var ett totalt jävla mörker.

Penumbra börjar ganska lovande. Vi får se en kvinna bli inlurad i en byggnad och sen drogad. Varför vet vi inte. Efter det fortsätter historien med att en sexig mäklartjej försöker sälja en lägenhet till en förvirrad man som väntar på sin chef som måste dyka upp med pengarna för att affären ska kunna avslutas. Men nånting är fel. Snart finner sig mäklartjejen instängd i lägenheten tillsammans med en grupp mycket märkliga personer.


Grundhistorien är nog egentligen bra. Det börjar som en sorts mysterieskräckis. Man förstår inte riktigt vad som händer. Problemet är att utförandet är uselt. Filmen är snackig, jobbig, kackig, fånig och, som om inte det räckte, amatörmässig. Redan efter en 20 minuter börjar man köra med jobbiga ljudeffekter tänkte att skapa s.k. hoppscener (jump scenes på svenska). Om man kör en sån hoppscen var femte minut utan att man egentligen har byggt upp nån speciellt stämning så faller det hela platt — rejält platt. Det hoppas ingenting. Vargen kommer liksom.

Ungefär en timme av filmen passerar förbi. Jag lyckas med nöd och näppe hålla mig vaken. Då ändrar filmen plötsligt karaktär. Efter att ha varit en snackig soppa med b-skräck-känsla blir det plötsligt en splattrig djävulssektthriller med c-känsla. Vad jag ser framför mig på den vita duken är ett gäng lajvare från Buenos Aires som tror de försöker spela in en film. Det blir skrattretande dåligt. Och till råga på allt så ackompanjeras de i och för sig snygga eftertexterna av nån äcklig argentinskt powergitarrock. Betyget kan bara bli ett.

Jag vet inte, kanske kan Trash is king! gilla det här, det är ju trots allt skräp?! 😉

1/5

Om visningen: Visningen i sig var helt ok även om filmen alltså var usel. Vi var ganska tidigt på plats och man hade öppnat salongen tidigt så det var bara att sätta sig på en bra plats och ta det lugnt. Tyvärr var det dålig lutning i salongen och jag hade oturen att få en halssträckare framför mig. Jag var tvungen att göra om jackan till en liten sittdyna för att slippa att antingen missa undre delen av texten eller sträcka nacken ur led. Kändisspotting: Lina Englund syntes utanför biografen Victoria men hon skulle inte gå på Filmfestvivalen utan valde en film på bions vanliga repertoar.

Arkiverad under Betyg 1, Drama, Film, Recension, Skräck, Stockholm Filmfestival 2011 Tagged with , , , , , , ,

On the Ice

24 november, 2011 2 kommentarer


Titel: On the Ice
Regi: Andrew Okpeaha MacLean
År: 2011
IMDb | Filmtipset

On the Ice utspelas i USA:s nordligaste stad Barrow, som är en litet samhälle i norra Alaska dit inga vägar når. Man kan endast komma dit med flyg om man nu inte vill åka skoter i flera veckor. I Barrow lär vi känna en grupp unga inuiter. De är väl som unga människor är mest. Världen är numera en global värld och därför ordnar inuit-kidsen hiphop-fester och de pratar inte som farmor iñupiaq med varandra. Det som kanske skiljer är att man åker ut på säljakt med jämna mellanrum. Det är bara att åka ut från husknuten så är du ute i vildmarken på packisen där en isbjörn kan dyka upp bakom nästa isformation. Och så har folk namn som Aivaaq, Qalli, Sigvaun och Uvlu.

Under en skoterutflykt händer nåt tragiskt och två kompisar beslutar sig för att inte berätta vad som har hänt. Istället försöker de dölja vad som har hänt vilket dock visar vara dåligt för deras samveten. Sanningen kommer närmare och närmare och hur ska de klara sig ur knipan? Att vara ärlig från början brukar alltid vara det bästa. När man börjar ljuga så brukar det mest krångla till saker.


I grund och botten är det en historia som vi har sett förut. Ett brott begås. De inblandade ljuger om vad som har hänt men deras samvete tär på dem. Det som gör filmen sevärd är istället miljön och kulturen den utspelas i. De inuitiska ungdomarna är först med på en familjesammankomst där det dansas traditionella danser för att senare på kvällen festa och ordna hiphop-karaoke där man rappar om låga temperaturer, snö och om att åka skoter.

Miljön som filmen utspelas i är också fascinerande. Det är snö och is vart man än ser, vilket ger en speciellt känsla. Som kriminaldrama är filmen helt ok men inte mer. Skådisarna är alla amatörer eftersom filmmakarna annars inte skulle få till en äkta känsla. Några inuiter i den unga ålder som krävdes som också var skolade skådisar fanns inte att tillgå och att köra med skådisar som inte var inuiter hade inte funkat. Detta gör väl att det finns en del brister när det gäller vissa av filmens skådisar.

3-/5

Om visningen: Det är knappt halvfullt på Bio Rio och en lite så där avspänd stämning ganska tidigt på dagen. Har stolarna på Bio Rio blivit bättre? Jag tycker i alla fall salongen känns mysigare än tidigare. En väldigt trevlig överraskning var att regissören (som var ganska lik Kevin Spacey som K-Pax, se nedan) plus en producent dök upp och hade ett helt spontant Face2Face med publiken. Mycket trevligt.  Regissören Andrew Okpeaha MacLean är själv uppvuxen i Barrow där filmen utspelas. Han och producenten fick ganska många frågor och det var ett riktigt trevligt Face2Face. Givetvis får filmen högre betyg bara därför. Jag lyckades faktiskt själv svamla ur mig en fråga, jag tror det var första gången. 🙂


Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Lika som bär, Recension, Stockholm Filmfestival 2011, Thriller Tagged with , , , , , , , ,

Tinker Tailor Soldier Spy

23 november, 2011 15 kommentarer


Titel: Tinker Tailor Soldier Spy
Regi: Tomas Alfredson
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag ber om ursäkt för den låga inläggsfrekvensen och att jag varit dålig på att kommentera på andra bloggar den senaste tiden. Jobbresor och Filmfestivalen har satt käppar i hjulet. Nu hoppas jag att jag ska vara uppe på banan igen med inlägg lite tätare.

Efter den internationella framgången med Låt den rätte komma in fick Tomas Alfredson chansen att göra en internationell storfilm. Valet (om det nu var hans val) föll på en filmatisering av John le Carrés spionroman Mullvaden som den heter på svenska. Eftersom vi numera inte översätter filmtitlar från engelska, inte ens när det finns en känd översatt bok som förlaga, så är det originaltiteln Tinker Tailor Soldier Spy som gäller.

Jag tror jag skippar att skriva så mycket om själva handlingen utan går direkt in på vad jag tyckte. I korthet handlar det om den luttrade spionen George Smiley (Gary Oldman) som får i uppgift att reda ut om det finns en mullvad (dubbelagent) högst upp i den brittiska underrättelsetjänsten.

Vad tyckte jag då? Mmm, jag ser faktiskt en likhet med Låt den rätte komma in. Precis som Alfredsons förra film är det ruggigt snyggt men det blir kanske för mycket yta. I filmatiseringen av John Ajvide Lindqvists vampyrroman så räckte den snygga ytan till att ge filmen en fyra men i fallet Tinker Tailor Soldier Spy är jag nog inte lika snäll, vilket kan bero på att jag väntade mig mer efter all hype (eller hajp om man skriver för DN).

Fotot är alldeles strålande vilket inte förvånade mig alls eftersom min fimfotografguru Hoyte Van Hoytema stod för det bildmässiga. Han gjorde mig inte besviken. Om ni vill se en annan ruggigt snygg film där Hoyte stått för fotot så kan jag rekommendera Flickan.


Skådespelarinsatserna är alldeles strålande. Det dyker upp erkänt duktiga skådisar i praktiskt taget alla roller. Det är en hel kader med grymma skådisar: Gary Oldman, John Hurt, Colin Firth, Mark Strong, David Dencik, Stephen Graham, mm. Det är faktiskt så jag tycker det är lite slöseri.

Handlingen däremot kan jag inte kalla strålande. Jag gillar mycket. T ex att det aldrig blir en standardmässig thriller med biljakter eller shootout-scener. Istället skulle jag säga att det mer är ett drama om hur det är att vara spion. Problemet är väl kanske att det här dramat aldrig riktigt blir intensivt. Jag tror bara det finns en scen med ett känslomässigt utspel av nån större magnitud. Det är faktiskt David Dencik som står för den insatsen. Well, om jag tänker efter så finns kanske nån mer scen, men överlag är det återhållet brittiskt och ganska känslolöst. Och nånstans gillar jag ändå just det. Det finns t ex en underbar scen i början av filmen när en minister pratar med några agenter samtidigt som han äter frukost, rostad bröd som han mumsar på på ett väldigt brittiskt sätt.

Allt som händer händer liksom i smyg, lite dolt. Det finns t ex en del antydningar om homosexuella förbindelser hos agenterna men det är liksom inget som skildras så uppenbart alls utan det antyds bara att det kan vara ett problem för de inblandade personerna. Förutom att saker händer lite så där i smyg så är det som händer även ganska invecklat. Det gäller att inte sitta och sova utan ha huvudet på skaft. Mot slutet tycker jag ändå alla lösa trådar om vem som gjorde vad och vem som var agent åt vilket land reddes ut.

I slutändan kan jag ändå inte ger mer än en stark trea till filmen trots att jag gärna skulle vilja. Alfredson måste helt enkelt lära sig att ta med lite mer ”feeling” i sina filmer.

Några andra som har sett och dessutom tyckt om filmen är Fiffi och Movies – Noir.

3+/5

Om visningen: Eftersom jag visste att det skulle vara utsålt så var vi ganska tidigt på plats, vilket var tur eftersom kön på Grand gick ändå ut till entrén. Precis när vi anlände så började man släppa in. Perfekt timing och vi fick helt ok platser. Som vanligt placerar sig folk med ett säte mellan sig och sin granne vilket bara ställer till problem när det är utsålt. För att det ska bli smidigare att fylla salongen är det ju bättre att de lediga platserna är ute på kanterna. Men, men, så är det alltid. Och jag ska kanske inte kasta sten i glashus eftersom jag själv brukar försöka få en plats där inga sitter bredvid mig (när det inte är festival) eftersom det i normalfallet är på tok för trångt mellan biofåtöljer. Det finns undantag när det gäller det trånga, t ex på Filmstaden Råsunda i Stockholm där man faktiskt får två helt egna armstöd (halleluja!).

Innan visningen hälsar volontären välkommen efter att ha lyckats få igång den andra mikrofonen hon testade. Efter mic-strulet ska det räknas lediga platser eftersom man ska ha ett andra insläpp för folk som chansat trots att det varit utsålt. Hon får räkna två gånger (högt i micen dessutom) och kommer fram till 19 platser. Nu tänker jag att man låter det vara tänt och att man släpper in de 19 lyckliga. Gör man så? Nej, man släcker ner så det blir beckmörkt och så startar man filmen. Haha, lycka till med att hitta de lediga platserna.

Nu var det faktiskt inte så svårt för de 19 att hitta platserna eftersom de i princip bara fanns på första raden men roligt ändå hur ofta det strular med logistiken på Filmfestivalen. Charm.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival 2011, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →