Martial arts-måndag: Crouching Tiger, Hidden Dragon

25 mars, 2013 9 kommentarer

Eftersom jag inte riktigt hann skriva ihop en värdig recension till förra måndagen så avslutar jag mitt martial arts-tema en vecka senare, dvs idag! Nu vet jag inte om den här recensionen är speciellt värdig den heller men det är ett försök.

Crouching Tiger, Hidden Dragon är filmen som fick mig intresserad av martial arts-filmer. Innan jag såg den kände jag bara till namnen på Jackie Chan och Jet Li. Bruce Lee hade jag inte sett nåt av. Jag hade sett och gillat – ja, eller blivit mer eller mindre besatt av – de grymma fajterna i The Matrix. Men det var väl ungefär det som jag kände till om martial arts-filmer. Vem var actionkoreograf i The Matrix? Ja, ni vet svaret på den frågan om ni följt mitt måndagstema. Så det kanske låg i luften att jag skulle gilla Ang Lees film. Vem Ang Lee var? Det hade jag inte heller nån koll på. Jag såg Crouching Tiger, Hidden Dragon på bio med en kompis när den kom ut Y2K. Både jag och min kompis var helt stumma efter visningen. Detta var magiskt konstaterade vi båda. Så vackert, så coolt, så bra. Skulle det vara lika vid en omtitt?

Jag behövde inte vara orolig. Ang Lee har samlat ihop ett äkta superteam för att göra sin hyllning till wuxia-genren. Veteraner som Chow Yun-Fat och Michelle Yeoh samsas med den då nya stjärnan Zhang Ziyi. En riktig legend är Cheng Pei-pei (som spelar skurkrollen som Jaderäven) från klassikern Come Drink with Me. Musiken står bl a cellogeniet Yo-Yo Ma för. Actionkoreograf är givetvis Yuen Woo-ping.

Handlingen i korthet: Chow Yun-Fat spelar en gammal kung fu-mästare som vill lägga svärdet (det mytiska Gröna Ödet) på hyllan. Först måste han dock hämnas sin gamle mästare som dödades av den förrädiska Jaderäven. Hans gamla flamma Michelle Yeoh dras också in i intrigen samtidigt som unga Zhang Ziyi döljer en eller flera hemligheter.

Eftersom det är ett martial arts-tema det handlar om så börjar vi som sig bör med fajtingscenerna. De är otroligt välgjorda, snygga och ganska långa utan att nånsin bli tråkiga. Vi får allt från handgemäng på en restaurang med många inblandade till en duell uppe i topparna på träden i en bambuskog. En lustigt detalj i många av fajterna är att man när slagen träffar motståndaren ser som ett vitt moln kritdamm puffa upp. Liksom för att markera att här träffar vi minsann ordentligt och just detta är ett grepp som jag sett tidigare i genren.

En detalj som man lyckats bra med är att det inte märks så tydligt som det ibland kan att man växlar mellan skådisen och en mer akrobatisk stuntdubbel. Jag minns t ex i Kill Bill där det blev lite väl uppenbart när det var Uma och när det var Umas stuntdubbel. Här har man gjort övergångarna riktigt snyggt.

Min favoritfajt är nog den mellan yrvädret Zhang Ziyi och den mer lugna Michelle Yeoh där Yeoh väljer ett nytt vapen var 30:e sekund (eller nej, efter att ha sett den igen så är det definitivt min favoritfajt). Här har vi lustiga små detaljer hela tiden, som t ex när Yeoh greppar ett blytungt vapen, nån sorts gigantisk slägga, som bara faller till golvet av tyngden. Ziyi ler ett snett leende och gör ett utfall. Tjejerna kan verkligen fajtas och har en underbar utstrålning. Kolla klippet ovan som givetvis är på originalmandarin och inte nån förfärlig dubbad version.

Nåt som används är vajrar och det syns givetvis ibland men jag tycker inte det blir parodiskt utan passar bra in i filmen. Jag accepterar liksom att man efter fem år av kung fu-träning i ett kloster uppe i bergen faktiskt i princip kan flyga.

En detalj värd att notera är att vi i denna wuxia-hyllning givetvis har en pajas i rollistan. En sån där tafatt snubbe som försöker göra rätt men som bara gör fel. När det Gröna Ödet blir stulet försöker han utreda försvinnandet men det mesta blir fel. Jag tyckte inte han var störande utan ganska charmig. Det är precis rätt nivå på jönserierna.

Det som gör filmen till en toppfilm är allt annat övrigt i filmen, utöver jönserier och fajting. Redan från början anar vi en romantisk spänning mellan Yeoh och Chow. Det är rena The Remains of the Day. Båda vill men ingen kan. Ja, fast här kanske det är båda två som inte kan. Det är smärtsamt i vilket fall. Mitt i allt får vi även ett romantiskt ökenäventyr med Zhang Ziyi där hon träffar sin drömprins. Det finns även paralleller till en film som Star Wars och många andra filmer. Det är den klassiska kampen mellan ont och gott, den mörka och den ljusa sidan. Ja, det är även en coming of age-historia. Ja, den här filmen har allt!

Slutligen, apropå DN:s Bechdeltest av de senaste tio årens mest sedda svenska filmer, så kan jag säga att det i Crouching Tiger, Hidden Dragon förekommer namngivna kvinnliga rollfigurer och de pratar med varandra om annat än män och de fajtas!

5/5

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 5, Fantasy, Film, Martial arts, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , ,

Änkan från Saint-Pierre

27 januari, 2013 Lämna en kommentar

La veuve de Saint-PierreTitel: Änkan från Saint-Pierre
Regi: Patrice Leconte
År: 2000
IMDb | Filmtipset

Nu är det lilla Vincent Price-temat tyvärr slut och vi kör istället en recension av en film som stoltserar med tre skådisar som är giganter inom den europeiska filmbranschen. Tyvärr är det ändå något av en mellanmjölksfilm.

På en ön utanför Kanada under mitten av 1800-talet blir en man, Neel (spelad av Emir Kusturica!), dömd till döden efter ett meningslöst mord. Eftersom det inte finns någon giljotin på ön så hålls Neel i förvar hemma hos kaptenen på ön (Daniel Auteuil). Allt eftersom tiden går och man väntar på att en giljotin ska anlända från Frankrike blir Neel allt mer accepterad på ön. Speciellt kaptenens fru (Juliette Binoche) engagerar sig i Neels öde.

Trots strålande skådespelare så kändes det här ändå som en tv-film av ok standard. Det händer inget spektakulärt som gör filmen till något extra. Filmens tema är ganska tänkvärt men det kommer liksom aldrig till sin spets. Situationen som uppstår på ön är förstås märklig. Ändå blir det aldrig gripande. Hela situationen kändes något konstruerad, och man känner aldrig nån riktig sympati för nån av huvudpersonerna. I och för sig så hade kanske en film där man gjort det känts ännu mer konstruerad. Nåja, en normal trea blir det till detta kostymdrama med tv-filmskänsla.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Kostymdrama, Recension, Romantik Tagged with , , , , , ,

En blondins kärleksaffär

12 januari, 2013 3 kommentarer

Inte blondinerTitel: En blondins kärleksaffär
Regi: Milos Forman
År: 1965
IMDb | Filmtipset

Oj, jag hittade en gammal recension och det som är lite speciellt är att filmen är en komedi och den har fått en fyra i betyg. Det är inte helt vanligt för mig. Det är inte många komedier som jag ger riktigt högt betyg. Den här Milos Forman-filmen känner jag för att se om eftersom jag såg och skrev om den i januari 2005.

I en småstad på den tjeckiska landsbygden kan man räkna 16 tjejer på varje kille. De flesta tjejerna bor på ett flickhem och jobbar på en klädesfabrik. Chefen för fabriken (en riktig mysfarbror) får snilleblixten att placera ett militärförband där och samtidigt ordna dans i ”folkets hus”. Koppleriverksamhet med andra ord.

Detta var en film som demonregissören Milos Forman gjorde hemma i Tjeckoslovakien och det är en riktigt liten komedipärla. Militärförbandet visar sig vara en skock repgubbar och när de kliver av tåget är besvikelsen stor, haha. Scenerna under den där dansen som ändå anordnas (förstås!) är hur roliga som helst. Forman hittar perfekt känsla här och det blir riktigt bra. Det var länge sen jag skrattade så mycket av en film. Humorn är modern men tidlös på nåt sätt.

Jag gillade gubben som spelar fabrikschef/borgmästare/mysfarbror (eller vad han nu var). Han var riktigt rolig och jag smålog så fort han visade sig. Filmen klarar sig bra även när denna filur inte är med. Den börjar dock lite segt de första minuterna (i och för sig var just själva anslaget annorlunda) och då förstod jag inte riktigt vilken typ av film det egentligen var.

Filmen hade ett litet svagt parti i mitten tyckte jag, innan tjejen som är huvudperson kommer till Prag dit hon har åkt på vinst och förlust för att träffa en ung pianist som spelade på danstillställningen. Här uppstår stor komik när vi får träffa snubbens familj med en ruggigt jobbig mamma, men en hur skön pappa som helst. Scenerna i sängen med hela familjen är klassiska (skulle jag tro). Jag kom nu också på att filmen var ganska annorlunda klippt. Det var snabba hopp i handlingen ibland och det hela utspelade sig liksom i ett antal episoder. Okidoki, det är inte ofta jag ger fyror till komedier men den här är värd det.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , ,

Un long dimanche de fiançailles

10 januari, 2013 12 kommentarer

AudreyTitel: Un long dimanche de fiançailles
Regi: Jean-Pierre Jeunet
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Jag upptäckte precis att jag har sett alla Jean-Pierre Jeunets filmer och medelbetyget är 3.2/5. Ganska bra måste man säga. En långvarig förlovning kom efter supersuccén Amélie och den kunde inte riktigt leva upp till förväntningarna. Jag skrev om filmen i mars 2005.

Mathildes (Audrey Tautou) älskade har inte kommit hem från första världskrigets vidriga skyttegravar, men Mathilde bara vet att han inte är död. Hon inleder ett detektivarbete för att reda ut vad som har hänt. Förresten, flickor och pojkar, se upp med särskrivning när ni skriver den svenska titeln på filmen…

Jag vet inte, men jag greps aldrig riktigt av den här filmen. I stort så är det faktiskt en Amélie 2 även om det är en annan historia. Säg vad ni vill ni som inte tycker så, men sättet att berätta historien är snarlikt, t ex en berättarröst och korta småsöta snabbklippta episoder som beskriver en viss karaktär i filmen. Detta funkade perfekt i Amélie, men inte riktigt här, enligt mig. Det blir en för konstig kontrast mot krigets råheter som är den andra delen av filmen, förutom Mathildes detektivarbete och andra parallellhistorier. Det blev för mycket detaljer hit och dit, en för invecklad historia helt enkelt för min smak. Jag saknade en sorts kärna, röd tråd, eller vad du vill.

Tyckte att jag aldrig lärde känna varken Mathilde eller Manech (den försvunne älsklingen) vilket gjorde att jag brydde mig ganska lite om vad som skulle hända, oavsett hur otroligt snyggt det hela berättas för oss tittare. Just det, fotot, kameraåkningar är mycket riktigt av världsklass. Dessutom används datoranimeringar på ett smakfullt sätt. Det var nästan så att jag övervägde att ge filmen en svag fyra pga av detta, samt pga att jag faktiskt ett tag drogs in i historien, men slutet kändes som ett jaså, och därmed blir det inte mer än en trea.

3+/5

Uppdatering: Un long dimanche de fiançailles var en av fredagsfilmerna i Henkes och Christians decennietema och här hittar ni deras recensioner:

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Krig, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Lost Son

1 december, 2012 4 kommentarer

The Lost SonTitel: The Lost Son
Regi: Chris Menges
År: 1999
IMDb | Filmtipset

Idag kör jag en gammal recension från 2005 av en kanske lite okänd deckarrulle med Daniel Auteuil och Nastassja Kinski.

Här spelar Daniel Auteuil Xavier, en f.d. polis som numera jobbar som privatdeckare i London, detta efter en jobbig händelse i Paris som gjorde att han fick sluta som polis där. Exakt vad som har hänt vet man inte, förutom att det är nåt som Xavier försöker komma över men som ändå gnager hela tiden. I London spenderar han sin tid med att spionera på vänsterprasslande äkta hälfter, spela fotboll, och leka med sina guldfiskar. Livet lullar på – dvs fram tills att Xavier blir kontaktad av en gammal vän och kollega från Paris som ber om hjälp med att leta upp sin frus bror som försvunnit. Xavier börjar lite lojt sina efterforskningar men kommer snart i kontakt med en mörk undre värld där människoliv inte är värda nånting.

Det fanns en mörk stämning i den här filmen som jag gillade. Sen har Daniel Auteuil alltid varit en favorit och han passar i rollen. Han har ett speciellt återhållsamt sätt att spela som jag gillar. Regissör av filmen är en Oscarsbelönad filmfotograf (för The Mission och The Killing Fields) vid namn Chris Menges. Även om det inte är Menges själv som står för fotot så tyckte jag det var enkelt och snyggt och med en del schyssta bilder, bl a återkom ett motiv med ett hus på landsbygden med gigantiska fartyg som svepte förbi i vattnet i bakgrunden.

Själva handlingen, som är mörk och tar upp väldigt jobbiga ämnen, var egentligen ganska förutsägbar. Men det störde mig inte allt för mycket förutom kanske mot slutet då man försöker vara så där klurig och ha med en vändning som man redan hade räknat ut. Kändes lite onödigt. En positiv sak var att filmen, som till största delen har handlingen förlagd till London, under en period utspelas i en annan världsdel. Det gav en bra känsla ungefär som när amerikanska filmer delvis utspelas i Europa.

The Lost Son blev faktiskt den första film som jag såg efter Filmfestivalen 2005, och det var riktigt skönt att sjunka ner i videosoffan när den regniga söndagseftermiddagen mörknade för att kolla in en film. Det här bidrog nog till att filmupplevelsen kanske blev bättre än filmen i sig, om ni förstår vad jag menar. Men jag betygsätter alltid min upplevelse av filmen så då blir det ett ganska högt betyg.

För att återkomma till själva filmen så hade den en hel del gemensamt med Man on Fire. I den är det Denzel Washington som spelar den livströtte och inte liiite bittre ”hjälten” som ska rensa upp i bland brottslingarna. Jag gillade den filmen men stördes av det alltför ”experimentella” fotot (som skulle ge filmen en extra nerv men bara blev jobbigt). Sånt slipper man i The Lost Son (där Auteuil inte är lika bitter som Washington). Däremot får man bra skådisar (precis som i Man on Fire) och dessutom en spännande och ganska ruggig historia så därför blir det en svag fyra. Rent objektivt är det nog ett för högt betyg, bara så ni vet.

Bra skådisar var det ja: bl a är Nastassja Kinski med, liksom den duktiga, men nu tyvärr avlidna, Katrin Cartlidge (som för övrigt var med i det utmärkta krigsdramat Ingenmansland). Nu är kanske inte Kinski världens bästa skådis och hon var inte med så väldigt mycket i The Lost Son men hon är i alla fall bra, och väldigt vacker, i andra filmer som bl a Paris, Texas (en favvofilm) och Tess.

Autueil gör för övrigt här sin första film på engelska och även om det bitvis kan bli lite stelt, inte lika naturligt och rätt i tonen, som på modersmålet så klarar han sig hästlängder bättre än många andra som försöker på engelska, som t ex Penélope Cruz.

4-/5

PS. En annan film som gav en liknande bild av en smutsig dold verksamhet som ändå pågår dagligen var Dirty Pretty Things som för övrigt just Chris Menges fotade.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Romantik, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

Revolutionary Road

24 oktober, 2012 2 kommentarer

Titel: Revolutionary Road
Regi: Sam Mendes
År: 2008
IMDb | Filmtipset

När jag såg Revolutionary Road så kom jag att tänka en del på Todd Haynes-filmen Far from Heaven. Haynes regisserade även den förra filmen jag skrev om, Safe. Revolutionary Road var den första filmen jag såg på bio 2009 och jag såg den i mars (!) månad, vilket innebär att jag nog måste ha haft ett rekordlångt biouppehåll. Regissör av Revolutionary Road var Sam Mendes, nu aktuell med den senaste regnfilmen Skyfall.

Oj oj, vad skönt att gå bio var min spontana känsla efter att ha sett filmen. Det var nämligen ett tag sen jag släpade mig till min lokala biograf (ja, faktiskt första gången i år). Filmen jag valde (eller som valde mig) blev Sam Mendes (American Beauty, Road to Perdition bl a) Revolutionary Road där Leonardo och Kate enligt uppgift skulle briljera som det perfekta förortsparet som lever det perfekta livet. Alltså det perfekta förortsparet som försöker göra allt för att slippa undan från just detta – som de själva tycker – instängda liv.

Och briljerade gjorde DiCaprio och Winslet och resten av skådespelarna, minst sagt. Det som imponerande mest med filmen var just skådespeleriet. Minsta biroll är mycket bra, t ex Kathy Bates son med psykiska problem (en sanningssägare av rang) spelad av en sjukt bra Michael Shannon (min kommentar: Intressant med Shannon som ju nu t ex gjort en galet bra insats i Take Shelter). DiCaprio och Winslet brinner för sina roller och har en väldigt bra kemi tillsammans. När det gäller temat i filmen så kommer jag att tänka lite på Mendes egna American Beauty.

Även Todd Haynes Far from Heaven dyker upp i huvudet. Det handlar om förortstristess, viljan att göra nåt men inte våga, den perfekta familjen som inte finns (men som man kanske tror finns hos grannen). Slutscenen är härlig och med svart humor. Revolutionary Road är en intensiv film med tunga dialoger och starka scener. Trycket släpper aldrig riktigt. Alltid bubblar nåt under ytan. Barnen var dock märkligt frånvarande (ja, Winslet och DiCaprio hade två barn i filmen). Filmen kändes ibland som spelad teater, vilket inte alltid behöver vara något negativt.

En sak som jag kom på som är lite intressant är att jag kan ha svårt för den käcka, snusförnuftiga och politiskt korrekta känslan som förekommer i ganska många Hollywoodfilmer från 50-talet. Däremot gillar jag nästan alltid nutida filmer som utforskar just den tidsepoken och även bryter igenom dess snygga fasad och blottlägger vad som egentligen döljer sig därunder.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Une liaison pornographique

16 oktober, 2012 2 kommentarer

Titel: Une liaison pornographique
Regi: Frédéric Fonteyne
År: 1999
IMDb | Filmtipset

Den här filmen såg jag och skrev om 2005. Jag såg den dagen efter att jag sett en film som den har en del likheter med, nämligen Nattportieren. Men även om man kan dra paralleller mellan filmerna så är En erotisk affär, som den kallas på svenska, helt annorlunda i stämningen och den bättre filmen.

En kvinna och en man möts för att förverkliga en sexuell fantasi och allt eftersom tiden går så börjar de kanske känna andra djupare känslor för varandra. Eller?

Det var nåt med den här filmen som fångade mig. Det är egentligen en s.k. fransk snackfilm, men ändå inte. T ex så är musiken ganska annorlunda och även fotot är lite vassare och mer genomarbetat. Skön triphop inleder filmen och jag trodde ett tag att jag spelat in fel film, så här ska väl inte musik i fransk snackfilm vara? Kanske har jag sett för mycket av franske tråkfarbrorn Eric Rohmer.

Nåväl, vi får se kvinnan och mannen i intervjuform berätta om vad som hände när de träffades och sen se det verkligen ske. Det hela är begränsat till dessa intervjuer och fransk hotell– och kafémiljö och det gör att filmen känns kompakt på ett faktiskt bra sätt. Det blir ändå aldrig för mycket snack. Hehe, ja, de två har ju oftast andra saker för sig, även om man faktiskt aldrig får se nåt, i alla fall inte av den där fantasin som förblir höljd i dunkel filmen igenom.

Det är lustig, i Sverige fick filmen 11-årsgräns medan den i USA har fått R-Rated (som betyder exakt vad, barnförbjuden?). Det är ju bara löjligt att den ska vara barnförbjuden när t ex filmer som King Arthur får PG-13. Ja, ja, sånt där stör mig lite, även om nu barn kanske ändå inte får ut nåt av just En erotisk affär. Strålande skådespel var det i alla fall, och några scener mot slutet var riktigt bra, speciellt när mannen och kvinnan möts en sista gång innan det är slut med fantasiförverkligandet och de ska bestämma sig för hur de ska gå vidare. Hmmm, det var nåt mystiskt med den här filmen. Varför uppgav de i intervjuerna helt olika saker t ex kring hur och hur länge de träffades?

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Romantik, Snackfilm Tagged with , , , , , , , , , , ,

King Kong (2005)

14 oktober, 2012 12 kommentarer

Titel: King Kong
Regi: Peter Jackson
År: 2005
IMDb | Filmtipset

I jul kommer The Hobbit där Peter Jackson återvänder till Tolkiens värld. Efter Sagan om konungens återkomst gav sig Jackson 2005 på en remake av skräckklassikern King Kong.

Början av filmen var helt ok. Första timmen som utspelas i New York, där vi får träffa Ann Darrow (en självlysande Naomi Watts) och Carl Denham (en något nedtonad Jack Black), och därefter ombord på fartyget Venture var en mysig matinérulle som passade denna Annandags tidiga kväll (min kommentar: King Kong var 2005 års julfilm på bio för min del). Jag blev ganska förvånad av anslaget som bestod av klipp från olika miljöer i 1930-talets New York. I vanliga fall brukar det även samtidigt visas förtexter, men vad jag såg så fanns det inga förtexter utan det var bara en sorts inledning utan förtexter (nån som såg några förtexter?). Nåväl, fram till att fartyget anländer till Skull Island så höll filmen ihop ganska bra. Ann och Carl känns som inbördes olika, men sympatiska, karaktärer och de utgör filmens nav. En som dock gjorde en riktigt blek figur var Adrien Brody som spelade manusförfattaren Jack Driscoll – urtråkig.

Efter en del strapatser kommer då fartyget till slut fram till Skull Island och det är då filmen för mig genast tappar i kvalitet. Det börjar på nåt sätt märkas att Jackson inte riktigt kunnat lägga band på sig själv. Det finns inget riktigt flyt i berättelsen härifrån och framåt. Eller, egentligen fanns det kanske inte från början men det är nu det börjar märkas. Nu blandas helt ok scener med alldeles för långdragna scener, antingen med leprainfödingar med en kvinnlig shaman som väser om Tori Kong eller med totalt meningslösa, urtråkiga och, till råga på allt, dåligt datoranimerade dinosaurie-race samt segdragna äckelscener (som jag inte tyckte var äckliga) med datoranimerade insekter och kräldjur. Jo, just det, om jag glömde säga det så var det mycket datoranimerat, bl a datoranimerat stavhopp, en uppvisningsgren i nästa OS.

När så Kong slutligen visar sig så kan jag ändå inte låta bli att bli imponerad. Det är här man (Weta) har lagt sitt datoranimeringskrut och det ger resultat – Kong är grymt bra. Varenda hårstrå känns äkta, liksom hans rörelsemönster. Jag tyckte verkligen att Kong kändes som en gorilla också. Det fanns en hel del scener där Kong betedde sig som en gorilla efter vad jag har sett i naturfilmer på tv, bl a när han efter att ha dödat en dinosaurie rycker i dinosauriens käke för att se om den lever. Men ändå saknar jag den riktiga aha-upplevelsen, vilket kan bero på att filmens grundhistoria är känd från början plus att jag innan filmen, trots att jag försökt undvika det, redan sett en del klipp med Kong.

Samspelet mellan Ann och Kong var inte helt klockrent. Som andra redan nämnt så kändes det lite fånigt när Ann började jonglera med stenar (datoranimerade förstås) varefter Kong plötsligt var kär. Mjaha. Nåt som också kändes kalkonfånigt var när Kong blev isprinsessa i New York. Jag tyckte inte heller samspelet mellan Watts och Brody nådde några större, om ens några, höjder. Det var främst Brody som kändes helt malplacerad – blek och tråkig. Då tyckte jag t ex Kyle Chandler som snobbige filmstjärnan Bruce Baxter eller Evan Parke som Hayes var bra mycket bättre. En karaktär som var onödig, och ytterligare ett exempel på sånt som Jackson borde ha strukit, var Jimmy, den unge skeppspojken som hela tiden läste Mörkrets hjärta av Joseph Conrad.

Den intressantaste karaktären i filmen var Carl Denham. Det lustiga var att jag hela tiden trodde att han i slutändan skulle ha hjärtat på det rätta stället (det kändes så i början) och någon gång glömma filmen och erkänna att andra människors liv är viktigare. Typ släppa ner en kamera full med unik film i en avgrund för att rädda livet på nån. Men icke – han förblir ganska girig och cynisk hela filmen. He, lite annorlunda. Jag tyckte hur som helst Jack Black gör en helt ok insats som Denhamn.

Hmmm, vad finns mer att säga? Jo, det skulle väl vara att upprepa mantrat Less is more eller kanske More is less i det här fallet. Det stämmer verkligen. Jag blev ganska snabbt uttråkad under följande sekvenser: ravin-löpning med dinosaurier, Kong slåss mot ödlor, insektsinvasion nere i klyftan samt Kong på biljakt i New York. Dessa scener var bra till en början, men höll på alldeles för länge och kändes till slut bara som en ren uppvisning i specialeffekter och tillförde noll. Jackson hade utan problem kunnat klippa bort i alla fall en halvtimme. Betyget till denna remake av King Kong blir en stark tvåa. Det är trots min något fräna kritik ganska nära ett godkänt betyg då filmen är väldigt snygg och skönt matiné-aktig trots den bitvis sterila känslan av datoranimation.

2+/5

Arkiverad under Äventyr, Betyg 2, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Slumdog Millionaire

12 oktober, 2012 14 kommentarer

Titel: Slumdog Millionaire
Regi: Danny Boyle & Loveleen Tandan
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Vi fortsätter med ytterligare en Oscarsvinnare som möjligen inte håller måttet. Den här gången 2009 års hajpade vinnare.

Slumdog Millionaire är ett bländverk – en snygg yta men inget innehåll. Miljöerna och färgerna i Bombays slum är väldigt snygga. Vissa scener är ett fyrverkeri av färger och fart. Början av filmen där vi får följa Jamal och hans storebror Salim och deras äventyr för att överleva är spännande, obehaglig men ändå mysig. Jag gillade tågscenerna. Men filmens historia som helhet och speciellt sista halvan är svulstig och bara för mycket. ”Det är ödet”, ”Kyss mig”. Kom igen nu. Hur den här filmen kunde vinna en Oscar för bästa film är ofattbart. Fast ändå fattbart. Filmen trycker på rätt knappar, även för mig. Slutet är en saga men jag gillar det inte, ändå dras jag med trots dravlet. Men filmen passerar gränsen och blir rejält fånig mot slutet. Den klarar sig ändå från att bli underkänd.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Artist

9 oktober, 2012 22 kommentarer

Titel: The Artist
Regi: Michel Hazanavicius
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Med jämna mellanrum så kommer det en sån där film som av nån anledning Oscars-hajpas och man undrar om filmen verkligen kan leva upp till hajpen. Ofta så visar det sig handla om en helt ok rulle men inget mer. Jag tänker t ex på filmer som Slumdog Millionaire eller kanske The Hurt Locker eller kanske Crash. Ok, jag slutar nu så jag slipper hatmail. The Artist var en sån film. Det som gjorde att The Artist stack ut var att det var en stumfilm. Jag måste säga att det kändes ganska udda och uppiggande.

Efter att ha sett The Artist på bio så insåg jag att den kanske inte är så rackarns speciell och udda. Vad den är är charmig, kul, dramatisk och mysig. Jag måste säga att det är lite förvånande att den vann en Oscar. Eller snarare, jag är inte så förvånad att den vann en Oscar men jag tycker inte den är värd det. Men, men, jag hade roligt när jag såg den. Huvudrollsinnehavaren Jean Dujardin är supercharmig med ögonbrynslyftningar i klass med Mr Spock och hans kvinnliga motspelerska Bérénice Bejo är inte mindre charmig och dessutom käck så det förslår.

Historien är enkel, nästan för enkel. Den påminner en hel del om Singin’ in the Rain och handlar om en skådis som inte vill acceptera ljudfilmens intåg. Det hela inleds med att Dujardin är den firade stjärnan medan Bejo kämpar på i det tysta. Under filmens gång så skiftar maktbalansen. Dujardin känner ångest inför ljudet vilket getaltas i en underbar (mar)drömssekvens som nästan kan mäta sig med nattmaran som drabbar Isak Borg i Smultronstället. Jag gillar The Artist och mot slutet blir den faktiskt ganska mörk men den känns ändå i slutändan något lättviktig.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik, Stumfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →