Slumdog Millionaire
12 oktober, 2012 14 kommentarer
Titel: Slumdog Millionaire
Regi: Danny Boyle & Loveleen Tandan
År: 2008
IMDb | Filmtipset
Vi fortsätter med ytterligare en Oscarsvinnare som möjligen inte håller måttet. Den här gången 2009 års hajpade vinnare.
Slumdog Millionaire är ett bländverk – en snygg yta men inget innehåll. Miljöerna och färgerna i Bombays slum är väldigt snygga. Vissa scener är ett fyrverkeri av färger och fart. Början av filmen där vi får följa Jamal och hans storebror Salim och deras äventyr för att överleva är spännande, obehaglig men ändå mysig. Jag gillade tågscenerna. Men filmens historia som helhet och speciellt sista halvan är svulstig och bara för mycket. ”Det är ödet”, ”Kyss mig”. Kom igen nu. Hur den här filmen kunde vinna en Oscar för bästa film är ofattbart. Fast ändå fattbart. Filmen trycker på rätt knappar, även för mig. Slutet är en saga men jag gillar det inte, ändå dras jag med trots dravlet. Men filmen passerar gränsen och blir rejält fånig mot slutet. Den klarar sig ändå från att bli underkänd.
3-/5
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Jag kan varmt rekommendera boken, som jag givetvis gjorde misstaget att läsa innan jag såg filmen. Bättre på alla plan — mer oväntad, bättre historieväv och absolut mindre svulstig.
Ditt misstag var nog att du som vanligt inte kunde låta bli att jämföra film med bok. 😉
Ja, det är ju för jäkligt att man inte kan göra en film utifrån en förlaga och sedan få folk att strunta i att det finns en sådan 😉
Verkligen för jäkligt. 😉
Och jag som tycker den här filmen är alldeles fenomenal.
Vad bra för dig. 🙂 Själv gillade jag början och själva idén med hur han kunde svaren men sen blev det för svulstigt för min smak.
Du har helt rätt filmen börjar bra men tappar någonstans i mitten och blir lite småtrist.
Ja, eller mer svulstig kanske tyckte jag.
Jag tyckte att filmen var extremt överskattad. 2/5. Svulstig är ordet. Precis som du gillade jag inte att alla ologiska saker förklaras med ”ödet”.
Lustigt att även jag skriver att det känns som en saga men att jag inte gillar det. Jag gillar ju egentligen sagor.
Jag gillar också sagor! Men de rör ihop det här. Saga eller verklighetsbaserat? Saga för karaktärernas skull (typ), eller för att förleda åskådaren med mumbo-jumbo-bullshit?
Pans labyrint, hur funkar den? Där blandas också saga/fantasy med verklighet men där funkar det hur bra som helst tycker jag.
Funkar bra! Ingen känsla av att de luras. Är en tydlig idé med sagan kontra verkligheten.
Ja, det var en tydlig uppdelning där. Inte luddigt.