Sjunde himlen (1956)

1 mars, 2025 2 kommentarer

Hasse Ekman är en av mina svenska favoritregissörer. Möjligen är han underskattad, eller kanske lite okänd bland gemene man. I alla fall som regissör. De flesta tänker nog på honom som skådis och Gösta Ekmans pappa. Filmnördar har ju koll förstås.

I slutet av 1940-talet gjorde han, i mina ögon, en kvartett toppfilmer: Kungliga patrasket, Banketten, Flickan från tredje raden och Flicka och hyacinter.

Sjunde himlen är en helt annan typ av film än de jag listade här ovan. Det är en ren komedi där Sickan ”Smilgroparna” Carlsson och Hasse Ekman själv spelar det omaka paret (ja, de är inget par från början) som utan att vilja det hamnar på samma bussresa till Italien.

Ekman är alla kvinnors favorit som radiorösten Willy ”Etershejken” Lorens vars program Sjunde himlen är omåttligt populärt. Den enda i hela Sverige som inte kunde bry sig det minsta om Lorens är läkaren Lovisa Sundelius (Carlsson).

Lovisa ska gifta sig med fästmannen major Ernst C:son Kruuse (perfekt spelad av Gunnar Björnstrand). De båda ska resa till Italien för att gifta sig. Men på samma resa hamnar alltså pga orsaker den så kallade ”Etershejken”. Hilarity ensues som man brukar säga på utrikiska.

Ja, det här var en charmig, harmlös, snyggt filmad och bitvis rolig fars. Ja, jag skulle snarare kalla det en fars än en komedi. Många förvecklingar och förväxlingar blir det. Björnstrand står för mycket av farsinslagen som en riktig töntfarbror till fästman. Förstår man tidigt att det där äktenskapet inte kommer att bli av? Har påven en lustig hatt?

En sak som sticker ut är produktionsvärdet. Fotot är skarpt men ändå vykortsblekt i färg och filmen är inspelad på plats i Stockholm, Helsingborg, Hamburg, Heidelberg, Assisi, Venedig och slutdestinationen Rom. Det är ju rena Bourne- eller Bond-filmen fast i komediform.

Vi får även lite musikalinslag när Sickan gör ett spontanuppträdande på en ölbar i Heidelberg. Jag tycker Sickan och Ekman har en bra gnabbande kemi mellan sig. Replikerna mellan de båda står som spön i backen alltmedan Björnstrand står för pajaserierna. Det är svårt att tänka sig en mer annorlunda roll för Björnstrand i Sjunde himlen än den han gör i Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna några år senare. Apropå Björnstrand så är det lite märkligt att hans förnamn har utelämnats på postern. Men jag antar att det hade blivit för liten text om allt skulle få plats på en rad.

Jag delar ut en stabil trea till Sjunde himlen som fanns på SVT Play under jul och nyår men inte nu längre. Den går dock att hyra på bl a SF Anytime om man vill ta en kanske välbehövlig paus från diverse världshändelser.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kolla även in Fredrik Fyhrs betydligt fylligare text om både filmen och Hasse Ekman.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , ,

Civil War (2024)

19 februari, 2025 5 kommentarer

Jag skulle säga att Alex Garland är en av mina favoritregissörer just nu, ihop med Denis Villenueve. Ex Machina och Annihilation är båda toppfilmer och Garland ligger ju även bakom manus till ett antal andra filmer som han inte har regisserat själv (28 Days/Weeks/Years Later och Dredd bl a).

Enligt uppgift ska Civil War vara den sista film som Alex Garland regisserar. Han har ledsnat, helt enkelt, på att behöva prestera en färdig film som fullt ansvarig. Däremot kommer han fortsätta att sitta hemma på kammaren och skriva filmmanus till andra. Gott så, och vi vet ju vad som hänt tidigare när andra hotat med att gå i pension.

Filmen inleds med en karta som talar om läget i USA. Jag blir påmind om ett visst amerikanskt val. Fast här är det krigiska allianser det handlar om. Kalifornien och Texas är av nån anledning kompisar i denna alternativa (?) framtiddystopi.

Vi får följa en kvartett fotografer och journalister på sin väg från New York till Washington. Där har Joel (Wagner Moura) och Lee (Kirsten Dunst) tänkt intervjua och fota presidenten (Nick Offerman) innan de västra styrkorna intar Vita Huset. Med sig har de den unga aspirerande fotografen Jessie (Cailee Spaeny) samt veteranjournalisten Sammy (Stephen McKinley Henderson).

Efter ett ganska kort tag inser jag att filmen inte handlar om konflikten i sig utan om journalister och deras roll i ett krig. Ska de rapportera helt objektivt om vad som händer? Ja, det kanske är som Lee säger: ”Vi ska inte ställa frågor, vi ska ta bilder och rapportera så att andra kan ställa frågorna”.

Ja, det låter ju fint, men det finns även ett inslag av tillfredsställande adrenalinkick som fås genom att ta årets bild. I alla fall är det så filmen och Garlands manus framställer det. Jag gillar hur det (givetvis) också finns en jargong bland journalisterna och fotograferna i filmen, vilket det ju gör inom alla yrken (för att klara av verkligheten).

Skådisarna är strålande. Jag gillar speciellt Kirsten Dunst som den luttrade krigsfotografen Lee. Hon är verkligen mentalt T-R-Ö-T-T men trycker tillbaka det ända tills det inte går att trycka tillbaka mer. Hennes moderskänlsor, eller kanske omsorgskänslor rent allmänt, väcks till liv när hon får unga och naiva Jessie i knät. Jessie påminner för övrigt lite om Barry Keoghans Pavel i verklighetsddystopin Chernobyl i hur de båda går från naiva till luttrade på kort tid.

En annan favorit är den omisskännliga Stephen McKinley Henderson. Han har en smarthet, ett lugn och en humor som går genom tv-skärmen, och jag känner igenom honom från både Villenueves Dune och Garlands tv-serie Devs. Hans rollfigurs öde förde tankarna till Steven Spielbergs The Sugarland Express.

Ett stort plus till filmen är att det är en roadmovie. Jag gillar nästan alltid sådana. Det hela utspelar sig under ett antal olika episoder där vi får träffa olika personer och uppleva skiftande miljöer. Läskigast är väl Dunsts man Jesse Plemons som en älskare av äkta amerikaner i röda solglajjer.

Mitt under en intensiv scen börjar plötsligt De La Souls ”Say No Go” spelas. Jag hoppade till då jag direkt kände igen låten. Vad är det som händer? Vilket inspirerat låtval.

Det absoluta slutet, och vad som händer med Lee och Jessie, kanske kändes aningen förutsägbart men det var inget som förstörde mitt helhetsintryck av Civil War. Och jag älskade det slutliga fotot som sakta framkallas till tonerna av Suicides ”Dream Baby Dream”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

De La Soul – ”Say No Go” (VIF Trugoy the Dove 🕊)

Arkiverad under Action, Apokalyptisk, Betyg 4, Dystopi, Film, Krig, Musik, Recension, Roadmovie Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Alien: Romulus (2024)

6 februari, 2025 8 kommentarer

Alien: Romulus är den åttonde filmen i Alien-serien och den är regisserad och skriven av Fede Alvarez, en nykomling för mig. När jag tittar på hans filmografi verkar det vara skräckisar som dominerar och det passar väl bra om man ska göra en Alien-film. Skräckaction i rymden är vad det handlar om.

Vi befinner oss på en dyster och skitig gruvplanet där Rain (Cailee Spaeny) drömmer om att resa till en paradisplanet. Men Weyland-Yutani är inga trevliga arbetsgivare direkt och Rain blir övertalad att tillsammans med en grupp andra försöka fly från gruvhelvetet och ta sig till Yvaga III som verkar vara en Risa-liknande planet.

Romulus är namnet på den ena delen av rymdstationen Renaissance. Gissa vad den andra heter? På Renaissance finns kryokammare som vår lilla grupp vill få tag i eftersom dessa behövs för att överleva den nio år långa resan till Yvaga III. Vad vår lilla grupp inte vet är att det även finns andra saker på rymdstationer. Muahaha.

Ja, men det här var ju helt ok. Jag blev positivt överraskad. Den senaste filmen i serien, Alien: Covenant, kändes kanske lite trött med Ridley Scott vid rodret. Här har man fått in lite ungdomlig fräschhet. Ja, Alvarez i registolen är född ’78 men ändå. Filmen är snygg, rapp och tajt.

Jag gillade androiden Andy (David Jonsson) som är Rains adopterade bror typ. Andys programmering håller inte speciellt hög nivå och han är väl som ett litet barn kan man säga. En bit in i filmen så blir hans programmering uppgraderad och jag tyckte det var ett bra grepp. Det blev lite kusligt att se en person ändra karaktär på det viset och det var bra gestaltat av Jonsson.

Resten av personerna i vår lilla grupp var ganska ointressanta och det kändes redan från början att de skulle gå åt, en efter en. Som sig bör i en sån här film. Vi har ju alltid en idiot i en sån här grupp. I det här fallet hette han Bjorn (Spike Fearn) och jag blev glad när det var hans tur att stryka med.

Nåt som inte funkade så bra var alla citat från tidigare filmer. Det blev fånigt till slut och ryckte mig ur filmen. Androiden Rook som vi får träffa på Renaissance var inte heller nån höjdare. Valet man gjort vad gäller hans utseende funkade inte klockrent för mig. Jag blev mest distraherad.

I slutändan kan jag ändå inte låta bli att dela ut en trea till Alien: Romulus. Alien är ändå Alien.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Vad har jag tyckt om de tidigare filmerna i serien? Klicka på filmtitlarna för att komma till mina recensioner.

Alien
Aliens
Alien³
Alien: Resurrection
Prometheus
Alien: Covenant

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , ,

A Real Pain (2024)

18 januari, 2025 Lämna en kommentar

A Real Pain handlar om kusinerna David (Jesse Eisenberg) och Benji (Kieran Culkin) som tillsammans åker på en Förintelse-turistresa i Polen. De ska lära sig mer om sitt judiska arv (och kanske om sig själva som människor) och de ska även göra en avstickare för att besöka sin mormors gamla hemstad och hitta det hus hon växte upp i.

Det här blev ju en mysig filmupplevelse på fina Skandia under den sista dagen av Stockholm Filmfestival i höstas. Det var fullsatt i salongen och publiken skötte sig. Ja, förutom en famös så kallad Skrattare, dvs en person (nästan alltid manlig) som medvetet skrattar högt vid varje litet skämt för att visa att han minsann hänger med. Men jag kände lugnet och lyckades med en Zen-insats att inte störa mig allt för mycket på hahahahonom.

Hur var filmen då? Den var mysig den med. Det är ju en sorts roadmovie och såna gillar vi ju. Dessutom blev jag påmind om en egen resa då jag och min pappa besökte London tidigare under hösten. Hotellfrukostar, gå runt i en stad med en guide som pratar om statyer och byggnader, stopp för kaffe, tillbaka till hotellet för att vila och så middag och musikal på kvällen. Ja, sämre kan man ha det. Nu är det väl i och för sig lite skillnad på en musikal i London och ett koncentrationsläger i Polen.

David och Benji är helt olika som personer. Benji är en fri själ som snackar om allt med alla, helt filterlös. David framstår som stel, nervös och motsatsen till spontan. Benji blir som en Manic Pixie Dream Cousin som ska se till att David släpper sargen och lever livet. Givetvis har ju Benji sina egna, främst psykiska, problem. Gränsen mellan eufori och depression är tunn ibland.

Filmen är i grunden en dramakomedi, och en rolig sådan, men den skyggar inte för mörka ämnen, och konstigt vore väl det med tanke på själva upplägget. Jag har aldrig själv besökt ett koncentrationsläger men det hade nog varit… nyttigt, eller vad man ska säga.

Det är Jesse Eisenberg själv som både regisserar och står bakom filmens manus, och det bygger på hans egna upplevelser när han gjorde samma typ av resa i Polen, dock tillsammans med sin fru den gången. Upplevelsen fick honom att fundera över kombinationen koncentrationslägersbesök på dagen följt av en trerätters middag på en fancy restaurang på kvällen.

Både Eisenberg och Culkin gör utmärkta insatser, främst Culkin kanske. Eisenberg spelar i princip sig själv. När jag tittade på intervjuer med Eisenberg om filmen efter visningen så är han på precis samma stissiga sätt som David.

Jag delar ut en stark trea till A Real Pain och jag rekommenderar även ett biobesök då den har premiär på vanlig bio 24 januari.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Roadmovie, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2024 Tagged with , , , , , , , , , , ,

Inside Out 2 (2024)

9 januari, 2025 8 kommentarer

Den allra första Pixar-film jag såg var Inside Out. Ja, det är sant, jag var så sen i starten. Men jag tokälskade den och den hamnade på plats 7 på min topplista över 2015 års bästa filmer.

Numera har jag sett betydligt fler Pixar-filmer och orsaken till det är främst att genomförde ett projekt där jag kollade igenom alla Pixar-filmer fram till 2020 års Soul. Efter det har jag inte sett nån av animeringsstudions filmer. Jag antar att jag fick en överdos.

Men nu nästan tio år efter Inside Out var det dags för mig att ta mig an uppföljaren Inside Out 2. Det tog lång tid innan uppföljaren kom, men jag antar att det beror på att alla andra av deras filmer måste få uppföljare de med och Inside Out kanske stod sist i kön så att säga.

I Inisde Out 2 har det inte gått tio år men några år har vi hoppat i tiden. Riley är lite äldre (går hon typ i sjuan kanske?). Hon ska på hockeyläger med sina nördiga kompisar från plugget och den stora frågan är om hon ska hänga med dem eller med de coola och spännande kidsen.

Fler känslor har tillkommit i Rileys hjärna. Förutom bekantingarna Joy, Sadness, Fear, Disgust och Anger har tre nya tillkommit: Anxiety, Envy, Embarrassment och Ennui. Många känslor blir det, kanske för många för filmens bästa.

Jag gillar fortfarande konceptet. Det är kul att följa känslorna och hur de försöker ta kontrollen över Riley. En brist, som bitvis fanns även i den första filmen, kan vara att känslorna inte är entydiga eller tydliga. Nej, de har svängningar på samma sätt en vanlig människa har. Jag störde mig inte så mycket på det utan ser det kanske mer som att varje känsla har en klart dominant egenskap men spår av annat också. Kanske är det en efterhandskonstruktion av mig.

Själva handlingen om hockeylägret var inte så vidare värst. Det kändes som en typisk ungdomskomedi som hade kunnat utspela sig i high school-miljö och såna filmer brukar jag inte finna så intressanta. Jag tyckte även det var för lite scener med föräldrarna den här gången, både i och utanför deras hjärnor.

Det som istället är kul är hur filmen framställer hur hjärnan funkar, hur minnen skapas, vilka minnen som glöms bort snabbt eller förträngs. Här kanske man ändå hade lite slut på idéer då vissa saker kändes lite krystade, t ex det här med Sense of Self och hur det framställdes.

Jag hade ändå kul under titten och kan absolut inte underkänna Inside Out 2. Den får en stabil trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Animerat, Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Pixar, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Furiosa: A Mad Max Saga (2024)

2 januari, 2025 6 kommentarer

Jag var inte överförtjust i Mad Max: Fury Road när den kom 2015. Den var bra men inte såååå bra. I den här senaste Mad Max-sagan får vi följa Furiosa, den förra filmens huvudfigur, från att hon är barn och fram till att handlingen i Fury Road tar vid.

Furiosa (fast det hette hon väl inte då) bor med sin mamma i den gröna platsen, ett frodigt och hemligt paradis. Resten av världen är ett fruktlöst och radioaktivt ökenland. Det är oklart hur skurkarna i resten av världen lyckats missa detta gröna ställe av överflöd. Skurkarna består bl a av bekantingen Immortan Joe och nykomligen Dementus (spelad av en av chrisarna).

Njae. Jag vet inte. Det gick upp för mig när jag såg Furiosa att George Millers stil kanske inte är nåt för mig. Det är nåt med tonen. Det är pajasaktigt. Dementus är en fåne i en vit skrud med en teddybjörn fastkedjad på ryggen, för att han saknar sin dotter? Oklart. Immortan Joes söner heter Rictus och Scrotus. Givetvis gör de det.

En sak jag uppskattade med Fury Road var att den kändes på riktigt. Miljöerna kändes på riktigt. Miller & Co hade faktiskt kört de där olika fordonen i en öken i Namibia. I Furiosa: A Mad Max Saga kände jag av cgi:n på ett helt annat sätt. Det kändes som att den var inspelad i The Volume. Nu ska sägas (eller snarare: jag säger) att The Volume (StageCraft) kan användes på ett bra sätt, som i The Fabelmans eller Andor, och det ska dessutom sägas att Furiosa inte alls är inspelad med denna teknik.

Varför visar man efter att filmen egentligen är slut en sammanfattning av vad som händer i Fury Road? Jag tyckte det var ett märkligt grepp som inte funkade. Det räckte väl med att Anya Taylor-Joy plötsligt var Charlize Theron i filmens slutscener.

Varken bra eller dåligt är slutbetyget från mig. Helt ok, med andra ord.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Postapokalyptisk, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Kaili Blues (2015)

16 december, 2024 2 kommentarer

41 minuter och 5 sekunder. Är det dessa minuter och sekunder som gjorde att Kaili Blues till slut funkade för mig? Jag återkommer till denna tidsangivelse senare.

Regissören till Kaili Blues heter Bi Gang och var en ny bekantskap för mig. Det här är även hans debutfilm vilket jag måste säga är imponerande. Snubben har ambitioner, helt klart.

Filmen är svårgreppbar, svår att få grepp om. Man kan väl säga att det handlar om en f.d. gangster, Chen, som sadlat om till läkare i staden Kaili i sydöstra Kina. Chens brorsa som fortfarande är gangster (?) har en ung son (10 år gammal?), Weiwei, som en dag försvinner. Chen tror att brorsan har sålt honom (oklart till vad) och åker iväg för att hitta honom.

Chen anländer till en by som ligger längs med en flod och nu börjar saker och ting bli märkliga (om de inte redan var det). Chen får skjuts av en ung kille med en moped, en mopedtur som tar tid och vi får uppleva hela resan på 5-10 minuter utan avbrott eller klipp. Hmm, vad är det som händer här?

Chen träffar en del personer som vi sett tidigare i filmen i korta flashback-scener. Hmm, är det Chens f.d. fru? Men vad gör hon här nu. Det verkar ju inte som om Chen känner igen henne? Och killen med mopeden, är det Weiwei som blivit äldre? Eller är det Chen som är/var Weiwei? Inget går ihop och metalagren packas på varandra och jag hamnar i nån sorts trans.

41 minuter och 5 sekunder? Jo, efter tag där i byn längs med floden så inser jag att sekvensen har pågått lääääääänge utan något klipp. Vi har gått omkring i byn, åkt moped och flodbåt i en sömlös sekvens (men kanske inte sömnlös om man är lite trött) som alltså försätter mig i ett speciellt tillstånd, kanske mellan dröm och verklighet.

Efter att ha sett filmen var jag tvungen att spola tillbaka och klocka hur lång tagningen egentligen var. Svaret: 41 minuter och 5 sekunder.

Fråga: vad får Kaili Blues för betyg? Svar: 4 av 5 metalager.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Bone Tomahawk (2015)

14 november, 2024 6 kommentarer

Bone Tomahawk är nåt så ovanligt som en westernskräckis. Finns det nån annan film i den genren? Tveksamt. Mannen bakom rullen är mannen med det svåra namnet S Craig Zahler och det är hans debutfilm. Imponerande att ha fått ihop en så bra cast med bl a Kurt Russell, Patrick Wilson och Richard Jenkis.

Av Zahlers filmer har jag tidigare sett Brawl in Cell Block 99 där Vince Vaughn förvandlades till en stenhård jätte och fängelsekund. Det var en brutal film. Bone Tomahwak är också en brutal film. Jag skulle kalla Zahlers stil för brutal. Inga fingrar läggs emellan.

En grupp grottlevande vildar kidnappar en kvinna och en vicesheriff från det lilla samhället Bright Hope (passande namn). Sheriffen (Russell) och kvinnans make (Patric Wilson) plus två till ger sig ut på ett räddningsuppdrag.

Ett smart drag filmen gör är att vi under väldigt lång tid inte får se troglodyterna. Det är lite som i Predator. Om man inte kan se det som är läskigt blir det ännu läskigare. Nu var jag väl inte direkt rädd under titten men det var effektivt berättat.

När vi väl får se (och höra) grottmänniskorna så blev jag inte besviken. De är ena brutala rackare. En scen inne i en grotta där vicesheriffen möter sitt öde var en av de brutalaste jag har sett. Tankarna gick till en film som Cannibal Holocaust.

En liten detalj jag gillade var att vildarna hade vissa annorlunda biologiska egenskaper, t ex i form av ett speciellt ben i halsen som gjorde att de kunda vråla på ett udda sätt. Detta ben utnyttjas för övrigt av Wilsons rollfigur för att lura vildarna. Smart.

En sista grej är att det tog halva filmen för mig innan jag insåg att det var Richard Jenkins som spelade en av de fyra i räddningsgruppen. Jag älskar Jenkins och det var lite konstigt att jag inte kände igen honom från början. Men det var väl smutsen och skägget som gjorde det. Han gör en strålande insats som filmens snällis.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Det finns givetvis fler westernskräckisar men jag tycker nog Bone Tomahawk är den mest utstuderade.

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Skräck, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Perfect Days (2023)

21 augusti, 2024 4 kommentarer

Wim Wenders, vilken gubbe! 1985 gjorde han en av mina absoluta favoritfilmer i och med Paris, Texas. Och nu är han här igen och gör an av mina topp-10-filmer för 2023. Nu gjorde han ju även filmer långt tidigare än 1985 men för mig är det Paris, Texas jag tänker på när jag tänker Wim Wenders.

När jag nu kollar upp Wenders filmografi visar det sig att han är en oerhört produktiv regissör. Gubben har gjort 24 långfilmer och en drös med kortfilmer och dokumentärer.

Själv har jag inte sett speciellt många av hans filmer. Förutom Paris, Texas så är det nog bara Im Lauf der Zeit (1976) och Der amerikanische Freund (1977). Och, neeeeej, jag har inte sett Himmel över Berlin. Skäms!

Perfect Days är en stillsam film om en stillsam man som utspelar sig Tokyo. Under den första halvtimmen får vi följa med Hirayama under en dag. Hur han genomför sina morgonrutiner, hur han tar sin lilla skåpbil och ut till Tokyos publika toaletter för att städa, hur han tar sin lilla lunchpaus i en liten park, hur han efter jobbet sätter sig på sin vanliga plats på en liten restaurang, hur man på kvällen läser sin pocketbok tills han börja somna. Och nästa morgon börjar cykeln igen. Stillsamt.

Hirayama har en yngre helt hysterisk kollega som inte tar sitt jobb på samma allvar som Hirayama. Två mer olika personligheter är svåra att hitta. Hmm, nej, jag ledsnade ganska snabbt på den där pajasen. Skönt att han försvann ur handlingen efter ett tag. Puih.

Hirayama lever på ett sätt i det förflutna. Han har ingen mobil och han lämnar klockan hemma när går till jobbet på morgonen. Han följer sin vanliga rytm istället. Han använder enbart kontanter, ananloga filmrullar när han fotar och kassettband när han lyssnar på musik i bilen. Han lever också ett med naturen och uppskattar trädens sus under sin lunchpaus.

Jag ställer mig frågan om vad det egentligen är för fel på Hirayama. Vad har hänt tidigare i hans liv? Eller är det nåt fel? Hirayama verkar ju nöjd med livet men det känns ju ändå som att nåt fattas. En djupare samvaro med andra människor. Nånting måste ju komma och bryta upp hans tillvaro och störa lugnet. Ja, det gör det ju förstås i filmens andra halva.

När filmen var slut kände jag ett stillsamt lugn och tänkte att japaner är bra på det här med film. Ja, eller Wim Wenders då.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Das Lehrerzimmer (2023)

6 augusti, 2024 7 kommentarer

Das Lehrerzimmer (eller Lärarrummet på svenska) är en tysk psykologisk dramathriller om läraren Carla som inleder en egen undersökning kring pengastölder (vissa elever är mer misstänkta än andra, if you catch my drift) som skett från lärarrummet på en skola. Det skulle hon inte ha gjort kan man säga. Eller?

Hon målar in sig i ett hörn efter att utan nåns vetskap använt sin laptop som kamera och fångat en stöld på film. Den ena pinsamma situationen leder till den andra än mer jobbiga situationen (och tredje och fjärde situationen) och Carla inser snart att hon tagit sig vatten över huvudet. Finns det ens ett sätt att ta sig ur det hela?

Jag gillade verkligen filmen. Den har kanske både lite Michael Haneke och Ruben Östlund över sig. Skådisarna är överlag strålande, och det gäller både vuxna som ungdomar. Leonie Benesch är perfekt som Carla, den nya läraren på skolan, som vill väl men ställer till det för själv pga sin naivitet. Trots att det mesta går åt skogen för Carla så ger hon ändå inte upp utan är kanske till slut den som räddar situationen just pga av sin… idealism.

Filmens format är 4:3 och som så ofta så används det för att förstärka känslan av klaustrofobi (hej, Meek’s Cutoff). Väggarna känns som att de kommer närmare för varje sekund à la Star Wars.

Jag noterar att lärarna kallar varandra för Herr und Frau. Det känner jag igen från jobbresor till Tyskland för möten med underleverantörer. Det var Herr Brill und Herr Baldig som gällde, inget annat. Ja, alltså det var så det lät när de tilltalade varandra. Vi svenskar använde deras förnamn. Roligt.

I filmen framställs skolungdomarna som de vettiga och både lärare och en del föräldrar som mer eller mindre falska, fega, fördomsfulla och förtalande (de fyra f:en). Jag kom nu att tänka på Richard Linklaters bästa film The School of Rock.

Bitvis förekommer det, främst mot slutet, scener som jag tolkade som rent surrealistiska. Jag undrar om andra som ser filmen håller med mig om denna tolkning. Jag menar alltså att vissa scener vi ser i filmen i själva verket inte händer utan är en sorts gestaltning av en stämning eller känsla.

Das Lehrerzimmer (en tysk titel är alltid lite mer nervig, otäck) var nära att ta sig in på min topp-10-lista när vi spelade in avsnittet om 2023 års bästa filmer med Shinypodden men blev till slut bara en bubblare.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Jag skulle gärna höra vad min filmbloggarkollega Filmitch har att säga om filmen! DS.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Surrealism, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →