Dekalogen 9: Du skall icke åtrå din nästas hustru (1988)

Söndagen är väl Guds lediga dag och då passar det kanske att dra igång ytterligare ett litet tema med religiös anknytning. Tio söndagar framöver så kommer det nämligen handla om Dekalogen, Krzysztof Kieślowskis tv-filmer om De tio budorden. Rackarns vad man (läs: jag) var seriös förr i tiden! 👨‍🎓 Federico Fellini och Kieślowskis Dekalogen-filmer bara så där rakt upp och ner. Nuförtiden får jag vara glad om jag lyckas se en film som Belfast på bio (ja, den visas faktiskt fortfarande, i alla fall i Stockholm). Min preblogg-text om Dekalogen 9 skrevs i mars 2004.

Den nionde filmen handlar om Roman, en man som efter ett läkarbesök får reda på att hans små vita soldater förlorat simförmågan, dvs han kan inte göra barn. Han blir ledsen (duh) och till råga på allt upptäcker han att hans fru är otrogen.

Inledningsvis är det väldigt seg och oengagerande men på nåt konstigt sätt så blir det spännande mot slutet. Det har varit så i många av Dekalogen-filmerna. Det byggs upp en stämning allt eftersom men till en början är det relativt segt. Liksom i de andra filmerna handlar det om en sorts psykologisk thriller där livsavgörande frågor och beslut tas upp. De sista 10 minuterna, då den nästan använder en berättarstil från den romantiska komedin, gör att filmen undgår ett underkänt betyg. Men det är på gränsen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Geostorm (2017)

Filmen inleds med ett ödesmättat mullrande. Är det klimatet som är skurken i dennna katastroffilm? Haha, har påven en lustig hatt. Geostorm är inte subtil. Det är KLIMATKRISEN det handlar om. I ett inledande montage vår vi se hur klimatet blir värre och värre i en snar framtid. Men faktum är att det inte känns så långt från verkligheten. Sommaren i Sverige 2018 var galet varm. Vad är lösningen på klimatkrisen i filmen? Jo, forskning, teknik och samarbete. Det gillar jag.

Toby från Vita huset dyker upp som en senator-skitstövel. Ja, en sån ska ju alltid finnas med i den här typen av filmer. En sån som inte lyssnar på forskarna.

Det var lite kul att man åker rymdfärja, upp till rymdstationen som styr jordens väder, ungefär som man åker taxi. Men det kändes inte helt realistiskt att Gerard Butler åker upp helt ensam. Man borde väl ha utnyttjat transporten för nåt mer, kanske mat eller andra prylar. Nåväl. När man stör sig på såna saker så brukar det betyda att filmen inte riktigt funkar…

Ja, som sagt, samarbete handlade det alltså om. I princip alla världens flaggor förekommer, inklusive den svenska. International Space Station, indeed.

Filmen är proppfull med datoranimerade krascher, datorskärmar och cgi-katastrofer på jorden. Det blir lite tråkigt till slut. Dessutom slänger man in totalt ologiska twistar i handlingen. De ska verka coola men är bara fåniga.

Geostorm verkar vilja rida på vågen efter framgången med Gravity. Det hela känns som en blandning mellan The Day After Tomorrow och just Gravity. Det funkar sådär.

Förutom en politiker som inte lyssnar på vetenskapen har vi även SOS-anrop med morse! Och en hund! En indisk hund. Voff. Geostorm slår över från pekoral till nåt annat ännu värre. Men Ed Harris är bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Borg (2017)

”Borg? Sounds Swedish”. Jag tycker det är kul att Borg gjordes. En svensk storsatsning (relativt sett) på en biopic om en svensk idrottslegend, det hör inte till ovanligheterna. Utomlands, eller åtminstone i USA, fick filmen heta Borg vs McEnroe, vilket jag nästan kan tycka är en bättre titel. Den är åtminstone mer insäljande. Sverrir Gudnason är perfekt i rollen som den på ytan känslokalle Borg och Shia LaBeouf är lika bra som den färgstarke McEnroe. Tennisscenerna från finalen i Wimbledon 1980 är bra gjorda (det ser nästan ut som att de spelar på riktigt) och det blev faktiskt spännande. Det jag kanske gillade mest är hur Borg och McEnroe finner varandra och inser att de är mer lika än omvärlden anar. Slutligen en kul detalj: det är Björns son Leo som spelar Borg som hetlevrad racketslängande grabb.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Dekalogen 8: Du skall icke bära falsk vittnesbörd (1988)

Söndagen är väl Guds lediga dag och då passar det kanske att dra igång ytterligare ett litet tema med religiös anknytning. Tio söndagar framöver så kommer det nämligen handla om Dekalogen, Krzysztof Kieślowskis tv-filmer om De tio budorden. Rackarns vad man (läs: jag) var seriös förr i tiden! 👨‍🎓 Federico Fellini och Kieślowskis Dekalogen-filmer bara så där rakt upp och ner. Nuförtiden får jag vara glad om jag lyckas se en film som Elvis på bio (nå, en biopic om Elvis av Baz Lurhmann är jag inte speciellt pepp på om jag ska vara ärlig). Min preblogg-text om Dekalogen 8 skrevs i februari 2004.

Zofia, en 70-årig kvinna, är lärare i etik på universitetet. En dag får hon besök av en polsk-amerikansk och judisk kvinna, Elisabeta. Det visar sig att de har möts tidigare. År 1943, under andra världskriget när Elisabeta var sex år så fick hon inte skydd av Zofias familj undan nazisterna utan avvisades, och det var Zofia som tog beslutet.

Hehe, ja, det är inga lättviktiga ämnen som tas upp i de här filmerna. Varför sa egentligen Zofia nej till Elisabeta då för 40 år sen, nåt som har påverkat Zofia i hela livet? I de flesta av Dekalogen-filmerna så är upplägget ganska likartat. Vi får en konflikt eller ett problem presenterat för oss. Till synes har vi frågeställningen klar men så mot slutet så visar det sig att nåt som har hänt tidigare som vi inte visste om plötsligt ändrar förutsättningarna. Så även här.

Jag måste tillägga att baksidestexten på videon till den här delen var bland det sämsta jag har sett. Det visade sig att i princip hela historien beskrivs i detalj från början till slut. Så dåligt! Och just när det gäller upplägget i Dekalogen-filmerna är liksom poängen att nåt oväntat kommer fram mot slutet. I texten i det här fallet angav man t ex anledningen till varför Zofia hade sagt nej till Elisabeta. Jaha, då försvinner ju spänningen ganska mycket. Som tur var så läste jag inte igenom texten ordenligt innan. Jag brukar inte göra det, vis av tidigare erfarenheter.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jurassic World: Fallen Kingdom (2018)

Varför stannar en T-Rex alltid upp och vrålar i tio sekunder innan den går till attack? Det ger ju offret mer tid att fly? Varför placera Jurassic World på en vulkanö? Fast en avsomnad vulkan vaknar väl aldrig igen i verkligheten, eller? Men här gör den det? Är det realistiskt? Antingen har den väl somnat eller så är den aktiv?

Jag vet inte om upplägget med att man ska rädda dinosaurierna funkar. Det känns inte så viktigt eftersom de egentligen är utdöda. Ska de ha tolv arter på en annan ö? Men sen då? Man kan ju aldrig släppa ut dem i världen?

Haha, ja, jag vet, jag ställer frågor som en sån här pass dum film inte förtjänar men jag var tydligen på sånt humör.

Jag kan inte säga att jag ogillade Jurassic World: Fallen Kingdom. Jag kan inte heller säga att jag gillad den. Det är en rätt så märklig film som byter skepnad efter ungefär halva filmen. Då går den från äventyrsaction till att istället bli nån form av dinoskräck i gotisk herrgårdsmiljö. Jag gillade för överigt verkligen miljöerna på Lockwoods slottsliknande herrgård.

Som sagt, det är en något märklig film. Den innehåller bl a en aktion där man säljer livsfarliga dinosurier till högstbjudande. Jag blir, hur osannolikt det än kan låta, påmind om Nicolas Cage-filmen Pig. Även där förekommer det en parallell undre värld som nästan ingen känner till. I det fallet är det ett Fight Club-sällskap i Portlands restaurangvärld där man får slå en kock på käften.

Jurassic World: Fallen Kingdom var varken ett slag i magen eller en käftsmäll. En typisk 2/5-film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Dekalogen 7: Du skall icke stjäla (1988)

Söndagen är väl Guds lediga dag och då passar det kanske att dra igång ytterligare ett litet tema med religiös anknytning. Tio söndagar framöver så kommer det nämligen handla om Dekalogen, Krzysztof Kieślowskis tv-filmer om De tio budorden. Rackarns vad man (läs: jag) var seriös förr i tiden! 👨‍🎓 Federico Fellini och Kieślowskis Dekalogen-filmer bara så där rakt upp och ner. Nuförtiden får jag vara glad om jag lyckas se en film som Jurassic World: Dominion på bio. Min korta preblogg-text om Dekalogen 7 skrevs i februari 2004.

Den sjunde delen handlar om Majka, en tjej som blir gravid när hon bara är 16 år gammal. Hennes mamma Ewa adopterar barnet som sitt eget. Sex år senare inser Majka att hon själv vill ta hand om sin dotter Ania men Ewa kan inte släppa taget. Majka rymmer och tar Ania med sig.

Det är lustigt. Nu börjar tyngden av hela serien liksom ge sig till känna. De första delarna tyckte jag var ganska sega och tråkiga men jag vet inte om jag har vant mig vid tempot nu eller om just den här delen faktiskt var bättre. Hur som helst så kändes det som den här historien passade bättre in i 55-minutersformatet. Tidigare har jag tyckt att jag inte hunnit lära känna personerna för att bli riktigt engagerad men här var själva konflikten så självklar från början. När Majka har rymt tar hon med sig Ania hem till hennes pappa (min kommentar: Anias pappa alltså) som var lärare i skolan Majka gick i för sex år sen. Ania somnar så småningom och i sömnen greppar hon tag i pappans finger med sin lilla hand och vill inte släppa taget. En vacker scen som var ganska talande i sig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Their Finest (2016)

Their Finest är brittiskt mys av bästa märke, och det trots att den utspelar sig under andra världskriget. Det är en film om film då vi får följa arbetet med en propagandafilm om två systrar som räddade soldater från Dunkerque. Filmen kom ut på bio i Sverige några månader innan Christopher Nolans Dunkirk och de båda filmerna funkar bra som en double feature. Brittiska skådisar som Gemma Arterton, Bill Nighy, Eddie Marsan(sås) och Richard E Grant bidrar till myset. Det fanns en del metaaspekter kring BOATS-genren och hur man oftast inte följer sanning blint. Nej, för bättre effekt behöver man skarva lite ibland. Their Finest måste vara tidernas mysigaste krigsfilm. Jag konstaterar också att det här är så patriotisk som brittisk film nånsin kan sträcka sig att bli. Ja, kanske Darkest Hour då. Varför inte komplettera Their Finest och Dunkirk med den så får vi en triple feature.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Dekalogen 6: Du skall icke bedriva hor (1988)

Söndagen är väl Guds lediga dag och då passar det kanske att dra igång ytterligare ett litet tema med religiös anknytning. Tio söndagar framöver så kommer det nämligen handla om Dekalogen, Krzysztof Kieślowskis tv-filmer om De tio budorden. Rackarns vad man (läs: jag) var seriös förr i tiden! 👨‍🎓 Federico Fellini och Kieślowskis Dekalogen-filmer bara så där rakt upp och ner. Nuförtiden får jag vara glad om jag lyckas se en film som Men på bio (Alex Garlands senaste!). Min korta preblogg-text om Dekalogen 6 skrevs i februari 2004.

En pojke, Tomek, spionerar på sin granne i hyreshuset mitt emot. Grannen, Magda, är en kvinna i 30-årsåldern som ofta har herrbesök och Tomek har skaffat ett teleskop (min kommentar: hej, Fönstret åt gården!) för att spana in vad som händer. Han är (eller tror han är) kär i Magda och gör allt för att komma nära henne.

Det här var en rätt så rörande historia om den unga killen som blir smått besatt av en äldre kvinna. Men jag vet inte, det är nåt underligt med Dekalogen-filmerna. De engagerar mig helt enkelt inte fullt ut. Just den här var ändå en av de bästa tyckte jag. Det var en ganska intressant historia och vackert fotad som vanligt. Den är välgjord och genomtänkt men ändå på gränsen till tråkig (min kommentar: ja, det var ju high praise från min sida).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Min kommentar i efterhand: Värt att notera är att kanske att den här tv-filmen på 50 minuter, precis som Dekalogen 5, även släpptes som en långfilm (84 minuter lång) på bio under namnet En liten film om kärlek (A Short Film Love). Jag måste säga att den svenska titeln är överlägsen den engelska, och den inspirerade ju även Killing-gänget och Tomas Alfredson.

Greenland (2020)

Greenland är en klassisk katastroffilm. Vi har en komet är på väg mot jorden. Vi har en pappa som separerat med sin fru, precis som det ska vara. Dock verkar inte frun skaffat en ny man som är en idiot, och vi har ej heller någon hund. Däremot har vi en unge som har diabetes och behöver insulin. Men filmen kommer nog aldrig återkomma till hans diabetes. LOL! Ja, jag blev ganska trött till slut på alla planteringar om insulinet.

Ja, det är ett klassiskt upplägg, som sagt. Samhället rasar samman. Mobiltelefoner slutar fungera. Det är bilköer och panik. Filmen är som en blandning av Deep Impact och Melancholia (som har ett av filmhistoriens bästa slut). Familjen ska försöka hinna med ett plan. ”Time to board the plane”. Jag kände av den där känslan av panik som uppkommer när man är på en flygplats och i sista minuten springer genom terminalen på väg mot gaten som givetvis ligger allra längst bort.

Den hade ändå något den här rullen, t ex en perfekt castad Scott Glenn som grumpy morfar. Att jag kommer att tänka på Melancholia måste också vara nån form av kvalitetsgaranti.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Togo (2019)

Jag vet inte varför men jag blir alltid lite besviken när en film börjar med texten Based on a True Story. Det är som att magin försvinner på nåt sätt. Och sen ska man under eftertexterna få se de verkliga personerna. Äh, jag vet inte, jag blir mest trött. Enda gången det funkar är i Chernobyl och The Disaster Artist.

Nej, Togo är inte en dokumentär om det afrikanska landet utan en Disneyfilm om Togo, en ledarhund i ett hundspann som får i uppdrag att leverera motgift till att samhälle i Alaska som drabbats av en difteriepedemi.

Filmen har ett väldigt märkligt utseende. Det är cgi-tungt så det föreslår och då menar jag att cgi:n syns. Samtidigt får jag ändå en känsla av autentiska miljöer. Det påminner mig lite om looken som westernrullen The Salvation hade, om ni har sett den. Stiliserat liksom.

Dessutom har man valt att lägga till nån form av suddigt filter i kanten av bilden. Det ser ut lite som när man tittar in genom ett fönster på vintern med snö eller imma ute på kanterna. Jag har för mig att Snyder-rullen Army of the Dead gjorde nåt liknande.

Några trötta grepp är att hundarna antropomorfiseras (är det ett ord?) samt att hustrun i sammanhanget är den där gamla vanliga hustrun som oroligt väntar hemma. Men, ja, det var ju så det var, jag vet!

Slutet är en sentimental sörja med stråkmusik. Filmen är egentligen slut men Togo måste ju få sin hyllning.

Jag tyckte det var lite intressant ändå när det gäller det här med historieskrivning. Vilken hund fick mest hyllningar? Jo, ledarhunden i det spann som körde den sista sträckan och anlände till samhället med serumet förstås. Och det var inte Togo utan en annan hund som hette Balto. Det var alltså flera hundspann som stafettkörde hela vägen. Togos spann avverkade hela 420 km medan Balto bara behövde lägga 89 km bakom sig. Men det är ju inte konstigt att det blev Balto som blev staty i Central Park. Fast nu är ju ordningen återställd. Voff!

Slutligen: filmens regissör heter Ericson Core. Bara en sån sak.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep