Potatishandlaren

17 maj, 2011 3 kommentarer

Får det lov att vara lite mjölk?

Lars Molin, han gör enkla filmer. Det är inga krusiduller. Potatishandlaren är Molins variant av buskis skulle jag säga. Här är det gjort med en mänsklig Molin-värme som lyser igenom. Humorn når faktiskt ganska höga höjder ibland. Ingvar Hirdwall gör en galet rolig roll som pappan som vill gifta bort sin dotter Märta spelad av Eva Gröndahl. En dag kommer en potatishandlare (en snajdig Rolf Lassgård) till gården för att sälja… potatis. Hirdwall tar till alla möjliga knep för att få Lassgård på kroken. Potatishandlaren faller helt enkelt i fällan. En ganska stor roll spelar en viss säng som Lassgård nog ångrar att han brukade. Han fastnar i en ganska lustig eller olustig situation om man säger så. Molin bjuder på sina vanliga landsbygdsmiljöer och den obligatoriska ”dans i folkets hus”-scenen. Trevligt. Jag undrar lite varför Molin inte gjorde fler långfilmer, utan mest jobbat med tv-mediet. Det fick man inte riktgt reda på i den Molin-dokumentär som jag såg i höstas.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Svensk film, TV Tagged with , , , , ,

Intolerable Cruelty

28 april, 2011 3 kommentarer

Titel: Intolerable Cruelty
Regi: Ethan & Joel Coen
År: 2003
IMDb | Filmtipset 

Nu är vi framme vid en Coen-film som misstänker att jag är ganska så ensam om att hålla så högt som jag gör. Intolerable Cruelty såg jag på en förhandsvisning som Stockholm Filmfestival ordnade och det här ägde rum i oktober 2003 (oj vad länge sen!). Just att det var en specialvisning med peppad publik bidrog nog till en bra stämning och därmed ett bra betyg.

Bröderna Coen är ganska otroliga. Stockholm Filmfestivals hemsida uttryckte det rätt bra när de skrev: ”Bröderna Coen fortsätter genreleken efter film noir (The Man Who Wasn’t There), södernromantik (O Brother, Where Art Thou?), bowlingpsykadelia (The Big Lebowski) och tar sig nu an den klassiska screwballkomedin.”

George Clooney spelar den cyniske men, eller kanske just därför, framgångsrike skiljsmässoadvokaten Miles Massey. När lycksökerskan Marylin (den ljuvliga Catherine Zeta-Jones) hamnar på andra sidan förlikningsbordet efter att hon har stämt sin man för otrohet börjar Masseys hårda skal falla sönder. Han blir drabbad av den stora kärleken. Det hela leder givetvis till osannolika förvecklingar.

Jag undrade om jag skulle gilla den här filmen som ju faktiskt är en romantisk komedi och det är inte nån av mina favoritgenrer. Men eftersom den också tillhör undergenren screwballkomedin, och därför innehöll skarp, snabb och cynisk dialog, och förvecklingar av bisarra slag, så fick jag kapitulera. George Clooney spelar egentligen inte Miles Massey utan han är en i det närmaste perfekt kopia av Cary Grant (kungen av screwballkomedin på 40-talet).

Filmen är en skön skildring av supercyniska L.A. och jag skrattade faktiskt ett flertal gånger. Bl a finns en hysteriskt rolig rättegångsscen där Massey kallar ett vittne vid namn baron Heinz Krauss von Espy. Förresten, att ha astma och samtidigt hantera vapen visade sig vara en dålig kombination för en viss hitman i filmen. Hit men inte längre skulle man kunna säga (min kommentar: ordvits tillagd nu).

4-/5

PS. Jag hade råkat se trailern innan jag såg filmen och hade sett en sekvens från den roliga rättegångsscenen när den anklagade kastar sig över ett vittne som sitter i vittnesstolen. En advokat säger: ”Objection! Strangling the witness!” Domare säger: ”I’ll allow it.” Kul, men inte lika kul eftersom jag redan hade sett det i trailern. Jag satt liksom bara och väntade på att det skulle komma så när det väl kom var tjusningen lite borta.

Arkiverad under Betyg 4, Bröderna Coen, Brott, Film, Komedi, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Burn After Reading

23 april, 2011 9 kommentarer

Bröderna Coen-temat fortsätter. Efter den suveräna No Country for Old Men var jag ganska peppad på Coen-brödernas nästa film. Den levde inte upp till förväntningarna.

Bröderna Coen är effektiva herrar. Kanske inte när det gäller att göra bra film men i alla fall när det gäller att göra film. Efter deras mästerverk No Country for Old Men dök komedin Burn After Reading upp som ett brev på posten. Handlingen? Ja, Brad Pitt spelar en idiot, Tilda Swinton spelar en idiot, John Malkovich spelar en idiot, George Clooney spelar en idiot och Frances McDormand spelar en idiot. Skämt åsido, det handlar om en cd-skiva med en CIA-anställds (Malkovich) memoarer som hamnar i händerna på två gyminstruktörer (Swinton och Pitt) som tror att de ska kunna utnyttja situationen.

Nja, Burn After Reading känns ihopslängd med vänster hand bakom ryggen. Då och då förekommer lite halvroliga scener men handlingen som helhet och karaktärerna ger mig ingenting. Filmen är tråkig, helt enkelt. En tråkig buskis. Enda ljuspunkten är John Malkovich. Varje gång han är med är det roligt. Malkovich är en väldigt speciell skådis; man vet liksom inte om han faktiskt är galen på riktigt. George Clooney däremot, han gör ingen glad i den här rullen. Han försöker spela komedi men det blir bara konstiga grimaser. Ja, det gäller nästan alla skådisar. Nja, förresten, Richard Jenkins var godkänd också. Men övriga var i princip bara störningsmoment. Slutord: Burn After Seeing!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Bröderna Coen, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Team America: World Police (2004)

29 mars, 2011 8 kommentarer

Team AmericaMed anledning av en diskussion som uppstod hos Filmitch gällande favoritmusikalscener så kommer här ett inlägg om världens bästa marionettdocksmusikalfilm. Recensionen skrevs i januari 2005.

South Parks skapare är tillbaka med Guds gåva till mänskligheten: en actionfilm om ett amerikanskt superhjälte-team med marionettdockor i rollerna. Teamet anlitar en Broadwayskådis som ska infiltrera de arabiska terroristerna och därmed rädda världen.Jag gillade inte South Park-filmen speciellt mycket. Faktum är att jag inte gillade South Park alls (har i och för sig bara sett filmen, och inte tv-serien). Detta tyckte jag dock var skitkul! Det är inte så mycket politisk satir kanske, utan snarare en träffande och rolig parodi på amerikanska actionfilmer (typ Bruckheimer eller de senare Rambo-filmerna). Nja, lite driver man ju med politik och politiker förstås. Sen är den faktiskt väldigt välgjord när det gäller utseende på både dockor och miljöer. Mycket arbete har lagts ner på det. Det är mer man kan säga om dockornas rörelser. I stället för att gå så studsar de mest fram, och av nån anledning så kunde jag inte låta bli att skratta då.

Humorn är inte på en låg nivå. Den är under det. Jag skrattade så tårarna rann under en klassisk kräkscen som aldrig ville ta slut (det är då vår hjälte når den berömda botten, helt utslagen utanför en sunkig sylta efter nåååågra drinkar för mycket). Jag tittade mig omkring och undrade om man skulle skämmas för att man skrattade åt nåt så lågt, men det var inga problem med det. I filmen får alla sina smällar: USA för sin självpåtagna roll som världspolis, Hans Blix (och FN) som mesiga och för snälla, givetvis terrorister också, men värst och farligast för världen är Michael Moore och demokratstödjande Hollywood-skådisar med Alec Baldwin i spetsen.

Jag brukar ha svårt för musikaler men sångerna här är roliga. Bäst var nog den om hur ”han saknade sin tjej lika mycket som Ben Affleck sög i Pearl Harbour”. Även Nordkoreas Kim Jung Il drar en skön låt. Jag tyckte kanske filmen efter en härlig inledning i Paris hade en svacka, då man försöker värva Broadwayskådisen till teamet, innan den drog igång igen. Slutet blev en riktig slakt och avslutas med ett härligt tal om hur man delar in folk i tre olika typer. Vilka typer då? Ja, haha, det tar vi nån annanstans.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Animerat, Betyg 4, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

In the Loop

18 mars, 2011 10 kommentarer


Titel: In the Loop
Regi: Armando Iannucci
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Hahaha, det här var en helt underbar brittisk skruvad version av The West Wing (Vita huset). Alla i filmen slingrar sig, lismar, försöker rädda sitt eget skinn, och framstå som bra trots att ingen vet för vad. Dialogen är nog den roligaste jag har hört någonsin i en film, och med ett härligt kreativt svärande. Det är en skön kontrast mellan brittisk och amerikansk engelska, som t ex när storsväraren Peter Capaldi och James Gandolfini möts öga mot öga, mun mot mun. Jag tokskrattar ofta. Det är sagolikt underhållande hela tiden. Jag tänkte av någon anledning på von Triers Direktören för det hele, kanske för att man även där försöker hålla ett luftslott intakt. Jag undrar vad folk som jobbar med politik i verkligheten tycker om filmen. Det är givetvis en skruvad satir men någonstans är den säkert sann. Jag förvånar mig själv med att ge In the Loop en femma! Det är bra, jag svär.

5/5

PS. Apropå kreativt svärande, så var In the Loop nog det bästa i den genren sen en favoritscen från The Wire där McNulty och Bunk utreder en brottsplats. F star star star yeah!

Arkiverad under Betyg 5, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , ,

Dave Chappelle’s Block Party

21 februari, 2011 4 kommentarer

Om man gillar svart musik, i synnerhet östkust-hiphop, så är det här förmodligen en trevlig film. Det tyckte i alla fall jag — att det var en trevlig film alltså. Mest gillade jag nog Talib Kweli, han har ett fantastiskt flyt. Mos Def är också bra. Jag minns att jag tittade på Chappelle’s Show när det visades på MTV, och jag gillade den låga sofistikerade humorn. Chappelle har ett mysigt sätt. Med sin gnälliga röst droppar han skämt om rasskillnader och droger på ett ganska annorlunda sätt, biatch. Konsertscener blandas med snack med artister och lite andra upptåg av Chappelle. Ja, det är mysigt, helt enkelt. Erykah Badu dyker upp med jätteafroperuk (som hon tar av) i Back In The Day. Fugees comebackar med Killing Me Softly. Husband är The Roots, som jag såg live för evigheter sen på numera avsomnade klubben Gino i Stockholm. (The Roots i ett skönt jam som samtidigt är en satirisk hiphop-video.)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Komedi, Musik, Recension Tagged with , , , , , , ,

Boy

29 november, 2010 2 kommentarer

Titel: Boy
Regi: Taika Waititi
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Hmm, jaha, då har jag stött på festivalens första plump. Det här är en film som desperat försöker vara rolig och crazy. Boy utspelas på 80-talet och handlar om Boy — ja, han heter så — som bor hos sin farmor tillsammans med sin yngre bror Rocky. Boys mamma dog när Rocky föddes, vilket sorgligt nog Rocky anklagas för av andra (omedvetet kanske men det finns där, vilket gör att Rocky inte gör speciellt mycket väsen av sig). Den frånvarande och kriminella pappan dyker plötsligt upp och rör upp saker och ting rejält. Filmen försöker vara någon sorts dramafamiljekomedithriller där det ska vara roligt att man är en idiot och kriminell. Vad det hela blir är en töntig gangsterfars som inte gör någon glad.

Efter filmen insåg jag att handlingen faktiskt påminner ganska mycket om mästerverket Återkomsten. Vi har en pappa som kommer tillbaka till sina söner. Vi har en yngre son som är skeptisk medan den äldre sonen anpassar sig. Vi har en pappa som letar efter något värdefullt som är nedgrävd, i både fallen förmodligen bytet efter en kupp. Skillnaden är att Återkomsten är ett nervigt familjedrama medan Boy är en jönsig komedi. I Boy förekommer det för all del en del skön musik och ett bitvis fantasifullt och charmigt berättande, och de skådespelande barnen gör fläckfria insatser. Men det hjälper inte. I slutet tar man till det publikfriande knepet att låta hela ensemblen dansa ihop à la Mamma Mia!. Vi får njuta av Michael Jacksonsk Thriller-dans (fast med annan musik) blandat med Haka, den maoriska dansen.

2/5

Om visningen: Jag noterade att det var ganska många utländska besökare; typiskt kändes det som utländska studenter, och kanske även en del nyzeeländare om jag skulle gissa. Det är för övrigt något som är trevligt med filmfestivalen: den blandade skaran av besökare. Unga och gamla i en salig mix. Trots en kopp kaffe innan visningen blev jag lite trött efter ett tag men nickade aldrig till riktigt. Fast det var riktigt skönt att såsa i biostolen. Ändå inget gott betyg till filmen.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Stockholm Filmfestival 2010 Tagged with , , , ,

Lätting i lumpen

10 oktober, 2010 Lämna en kommentar

Titel: Tire-au-flanc 62 (Lätting i lumpen)
Regi: Claude de Givray, François Truffaut
År: 1960
IMDb | Filmtipset

För ett tag sen hade SVT en fransk filmvecka med en kvintett franska nya vågen-filmer. Jag lyckades spela in två av dem och nu har jag sett den första. Något överraskande visade det sig vara en fjantig jönskomedi. Men det är väl som nån nämnde på ett filmforum: Nouvelle vague handlade inte främst om genre utan om känsla, inspelningsteknik, attityd. Den svenska titeln på filmen, Lätting i lumpen, antyder att det är något av en buskis. Och ja, det är väl en ganska bra beskrivning.

Tydligen är det en sorts remake på en Jean Renoir-rulle från 1928; Tire au flanc som den heter i original betyder tydligen latmask, slöfock, nån som försöker komma undan sina arbetsuppgifter. Nä, jobba hårt är väl inget rekryterna som ska göra lumpen som vi möter i filmen är så sugna på. Manus i filmen saknas i princip. Vad vi får se är en serie osammanhängande buskissketcher. Nån sorts huvudperson är en överklasstönt (Christian de Tillière) som är helt felplacerad i det militära. Man kan säga så här: han får det jobbigt.

Under filmens gång tänker jag en del på Woody Allen eller Monty Python. Det förekommer en hel del fantasifullt berättande, kreativ klippning, en lekfullhet som skulle kunna vara mysig men som för mig bara är tröttsam. Det känns bara som nån jobbig unge som hoppar upp och ner och skriker ”titta på mig, titta på mig, jag är superrolig och helt galen, fan vad rolig jag är!”.

Problemet är att det inte är roligt. Bara tramsigt. Jag vet inte, fanns det nåt som var bra i filmen? Förmodligen hade jag uppskattat filmen betydligt mer om jag sett den när den kom på 60-talet då den har en del annorlunda filmiska grepp. Men, tyvärr, nu känns den som en riktigt daterad komedi. En fransk Repmånad med en fransk Stig Helmer. Nej, sorry, franska nya vågen, om det här är vad ni har att erbjuda så är jag inte ett fan.

2-/5

PS. Filmnördklubben noterar: Under filmen ritar ett flygplan en text i himlen. ”Cahiers du cinéma” skriver planet och detta är alltså namnet på det franska filmmagasin som många av nya vågen-regissörerna var skribenter i.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Komedi, Nouvelle vague, Recension Tagged with , , ,

Micmacs

5 oktober, 2010 Lämna en kommentar

Titel: Micmacs à tire-larigot (Micmacs)
Regi: Jean-Pierre Jeunet
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Micmacs går i klassisk gammal Jean-Pierre Jeunet-stil. Filmen, som man skulle kunna kalla en anti-vapenindustri-film utformad som en heist-film, utspelas i Paris, ett Paris i ett sorts parallelluniversum skapat av Jeunet. Här är skorstenarna på takåsarna lite extra parisiska. Allt går i färgerna brunt och grönt. Det kryllar av prylar, Jönsson-ligan-prylar, manicker i fantasifulla miljöer. Personerna i filmen är väl något av karikatyrer och inte speciellt intressanta, vilket gör det svårt att ta filmen på allvar. Nu är det i och för sig en komedi, och det är väl småputtrigt mest hela tiden. Jag kan tycka att det är lite överdrivet alltihop, lite studentspex-varning över det. Man kan lätt bli lite trött på Jeunets stil, det blir fånigt ibland. I Amelie fick han ihop det perfekt. Där fanns, förutom det visuella och tekniska, även en rörande historia. Micmacs är ”bara” en rolig rulle, men sevärd om man vet att man gillar Jeunet. En del sekvenser är klockrena, t ex är en explosion-scen riktigt snyggt gjord med en massa finurliga detaljer. Filmen kryllar även av korta, och för Jeunet typiska, sekvenser, en sorts mikrohistorier på runt 10 sekunder.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , ,

Nyare inlägg →