Swiss Army Man (2016)

Den här filmen blev känd under smeknamnet the farting corpse movie. Japp, det är precis vad vi får då Daniel Radcliffe mycket riktigt spelar ett pruttande lik som spolas upp på samma ö som den skeppsbrutna och suicidala Paul Dano redan befinner sig på. Dano upptäcker att liket, en sorts mänsklig schweizisk armékniv, kan användas till mycket. Några exempel: jetski, vattenkran, kompass, tändsticka och katapult. Hur funkar pruttandet? Jo, när liket används som jetski är det riktigt roligt. När Radcliffe fortsätter prutta med jämna mellanrum är det inte lika roligt. I övrigt gillar jag inte filmen. Ta bara musiken som är vidrig. Otroligt irriterande, precis som Danos eviga nynnande som påminde mig om en kollega på jobbet som nu tack och lov har slutat. ”Cotton Eye Joe”? Nej, tack. Jag får aldrig ihop poängen med filmen. Jag förstår att det går ut på att kroppens diverse funktioner är naturliga. Ja, men mer då? Det finns ingen story att hänga upp nåt på. Swiss Army Man är en rejält innovativ film men en irriterande Dano sänker den för mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Party (2017)

The Party är ett kammarspel i regi av Sally Potter som helt bygger på dialog och skådespelarinsatser. Det hela utspelar sig i princip i realtid hemma hos Janet (Kristin Scott Thomas) och hennes man Bill (Timothy Spall). Janet har precis blivit befordrad till en ministerpost, eller skuggministerpost eftersom hon tillhör ett oppositionsparti. Detta faktum ska firas med en fest tillsammans med de närmsta vännerna, som spelas av bl a en cynisk Patricia Clarkson, en nervig Cillian Murphy och en flummig Bruno Ganz.

Tyvärr levererade filmen inte för mig. Den borde kanske ha gjort det med tanke på rollbesättningen som på pappret ser väldigt stark ut. Men det är nåt med filmens ton som skaver för mig.

Nu när det har gått några veckor sen jag såg filmen nere under filmdagarna i Malmö så tar jag mig en titt på trailern för att försöka sätta fingret på vad det är som är fel. Trailern ger mig ungefär samma känsla som när jag såg filmen. En massa mestadels otrevliga människor som ska droppa smarta repliker. En sorts märklig farsartad stämning som för mig mest känns krystad. Det ska vara en svart humor antar jag, men jag tycker varken det är speciellt roligt eller svart. Mest larvigt om jag ska vara ärlig.

Vad Timothy Spalls rollfigur Bill höll på med under större delen av filmen har jag fortfarande inte förstått. Jag trodde länge han hade fått en hjärnblödning där han satt i sin fåtölj med ett glas vin och bara stirrade efterblivet i fjärran utan att svara på tilltal med nåt annat än ett stön.

När Cillian Murphy anländer till festen förstod jag inte vad han höll på eller varför han var så svettig och nervös. Och det behöver jag inte förstå heller, det är inte därför en film blir bra. Men jag kände absolut noll för honom, dvs ungefär lika mycket som för alla de andra för övrigt.

Men jag ska inte såga filmen totalt. Även om jag inte var road av den smarta, bitska, vuxna (för vuxna för mig?) dialogen så gör en del av skådisarna, främst Kristin Scott Thomas och Patricia Clarkson, bra insatser. Den flummiga livscoachen Bruno Ganz funkade också bitvis.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioThe Party har premiär idag fredag och jag kan inte rekommendera ett biobesök. Om man nu gillar filmens stil så går den nog precis lika bra att se hemma. Annars kan man ju alltid se Carnage, en film med ett liknande upplägg, som funkade betydligt bättre för mig.

Andra som tyckt till om The Party: Fiffis filmtajm och Fripps filmrevyer.

Skenbart (2003)

Vi inleder det nya året med en gammal preblogg-recension av en svensk film. Om det inte hade varit för Sagan om konungens återkomst så hade jag nog valt Peter Dalles Skenbart som familjens julfilm 2003. Apropå Peter Dalle så gick jag nästan in i honom på stan för några veckor sen. Han hade samma vilda ögonbryn som vanligt. Texten om Skenbart skrevs i januari 2004.

Peter Dalle har både skrivit och regisserat den här filmen som till största delen utspelar sig på ett tåg mellan Stockholm och Berlin i december 1945. Gunnar (Gustaf Hammarsten), bokrecensent och misslyckad författare, tänker ge sig ut i Europa för att göra nåt gott för världen efter 2:a världskriget, som precis slutat. Dessutom hoppas han få inspiration till kommande storverk i den litterära världen. På samma tåg finns, förutom en massa löst folk som vi får stifta bekantskap med, även en man och hans älskarinna som planerar att mörda mannens fru.

Jag gillar ofta filmer som utspelas på tåg. Det ger en speciell känsla. Vi är på väg nånstans men samtidigt i en statisk miljö. Skenbart är först och främst en komedi. Och så finns det inslag av Hitchcock. Åtminstone känns det som viss inspiration har hämtats därifrån (ni vet, kupéer, konduktörer, korridorer och restaurangvagnen). Klart roligast är de två bögarna, spelade av Gösta Ekman (som den snälle bögen) och Lars Amble (som den elake bögen). Speciellt Amble har några väldigt roliga repliker och schyssta enradare. Hammarsten funkar även han som aspirerande gottgörare som ändå hela tiden ställer till det trots goda intentioner. Han har det inte lätt, hehe.

Robert Gustavsson har en sorts cameoroll som snubbelnisse. Han är oftast rolig men jag tycker inte det passar in riktigt i resten av filmen. Sen har vi då ”thrillerdelen” med mannen, frun och älskarinnan. Den tycker jag är den svagaste, och sänker filmen en aning. Min sista kommentar gäller fotot och vissa specialeffekter, som bägge är bra. Det svartvita fotot är vackert och svagt bruntonat. Då och då används rätt så schyssta inzoomningar där vi får se tåget utifrån, framrusande genom snölandskapet, och sen zoomas ett fönster in där nåt pågår och vi befinner oss inne på tåget utan nåt klipp. Bra utnyttjande av effekter som inte tar överhanden utan används smakfullt så att de knappt märks. Ungefär som i Robert Zemeckis filmer Forrest Gump och Contact även om just dessa exempel är på en annan nivå. Dock känns det inte allt för vanligt att använda effekter (förvisso små) på detta sätt i svensk film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kiss Kiss Bang Bang (2005)

Så här i lata mellandagar så passar jag på att posta ytterligare en preblogg-recension. Shane Blacks regidebut Kiss Kiss Bang Bang såg och skrev jag om i februari 2007. Jag ser i min text att jag redan vid den här tiden har identifierat Robert Downey Jr som en jobbig snacksalig besserwisser *host*Tony Stark*host*.

När jag såg Kiss Kiss Bang Bang fick jag lite vibbar av 30/40-talets screwball-komedier. Det är lättsamt men samtidigt smart. Robert Downey Jr gör sig mycket bättre här än i A Scanner Darkly, som jag såg nyligen av en slump. I A Scanner Darkly var han en jobbig snacksalig besserwisser. Här är han en tafatt inbrottstjuv som hamnar i Hollywood efter att ha råkat ramla in (bokstavligen) på en audition för en filmroll som detektiv. Väl i Hollywood paras han ihop med privatdeckaren Gay Perry (en härligt överlägsen Val Kilmer) för att utveckla sin rollfigur.

Michelle Monaghan visade sig efter ett tag passa bra i sin roll som en sorts femme fatale light. Jag kände till en början att hon kanske var lite lättviktig och collegefilms-aktig (min kommentar: ?????) men hon axlade sin roll bra. Samspelet mellan Kilmer och Downey Jr är det som är det mest underhållande med filmen, som är en metafilm egentligen då den liksom vet att den är en film och driver en del med hur det brukar gå till på vita duken. Ja, det är roligt helt enkelt. Jag kände mig underhållen mest hela tiden men mer än en stark trea blir det inte. Det är dock inte långt till en svag fyra. Just de här metafilmsinslagen överraskade mig lite. Jag gillade även Downey Jrs berättarröst.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Suburbicon (2017)

På Stockholm Filmfestival i november gick filmspanarna och såg Downsizing, en film med ett skruvat science fiction-koncept och med Matt Damon i huvudrollen. En månad senare var det dags för filmspanarna och Matt Damon igen. Suburbicon heter filmen och innan visningen trodde jag att det i princip var Downsizing 2. Matt Damon i huvudrollen och sen en poster och handling som skvallrade om ett skruvat science fiction-upplägg. Jag hade fått för mig att filmen skulle utspela sig i en sorts The Stepford Wives-värld. Och det kan man nästan säga att den gör. Även om vi inte hittar nån science fiction i filmen så känns det som en väldigt konstruerad värld, kanske lite som i Pleasantville.

Suburbicon är namnet på en idyllisk förort i USA under 50-talet. Det är en konstruerad stad som inte växt fram organiskt utan skapats med ett syfte. Här bor de perfekta familjerna, med sina perfekta bilar, perfekta gräsmattor och en käck brevbärare. Inte finns det nåt ruttet och otäckt under ytan?

Haha, givetvis gör det just det. Gardner Lodge (Damon) och hans familj döljer på hemligheter. Det är nämligen så att de inte längre är en perfekt familj eftersom fru Lodge (Julianne Moore) har skadats i en bilolycka och sitter i rullstol (Gardner körde bilen). Och eventuellt kan det vara så att Gardner och hans frus tvillingsyster planerar nån form av försäkringsbedrägeri à la Double Indemnity.

Suburbicon är en väldigt märklig filmen tycker jag. Det är bröderna Coen som ligger bakom manus. För mig är det här verkligen minor Coen, i klass med The Ladykillers. Nu ska sägas att det är George Clooney som regisserar och han har även haft en hand med i manus. För mig är det tydligt att det som möjligen är bra i filmen är Coens förtjänst medan vi får skylla resten på Clooney. Men jag kanske har fel.

Filmens huvudhandlingen blir efter ett tag en film noir, i både historia och bildspråk, där Gardner & Co åker längre och längre ner i sitt hål av desperation och panik. Lite som Jerry Lundegaard i Fargo. I Fargo fungerar ju greppet väldigt bra. I Suburbicon kände jag inget alls. Vad är skillnaden? Kanske detaljer i regi och manus? Kanske Damons skådespel? Kanske att rätt sorts humor lyser med sin frånvaro?

Det största brottet filmen gör är ändå att den har med en sidohandling om en svart familj, The Mayers, som flyttar in som grannar till The Lodges till hela Suburbicons stora förskräckelse och förtret. Alla Suburbicons kritvita invånare gör sitt allra bästa att skrämma bort The Mayers från sitt paradis. Om en film nånsin har slagit in öppna dörrar så har det kanske aldrig gjorts så mycket som i Suburbicon. Kanske försökte man sig på nån typ av Get Out-humor? Det funkar inte kan jag säga. Hela historien med The Mayers leder ingenstans, dels för att den inte leder nånstans och dels för att vi aldrig får lära känna The Mayers. Har de ens några repliker? Det enda lilla är att sönerna i de bägge familjerna blir kompisar men det påverkar inte filmen som helhet.

Det finns några små ljuspunkter. Först är det Oscar Isaac som spelar en skönt kaxig försäkringstjänsteman med näsa för lurendrejeri. Sen tyckte jag även att Noah Jupe som spelade sonen Lodge gjorde en riktigt bra barnskådisinsats. Han lyckades förmedla nån form av känsla.

En liten detalj jag undrade över under visningen var om de nyhetsklipp man fick se på tv hos t ex familjen Lodge faktiskt var autentiska. Jag skulle nästan tro det, för vad hade liksom annars varit poängen att ha med dem. Jag hade hellre sett en dokumentär om liknande händelser där en svart familj flyttat till ett vitt grannskap och följderna av det. I Suburbicon blev den delen av historien bara en övertydlig och malplacerad utfyllnad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Suburbicon var alltså december månads filmspanarfilm och här hittar ni de andras tankar om filmen. Blev de sugna på att flytta till en villaförort?

Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord

Delicatessen (1991)

Jean-Pierre Jeunet, vad gör han nu för tiden? Den senaste filmen jag såg av honom var Micmacs från 2009. Efter det gjorde han The Young and Prodigious T.S. Spivet (som jag inte sett) och så tv-serien Cassanova (som nog bara blev en pilot och som jag inte heller sett). I övrigt har det varit ganska tyst. Hmm, jag längtar efter Amélie-Jeunet märker jag. Texten om Delicatessen skrevs i januari 2004.

Jean-Pierre Jeunet och Marc Caro har jobbat tillsammans sen 70-talet. På 90-talet gjorde de två långfilmer tillsammans: De förlorade barnens stad (1995) och innan det Delikatessen som utspelas i och kring ett hyreshus i en fransk stad i en dystopisk och annorlunda framtid. Mat är en bristvara och används som pengar. Fd clownen Louison kommer till staden och får jobb som vaktmästare i hyreshuset och blir kär i den lokale slaktarens dotter. Att den förre vaktmästaren försökte rymma gömd i en soptunna vet han inte om och inte heller varför. Det blir han så småningom varse.

Själv tycker jag att de filmer Jeunet har gjort själv är bättre än samarbetena med Carot. Det som kännetecknar både Delikatessen och De förlorade barnens stad är den speciella scenografin med signum Carot. Det påminner lite om Tim Burton eller Terry Gilliam, som även de ofta skapar egna universum i sina filmer. Just detta, miljöerna alltså, är det som är det bästa med Carot & Jeunets filmer. Däremot tycker jag själva storyn och den övriga känslan är bättre i både Amelie från Montmartre och faktiskt också i Alien 4 (just det håller förmodligen inte så många med om, men det tycker jag). Det är nåt i Delikatessen som fattas, som gör att jag inte blir engagerad av historien. En anledning kan vara Dominique Pinon i rollen som Louison. Jag gillar honom helt enkelt inte. Det gjorde jag inte i Amelie heller. Det klart bästa är en kvinna som bor i fastigheten som ständigt på mer och mer uppfinningsrika sätt försöker ta livet av sig. Absurt roligt. Filmen är sevärd men inte mer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Hmm, 3/5, det var snällt.

2 x Bröderna Marx

Bröderna Marx? Är det nåt man ska se mer av, eller? För länge sen visade SVT två Marx-filmer och då passade jag på att spela in dem för att ta chansen att bekanta mig med bröderna och deras humor. När jag läser mina gamla omdömen om filmerna så verkar det som att bröderna Marx som helhet inte riktigt är min grej. Däremot så minns jag fortfarande att Groucho bitvis var väldigt rolig (ordvitsar är ju aldrig fel…). För några år sen körde för övrigt Filmspotting ett Marx-maraton och varken Adam eller Josh var speciellt förtjusta i filmerna, till Michael Phillips stora förtret. Den film de gillade bäst var just A Night at the Opera. Mina korta texter skrevs i januari 2004.

 

A Night at the Opera (1935)

Precis som Greenie (en filmforumvän från förr) så spelade jag in filmen med bröderna Marx (Groucho, Chico och Harpo) i diverse galna upptåg i syfte att hjälpa två vänner att få sjunga på operan i New York.

Den här filmen blandar ibland lysande sketcher med ganska tunn handling i övrigt. Filmen känns inte helt tajt så att säga. Roligast är Groucho med sin oändliga ström av one-liners och ordvitsar. För att fatta allt så gäller det att inte läsa den svenska texten utan bara lyssna på vad Groucho säger. Det är verkligen en strid ström av vitsar här. På nåt sätt så är kvantiteten imponerande. Tyvärr så är filmen alldeles för spretig och tradig emellanåt, bl a med diverse musikalnummer som känns malplacerade. Så fort Groucho inte är med så blir det lite tråkigt. Han är filmens behållning helt klart. Roligast var scenen där operadirektören förs bakom ljuset genom att man flyttar fyra sängar från ett rum till ett annat samtidigt som direktören springer från det ena rummet till det andra utan att se vad som händer. Slapstick av högsta klass. Men filmen som helhet får bara medelbetyg. Godkänt med inte mer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

A Day at the Races (1937)

Återigen ser vi bröderna Marx (Groucho, Chico och Harpo) i diverse galna upptåg. Denna gång i syfte att hjälpa två vänner att behålla ett sanatorium bl a genom att vinna hästkapplöpningar.

Egentligen är detta samma film som Galakväll på operan. Det är Groucho som droppar one-liners, Harpo som spelar stum och harpa, och Chico som spelar bl a piano. Groucho är den stora behållningen återigen. Roligast blir det när Groucho, som egentligen är veterinär men utger sig för att vara läkare, luras i telefonen med nån som försöker kolla upp om Groucho är en riktig läkare. Återigen slapstick på hög nivå. Tyvärr tycker jag den här filmen håller ihop sämre än Galakväll på operan. Dock finns ett, nästan bisarrt, musikalnummer, som känns märkligt i vår tid. Det är Harpo som spelar flöjt i ett svart ghetto och alla svarta dansar och sjunger. Det skulle nog inte gå att göra i en film idag på det sättet.

I båda Marx-filmerna jag har sett så spelar en snubbe vid namn Alan Jones den manlige ”hjälten”, som tjejerna ska vila ögonen på är det väl tänkt. Han är otroligt tråkig och hans repliker är töntiga. Nyligen såg jag två Chaplin-filmer från samma era, Moderna tider (1936) och Diktatorn (1940), och dessa filmer är två klasser bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Band Aid (2017)

Filmfestivalens sista dag inleddes på den stora salongen med det lilla benutrymmet (Saga alltså) med en quirky och mysig indie-komedi, vilket kändes perfekt för en lunchvisning på en söndag. Band Aid, som filmen heter, handlar om ett par som kommer på den briljanta idén att lappa ihop sitt förhållande genom att starta ett band och skriva låtar om sina gräl. Anna (Zoe Lister-Jones) spelar bas, Ben spelar gitarr (Adam Pally), båda två sjunger och som trummis anlitar de sin något märklige granne Dave (Fred Armisen).

Det finns egentligen inget att inte gilla med den här filmen. Multitalangen Zoe Lister-Jones, som även skrivit och regisserat, och Adam Pally har en bra kemi, även när de grälar, och känns som ett riktigt par. De känns helt enkelt bekväma med varandra.

De går till en parterapeut som på ett roligt sätt förklarar hur saker och ting fungerar i ett förhållande men sen ledsnar på dem och flyttar till Kanada. De går på barnkalas och stortrivs inte direkt då de själva inte har barn, vilket Bens mor (spelad av Susie Essman från Curb Your Enthusiasm, yay!) inte är sen att påminna Ben om. De får besök av sin granne Dave när de håller att repa i garaget. Dave har nåt märkligt, minst sagt, över sig men han kan ju spela trummor. Det är småroliga scener mest hela tiden.

Band Aid (en perfekt filmtitel får man lov att säga) är en komedi men den ryggar inte för mer mörka aspekter av livet och därför blev den bättre som helhet. Musiken som Anna och Michael spelar är kanske inte världens bästa men scenerna när de jammar fram eller spelar låtar är mysiga och har nåt rörande över sig. Jag tror det är den mänskliga sång som gör det. Det blir utlämnande.

Vad vill filmen säga? Ja, jag tror att den vill säga att det är bra att skriva låtar om sina gräl som en form av terapi. Men för att en relation ska fungera behöver man även skriva egna låtar, eller rita egna teckningar, eller vad man nu gör för sin egen skull och som man tycker är roligt och kreativt.

Som jag skrev i början så finns det inget att inte gilla med filmen. Problemet, om man nu kan kalla det för ett problem, är att det kanske inte heller finns nåt att verkligen tokälska. Nåt som sticker ut, slår en i magen, ger en käftsmäll, knockar en totalt. Ja, välj vilken metafor ni vill. Men en mysig och smårolig film är det. En perfekt film att se en söndagseftermiddag med andra ord.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag såg alltså Band Aid på Stockholm Filmfestival och vill du se den själv, vilket jag rekommenderar, så finns den att se på alla möjliga ställen. Kolla in på Vodeville och välj den tjänst som passar dig!

På söndag kommer min recension av The Florida Project, den mest framemotsedda filmen och även den sista jag såg under festivalen.

Downsizing (2017)

Downsizing är Alexander Paynes senaste alster med ett upplägg som jag direkt tyckte kändes intressant. I vår överbefolkade värld har nämligen en grupp norska forskare kommit på en lösning på trängsel- och resursproblemen. Lösningen? Ja, att krympa alla människor så de bara är en tvärhand hög. Planen är att jordens befolkning under en tvåhundraårsperiod ska konverteras till Micro-Me-versioner av sig själva.

Paul (Matt Damon) och hans fru Audrey (Kristen Wiig) beslutar sig för att krympa sig själva. Beslutet baserar sig främst på att de har ekonomiska problem och att skala ner skulle ge dem en möjlighet till en framtid i lyx i lilleputt-staden Leisureland. Problemet är bara att Audrey inte är helt säker på det hela trots att hon säger det till sin man.

Filmens science fiction-upplägg tyckte jag alltså var fascinerande. Vad skulle hända om den här tekniken faktiskt fanns? Hur skulle man bete sig? Jag fick lite sköna Charlie Kaufman-vibbar.

Inledningsvis är det riktigt bra det här. Filmen utforskar en del intressanta aspekter, t ex vilka konflikter som kan uppstå när vi har små och stora människor som lever i olika världar. Eller hur själva krympandet i sig blir en ny industri som ger människor jobb, jobb för både stora och små människor.

Som allra bäst var filmen när vi fick följa med Paul och Audrey när de ska genomgå förminskningsprocessen. Det var som vilken industri som helst men det som massproducerades var små människor. Lustiga detaljer var t ex att alla som skulle krympas måste ta ur alla lagningar i sina tänder eftersom bara organiskt material kan krympas. Själv skulle jag behöva operera ut några skruvar från mitt ben. Annars skulle min fot explodera när jag krymptes. Av nån anledning behövde även allt kroppshår rakas bort innan proceduren. Allt kroppshår.

När sen filmen och Paul anländer till Leisureland så är det som att den tappar fokus, byter riktning och blir nåt helt annat. Det fascinerande och spännande försvinner och ersätts med ett ganska simpelt och politiskt korrekt innehåll.

I den lilla världen visar det sig förstås att motsättningar och fattigdom inte försvinner. Det går liksom inte att lösa samhällsproblem (eller ändra den mänskliga naturen) genom nåt magiskt trick. Ja, visst är det så, men det visste vi redan.

Filmens slutdel blev en sorts hippie/sekt-fars. Paul och några av hans Leisureland-vänner, spelade av bl a Hong Chau och Christoph Waltz, åker till den norska ursprungskolonin för små människor. Här driver Rolf Lassgårds norska forskare en sektliknande sekt som förbereder sig för ragnarök och planerar att ta skydd under jord i vad man döpt till The Vault, en sorts Noaks ark för både människor och djur.

Filmens ställer väl frågan om vad man ska göra för att lösa problemen vi har. Ta tjuren vid hornen eller stoppa huvudet i sanden? Ja, visst, det är en fråga men det gjorde inte filmen bättre för det. För mig kändes scenerna i Norge som en lite småtråkig dokumentär om klimathoten. Predikande.

Och när det inte var en småtråkig dokumentär var det en fars som vore den regisserad av Stefan & Krister. Jag har sett på Twitter att vissa tyckte dessa farsartade scener var skämskuddevärdiga. Så långt vill jag inte gå men bra var de inte. Jag undrar hur amerikanska tittare uppfattar dessa scener, t ex de med den svenska skådisen Margareta Pettersson. Exotiskt och bra?

Trots en intressant idé så tappade filmen fokus helt efter halva speltiden och den tredje akten i Norge blev väldigt segdragen. Och vart tog Kristen Wiig vägen? Hon bara försvann och kändes därmed som en halv rollfigur. Synd på så rara ärtor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det här var den sista filmen som vi såg på den stora filmspanardagen under Stockholm Filmfestival och här hittar ni de andras tankar om filmen: Fiffis filmtajm, Fripps filmrevyer och Rörliga bilder och tryckta ord.

Downsizing får vanlig svensk biopremiär 19 januari.

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (2017)

Så här skrev jag på Twitter direkt efter visningen av den här filmen:

”Så kom då äntligen det där ögonblicket under Filmdagarna som jag väntat på. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är fullkomligt… *

* fyll i valfritt beröm.”

Och, ja, Three Billboards Outside Ebbing, Missouri var den klart bästa filmen under årets filmdagar i Malmö. Den lyfte upp filmdagarna till en toppnivå efter en lite tveksam inledning. Dessutom är Martin McDonaghs film årets hittills bästa.

Frances McDormand spelar Mildred, en mor som förlorat sin dotter i ett brutalt (finns det nån annan sort?) våldtäktsmord. Sju månader senare har ingen gripits och hon ledsnar på att den lokala polisen inte verkar göra nåt. Hon hyr tre övergivna reklamskyltar där hon sätter upp ett budskap till Ebbings polischef (spelad av en sympatisk Woody Harrelson) och undrar varför inget händer. Drama och svart humor à la Martin McDonagh tar vid.

Jag har faktiskt bara sett en film av Martin McDonagh och det är In Bruges (som är en toppfilm). Seven Psychopaths hoppade jag över efter att ha hört en del dålig kritik. Det skulle jag förmodligen inte ha gjort, och den kommer jag definitivt att se inom kort.

(Martin har en bror vid namn John Michael som också är manusförfattare och filmregissör. John Michaels irländska drama Calvary är en 2014 års bästa filmer.)

Samtliga skådisar i Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är helt otroligt bra, även om jag kanske bara tycker att Frances McDormand är värd en Oscar. Sam Rockwell är bra men på nåt vis känner jag att han kan göra den där white trash-figuren i sömnen.

John Hawkes dyker upp i en liten biroll och är otäck. Han kan verkligen vara både och. Jämför t ex med hur han var i Me and You and Everyone We Know.

Det nästan roligaste för mig var att se Clarke Peters (a.k.a Lester Freamon from The Wire, yay!). Han kommer in och dominerar i slutet av filmen. Kul att se.

Den där jobbiga Steven (spelad av Caleb Landry Jones) från säsong tre av Twin Peaks lyckas faktiskt att inte vara jätteäcklig vilket han i alla fall var i Twin Peaks.

Trots det i grunden allvarliga så har filmen en stämning, främst pga den strålande naturkraften Frances, som gjorde att jag bara satt och njöt, skrattade och log. Jag kommer lite att tänka på Hell or High Water kanske. Den filmen har samma typ av välskrivna rollfigurer.

Filmen är ganska länge en sorts komisk och tragisk film noir, eller hur jag nu ska beskriva den. Men sen kunde det plötsligt bränna till i hjärtat också. Det brände exempelvis till när <spoiler>Woodys rollfigur hostade blod</spoiler> under förhöret med Mildred. Här insåg man att de trots deras till synes hårda jargong brydde sig om varandra. Det var filmens finaste scen.

Filmen är otroligt välskriven, genomtänkt. En annan film som poppar upp är Blue Ruin. Allt hänger ihop och finns med av en anledning. Inget extra som känns onödigt. Tiden flög fram. Jag hade gärna kunnat spendera en timme till i Ebbing.

Är det manuset som är filmens stora styrka? Är ett välskrivet manus underskattat rent generellt? Att man har nån (en person!) som tänkt igenom allt och präntat ner sig själv och sina personliga tankar, idéer och huvudpersoner? Att man inte har sex manusförfattare som kommer in för att göra rewrite på rewrite? Ja, jag tror det. Jag är ganska säker på det.

Om jag ska klaga på nåt så är det att Sam Rockwells rollfigurs omvändelse gick lite väl snabbt. Slutet i sig var fint men jag tyckte inte Rockwells rasistfigurs resa förklarades fullt ut. Men å andra sidan räckte måhända med att en person talade till honom och uttryckte sin tro på honom som en god människa.

Och dessutom: baptism by fire.

För mig är det väldigt nära högsta betyg. Snudd på en femma och därmed en uppdaterad bloggheader. Det är en filmfilm med en blandning av djupt tragiskt drama och humor som känns som en rar konstruktion. Martin McDonagh är tydligen en mästare på just detta.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri visas just nu på Stockholm Filmfestival och får ni chansen så är det bara att fixa biljetter pronto. Den visas ikväll och på tisdag.

Vanlig svensk biopremiär blir det inte förrän 11 januarii.

Länkar till andra recensioner av filmen dyker upp här när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm, Movies – Noir, Fripps filmrevyer, Flmr, och Rörliga bilder och tryckta ord.