Coffee and Cigarettes (2003)

3 april, 2018 2 kommentarer

Påsken är slut men Jim Jarmusch-temat fortsätter ett litet tag till. Det verkar som att Jarmusch är ett fan av episodfilmen. Dagens film, Coffee and Cigarettes, är en sådan och sen har vi även Mystery Train och taxi-filmen Night on Earth. Texten om kaffe- och cigarettfilmen skrevs i juli 2004. Sa jag att Jarmusch har en skön stil?

Jim Jarmusch har tagit sina gamla kortfilmer Coffee and Cigarettes (med bl a Roberto Benigni, Steve Buscemi, Iggy Pop och Tom Waits) och slagit ihop dem med ett antal nygjorda kortisar med bl a Cate Blanchett, Bill Murray, Alfred Molina och Steve Coogan. Det hela har blivit en långfilm där ett gäng personer möts över en eller fler koppar kaffe och en cigg.

Ja, jag gillade den här filmen. Jarmusch har en egen och speciell stil på sina rullar. Oftast med en skön tillbakalutad känsla och det hela ger ett ganska slött intryck. På nåt sätt känns det som Jarmusch bara låtit kameran rulla och sen inte gjort så mycket mer än att klippa ihop det efteråt. Resultatet blir skönt. Alla episoder håller inte samma klass. Genomgående tycker jag de nygjorda är klart bättre. Kul är att många av skådisarna spelar, och driver med, sig själva. Bäst är nog antingen episoden med Bill Motherfucking Murray tillsammans med GZA och RZA (från Wu-Tang Clan) eller Molina och Coogans möte som också det är mycket roligt. Blanchett får också visa att hon är en väldigt duktig skådis (en av mina favvisar) i en episod där hon spelar två roller som två kusiner.

Det positiva med att filmen består av ett gäng kortfilmer är att de som är dåliga snart tar slut och förhoppningsvis är den som kommer sen bättre. Nackdelen är förstås att de som är bra också tar slut ganska fort, men det känns som ett mindre problem. Förmodligen skulle de som är bra vara sämre om de hade varit längre. Hehe, jag hoppas ni har förstått. Hur som helst, klart sevärd och roligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Innan filmen började visades förfilmen Tempo med Jonas Karlsson och Tova Magnusson-Norling. Rolig, och ganska tänkvärd dessutom. Rekommenderas om ni råkar få chansen att se den.

Min kommentar: kul grej det där med att man innan huvudfilmen stoppar in en kortfilm. Den får ju givetvis inte vara för lång (över 20 minuter eller så) men i det här fallet var den bara fyra minuter.

Arkiverad under Antologifilm, Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Kortfilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Mystery Train (1989)

1 april, 2018 Lämna en kommentar

Imorgon är en annan dag. Ja, det är ju faktiskt Annandag påsk imorgon. Jag delar ut ett litet Jarmusch-påskägg i form av en kort gammal text från augusti 2008 om Mystery Train, där jag förutom att tycka till om filmen även rör ihop begreppen antologifilm och hyperlänkfilm.

Det handlar om ytterligare en Jim Jarmusch-film för min del. Mystery Train är en episodfilm i tre avsnitt där vi får träffa olika personer i Memphis, Tennessee. Först ut är ett ungt japanskt par som anländer med tåg för att kolla på Sun Studios och Elvis Graceland. I den sista delen spelar Steve Buscemi en nervös frisör som hamnar på nattliga äventyr efter att hans kompis (Joe Strummer från The Clash) blivit dumpad av sin flickvän och sen supit sig full. En sorts huvudroll spelar även ett hotell i stan där alla inblandade tar in.

Bitvis håller filmen samma klass som Down by Law men den känns litet splittrad, förmodligen för att det är tre olika historier som berättas (även om de förstås har vissa beröringspunkter som sig bör). Om man sett fler filmer av Jarmusch känner man igen hans avslappnade, sköna stil. I den sista delen med Buscemi i högform får jag Pulp Fiction-vibbar. Det känns också som att Jarmusch här blåste (nytt?) liv i genren med flera parallella historier och människoöden som löst vävs samman.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Faktaruta: Filmer med fler mer eller mindre sammanlänkade historier kallar Wikipedia för kompositfilm, antologifilm eller portmanteau-film. Tänk Short Cuts, Magnolia, Crash, Lantana, etc. Jag hittade en lista där en dvd-sajt samlat några av sina favoriter. Jag håller inte med om alla men Pulp Fiction, Magnolia och Amores Perros som alla är med på listan är ju grymma.

Min kommentar: Nja, här får jag nog rätta mig själv. Mina exempel (Short Cuts, Magnolia, Crash, Lantana) är ju snarare vad jag kallar hyperlänkfilmer, alltså filmer där flera parallella historier berättas samtidigt och vävs samman. I antologifilmer berättas en historia i taget, men historierna har oftast gemensamt tema och/eller gemensamma rollfigurer. Om man sen börjar blanda in begrepp som kompositfilm så börjar definitionerna nog flyta ihop… Och den där listan som refereras den har tyvärr försvunnit nånstans i cyberrymden.

Arkiverad under Antologifilm, Betyg 3, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Down by Law (1986)

30 mars, 2018 2 kommentarer

Nu har vi kommit till den första riktigt bra filmen av Jim Jarmusch. Ja, förutom Broken Flowers och andra som kom senare. Men Down by Law är i vilket fall den första av Jarmuschs 80-talsfilmer som jag verkligen gillar, vilket känns som en paradox då en viss italiensk skådis är med… Texten skrevs i augusti 2008.

När jag läser min recension av Jarmuschs Stranger Than Paradise så stämmer en hel del in på Down by Law. Skillnaden är att jag gillar Down by Law skarpt redan från början. Fotot, svartvitt förstås, är en njutning. Bara det räckte i princip för att jag skulle gilla filmen. Den något händelsefattiga och melankoliska handlingen känns bara helt rätt här. Jag tror det kan bero på att Tom Waits och John Luries rollfigurer här får en motpart i form av en levnadsglad/galen Roberto Benigni. De tre möts i en fängelsecell där de hamnat efter att på olika sätt blivit lurade.

I vanliga fall är jag allergisk mot Benigni. Jag står ut med honom i ungefär tre sekunder. Nu har jag i och för sig nog bara sett honom i hans egna Livet är underbart och i Jarmuschs Night on Earth, men i dessa filmer upplevde jag honom som ytterst jobbig. I Down by Law passar han dock perfekt. Anledningen är nog att Benigni här har några andra att irritera (istället för mig!). Nämligen Waits och Luries rollfigurer. Kanske är han även en aning nedtonad. Bl a berättar han en rörande och rolig historia om sin mamma och en kanin.

Efter att ha sett några filmer så framstår Jarmusch mer och mer som värsta stilisten. Filmerna känns väldigt genomtänkta formmässigt. Ofta använder Jarmusch en stillastående kamera. Det är inte lika extremt som hos vår egen Roy Andersson men det är ändå ett tydligt grepp. Jag tycker Jarmusch i Down by Law har fått till den perfekta independent-stämningen: tillbakalutat men samtidigt snyggt, genomarbetat och med en lågmäld humor (ja, trots Benigni). Det är möjligt att filmen bara är värd en svag fyra men jag njöt så mycket av fotot att det blir en ren fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , ,

Stranger Than Paradise (1984)

28 mars, 2018 4 kommentarer

Jag fortsätter med mitt lilla Jim Jarmusch-tema. Det kommer nog fortsätta över Påsk skulle jag tro. Min korta text om Stranger Than Paradise skrevs i augusti 2008 i samband med att SVT visade en rad av Jarmuschs tidigare filmer.

Stranger Than Paradise är en tidig film av Jim Jarmusch där New York-bon Willie (John Lurie) får besök av sin ungerska, och unga, kusin Éva. Egentligen händer inget i filmen förutom att Willie och hans kompis Eddie (Richard Edson) så småningom åker till Cleveland eftersom Éva bor där med sin moster efter sitt besök hos Willie. Filmen är stilren och snygg med sitt svartvita foto. Spännande, engagerande, intensivt, dramatiskt, läskigt eller sorgligt blir det aldrig. Det är inte Jarmuschs stil, och jag kan inte säga att jag ogillar det direkt. Men i just den här filmen blir det lite väl melankoliskt och segt. Lurie och Edson har ett ganska skönt samspel som så där lite lagom gnabbande kompisar men filmen lyfter aldrig. Den vill liksom inte det. Godkänt ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Broken Flowers (2005)

26 mars, 2018 6 kommentarer

Jim Jarmusch. Vad gör han nuförtiden? För några år sen gjorde han vampyrrullen Only Lovers Left Alive med Tilda Swinton och Tom Hiddleston. En film som jag såg och gillade mycket på Stockholm Filmfestival 2013. Jo, just det, sen gjorde han ju alldeles nyligen Paterson, men den har liksom försvunnit ur mitt medvetande. Fast den dök upp lite igen när jag i helgen kollade in Kogonada-filmen Columbus. Lite samma vibbar där. Min preblogg-text om Broken Flowers skrevs i augusti 2008.

Innan SVT nyligen visade fem gamla filmer av Jim Jarmusch passade de på att även visa Broken Flowers, där Bill Murray spelar en åldrande kvinnotjusare som reser USA runt för att besöka ett antal gamla flickvänner. Anledningen till Murrays roundtrip: han har fått reda på att han har en son men vet inte vem som är mamman. Hans granne, skönt spelad av Jeffrey Wright, övertalar honom att göra resan. Wright har för övrigt blivit litet av en favorit på senare år. Han brukar göra grymma insatser i ganska olika typer av roller, oftast biroller.

Jarmusch har en stil som jag gillar. Hans filmer är fyllda till bredden med actionscener out of this world… NOT. Nä, det handlar om melankoliska långsamma filmer ofta med nästan apatiska personer i fokus. Och jag gillar det. Även Broken Flowers tilltalar mig. Det är nåt med stämningen, dialogen, fotot som gör att jag njuter från första stund. Murray är härligt cynisk och apart. I början är samspelet med grannen (Wright) det som lyfter filmen. Grannen är entusiastisk inför det mesta medan Murray… inte är det.

Sen blir filmen en road movie då Murray besöker sina gamla flammor där alla är mer olik den andra. De spelas av Sharon Stone, Frances Conroy (Ruth från Six Feet Under), Jessica Lange och Tilda Swinton (som för mig var helt oigenkännlig). Och road movies gillar jag nästan alltid. Så även här. Mötena med kvinnorna blir verkligen olika, och dessutom komiska. Och så rullar filmen till slutet som inte är något färdigpaketerat slut (som i en komedi med Steve Martin). Och det känns gott så. Jag har ändå min egen tolkning: <spoiler>det var Murrays flickvän (spelad av Julie Delpy) som skickade det rosa brevet</spoiler>

Jag kommer nog återkomma under den närmsta tiden med några fler gamla recensioner av bl a Stranger Than Paradise, Down by Law och Mystery Train så vi får oss ett litet Jarmusch-retro up in here.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Zatôichi (2003)

7 mars, 2018 Lämna en kommentar

Jag skulle inte säga att Takeshi Kitano är nån favorit men jag gillar honom, både som regissör och skådis. Han har en något udda stil den mannen. Några exempel på filmer som jag sett är Sonatine, Hana-Bi, Kikujiros sommar (tre som han regisserat) och så Battle Royale förstås (där han enbart bidrar som skådis). Texten om Zatôichi skrevs i februari 2009.

Takeshi Kitano både regisserar och spelar huvudrollen i den här filmen om Ichi, den blinde massören, tärningsspelaren och vandringsmannen. I sin vandringsstav döljer Ichi ett svärd som han dessutom är grym på att använda. Nu har jag har inte sett nån enda av de gamla japanska filmerna om Zatôichi men det känns som Kitano har gjort något eget av historien. Det finns en udda humor som jag tror är Kitanos egen. Kitano själv är skön som Zatôichi själv. Han spelar med en lite loj naiv stil. När det väl behövs är han är superskarp med sitt svärd.

En sak som jag för ovanlighetens skull noterar är att jag gillar musiken. Zatôichi är en sån där film där musiken är bra och sticker ut men ändå inte stör. Det är en sorts synth-electronica med lite 80-talskänsla kanske. Ja, och sen blir det lite japansk steppmusik på slutet, haha. Det finns några scener (som jag gillade) då man låtit ljudet av olika typer av arbete bilda en del av ljudspåret. Det förekommer även en del humor vid lite oväntade tillfällen, som vanligt i asiatiska filmer skulle jag vilja säga) Ta t ex slutet med dansscenen som jag inte kunde låta bli att skratta åt och njuta av. Zatôichi är en ganska udda mix av våld (snyggt blod), humor och lite spänning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Det var också kul att se Tadanobu Asano från mästerverket Universums sista dagar. DS

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 3, Brott, Film, Komedi, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Lady Bird (2017)

4 mars, 2018 14 kommentarer

Efter att ha sett och gillat Lady Bird under Stockholm Filmdagar så väntade jag, dum som jag var, lite väl länge innan jag satte mig ner för att skriva ner mina tankar om Greta Gerwigs relativt allmänt hyllade och dessutom Oscarsnominerade coming of age-film med Saoirse Ronan i titelrollen. Oj, det blev en lång mening.

Efter att ha tänkt till en gång till om huruvida det var dumt att jag väntade ett tag innan jag kom till skott så kom jag fram till att det kanske inte var så dumt ändå. Jag har tidigare skrivit på bloggen om hur jag lägger stor tyngd på upplevelsen jag har av en film när jag ser den. Jag sätter mitt betyg ganska så direkt utan att fundera så mycket eller låta filmen sjunka in. Sen är det ju klart att en film kan försvinna mer eller mindre snabbt ur mitt sinne efter att jag sett den, men det brukar inte påverka mitt betyg.

Under Stockholm Filmdagar så stannade ju exempelvis PTA:s Phantom Thread kvar och spann runt i huvudet som en Jenny. Lady Bird då? Not so much. Om jag hade skrivit om Lady Bird samma kväll som jag såg den så hade jag nog inte funderat så mycket på vad den skulle få för betyg. Jag hade delat ut 4/5. Anledningen till det var att jag älskade att hänga med Lady Bird och personerna i hennes omgivning. Jag älskade att hänga med filmen så länge den pågick, och jag har de facto gett filmen 4/5 på både Filmtipset, Letterboxd, och min alldeles egen lista över filmer jag ser.

Dagarna efter visningen så sjönk Lady Bird undan ganska så kvickt och nu när jag skriver det här så har jag bestämt mig för att sänka mitt betyg till 3,5/5. Så om ni tycker er ha sett betyget 4/5 från mig så stämmer det men det är alltså ändrat från och med nu.

Det jag gillade bäst med filmen var två saker. Dels relationen mellan Lady Bird och hennes föräldrar, spelade av Laurie Metcalf och nyupptäckte (för min del) Tracy Letts; jag har haft koll på Letts tidigare men bara som manus- och pjäsförfattare. Både Metcalf och Letts gör sina roller på ett ledigt men samtidigt komplext sätt. De känns äkta. Speciellt Letts har en skådespelarstil som jag på kort tid har kommit att uppskatta mycket. Förutom Lady Bird har jag sett Letts i The Lovers tillsammans med Debra Winger. The Lovers är inte en toppfilm men Letts är bra.

Den andra detaljen som jag tyckte stack ut var filmens klippning som bidrog till ett skönt driv hela filmen igenom. Många sekvenser som i andra filmer skulle utspela sig under kanske fem minuter tar i Lady Bird fem sekunder i form av nästan stillbilder som sveper förbi i snabb följd. Två exempel: När Lady Bird kastar sig ur bilen och i nästa scen har armen i gips; när Lady Bird kommit till New York och dricker för mycket en kväll och blir hämtad med ambulans.

Förutom dessa två saker så var det mysigt att hänga med filmen och dess rollfigurer och jag kände att den hade kunnat puttra på ett tag till. Vad hände i New York? Hur gick det för henne? Men jag antar att det är en annan film. Som vi kanske får se senare från Gerwig?

I övrigt så har det mesta sjunkit genom sanden. Jag tyckte inte scenerna med hennes klasskompisar var speciellt speciella. De stack i alla fall inte ut. En film som jag sett nämnas som liknande Lady Bird är The Edge of Seventeen. Ja, så är det nog. Båda handlar om två unga tjejer, tonåringar som är (möjligen) irriterande självcentrerade. För mig är dock The Edge of Seventeen en betydligt bättre film i det mesta. Jag tycker den är roligare (jag skrattade högt flera gånger) och jag tyckte Hailee Steinfelds rollfigur var mer tilltalande.

Dags för betyg och ni vet ju redan vad som gäller om ni läst texten.

Direkt efter visningen:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Idag:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioLady Bird har chansen att vinna en del Oscars natten till måndag: Bästa film och även regi och manus till Gerwig. Hur tror jag det går? Ja, nog kan kanske Gerwig knipa nån statyett men filmen bör vara chanslös i Bästa film-kategorin.

Svensk biopremiär är det fredag 9 mars.

Även Fiffis filmtajm, Fripps filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord och Movies – Noir har skrivit om filmen.

 

Den fina postern, som inte är officiell, är designad av John Dervishi och inspirerad av målningen Soap factory of Bagnolet (1897) av Alphonse Mucha.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Me and You and Everyone We Know (2005)

19 februari, 2018 4 kommentarer

På Stockholm Filmfestival 2005 såg jag Miranda Julys debutfilm med den långa titeln Me and You and Everyone We Know. Det var intressant att läsa det här korta omdömet så här över tio år senare. Ett problem med filmen som jag beskriver – ”Filmen är cool och underlig, med udda karaktärer, men åt det kvasidjupa hållet” – är ett problem jag fortfarande har och om jag skulle beskriva problemet idag skulle jag väl säga att en film är för quirky och att Wes Andersons filmer har samma problem. Texten skrevs i november 2005.

Hmm, ja, det här var en sån film som jag borde gilla – och jag gillar den men det verkar som om många andra gillar den ännu mer. Det ungefär samma sak med Garden State. Jag tycker det har kommit några filmer, en sorts känslodramer, där man försöker vara djup men där det har en tendens att bli ytligt ändå på nåt sätt. Så kände jag lite när jag såg Garden State och så kände jag lite här också. Filmen är cool och underlig, med udda karaktärer, men åt det kvasidjupa hållet. Jag tyckte det blev lite väl udda hela tiden och historien och karaktärerna fick lida lite för det. Klart bästa karaktären spelades faktiskt av en barnskådis: jag tänker på den den yngste sonen till skoförsäljaren. Lillkillens chat-scen när han var ensam (inte med storebrorsan) var sjukt rolig. Regissören/huvudrollsinnehavaren Miranda July har en hel del roliga idéer (koncept liksom) och man märker att hon är konstnär/performanceartist. Men bitvis känns dessa liksom bara stapplade på varandra.

Mmm, Me and You and Everyone We Know var genomgående bra och med några riktiga ljusglimtar i form av roliga, snygga eller gripande scener. Det kändes också som att filmen växte efter hand. Nä, som sagt, jag gillade filmen och den är verkligen nåt ni ska se på bio när den kommer i januari (tror jag det var). Men jag själv snålar ändå lite med betyget. Det får blir en stark trea. Som helhet nådde den inte riktigt ända fram för mig. T ex var musiken bra men den gav mig en ”nu-måste-jag-ha-mysigt”-känsla. Gaah, jag har svårt att förklara märker jag. Nåja.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2005 Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Disaster Artist (2017)

9 februari, 2018 3 kommentarer

Jag kände inte nån speciell pepp inför The Disaster Artist. Jag hade inte sett The Room, filmen vars inspelning ju The Disaster Artist handlar om. Jag visste i princip ingenting om The Rooms skapare Tommy Wiseau. Det jag visste var att The Room var en kultfilm som betraktades som den bästa sämsta filmen som nånsin gjorts. De dåliga filmernas Citizen Kane var rubriker jag såg.

Men pga The Rooms rykte och mytologiska status kändes det ändå som att det var grundläggande filmutbildning att se den och då passade det ju alldeles utmärkt att göra det innan visningen av The Disaster Artist under Stockholm Filmdagar.

Sagt och gjort, jag såg The Room och det gick inte så bra. Men nu var det gjort i alla fall. Jag undrade om det verkligen skulle vara värt insatsen att plåga sig igenom denna 0/5-film. Skulle The Disaster Artist vara en sevärd film i sig och skulle titten på The Room faktiskt ge ett mervärde när jag såg James Francos biografifilm snedstreck BOATS om Tommy Wiseau och The Room?

Svar: ett klockrent JA på bägge frågorna! Jag är väldigt glad att jag först såg The Room eftersom det för mig verkligen lyfte The Disaster Artist. Jag fick reda på hur det gick till bakom kulisserna när många av scenerna spelades in. Varför slänger Tommy t ex iväg en vattenflaska under ”I did not hit her!”-scenen? Ja, det får man reda på. Såna här små detaljer lyfte upplevelsen.

Men den stora grejen med The Disaster Artist är att det är en jävligt (på ren svenska) bra och rolig film. Det var länge sen jag skrattade så här mycket i en biosalong. Visningen var helt underbar och jag satt och njöt, småskrockade och skrattade i princip hela tiden.

James Franco är underbar som Tommy Wiseau. Han har lyckats fånga den mannens själ känns det som. Jag vet inte hur han har lyckats men det har han. Wiseaus brytning och övriga manér sitter som en smäck. Jag såg för övrigt en intervju på engelska med en polsk backhoppare och nu vet jag varför Tommy säger ”I did naaht” på det sätt han gör.

I The Disaster Artist är Wiseau en sorts Hollywood-version av Toni Erdmann. Han känns som en utomjording men han har ett smittande ”rakt upp och ner”-sätt att ta sig an saker. Folk som ”råkar ut” för hans tokigheter vet först inte riktigt hur de ska agera men inser efter ett tag att det bara är att spela med. För mig var det stor humor som därmed skapades.

För Wiseau, filmskaparen Wiseau, är en bra film en film som har mycket av allt. Vilket fotot ska användas? Digitalt eller analogt 35 mm? Bägge! Vita lakan, smörsång och rosenblad under sexscenerna. Ja, men vi ska även hålla en glasruta framför sängen som det rinner vatten nerför. Sexy! Romantic! Hur ska man agera? Stort! Skrik! Inlevelse! Subtilt finns inte i hans ordbok.

För mig är det här den än så länge klart roligaste och bästa komedin jag sett från 2017. Förutom det så innehåller den även en sevärd story och ett intressant porträtt av en märklig person. Vänskapen med Greg Sestero, som var med och gjorde The Room och även skrev boken som The Disaster Artist bygger på, är kanske filmens dramatiska fokus.

Wiseau är inte den lättaste att jobba med då det mesta är oförutsägbart och Sestero känns som en av hans få vänner. Just i detta finns det en ganska sorglig ton. Hur det är i verkligheten vet jag förstås inte men i The Disaster Artist vill Wiseau inget annat än att bli omtyckt och uppskattad, kanske inte främst som omsusad filmstjärna utan som en vän. Till slut lyckades han (möjligen) i bägge avseendena även om det förmodligen inte gick till på det sätt som han ville från början.

Jag gillade The Disaster Artist jättejättemycket och om en komedi får mig att skratta på det sätt som den här filmen fick så ska det premieras. Ett tag var betyget faktiskt uppe och snuddade på en femma men jag landar på en stark fyra till slut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag säger bara en sak: se först The Room och se sen The Disaster Artist. Biopremiär idag fredag 9/2.

The Room kan du för övrigt se i Stockholm 21 februari (lite dålig tajming kan man tycka) då Bio Rio ordnar två visningar. Då bjuds även på ett Q&A med Greg Sestero. Fast jag ser nu att bägge föreställningarna är utsålda. Så, om du redan har biljett så kan du se The Room på Bio Rio. 😉

Länkar till fler som tyckt till om filmen dyker upp när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm och Flmr.

Arkiverad under Betyg 4, Biografifilm, BOATS, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

The Death of Stalin (2017)

8 februari, 2018 4 kommentarer

Jag höll på att missa den här filmen under Stockholm Filmdagar och då hade jag definitivt grämt mig. När jag kollade igenom listan på filmer som skulle vara med så fanns den inte där. Troligen kom den in sent på programmet. Efter att ha tittat igenom filmlistan och valt ut vilka jag verkligen ville se så tittade jag på visningsschemat och spikade mitt program. Ett program utan The Death of Stalin.

Nån dag innan filmdagarna drog igång så råkade jag se titeln The Death of Stalin i schemat. Hmm, var inte det nån typ av komedi som jag hade hört nåt om på nån podd nån gång? Jag kollade upp vad det var för film och upptäckte till min skräckblandade förtjusning att den var regisserad av Armando Iannucci. Armando Iannucci!

Armando Iannucci hade ju gjort In the Loop, en av mina absoluta favoritkomedier och kanske den enda komedi som fått högsta betyg. Jag gillade den t.o.m. så mycket att den hamnade på plats ett på min lista över 2009 års bästa filmer. Det var inget svårt val att ändra i schemat och göra plats för Stalins död.

Filmen är en BOATS om vad som hände i Sovjetunionen dagarna efter Josef Stalins död 1953. Vem i politbyrån skulle ta makten? Det stod främst mellan Nikita Chrusjtjov (Steve Buscemi) och Berija (Simon Russell Beale), chefen för säkerhetstjänsten.

Det som jag verkligen älskade med In the Loop var dialogen och det oerhört kreativa svärandet som centralfiguren Malcolm Tucker (Peter Capaldi) stod för. Här är dialogen inte lika nyanserad och jag njuter inte på samma sätt. Men det vore ju väldigt konstigt och kanske fel om så vore fallet. Iannucci i sitt esse är väl nutida politiska dramakomedier på engelska med satirinslag.

I The Death of Stalin pratar man visserligen engelska men filmen är baserad på verkliga händelser, är en historisk film och utspelar sig i Sovjetunionen. Jag tycker inte Iannucci kommer helt till sin rätt och jag känner en sorts distans till det jag ser.

Jag kanske kom in fel till den här filmen men den funkade inte för mig. Jag tyckte den bitvis var för farsartad och tramsig. Jag störde mig på Steve Buscemi och tyckte inte han fick till sin Chrusjtjov. Det kändes mer som jag såg just Buscemi en Coen-film och det skar sig för min del. Jag satt och störde mig på Buscemis fetgördel som han hade på sig för att få till Chrusjtjovs mage. Ibland var den där och ibland tyckte jag inte den var där. Om man sitter och stör sig på såna saker så är det ett bevis på att filmen inte funkar fullt ut.

I inledningen av filmen så presenterades huvudspelarna på ett Tarantino/Guy Ritchie-vis i slow motion och sen en stilla bild med en text som berättade vem det var. Jag gillade inte detta meta-grepp heller. Jag tyckte bara det kändes tramsigt och malplacerat.

Vad som faktiskt funkade var en del sköna satirinslag där rollfigurernas korrupta opportunism, hyckleri i kubik, desperata försök att hela tiden hålla ryggen fri och totala avsaknad av respekt för människoliv sattes i fokus.

Politbyråns medlemmar hade ett avslappnat och okomplicerat förhållande till våld, precis som filmen. Det funkade för mig och jag kunde tycka att det var roligt när en rad med män skulle avrättas och man samtidigt väntade motorder vilken sekund som helst. Vilka skulle klara sig? De tre sista? De två sista?

När samma typ av humor användes men gällde våld och övergrepp mot kvinnor så tyckte jag inte det funkade alls utan då blev blev bara äckligt. Jag tyckte det lämnades obehandlat. Det skulle väl ytterligare göra klart att dessa män var ena riktiga svin. Ja, det gjorde det kanske men jag hade velat se nån typ av konsekvens också. Våld, slumpmässigt våld mot män, hade jag tydligen ingenting emot. Hmm, ja, det är märkligt hur hjärnan funkar ibland.

Jag önskar verkligen att Iannucci hade levererat en toppfilm den här gången också men tyvärr blev jag väldigt besviken.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioThe Death of Stalin har premiär nu på fredag 9/2 och jag vet att många andra hyllar den. Så om du är sugen på lite historisk och politisk satir så kan det nog vara nåt för dig. Vänta dig dock ingen ny In the Loop. Själv funderar jag på om jag ska ta mig an Iannuccis tv-serie Veep med Julia Louis-Dreyfus för att återupprätta Iannuccis rykte hos mig.

Länkar till fler som tyckt till om filmen dyker upp när de blir tillgängliga: Rörliga bilder och tryckta ord.

Arkiverad under Betyg 2, BOATS, Drama, Film, Komedi, Recension, Satir Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →