Suburra (2015)

SuburraDen italienska maffiathrillern Gomorra såg jag på Stockholm Filmfestival 2009. Även om det var en komplex historia, som dessutom berättades på ett osammanhängande sätt, så drogs jag efter ett tag in i den totalt, och när filmen var slut kändes det som jag hade fått ett (eller två) knytnävsslag i magen.

Under Malmö Filmdagar i år fick jag chansen att se en förhandsvisning av regissören Matteo Garrones nya film Suburra… eller det fick jag inte alls! Det visar sig nämligen att Garrone inte alls regisserat/producerat/skrivit/varit inblandad i Suburra, vilket verkade vara den allmänt rådande uppfattningen under filmdagarna. Nej, regissören av Suburra heter Stefano Sollima. Det finns dock en koppling till Gomorra eftersom Sollima regisserat tio avsnitt av tv-serien Gomorra som bygger på Roberto Savianos bok med samma namn (som ju även filmen bygger på).

Nåväl, med det avklarat, vad tycker jag om filmen Suburra? Svar: den är blytung. Blytung var ett ord som jag såg förekomma ofta på Twitter efter visningen när filmen skulle beskrivas. Suburra är BLYTUNG.

Precis som Gomorra är det en komplex historia. Persongalleriet är stort. Det är mycket att hålla reda på. Vi får träffa många personer på olika sociala nivåer i samhället. Politiker (givetvis korrupta), katolska präster (ja, också korrupta en del av dem), höga mafiosi, horor (givetvis med ett hjärta av guld), romska gangsters, kriminella som försöker jobba sig uppåt i leden och slutligen en festfixare utan ryggrad.

Jag får sköna The Wire-vibbar. Precis som i den serien så har det betydelse för alla vad även den som står lägst ner på samhällsstegen gör för något. Allt är sammanvävt.

Handlingen? Ja, det hela utspelas i Rom, bland politiker, präster och gangsters. Det alla påverkas av är ett lagförslag om att sanera en strandremsa. Det finns storslagna planer och alla vill få sin del av pengakakan. Steg ett är att se till att förslaget röstas igenom i parlamentet.

Blytung film. Har jag redan sagt det? Jag säger det igen, precis som Dory. Suburra är blytung. Filmens soundtrack sätter en Sicario-stämning från start. Skådisarna är strålande. Jag upplever inga problem med att man dubbat rösterna i efterhand, vilket kan vara ett ganska stort problem med italienska filmer. Nu vet jag inte hur man har gjort i just det här fallet. Kanske italienarna äntligen fattat att man inte ska göra så?

Är det en film med ett positivt budskap? Nej, men kanske med ett realistiskt budskap. Världen är skit, fast är det det vi behöver höra? Jag vet inte. Jag vet bara att jag tycker mycket om den här filmen. Den försatte mig i en sorts trans. Fotot, musiken, stämningen, desperationen, hopplösheten. Det går inte bra för nån!

Apropå musiken så återkom en låt då och då som jag verkligen gillade. Den satte en ödesmättad stämning och var en perfekt avslutning på filmen. Jag tyckte rösten på sångaren påminde om David Bowie. Lite research i efterhand visade att det var låten ”Outro” av franska M83 och tydligen är det en låt som använts ett otal gånger i diverse filmer och reklaminslag. På nåt sätt har jag lyckats missa att lägga den på minnet. Nu sitter den dock. Bäst (på att sätta stämningen) är kanske ändå ”By The Kiss”.

Spotify finns hela filmens soundtrack som alltså består av låtar av M83.

För mig känns Suburra som en modern opera, och det menar jag alltså som nåt positivt! Blytungt var ordet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallSuburra har biopremiär på fredag 9/9 och jag rekommenderar den starkt.

Jag hade egentligen tänkt publicera den här texten nästa vecka, dagen innan premiären. Men eftersom Stockholm Filmfestival förhandsvisar den på måndag 5/9 så fick den gå före i kön. Biljetter till den visningen släpps på festivalens hemsida imorgon torsdag kl 17. Ta chansen att se den redan då!

Jag såg den alltså under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer

Andra som kollat in Suburra:

Rörliga bilder och tryckta ord
Filmitch
Har du inte sett den?
Movies – Noir

 

Suburra4

Suburra3

Suburra2

The Imitation Game (2014)

The Imitation GameThe Imitation Game är biografifilmen om den brittiske matematikern och kodknäckaren Alan Turing. Under andra världskriget Turing var en starkt bidragande faktor till att de allierade lyckades dechiffrera tyskarnas krypteringsmaskinen Enigma. Ja, han byggde i princip en dator (of sorts) från grunden för att gå i land med sitt kodknäckarunder.

Ja, det låter ju som att vi pratar om en äkta brittisk väldekorerad krigshjälte. Nej, inte riktigt. Arbetet som Turing & Co gjorde drevs (givetvis) i hemlighet och allt material förstördes efter kriget. Turing själv var bög (inte öppet förstås) men ”avslöjades” i början av 50-talet och dömdes då till två års fängelse alternativt kemisk kastrering. Turing valde det senare, blev mentalt nedbruten och tog livet av sig. I alla fall är det så filmen framställer hans död.

Den vanliga frågan när det gäller biografier på bio är ju hur filmmakarna väljer att lägga upp det hela. Ska man skildra personens liv från barndomen till slutet av livet? Denna metod lyckas sällan. Det blir lätt segt och långdraget och ger en känsla av att det är en lista med olika händelser som ska bockas av. Det andra alternativet, som jag generellt sett ger mer för, är att fokusera helt på en enda viktig händelse, eller åtminstone enbart ett fåtal händelser.

The Imitation Game väljer att zooma in på en kortare period och det är inte svårt att gissa vad. Japp, jobbet med att knäcka Enigma under andra världskriget. Helt rätt beslut tycker jag. Vi får dock några tidshopp, dels framåt till ett polisförhör när han blivit gripen för homosexualitet, och dels bakåt till skoltiden som inte var lätt för honom. Jag vet inte om tidshoppet bakåt egentligen tillförde nåt. Jag tror kanske man ville ge en förklaring till hur Turing var som vuxen men det kändes väldigt förenklat och lite onödigt.

Det jag funderade på var hur man skulle göra själva kodknäckandet intressant på film. Det går ju liksom inte att gå in på några detaljer. Jag tycker man lyckas hyfsat ändå. Upplägget är att Turing jobbar i princip helt ensam med att konstruera en datormaskin för att lösa problemet. Alla andra jobbar för hand med papper och penna. Pennfäktarnas arbete går till synes framåt medan Turings resultat är mer digitalt; antingen funkar det eller inte funkar. Militärledningen är givetvis helt oförstående till Turings metoder. Sakta vinner han dock över sina kollegor som ställer sig på hans sida när militärchefen vill förstöra Turings obrukbara apparat.

Keira Knightley är med i filmen som en ung kodknäckerska. Givetvis är det ingen som tror på henne heller. En kvinna kan väl aldrig bli nåt mer än växeltelefonist eller maskinskriverska?! Jag gillar faktiskt Keira här. Jag har vanligtvis lite problem med henne. Här är hon dock charmig och med piffigt skinn på näsan.

Nåt jag alltid uppskattar i den här typen av filmer är den förnäma engelska stilen. Elegansen. Talet. Här är exempelvis kodknäckaren Matthew Goode… very good.

Sämre var de fåtal krigssekvenser som förekommer. De gav ingenting förutom känslan av dålig cgi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Heathers (1988)

HeathersMedan jag är på resande fot sköter bloggen sig själv och publicerar ett inlägg med ett litet omdöme från förr. Texten om Heathers skrevs i mars 2006.

Blä, vad fan var detta för något då? Jag satt hela filmen och väntade på att den skulle bli intressant, rolig, gripande… något. Men jag tyckte den bara var cynisk, ytlig och ointressant. Jag antar att det hela var tänkt som en skruvad variant av high school-komedi men för mig var det inget att ha. Handlingen kändes väldigt krystad och svår att ta till sig. Nu är jag kanske inte världens största fan av 80-talskomedier men det här kan inte många tycka är bra. Eller så kan folk det – den har fått 7.3 på IMDb. Det enda som hindrar den från att få en svag tvåa är att jag gillade den allra sista scenen av nån anledning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Andrej Rubljov (1966)

Andrej RubljovJag har sett (och sovit till) åtminstone fyra av Andrej Tarkovskijs filmer. Tidigare på bloggen har jag publicerat gamla texter om Stalker (3/5) och Nostalghia (1/5). Solaris (3/5) har jag sett, faktiskt på bio på Cinemateket, men jag har ingen text om den (för det skulle det krävas en omtitt). Offret är en film jag tror jag har sett men det är evigheter sen så det räknas inte. Den fjärde filmen som jag med säkerhet vet att jag har sett är Andrej Rubljov och här kommer en kortis om den. Texten skrevs i december 2004.

Andrej Tarkovskijs andra långfilm handlar om en kringresande munk och ikonmålare i 1400-talets Ryssland, som vid den här tiden invaderas av mongoliska tatarer. Filmen är uppdelad i ett antal kapitel som utspelar sig med några års mellanrum.

Jag såg fram emot denna film. Jag satte mig och kollade på den en söndagseftermiddag då jag kände mig utvilad och med en kopp nybryggt kaffe i näven och tänkte att ”detta blir en upplevelse”. Ja, det blev det väl. Jag var tvungen att stanna videon en tre fyra gånger för att jag somnade. Det var bara att stoppa filmen och sova en stund helt enkelt. Det brukar i vanliga fall hjälpa. Man sover en tio minuter och sen kan man se resten av filmen utan problem. Men det funkade inte alls denna gång. En regissör som gör mer sövande filmer finns nog inte. Det var likadant när jag såg Stalker på bio… somnade.

Nåväl, vad tyckte jag om filmen? Nja, om man somnar tre gånger så kan det inte bli godkänt. Det mesta är ju mästerligt, det svartvita ödsliga fotot främst. Men historien engagerade mig inte för fem öre. Godkända kapitel var det om klockgjutarens son samt avsnittet då Rubljov träffade på gänget som hade en hednisk nudistfest. Då infann sig lite magi. Annars var det segt, tungt och ganska tråkigt. Intresseklubben kan notera att jag kände igen skådisen som spelade Rubljov från Tarkovskijs nästa film Solaris (som egentligen borde heta Soljaris på svenska). Jag tänker så småningom se om Stalker eftersom jag har den inspelad och då blir det fan tio koppar kaffe innan jag börjar kolla. Men tyvärr, kamrat, denna film kan jag inte ge godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Jag skrev i texten att jag skulle se om Stalker och det gjorde jag en månad senare. Somnade jag? Ja, men faktiskt bara en gång. 😉

Kollektivet (2016)

KollektivetI lördags var det filmspanarträff och jag roffade (tydligen) åt mig ”äran” att välja film. Eftersom jag var lite slarvig när jag tittade igenom programmet valde jag den nya Tarzan-filmen men missade att Thomas Vinterbergs nya film Kollektivet hade premiär samma helg. Rackarns! Vad göra? Byta film? När jag väl insåg mitt misstag hade vi ju redan köpt biljetter. Lösning: Vi ser Kollektivet i form av en lunchvisning innan huvudfilmen Tarzan. En Stockholm Filmdag i miniformat. Mysigt.

Jag hade ganska stora förväntningar på Kollektivet då Vinterbergs filmer Festen och Jakten är två stora favoriter. Ack dessa förväntningar…

Kollektivet handlar om… ett kollektiv. Ja, det är väl att förenkla det hela kanske.

Vi möter i alla fall pappan Erik (Ulrich ”fiskblicken” Thomsen, känd från Festen), mamman Anna (Trine Dyrholm från bl a En kongelig affære) och så dottern Freja (unga Martha Sofie Wallstrøm Hansen, förmodligen en kommande stjärna).

Eriks far har precis dött (en far han inte träffat eller pratat med på över tio (?) år) och nu får han ta över familjens stora villa. Själv vill Erik sälja omedelbart, tjäna pengar och inte ha nåt mer med villan att göra. Anna tycker istället att de ska starta ett kollektiv i villan, och så blir det.

In i villan flyttar några av deras gamla bekanta och så, av nån anledning, Fares Fares rollfigur Allon. Jaha, vad ska hända nu? Ska alla knulla med alla? Nej, det är mindre förutsägbart än så. Vid ett tillfälle, i början när det är happy days, så går alla och badar nakna dock. Men that’s it.

Anledningen till att Anna ville starta kollektiv var, anger hon själv, att hon ville ha in nya människor i sitt liv och sin vardag som hon kan prata med om spännande saker. Ja, nog får hon folk att prata med. Problemet är att arkitekten/läraren Erik, som mest pratar jobb, då inte får nån att prata med. Istället inleder han en relation med en av sina unga kvinnliga studenter (nähä, vilken överraskning).

Och sen inleds förvecklingarna. Fram till nu har filmen varit en dramakomedi med en hel del humor men nu blir det en resa ner i mardrömslik depression för Anna (som ändå måste hålla skenet uppe utåt eftersom hon är nyhetsuppläsare i tv).

Jag vet inte, den här filmen gav mig klåda över hela kroppen och myror i benen. Jag störde mig exempelvis på klippningen, som jag tyckte kändes utstuderad och påklistrad. Vinterberg hängde kvar för länge i sina scener många gånger. Allt skulle dras ut i evighet. Jag ville bara skrika.

Det lustiga är att jag ser hantverket, det väldigt skickliga hantverket, både från skådespelare och regissör. Men just den här gången så var det inte en film för mig.

Själva storyn var väl ok även om jag inte tyckte den sa nåt nytt. Det är jobbigt när ens partner har en affär och det blir ännu jobbigare om man bara försöker acceptera det och sen dessutom låter den nya flamman flytta in i samma kollektiv som man själv bor i. Klart det blir konstigt och förr eller senare så klappar man ihop.

Den rollfigur jag kände mest för var nog dottern Freja. Hon har inte en jättestor del i storyn men en viktig del. Hennes egen utveckling var också intressant. Hon valde/tvingades att vända barndomen ryggen, både bildligt och bokstavligen. En sak jag uppskattade var att hennes spirande sexualitet inte problematiserades (vilken man hade kunnat tro) utan bara presenterades som den var. Visst, första gången framställdes som till viss del obehaglig och märklig (för henne), men både han och hon lärde sig.

Den enda scen jag blev berörd av var en mot slutet när allt ställdes på sin spets då alla medlemmar i kollektivet satt runt Bordet och diskuterade hur man skulle lösa det problem som uppstått. Då fick dottern Freja säga hur hon ville ha det. En rörande scen som jag trodde skulle sluta med en kram, men icke så, och därför blev den än mer rörande.

Jag skrev tidigare att jag inte tyckte storyn var nåt speciellt men jag måste ändå ge filmen att den då och då överraskade mig genom hur de olika karaktärerna betedde sig i avgörande ögonblick; liksom tvärtom.

Men i övrigt kände jag mest ett växande obehag under filmens gång när kollektivmedlemmarnas tjafsande, snackande, röstande, vänstrande, drickande och rökande tilltog i omfattning.

Se Lukas Moodyssons Tillsammans istället. Japp, där kom det men jag sparade det i alla fall till sist. 😉

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Kolla nu in vad de andra tyckte om Kollektivet. Vill de begå kollektivt självmord eller badar de nakna av glädje?

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Ytterligare tankar om Kollektivet hittar vi oss Danny the Street.

Tankarna om Tarzan kommer på onsdag.

Midnight Special (2016)

Midnight SpecialIbland händer det att jag ser en film som jag inser inte är perfekt men ändå så älskar jag den. En film som har ett manus som kanske inte är klockrent. En film där det känns som att delar av handlingen saknas. En film som kanske inte går ihop logiskt i mitt huvud. Men ändå så älskar jag alltså filmen.

Nu har jag sett en sån här film igen. Den heter Midnight Special, är regisserad av Jeff Nichols (Take Shelter och Mud bl a), och den kom givetvis aldrig upp på bio i Sverige.

Två män är på flykt. De befinner sig på ett motell. Med sig har de en liten pojke som sitter under ett lakan och läser serier i ljuset från en ficklampa. Pojken har ett par blå simglasögon på sig. Motellrummets fönster är täckta med wellpapp för att hålla solen borta. En tv står på i bakgrunden och vi hör i en nyhetssändning att en pojke rövats bort från sina föräldrar.

Nyhetssändningen ses även av tre medlemmar av en religiös sekt kallad The Ranch. Sektledaren beordrar sina medhjälpare att hitta pojken för att föra honom tillbaka till sekten. De har fyra dagar på sig.

Vad är det som händer? Vem är pojken? Varför har han simglasögon på sig? Varför hade man mörklagt rummet? Varför är sekten så intresserade av pojken? Vad händer om fyra dagar?

Oj, oj, inledningen av filmen är blytung. Jag sitter omedelbart på helspänd, på kanten av tv-soffan. Musiken mullrar från högtalarna. Fasiken vad bra det här är. Jag är totalt inne i filmen direkt.

Michael Shannon, Joel Edgerton, Sam Shepard och Kirsten Dunst är några av skådisarna. Samtliga är mycket bra. Så fort jag ser Dunst och speciellt mot slutet kan jag inte låta bli att tänka på Melancholia.

Det är mystiskt och spännande. Handlingen förs framåt utan nån påklistrad exposition. Det är nästan så jag hade velat ha fler förklarande scener, åtminstone gäller det den där sekten som jag ville veta mer om. Men ändå älskar jag hur saker och ting kommer fram på ett naturligt sätt. Exempelvis upptäckte jag efter ett tag att alla kvinnor i sekten hade exakt samma frisyr. Det görs ingen grej av det utan tittaren får upptäcka det själv.

Jag tänker inte skriva så mycket mer om vad som händer och mina tolkningar om vad allt går ut på. Se filmen själv och upplev den med egna ögon!

Men, ja, en sak jag vill nämna är att jag mot slutet av filmen blev väldigt berörd. Jag fick faktiskt lite samma känsla som i Room (även om Room är snäppet starkare) och även lite Melancholia-vibbar (kanske främst pga Dunst). Midnight Special handlar om en familj som försöker komma samman men som av olika anledningar dras isär. Det är ett rörande ämne helt enkelt. Och så är det iscensatt i form av en intensiv sf-thriller. Briljant. Man skulle kunna beskriva den som en blandning av Stephen Kings Firestarter kryddat med Starman, E.T.Blue Ruin och så lite Tomorrowland.

Midnight Special är inte en film utan brister men stämningen, miljöerna, musiken, fotot och filmfilm-känslan gör att jag ändå faller pladask. Det här är precis min typ av film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

1

2

3

4

5

Finding Neverland (2004)

Finding NeverlandFör drygt tio år sen jobbade jag ett halvår i Östersund. Kvällarna efter jobbet spenderas inte sällan (nähä!) med att se på film. Biografutbudet bestod dels av Folkets Bio Regina där jag bl a såg den franska Se mig, och dels SF:s Filmstad där jag såg den film som det handlar om idag. Texten skrevs i juni 2005 och jag noterar att fenomenet med mobiler, eller snarare människor med mobiler, på bio var ett problem redan då…

Marc Forsters förra film Monster’s Ball tyckte jag var en ganska positiv överraskning. Det var en film med ett manus som betydde nåt och där man litade till insatserna från filmens skådisar. Forsters nya rulle följer i den filmens fotspår även om den har ett helt annat tema.

I Finding Neverland ser vi Johnny Depp som den blivande Peter Pan-författaren J.M. Barrie och Kate Winslet som ensamstående mamma till ett koppel söner. Barrie är pjäsförfattare men har ingen större lycka med sig. Så träffar han på mamma Winslet med söner och blir inspirerad. Samtidigt glider Barrie och hans fru allt mer isär.

Filmen är välspelad och välgjord rakt igenom. Man kan egentligen bara sitta och njuta av det småputtriga drama som spelas upp på den vita duken. Det tog dock ett tag för mig att komma riktigt in i filmen. Tyckte den till en början var ganska ointressant. Det fanns liksom inget att hänga upp historien på. Så småningom börjar det dock hända saker. Centrum i historien är Barrie och en av sönerna vid namn Peter (förstås!). Peter har nyligen förlorat sin pappa och verkar ha blivit lillgammal av det hela. Fantasi och lekar är nåt som han absolut inte gillar. Samtidigt finns något annat inom honom som försöker komma fram. Hmmm, det blev riktigt gripande bitvis.

Depp spelar här (en av få gånger?) en ganska normal person även om han då och då ägnar sig åt fantasilekar med barnen. Det är så långt ifrån kapten Sparrow man kan komma, och det visar att Depp är en riktigt bra skådis. Winslet (som vanligt bra hon med) och Depp funkar bra ihop även om det inte är nån romantisk historia det är frågan om. Det handlar om vänskap och om att våga släppa lös fantasin och tron på det fantastiska. Det kan låta fjantigt men för mig funkar det fullt ut. Mot slutet är det stark gråtvarning måste jag säga. Det kan bero på att regissören på ett ytligt sätt lyckas trycka på rätt knappar, men troligen på att det är en välgjord och gripande film… eller både och.

Det var kul att se hur Barrie fick sina idéer från det verkliga livet; han ser något hända och överför det till den teaterpjäs som kom att bli Peter Pan. De gånger vi får se in i Barries fantasivärld är det allt som oftast bra gjort med smakfulla specialeffekter som känns mänskliga på nåt sätt. Så långt ifrån Van Helsing man kan komma med andra ord (min kommentar: jag avskydde Van Helsing vid tiden för textens tillblivelse). När det gäller barnskådisarna så konstaterar jag att de var mycket bra. Ynglingen som spelar Peter är klockren. Tydligen ska han också spela Kalle i Tim Burtons kommande film om chokladfabriken. Något som kan vara lite kul är att titta in på J.M. Barries trivia-sida på IMDb. Där får man se att filmen verkligen bara är inspirerad av verkliga händelser. Speciellt en sak jag läste fick mig att haja till: <spoiler>den verklige Peter tog livet av sig 1960</spoiler>.

Ok, dags för slutbetyg. Det blir en svag fyra till Finding Neverland. Filmupplevelsen, på en ganska sunkig biograf i Östersund, stördes av diverse saker: bl a snackande fjortistjejer som envisades med att titt som tätt ta upp sin mobil med lysande display för att messa, en väldigt varm och kvav salong, för låg volym samt ett strömavbrott som gjorde att visningen stoppade i ca 10 minuter. Jag bedömer alltid filmupplevelsen, inte filmen i sig egentligen, så det var på gränsen till att bli en trea faktiskt…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

2012 (2009)

2012Tidigare i veckan skrev jag om den norska, och lyckade, katastroffilmen Vågen. Idag handlar det om samma genre men nu är det om en Hollywood-produktion det är frågan om och i registolen sitter en viss Roland Emmerich. Texten skrevs pre-blogg i maj 2010.

Efter den urtråkiga Godzilla så tycker jag Emmerich ryckt upp sig en aning. 2012 visade sig vara en ganska trevlig katastroffilm. Jag måste säga att jag gillar hela konceptet med katastroffilm. Jag är en fan av roadmovies, och katastroffilmen är ju ofta en typ av roadmovie kan man säga. Här har vi de vanliga ingredienserna. Det är många olika rollfigurer, t ex ett skilt par med barn där pappan är en slarver som inte träffar sina barn tillräckligt ofta och mamman är ordentlig och har träffat en ny kille som man ska tycka är en tönt. Katastrofen gör att de förs samman igen. Vi har en svart president. Vi har forskare som är envisa och som elaka ledare inte vill lyssna på. Vi har en global handling med kineser och indier som gör hjälteinsatser. Allt är med andra ord på plats.

2012 är också en saga, en actionsaga, eftersom mycket av det som händer känns alltför fantastiskt. Actionscenerna är rejält maffiga och välgjorda. Det är en riktig berg-och-dal-bane-tur. Här är det inga snabba klipp som i slagsmålsactionrullar. Nej, här får man känslan av att sitta med i bilen eller planet som försöker komma undan den kollapsande jordskorpan. Jag vet inte hur många gånger de lyfter med ett plan i sista sekunden för att precis precis precis undkomma. Tre gånger tror jag. Bitvis satt jag och skrattade då det mer kändes som en komedi, speciellt under bilfärden i limon genom att sammanstörtande Las Vegas.

Efter ett tag börjar man dock bli ganska mätt på alltihop. Det förekommer många klichéer förstås, och filmen är för lång för att vara en film som egentligen inte har några karaktärer eller nåt djup. Jag tycker dock det i princip håller hela vägen. Det är inte så många töntiga översentimentala scener utan Emmerich lyckas hålla en hyfsad nivå. Jag tycker det är lustigt att många av de stora Hollywood-filmerna nu för tiden innehåller ganska skarp USA-kritik (direkt eller indirekt). Slutet här var ju ganska talande med <spoiler>Afrika som blev en fristad</spoiler>. Jo, just det, jag nämnde ett antal ingredienser i början. Jag glömde en: vi har givetvis en hund också. Voff!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. När jag, då 2010, letade efter bilder från 2012 att ha med i min recension såg jag plötsligt en bild som fick mig att tänka på en bild som jag använde i min recension av mästerverket Eldflugornas grav. Ganska lika, inte sant? Skräckslaget barn på ryggen och så en eld i bakgrunden. Inspiration?

Kid on back and fire 1Kid on back and fire 2

Vågen (2015)

VågenVågen eller Bølgen (böljan den blå) som den heter i original är en norsk katastroffilm. En norsk katastroffilm! En norsk katastroffilm som är långt ifrån en katastrof.

Ett stort berg vid en fjord är instabilt och riskerar att rasa ner i vattnet och därmed skapa en gigantisk flodvåg som kommer att rulla in mot land och fullständigt dränka ett samhälle.

I samhället bor filmens huvudpersoner: geologen och slarverpappan Kristian (Kristoffer Joner) och hans familj bestående av fru, äldre son och yngre dotter. Familjen ska dock flytta bort från det lilla samhället eftersom Kristian har fått nytt flashigt jobb i storstaden (Oslo?). Innan de hinner åka iväg så börjar dock det stora berget att röra på sig. Nu gäller det att ta sig upp på så hög höjd som möjligt innan flodvågen kommer…

Jag gillar verkligen katastroffilmer. Jag tror det är ett av mina guilty pleasures faktiskt. 2012, The Day After Tomorrow och San Andreas är filmer som funkar för mig, och en klassiker som The Towering Inferno är riktigt bra, bra på riktigt menar jag då alltså.

Mina mer moderna exempel är ju filmer som bockar av de allra flesta genreklichéerna. Jag brukar vara lite känslig för klyschor i filmer och tycka att det blir fånigt och tråkigt men det gäller inte katastroffilmer. Då sväljer jag av nån anledning det mesta.

Mot den bakgrunden var det hur kul som helst att se en katastroffilm som utspelar sig i min närmiljö, om man nu kan kalla Norge för det. Det adderar en aspekt till anrättningen och gör att det känns lite mer på riktigt. Det är likadant med svenska så kallade genrefilmer, om det nu är skräckisar eller nåt annat. Om det är bra gjort så blir det riktigt bra. Varför kan ni inte fatta det, svenska filmbranschen!

Apropå klyschor så är ju Vågen proppfull med såna. Vi har en slarverpappa som jobbar för mycket, glömmer komma till dotterns sånguppträdande i skolan, och låter frun (spelad av Ane Dahl Torp från 1001 gram) laga avloppet i köket.

Vi har forskaren (slarverpappan alltså) som inser att det är fara å färde och försöker larma men hans chef tycker att ”vi ska väl inte ropa att ”vargen kommer” om vi inte är säkra”; vi vill ju inte skämma bort turisterna (hej, Hajen!).

Vi har en familj (där slarverpappan är pappa) som blir separerade och får ägna resten av filmen åt att dels försöka överleva och dels hitta varandra.

Vi har en snubbe som gör misstaget att skämta om att allt är lugn innan han firas ner i spricka i berget.

Vi har hunden… nej, fasiken, det var nog ingen hund! Eller hur var det, ni som filmen färskt i minnet?

Jag gillade verkligen det här. Länge är Vågen uppe och nosar på en fyra, ja, den är uppe på en fyra, punkt. Om filmen bara hade vågat (ehe) gå hela vägen när det gäller en viss scen mot slutet, ja, då hade jag delat ut en fyra utan att tveka. Jag förstår varför man gjorde som man gjorde men eftersom filmen kändes så äkta och nära så blev jag lite besviken. Men det hade nog varit att begära för mycket.

Hur var effekterna i den här lågbudgetfilmen, lågbudget jämfört med Hollwood alltså? Mycket bra skulle jag säga. Det är egentligen inte fokus på cgi och sånt utan istället på karaktärerna. Dessutom tror jag det var ett smart drag att låta flodvågen komma på natten. Mörkret gör vattnet än mer skrämmande samtidigt som cgi:n blir mindre tydlig.

Jag gör vågen och delar ut en stark trea till Bølgen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Jag klagade på den svenska filmbranschens brist på mod när det gäller såna här filmer men då ska ändå sägas att Vågen delvis är bekostad med svenska kronor då svenska Tre Vänner är med som producenter. Norsk eller svensk film, det spelar inte så stor roll egentligen, bara filmerna blir gjorda. DS.

Under sanden (2015)

Under sandenHistorien skrivs av segrarna heter det ju, och därför är det inte så konstigt att jag inte hade hört nånting om just den här verkliga danska historien som utspelar sig strax efter andra världskrigets slut. Danmark har precis befriats från tyskarna. Flera tusen tyska krigsfångar befinner sig i landet, men istället för att skickas hem så transporteras de till den danska västkusten för att på sandstränderna där röja minor; minor som tyskarna själva placerat där för att försvåra en eventuell allierad landstigning.

I Under sanden (denna månads filmspanarfilm) får vi följa en grupp på 14 tyskar som ansvarar för att röja en liten del (45000!) av de miljoner minor som finns nedgrävda på stränderna. När pojkarna (ja, det handlar om unga tyskar pojkar, den ena räddare än den andra) är klara med jobbet är de lovade att få åka hem. Om de kan röja sex minor per timme ska arbetet ta tre månader, dvs om det hela går smärtfritt.

Den som leder arbetet är den danska sergeanten Rasmussen (Roland Møller). Till en början framställs Rasmussen som en stenhård sadist som inte bryr sig om pojkarna svälter ihjäl eller stryker med om en mina sprängs. I filmens inledning får vi se Rasmussen banka och stampa några marscherande tyskar krigsfångar sönder och samman. Den förtryckte har, helt naturligt, blivit förtryckare.

Givetvis kommer Rasmussen så småningom mjukna, dels för att han inser att jobbet inte blir gjort ordentligt och i tid om pojkarna behandlas illa, och dels för att det uppstår en sorts fader-son-relation mellan Rasmussen och pojkarna, kanske främst en av dem. Rasmussen har dock en chef, löjtnanten Jensen (Mikkel Boe Følsgaard från En kongelig affære), som helst ser att pojkarna behandlas som djur och kanonmat.

Det finns egentligen inget fel med filmen. Den är väldigt välgjord. Fotot är strålande. De sandiga stränderna är vackra. Musiken var enligt uppgift stämningsfull och passande. Själv noterade jag den inte, eller minns den åtminstone inte. Skådisarna är kompetenta. Vad är det då jag saknar? En film som drar in mig fullständigt och slår mig känslomässigt i magen är nog svaret.

Inledningsvis var det thrillerspännande när pojkarna skulle desarmera en mina. Det var nervigt och jag satt på helspänn. Men tionde gången så gick det slentrian i det. Det blev rätt och slätt upprepande, även om jag vaknade till ordentligt första och andra gången det small.

Mikkel Boe Følsgaard är en lustig skådis. Han har ett barnsligt utseende som passade perfekt i En kongelig affære där han spelar en mentalt omogen och instabil kung. Här spelar han alltså en löjtnant som förblir slemmig och sadistisk filmen igenom och jag tyckte inte riktigt han, eller kanske hans rollfigur, funkade. Jag hade nog föredragit en löjtnant som gjorde det han gjorde för att det var order uppifrån först och främst, och inte för att han ville jävlas med sin mer mänsklige sergeant.

En sak som jag gillade med filmen var det absoluta slutet. Det kändes lika strävt och äkta som Rasmussen var som rollfigur. Ja, just Roland Møller som spelade Rasmussen var nog filmens behållning för min del. Snudd på trea blir det till Under sanden eller Under sandet som den heter på danska.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om Under sanden. Värsta röjet eller strandade filmen?

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord

PS. En sista sak. Under i princip hela visningen hördes med jämna mellanrum ett dunkande ljud. Så fort det filmens ljudspår var tyst hörde vi det: ”dunk, dunk, dunk, dunk, dunk”. Efter ett tag insåg jag att det inte kom från filmen. Både under filmen och efteråt försökte vi med blandat resultat göra SF:s personal uppmärksamma på dunkandet. Efter ett tag framkom det att det vägg i vägg med salong 1 på biografen Saga tydligen ligger en restaurang där man för tillfället höll på att hamra ut kött inför kvällens servering. Jag vet, det låter som en saga (ehe) men det är en sann historia. DS.