The Order (2024)

26 maj, 2025 2 kommentarer

The Order är vad jag kallar en filmfilm, helt enkelt en välgjord film med ett gediget hantverk med kompetenta yrkespersoner på varje plats. På ett sätt är det att gå tillbaka till grunderna, till hur man gjorde film på 70-talet kanske.

Cgi används knappt och om det används (och det gör säkert) så är det så långt ifrån Ant-Man and the Wasp: Quantumania man kan komma. Man gör istället saker direkt i kameran och det ger en helt annan känsla av att vara där, att det är på riktigt. Det finns ett djup i bilden. Det förekommer inga gimmickar, tidshopp, olinjärt berättande eller Robert Zemeckis-grepp (Obs! Jag älskar Contact). Det ger ett sorts lugn, en känsla av att vara i trygga händer.

Ja, jag gillade alltså med andra ord The Order. Den påminde mig om Jeremy Saulnier (Blue Ruin, Hold the Dark) eller Taylor Sheridan (Hell or High Water (”endast” manus), Wind River).

Jude Law som nästan är oigenkännlig spelar Terry Husk, en FBI-agent som jagar nynassar på 80-talet i nordvästra USA. Law, oigenkännlig? Ja, men han ser sliten ut och sportar en rejäl mustasch också. Husk är på jakt efter The Order som leds av den rejält obehaglige Bob Mathews, spelad av svärmorsdrömmen Nicholas Hoult med de oskyldiga blå ögonen. The Order vill ta över makten i USA och sponsrar sin verksamhet medelst bankrån.

Jag älskar fotot och de miljöer som fotas. Det hela bygger på verkliga händelser som ägde rum i Washington och Idaho men filmen är inspelad i Alberta, Canada. Bergen, skogarna, vattendragen, landsvägarna. Fint.

Tye Sheridan (som vuxit upp nu efter bl a Mud) är med också som den lokale unge polisen Bowen som Husk samarbetar med. Husk blir väl en sorts mentor för Bowen och får lära sig ett och annat.

Det förekommer en scen mellan Husk och Mathews som påminde mig om en scen mellan Stellan Skarsgård och Denise Gough från säsong två av den briljanta tv-serien Andor. Jag gillar det här upplägget där båda vet att den andra vet men inte låtsas om det trots att båda vet vem den andre är. Spänning!

Det blir högt betyg till The Order och vi får se om den platsar på min årsbästalista för 2024.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, BOATS, Brott, Drama, Film, Filmfilm, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Anatomy of a Fall (2023)

11 juli, 2024 Lämna en kommentar

En tankeströmsrecension av Justine Tries Anatomy of a Fall (aka Anatomie d’une chute aka Fritt fall) följer nu.

Varför går hon inte upp och stänger av musiken?! Den kan ju driva en till vansinne (P.I.M.P.).

Sandra Hüllers rollfigur känns som en hal person. Lite som Ingmar Bergman som tar över sina intervjuer.

Ok. Vi har ett mysterium. Vad hände egentligen?

Har vi inte ledsnat på det här med en svart bild men med ljud under inledningen av en film? Tydligen inte: The Zone of Interest. Men även ordinära matdokumentärer på Netflix använder detta grepp.

Vad har advokaten och Sandra för bakgrund?

Vad i h-e: killen (Sandras son Daniel) är blind! Jag undrade lite varför hans rörelsemönster kändes lite off och vad som var grejen med hans ögon.

Det förekommer lustiga kameraval där skådisarna går rätt in i kameran så att den skakar till (meta!). Så klart helt medvetet. Men varför?

Språk är viktigt i filmen. Franska, engelska. Det finns en prestige här.

Det är lite Rashômon över filmen som blir ett intensivt rättegångsdrama där vi blir presenterade vad som har hänt ur flera perspektiv.

Är det Adam Driver som barn som spelar sonen Daniel. Kylo Ren? Han (Milo Machado-Graner) är i vilket fall en riktigt bra skådis.

Man använder som sagt ett lustigt kameraarbete i filmen, och det känns självsäkert och medvetet. Samtidigt gör det att filmen inte känns som en filmfilm eftersom jag lite får känslan av användningen av en gimmick. Nåt som sticker ut och tar en ut ur filmen.

Haha, det är som en teateruppsättning i rättegångssalen och jag gillar det.

Filmen stannar kvar i min hjärna trots att den känns lite kall. Eller kanske just därför.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kylo Ren som ung och vuxen

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Tankeström Tagged with , , , , , , , , , , ,

John Wick: Chapter 4 (2023)

22 mars, 2024 6 kommentarer

Nedan följer en tankeströmsrecension av det fjärde kapitlet i filmerna om John Wick. Det är en osannolikt lång film det här och ska jag vara ärlig så tog det mig hela tre sittningar att ta mig igenom den.

Som vanligt är John Wick excommunicado och Det Höga Bordet är efter honom.

Larry Fishburne har en bisarr monolog i inledningen och ger John en kostym och senare i öknen dödar John en Äldste.

Scener staplas på varandra i glassiga miljöer. Alla får i uppdrag att döda Wick. Det känns som en AI-film. Med Bill Skarsgård är det åtminstone lite roligt.

Det följer en helt bisarr (igen) scen i Berlin där alla dansar på ett party utan en tanke på vad som sker runt omkring dem för att sen plötsligt få panik när situationen egentligen är över.

Efter det bjuds vi på ett märkligt möte vid Eiffeltornet helt utan andra besökare eller turister.

Jag gillar att radiostationen heter WUXIA.

Cgi-blodet känns dåligt om nu stuntsten ska vara på riktigt. Men filmmakarna måste liksom vissa vem som blir skjuten i virrvarret under de förvirrade masscenerna när Wick slaktar över 100 motståndare.

Nej, det blir fånigt, eller snarare tråkigt. Jag påminns om The Raid 2. Overkill. Kevlarkostymerna är bara löjliga. Nej, John Wick: Chapter 4 är en svulstig och meningslös film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Så här har jag tyckt om de tidigare tre filmerna i serien. Det började bra i alla fall.

John Wick 3,5/5
John Wick: Chapter 2 4/5
John Wick: Chapter 3 – Parabellum 2/5

Slutligen. Vila i frid, Lance Reddick aka Cedric Daniels i The Wire (yay!)

Arkiverad under Action, Betyg 1, Brott, Film, Martial arts, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Killers of the Flower Moon (2023)

19 februari, 2024 4 kommentarer

Inledningen av Killers of the Flower Moon kändes kanske lite pompös och jag förstod inte riktigt vad som ägde rum. Men vi har ju alla våra ceremonier. Jag menar, vi dansar ju runt en midsommarstång på sommaren och en julgran på vintern. Så att man här skulle begrava nån typ av pipa är det väl inget konstigt med. Jag antar att det var en fredspipa. Obs! Fredspipa är ett felaktigt uttryck som används av vita. Ett bättre namn är ceremonipipa.

Efter detta så drog filmen igång på riktigt med nån typ av montage till tonerna av underbar musik av Robbie Robertson (vila i frid). Vi får en bakgrund till ursprungsbefolkningen osagerna och hur de fann olja på sin mark och därmed blev snorrika. Den svängiga musiken och bilderna på välbärgade osager som också dansar runt sprutande olja gjorde att det infann sig en hoppfull stämning. Men det här skulle ju vara en dyster historia? Jo, vänta bara.

Apropå Robbie Robertson så var hans mamma från ursprungsbefolkningen och han växte upp i ett reservat i Kanada. Martin Scorsese har ju även regisserat den härliga konsertfilmen The Last Waltz om The Bands sista konsert, och när jag nu läser på mer om Robertson ser jag att han har skrivit filmmusik till många av Scorseses filmer genom åren. It all makes sense.

Nu kliver även Leonardo DiCaprios Ernest in i handlingen (eller av tåget) tillsammans med Robert De Niro och Lily Gladstone. DiCaprio spelar en något trögtänkt man som får i uppgift av De Niros farbror William King Hale att gifta sig med osage-kvinnan Mollie (Gladstone) för att de ska komma åt Mollies familjs pengar genom att mörda resten av familjen. Japp, nu blev det dystert.

Det är helt vidrigt det som skedde och det som vi får se spelas upp i filmen. Det förekommer några helt vidriga doktorer som inte har i uppgift att rädda liv utan snarare tvärtom, då de ska se till att långsamt ha ihjäl folk medelst gift. Men vidrigast av alla är De Niros King Hale. Han låtsas bry sig, har lärt sig osagernas språk, håller fina tal men beordrar mord på de han orerar om för oljepengarnas skull.

DiCaprios Ernest då? Ja, i filmen framställs han som både som en kallsinnig mördare och en bricka i spelet. Mina tankar gick till Billy Bob Thorntons gestaltning av Karl Childers i Sling Blade. Det är inte riktigt samma nivå men DiCaprio har säkert hämtat inspiration härifrån.

Martin Scorsese kan sina grejor och Killers of the Flower Moon är en äkta filmfilm som jag ger ett högt betyg. De dryga tre timmarna gick betydligt snabbare än jag trodde de skulle göra. Jag gillade dessutom metaavslutningen där Scorsese själv medverkade.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Billy Bob Thornton i Sling Blade (mmm hmm)

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Ash Is Purest White (2018)

31 mars, 2023 Lämna en kommentar

Ash Is Purest White är en något märklig kinesisk film som jag såg för att den kanske skulle kunna placera sig på min årsbästalista för 2019. Ja, IMDb säger att den är från 2018 men det gör inte jag, i alla fall inte när det gäller årsbästalistor.

Varför märklig? Ja, kanske för att jag har svårt att förstå rollfigurernas agendor. Det handlar om Qiao som är ihop med gangstern Bin fram tills att hon på grund av orsaker åker in i finkan i fem år. Jag förstår inte varför Qiao ens är ihop med Bin från början och än mindre att hon vill vara det efter fängelsevistelsen. Han är ett svin i mina ögon.

Filmen hoppar i tiden en hel del och ofta handlar det om flera år. Jag vet inte, jag tappade liksom greppet om vilka Qiao och Bin egentligen var för personer efter varje tidshopp. Bäst med filmen var att få uppleva för mig ovanliga miljöer och en kultur som jag inte hade koll på. Hur saker och ting funkar annorlunda i samhället jämfört med Sverige. Det var även bra elektronisk musik plus att skådisen, Zhao Tao, som spelade Qiao var rätt så lik Zhang Ziyi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Glass Onion: A Knives Out Mystery (2022)

22 mars, 2023 6 kommentarer

Jag älskade Rian Johnsons pusseldeckare Knives Out. Den sågs på bio både på Stockholm Filmfestival på en härlig visning och som familjefilm på Annandagen samma år. Det var tider det. 😦

Netflix-uppföljaren Glass Onion: A Knives Out Mystery är sevärd men långt ifrån lika bra som det första Benoit Blanc-mysteriet. Vi bjuds på en fin ensemblecast (är inte det tårta på tårta förresten?) i form av, förutom Daniel Craig, bl a Edward Norton, Janelle Monáe, Kate Hudson och Dave Bautista. Miljön (en grekisk paradisö) och kläderna (piffiga) funkar som de ska. Det blir en mysig känsla.

Jag hörde Johnson intervjuas på The Filmcast och det han är ute efter när det gäller dessa mysteriedeckare är att vi som åskådare i mångt och mycket ska veta vad som har hänt. Istället för whodunnit är frågan whyandhowdunnit.

Så var det i ettan och så är det även här. Det leder till en betydligt mer spännande film. Det är som Alfred Hitchcock säger: suspense är bättre surprise.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Film, Komedi, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Promising Young Woman (2020)

24 februari, 2023 2 kommentarer

Som jag minns det så blev Promising Young Woman ganska uppmärksammad när den kom. Själv önskar jag att jag hade vetat lite mindre om den innan titten. Nu gick jag miste om en del överraskningar under inledningen. Men ganska snart var jag ändå ändå inne i filmens twistade och pastell- och neon-färgade värld.

Carey Mulligan spelar Cassie, en kvinna med ett förlutet som gjort henne till en kvinna med ett hämnduppdrag. Länge är det oklart vad som egentligen har hänt. Men det handlar i grunden om att män är slödder och svin men ändå får lov att vara det utan påföljd. Det är ett systemfel som Cassie ser som sin uppgift att rätta till, och det är när hon ställer raka och enkla frågor som det blir uppenbart hur absurt allt är. Parallellt med sin quest så får hon ihop det med en till synes normal snubbe spelade av Bo Burnham. Eller döljer han också nåt?

Jag är inte säker på att jag gillar filmens slutdel då den ändrar ton och förvandlas till en sorts svart komedi. Det var nåt med tonskiftet som inte helt gick hem hos mig. Slutligen: musiken var inte min kopp te som musik betraktat. Däremot var den passande i filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Blindspotting (2018)

8 februari, 2023 Lämna en kommentar

Blindspotting är nog en så kallad viktig film. Den handlar om ras, kulturell appropriering och gentrifiering i Oakland. Collin har tre dagar kvar av sin villkorliga dom och försöker klara sig igenom dem utan att göra nåt dumt. Med en vän som Miles är det emellertid inte helt lätt. Barndomskompisen Miles är en slarvpelle, idiot och vit (och känner väl därför att han kan vara just en idiot och vifta med pistoler på skoj). Men han sätter sin svarta kompis i skiten. Det var frustrerande att se. Inledningen av filmen var dock inte frustrerande. Jag gillade den direkt. Miljöerna och musiken satte en skön stämning. Vit hipsterkultur anammar svarta traditioner och svarta försöker passa in i det vita samhället. Jag gillar hur Collin och Miles hela tiden pratar i form av små rap-stycken. De skriver texter muntligt och spontant hela tiden. Bra skit.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Molly’s Game (2017)

3 februari, 2023 3 kommentarer

Aaron Sorkin gjorde mig inte speciellt glad i och med hans senaste film som regissör, The Trial of the Chicago 7. Debuten, biografifilmen/BOATS:en Molly’s Game är betydligt bättre i mina ögon.

I mitt huvud klumpar jag ihop Molly’s Game med Miss Sloane. Även om Sorkin inte är inblandad i den senare så är bägge filmerna dialogdrivna thrillerdramer och har Jessica Chastain i huvudrollen som en slipad kvinna som hamnar i klammeri med rättvisan.

Poker är nog inte min grej men det var ändå kul att få inblick i en värld jag inte kände till så mycket om. Kändisar betalar tydligen stora pengar (till såna som Molly) för att få spela poker med varandra om storkovan.

Jag gillar filmen. Den är smart. Den har en smart dialog (nähä!). Vi bjuds på diskussioner om juridik och fina rättegångsscener. Kan det vara Sorkin själv som skrivit manus, tro?

Möjligen känns det att det inte en sån som David Fincher som regisserar. Det är inte nåt cinematiskt guld utan mer som en normal tv-serie. Ändå gillar jag det här så pass mycket att det blir en fyra.

Två bra saker till: jag gillar att man under eftertexterna inte visar bilder på den riktiga Molly Bloom (det behövs inte, en spelfilm är en spelfilm, inte en dokumentär) + Idris Elba (Stringer Bell från The Wire, yay!) spelar Mollys advokat.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Rättelse: The Trial of the Chicago 7 är inte Sorkins senaste film som regissör. Det är istället Being the Ricardos.

Arkiverad under Betyg 4, Biografifilm, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Brawl in Cell Block 99 (2017)

1 februari, 2023 6 kommentarer

Det finns en gammal svensk kultklassiker från 70-talet som heter Thriller – en grym film. Brawl in Cell Block 99 (en härligt 70-talsosande titel) skulle kunna ha samma undertitel: en grym film. Den är nämligen grym, precis som den stenhårde jätten Vince Vaughn i huvudrollen.

Vaughn spelar Bradley som på samma dag får sparken från bilmekarjobbet och upptäcker att hans fru varit otrogen. Man kan säga att Bradley har en dålig dag. Bradley går lugnt ut ur huset och ställer sig på uppfarten bredvid sin bil varefter han misshandlar bilen sönder och samman (istället för frun får man anta). Vilket helt galen scen och start på filmen.

Bradley kämpar med att tygla sina demoner. Han vet att han har ett våldsamt inre och håller sig därför på ett säkerhetsavstånd från frun. Ja, alla sätt är väl bra förutom de dåliga.

Efter att ha fått sparken så ser Bradley ingen annan lösning än att återgå till ett tidigare liv som knarklangare. Hmm, really?! Ingen annan utväg alltså. Det känns ju snarare som att det är en återvändsgränd. Fast då hade det ju inte blivit en film av det hela. I alla fall inte regissören och manusförfattaren S Craig Zahlers film.

Under ett jobb går allting fel och Bradley hamnar i fängelse under uppsikt av den trevlige (nä, skojar bara) fängelsedirektören Tuggs, spelad av en mysigt elak Don Johnson.

Jag har insett att jag gillar fängelsefilmer. Om de är bra så är de riktigt bra. Det är som en serietidning, en helt egen värld med andra regler.

Oj, vad bra detta var. Det är grötigt, grått, lerigt och rått. Det övermättade fotot bidrar med en intensiv och hetare känsla än ett mer normalt foto. Vince Vaughn är en best, en naturkraft. Det här är inte Wedding Crashers direkt. Snarare Car and Skull Crashers.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 4, Brott, Film, Neo Noir, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg