Maurice (1987)

18 juni, 2018 2 kommentarer

Jag inleder veckan med ytterligare en gammal preblogg-recension av en Merchant Ivory-produktion. Den förra filmen, Howards End, byggde på en roman av E. M. Forster, och återigen är det Forster som stått för bokförlagan i form av Maurice, en roman som skrevs redan 1913-1914 men som p.g.a. innehållet inte publiceras förrän efter Forsters död 1971.

Filmens manus ligger inte Ruth Prawer Jhabvala bakom den här gången utan det är regissören James Ivory själv och Kit Hesketh-Harvey ansvariga för. Min korta text skrevs av mig själv i juli 2009.

Maurice (James Wilby) får ihop det med Clive (Hugh Grant) i början av 1900-talet när de båda pluggar i Cambridge. I en tid när homosexualitet var brottsligt så hålls det hela förstås hemligt. Clive vill dock klättra på den sociala skalan och gifter sig därför med en kvinna.

Hehe, jag fann det lite kul att se Hugh Grant i en roll där han inte är tafatt och förvirrad. Istället är han ganska beräknande och kall, i alla fall mot slutet av filmen. I Maurice skildras brittisk överklass vid sekelskiftet och jag kan nästan aldrig låta bli att gilla sådana filmer. Grant passar som handen i handsken i den här miljön. I övrigt puttrar filmen på utan egentliga toppar eller dalar.

Jo, en topp förresten. När Maurice tillkännager för en person att han är förälskad i en man får han svaret: ”What a grotesque announcement”. Och på det svarar han själv: ”Most grotesque. But I felt I should tell you”.

Och, just det, lite eller mycket tragikomiska scener förekom när Maurice går hos en hypnotisör för att försöka ”bli frisk” ifrån sin homosexualitet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Kostymdrama, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , ,

Howards End (1992)

15 juni, 2018 Lämna en kommentar

Jag avslutar jobbveckan med ytterligare en gammal preblogg-recension av en Merchant Ivory-produktion. Den förra filmen, The Bostonians, byggde på en roman av Henry James, vilket Sofia påpassligt påpekade i en kommentar. Den här gången är det E. M. Forsters mest kända verk, Howards End, som är bokförlaga. Återigen är det Ruth Prawer Jhabvala som ligger bakom filmens manus. Texten skrevs i juli 2009.

I Howards End spelar Prunella Scales, Sybil Fawlty från Pang i bygget (!), mamman i familjen Schlegel. Helena Bonham Carter och Emma Thompson gör hennes två döttrar, Helen och Meg. The Schlegels blir bekanta med den rika familjen Wilcox där Anthony Hopkins är far och Vanessa Redgrave (från The Bostonians) är mor. Diverse förvecklingar leder till att mor Wilcox och Meg Schlegel kommer nära varandra, vilket i sin tur leder till att Wilcox gods Howards End kanske inte kommer ärvas av någon av barnen Wilcox. Det är med andra ord upplagt för än mer förvecklingar i det här brittiska dramat.

Som vanligt i en Merchant-Ivory-film så är det härlig dialog och i det här fallet ett underbart brittiskt uppträdande. Inget sägs riktigt rakt ut och det är oftast artigheten främst. Dock baktalar man varandra en hel del bakom stängda dörrar. I den suveräna Återstoden av dagen föll allt på plats. I Howards End är personerna inte riktigt lika intressanta. Manuset är helt enkelt sämre. Det är lite för lite av undertryckta känslor som bubblar under ytan. Dock är det alltid underhållande att se Emma Thompson och Anthony Hopkins. Jag gillar Hopkins med sitt kalla, väsande sätt att prata. I kombination med känslosamma och sympatiska Thompson blir det väldigt sevärt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Kostymdrama, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Bostonians (1984)

11 juni, 2018 2 kommentarer

Jag inleder veckan med en gammal preblogg-recension av The Bostonians, ett kostymdrama med ingen annan än Stålis själv. På svenska har filmen den aningen mer pretentiösa titeln En kvinnas röst. Texten skrevs i juli 2009.

På 1960-talet bildade James Ivory (regissör) och Ismail Merchant (producent) produktionsbolaget Merchant Ivory Productions. Tillsammans med (manus)författarinnan Ruth Prawer Jhabvala ligger de bakom en mängd filmer som allt som oftast är kostymdramer som utspelas i brittisk överklassmiljö. När SVT visade ett knippe av dessa filmer tog jag chansen att se dem. Främsta anledningen kanske var att jag tidigare sett och tokgillat Återstoden av dagen där Anthony Hopkins och Emma Thompson gör stordåd i stiff upper lip-miljö.

The Bostonians utspelas dock, vilket titeln avslöjar, i Boston i USA där vi får följa en uppvaknande kvinnorörelse i slutet av 1800-talet. Nåt som direkt gjorde att jag inte kan låta bli att ge filmen godkänt är att Christopher ”Stålmannen” Reeve spelar en av huvudrollerna. (Reeve gjorde för övrigt en av rollerna i Återstoden av dagen.) Jag vet inte vad det är med Reeve men han känns corny på ett bra sätt om ni förstår vad jag menar. I The Bostonians spelar han en kvinnotjusare som uppvaktar Verena (Madeleine Potter), en ung kvinna som blivit en förgrundsgestalt i kvinnorörelsen. När Reeve sätter in charmen börjar Verena vackla i sin lojalitet till kvinnosaken och sin mentor Olive (Vanessa Redgrave, som faktiskt blev Oscarsnominerad för rollen).

Nja, den här rullen är ganska fånig men ändå lite underhållande. Man tar upp en del generella frågor som t ex om vad som betyder mest när man driver en viss fråga, en karismatisk person eller saken i sig? I filmen funderar Verena även på om det är värt att i princip ge upp livet för att hänge sig åt en viss sak. Miljöerna i filmen har man lyckats få till bra. Det förekommer några fina scener vid havet som jag verkligen gillar. Men som helhet är det en ganska seg rulle som nånstans i mitten är helt ospännande och bara upprepar sig själv. Jessica Tandy (som gör en härlig gammal dam vid namn Miss Birdseye), Linda Hunt (som spelar en läkare med skinn på näsan) och Reeve gör ändå att det blir en svag trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det dyker nog upp tankar om fler Merchant Ivory-produktioner under den närmsta tiden.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Kostymdrama, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Big Sick (2017)

9 juni, 2018 4 kommentarer

The Big Sick var en sån där film som många av de podcaster jag lyssnar på hyllade och den dök väl upp på en del topp-10-listor om jag minns rätt. Levde den upp till hajpen? Nej, det gjorde den förstås inte. Det är en ganska vanlig romantisk komedi, en amerikansk indierulle med mycket dialog och mysig humor. Det som den har som ett plus är att storyn tar en vändning som man kanske inte väntar sig i den här typen av film.

The Big Sick utspelar sig i komikervärlden i Chicago och Kumail Nanjiani spelar sig själv som en ståuppare som hankar sig fram men utan att riktigt lyckas. Under och efter en show träffar han Emily (Zoe Kazan) och de båda blir ett par. Ja, de dejtar i alla fall, men Kumail säger absolut ingenting till sina pakistanska föräldrar om Emily. Kumail ska ju gifta sig med nån av mammans utvalda blivande brudar som presenteras för Kumail i en strid ström.

Sen blir Emily sjuk och hamnar i koma. Det här var den vändningen som jag inte riktigt hade väntat mig i en romantiskt komedi. Men så bygger ju filmen på verkliga händelser som hände just Kumail. Nu visste jag ju att det skulle hända eftersom det ingick i det man inte kunde undvika att veta på förhand. Men ändå.

På sjukhuset träffar Kumail Emilys föräldrar, spelade av Holly Hunter och Ray Romano, och efter några inledande pinsamheter så upptäcker de att de gillar varandra. Här gillar jag exempelvis en mysig scen där Kumail betraktar och pratar med Emilys föräldrar och upptäcker att de faktiskt är roliga.

Jag gillar för övrigt alla scener mellan Kumail och föräldrarna och då pratar jag både om Emilys föräldrar och Kumails egna föräldrar. Hela Kumails familj och vad som pågår där var kul. Det finns en värme och mysighet som jag gillade. Filmen visar att de flesta har samma typer av problem (måhända av olika grader och varianter) och därmed blir filmen inkluderande istället för exkluderande.

När det gäller ståupp-biten så inser Kumail till slut att det handlar om att berätta om sig själv för att lyckas fullt ut. Det räcker inte bara att poängtera roliga detaljer i vardagen. Eller?! Seinfeld funkar ju.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Undir trénu (2017)

7 juni, 2018 5 kommentarer

Under the Tree, eller Undir trénu som jag föredrar då ju originaltiteln låter bra mycket bättre, är en isländsk dramakomedi (eller ett drama med svart humor) om två konflikter. En av konflikterna hade behövt en parterapeut och den andra hade behövt vara med i Grannfejden med Robert Aschberg.

Atli (Steinþór Hróar Steinþórsson) är ihop med Agnes (Lára Jóhanna Jónsdóttir) men när han sitter och porrsurfar (en hemmavideo med sitt ex, ooops) får hon nog och kastar ut honom.

Atli flyttar hem till sina föräldrar och det är här vi hittar den andra konflikten. Atlis föräldrar, spelade av Sigurður Sigurjónsson och Edda Björgvinsdóttir, har ett träd på sin tomt. Det är ett fint träd, men grannarnas altan hamnar i skugga vilket stör framförallt grannfrun Eybjorg (Selma Björnsdóttir).

Medan Atli och Agnes försöker lappa ihop sitt förhållande… ja, det kanske mest är Atli som försöker lappa ihop nåt eller åtminstone träffa sin dotter, så eskalerar grannfejden och börjar snart involvera allt från trädgårdstomtar till katter och hundar.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle få se när jag slog mig ner i en sval salong på Filmstaden Söder i söndags. Jag hade hört en del gott om filmen från några av mina filmspanarkompisar. Den visades nämligen under Stockholm Filmdagar i januari, men jag missade den då. Om jag minns rätt skulle det vara en ganska svart film om än med komiska inslag. Ja, det sammanfattar väl filmen ganska bra. I grund och botten är det en komedi som tar sig en del udda svarta svängar som var oväntade i alla fall för mig.

Jag gillar mycket av humorn. Filmen känns väldigt europeisk och t.o.m. nordisk skulle jag säga. Jag kommer att tänka på en del både svenska och norska filmer som innehåller en liknande humor. Svenska Darling och Om jag vänder mig om och norska 1001 gram är tre exempel. Det är väldigt stilrent och snyggt gjort alltihop. Fotot, ljudbilden, allt är väldigt slickt (svenskt ord, tack?). Snyggt och sparsmakat på samma gång?

Bäst i filmen för mig är nog den där grannfejden som är full av passiv aggressivitet (knyta näven i fickan, någon?). Det är fruarna som styr och skickar ut sina män på uppdrag. Männen är lite mer avslappnade. Till en början.

Bästa scenen i hela filmen är nog ändå ett möte i Atli och Agnes bostadsrättsförening. Härlig pinsamhetshumor då ett par blir anklagade för att vara för högljudda.

Jag såg Undir trénu tillsammans med min bror och han drog paralleller till gamla isländska sagor och hävdade att filmen byggde vidare på samma tradition. Enligt uppgift (min brors) är detta en tradition med kärva människor som inte kan lösa konflikter genom att prata. Nej, konflikter växer och växer tills det bara finns en lösning. Det grova våldets lösning. Ja, jag kan ju inte ge honom fel, i alla fall inte vad det gäller filmens upplösning, som tog mig lite på sängen. Jag är inte säker på att upplösningen funkade fullt ut för mig. Kanske blev det en fööör skarpt serpentinkurva. Ändå: klart sevärd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Fler tankar om Undir trénu hittar du hos Fiffis filmtajm.

Jag vill också ha ett isländskt namn! Kan man få det? Jójjeniður!

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Che: Part Two (2008)

6 juni, 2018 Lämna en kommentar

Då avslutar jag mitt lilla Che Guevara-tema med den andra delen av Steven Soderberghs duo med filmer om argentinaren som blev gerillaledare. Texten skrevs i juni 2009.

Som jag skrev i mitt omdöme om första delen i Steven Soderberghs filmer om Che Guevara så kändes det tveksamt om jag skulle se den andra och avslutande delen på bio. Men principfast som jag är, bara för att, så kunde jag inte hålla mig utan såg den bio den med. Che – Gerillaledaren utspelas i princip helt på landsbygden i det bergiga och skogiga Bolivia under 1967 när Che försöker starta en revolution där. Den bolivianska armén får nys om att Che finns i Bolivia och tar hjälp av USA för jaga ifatt och döda honom. Samtidigt har Che själv ganska svårt att uppnå kritisk massa när det gäller själva revolutionen, hur långhårig och skäggig han än är.

Fotot i filmen är riktigt smakfullt gjort, av Söderbergh själv för övrigt. Det känns mjukt och betraktande utan jobbiga actionklipp eller meningslösa konstnärliga grepp. Benicio Del Toro är grym i titelrollen, precis som i ettan. Han är fantastiskt nedtonad. Om detta är baserat på nån sorts verklig research eller Del Toros egen tolkning vet jag inte, men det ger filmen en lite sorglig (nästan apatisk) känsla. Nu stämmer det i och för sig ganska bra överens med den känsla jag fick av hur Che var som person som jag fick när jag såg den sevärda Dagbok från en motorcykel; timid, lite tafatt, men med en väldig vilja och envishet.

Jag tyckte faktiskt det här var bättre än ettan. Det kan bero att jag var lite beredd på hur filmen skulle vara. Precis som i ettan är det inte nån spektakulär actionthriller. Vardagligt, långsamt och i sporadiska scener för Soderbergh fram filmen mot det oundvikliga slutet. Och just det där oundvikliga slutet gjorde att filmen hade en undergångsstämning som jag uppskattade. Ett problem är dock att filmen innehåller lite för många personer samtidigt som det är en för svag historia. Det finns liksom inget att hänga upp handlingen på. Slutbetyget blir en svag trea, alltså precis godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Zootopia (2016)

2 juni, 2018 4 kommentarer

Jag har sett en nygjord animerad Disney-film och det är inte det vanligaste ska jag säga. Jag kan nog räkna dem på ena handens fingrar skulle jag tro och då räknar jag även med Pixar.

Zootopia fick heta Zootropolis i Europa eftersom ”Disney tyckte det var en bättre titel i just Europa”. Jo, just det, och sen fanns det tydligen ett danskt zoo som hade registrerat namnet Zootopia. Fånerier från Disney. Säg som det är istället.

Filmen handlar om kaninen Judy som flyttar från landet till storstan Zootopia för att bli polis, typ den första kaninpolisen nånsin. Hon blir placerad som trafikpolis men drömmer om att jobba med viktigare fall. Var försiktig med vad du drömmer om…

Jo, men det var väl trevligt det här. Det finns en hel del jag gillar och en del som inte riktigt funkar. Vad gillar jag? Jo, jag gillar själva detektivhistorien, utredningen som Judy och hennes nya kompis räven Nick grottar ner sig i. Det kändes som en film noir, eller i alla fall som en homage till klassiska noir-filmer. Många andra referenser till andra filmer dyker för övrigt upp, bl a Gudfadern och Hulken.

Utredningen har att göra med att en del av stadens rovdjur försvunnit spårlöst. När Judy och Nick till slut hittar dem visar det sig att de har blivit ”vilda”. Hehe, jaha, och vad var de tidigare? Hur som helst, i Zooptopia lever i alla fall rovdjur och byten sida vid sida och alla är lyckliga och kramas. Ingen äter ingen. Så det som har hänt är en stor kris.

Innan jag glömmer det, eftersom jag kommer gnälla en del, så kommer här mer positivt. Jag gillade lämlarna. De var roliga. Jag gillade sengångarna. Helt rätt jobb för dem och inte stressande alls för de som står i kö och bara vill få en liten liten sak gjort. Jag gillade mössen som var gangsters och hade isbjörnar som hejdukar. Kul. Miljöerna som filmen bygger upp är väldigt njutbara och det är ett stort plus.

Men. Som så ofta när jag ser filmer med antropomorfiska djur så kan jag inte låta bli att fundera på en del saker. Man gör tydligt att rovdjur är, eller i alla fall har varit, just rovdjur. Vad ska de äta nu? Har de blivit vegetarianer? Och växterna? Har inte de känslor och ett medvetande också om nu en mask har det? Eller har en mask det? Inget av detta berörs.

Poängerna som görs känns lite för övertydliga och samtidigt märkliga i den värld som filmen skapat. En kanin får kalla en annan kanin söt men inte kalla ett annat djur söt. Det är tydligen vilket N-ord man syftar på här. Man drar hela tiden paralleller till vår verkliga värld men jag förstår aldrig kopplingen mellan vårt samhälle och ”rovdjur versus växtätare”-frågan. Jag får inte ihop det fullt ut och därmed hamnar jag på det ändå höga betyget 3,5/5. Avslutningssången: njaaaeee.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

I den version jag såg, på Viaplay med engelskt tal, hade man överallt där det skulle ha stått Zootopia animerat om det till Zootropolis. Dessutom hade alla skådisar spelat in repliker på nytt och där sagt Zootropolis istället. Vilket roligt extrajobb.

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 3, Disney, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

The Commuter (2018)

31 maj, 2018 4 kommentarer

Liam Neeson är fast i ekorrhjulet. Han pendlar varje dag från en New York-förort in till Manhattan där han jobbar som… ja, vad var det nu? Försäkringsrådgivare? Liam jobbar häcken av sig för att bekosta sin sons college-studier. Men att jobba häcken av sig räcker förstås inte. Liams chef kallar in honom för ett litet samtal, ”Do you have a minute?”.

Fem minuter senare står Liam på trottoaren med den sedvanliga kartongen, utan jobb och förnedrad. Liam träffar sin gamla poliskollega Patrick Wilson för en öl innan han moloken tar tåget hem.

På tåget träffar Liam en mystisk kvinna, Vera Farmiga, som ger honom ett uppdrag. Liam ska identifiera den person på tåget som inte hör hemma där. Välbekant med alla pendlare borde ju Liam kunna peka ut den person som åker för första gången. (Haha, krystat så det förslår.) Liam lockas av erbjudandet eftersom det involverar en riklig belöning om han lyckas. Både tåget och handlingen är därmed i rullning.

Inledningen var lite lustig. Vi får ett, nästan konstnärligt, montage som skildrar Liams monotona och upprepande vardag. Denna konstnärliga stil var givetvis inget som fortsatte under resten av filmen (förutom en liten detalj). Men som inledning stack det ut som något udda. En Måndag hela veckan-homage måhända?

Jag gillade att Liam i princip spelade sin verkliga ålder. När han får sparken utbrister han ”I’m 60 years old!”. Det fanns även nåt udda i att Liams familj kämpade så med att få ekonomin att gå ihop, och då menar jag udda i filmvärlden. I många andra filmer bor 25-åringar i takvåningar på Manhattan utan att till synes tjäna några pengar alls.

Filmen utspelar sig i skuggan av 9/11 och andra terrordåd. Säkerhetskontroller på tåg verkar vara vanligt förekommande. Folk börjar bli luttrade men vissa blir ändå irriterade. Varför just idag?

The Commuter är en funktionell thriller. Funktionell men förutsägbar. Kanske är det lite Hitchcock över den. Just konspirationskänslan och att den till största delen utspelar sig på ett tåg. Det ger en klaustrofobisk och samtidigt mysig stämning.

Jag nämnde att det förekom ytterligare en ”konstnärlig” detalj förutom vardagsmontaget under inledningen. Vad var det? Jo, det var en klassisk s.k. dolly zoom (som bl a kan ses i Jaws) som användes för att förstärka Liams känsla av panik när skiten träffar fläkten där ombord på tåget. Apropå Hitchcock så tror jag att han var först att använda denna teknik i Vertigo.

The Commuter är en perfekt fredagsfilm. Den är harmlös och får en harmlös trea av mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Invitation (2015)

29 maj, 2018 8 kommentarer

The Invitation är en dramaskräckthriller som kanske påminner en del om Coherence från 2013. En grupp gamla vänner och bekanta som inte sett varandra på länge träffas för en middag. Stämningen är något obekväm. En tragisk händelse i det förflutna har skapat sår som inte har läkt. Will (en långhårig och skäggig Logan Marshall-Green) och hans flickvän är de som blir inbjudna av Wills ex-fru Eden och hennes nya man. Nya personer har kommit in i Edens liv, bl a en något (läs: väldigt) obehaglig man vid namn Pruitt (en perfekt castad John Carroll Lynch).

Jag gillade stämningen direkt och tänkte även att det här hade varit en perfekt film att se på Stockholm Filmfestival. Känslan av att nåt är fel är påtaglig men ändå inte överdriven. Logan Marshall-Green, som för övrigt blir mer och mer lik Tom Hardy, är bra som den f.d. mannen som undrar vad som har hänt med Eden. Det är uppenbart att nåt är fel med henne. I Wills ögon är hon förändrad; frälst, galen, hjärntvättad eller en kombination av alla tre.

Pruitt är alltså en obehaglig man och han kommer förstås från en sekt, kallad The Invitation. Sekten sysslar med nån form av dödsflum som ska göra att man blir fri från sin sorg. En dödssekt helt enkelt. Men inledningsvis nämns givetvis inte det utan det handlar om nån form av andlig helning. Burr. Här blir jag påmind om en annan obehaglig film om en sekt, Todd Haynes-filmen Safe med Julianne Moore.

The Invitation är en klart godkänd thriller som långsamt bygger upp en klaustrofobisk stämning. Det som hindrar ett högre betyg är nog att den känns lite för liten. Den utspelas i samma hus och det är samma lilla grupp med skådisar. För att få en wow-känsla med det upplägget så måste det verkligen vara välgjort på alla sätt och vis. Som det är nu så saknas den där mysiga filmfilm-känslan. Nu ska ju filmen inte vara mysig utan precis tvärtom…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Jag har för mig att Filmitch gillade filmen mycket. Japp, jag kom ihåg rätt.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

When We Were Kings (1996)

27 maj, 2018 Lämna en kommentar

1974 möttes Muhammad Ali och George Foreman i en klassisk boxningsmatch kallad The Rumble in the Jungle. Fajten ägde rum i Afrika, i landet som på den tiden gick under namnet Zaire. Dokumentären When We Were Kings är förutom ett väldigt intressant tidsdokument en skildring av matchen med stort M och allt som hände kring den.

Detta är fascinerande rörliga bilder att se. Efter ett tag glömmer jag vilket år det är och jag tror att det helt enkelt är 1974. Kvaliteten på klippen och fotot från vad som hände i Zaire före och efter matchen är strålande.

Historien kring varför matchen ägde rum i just Zaire är intressant. Här drar jag en del paralleller till mastodontdokumentären The Vietnam War som jag såg i vintras på SVT Play. Vi har ett land som blivit fritt från sin kolonialmakt (Belgien i det här fallet). En ”röd” premiärminister tillsätts men störtas sen av en militär med stöd av amerikanska CIA. Militären gör sig själv till diktatorisk president och styr landet med korrupta medel.

Denne nye president ser en chans till lite positiv uppmärksamhet och goodwill och köper därför till sig matchen för 10 miljoner dollar. Pengar som givetvis tas ur statskassan, på samma sätt som när ett olympiskt spel ska bekostas antar jag.

När Ali och Foreman anländer till Afrika är det uppenbart att Zaire älskar Ali men inte ger mycket för Foreman. Folket i Zaire gillar Ali eftersom han vägrade kriga i Vietnam. Foreman gör så gott han kan men ett misstag var att ha med sig en schäferhund, samma hundras som den belgiska kolonialmakten använde som polishund.

Filmen fokuserar en del på de svartas rättigheter. Ali gör en rad vad man skulle kunna kalla kontroversiella uttalanden. Bl a förklarar han varför han inte gillar vit eller kinesisk musik (bara en massa pling pling plong plong). Det är inte hans kultur, han förstår den helt enkelt inte. Svarta vill vara oberoende säger han. Men han hatar inte vita. Han kan visst samarbeta och göra affärer med dem. Fast svarta ska gifta sig med svarta. Ooook. Jag tror och hoppas att man visst kan förstå alla kulturer och då inse att alla (näst intill) har samma mänskliga sida. Men jag förstår vad han är ute efter. Det handlar ur Alis perspektiv om att först hitta en egen stabil identitet för sig själv. En identitet som Ali inte tycker afroamerikaner hade då.

Promotorn Don King. Vilken lirare! Han citerar Shakespeare samtidigt som han är oerhört medveten om the black struggle. Exempelvis kan nämnas att Ali flög till Zaire med ett plan med enbart afrikanska piloter och flygvärdinnor. Det är som att det svarta USA här återupptäcker Afrika som sitt moderland. Här kommer jag ju osökt att tänka på MCU-filmen Black Panther. When We Were Kings är lite som Black Panther fast på riktigt.

Musik! Det förekommer härlig musik i filmen. Don King & Co vill ju göra en jättegrej av det hela. Därför har man ordnat en stor musikfestival med de största svarta artisterna som ska äga rum i samband med matchen. Problemet är bara att Foreman i träning med en sparringpartner slår upp ett sår i pannan och matchen måste skjutas upp sex veckor. Musikfestivalen går dock av stapeln enligt plan. Vi får se en hel del klipp från konserterna med bl a James Brown (jag vill introduceras på samma sätt varje morgon när jag kommer till jobbet!), B.B. King, The Spinners och Miriam Makeba. Konserten skildras för övrigt i en separat dokumentär kallad Soul Power från 2008.

Efter musikfestivalen stannar Foreman och Ali överraskande nog kvar i Zaire och tränar under sex veckor fram till matchdatumet. Det känns inte som att det skulle hända idag. Zlatan skulle ta privatplanet hem.

Matchen då? Ja, mot slutet ägnar man tio minuter åt den fascinerande holmgången, där bl a författaren och journalisten Norman Mailer, som var på plats för att skriva om fajten, agerar engagerande berättarröst. Hur gick det? Ja, om jag säger så här: Ali boma ye!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Boxning, Dokumentär, Film, Musik, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →