Undir trénu (2017)

Under the Tree, eller Undir trénu som jag föredrar då ju originaltiteln låter bra mycket bättre, är en isländsk dramakomedi (eller ett drama med svart humor) om två konflikter. En av konflikterna hade behövt en parterapeut och den andra hade behövt vara med i Grannfejden med Robert Aschberg.

Atli (Steinþór Hróar Steinþórsson) är ihop med Agnes (Lára Jóhanna Jónsdóttir) men när han sitter och porrsurfar (en hemmavideo med sitt ex, ooops) får hon nog och kastar ut honom.

Atli flyttar hem till sina föräldrar och det är här vi hittar den andra konflikten. Atlis föräldrar, spelade av Sigurður Sigurjónsson och Edda Björgvinsdóttir, har ett träd på sin tomt. Det är ett fint träd, men grannarnas altan hamnar i skugga vilket stör framförallt grannfrun Eybjorg (Selma Björnsdóttir).

Medan Atli och Agnes försöker lappa ihop sitt förhållande… ja, det kanske mest är Atli som försöker lappa ihop nåt eller åtminstone träffa sin dotter, så eskalerar grannfejden och börjar snart involvera allt från trädgårdstomtar till katter och hundar.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle få se när jag slog mig ner i en sval salong på Filmstaden Söder i söndags. Jag hade hört en del gott om filmen från några av mina filmspanarkompisar. Den visades nämligen under Stockholm Filmdagar i januari, men jag missade den då. Om jag minns rätt skulle det vara en ganska svart film om än med komiska inslag. Ja, det sammanfattar väl filmen ganska bra. I grund och botten är det en komedi som tar sig en del udda svarta svängar som var oväntade i alla fall för mig.

Jag gillar mycket av humorn. Filmen känns väldigt europeisk och t.o.m. nordisk skulle jag säga. Jag kommer att tänka på en del både svenska och norska filmer som innehåller en liknande humor. Svenska Darling och Om jag vänder mig om och norska 1001 gram är tre exempel. Det är väldigt stilrent och snyggt gjort alltihop. Fotot, ljudbilden, allt är väldigt slickt (svenskt ord, tack?). Snyggt och sparsmakat på samma gång?

Bäst i filmen för mig är nog den där grannfejden som är full av passiv aggressivitet (knyta näven i fickan, någon?). Det är fruarna som styr och skickar ut sina män på uppdrag. Männen är lite mer avslappnade. Till en början.

Bästa scenen i hela filmen är nog ändå ett möte i Atli och Agnes bostadsrättsförening. Härlig pinsamhetshumor då ett par blir anklagade för att vara för högljudda.

Jag såg Undir trénu tillsammans med min bror och han drog paralleller till gamla isländska sagor och hävdade att filmen byggde vidare på samma tradition. Enligt uppgift (min brors) är detta en tradition med kärva människor som inte kan lösa konflikter genom att prata. Nej, konflikter växer och växer tills det bara finns en lösning. Det grova våldets lösning. Ja, jag kan ju inte ge honom fel, i alla fall inte vad det gäller filmens upplösning, som tog mig lite på sängen. Jag är inte säker på att upplösningen funkade fullt ut för mig. Kanske blev det en fööör skarpt serpentinkurva. Ändå: klart sevärd.

Fler tankar om Undir trénu hittar du hos Fiffis filmtajm.

Jag vill också ha ett isländskt namn! Kan man få det? Jójjeniður!