Jag gillar Maria Bloms filmer. Det handlar om ganska enkla filmer som ändå inte blir simpla. Masjävlar och Nina Frisk har det handlat om tidigare på bloggen. Idag blir det lite kort om Hallåhallå. Som vanligt handlar det om en person som liksom fastnat i livet, eller åtminstone inte känner sig helt nöjd med tillvaron. Maria Sid spelar finlandssvenska sjuksyrran Disa som bor i Falun. Hon är skild från en man som hittat en ny kärlek medan hon själv tragglar hon på. Jag tyckte Hallåhallå var mysig, varm, vemodig, rolig och lagom tänkvärd. Anledning till att den funkar stavas nog främst Maria Sid. Precis som i Nina Frisk har vi en rolig och jobbig mamma och hon spelas precis som där av Gunilla Nyroos. Även Ann Petrén som Disas frispråkiga kollega bjuder på en del komiska små pärlor. Jag skulle kunna kalla Maria Blom för Sveriges Nicole Holofcener även om jag bara sett en Holofcener-film. Nåväl, nog sagt om Hallåhallå.
Nina Frisk är Maria Bloms uppföljare till succén Masjävlar (2004). Återigen ser vi Sofia ”Saga Norén, länskrim, Malmö” Helin i huvudrollen som även är en titelroll i det här fallet.
Filmen är en klassisk romantisk komedi som ändå bjuder på lite mer än de vanliga vändningarna som brukar förekomma i den typen av film. Vi bjuds på en del roliga och tänkvärda insikter vad gäller relationer inom en familj: mamma/dotter och bror/syster är det mest fokus på här.
Titelrollens Nina lever i nåt sorts limbo och är mest nöjd (tror hon) när hon partajar och jobbar som flygvärdinna på 10 000 meters höjd och därmed slipper sin jobbiga familj.
Givetvis träffar hon en snubbe (en jordnära cykelhjälmsman som Crescent-skjutsar sin lille son till dagis). Tycke uppstår. Komplikationer uppstår. Man löser det. Sen kommer ett jättejätteproblem som riskerar att avsluta relationen. Löser man det? Ja, påven har fortfarande en lustig hatt.
Bitvis undrar jag om det här är en reklamfilm för Hammarby sjöstad. Många drönarbilder blir det. Eller om det är helikopterbilder? Var det vanligt att drönare användes under filminspelningar redan 2007? Jag kom nu att tänka på Hypnotisören som hade grymt snygga och vintriga flygbilder på Stockholms innerstad.
Ninas nya kille spelas av Daniel Götschenhjelm som är Sofia Helins man upptäcker jag nu! Haha, vad såg hon i honom frågar jag mig?! Daniel är säkert jättetrevlig i verkliga livet men som skådis var han verkligen inte bra. Han pratar som en robot som försöker verka mänsklig. Daniel slutade förresten med skådespeleriet 2010 och sadlade om till präst. Good for him. Eller snarare God for him.
Det förekommer kanske lite för många krystade referenser till flygresor. Det är turbulenta relationer med luftgropar hit och kraschade förhållanden dit. Jag vet, jag borde uppskatta det men ordvitsar funkar sällan nedskrivna; de ska komma spontant i stundens ingivelse.
Jag gillar ändå filmen som helhet. Det är en svensk romantisk komedi som tar lite annorlunda rutter och som flyger hela vägen utan att mellanlanda.
Under titten på Tár dröjde ett bra tag innan jag verkligen sjönk in i filmen och lät den omsluta mig. Men ibland tar (ehe) det ju tid och när jag väl kapitulerat så känner jag att det är värt insatsen.
Det hela är väl på ytan en #MeToo-historia där Cate Blanchetts beryktade dirigent Lydia Tár utnyttjar sina orkesteradepter. En sorts uppgång och fall-historia, även om vi inte får ta del av uppgången utan träffar Lydia när hon redan är på toppen.
Jag tycker filmen är lite luddigt berättad, by design förstås. Jag vet inte om det var mig det var fel på men jag hade svårt att hålla reda på vem som var vem och de inblandade personernas relationer. Assistent, sviken älskarinna, fru, dotter.
Jag sympatiserade inte med nån av filmens rollfigurer vilket kanske bidrog en del till känslan av distans under de två första timmarnas speltid. Ändå fann jag mig till slut, kanske inte trollbunden av, men indragen i filmens bitvis surrealistiska värld.
Lydia går i en (mar)drömsekvens omkring i en övergiven fabriksbyggnad och såna miljöer älskar jag. Ja, ibland räcker det med en sån liten miljödetalj för att en film ska få över mig på sin sida.
Om jag ska dra några referenser till andra filmer så kommer jag att tänka på några av Ingmar Bergmans filmer som utspelar sig i musikvärlden som t ex Till glädje och Höstsonaten. Jag fick även vibbar av Blå är den varmaste färgen; det är nåt med det lösa berättandet tror jag, en sorts europeisk stil. Apropå europeisk så kom jag även att tänka på både Roy Andersson och Ruben Östlund.
Uppföljaren till Ip Man tar oss från Foshan till Hongkong dit Ip Man (Donnie Yen) flytt med sin familj. Det är knapert för Ip Man. Ingen vill gå med i hans martial arts-klubb. I den första filmen var det japanerna som var skurkarna. I Ip Man 2 är det, eftersom vi befinner oss i Hongkong, förstås britterna som är filmens ”nazister”. Det är alltid något av en ögonöppnare att se västerlänningar (som inte är nazister) framställda som stereotypa och superonda skurkar. Historien är den vanliga. Ip Man lär ut självförsvar, att man inte ska slåss, men så slutar det förstås med att han… slåss. Det var kul att se Sammo Hung som en lokal martial arts-konkurrent till Ip Man. Kvinnorollerna? Underkänt! Ip Mans fru är gravid (lämpligt) och kan inte ens hämta vatten från pumpen själv enligt herr Ip. Avslutas filmen med en stor fajt där Ip Man möter en gigantisk brittisk boxare med svart tandskydd à la Ivan Drago? Ja, påven har en lustig hatt. Alla filmens vita skådisar är för övrigt usla men det är nästan så att man vant sig vid det och därmed felaktigt bortser från det.
Jag hade ingen som helst nostalgi kopplat till Top Gun: Maverick. Det jag hade var att jag hade sett originalet Top Gun kvällen innan titten på uppföljaren. Det tror jag var riktigt bra. Även om det inte handlade om nostalgi så hade jag koll på bakgrunden. Inledningen var rolig. Jag kände direkt igen musiken med den där syntlökiga 80-talskänslan och nån form av gonggong. Gåshud! Nåja. Jag noterade lite roat att texten som beskriver flygskolan Top Gun ändrats och blivit inkluderande av kvinnor. Tom Cruise är fortfarande den vilda Maverick som nu ska leda sina adepter på ett farligt uppdrag på främmande mark. Kelly McGillis rollfigur har blivit Creed 3:ad precis som Rocky och blivit ersatt av Penny (Jennifer Connelly). Lite halvtrist. Efter titten kom jag fram till att biljakter är roligare än flygplansjakter. Orsaken? Bilar kan flyga i form av spektakulära hopp; flygplan… ja, de flyger ju hela tiden. Ändå är detta rejält underhållande.
David Attenborough är en imponerande man. Vilken pondus när han pratar. 96 år gammal idag and still going, kanske inte strong, men going. Nya projekt med BBC är på gång. A Life on Our Planet inleds passande nog med bilder från Tjernobyl/Prypjat. Det är obeboeligt men naturen överlever och visar upp en biolgisk mångfald där. Väl?
I serien är det alltså mer fokus på biologisk mångfald snarare än klimatet, i alla fall inledningsvis. Jag tror det är (klimat)smart och rätt. Om man har det förstnämnda ordnar man förmodligen det andra.
Jag tänker direkt på Attenboroughs BBC-serie Liv på jorden (Life on Earth). Jag var fullkomligt besatt och fascinerad av den som barn. ”Naturhistoria” eller vad vi nu ska kalla det, var det ett ämne vi hade i grundskolan? Vi borde ha haft det kan jag tycka. Är det geovetenskap det kallas kanske?
Nåväl. Själv var jag i alla fall väldigt djur- och naturintresserad som liten. Dinosaurier var exempelvis superpopulära under en period. Jag ritade dinosaurier med krita på svarta tavlan i skolan. Det intresset hade dock avtagit när Jurassic Park hade premiär så den filmen är inte nån jättefavorit.
Jag gillar att David är öppen med att han själv var naiv i början av sin karriär. Han tyckte naturen var cool men att vår jord var en begränsad resurs var inget han funderade över alls. Han var snarare en del av problemet. I dokumentären säger han att mycket har förändrats när det gäller synen på vår begränsade lilla blå planet. Hmm, har det det verkligen?
Själv skrev jag uppsatser i skolan om det här ämnet. Det handlade om växthuseffekten och freoner och allt sånt. En uppsats fokuserade på de försurade skogarna och hade titeln ”Klockan är fem i tolv för våra skogar”. LOL. Jag var Greta innan Greta. Apropå Greta så nämns hon inte ens i dokumentären, vilket jag tror är ett smart drag. Det hade tagit fokus från vad man vill berätta.
På äldre dar har jag möjligen (nähä!) blivit mer cynisk, luttrad eller vad man nu vill kalla det. Förutom att lyssna på vad David Attenborough säger med sin otroliga berättarröst så är det ord från en sån som George Carlin (RIP) som fastnar:
”Save the planet?! We don’t even know how to take care of ourselves yet! We haven’t learned to care for one another. We’re gonna save the f***ing planet?!”
”Besides there is nothing wrong with the planet. The planet is fine. The people are f***ed”.
The Fabelmans är Steven Spielbergs självbiografiska skildring om sin uppväxt och hur han som barn blev besatt av filmmediet.
Jag fick lite vibbar från den härliga nostalgi-serien The Wonder Years (En härlig tid som den hette i Sverige). I The Fabelmans är det amerikanskt 50- och 60-tal. Men det är inte bara helylle. Det förekommer en del mörker då äktenskapet mellan makarna Fabelmans knakar i fogarna. Spielberg har väl snuddat vid den här typen av ämnen tidigare men här är det i fokus på ett mer direkt sätt (än i exempelvis Närkontakt av tredje graden).
Den unge Steven (eller Sammy som han kallas här) lever mer eller mindre med sin filmkamera. När han är ledsen lägger han sig i sängen och lyssnar på den surrande kameran som tröst. Han upptäcker också filmens manipulerande och avslöjande kraft
Det förekommer en del metagrepp, speciellt mot slutet, där filmen gör klart att den vet att den är en film.
Slutligen undrar jag om ett kontinuitetsfel som filmen gör var medvetet eller inte. Det måste nästan ha varit det eftersom det så uppenbart var fel. Scenen jag syftar på är när Sammy i slutet av filmen dricker te hemma hos sin pappa och hans slips plötsligt och magiskt ligger uppe på bordet. Var det bara jag som noterade detta tro?
Jag har sett alla Ruben Östlunds filmer utom De ofrivilliga. Den borde jag definitivt beta av. Varför borde jag beta av den? Jo, förutom att jag då blir Östlund-komplett så har jag verkligen gillat alla Östlunds filmer hittills. Samtliga har fått 4/5 i betyg. Om jag ska utse en favorit så är det nog Play.
Triangle of Sadness såg jag inför att jag skulle lista mina favoriter från 2022 men den hamnade inte på topp-10 men väl på en plats som bubblare.
Östlund är expert på att få mig att leta efter skämskudden. Jag älskar middagsscenen i början om vem i influencer-paret som ska betala notan. En till synes liten grej som bara växer och växer, och som inte heller tar slut efter att middagen är över.
Under den del av filmen som utspelar sig på lyxjakten förekommer det nog endast en sån scen, och då tänker jag på när en av de välbärgade gästerna vill få en ung tjej i personalen att bada i poolen.
Jag tyckte Triangle of Sadness kändes mindre personlig än hans tidigare filmer. Eller personlig nog är fel ord. Men istället för att det handlar om socialt obekväma situationer blev det kanske mer av övertydlig satir. Well, övertydlig satir funkade ju (för mig!) i Don’t Look Up. Fast jag är nog ute efter nåt annat när jag ser en Ruben Östlund-film. Klart godkänt blir det ändå förstås.
Slutligen: filmens titel är dålig men jag lärde mig åtminstone ett nytt uttryck.
Robert Eggers kanske är snäppet för mycket för mig. Jag gillade verkligen The Witch. Den hade en underbar stämning. The Lighthouse var bara för mycket. Det blev nån sorts lyteskomik till slut där ute på den där ön med fyren.
I The Northman följer vi Alexander Skarsgårds viking Amleth på hans hämnarstråk. ”I will avenge you, Father! I will save you, Mother! I will kill you, Fjölnir!”.
Inledningen av filmen fann jag skrattretande. Vad är det här?! När den unge Amleth tillsammans med pappa kungen (Ethan Hawke) ska genomgå nån form av mandomsrit genom låtsas vara vargar undrade jag om jag skulle kunna ta mig igenom hela filmen.
Det blev som tur var bättre. Hantverksmässigt är det imponerande. En sekvens gjord i en tagning som involverade två vikingaskepp på en flod fick mig tillbaka in i filmen. Här använder man minsann inte några cgi-skepp som flyter fram på cgi-vatten. Och Alexander simmar bröstsim riktigt bra.
Bitvis fick jag fick lite vibbar av, eller kom i alla fall att tänka på, den gamla tv-serien Trälarna (som bygger på Sven Wernströms böcker). Klackarna i taket!
En detalj som störde en del var skådisarnas mer eller mindre lyckade försök till engelska med nån form av isländsk brytning.
🗿🗿🗿🗿🗿🗿🗿 Därmed tar Jojjenito påsklov och är tillbaka på onsdag fredag. 🗿🗿🗿🗿🗿🗿🗿
Jag älskade Rian Johnsons pusseldeckare Knives Out. Den sågs på bio både på Stockholm Filmfestival på en härlig visning och som familjefilm på Annandagen samma år. Det var tider det. 😦
Netflix-uppföljaren Glass Onion: A Knives Out Mystery är sevärd men långt ifrån lika bra som det första Benoit Blanc-mysteriet. Vi bjuds på en fin ensemblecast (är inte det tårta på tårta förresten?) i form av, förutom Daniel Craig, bl a Edward Norton, Janelle Monáe, Kate Hudson och Dave Bautista. Miljön (en grekisk paradisö) och kläderna (piffiga) funkar som de ska. Det blir en mysig känsla.
Jag hörde Johnson intervjuas på The Filmcast och det han är ute efter när det gäller dessa mysteriedeckare är att vi som åskådare i mångt och mycket ska veta vad som har hänt. Istället för whodunnit är frågan whyandhowdunnit.
Så var det i ettan och så är det även här. Det leder till en betydligt mer spännande film. Det är som Alfred Hitchcock säger: suspense är bättre surprise.
Jag gillar Maria Bloms filmer. Det handlar om ganska enkla filmer som ändå inte blir simpla. Masjävlar och Nina Frisk har det handlat om tidigare på bloggen. Idag blir det lite kort om Hallåhallå. Som vanligt handlar det om en person som liksom fastnat i livet, eller åtminstone inte känner sig helt nöjd med tillvaron. Maria Sid spelar finlandssvenska sjuksyrran Disa som bor i Falun. Hon är skild från en man som hittat en ny kärlek medan hon själv tragglar hon på. Jag tyckte Hallåhallå var mysig, varm, vemodig, rolig och lagom tänkvärd. Anledning till att den funkar stavas nog främst Maria Sid. Precis som i Nina Frisk har vi en rolig och jobbig mamma och hon spelas precis som där av Gunilla Nyroos. Även Ann Petrén som Disas frispråkiga kollega bjuder på en del komiska små pärlor. Jag skulle kunna kalla Maria Blom för Sveriges Nicole Holofcener även om jag bara sett en Holofcener-film. Nåväl, nog sagt om Hallåhallå.
Under titten på 
Uppföljaren till 
Jag hade ingen som helst nostalgi kopplat till 
Jag älskade Rian Johnsons pusseldeckare 
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?