Bagdad Café (1987)

Bagdad Café (aka Out of Rosenheim) är väl vad man skulle kunna kalla en kultfilm. Jag har alltid, i alla fall efter 1987, känt till dess existens men jag kan inte påminna mig att jag har sett den. I mitt huvud bor den på samma hotell som filmer som Paris, Texas (det har väl med öknen att göra antar jag) och Betty Blue (europeisk ”konstfilm” från samma era). Bagdad Cafés färgstarka bildspråk får även tankarna att gå till Spike Lees filmer från 80-talet. Det är inte subtilt direkt men ofta vackert och med kulörer som poppar.

Filmen inleds fullkomligt galet och jag förstod inte mycket av vad som hände. Det visuella berättandet är inte… subtilt. Alls. Det är holländska vinklar på ett så extremt sätt som jag aldrig sett förut. Vad är det här tänker jag!? Så här kan det ju inte hålla på!? Det är ju en Åsa-Nisse-fars. Och nej, regissören Percy Adlon lugnar ner sig efter ett tag när vi anländer till titelns ökencafé.

Där träffar vi dock ägarinnan Brenda, spelad av CCH Pounder (vilket namn!), som är allt annat än lugn. Men så där kan hon ju inte hålla på!? Och nej, även hon lugnar sig när den tyska kvinnan och Jesusfiguren Jasmin (namnet kanske inte är en slump?) kommer till caféet och agerar frälserska för både ägarna och stammisarna.

Under de första kanske 30 minuterna var filmen ganska jobbig. Så fort Brenda skrek på sin, enligt henne själv, oduga till man eller på andra så fick jag huvudvärk. Och hon skrek högt och ofta. Efter hand så börjar dock folket runt Jasmin (Marianne Sägebrecht) mjukna inför hennes nästan nollställda men snälla stil.

Det mest kända på förhand med Bagdad Café för min del var låten ”Calling You” (skriven av Bob Telson) med den otroliga sångerskan Jevetta Steele. När jag läser på om filmen så ser jag att låten gick upp topp-10-listan i två länder: Frankrike och… Sverige, och där har vi väl svaret på varför den där låten var så välkänd för mig.

Filmen går för övrigt att se på SVT Play fram till 28 augusti. Passa på!

”Calling You” med Jevetta Steele. När jag nu lyssnar på låten (och framförallt texten) så inser jag att den i princip berättar filmens handling och jag tolkar det som att den ”sjungs” av Brenda som utan att veta det inombords ropar ut i desperation efter Jasmin när män inte lyssnar, bebisar skriker och kaffemaskiner behöver lagas. Steele sjunger ju bl a gospel så det känns ju logiskt. En sorts gospelsång som inte är direkt religiös (även om det förstås går att tolka det så). Fint.