Caddo Lake (2024)

13 augusti, 2025 4 kommentarer

Caddo Lake är, känner jag, en ganska ouppmärksammad film som kom förra året. När jag nämnde den som en bubblare under poddningen om 2024 års bästa filmer med Shinypodden var det ingen av mina tre poddvänner som hade hört talas om den.

Filmen handlar om två familjer med trassliga förflutna som båda bor i närheten av den märkliga och mystiska sjön Caddo Lake på gränsen mellan Louisiana och Texas. Miljöerna som det hela utspelar sig i är träskigt underbara. Ett sånt där landsbygds-USA som funkar väldigt bra på film. Jag menar: övergivna och rostiga oljeriggar i en träskliknande sjö. Underbart!

Mina tankar gick till filmer som The Peanut Butter Falcon, Mud, Rebel Ridge och Hold the Dark. Thrillerdramer i amerikanska landsbygdsmiljöer.

I de två huvudrollerna ser vi Eliza Scanlen (okänd för mig men jag har tydligen sett henne i Little Women) som Ellie och Dylan O’Brien (från The Maze Runner-filmerna) som Paris. De känner inte varandra men deras vägar kommer att korsas på mer eller mindre mystiska sätt. I rollen som Ellies mamma ser vi Lauren Ambrose som jag ju känner igen som den rödhåriga dottern i Six Feet Under (fasiken, vilken bra serie det var!).

I filmen färdas man mycket, helt naturligt pga sjön, med båt. Båt, det har nåt som färdmedel. Med en bil måste man följa en byggd väg. Med båt har du fritt spelrum på ett vattendrag. Jag kom att tänka på det när jag nyligen var på semester i Norge och insåg hur båten är oslagbar i en natur med fjordar. Istället för fyra timmar med bil så kan man ta båten över fjorden på en kvart för att besöka din fjordgranne.

Vi har inslag av miljö- och klimatproblematik i filmen. Det är torka, ett varmare klimat, grundare vatten i sjön som ändrar förutsättningarna för dem som bor där. Lite Erin Brockovich-vibbar ser jag att jag skrev i mina anteckningar. Då får jag lita på mig själv.

En sak jag ledsnat på – förutom när en film börjar med en helt svart bild men där vi hör ljud av det som händer, vilket man nog inte gjorde här men däremot i Good One fast jag glömde skriva det i min text om den – är bilder tagna från luften med drönare. Varenda j-vla youtuber kan ju göra det nu. Det var skillnad när det behövdes en helikopter.

I Caddo Lake förekommer drönarbilder ofta plus att man även använder en del cgi som stack ut. Jag kan inte påminna mig om att varken cgi eller drönare användes i t ex The Order och just därför var filmfilm-känslan så mycket större i den. Obs! Självklart användes visuella effekter i The Order men de var sömlösa.

En bit in i filmen, oväntat långt in faktiskt, kommer en twist som jag inte såg komma. Och nu kommer det spoilers. Be warned. Det hela blir en tidsreseparadoxfilm i stil med The Endless och Predestination. Jag undrar om filmen hade blivit bättre om man hade skippat dessa övernaturliga inslag och bara fokuserat på familjedramat. Nu blev allt lite förvirrat och jag, precis som rollfigurerna, hade svårt att hålla koll på vem som var vem och framförallt när vem var vem.

Men i slutändan så blev det ändå en ganska stark film om att försöka återuppleva viktiga ögonblick i ditt liv där man ville att saker kanske kunnat gå annorlunda. Oh, if only… Om det inte vore för om.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Emilia Pérez (2024)

9 juli, 2025 Lämna en kommentar

Emilia Pérez verkar vara en film som de flesta hatar av olika anledningar. Jag har svårt att förstå avskyn. Ja, avsky kanske är ett för starkt ord. De negativa tongångarna är nog en bättre beskrivning. Själv tycker jag att filmen är helt ok (och då brukar jag normalt sett nästan aldrig gilla musikaler). Jag vet inte om det spelar in att jag varken är mexikan eller transperson?

Handlingen? En kartellboss i Mexiko City (Karla Sofía Gascón) vill transformeras från man (Manitas) till kvinna (Emilia Pérez) och starta ett nytt liv. Till sin hjälp tar han advokaten Rita (Zoe Saldaña) och det hela genomförs bl a till tonerna av låtar med texter i stil med ”From penis to vagina”. Ja, haha, här kunde jag inte låta bli att skratta. Men det var ju det som skulle ske så att…

Manitas fru Jessi (Selena Gomez) skickas av säkerhetsskäl tillsammans deras barn till Schweiz. Manitas själv fejkar sin död och förvandlas till Emilia Pérez och lever sitt liv utan att träffa varken fru eller barn. Ja, men sen träffar hon Rita i London (av en slump?) och då vill hon återförenas med sina barn.

Jag tyckte det var lite kul, och talande, att barnen hatade att flytta till Schweiz. Det var helvetet på jorden. Sen när de skulle flytta tillbaka till Mexiko fyra år senare så var det absolut fel. Helt fel. Nu ville de bara åka skidor. Fyra år passerar. Barn är bäst på att anpassa sig och sämst på att tro att de kan anpassa sig.

Musikalnumren fungerar för mig. De är som korta avbrott där en rollfigur berättar och visar hur hon eller han känner. Det är ganska korta nummer med dans där omgivningen deltar för att sen snabbt bli en del av vardagen. Det greppet har säkert använts många gånger men jag blev påmind om filmen Música som jag kan rekommendera om ni vill se nåt lättsamt och roligt.

Fotot är väldigt mörkt, ofta med ett starkt ljus i mitten av bilden. Det är svårt att se omgivningarna. Det är säkert medvetet och ger ju en sorts musikalkänsla med en strålkastare som lyser upp en (teater)scen. Men för mig gjorde det att filmfilm-känslan försvann. Jag saknade exteriörer där man fotat på plats med natur och riktiga stadsmiljöer. De olika städer som man befinner sig får man noll känsla för. Man skulle lika gärna ha kunnat spela in i en flyghangar i Järfälla.

I slutändan är det en udda film som ändå bara är helt ok. När det gäller regissören Jacques Audiard så vill jag lyfta några andra riktigt bra filmer som han gjort tidigare: Mitt hjärtas förlorade slag, En profet och Dheepan. Samtliga är 4/5-filmer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Musikal, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

2 x Wallace & Gromit

25 juni, 2025 5 kommentarer

Nätrullarna poddade om den senaste Wallace & Gromit-filmen Vengeance Most Fowl tidigare i år och då passade jag på att se The Wrong Trousers eftersom Vengeance Most Fowl är en sorts uppföljare till den kortfilmen från 1993. På köpet hann jag också med att kryssa den allra första kortisen A Grand Day Out (1989).

Det är trevliga små filmer de här. Leranimation är så mysigt. Det är superbrittiskt allting och mina tankar går till Pang i bygget (mest för miljöerna) och Mr. Bean (slapstick-humorn).

I A Grand Day Out åker Wallace och hans hund Gromit till månen med en rymdraket för att tillfredsställa sitt ostbehov. För alla vet ju att månen är gjord av ost. Stop motion-animationen är underbar och känns väldigt taktil. Det är på riktigt detta och man ser ibland till och med fingeravtryck på leran.

I The Wrong Trousers får Gromit konkurrens om Wallaces uppmärksamhet av en ny hyresgäst som flyttar in: pingvinen (och superskurken, visar det sig) Feathers McGraw. Han är riktigt läbbig den där pingvinen med sin blanka blick och stilla sätt. Och Gromit är ju fruktansvärt irriterad på att Wallace inte genomskådar honom.

Som jag sa är allt väldigt brittiskt, på ett bra sätt. Wallaces uppfinningar, som t ex hela frukostapparaten, är underbara. Wallace må vara en bra uppfinnare men särskilt bra koll på omvärlden har han inte. Nej, det är upp till Gromit att klara biffen allt som oftast. Gromit framställs förresten som en hustru som vet bäst och sitter i sin fåtölj och stickar.

Till sist konstaterar jag att Wallace & Gromit-filmer kryllar av referenser till andra filmer. Det görs blinkningar till heist-filmer, westerns och Citizen Kane.

A Grand Day Out (1989)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Wrong Trousers (1993)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 3, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Kingdom of the Planet of the Apes (2024)

10 maj, 2025 Lämna en kommentar

En tankeströmsrecension av Kingdom of the Planet of the Apes följer nu.

Mja. Vi kastas in i handlingen utan att riktigt förstå vad som pågår. Det finns brister i världsbyggandet. Det är mycket att ta in. Vad är det som gäller i denna apvärld? Samla in ägg från rovfåglar, föda upp fåglarna som sen fångar fisk åt aporna.

Språket, en blandning av teckenspråk och tal. Gorillor = elaka? Människor = echoes?

Jag gillar ändå miljöerna med övervuxna mänskliga lämningar. Sånt kan jag inte motstå.

Caesar, huvudapan från de föregående filmerna men död sedan länge i den här filmen, och hans falska arvtagare Proximus Caesar får tankarna att gå till romarriket. D’oh.

Apor kan tydligen inte läsa. Människor används av aporna för att de kan läsa. Böcker är viktiga. Ja, kunskap är ju viktigt.

Det är lite jobbigt med Noas ständigt intensiva ansiktsuttryck. Noa är vår schimpans i huvudrollen. Men det är väl så apor funkar antar jag. Att vara subtil finns inte i deras verktygslåda.

Det är för mycket cgi-känsla. Förstås. Men jag gillar postapokalypskänslan. Förstås.

Det är som att se två filmer, den om aporna och den om människorna. Kanhända är jag snäll i betygsättningen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Så här tyckte jag om de tre första filmerna i serien:

Rise of the Planet of the Apes
Dawn of the Planet of the Apes
War for the Planet of the Apes

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction, Tankeström Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Sjunde himlen (1956)

1 mars, 2025 2 kommentarer

Hasse Ekman är en av mina svenska favoritregissörer. Möjligen är han underskattad, eller kanske lite okänd bland gemene man. I alla fall som regissör. De flesta tänker nog på honom som skådis och Gösta Ekmans pappa. Filmnördar har ju koll förstås.

I slutet av 1940-talet gjorde han, i mina ögon, en kvartett toppfilmer: Kungliga patrasket, Banketten, Flickan från tredje raden och Flicka och hyacinter.

Sjunde himlen är en helt annan typ av film än de jag listade här ovan. Det är en ren komedi där Sickan ”Smilgroparna” Carlsson och Hasse Ekman själv spelar det omaka paret (ja, de är inget par från början) som utan att vilja det hamnar på samma bussresa till Italien.

Ekman är alla kvinnors favorit som radiorösten Willy ”Etershejken” Lorens vars program Sjunde himlen är omåttligt populärt. Den enda i hela Sverige som inte kunde bry sig det minsta om Lorens är läkaren Lovisa Sundelius (Carlsson).

Lovisa ska gifta sig med fästmannen major Ernst C:son Kruuse (perfekt spelad av Gunnar Björnstrand). De båda ska resa till Italien för att gifta sig. Men på samma resa hamnar alltså pga orsaker den så kallade ”Etershejken”. Hilarity ensues som man brukar säga på utrikiska.

Ja, det här var en charmig, harmlös, snyggt filmad och bitvis rolig fars. Ja, jag skulle snarare kalla det en fars än en komedi. Många förvecklingar och förväxlingar blir det. Björnstrand står för mycket av farsinslagen som en riktig töntfarbror till fästman. Förstår man tidigt att det där äktenskapet inte kommer att bli av? Har påven en lustig hatt?

En sak som sticker ut är produktionsvärdet. Fotot är skarpt men ändå vykortsblekt i färg och filmen är inspelad på plats i Stockholm, Helsingborg, Hamburg, Heidelberg, Assisi, Venedig och slutdestinationen Rom. Det är ju rena Bourne- eller Bond-filmen fast i komediform.

Vi får även lite musikalinslag när Sickan gör ett spontanuppträdande på en ölbar i Heidelberg. Jag tycker Sickan och Ekman har en bra gnabbande kemi mellan sig. Replikerna mellan de båda står som spön i backen alltmedan Björnstrand står för pajaserierna. Det är svårt att tänka sig en mer annorlunda roll för Björnstrand i Sjunde himlen än den han gör i Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna några år senare. Apropå Björnstrand så är det lite märkligt att hans förnamn har utelämnats på postern. Men jag antar att det hade blivit för liten text om allt skulle få plats på en rad.

Jag delar ut en stabil trea till Sjunde himlen som fanns på SVT Play under jul och nyår men inte nu längre. Den går dock att hyra på bl a SF Anytime om man vill ta en kanske välbehövlig paus från diverse världshändelser.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kolla även in Fredrik Fyhrs betydligt fylligare text om både filmen och Hasse Ekman.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , ,

Alien: Romulus (2024)

6 februari, 2025 8 kommentarer

Alien: Romulus är den åttonde filmen i Alien-serien och den är regisserad och skriven av Fede Alvarez, en nykomling för mig. När jag tittar på hans filmografi verkar det vara skräckisar som dominerar och det passar väl bra om man ska göra en Alien-film. Skräckaction i rymden är vad det handlar om.

Vi befinner oss på en dyster och skitig gruvplanet där Rain (Cailee Spaeny) drömmer om att resa till en paradisplanet. Men Weyland-Yutani är inga trevliga arbetsgivare direkt och Rain blir övertalad att tillsammans med en grupp andra försöka fly från gruvhelvetet och ta sig till Yvaga III som verkar vara en Risa-liknande planet.

Romulus är namnet på den ena delen av rymdstationen Renaissance. Gissa vad den andra heter? På Renaissance finns kryokammare som vår lilla grupp vill få tag i eftersom dessa behövs för att överleva den nio år långa resan till Yvaga III. Vad vår lilla grupp inte vet är att det även finns andra saker på rymdstationer. Muahaha.

Ja, men det här var ju helt ok. Jag blev positivt överraskad. Den senaste filmen i serien, Alien: Covenant, kändes kanske lite trött med Ridley Scott vid rodret. Här har man fått in lite ungdomlig fräschhet. Ja, Alvarez i registolen är född ’78 men ändå. Filmen är snygg, rapp och tajt.

Jag gillade androiden Andy (David Jonsson) som är Rains adopterade bror typ. Andys programmering håller inte speciellt hög nivå och han är väl som ett litet barn kan man säga. En bit in i filmen så blir hans programmering uppgraderad och jag tyckte det var ett bra grepp. Det blev lite kusligt att se en person ändra karaktär på det viset och det var bra gestaltat av Jonsson.

Resten av personerna i vår lilla grupp var ganska ointressanta och det kändes redan från början att de skulle gå åt, en efter en. Som sig bör i en sån här film. Vi har ju alltid en idiot i en sån här grupp. I det här fallet hette han Bjorn (Spike Fearn) och jag blev glad när det var hans tur att stryka med.

Nåt som inte funkade så bra var alla citat från tidigare filmer. Det blev fånigt till slut och ryckte mig ur filmen. Androiden Rook som vi får träffa på Renaissance var inte heller nån höjdare. Valet man gjort vad gäller hans utseende funkade inte klockrent för mig. Jag blev mest distraherad.

I slutändan kan jag ändå inte låta bli att dela ut en trea till Alien: Romulus. Alien är ändå Alien.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Vad har jag tyckt om de tidigare filmerna i serien? Klicka på filmtitlarna för att komma till mina recensioner.

Alien
Aliens
Alien³
Alien: Resurrection
Prometheus
Alien: Covenant

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , ,

A Real Pain (2024)

18 januari, 2025 Lämna en kommentar

A Real Pain handlar om kusinerna David (Jesse Eisenberg) och Benji (Kieran Culkin) som tillsammans åker på en Förintelse-turistresa i Polen. De ska lära sig mer om sitt judiska arv (och kanske om sig själva som människor) och de ska även göra en avstickare för att besöka sin mormors gamla hemstad och hitta det hus hon växte upp i.

Det här blev ju en mysig filmupplevelse på fina Skandia under den sista dagen av Stockholm Filmfestival i höstas. Det var fullsatt i salongen och publiken skötte sig. Ja, förutom en famös så kallad Skrattare, dvs en person (nästan alltid manlig) som medvetet skrattar högt vid varje litet skämt för att visa att han minsann hänger med. Men jag kände lugnet och lyckades med en Zen-insats att inte störa mig allt för mycket på hahahahonom.

Hur var filmen då? Den var mysig den med. Det är ju en sorts roadmovie och såna gillar vi ju. Dessutom blev jag påmind om en egen resa då jag och min pappa besökte London tidigare under hösten. Hotellfrukostar, gå runt i en stad med en guide som pratar om statyer och byggnader, stopp för kaffe, tillbaka till hotellet för att vila och så middag och musikal på kvällen. Ja, sämre kan man ha det. Nu är det väl i och för sig lite skillnad på en musikal i London och ett koncentrationsläger i Polen.

David och Benji är helt olika som personer. Benji är en fri själ som snackar om allt med alla, helt filterlös. David framstår som stel, nervös och motsatsen till spontan. Benji blir som en Manic Pixie Dream Cousin som ska se till att David släpper sargen och lever livet. Givetvis har ju Benji sina egna, främst psykiska, problem. Gränsen mellan eufori och depression är tunn ibland.

Filmen är i grunden en dramakomedi, och en rolig sådan, men den skyggar inte för mörka ämnen, och konstigt vore väl det med tanke på själva upplägget. Jag har aldrig själv besökt ett koncentrationsläger men det hade nog varit… nyttigt, eller vad man ska säga.

Det är Jesse Eisenberg själv som både regisserar och står bakom filmens manus, och det bygger på hans egna upplevelser när han gjorde samma typ av resa i Polen, dock tillsammans med sin fru den gången. Upplevelsen fick honom att fundera över kombinationen koncentrationslägersbesök på dagen följt av en trerätters middag på en fancy restaurang på kvällen.

Både Eisenberg och Culkin gör utmärkta insatser, främst Culkin kanske. Eisenberg spelar i princip sig själv. När jag tittade på intervjuer med Eisenberg om filmen efter visningen så är han på precis samma stissiga sätt som David.

Jag delar ut en stark trea till A Real Pain och jag rekommenderar även ett biobesök då den har premiär på vanlig bio 24 januari.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Roadmovie, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2024 Tagged with , , , , , , , , , , ,

Inside Out 2 (2024)

9 januari, 2025 8 kommentarer

Den allra första Pixar-film jag såg var Inside Out. Ja, det är sant, jag var så sen i starten. Men jag tokälskade den och den hamnade på plats 7 på min topplista över 2015 års bästa filmer.

Numera har jag sett betydligt fler Pixar-filmer och orsaken till det är främst att genomförde ett projekt där jag kollade igenom alla Pixar-filmer fram till 2020 års Soul. Efter det har jag inte sett nån av animeringsstudions filmer. Jag antar att jag fick en överdos.

Men nu nästan tio år efter Inside Out var det dags för mig att ta mig an uppföljaren Inside Out 2. Det tog lång tid innan uppföljaren kom, men jag antar att det beror på att alla andra av deras filmer måste få uppföljare de med och Inside Out kanske stod sist i kön så att säga.

I Inisde Out 2 har det inte gått tio år men några år har vi hoppat i tiden. Riley är lite äldre (går hon typ i sjuan kanske?). Hon ska på hockeyläger med sina nördiga kompisar från plugget och den stora frågan är om hon ska hänga med dem eller med de coola och spännande kidsen.

Fler känslor har tillkommit i Rileys hjärna. Förutom bekantingarna Joy, Sadness, Fear, Disgust och Anger har tre nya tillkommit: Anxiety, Envy, Embarrassment och Ennui. Många känslor blir det, kanske för många för filmens bästa.

Jag gillar fortfarande konceptet. Det är kul att följa känslorna och hur de försöker ta kontrollen över Riley. En brist, som bitvis fanns även i den första filmen, kan vara att känslorna inte är entydiga eller tydliga. Nej, de har svängningar på samma sätt en vanlig människa har. Jag störde mig inte så mycket på det utan ser det kanske mer som att varje känsla har en klart dominant egenskap men spår av annat också. Kanske är det en efterhandskonstruktion av mig.

Själva handlingen om hockeylägret var inte så vidare värst. Det kändes som en typisk ungdomskomedi som hade kunnat utspela sig i high school-miljö och såna filmer brukar jag inte finna så intressanta. Jag tyckte även det var för lite scener med föräldrarna den här gången, både i och utanför deras hjärnor.

Det som istället är kul är hur filmen framställer hur hjärnan funkar, hur minnen skapas, vilka minnen som glöms bort snabbt eller förträngs. Här kanske man ändå hade lite slut på idéer då vissa saker kändes lite krystade, t ex det här med Sense of Self och hur det framställdes.

Jag hade ändå kul under titten och kan absolut inte underkänna Inside Out 2. Den får en stabil trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Animerat, Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Pixar, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Das Lehrerzimmer (2023)

6 augusti, 2024 7 kommentarer

Das Lehrerzimmer (eller Lärarrummet på svenska) är en tysk psykologisk dramathriller om läraren Carla som inleder en egen undersökning kring pengastölder (vissa elever är mer misstänkta än andra, if you catch my drift) som skett från lärarrummet på en skola. Det skulle hon inte ha gjort kan man säga. Eller?

Hon målar in sig i ett hörn efter att utan nåns vetskap använt sin laptop som kamera och fångat en stöld på film. Den ena pinsamma situationen leder till den andra än mer jobbiga situationen (och tredje och fjärde situationen) och Carla inser snart att hon tagit sig vatten över huvudet. Finns det ens ett sätt att ta sig ur det hela?

Jag gillade verkligen filmen. Den har kanske både lite Michael Haneke och Ruben Östlund över sig. Skådisarna är överlag strålande, och det gäller både vuxna som ungdomar. Leonie Benesch är perfekt som Carla, den nya läraren på skolan, som vill väl men ställer till det för själv pga sin naivitet. Trots att det mesta går åt skogen för Carla så ger hon ändå inte upp utan är kanske till slut den som räddar situationen just pga av sin… idealism.

Filmens format är 4:3 och som så ofta så används det för att förstärka känslan av klaustrofobi (hej, Meek’s Cutoff). Väggarna känns som att de kommer närmare för varje sekund à la Star Wars.

Jag noterar att lärarna kallar varandra för Herr und Frau. Det känner jag igen från jobbresor till Tyskland för möten med underleverantörer. Det var Herr Brill und Herr Baldig som gällde, inget annat. Ja, alltså det var så det lät när de tilltalade varandra. Vi svenskar använde deras förnamn. Roligt.

I filmen framställs skolungdomarna som de vettiga och både lärare och en del föräldrar som mer eller mindre falska, fega, fördomsfulla och förtalande (de fyra f:en). Jag kom nu att tänka på Richard Linklaters bästa film The School of Rock.

Bitvis förekommer det, främst mot slutet, scener som jag tolkade som rent surrealistiska. Jag undrar om andra som ser filmen håller med mig om denna tolkning. Jag menar alltså att vissa scener vi ser i filmen i själva verket inte händer utan är en sorts gestaltning av en stämning eller känsla.

Das Lehrerzimmer (en tysk titel är alltid lite mer nervig, otäck) var nära att ta sig in på min topp-10-lista när vi spelade in avsnittet om 2023 års bästa filmer med Shinypodden men blev till slut bara en bubblare.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Jag skulle gärna höra vad min filmbloggarkollega Filmitch har att säga om filmen! DS.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Surrealism, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Anatomy of a Fall (2023)

11 juli, 2024 Lämna en kommentar

En tankeströmsrecension av Justine Tries Anatomy of a Fall (aka Anatomie d’une chute aka Fritt fall) följer nu.

Varför går hon inte upp och stänger av musiken?! Den kan ju driva en till vansinne (P.I.M.P.).

Sandra Hüllers rollfigur känns som en hal person. Lite som Ingmar Bergman som tar över sina intervjuer.

Ok. Vi har ett mysterium. Vad hände egentligen?

Har vi inte ledsnat på det här med en svart bild men med ljud under inledningen av en film? Tydligen inte: The Zone of Interest. Men även ordinära matdokumentärer på Netflix använder detta grepp.

Vad har advokaten och Sandra för bakgrund?

Vad i h-e: killen (Sandras son Daniel) är blind! Jag undrade lite varför hans rörelsemönster kändes lite off och vad som var grejen med hans ögon.

Det förekommer lustiga kameraval där skådisarna går rätt in i kameran så att den skakar till (meta!). Så klart helt medvetet. Men varför?

Språk är viktigt i filmen. Franska, engelska. Det finns en prestige här.

Det är lite Rashômon över filmen som blir ett intensivt rättegångsdrama där vi blir presenterade vad som har hänt ur flera perspektiv.

Är det Adam Driver som barn som spelar sonen Daniel. Kylo Ren? Han (Milo Machado-Graner) är i vilket fall en riktigt bra skådis.

Man använder som sagt ett lustigt kameraarbete i filmen, och det känns självsäkert och medvetet. Samtidigt gör det att filmen inte känns som en filmfilm eftersom jag lite får känslan av användningen av en gimmick. Nåt som sticker ut och tar en ut ur filmen.

Haha, det är som en teateruppsättning i rättegångssalen och jag gillar det.

Filmen stannar kvar i min hjärna trots att den känns lite kall. Eller kanske just därför.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kylo Ren som ung och vuxen

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Tankeström Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →