Johan Falk: Kodnamn: Lisa (2012)

kodnamn-lisaEfter ett litet uppehåll är det nu dags att avsluta den serie med filmer om Johan Falk som kom ut 2012. Efter det här återstår det endast fem filmer från 2015, så vi börjar närma oss Slutet (bokstavligen).

Efter att ha sett de tidigare filmerna där Joel Kinnamans rollfigur Frank Wagner spelat en stor roll såg jag att en av de kommande filmerna hade titeln Kodnamn: Lisa. Om man hängt med det minsta i filmernas handling vet man att Lisa är det namn som GSI använder som beteckning på sin infiltratör Wagner. Filmens titel gjorde att mina förväntningar växte rejält. Just Frank Wagner är, i konkurrens med Jens Hulténs Seth Rydell, min favoritkaraktär, och här skulle vi få en hel film med Wagner i fokus!

Kodnamn: Lisa kom faktiskt ut på bio i Sverige precis som GSI – Gruppen för särskilda insatser gjort tidigare (och de tre första filmerna förstås). Biopremiären var i mars 2013 men den visades tydligen redan i oktober 2012 på tv – i Tyskland (vilket gör att den räknas som en 2012 av IMDb och mig).

I Kodnamn: Lisa vill inte Frank Wagner vara Lisa nåt mer. Nej, han vill lägga infiltratörshatten på hyllan och leva svensson-liv med sin fru (Ruth Vega Fernandez) och son. Går det bra? Nej, givetvis inte. Istället avslöjas Franks identitet bland kriminella, inte bara i Göteborg utan även hos den ryska maffian. Frank får ett pris på sitt huvud. Johan Falk (en som vanligt arg och butter Jakob Eklund), som även han vill sluta och låsa in polispistolen i säkerhetsskåpet, känner sig tvungen att hjälpa Frank.

Filmen inleds bedrövligt, med en massa flashback-scener med Kinnaman från de tidigare filmer. Jag antar att detta är instoppat för att guida de biobesökare som inte har de tidigare filmerna färskt i minne. Om man har filmerna färskt i minne (vilket jag hade) så blir det bara tråkig exposition. Det hade räckt med att göra klart att Frank är infiltratör och att han har bus efter sig.

Därefter tar dock en ruggigt spännande actionsekvens vid där Frank och hans familj tvingas fly (iklädda sängkläder och med lakan från ett fönster!) då onda män stormar in i deras lägenhet.

Filmens första 20 minuter är väldigt intensiva och det händer hur mycket som helst. <Spoiler> Sophie skjuten! Hjälp! </Spoiler>. Precis som i några av de andra filmerna fann jag det intressant (och hilarious) hur ofta de olika delarna av polismyndigheten kommer i varandras väg. Men jag antar att det är en del av spelet när man sysslar med långa utredningar och agerar undercover. Det är lite samma tema som i Jan Guillous Hamilton-böcker där det görs narr av säkerhetspolisen.

Men sen är det som att filmen rinner ut i sanden. Det var det där med förväntningar. Tillsammans med trailers är det väl det allra farligaste i ens filmvärld. Jag vet inte om det är mina höga förväntningar som spelar mig ett spratt den här gången också? Precis som när Leo Gaut gjorde mig besviken?

Jag börjar känna att den kriminella värld som Seth Rydell och hans gäng lever i inte känns helt trovärdig. Jag vet inte riktigt vad det är. Jag tycker filmen blir för hafsig, storslagen och töntig på samma gång. Och vad hände förresten med Seth?!?! Min favvo ju.

Nåt som nästan höjer filmen till en trea är ett klipp som visas efter filmen där vi (och Joel Kinnaman) får träffa den verklige infiltratören som ligger till grund för rollfiguren Frank Wagner. Starkt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Café Society (2016)

cafe-societyVilken var Woody Allens senaste film som var riktigt bra? Ja, nu har jag inte sett alla hans filmer från de senaste åren, men för mig är det Midnight in Paris från 2011. Även Blue Jasmin (2013) är klart sevärd i mina ögon. Så den där känslan, som jag tror jag har, av att Woody har tappat ”det” kanske visar sig vara felaktig. Det är väl kanske så att man inte är bättre än sin senaste film, och Irrational Man från förra året gick inte hem hos mig.

I hans senaste alster, Café Society, spelar den irriterande Jesse Eisenberg Woody-rollen som Bobby, en ung tönt som kommer från New York för att försöka lyckas i Hollywood. Jag kände att det var lite oklart vad Bobby egentligen ville åstadkomma i Hollywood. Ville han bli manusförfattare, regissör, skådis, agent? Vad var tanken? Jag minns inte. Han lyckas till slut, efter idogt trugande, få anställning som springpojke hos sin morbror Phil Stern (Steve Carell) som är en höjdare i (film)branschen.

Phil ber sin sekreterare Vonnie (Kristen Stewart) att visa runt Bobby i Hollywood för att han ska finns sig tillrätta. Snart är Bobby besatt av Vonnie. Hans inviter blir dock avvisade eftersom Vonnie redan är i en relation med nån annan. Or so she says. Stackars Bobby. Men det kanske finns hopp ändå?

Inledningsvis funkade inte Café Society för mig. Jag var ointresserad av Bobbys tråkiga ”äventyr” i Hollywood. Dessutom envisades Woody med att ta tillbaka historien till New York och Bobbys släkt: far och mor, en syster som får problem med en granne, och en gangsterbror. För mig blev det bara spretigt och ännu mer ointressant.

När sen Bobby och filmen helt lämnar Hollywood och återvänder till New York var det som att en ny film började. Jag fick inte ihop de två delarna. Är det kanske så att Woody här har smält samman två manus till en film?

Väl tillbaka i the Big Apple startar Bobby en fancy nattklubb (som döps till Café Society. Fel! Den döps till Les Tropiques och det är gästerna från societeten som kallas the café society. Tack, Sofia, för rättelsen) tillsammans med sin gangsterbror. Jag köpte inte alls Bobby som en nattklubbsplayer. Jesse Eisenberg har helt fel karisma för att landa en sån typ av roll tycker jag. Han är ju en tönt, som däremot passar perfekt att spela besserwissern Mark Zuckerberg i The Social Network.

Den stora, och kanske enda, höjdpunkten var, lite oväntat kanske, Kristen Stewart! Jag tyckte hon var mycket bra. Fast jag har aldrig ogillat Stewart utan tyckt hon varit bra i de filmer jag har sett med henne. Det kanske beror på att jag inte sett Twilight-filmerna? De Stewart-filmer jag har sett är i och för sig ganska lätträknade. Into the Wild (vän drömflicka som spelar gitarr), Panic Room (ung diabetessjuk dotter till Jodie Foster) och så Snövit.

I Café Society tycker jag funkar Stewart perfekt. Det känns som att hon hör hemma i filmens miljöer. Där Eisenberg eller Carell känns fel har Stewart en charm och naturlighet.

Blake Lively var förresten bra hon också. En riktig all american gal. Jag måste säga att hon är en ståtlig kvinna. Hur lång är hon?

Och så den största överraskningen, som jag upptäckte först nu när jag läste på lite om filmen. Sheryl Lee?!?! Sheryl Lee är med! Laura Palmer! Helt galet. När hon dök upp i Winter’s Bone fångade jag henne. Här missade jag hennes rollfigur totalt. Hon spelade tydligen Karen Stern. Ah, det måste ha varit Phils fru?

En sista positiv kommentar är att jag gillade paret som Bobby möter inledningsvis på en fest i Hollywood, som liksom förklarar hur det går till och vem som är vem. Frun i paret spelas av Parker Posey som ju var en liten ljusglimt i Irrational Man. Men de båda försvann helt ur handlingen. Återigen så känns det som Woody smält samman två filmer.

Nej, Woody, bättre lycka nästa gång. Det blir en tvåa.

Fast vänta. Nu inser jag ju att filmen faktiskt hade vissa förtjänster mot slutet när det blivit komplicerat i relationen mellan Bobby och Vonnie. Här fanns ett stråk av melankoli, missade chanser och tankar om vad som kunde ha varit om man (du, jag) gjort andra val. Slutsekvensen från de två nyårsfesterna var fin. Jag höjer betyget ett halvt hopp.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallCafé Society har biopremiär på fredag 7/10. Är du en Woody-komplettist är det bara att bänka sig biofåtöljen.

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Medan vi lever (2016)

medan-vi-leverDet finns en fransk (väldigt bra) film från 90-talet som på svenska fick titeln Medan vi faller. Den franska originaltiteln är La haine. För en gångs skull en svensk titel som slår originalet på fingrarna. Medan vi faller är poetiskt samtidigt som den även i breda drag beskriver handlingen i filmen.

En av filmerna som jag såg under Malmö Filmdagar var den svenska Medan vi lever. När jag såg titeln kunde jag inte låta bli att tänka på den franska 90-talsfilmen. Jag skojade om att Medan vi lever skulle kunna vara den andliga uppföljaren till Medan vi faller. Det har ju blivit vanligt att ge filmer just detta andliga epitet nuförtiden.

Nu var jag kanske inte så fel ute med min beskrivning. Medan vi lever handlar om Ibbe (Adam Kanyama), en ung aspirerande rappare som bor i Malmö med sin mamma Kandia (Josette Bushell-Mingo). Kandia kom till Sverige från Gambia för 30 år sen och fick barn ihop med en svensk man (som nu inte är i livet). Ibbe och hans mor har det lite struligt. Ibbe vill ge sig in i musikbranschen. Kandia tycker att han ska fokusera på sin utbildning och att skaffa ett ”riktigt” jobb.

Precis när Ibbe och hans ”manager” får till ett skivkontrakt (tror de i alla fall) efter ett möte med en klyschig skivbolagssnubbe så beslutar sig Kandia för att flytta tillbaka till Gambia, åtminstone för en tid. Hon är less på Sverige, att fortfarande bli uttittad på bussen eller behandlas konstigt av patienter i sin roll som sjuksköterska. Hon vill hitta tillbaka till sig själv. Ibbe får nån sorts panik, mår skitdåligt, och blir i princip apatisk. Efter ett snack med mammans kloka bror (som bor i Sverige han med) följer Ibbe så småningom efter Kandia till Gambia.

Det finns en intressant grundstory här. Filmens problem är utförandet. Det är tafatt gjort på nåt sätt, liksom utan övertygelse. Dialogen, och scener som helhet, känns ofta stela och onaturliga. Det känns som att skådisarna inte riktigt landat i sina roller. Rollfigurerna har inte lyckats lämna manus och bli levande figurer gestaltade av sina skådisar.

Nu tycker jag ändå att exempelvis Josette Bushell-Mingo som Kandia gör ett ok jobb. Jag känner med henne då hon har problem med att finna sig tillrätta i Sverige och även då det uppstår en viss kulturkrock när hon är tillbaka i Gambia.

Filmens höjdpunkt för mig är utan tvekan Adam Kanyama som sonen Ibbe. Han har faktiskt hittat sin rollfigur och känns nästan hela tiden helt naturlig. Om det beror på att hans karaktär har många likheter med Adam själv låter jag vara osagt men så kan det mycket väl vara.

Adam Kanyama är dessutom en riktigt talangfull rappare i verkliga livet, vilket för oss till höjdpunkt nummer två: musiken! Soundtracket är svängigt och melankoliskt på samma gång. Nere i Gambia träffar Ibbe några lokala musiker och de gör en liten spelning tillsammans. Rap på svenska med afrikanska instrument. Bra skit. Jag satt kvar hela eftertexterna och gungade i min biofåtölj.

Det får bli en tvåa till Medan vi lever. Bra musik, sämre film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallMedan vi lever har biopremiär nu på fredag 7/10 och visst kan den vara värd ett biobesök om vill lyssna på lite skön musik.

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar och det var bara Fiffi som vågade sig på denna svenska film och hennes recension dyker upp på söndag.

 

 

Här är videon till titellåten Medan vi lever. Den funkade ännu bättre i filmen då den kom som en liten överraskning i form av en konsertsekvens och då rollfiguren Ibbe rappar till sin mamma. Det blev nästan lite dammigt i rummet, eller hade kunnat bli om filmen som helhet varit mer helgjuten.

Finding Dory (2016)

Finding DoryI uppföljaren till Finding Nemo möter vi de flesta av våra slemmiga slippriga hala vänner igen. Den här gången är det Dory som är i fokus. Den här gången är det Dory som är i fokus. Den här gången är det Dory som är i fokus. Eller vänta, har jag skrivit det redan? Nåväl, den här gången är det i alla fall Dory som är i fokus.

Dory är akvariefisken som har stora problem med korttidsminnet. Hon bor tillsammans med Marlin och Nemo på kanten av Stora barriärrevet och har väl ett rätt så bra liv. Men en dag minns hon plötsligt att hon har en mamma och pappa nån helt annanstans i Stilla Havet, i Kalifornien. Hon beslutar sig för att ta sig hela den långa vägen dit. Hur ska det gå till? Ja, givetvis tar hon havssköldpaddor och -strömmar till sin hjälp. Med sig på färden får hon (förstås) också Marlin och Nemo.

I mångt och mycket är det är ju samma film som Finding Nemo. Men filmens titel borde kanske vara Finding Dory’s Parents. Fast, visst, på vägen försvinner ju Dory ett antal gånger.

En ny bekantskap är bläckfisken Hank som är en rackare på att kamouflera sig, gå armgång… samt köra skåpbil (hmmm, ja, här kan jag tycka att filmen gick en aning för långt). Roliga var även sjölejonen som spelade herre på täppan på en sten. Just hur man tolkade sjölejonens läten till mänskliga ord var fyndigt, ungefär på samma sätt som med ettans fiskmåsar. Där var det ”mine, mine, mine”, här var det ”off, off, off” om jag minns rätt.

Skämten om Dorys problem med minnet är roligt i början men den femtielfte gången så känns det lite trött. Sen undrar jag lite över det här med minnet. Om man alltid, från att man föds, har problem med korttidsminnet så har man alltså som en följd av det även problem med långtidsminnet? Det verkar i alla fall filmen vilja hävda, för Dory minns ju inte ens var hon kommer ifrån eller att hon har föräldrar. Men så är det väl inte? Om nånting upprepas tillräckligt ofta så spars det väl ner i långtidsminnet. Fast fiskar kanske inte har ett långtidsminne? Nåväl, strunt i det, för Dory kom ju till slut ihåg att hon har en familj.

Apropå familj. Ett drinking game man kan köra är att räkna antalet gånger ordet familj förekommer.

Apropå valarnas språk. Valhajar är väl hajar och pratar inte det sjungande valspråket? Eller har jag hajat det här fel?

Finding Dory är, som jag sa, i princip samma film som sin föregångare. Det kryllar av referenser, bl a till Alien och Fast Five (hoppet från klippan med skåpbilen!). Tempot är högt och de stunts som fiskarna lyckas med här är aningen för galna om man jämför med Finding Nemo. Jag menar, bläckfiskar som kör skåpbilar guidade av akvariefiskar.

Dory får samma betyg som Nemo, vilket känns logisk då det ju är samma film.

Dory får samma betyg som Nemo, vilket känns logisk då det ju är samma film.

Dory får samma betyg som Nemo, vilket känns logisk då det ju är samma film.

Sorry, jag ska sluta nu.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallFinding Dory har biopremiär idag och jag såg den under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Finding Nemo (2003)

Findig NemoMin allra första Pixar-film såg jag för ganska så exakt ett år sen under Malmö Filmdagar, och vilken film det var! Inside Out är en alldeles fantastisk liten film med ett smart koncept. Den är rolig, tänkvärd, fantasifull, mysig och vemodig på samma gång. Det är nästan så jag skulle vilja kalla den en filmfilm, och den hamnade på plats sju på min topplista över 2015 års bästa filmer.

Under årets filmdagar söderöver så ska man visa Finding Dory, uppföljaren till Pixars Finding Nemo som kom 2003. Det kändes därför lämpligt att passa på att kryssa filmen om den försvunna clownfisken Nemo.

Aj då. Det blev något av ett magplask, vilket kanske inte var helt oväntat då Inside Out är en helt annan typ av film. En stor skillnad är t ex att Inside Out handlade om riktiga människor, och inte talande fiskar med mänskliga egenskaper. Finding Nemo utspelar sig ändå samtidigt i vår vanliga värld, i vattnen nånstans hyfsat nära Australien och Sydney. Jag vet inte om det är den här blandningen av den vanliga världen och fiskarnas fabelvärld som stör mig en aning. Då tyckte jag att en film som Zootopia, med en mer ren fabel/fantasi-värld, funkade bättre.

Å andra sidan var det lite kul att se hur fiskarna såg på människorna och hur de interagerade när de träffade på varandra.

En detalj som jag inte saknade i Inside Out var de ständiga (populär)kulturreferenserna. Dessa får vi dock en strid ström av i Finding Nemo. Det var inte i klass med The Lego Movie men ändå. Och just detta är inte min grej. Det är som att jag i viss mån tas ut ur filmen och blir påmind om att det är en film. Det lustiga är att jag inte har problem med denna metaaspekt när det handlar om en film som refererar till sig själv som just en film. Då funkar det alldeles utmärkt.

Filmens inledning kändes lite märklig. Det börjar med en ”amerikansk” fiskfamilj som flyttar in i sin nya korallvilla. Tillökning väntar i form av en stor samling ägg. Sen dyker det plötsligt upp en barracuda och historien tar en oväntat och för min del lite för snabb vändning.

Den största delen av filmen är sen en lång roadtrip där vi får följa fiskpappan Marlin då han letar efter sin son Nemo. Som följeslagare får han den glömska Dory (som ju den nya filmen kommer att fokusera på). På vägen träffar de på hajar som av nån anledning vill bli vegetarianer och haschrökande sköldpaddor (haschrökande, eller så är de höga pga nåt i den där havsströmmen de glider fram i). Njae, jag vet inte. Lite så där lagom underhållande.

Jag tycker inte Finding Nemo är en dålig film, men inte heller speciellt bra. Den är helt ok. Mina favoriter var Hitchcock-fiskmåsarna. ”Mine, mine, mine!”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Min recension av uppföljaren Finding Dory kommer i slutet av veckan så fort jag hunnit skriva om den.  Även Henke och Sofia har tagit sig en titt på Finding Nemo.

Heathers (1988)

HeathersMedan jag är på resande fot sköter bloggen sig själv och publicerar ett inlägg med ett litet omdöme från förr. Texten om Heathers skrevs i mars 2006.

Blä, vad fan var detta för något då? Jag satt hela filmen och väntade på att den skulle bli intressant, rolig, gripande… något. Men jag tyckte den bara var cynisk, ytlig och ointressant. Jag antar att det hela var tänkt som en skruvad variant av high school-komedi men för mig var det inget att ha. Handlingen kändes väldigt krystad och svår att ta till sig. Nu är jag kanske inte världens största fan av 80-talskomedier men det här kan inte många tycka är bra. Eller så kan folk det – den har fått 7.3 på IMDb. Det enda som hindrar den från att få en svag tvåa är att jag gillade den allra sista scenen av nån anledning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Andrej Rubljov (1966)

Andrej RubljovJag har sett (och sovit till) åtminstone fyra av Andrej Tarkovskijs filmer. Tidigare på bloggen har jag publicerat gamla texter om Stalker (3/5) och Nostalghia (1/5). Solaris (3/5) har jag sett, faktiskt på bio på Cinemateket, men jag har ingen text om den (för det skulle det krävas en omtitt). Offret är en film jag tror jag har sett men det är evigheter sen så det räknas inte. Den fjärde filmen som jag med säkerhet vet att jag har sett är Andrej Rubljov och här kommer en kortis om den. Texten skrevs i december 2004.

Andrej Tarkovskijs andra långfilm handlar om en kringresande munk och ikonmålare i 1400-talets Ryssland, som vid den här tiden invaderas av mongoliska tatarer. Filmen är uppdelad i ett antal kapitel som utspelar sig med några års mellanrum.

Jag såg fram emot denna film. Jag satte mig och kollade på den en söndagseftermiddag då jag kände mig utvilad och med en kopp nybryggt kaffe i näven och tänkte att ”detta blir en upplevelse”. Ja, det blev det väl. Jag var tvungen att stanna videon en tre fyra gånger för att jag somnade. Det var bara att stoppa filmen och sova en stund helt enkelt. Det brukar i vanliga fall hjälpa. Man sover en tio minuter och sen kan man se resten av filmen utan problem. Men det funkade inte alls denna gång. En regissör som gör mer sövande filmer finns nog inte. Det var likadant när jag såg Stalker på bio… somnade.

Nåväl, vad tyckte jag om filmen? Nja, om man somnar tre gånger så kan det inte bli godkänt. Det mesta är ju mästerligt, det svartvita ödsliga fotot främst. Men historien engagerade mig inte för fem öre. Godkända kapitel var det om klockgjutarens son samt avsnittet då Rubljov träffade på gänget som hade en hednisk nudistfest. Då infann sig lite magi. Annars var det segt, tungt och ganska tråkigt. Intresseklubben kan notera att jag kände igen skådisen som spelade Rubljov från Tarkovskijs nästa film Solaris (som egentligen borde heta Soljaris på svenska). Jag tänker så småningom se om Stalker eftersom jag har den inspelad och då blir det fan tio koppar kaffe innan jag börjar kolla. Men tyvärr, kamrat, denna film kan jag inte ge godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Jag skrev i texten att jag skulle se om Stalker och det gjorde jag en månad senare. Somnade jag? Ja, men faktiskt bara en gång. 😉

The Legend of Tarzan (2016)

TarzanJag hade inte hört mycket gott om den här nya Tarzan-filmen. Nu kan jag i och för sig inte påminna mig vad det specifikt var som skulle vara så dåligt med filmen. Kanske det bara handlade om en allmän trötthet över brist på nya idéer där borta i Hollywood. Själv förstod jag inte heller riktigt varför världen behövde just en ny Tarzan-film. Men även om jag kanske inte såg fram emot den så hoppades jag ändå på ett lagom spännande matinéäventyr med schyssta miljöer.

Fick jag ett lagom spännande matinéäventyr med schyssta miljöer? Ja, det skulle jag nog säga. The Legend of Tarzan är inte alls samma urtrista katastrof som t ex Independence Day: Resurgence.

I den här versionen av Tarzan så har man valt att inte göra ursprungshistorien igen utan det hela tar sin början när Tarzan, a.k.a John Clayton III, Lord Greystoke, har flyttat tillbaka till England med sin Jane (Margot Robbie). De båda, eller åtminstone Tarzan, har lämnat Afrika och Kongo bakom sig.

Tarzan spelas av Alexander Skarsgård. Jag antar att Alexander var andravalet när Sökarna-skådisen Lian Norberg blivit för gammal.

Tarzan lockas tillbaka till Kongo när Samuel L Jacksons rollfigur George Washington Williams (baserad på en verklig person) övertygar honom om att Belgien håller på att förslava befolkningen i Kongo för att bli rika på diamanter.

Att Tarzan är tveksam till att återvända beror till viss del på att stamhövdingen Mbonga (Djimon Hounsou) är ute efter Tarzan och av nån anledning törstar efter hämnd.

Under de inledande scenerna får vi se hur filmens skurk, den belgiske kaptenen Léon Rom (även han baserad på en verklig person), träffar en uppgörelse med Mbonga: Fånga in Tarzan och för honom till mig så får du utvinna diamanter här.

Som jag skrev i början, det är ett lagom spännande matinéäventyr det här. Inledningen för tankarna till Peter Jacksons remake av King Kong. Stammen som Mbonga är hövding för dyker upp som några sorts fantasy-figurer, alla vitmålade med tigermössor och spjut. Jag får en ganska bra känsla.

Efter det hoppar filmen till England där vi träffar Tarzan och Jane. Jag kan tycka att vi får lite väl lite om deras vardagsliv här. Å andra sidan är det bra att man är restriktiv och inte låter filmen svämma över bräddarna.

Väl tillbaka Kongo gillar jag det mesta med Tarzan och Williams (Jackson). Jag tycker att de har ganska bra kemi, med Jackson som den komiska karaktären. Skarsgård är stel och hård och hans röst påminner om Christian Bales i Batman, men han har ju vuxit upp bland apor så där har vi förklaringen till det. Just den förklaringen kan man ofta ta till när det gäller konstigheter i filmen. 🙂

Skurken, Léon Rom, spelas av en viss Christoph Waltz och Waltz spelar som vanligt sig själv. Kan han göra nåt annat än det han gjorde i Inglourious Basterds?

En sak jag funderar på nu är om jag hellre hade velat se ursprungshistorien på nytt snarare än den är prequelen. Scenerna där en bebis-Tarzan upptäcks av sin nya adoptivmamma, tillika gorilla, tyckte jag var bra. Den här historien, plus när vilden Tarzan träffar Jane första gången, berättas i återblickar och jag tyckte att dessa sekvenser var helt ok.

I övrigt så är det en ganska spretig film. Ofta känns återblickarna inkastade på ett slumpmässigt sätt. Det blir för hackigt. Ett annat problem är att filmen känns som två filmer. Dels har vi ”fantasydelen” med Tarzan som kan tala med djuren, mystiska vitmålade afrikanska stammar, svåråtkomliga djungelområden med diamanter. Dels har vi den del av storyn som det känns som att man har kastat in för att få den att kännas mer relevant i våra dagar, dvs biten med Belgiens kolonisation och förslavning av Kongo. Dessa två delar funkar inte riktigt ihop. Ändå var detta inget jätteproblem för mig.

Äh, nu slutar jag svamla på om den här filmen även om jag skulle kunna fortsätta ett tag till. Det är en helt ok matinéfilm – och, ja, när väl Alexander Skarsgård tar av sig skjortan så behåller han överkroppen bar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om Tarzan. Har de mage att ruta in filmens problem eller tyckte de att den var ABSolutely amazing?

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord

Även Danny the Street har tagit sig en titt på Tarzan.

Kollektivet (2016)

KollektivetI lördags var det filmspanarträff och jag roffade (tydligen) åt mig ”äran” att välja film. Eftersom jag var lite slarvig när jag tittade igenom programmet valde jag den nya Tarzan-filmen men missade att Thomas Vinterbergs nya film Kollektivet hade premiär samma helg. Rackarns! Vad göra? Byta film? När jag väl insåg mitt misstag hade vi ju redan köpt biljetter. Lösning: Vi ser Kollektivet i form av en lunchvisning innan huvudfilmen Tarzan. En Stockholm Filmdag i miniformat. Mysigt.

Jag hade ganska stora förväntningar på Kollektivet då Vinterbergs filmer Festen och Jakten är två stora favoriter. Ack dessa förväntningar…

Kollektivet handlar om… ett kollektiv. Ja, det är väl att förenkla det hela kanske.

Vi möter i alla fall pappan Erik (Ulrich ”fiskblicken” Thomsen, känd från Festen), mamman Anna (Trine Dyrholm från bl a En kongelig affære) och så dottern Freja (unga Martha Sofie Wallstrøm Hansen, förmodligen en kommande stjärna).

Eriks far har precis dött (en far han inte träffat eller pratat med på över tio (?) år) och nu får han ta över familjens stora villa. Själv vill Erik sälja omedelbart, tjäna pengar och inte ha nåt mer med villan att göra. Anna tycker istället att de ska starta ett kollektiv i villan, och så blir det.

In i villan flyttar några av deras gamla bekanta och så, av nån anledning, Fares Fares rollfigur Allon. Jaha, vad ska hända nu? Ska alla knulla med alla? Nej, det är mindre förutsägbart än så. Vid ett tillfälle, i början när det är happy days, så går alla och badar nakna dock. Men that’s it.

Anledningen till att Anna ville starta kollektiv var, anger hon själv, att hon ville ha in nya människor i sitt liv och sin vardag som hon kan prata med om spännande saker. Ja, nog får hon folk att prata med. Problemet är att arkitekten/läraren Erik, som mest pratar jobb, då inte får nån att prata med. Istället inleder han en relation med en av sina unga kvinnliga studenter (nähä, vilken överraskning).

Och sen inleds förvecklingarna. Fram till nu har filmen varit en dramakomedi med en hel del humor men nu blir det en resa ner i mardrömslik depression för Anna (som ändå måste hålla skenet uppe utåt eftersom hon är nyhetsuppläsare i tv).

Jag vet inte, den här filmen gav mig klåda över hela kroppen och myror i benen. Jag störde mig exempelvis på klippningen, som jag tyckte kändes utstuderad och påklistrad. Vinterberg hängde kvar för länge i sina scener många gånger. Allt skulle dras ut i evighet. Jag ville bara skrika.

Det lustiga är att jag ser hantverket, det väldigt skickliga hantverket, både från skådespelare och regissör. Men just den här gången så var det inte en film för mig.

Själva storyn var väl ok även om jag inte tyckte den sa nåt nytt. Det är jobbigt när ens partner har en affär och det blir ännu jobbigare om man bara försöker acceptera det och sen dessutom låter den nya flamman flytta in i samma kollektiv som man själv bor i. Klart det blir konstigt och förr eller senare så klappar man ihop.

Den rollfigur jag kände mest för var nog dottern Freja. Hon har inte en jättestor del i storyn men en viktig del. Hennes egen utveckling var också intressant. Hon valde/tvingades att vända barndomen ryggen, både bildligt och bokstavligen. En sak jag uppskattade var att hennes spirande sexualitet inte problematiserades (vilken man hade kunnat tro) utan bara presenterades som den var. Visst, första gången framställdes som till viss del obehaglig och märklig (för henne), men både han och hon lärde sig.

Den enda scen jag blev berörd av var en mot slutet när allt ställdes på sin spets då alla medlemmar i kollektivet satt runt Bordet och diskuterade hur man skulle lösa det problem som uppstått. Då fick dottern Freja säga hur hon ville ha det. En rörande scen som jag trodde skulle sluta med en kram, men icke så, och därför blev den än mer rörande.

Jag skrev tidigare att jag inte tyckte storyn var nåt speciellt men jag måste ändå ge filmen att den då och då överraskade mig genom hur de olika karaktärerna betedde sig i avgörande ögonblick; liksom tvärtom.

Men i övrigt kände jag mest ett växande obehag under filmens gång när kollektivmedlemmarnas tjafsande, snackande, röstande, vänstrande, drickande och rökande tilltog i omfattning.

Se Lukas Moodyssons Tillsammans istället. Japp, där kom det men jag sparade det i alla fall till sist. 😉

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Kolla nu in vad de andra tyckte om Kollektivet. Vill de begå kollektivt självmord eller badar de nakna av glädje?

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Ytterligare tankar om Kollektivet hittar vi oss Danny the Street.

Tankarna om Tarzan kommer på onsdag.

Johan Falk: Operation näktergal (2009)

NäktergalJaha, vad har vi här då? Jo, vi har Johan Falk & GSI som ger sig in i prostitutionsträsket. Unga flickor från Östeuropa rekryteras och kommer in till Sverige via färjor från Tyskland. Om jag minns rätt så rekryteras/luras tjejerna av Hanna, en polsk tjej som jobbar i baren på båten. Det är just Hanna som GSI övertalar att börja arbeta tillsammans med dem för att sätta dit the bad guys.

Mjaha, oj då, jag har visst inte så mycket att säga om Operation näktergal märker jag nu. Jag tyckte det var ett ganska tråkigt avsnitt.

I fokus är GSI-medlemmen Lasse (Henrik Norlén från bl a mästerliga Hotell). Det är han och Johan som först kontaktar Hanna. Kärar Lasse ner sig i Hanna? Är påven katolik? Jag vet att vissa (inga namn nämnda *host*Fiff*host*) inte alls gillar Lasse som rollfigur och visst är han ruggigt oproffsig här, men än så länge är han bara en människa med fel och brister som alla andra.

Vad annars? Ja, Frank Wagner är med på ett hörn som pliktskyldigast, och Johan har ganska roligt gnabb med sin nya och tillfälliga kvinnliga chef. Johans ordinarie chef Patrik Agrell (komikern Mikael Torving) är pappaledig i den här filmen, därav den nya chefen. Jag återkommer till Torvings insats som Patrik i senare texter.

Operation näktergal är väldigt länge seg och tråkig. Det blev bättre under den sista kvarten då intensitetsnivån höjdes. Dessutom drog det under filmens slutscener igång en känslosam, klassisk och passande musik. När jag tänker efter så är det nog samma musik varje gång, kanske t.o.m. både i början under förtexterna och i slutet under eftertexterna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Uppdatering: He, ”ett ganska tråkigt avsnitt” skriver jag här ovan ser jag. Ja, nu är ju det här en film, men det är en film i en serie med 20 så det känns som att det är en tv-serie man ser, och det är speciellt sant efter nystarten 2009.