The Lego Movie (2014)

10 februari, 2015 4 kommentarer

Ni som känner mig eller åtminstone känner till min filmsmak vet att jag har svårt för filmer som refererar till andra filmer. När en film är en enda lång rad med filmreferenser så faller den för mig. Jag vill filmer som står på egna ben, i så mån det nu är möjligt. Att låta sig inspireras av tidigare verk är en sak men att bygga en stor del av sin film på callbacks till andra filmer… nja, det är inte min grej helt enkelt. Nu finns det säkert exempel på just sådana filmer där jag ändå tycker att det funkar pga det faktiskt finns en bra berättelse i grunden.

När jag satte mig ner för att kolla in den universellt hyllade The Lego Movie så borde jag ha insett att det skulle bli en referensfest utan dess like. Det är ju till viss del inbyggt i legot självt, åtminstone om man tänker på det faktum att det finns en mängd lego-modeller som är hämtade från filmens värld, som Star Wars och Harry Potter. Nåväl, det kanske blir bra trots allt. Alla andra verkar ju tokgilla den så…

Det var inte så länge sen jag såg The Lego Movie men nu när jag skriva om den så har jag svårt att komma på vad jag ska skriva om den, förutom just detta med att det i mångt och mycket är en referensfest. Det börjar direkt i prologen med att vi får träffa ”Gandalf” och sen fortsätter det så i ganska täta skurar.

Release the kragle!

”Release the kragle!”

Jag gillar ändå grundstoryn. Ska man leva sitt liv efter strikta regler och göra som alla andra eller ska man vara mer rebellisk och kreativ? I slutändan kanske filmen säger att man ska vara sig själv men man ska vara det tillsammans med andra, och det tycker jag är ett fint budskap.

En anledning till att jag verkar ha glömt mycket av filmen är jag blev fullkomligt översköljd av skämt, karaktärer, händelser, repliker i ett (everything is) awesome tempo. Om filmen bara hade lugnat ner sig en aning så hade jag troligen hamnat på en ganska stabil trea i betyg. Nu blev det för mycket för mig.

Filmreferenserna då? Fanns där inget jag uppskattade? Jo. Givetvis var det kul att Star Trek: The Motion Picture fick sig en trevlig nickning. V’GER!

Skämten i filmen funkade oftast men de kom i en så strid ström att jag just nu inte minns ett enda. Nästan.

Jag gillade hur Trini…eh Wyldstyle skakade på håret när hon träffade vår hjälte Ne.. eh Emmet.

Jag gillade hur den där 80-tals-astronautfiguren hade en trasig hjälm.

Slutligen gillade jag när systern kom ner i källaren på slutet och via sina figurer lät meddela ”…and we are here to destroy you”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Animerat, Betyg 2, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Appleseed Alpha (2014)

22 oktober, 2014 6 kommentarer

Känner ni till begreppet uncanny valley (kusliga dalen)? Om inte så kan jag berätta att det är en kurva i ett diagram som beskriver hur vi människor uppfattar avbildningar av just människor. På den vågräta x-axeln visas likheten med människan medan y-axeln visar hur trevlig och mänsklig vi känner att avbildningen (typiskt en robot) är. När roboten blir mer och mer lik en människa så är även vår uppfattning att det är så, vilket känns helt rimligt. Det intressanta är att när roboten blir väldigt lik en människa, nästan in i minsta detalj lik, men ändå inte riktigt lik, ja, då finner vi robotskapelsen som synnerligen obehaglig och kuslig. Just detta område där mysigheten går ner och människolikeheten går upp kallas uncanny valley.

Uncanny

I filmsammanhang blev begreppet aktuellt i och med att datoranimationen gjorde sitt intåg och filmmakarna trodde att man skulle kunna skapa cgi-människor. Men det inte så lätt visade det sig. Karaktärerna i t ex Polarexpressen från 2004 anklagades för att hålla till i den kusliga dalen. Främst är det väl ögonen som gör att något känns fel. Hår är inte heller helt lätt att få till, och så är förstås rörelsemönstret hos en människa en svårighet.

Den här sommaren har vi ju sett helt otroligt snyggt animerade apor i den senaste Planet of the Apes-filmen. Men det är apor det handlar om där. Jag tror inte vi sett en helt datoranimerad människa som fungerat fullt ut, och jag är tveksam till om vi någonsin kommer att få se det. Eller?

Varför babblar jag på om det här? Jo, jag fick nämligen chansen att se en ny helt datoranimerad film vid namn Appleseed Alpha. Skulle jag få besöka den kusliga dalen var min undran? Ja, det får ni reda på snart men först litet bakgrund till filmen.

****

Appleseed Alpha (2014)

AppleseedAppleseed Alpha är en japansk-amerikansk samproduktion som bygger på en manga med samma namn. Som vanligt när det gäller mangafilmatiseringar så finns det en uppsjö. Just i det här fallet hade jag faktiskt sett en av dessa filmatiseringar, animen Appleseed från 2004 regisserad av Shinji Aramaki.

I Appleseed Alpha (som regisseras av samme Aramaki faktiskt) så kan man säga att man rebootar filmserien, börjar om från början, vilket tillägget alpha ju antyder. I en värld som förstörts av ett tredje världskrig möter vi Deunan Knute (Luci Christian), en ung kvinnlig soldat, och cyborgensoldaten Briareos (David Matranga). De båda krigade i och överlevde katastrofen och livnär sig nu som en sorts legosoldater. När vi träffar på dem är de på uppdrag för Two-Horns (Wendel Calvert), en sorts maffiaboss/krigsherre som styr ett New York i ruiner. Efter att nästan ha strukit med så får de ett nytt uppdrag som gör att de träffar den unga flickan Iris. Iris är också på ett uppdrag, ett hemligt sådant på order från den mytomspunna och utopiska staden Olympus, en stad som ingen vet om den egentligen finns.

Om ni känner mig så vet ni att jag gillar science fiction i allmänhet och postapokalyptisk sådan i synnerhet. Så jag kan ju inte ogilla Appleseed Alpha. Miljöer är snygga. New York är en ruinstad efter att ha blivit förstört i kriget. Det kryllar av cyborger och mecha-skapelser. De amerikanska röstskådisarna är helt ok. Det handlar inte om några kända skådisar som dyker upp i vanliga spelfilmer om man säger så. Nej, de verkar i princip uteslutande jobba med att dubba animefilmer till engelska.

Handlingen är inte speciellt komplicerad utan filmen är en rak actionrulle. Den där Two-Horns är väl den figur som man kanske inte riktigt vet var man har. Dessutom förstod jag aldrig om han var människa, robot eller cyborg, men jag gissar på cyborg. Idén med en okänd stad, Olympus, som ska vara ett paradis är gammal men trevlig.

Mysiga eller kusliga?

Mysiga eller kusliga?

Så, då var vi framme vid utseendet. Appleseed Alpha är alltså inte en anime utan det är ren cgi-film där människorna ska se ut som människor utan de där stora anime-ögon och andra överdrifter. Har man fått till det? Ja, ni får avgöra själva…

Slutet av filmen öppnar upp för en fortsättning, och jag blev faktiskt lite halvpeppad på att se en sådan. Kommer den kanske heta Appleseed Beta?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Appleseed Alpha finns nu att köpa på Blu-ray och man kan även hyra den online via SF Anytime.

Arkiverad under Action, Animerat, Betyg 3, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Robin Hood (1973)

26 september, 2014 14 kommentarer

”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen”

”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen”

decadesDags för decenniefredag igen och dags för Disney igen. Den här gången handlar det om Robin Hood. ”Det är Robin Hood jag vill ha!”. Filmen inleddes som vanligt med att man öppnar en sagobok. Jag tyckte nu att det greppet kändes aningen trött. Under förtexterna noterade jag också att man skrev ut alla rollfigurer och även vilka djur de var. Var det viktigt för filmmakarna att vi som tittare skulle veta vilket djur som varje figur var och varför litade de inte på att vi förstår det när vi får se figuren i fråga? Men visst, att Broder Tuck var en grävling kanske inte var helt lätt att se när jag tänker efter. Han såg mer ut som… Broder Tuck. 😉

Ni känner till historien. Kung Rikard har dragit på korståg, prins John har girigt tagit makten och suger ut folket med orimligt höga skatter. Robin och hans anhang stjäl nobelt från de rika och ger till fattiga. Prins Johns närmaste är ormassistenten Sir Väs och den fetlagde vargen sheriffen av Nottingham. (En fet varg! Jag trodde bara björnar var feta i Disneyfilmer?!)

Robin Hood är i stilen mycket lik Djungelboken. Lille John är en stor björn som i den svenska versionen spelas av übermysige Bebbe Wolgers. Det är lite tramsigt, ungefär på samma sätt som i Djungelboken. Jag drar även paralleller till Lady och Lufsen. I bägge fallen har vi ju en laglös vilding (Robin/Lufsen) som kärar ner sig i en ”hovdam” (Marion/Lady) och därför stadgar sig.

Jag såg för övrigt den svenska versionen och den här gången lyckades jag hitta den via nätet helt lagligt. Det var film2home som levererade och jag hyrde filmen för 19 kr!

Lite lustigt är hur det här med skatter i viss mån är omvänt jämfört med idag (i alla fall om man tittar på Sverige, det är skillnad i USA). I Robin Hood är det de rika (i och för sig främst i form av prins John) som vill ha HÖGA skatter för att fylla sina skattkistor. Men det handlade ju om att suga ut folket snarare än att de själva tjänade ihop sina pengar. Höga skatter framställs här som ren ondska, så det gick nog hem i USA. ”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen”. Pengarna är lösningen och nästan heliga. Kolla på Broder Tuck i bilden ovan. Han älskar verkligen de där pengarna.

Mot slutet får vi en ganska spännande och bra gjord heist där Robin stjäl tillbaka alla pengar som prins John snott från invånarna i Nottingham. Det var filmens höjdpunkt och jag förstår att det är den sekvensen som man valt ut och visar på julafton på tv. I övrigt är nämligen Robin Hood en ganska trist historia. Det är lösryckt och slarvigt berättat. Hoppigt liksom. Det flyter inte på. Skurken prins John är fånig med sitt eviga tumsugande. Då gillade jag ormen Sir Väs betydligt mer.

”Oo-de-lally, oo-de-lally, hoppsan, vilken dag!” är en fantastiskt fånig sång.

Var det inte lite slarvigt tecknat också? Nej, tacka vet jag Dumbo!

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Hoppa nu över till mina decennie-kollegor Henke och Christian för deras syn på filmen. Är det Robin Hood de vill ha?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

(Tidigare har även Filmitch, Rörliga bilder och tryckta ord och Fiffis filmtajm skrivit om Robin och hans muntra män.)

Decennietemat fortsätter i december med 80-talet och de fredagsfilmer som är utvalda ser mycket spännande ut och jag ser fram emot att se samtliga fyra för första gången. Om jag förstått saken rätt så får vi även ytterligare två (!) vicesheriffer (inte av Nottingham men av Decennier), nämligen Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord och Fiffi från Fiffis filmtajm. Superkul! 🙂

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Disney, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Boxtrolls (2014)

17 september, 2014 20 kommentarer

filmspanarna_kvadratBoxtrollDet kan nog inte ha varit så lätt att välja månadens filmspanarfilm den här gången. Eller snarare, det fanns inte så mycket att välja på eftersom många av oss filmspanare i slutet av augusti hade varit på Malmö Filmdagar och kollat in de flesta filmer som hade premiär under helgen (som t ex A Most Wanted Man, The Salvation och The Hundred-Foot Journey). Att ha få filmer att välja bland kan i och för sig samtidigt göra valet ganska enkelt. Nu gjorde Carl från Har du inte sett den? ett roligt val (visade det sig) som innebar två filmspanarpremiärer. Vi hade nämligen aldrig tidigare spanat in barnfilm eller animerad film. Salongen på Sergel var välfylld med föräldrar och barn – och så vi filmspanare.

The Boxtrolls, eller Boxtrollen, Lådtrollen (?), som jag tycker den borde kallas i Sverige, handlar om… boxtroll. De lever under jorden i vad som kändes som en fransk (?) stad som heter Cheesebridge. Om natten kommer boxtrollen fram och härjar. Ja, eller härjar och härjar. De är skrotsamlare skulle man kunna säga. Snälla, lite fula, men snälla och rädda. Deras klädesplagg är en papplåda och vad som än står på lådan så är just det också deras namn. Sko, Fisk, Ägg osv. Apropå Ägg så är han en helt vanlig pojke men har likt Tarzan växt upp och blivit uppfostrad av, inte apor då, men boxtroll.

Eftersom stadens invånare inte vet vad de egentligen har att göra med så hatar man dessa monster och är livrädda för dem. De har anlitat en boxtrollsutrotare som man som tittare direkt vet är filmens skurk. Han har inte rent mjöl i påsen som man brukar säga. Stadens ”borgmästare” är en fisförnäm aristokrat, eller arostokrat kanske man kan säga. Cheesebridge, som namnet antyder, är nämligen besatt av ost. Istället för att styra, fatta beslut (och bry sig om sin dotter Winnie) så ordnar borgmästaren ostprovning för sina vithattade vänner alltmedan utrotaren i stadig takt decimerar antalet boxtroll.

Dottern Winnie träffar en kväll av en slump boxtrollspojken Ägg och jag ska inte säga att tycke uppstår men nån sorts attraktion finns. Men som sig bör så är det ett omaka par det handlar om. Deras möte leder till att sanningen om boxtrollen i allmänhet och Ägg i synnerhet kanske kan avslöjas.

Tre saker i filmen stack ut för mig.

  • Det är en läskig film. Det handlar om död. Det handlar om att växa upp utan en riktigt pappa. Det handlar om att växa upp med en pappa som inte är närvarande. Vi fick se tortyrscener. Vi fick se ett ansikte som groteskt svullnade upp eftersom ansiktets ägare tryckte i sig ost och samtidigt var allergisk mot just ost. Filmens figurer är nästan alla (well, utom Ägg och Winnie kanske) obehagliga i större (boxtrollsutrotaren) eller mindre (borgmästaren) grad. Vid några scener i filmen hörde vi barn bredvid oss som storgrät.
  • Det är en stop motion-animerad film! En bit in på eftertexterna fick vi (som hade tålamodet att sitta kvar) en liten extrascen där vi fick se hur det gick till när man animerade de små dockorna. Grejen är att jag inte alls fattade att det var stop motion-animerad under filmen. Jag var ganska övertygad om att det var vanlig datoranimation som bara var gjord så att det skulle se ut som att det var stop motion. Nu tror jag att det i själva verket var en blandning och att CGI har använts till vissa saker (som t ex munrörelser (?), rök och annat). Ändå var det hela minst sagt imponerande.
  • Designen på figurerna och hela filmens scenografi var ganska härlig. Just stop motion och när man jobbar med miniatyrer ger en skön sagostämning. Jag kom att tänka på Wallace & Gromit… och tv-klassikern Fragglarna och speciellt byggarbetarna doozarna som bodde i Fraggelberget.

Jag måste ge en trea till Boxtrollen. De första minuterna hade jag lite svårt att förstå vad som pågick. Jag hörde inte vad nån sa eftersom vi såg den med svenskt tal och därmed inte hade hjälp av textningen. Men ganska snart gillade jag miljöerna och de udda figurerna tillräckligt mycket för att sugas in.

Till sist: SF, filmdistributören eller vilka som nu ansvarar för det, försök att bättre lyfta fram de svenska röstskådisarna! Allra sist under eftertexterna i typ två sekunder visades dessa upp men utan att man kunde koppla namnen till några av rollfigurerna. När jag går in på SF:s sida om filmen står bara de engelsktalande originalskådisarna. Dåligt! Speciellt då filmen i första hand biovisas med just de svenska rösterna. Nu hade jag i och för sig föredragit att se filmen med originalrösterna men jag tycker bl a Jacob Nordenson, Claes Ljungmark och Kim Sulocki gjorde ett helt ok jobb.

OBS! På distributören United International Pictures hemsida finns de svenska namnen listade och där går det även att se vilken roll de spelade.

Vad tyckte nu mina spanarkompisar? Vill de utrota trollen eller har de redan skaffat egna papplådor?

Har du inte sett den? (Carl skriver)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffi filmtajm
Har du inte sett den? (Erik och Markus poddar)
The Velvet Café

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Djungelboken (1967)

30 maj, 2014 7 kommentarer

decadesKaaDet har blivit lite av ett tema i temat att vi decenniespanare har med en Disney-film varje årtionde. Efter 40-talets Dumbo och 50-talets Lady och Lufsen tar vi nu oss an 1967 års klassiker Djungelboken. Mowgli hittas som bebis i djungeln av pantern Bagheera och adopteras sen av djungelns vargflock där han växer upp och har det gott. Hela tiden ruvar en skugga över Mowgli och hans öde. Förr eller senare måste han tillbaka till människobyn, det vet Bagheera. När den människohatande tigern Shere Khan kommer tillbaka till vargarnas del av djungeln blir det skarpt läge. Mowgli vill stanna och det är nu han träffar läppbjörnen Baloo som lär honom allt han kan…

Jag säger det direkt. De engelska rösterna kändes fel. Jag ville ha ALLA TALAR SVENSKA den här gången. Det var nog lite likadant när jag såg Lady och Lufsen men då var det inget som störde. Den här gången saknade jag faktiskt Gösta Prüzelius (som Bagheera) och Beppe Wolgers (som Baloo). Det som funkade var elefanterna och det kanske beror på att man inte sett dem lika ofta eftersom de inte är med i klippet som brukar ingå i Kalle Anka på julafton.

Jag vet inte om jag var extra trött den kväll jag såg filmen. Det är ju inte direkt så att det är en lång film, bara 78 minuter, men efter halva filmen, ungefär när Mowgli träffar apkungen Louie, så började jag nicka till, tappa intresset. Jag tyckte inte handlingen var nåt speciellt. Det hoppade liksom fram för snabbt. Hur växte Mowgli upp med vargarna? Vi får inte veta nåt om det. Plötsligt ska Mowgli bara iväg till människobyn och på väg dit avverkas i snabb takt pytonormen Kaa, björnen Baloo, apkungen Louie tigern Shere Khan och så var det slut.

Nu när jag skriver detta så rullar filmen faktiskt igen parallellt med att min text växer fram. Det blir lite av en direktkommentering. Jag ville se filmen igen eftersom jag alltså hade svårt att hålla ögonen öppna första gången. Kanske var det Kaa som hypnotiserade mig då? Det går faktiskt inte så himla mycket bättre den här gången heller, men…

Scenerna med Baloo är störtsköna. Så är det. Kaa är också en skön figur och har en bra scen med Shere Khan där han försöker dölja att han fångat in Mowgli. Intressant också hur man väver in mänskliga egenskaper och företeelser in i det som djuren gör. Är Baloo egentligen en snubbe i ett tufft arbetarområde i en storstad som ska ta hand om en yngling från landet?

(Här kommer en parentes om när Baloo dyker upp första gången. Han säger ”Well now, haha, what have we here?” och jag visste direkt att jag hade hört det förut nånstans i en raplåt. Under 90-talet lyssnade jag en hel del på hip hop och rap och jag visste att jag hade en skiva där just denna replik samplades. Det krävdes lite research men det var så skönt att komma på det. Låten är Fat Cats, Bigga Fish med den politiska west coast hip hop-gruppen The Coup. Då vet vi, och framförallt jag, det.)

Det som jag inte riktigt tycker funkar är att djuren ska vara realistiska samtidigt som man kör Tom och Jerry-liknande skämt. Det skaver. Jag funderar även på hur det funkar med språket. Mowgli och djuren kan uppenbarligen prata med varandra. Hur går det till? Även här blir det skumt eftersom man blandar realism med mer fantastiska element. Det är ju en verklig värld med djur, djungel och människoby, inte Narnia med pratande djur. Jag får inte ihop det. Kanske det funkar, förklaras, i boken.

Varför är Shere Khan skurk? Varför vill han döda Mowgli? Jo, för att han hatar människor. Inte för att han är hungrig? Bagheera då? Är inte han hungrig? Vad äter han? Bär? Söta rådjur? Hur man än försöker lösa det så blir det fel.

Och slutet då. Haha. Nja. Snacka om att bli hypnotiserad. Jag vet inte.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Vad tyckte nu mina decenniespanarkompisar? Den här gången hakar även Fiffi på fast med 24 timmars fördröjning. Tjoho!

Fiffi
Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Disney, Film, Komedi, Musikal, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Congress (2013)

27 mars, 2014 5 kommentarer

MoFThe CongressI höstas ordnades en festival i Stockholm som kallas Monsters of Film. Under några dagar kunde man njuta, ja, Njutafilms var en av arrangörerna, av filmer inom skräck/fantasy/sci-fi-genren. Jag hade bara möjlighet att se en film på bio men SF Anytime bjöd på några filmer via nätet och totalt blev det då tre filmer. Via nätet såg jag skräckantologin 5 Senses of Fear (som dessutom var oktober månads filmspanarfilm) och vampyrrullen Byzantium. Den film jag såg på bio, på trevliga biografen Sture, var Ari Folmans The Congress. Jag såg den tillsammans med filmspanarna Fiffi och Har du inte sett den?-Johan och så Johans kompis David. Efter filmen kom Fiffi och jag överens om att publicera våra recensioner när filmen får svensk biopremiär vilket enligt uppgift skulle ske nån gång under vintern/våren. Jag skrev ändå min recension ganska snart efter visningen medan jag hade filmen färskt i minnet. Haha, trodde jag. När Fiffi påminde mig så kunde jag inte hitta nån recension. Så nu när jag skriver det här är det januari och det har gått några månader sen jag såg filmen… så vi får se vad jag minns.

The Congress bygger, tydligen väldigt löst, på sf-romanen The Futurological Congress av Stanisław Lem. Inledningen av filmen tror jag inte kommer från romanen alls. Den utspelas i vår värld, eller en version av den, och vi träffar Robin Wright som spelar sig själv, eller en version av sig själv (kanske lite som Steve Coogan i The Trip). Hon har, som så många av hennes kvinnliga kollegor, hamnat i den hollywoodska frysboxen. Här hamnar inte män i samma ålder. Med de grå tinningarnas charm kan tugga på i gammal vanlig takt. Visst är det orättvist och tråkigt. I den värld som skildras i The Congress har man löst problem, eller det har man ju egentligen inte alls gjort. Vad man gjort är att man skapat en skanningsutrustning som en skådis kan kliva in i och så sker en ”full body scan” och du lagras som en digital kopia av dig själv. Den här kopian, som givetvis photoshopas till en fräsch 23-åring, är sen den som kommer att sköta skådespelandet i dina filmer i fortsättningen.

Robin Wright får erbjudandet att bli avskannad. Hoppa in i skannern och sen kan du ta semester resten av livet. Visst, du får inte agera skådis i några filmer, pjäser, eller nånting sånt. Kontraktet säger att det är bara din digitala S1m0ne som får synas. Men du har det i alla fall på det torra ekonomiskt. Frågan är hur det är med det mentala? Robin tackar i alla fall till slut ja. Vad som händer sen är lite oklart…

…jag tycker man tappar den här tråden av historien. Innan man vet ordet av så har Robin blivit inbjuden till en sorts kongress. Man tar bilen dit, äter ett piller och sen sugs du in i en drömvärld. I filmen är den här drömvärlden animerad. Större delen av filmen utspelas sedan i den animerade, crazy, urflippade, drömvärlden. Jag förstår inte riktigt vad det är för värld men tydligen är mer eller mindre alla människor förlorade i den här världen. I själva verket lever de i en helt annan verklighet, vilket Robin och vi som tittare får uppleva i filmens avslutande del.

Hmm, som sagt, jag tycker man lite tappar tråden. Nu finns det väl kanske kopplingar mellan filmens inledande tema om den digitala photoshopade skådisen och den drömvärld människorna lever i i filmens mitt- och slutdel. Dessutom tyckte jag inte den avslutande delen, som alltså inte är animerad, riktigt passar ihop med resten av filmen. Jag vet inte, det kändes lite som i den första The Hobbit-filmen. En digital ful känsla som gav mig vibbar av en inspelningstudio snarare än en verklig värld. Dessutom tyckte jag inte den animerade drömvärlden var så rackarns cool den heller. Cool kanske men inte superduperheltunderbart häftig.

Nej, The Congress var inte ett steg framåt efter Waltz with Bashir. Om ni vill se en film med liknande tema så kan jag rekommendera Satoshi Kons flumfester Paprika och Perfect Blue istället. Men vill ni se The Congress på bio så har den premiär i Västerås imorgon och på Zita i Stockholm på måndag.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Kolla nu in vad Fiffi och Johan tyckte!

Arkiverad under Animerat, Betyg 2, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Lady och Lufsen (1955)

28 februari, 2014 8 kommentarer

decadessiameserNär Christian och Henkes decennietema fokuserade på 40-talet såg vi Disneyfilmen Dumbo. Jag var skeptisk innan men Dumbo blev en positiv och urflippad överraskning. Nu har vi kommit till 50-talet och då är det dags för Lady och Lufsen, eller Lady and the Tramp som den förstås heter i original. Just den här gången har jag dock svårt att använda originaltiteln, vilket jag brukar föredra när det gäller engelskspråkiga titlar. Lady och Lufsen, Tjuren Ferdinand, Djungelboken… ja, ni förstår ju att det är Kalle Ankas julafton som spelar in här. Det man upplever på film och tv som barn det stannar. Precis som när det gällde Dumbo var jag även nu aningen skeptisk. Dumbo var förmodligen den Disneyfilm som stack ut, som var lite mer vågad. Lady och Lufsen skulle kanske var helt ok, på sin höjd. Eller?

Inledningen är inte i min stil. Sångerna är tråkiga julsånger som bara förstärker min bild av att amerikanskt 50-tal är ett helyllehelvete. Ganska snabbt får vi dock träffa valpen Lady, och hon är ju bara för gullig och påminner en del om Dumbo som liten. Här är Disney väldigt skickliga. Det är charmigt utan att bli för smörigt. Det förekommer skön humor som när Lady får sova i husse och mattes säng ”bara för den här gången” och sen gör man ett skönt tidshopp och Lady vaknar upp i samma säng några månader senare. Givetvis har de inte kunnat motstå henne. Snart kommer dock något som gör att hon förlorar sin dragningskraft. Husse och matte väntar nämligen barn. Lady glöms bort och rymmer och träffar då på Lufsen som är herrelös byracka. Ljuv musik uppstår… ”Bella Notte”…

En intressant sak med filmen är att hundarna har sin egen värld men samtidigt verkar de förstå vad människor säger och de kan dessutom läsa. Jag blir inte riktigt klok på det budskap som filmen vill förmedla. När Lady rymmer och träffar på Lufsen så lär Lufsen henne hur det går till i den ”fria världen” där man inte har en husse och matte som tar hand om en men som man måste anpassa sig till. Det finns en hel värld där ute och det är bara att ta för sig av den konstaterar Lufsen. Slutet av filmen verkar predika nåt annat. Eller? Eller så handlar det om att man ska leva ut när man kan för att sen stadga sig när det är tid för det. Hur som helst så tyckte det var lite blandade budskap här.

Detsamma gällde den så prestigefyllda hundlicensen. När husse och matte köper en licens så får hunden, Lady i det här fallet, ett halsband med en plakett som talar om vem hon tillhör. Detta är nåt eftertraktat men för Lufsen är det ju nåt snobbigt över detta. Han vill vara fri. Men sen så slutar filmen som den gör och då går det inte riktigt ihop. Nu känner jag att jag börjar övertolka saker och ting så jag slutar där…

Skönast i filmen är sidekick-paret bestående av gamle blodhunden Trofast och skotten Jock. När Jock pratade engelska med skotsk brytning så kunde jag först inte förstå varför och tyckte det var krystat… fram till jag insåg att han var just skotte… Just detta var nåt som Disney lyckats med. Jag tyckte de fångade de olika hundarnas personligheter. Alla var lite annorlunda. Det förekommer även två katter, siameser, och de stod för min favoritsång. Funky. Men anade jag lite rasism här? Vilken brytning hade de där katterna? Spanskinesiska?

Mitt favoritavsnitt i filmen är nog inne på tha dogg pound där vi bjuds på ylande sång, en skön jazzlåt och en mängd hundpersonligheter. Det finns nåt som fascinerar här. Det blev lite mer ruffigt och opolerat. I övrigt är det halvmysigt nog för en trea i betyg.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Vad tyckte nu mina decenniespanarkompisar? Viftar de på svansen eller ylar de i frustration?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Animerat, Betyg 3, Disney, Drama, Film, Komedi, Musikal, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Dumbo

20 december, 2013 15 kommentarer

decadesDumboTitel: Dumbo
Regi: Ben Sharpsteen m.fl.
År: 1941
IMDb | Filmtipset

I söndags skulle jag egentligen ha sett Dumbo men jag hade fullkomligt glömt bort det pågående decennietemat och tittade istället på Oz the Great and Powerful (biiig mistake). Nu vet jag inte om jag hade glömt bort eller helt enkelt förträngt Dumbo men jag kände i alla fall för nåt lättsamt och då passade Oz. Dessutom funkade den som en del av den uppsamlingsverksamhet av filmåret som jag just nu driver. Sen kom det ett mail från Henke där han skickade länken till sin Dumbo-recension. Dumbo! Just det, dumbom! Det var ju Dumbo du skulle se. I måndags efter jobbet tittade jag igenom de nätbaserade filmtjänster som jag betalar för men hittade inte Dumbo. Well, då fick det bli gratistjänsten. Tio minuter senare hade jag filmen redo för visning!

Dumbo handlar om en kringresande cirkus och den lilla elefantungen Dumbo som har stora öron och därför blir mobbad av sina cirkuskollegor, speciellt clownerna och de andra elefanthonorna. Hans mamma älskar honom men när hon blir ”upprörd” över den behandling som sonen utsätts för blir hon satt i isoleringsbur och får inte träffa Dumbo.

Filmens inledning gör mig orolig. Förtexterna i gräll technicolor och till skränig cirkusmusik är sagolikt jobbiga och jag tänker att det här blir jobbiga 64 minuter. Det är helt enkelt inte en film för mig, men tur då att den inte är så lång i alla fall. Direkt i inledningen fick vi också en sång om storken och det gjorde inte saken bättre. Jag tyckte ändå det var intressant att se en så här gammal Disney-film och studera tecknarstilen. Just hantverket var inget jag var imponerad av inledningsvis. Jag tyckte det var lite slarvigt och nästan fult tecknat. Efter att ha läst på om filmen så visade det sig att det fanns en förklaring. Man hade helt enkelt en bra mycket mindre budget efter att föregångaren Fantasia hade floppat publikmässigt.

Nu gillade jag ändå vissa saker som t ex det levande loket som puffande låter höra ”I think I can I think I can I think” på väg upp för en brant backe. Även en ganska lång sekvens när man slår upp det stora cirkustältet funkade. Samtidigt fanns här nåt obehagligt över filmen. Jag vet inte riktigt vad? Kan det ha varit de anonyma ansiktslösa sjungande svarta arbetarna? Även cirkusens stadsparad är av nån anledning obehaglig. Stilen på figurerna känner jag igen från de gamla Disneyfilmer som visas som en del av Kalle Ankas julafton. Det finns en flytande organisk, något läbbig, känsla som jag uppskattar.

Som ni märker tog det inte speciellt lång tid efter den i mitt tyckte dåliga inledningen innan att jag blev mer positiv till, eller snarare fascinerad av, Dumbo. Bara en sån liten detalj som när gorillan under stadsparaden råkar skaka sönder sitt galler men liksom i smyg sätter tillbaks det trasiga röret gjorde att jag tänkte att det här kanske är lite smart och roligt, trots allt. Sen ska Dumbo och hans kompis cirkusmusen dricka vatten ur en hink som utan deras vetskap spetsats med en flaska sprit… and we go into LSD mode!

Efter den hallucinatoriska resan på nästan fem minuter (som gav mig Paprika-vibbar) var jag helt fast. Filmen är helt galet bra inser jag. Mycket udda att en film kan vända nåt som till en början ser ut som ett nederlag till en triumferande vinst. För en vinst är vad jag tycker Dumbo är.

Det finns underbara scener här, även innan LSD-trippen tar vid. Några exempel: När elefantmamman leker med sin Dumbo (härlig kemi mellan de båda och Dumbo är ju supergullig), när Dumbo besöker sin mamma och blir vaggad i snabeln (awwww), när cirkusmusen berusad leker med såpbubblor på ett enkelt men så charmigt sätt. En sekvens som är på gränsen till mardrömsframkallande är clownernas cirkusnummer när Dumbo är fast högst uppe i ett brinnande höghus och clownerna är klantiga brandmän. Clowner är läskiga, så är det bara.

Dumbo är en mörkare film än vad jag var beredd på och det känns som den innehåller en del kommentarer på dåtidens samhälle. Den där gruppen med elefanthonor retar verkligen Dumbo och hennes mamma och känns som en läskig syjuntagrupp i en amerikansk förort där man fått nåt att skvallra om. När elefantmamman, hon kallades tydligen Jumbo, blir isolerad i en bur blir det även oväntat sorgligt.

Det finns förstås även märkliga inslag som skvallrar om att filmen är gjord i en annan tidsålder. Inledningens barnleverans medelst stork känns som nåt som inte skulle funka i en film idag. De svarta fåglarna som dyker upp i filmens slutskede är kanske inte heller nåt som skulle platsa i en modern film. Men de bjöd på en bra sång (förstås).

Hot diggity, Dumbo får en fyra!

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Vad tyckte nu mina decenniespanarkompisar? ”Vilken dumbom har valt den här filmen?” eller ”Snablar också! Vilken bra film!”. Den här gången ansluter både Sofia och Fiffi. Kul!

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm
Filmparadiset

Arkiverad under Animerat, Betyg 4, Disney, Drama, Film, Komedi, Musikal, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Fantastic Mr. Fox

1 december, 2013 Lämna en kommentar

FoxTitel: Fantastic Mr. Fox
Regi: Wes Anderson
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Wes Anderson goes stop motion, och det är väl egentligen ganska logiskt. Rollfigurerna i övriga filmer är ju som dockor i händerna på regissör Wes.

Mjaha, den här Wes Anderson-rullen hade fått 5/5 av t ex Jane Magnusson i DN men jag misstänkte att det inte var en film helt för mig. Jag gillar Wes Anderson – väldigt sällan. Det är nåt med hans filmer som är för ytligt, småputtrigt, coolt, utan djup. Dock gillade jag av nån anledning The Darjeeling Limited. Nå, Den fantastiska räven är en charmig stop motion-animerad rulle med duktiga röstskådisar. Allt är trevligt, mysigt, välgjort. Handlingen är lite för snabb. Det är underhållande men för mig var det fullständigt glömt (nästan) några dagar senare. Visst, om det är kanonunderhållning för stunden så kan jag väl köpa ett högt betyg men här var det bara småmysigt, inget mer. Vad är det folk ser i den här filmen? Hmm, nu blev det mer att jag frågar vad folk ser i filmen än att jag själv förklarar vad jag inte ser. Vad ser jag inte? Svar: engagerande karaktärer, en handlingen som betyder något, säger något. Här rullar det på och en del kvasisanningar presenteras men inget blir bestående, som sagt. Jag gillar dock stop motion-känslan.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Animerat, Betyg 3, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Wallace and Gromit in the Curse of the Were-Rabbit

21 september, 2012 10 kommentarer

Titel: Wallace and Gromit in the Curse of the Were-Rabbit
Regi: Steve Box & Nick Park
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Jag såg och skrev om den här animerade rullen i januari 2006.

En kompis som gillar Wallace & Gromit ville se långfilmen om de två lerfigurerna så det var bara att haka på. Själv har jag knappt sett något av skaparen Nick Parks filmer, varken kortfilmerna om W & G eller Chicken Run. Filmen handlar om Wallace och hans hund Gromit som jobbar som humana infångare av kaniner som äter upp byns grönsaker. Det är ett viktigt jobb och affärerna blomstrar eftersom den årliga grönsakstävlingen strax ska äga rum. Wallace experimenterar även med nån typ av tankekontroll på kaninerna men något går fel och man står inför ett stort problem då nån form av jättevarulvskanin går bärsärk bland grönsakerna.

Filmen känns först och främst väldigt brittisk. Språket, miljöerna och karaktärerna, alla är de så där ”jolly” brittiska. Detta ger en ganska skön stämning. Det ballaste med filmen är nog just miljöerna. Många små trevliga detaljer. Bara de brittiska knapparna på den brittiska spisen känns roliga på nåt sätt. Sen verkar Nick Park ha en kreativ fantasi. Filmen är sevärd nästan enbart för Wallace morgonrutin. Det är en sån där helautomatisk procedur (tänk Musse, Kalle och Långbens husvagnssemester på Julafton) där man åker från direkt från sängen via en snabb frukost direkt till utryckningsbilen när kaninlarmet har gått.

Så, det var väl det positiva. Problemet är kanske att det hela inte riktigt räcker till en hel långfilm. Själva historien är inte spännande nog. Det är mysigt hela tiden men känns ändå som en trevlig bagatell. De engelska rösterna är dock bra. Roligast är nog Ralph Fiennes som säkert hade kul när han gjorde rösten till Victor Quartermaine, en skjutgalen jägare/kvinnotjusare som inte är lika human som W & G när det gäller att fånga kaninerna. Nåväl, ler gör man då och då när man ser den här lerfilmen (ehe). Det är kul just att det är lerfigurer, det ger en helt annan känsla än om det är datoranimerat. Mer levande kanske, även om jag inte sett många datoranimerade filmer.

3/5

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 3, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →