Robin Hood (1973)

”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen”

Dags för decenniefredag igen och dags för Disney igen. Den här gången handlar det om Robin Hood. ”Det är Robin Hood jag vill ha!”. Filmen inleddes som vanligt med att man öppnar en sagobok. Jag tyckte nu att det greppet kändes aningen trött. Under förtexterna noterade jag också att man skrev ut alla rollfigurer och även vilka djur de var. Var det viktigt för filmmakarna att vi som tittare skulle veta vilket djur som varje figur var och varför litade de inte på att vi förstår det när vi får se figuren i fråga? Men visst, att Broder Tuck var en grävling kanske inte var helt lätt att se när jag tänker efter. Han såg mer ut som… Broder Tuck. 😉

Ni känner till historien. Kung Rikard har dragit på korståg, prins John har girigt tagit makten och suger ut folket med orimligt höga skatter. Robin och hans anhang stjäl nobelt från de rika och ger till fattiga. Prins Johns närmaste är ormassistenten Sir Väs och den fetlagde vargen sheriffen av Nottingham. (En fet varg! Jag trodde bara björnar var feta i Disneyfilmer?!)

Robin Hood är i stilen mycket lik Djungelboken. Lille John är en stor björn som i den svenska versionen spelas av übermysige Bebbe Wolgers. Det är lite tramsigt, ungefär på samma sätt som i Djungelboken. Jag drar även paralleller till Lady och Lufsen. I bägge fallen har vi ju en laglös vilding (Robin/Lufsen) som kärar ner sig i en ”hovdam” (Marion/Lady) och därför stadgar sig.

Jag såg för övrigt den svenska versionen och den här gången lyckades jag hitta den via nätet helt lagligt. Det var film2home som levererade och jag hyrde filmen för 19 kr!

Lite lustigt är hur det här med skatter i viss mån är omvänt jämfört med idag (i alla fall om man tittar på Sverige, det är skillnad i USA). I Robin Hood är det de rika (i och för sig främst i form av prins John) som vill ha HÖGA skatter för att fylla sina skattkistor. Men det handlade ju om att suga ut folket snarare än att de själva tjänade ihop sina pengar. Höga skatter framställs här som ren ondska, så det gick nog hem i USA. ”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen”. Pengarna är lösningen och nästan heliga. Kolla på Broder Tuck i bilden ovan. Han älskar verkligen de där pengarna.

Mot slutet får vi en ganska spännande och bra gjord heist där Robin stjäl tillbaka alla pengar som prins John snott från invånarna i Nottingham. Det var filmens höjdpunkt och jag förstår att det är den sekvensen som man valt ut och visar på julafton på tv. I övrigt är nämligen Robin Hood en ganska trist historia. Det är lösryckt och slarvigt berättat. Hoppigt liksom. Det flyter inte på. Skurken prins John är fånig med sitt eviga tumsugande. Då gillade jag ormen Sir Väs betydligt mer.

”Oo-de-lally, oo-de-lally, hoppsan, vilken dag!” är en fantastiskt fånig sång.

Var det inte lite slarvigt tecknat också? Nej, tacka vet jag Dumbo!

Hoppa nu över till mina decennie-kollegor Henke och Christian för deras syn på filmen. Är det Robin Hood de vill ha?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

(Tidigare har även Filmitch, Rörliga bilder och tryckta ord och Fiffis filmtajm skrivit om Robin och hans muntra män.)

Decennietemat fortsätter i december med 80-talet och de fredagsfilmer som är utvalda ser mycket spännande ut och jag ser fram emot att se samtliga fyra för första gången. Om jag förstått saken rätt så får vi även ytterligare två (!) vicesheriffer (inte av Nottingham men av Decennier), nämligen Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord och Fiffi från Fiffis filmtajm. Superkul! 🙂