Johan Falk: De 107 patrioterna (2012)

De 107 patrioternaEfter att ha lämnat över regiansvaret till andra i de fem senaste Johan Falk-filmerna är nu skaparen själv, Anders Nilsson, tillbaka i förarsätet. Och jag måste säga att det märks. Här får vi, som jag upplever det, en helt annan tyngd. Det är bitvis rejält intensivt och nervigt.

För en gångs skull är det inte en brist att Frank Wagner (Joel Kinnaman) inte är med så mycket. Den som tar ansvar som medelpunkt som allt kretsar kring blir istället Jens Hultén och hans rollfigur Seth Rydell, ledaren för det kriminella gäng vi lärt känna under filmseriens gång. Rydell är stenhård och grym men har samtidigt en charm. En skurk att gilla. Här blir också hans relation med den yngre brodern Felix (Anastasios Soulis) intressant. Felix vill så gärna imponera på sin storebror, men det är inte det lättaste.

Vad handlar filmen om? Ja, det utbryter ett våldsamt gängkrig i Göteborg. Rydell-gänget dras in och GSI försöker stävja det hela. Parallellt med detta får vi följa några svenska nynazister som tror de ska ta över världen, eller åtminstone Askim.

I den här filmen fick vi även en av de märkligaste scenerna hittills i serien när Falk och två kollegor ska övertyga en av nazzarna och jobba för dem. Falk kör de vanliga övertalningsmetoderna men avslutar sen med en märklig dans där han håller ett finger i ena örat och håller i örsnibben i det andra örat. Det som filmen gör lite fel är att man inte kan hålla sig från att låta denna udda episod förbli okommenterad under resten av filmen.

Som jag nämnde tidigare så är det intensivt och nervigt. Actionsekvenserna lägger inga fingrar emellan. Det förekommer bl a sekvens i ett trapphus som kan vara det mest nerviga vi sett i svensk film. Jag påmindes här om den ännu svettigare avslutningen i Jacques Audiards Dheepan.

De 107 patrioterna är en våldsamt välgjord svensk actionrulle och jag delar ut Johan Falk-seriens första fyra! Tjoho!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Johan Falk: Spelets regler (2012)

Spelets reglerNu hoppar vi två år framåt i tiden i Johan Falks värld (från 2009 till 2012 i vår värld). The Falcon och GSI jobbar på som vanligt och den här gången handlar det om en knarkliga som ska sättas dit.

Frank Wagner (Joel Kinnaman) har slutat att jobba som infiltratör åt polisen och driver en bar som verkar vara relativt framgångsrik. Hans tjej Marie (Ruth Vega Fernandez) hann dock ledsna på allt strul med polisen redan i den förra filmen och har stuckit.

Marie dyker emellertid upp igen och ber om Franks hjälp då hennes bror dragits in trubbel med spelskulder. När Frank börjar nysta i det hela så leder det (givetvis) till den utredning som GSI håller på med. Frank kontaktar Johan för att återigen erbjuda sin infiltrerande tjänster (en sista gång!).

Alltså, jag har sagt det förut men jag säger det igen: vilken jävla stekare Joel Kinnaman är. Ingen har så slemmig stekar-backslick som han. Fast i mångt och mycket är det förstås ett spel… och Frank Wagner kan spelets regler.

En positiv sak med den här nystarten av Johan Falk är att begåvade Ruth Vega Fernandez får en utökad roll. Hon är inte begränsad till att vara en orolig flickvän som väntar hemma i lägenheten med en unge på höften. Bra.

Jens Hultén! Haha, han är bara för bra som gangsterbossen Seth Rydell. Totalt over the top. Här sitter han i fängelse som en följd av det som hände i de tidigare filmerna, men han ska strax komma ut då han avtjänat sitt straff. Rydellgänget kan samlas igen. Härligt.

En lustighet, som jag tänkt på även tidigare, är hur ruggigt dålig koordination olika enheter inom polisen har. Det är åtminstone så det framställs i Johan Falk-filmerna. Man kliver ständigt in i varandras olika utredningar och riskerar förstöra flera månaders jobb. Nu har det väl med sekretess att göra men det är ett ständigt återkommande problem och GSI har inte mycket till övers för den ”vanliga” polisen.

Spelets regler en helt ok omstart av Johan Falk-serien. Kul också att se Alexander Karim i en av rollerna även om det var som att han spelade samma roll som i Arne Dahl-serien.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Vardagliga familjeproblem för Johan:

Johan: Det där jävla trädet, jag ska fan såga ner det.
Helén: Vad då, det står ju på Brändströms tomt?

En homage till filmens regissör Charlotte Brändström?

Johan Falk: De fredlösa (2009)

De fredlösaJag är tillbaka från semestern och därmed är även bloggen tillbaka i vardagen. Lämpligt då att börja hösten (kanske inte, men snart är den här!) med en ny film i mitt Johan Falk-tema.

De fredlösa är den nionde filmen om The Falcon och hans kollegor på GSI. Den här gången handlar det om gängets jakt på en bombmarodör som sprängt en åklagare i luften. Till sin hjälp har de som vanligt sina (fredlösa) tjallare/infiltratörer i form av (förstås) Frank Wagner som vanligt grymt spelad av Joel Kinnaman men också nykomlingen Chris Amir (Bahador Foladi).

Just Amir är GSI-medlemmen Sophies (Meliz Karlge) ansvar och i De fredlösa är det Sophie som i mångt och mycket är i fokus. Vi får stifta närmare bekantskap med hennes vardag utanför arbetet. Precis Johan Falk har hon inte helt lätt att få det vanliga familjelivet att gå ihop. Hennes toffelpolis till man (Jonas Sjöqvist) är avis och tror att hon har en affär med sin infiltratör Amir. Detta missförstånd kan vara farligare än man kan tro…

Ja, men vad trevligt! Det här var ju riktigt bra, vilket kändes skönt efter dippen med främst Leo Gaut. Det är bitvis rejält intensivt och svettigt, både för mig som tittare och för rollfigurerna (som om det vore nån skillnad). Frank Wagner är tillbaka: bra så. Och att Meliz Karlges Sophie blommar ut som rollfigur känns helt rätt och jag tycker Karlge gör det bra.

Det finns egentligen saker att störa sig på hos alla skådisar (kanske t.o.m. hos Kinnaman) men eftersom vi har lärt känna dem under en längre tid så blir det snarare saker man omfamnar som en del av karaktären snarare än irritationsmoment. Jag har sagt det förut och säger det igen: Johan Falk-serien är i grunden, efter de tre första filmerna, en tv-serie.

Man må säga vad man vill om Joel Kinnaman men jag förstår att han har lyckats i drömfabriken. Hela Johan Falk-serien är hans examensprov och han får med beröm godkänt. I De fredlösa försöker rollfiguren Wagner avsluta sitt samarbete med polisen. Han vill inte vara infiltratör längre. Men det förstår ju alla: så lätt går det inte. Bara en grej till. Men då… då får du allt det du önskar, skyddad identitet, allt. Yeah, sure. Det kan ju inte gå fel.

Under filmens gång funderade jag lite på det här med konflikter på arbetsplatser och t ex när man kliver in på varandras territorier. På lite mer normala jobb (som mitt) så kan det uppstå en del groll och gnäll men sen är det slut med det. Här är insatserna aningen högre. Det handlar om människors liv och död, och inte om någons stukade självförtroende (även om det kan handla om det också).

När jag skrev om den förra filmen Operation näktergal nämnde jag att jag gillade musiken som spelades i slutet, precis innan förtexterna drog igång. Som jag misstänkte är det förstås samma musik varje gång. Även här passar den utmärkt. Den är smäktande sorglig, full av ånger och vemod, och den passar perfekt. Originalmusiken i Johan Falk-serien är skriven av Bengt Nilsson och just det här stycket heter ”Funeral (Pavane)” och finns att lyssna på på Spotify.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

*research*… Haha, jag visste väl att just det där stycket som spelas innan förtexterna var föööör bra för att vara ett original. ”Pavane” skrevs av den franske tonsättaren Gabriel Fauré i slutet av 1880-talet. Nedan ser ni ett YouTube-klipp med en symfoniorkester som framför stycket. Pavane är en dans som var populär bland de europeiska hoven under 1500-talet och Faurés musik är alltså tänkt att dansa till. En långsam dans. Och just i Spanien dansade man pavane vid begravningar vilket passar in på stämningen i Johan Falk.

 

The Legend of Tarzan (2016)

TarzanJag hade inte hört mycket gott om den här nya Tarzan-filmen. Nu kan jag i och för sig inte påminna mig vad det specifikt var som skulle vara så dåligt med filmen. Kanske det bara handlade om en allmän trötthet över brist på nya idéer där borta i Hollywood. Själv förstod jag inte heller riktigt varför världen behövde just en ny Tarzan-film. Men även om jag kanske inte såg fram emot den så hoppades jag ändå på ett lagom spännande matinéäventyr med schyssta miljöer.

Fick jag ett lagom spännande matinéäventyr med schyssta miljöer? Ja, det skulle jag nog säga. The Legend of Tarzan är inte alls samma urtrista katastrof som t ex Independence Day: Resurgence.

I den här versionen av Tarzan så har man valt att inte göra ursprungshistorien igen utan det hela tar sin början när Tarzan, a.k.a John Clayton III, Lord Greystoke, har flyttat tillbaka till England med sin Jane (Margot Robbie). De båda, eller åtminstone Tarzan, har lämnat Afrika och Kongo bakom sig.

Tarzan spelas av Alexander Skarsgård. Jag antar att Alexander var andravalet när Sökarna-skådisen Lian Norberg blivit för gammal.

Tarzan lockas tillbaka till Kongo när Samuel L Jacksons rollfigur George Washington Williams (baserad på en verklig person) övertygar honom om att Belgien håller på att förslava befolkningen i Kongo för att bli rika på diamanter.

Att Tarzan är tveksam till att återvända beror till viss del på att stamhövdingen Mbonga (Djimon Hounsou) är ute efter Tarzan och av nån anledning törstar efter hämnd.

Under de inledande scenerna får vi se hur filmens skurk, den belgiske kaptenen Léon Rom (även han baserad på en verklig person), träffar en uppgörelse med Mbonga: Fånga in Tarzan och för honom till mig så får du utvinna diamanter här.

Som jag skrev i början, det är ett lagom spännande matinéäventyr det här. Inledningen för tankarna till Peter Jacksons remake av King Kong. Stammen som Mbonga är hövding för dyker upp som några sorts fantasy-figurer, alla vitmålade med tigermössor och spjut. Jag får en ganska bra känsla.

Efter det hoppar filmen till England där vi träffar Tarzan och Jane. Jag kan tycka att vi får lite väl lite om deras vardagsliv här. Å andra sidan är det bra att man är restriktiv och inte låter filmen svämma över bräddarna.

Väl tillbaka Kongo gillar jag det mesta med Tarzan och Williams (Jackson). Jag tycker att de har ganska bra kemi, med Jackson som den komiska karaktären. Skarsgård är stel och hård och hans röst påminner om Christian Bales i Batman, men han har ju vuxit upp bland apor så där har vi förklaringen till det. Just den förklaringen kan man ofta ta till när det gäller konstigheter i filmen. 🙂

Skurken, Léon Rom, spelas av en viss Christoph Waltz och Waltz spelar som vanligt sig själv. Kan han göra nåt annat än det han gjorde i Inglourious Basterds?

En sak jag funderar på nu är om jag hellre hade velat se ursprungshistorien på nytt snarare än den är prequelen. Scenerna där en bebis-Tarzan upptäcks av sin nya adoptivmamma, tillika gorilla, tyckte jag var bra. Den här historien, plus när vilden Tarzan träffar Jane första gången, berättas i återblickar och jag tyckte att dessa sekvenser var helt ok.

I övrigt så är det en ganska spretig film. Ofta känns återblickarna inkastade på ett slumpmässigt sätt. Det blir för hackigt. Ett annat problem är att filmen känns som två filmer. Dels har vi ”fantasydelen” med Tarzan som kan tala med djuren, mystiska vitmålade afrikanska stammar, svåråtkomliga djungelområden med diamanter. Dels har vi den del av storyn som det känns som att man har kastat in för att få den att kännas mer relevant i våra dagar, dvs biten med Belgiens kolonisation och förslavning av Kongo. Dessa två delar funkar inte riktigt ihop. Ändå var detta inget jätteproblem för mig.

Äh, nu slutar jag svamla på om den här filmen även om jag skulle kunna fortsätta ett tag till. Det är en helt ok matinéfilm – och, ja, när väl Alexander Skarsgård tar av sig skjortan så behåller han överkroppen bar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om Tarzan. Har de mage att ruta in filmens problem eller tyckte de att den var ABSolutely amazing?

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord

Även Danny the Street har tagit sig en titt på Tarzan.

Johan Falk: Operation näktergal (2009)

NäktergalJaha, vad har vi här då? Jo, vi har Johan Falk & GSI som ger sig in i prostitutionsträsket. Unga flickor från Östeuropa rekryteras och kommer in till Sverige via färjor från Tyskland. Om jag minns rätt så rekryteras/luras tjejerna av Hanna, en polsk tjej som jobbar i baren på båten. Det är just Hanna som GSI övertalar att börja arbeta tillsammans med dem för att sätta dit the bad guys.

Mjaha, oj då, jag har visst inte så mycket att säga om Operation näktergal märker jag nu. Jag tyckte det var ett ganska tråkigt avsnitt.

I fokus är GSI-medlemmen Lasse (Henrik Norlén från bl a mästerliga Hotell). Det är han och Johan som först kontaktar Hanna. Kärar Lasse ner sig i Hanna? Är påven katolik? Jag vet att vissa (inga namn nämnda *host*Fiff*host*) inte alls gillar Lasse som rollfigur och visst är han ruggigt oproffsig här, men än så länge är han bara en människa med fel och brister som alla andra.

Vad annars? Ja, Frank Wagner är med på ett hörn som pliktskyldigast, och Johan har ganska roligt gnabb med sin nya och tillfälliga kvinnliga chef. Johans ordinarie chef Patrik Agrell (komikern Mikael Torving) är pappaledig i den här filmen, därav den nya chefen. Jag återkommer till Torvings insats som Patrik i senare texter.

Operation näktergal är väldigt länge seg och tråkig. Det blev bättre under den sista kvarten då intensitetsnivån höjdes. Dessutom drog det under filmens slutscener igång en känslosam, klassisk och passande musik. När jag tänker efter så är det nog samma musik varje gång, kanske t.o.m. både i början under förtexterna och i slutet under eftertexterna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Uppdatering: He, ”ett ganska tråkigt avsnitt” skriver jag här ovan ser jag. Ja, nu är ju det här en film, men det är en film i en serie med 20 så det känns som att det är en tv-serie man ser, och det är speciellt sant efter nystarten 2009.

Johan Falk: Leo Gaut (2009)

Leo GautEfter två Independence Day-filmer och en årsbästalista så är det återigen tillbaka till den gamla vanliga svenska filmverkligheten som gäller. Dags för Johan Falk med andra ord.

Efter att ha sett den första filmen i serien, Noll tolerans, så upptäckte jag att film nummer sju i ordningen hade undertiteln Leo Gaut. Just därför såg jag verkligen fram emot den. I Noll tolerans spelar Peter Andersson den ytterst otäcke och hänsynslöse skurken Leo Gaut, och han gör det mycket bra. Andersson var den filmens höjdpunkt.

Nu skulle alltså Gaut dyka upp igen – och det gör han, men samtidigt gör han det inte. Jag ska förklara vad jag menar. I Noll tolerans satte Falk dit Gaut som åkte in på ett långt fängelsestraff. I den här filmen har det gått tio år och Gaut är ute igen men numera en laglydig medborgare. Tillsammans med sin fru driver han en restaurangverksamhet. Han har även en tonårsdotter och en sjuårig son.

Gaut är alltså nu plötsligt ”snäll” och istället för att det är han som hotar och dödar så är det andra skurkar som hotar honom och hans familj. Det handlar givetvis om den i kriminalserier så vanliga beskyddarverksamheten. Det ena leder till det andra och plötsligt ser vi Johan Falk och Gaut SAMARBETA (!).

Nej, handlingen i Leo Gaut tog inte alls den vändning som jag ville. Visst finns det ett intressant grundtema här nånstans. En f.d. kriminell vill bli laglig men dras obönhörligen tillbaka in i svårigheter. ”Just when I thought I was out… they pull me back in”. Problemet är att vi inte fått se nånting om Gauts påstådda förvandling. För oss tittare är det lite svårt att acceptera att Gaut från en film till en annan går från genomond till en familjefar med gott hjärta.

Ett annat problem är att Joel Kinnaman saknades. Han glimrar tydligen förbi i början av filmen men det är inget jag minns själv. Efter att man valt att fokusera på Kinnamans rollfigur Frank Wagner i tre filmer försvann han plötsligt, vilket kändes som en borttappad pusselbit. Om man hade ersatt det med nåt minst lika bra är det kanske inget man tänkt på men tyvärr så kändes filmen om Leo Gaut för tråkig och utdragen, och utan den där riktiga intensiteten.

Just Peter Anderssons insats i sig är det inget fel på. Däremot tycker jag alltså att den Leo Gaut som manusförfattarna skapat här inte känns som samma Leo Gaut som vi såg i Noll tolerans. Nånting hände uppenbarligen med honom under fängelsetiden men det förblir höljt i dunkel.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Independence Day: Resurgence (2016)

Independence Day ResurgenceResurgence. Ah, en sån där härligt generisk undertitel som säkerligen redan använts i nån av Resident Evil-filmerna. Enligt Google Translate betyder resurgence uppsving. Tillåt mig skratta. Uppsving när det gäller vad? Filmens kvalitet är det i alla fall inte det handlar om. En kul svensk titel på filmen hade annars varit Självständighetsdag: Uppsving.

(Ja, en alternativ översättning av resurgence är återuppvaknande.)

I Roland Emmerichs egna uppföljare till sin katastroffilmsuccé från ’96 har det gått 20 år sen de ondskefulla rymdvarelserna besegrades (av ett datorvirus, vad annars). Jorden har sedan dess levt i fred och samförstånd, med sig själva alltså. Man har utnyttjat den främmande teknik som inkräktarna lämnade efter sig och koloniserat månen (och hade man t.o.m. en rymdstation som kretsade kring Saturnus?).

Runt omkring på Jorden ligger varelsernas kraschade skepp kvar. Ett av dessa är parkerat nånstans i Afrika och nu startas det plötsligt upp och sänder ut en signal i världsrymden – och vips så var det dags för ett oväntat och ovälkommet besök igen. Den här gången är det anländande moderskeppet större än Sibirien, ja, det är typ lika stort som Atlanten. Det är t.o.m. så stort att dess gravitation drar till sig människor, bilar och andra föremål, vilket kan hjälpa om man ska förgöra en stad.

Nu är det återigen upp till Jeff Goldblum och några fler av karaktärerna från originalfilmen samt några nya, yngre förmågor att klara biffen. De får dock klara sig utan Will Smith, som enligt uppgift krävde 50 miljoner dollar för att vara med i filmen. Jag antar att han inte ville vara med. Good ridance säger jag.

Jäääääääääsp. Vad tråkigt detta var! Det börjar trist med en evighetslång cgi-sekvens som inte betyder nånting där vi färdas genom rymden (?) och får se flashbacks till Bill Pullmans presidenttal från förra filmen. Och sen fortsätter det i samma tråkiga stil hela filmen. Jag hade urtråkigt.

Bill Pullman (som pratade med en läbbigt darrande röst) och Jeff Goldblum (vars torra spel var något av en lisa i allt träl) var ok.

Originalfilmen lyckades med konststycket att hålla igång flera parallellhandlingar samtidigt utan att det blev förvirrat. Där lät man scenerna i varje enskild handling ta sin tid. Man vågade vila i scenerna. I Resurgence så hoppar man från handling till handling i ett ekorrhjul som bara snurrade snabbare och snabbare. Tre trista sekunder där, fyra förglömliga sekunder där.

Nykomlingarna i form av bl a Liam Hemsworth, Jessie Usher, Maika Monroe (It Follows) och Angelababy (Tai Chi 0) ger mig inget speciellt. Det är trälig YA som vi sett förut. Mest tråkigt, en massa cgi-skådespel och så Hemsworths tölp till sidekick som enbart är irriterade.

När slutstriden drar igång har jag ledsnat fullständigt och redan nickat till ett antal gånger. Insatsen är lika med noll och när modermonstret springer omkring i en saltöken intill Area 51 med sina tentakler viftandes suckar jag bara trött.

Det enda som gjorde nåt som helst intryck var att se en gammal Robert Loggia, som här gjorde sin sista film innan han dog i december 2015.

Slutbetyg: En rak etta! En katastroffilm i alla dess bemärkelser.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Andra som skrivt om filmen är Henke, Fiffi, Steffo och Filmitch.

Independence Day (1996)

Independence DayJag kan inte minnas om jag såg Independence Day på bio när den kom men jag tror inte det. Det känns som att jag borde minnas det. För när den kom så var den nog ganska unik i sitt slag, med sina maffiga massförstörelse(förströelse)effekter som världen aldrig skådat tidigare.

Men sett den har jag förstås fast då i ett mindre format och det jag minns av filmen är att jag tyckte den var dum och dålig. Jag gick in på Filmtipset och andra forum för att kolla vad jag skrivit och tyckt om den. Det jag hittade var inte speciellt positivt. Det var klagomål och gnäll rent allmänt och jag delade ut betyget 2/5.

I onsdags hade ju uppföljaren Independence Day: Resurgence premiär och i torsdags gick jag och såg den (i 2D förstås!) tillsammans med några av filmspanarna. Men kvällen innan hann jag faktiskt med att se om den första filmen och nu var ju frågan vad jag skulle tycka den här gången? Om jag tyckte att filmen var dum och dålig då, vad skulle jag då inte tycka nu då jag blivit både äldre och klokare?

Haha, ja, det där med klokare får jag nog ta tillbaka då jag otroligt nog gillade det mesta med Independence Day. Ja, jag är förvånad själv. Inledningen är kanske inte briljant men mycket bra. Man låter uppbyggnaden ta tid och alla karaktärer (och de är många!) och deras backstories introduceras smidigt: Presidenten (Bill Pullman), presidentens rådgivare (Margaret Colin), The First Lady (Mary McDonnell), den höga militären (Robert Loggia), försvarsministern (James Rebhorn), datorexperten och hans pappa (Jeff Goldblum resp. Judd Hirsch), en alkad f.d. stridpilot (Randy Quaid),…

…ja, och så (förstås och tyvärr!) ett flygaress spelad av Will Smith. Jag återkommer till honom.

Filmen funkar riktigt bra i början när det är fokus på presidenten och hans administration samt Goldblums nördiga forskare och hans pappa. Det känns mysigt; filmmakarna låter det hela ta sin lilla tid; scener får faktiskt spelas klart innan det klipps.

Några fler saker jag gillar med Independence Day (och här kommer det nog spoilers):

  • Jag trodde jag skulle hata Randy Quaids pajasflygare men det visade sig att han ändå funkade helt ok.
  • Känslan av domedag är stark när skuggorna från utomjordingarnas skepp drar in.
  • Jag gillade att generalen (spelad av Robert Loggia) var en vettig person och inte en krigshetsare som jag först trodde att han skulle vara.
  • Eftersom jag gjorde lumpen som telegrafist och lärde mig morsealfabetet kan jag inte låta bli att gilla det faktum att man använde sig av morse för att kommunicera i slutet av filmen.
  • Det är starkt att man har mage att ta livet av The First Lady. Jag vet inte om det skulle göras idag, i en den här typen av storbudgetfilm.
  • Att det inte bara är den traditionella familjekonstellationen det handlar om. Ett Emmerich-trademark är väl t ex den separerade slarvermannen. I det här fallet Goldblum som bondar med sin far, och kanske sitt ex (presidentens rådgivare) utöver det.
  • THE SPEECH!

Vad jag inte gillade:

  • WILL SMITH! Han funkar inte alls för mig. Han spelar över, han spelar dåligt, han funkar inte, han förstör nästan filmen för mig. Det var en himla tur att han inte dök upp förrän efter nästan 30 minuter. Will Smith är det sämsta med filmen. Hans oneliners känns galet malplacerade.
  • Det förekom en del homofoba skämt som kändes trötta.

Slutbetyg: En stark trea!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Andra som tyckt om Independence Day: Sofia, Fiffi, Henke, Magnus, Rymdfilm, Movies – Noir och slutligen Steffo och Filmitch som bägge hade den på sina årsbästalistor för 1996.

 

Johan Falk: National Target (2009)

Johan Falk National TargetTjoho! The Falcon is back. Den här gången försöker Falk och GSI komma åt en mystisk (rysk?) maffiaboss vid namn Mr K. Hur ska de komma denne mäktige men osynlige Mr K på spåret? Jo, givetvis genom att utnyttja sin superinfiltratör Frank Wagner igen. Wagner låter ”marknaden” veta att han vill köpa gigantiska mängder amfetamin. Den ende som kan leverera? Japp, ni gissade rätt: Mr K.

Mmm, den här gången tyckte jag att det kändes att Johan Falk: National Target var en film producerad som ett avsnitt av en tv-serie. Vi får inga maffiga helikopterfotade bilder på en europeisk huvudstad. Det finns en skillnad i det avseendet mellan de Falk-filmer som går upp på bio och de som enbart visas som tv-filmer.

Å andra sidan är det inget fel med att lägga tid på annat än det visuella. Jag kan nästan tycka att det är onödigt att låta en del av filmerna gå upp på bio. Nej, i och med att det i princip är en lång tv-serie så är det bättre att fokusera på karaktärerna och deras relationer än det maffigt visuella som gör sig bra på vita duken.

En bit in i filmen blev jag tagen på sängen av att det plötsligt blev väldigt spännande och intensivt. Jag fick Miami Vice-vibbar, vibbar av tv-serien menar jag då (inte filmen), och på ett positivt sätt. Just det här med att vara undercover, som Frank är, och hur man då tvingas spela ett dubbelspel både mot sin familj och mot skurkarna. Det finns nåt oemotståndligt nervigt och desperat i det här upplägget.

Jag har sagt det förr, ett antal gånger, men återigen är det Joel Kinnaman (som Frank Wagner) som lyfter filmen. Det förekommer ett antal ruggigt bra scener där Wagner måste hantera pressen, där han är ordentligt prövad av de skurkar med vilka han ska göra affärer, bl a en scen i ett inplastat hotellrum…

Kinnaman lyckas alltså få fram sin inre hänsynslösa skurk på ett trovärdigt sätt som gör att man förstår att de äkta skurkarna går på hans spel. Jag hoppas att det i framtiden kan dyka upp en matig skurkroll till Kinnaman som en rejält slemmig bad guy, med backslick förstås. Gissa vilka de två första bilderna på Google föreställer om man söker på ”backslick”…

Jakob Eklund då som Johan Falk själv? Ja, han är stel, det går inte att komma ifrån. Han är lite trist helt enkelt, men det är inte så konstigt då det är Wagner som totalt dominerar och den person jag är intresserad av i filmen. Det finns dock några saker jag gillar med Falk: Att han fortsätter med sitt härliga vafan, att han har ett ärr på kinden som en kontinuitetscallback till Den tredje vågen, och slutligen, att det faktiskt ser ut som han har sovit när han blir abrupt väckt i sängen.

Några slutnotiser innan slutbetyget:

  • Ruth Vega Fernandez som Wagners flickvän har en otacksam roll som en kvinna som inte kan göra nåt själv åt sin situation utan bara är ett offer.
  • Skurken (inte Mr K utan hans närmaste man) äter både mandarin och banan. En man att frukta med andra ord.
  • Jag hade problem med att Wagner en bit in i filmen plötsligt verkade trivas i sin roll som undercover trots att han hela tiden hävdat motsatsen, och speciellt efter det som sker i inledningen (med hans flickvän). Fast han kanske tänkte att han skulle kunna få hämnd och därför ville spela vidare?

Slutbetyg: en rak trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

The Nice Guys (2016)

The Nice GuysNån gång på 90-talet stod jag en sen kväll på Tullinge pendeltågsstation för att ta tåget tillbaka in till stan. Jag hade varit på den nu för länge sen insomnade musikfestivalen Lollipop, som höll till på Lida friluftsområde om jag minns rätt. Medan vi stod och väntade på perrongen så hände nåt på andra sidan spåret utanför en restaurang.

Två snubbar gick emot varandra och den ena hade nåt tillhygge i handen. Ett järnrör såg det ut som. Snubben med röret svingade ett slag mot den andra killens huvud och sen hördes ett ljud som etsade sig fast. Det lät som ben som kraschades sönder. Snubben föll som en fura mot marken och en blodpöl bildades. Gänget som snubben med järnröret tillhörde hoppade in i en röd bil och drog därifrån så att däcken tjöt. Efter ett tag kom ambulansen och hämtade in snubben som låg och blödde.

När vi senare satt på pendeltåget pratade polisen i högtalarna och frågade om det fanns vittnen till en knivmisshandel som ägt rum alldeles nyss. Kniv? Jag tyckte det såg ut som ett järnrör och att det svingades som ett järnrör.

Efter ett tag rullade tåget tillbaka till stan och vi fick aldrig reda på hur det gick för snubben som fick ett järnrör i huvudet alternativt blev knivhuggen. Men jag kommer aldrig glömma händelsen.

En tid efteråt så skulle jag gå på bio för att se Face/Off, en film som många hyllat som en riktigt cool actionrulle. Jag mådde illa när jag såg den. Nu när jag kollar upp fakta efteråt så måste festivalen varit i slutet av juli 1997 och sen hade Face/Off premiär i oktober samma år. Det var ju ett bra tag efteråt men jag minns att jag ändå inte klarade av att njuta av våld som underhållning. Det gick helt enkelt inte.

Tillbaka till nuet och den film det egentligen handlar om idag. Månadens filmspanarfilm The Nice Guys! Vad är kopplingen till det som hände under Lollipop och Face/Off? Jo, jag kommer till det, men först lite om handlingen i The Nice Guys. Filmen är en buddykomedi skriven och regisserad av Shane Black och vi ser Russell Crowe och Ryan Gosling i huvud- och så småningom titelrollerna.

Crowe spelar Jackson Healy, en… ja, vad? en snubbe som hotar och misshandlar folk mot betalning. Gosling är den mer eller mindre misslyckade privatdeckaren tillika suputen Holland March. På grund av anledningar så bryter Healy armen på March för att han ska sluta leta efter en försvunnen ung kvinna vid namn Amelia. Efter förvecklingar slutar det ändå med att de båda försöker hitta Amelia och de får även hjälp av Marchs unga (tretton?) dotter Holly (Angourie Rice).

Om jag skulle beskriva The Nice Guys så skulle jag säga att det är en actionkomedi i form av en neo-noir. En deckare och en hitman (eller vad man nu ska kalla Healys sysselsättning) letar efter en försvunnen dame och dras in i konspirationer och konstigheter i porrbranschen på 70-talet i änglarnas stad (Boogie Nights!). Givetvis har vi även en berättarröst (jag minns inte om det var Gosling eller Crowe som stod för den eller bägge).

Jag fick även lite bröderna Coen-vibbar då jag får erkänna att filmen är riktigt snyggt gjord med överdådig scenografi och färgglatt foto + att manuset är genomtänkt med smarta callbacks till tidigare händelser i filmen + att musiken schysst 70-talsskön.

Inledningsvis hade jag ändå svårt att sugas in i filmen. Folk runt omkring mig skrattade med jämna mellanrum. Själv satt jag mest och hade varken roligt eller tråkigt och förstod egentligen inget av handlingen. Varför letade man efter Amelia? Efter ett tag insåg jag dock vilken typ av komedi filmen var. Jag tror det var när Gosling sitter på toaletten och försöker rikta en pistol mot Crowe samtidigt som han ska dra upp byxorna och hålla dörren öppen.

En sak som stack ut på ett postivit sätt var att Marchs dotter faktiskt var en ganska stor och viktig del av handlingen. Jag hade räknat med att hon skulle vara med ett kort tag i början och sen kanske dyka upp i slutet. Så blev det inte utan hon följde med och deltog aktivt i pappans irrfärder på porrpartyn och liknande.

Men så var det det här med våldet. Problemet var inte att jag mådde illa under The Nice Guys. Det tog ett tag, men den där äckliga känslan jag hade fått under Face/Off-visningen försvann gradvis (tiden läker alla sår) och senare under hösten ’97 var jag tillbaka uppe i sadeln och kunde återigen (tjoho!) njuta av underhållningsvåld. Problemet med The Nice Guys var att folk sköts ihjäl till höger och vänster mer eller mindre slumpmässigt på sätt som man skulle uppfatta som roliga (?) men som varken var roliga eller fick några konsekvenser. Jag kan inte låta bli att jämföra med Pulp Fiction där Vincent råkar skjuta huvudet av Marvin när de åker bil. Skillnaden i Pulp Fiction är att händelsen är absurt rolig och leder vidare till andra händelser (The Wolf gör entré t ex). I The Nice Guys finns ett litet undantag där det faktiskt blev absurt roligt, och det involverar två personer som faller från hög höjd och en pool. Men överlag blev jag inte klok på vad filmen var ute efter med det här.

Slutord: Jag hade mestadels ganska roligt när jag väl greppat filmens stil. Hade Kim Basinger roligt under inspelningen? Well, det var svårt att se eftersom hon numera inte har förmågan att kunna ändra ansiktsuttryck.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om The Nice Guys samt om nån mer än jag snappade upp följande replik: ”If you want me to do that, don’t eat asparagus”.

Är de snälla mot filmen eller tar de fram knogjärnet?

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Johan)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird