Johan Falk: Leo Gaut (2009)

8 juli, 2016 2 kommentarer

Leo GautEfter två Independence Day-filmer och en årsbästalista så är det återigen tillbaka till den gamla vanliga svenska filmverkligheten som gäller. Dags för Johan Falk med andra ord.

Efter att ha sett den första filmen i serien, Noll tolerans, så upptäckte jag att film nummer sju i ordningen hade undertiteln Leo Gaut. Just därför såg jag verkligen fram emot den. I Noll tolerans spelar Peter Andersson den ytterst otäcke och hänsynslöse skurken Leo Gaut, och han gör det mycket bra. Andersson var den filmens höjdpunkt.

Nu skulle alltså Gaut dyka upp igen – och det gör han, men samtidigt gör han det inte. Jag ska förklara vad jag menar. I Noll tolerans satte Falk dit Gaut som åkte in på ett långt fängelsestraff. I den här filmen har det gått tio år och Gaut är ute igen men numera en laglydig medborgare. Tillsammans med sin fru driver han en restaurangverksamhet. Han har även en tonårsdotter och en sjuårig son.

Gaut är alltså nu plötsligt ”snäll” och istället för att det är han som hotar och dödar så är det andra skurkar som hotar honom och hans familj. Det handlar givetvis om den i kriminalserier så vanliga beskyddarverksamheten. Det ena leder till det andra och plötsligt ser vi Johan Falk och Gaut SAMARBETA (!).

Nej, handlingen i Leo Gaut tog inte alls den vändning som jag ville. Visst finns det ett intressant grundtema här nånstans. En f.d. kriminell vill bli laglig men dras obönhörligen tillbaka in i svårigheter. ”Just when I thought I was out… they pull me back in”. Problemet är att vi inte fått se nånting om Gauts påstådda förvandling. För oss tittare är det lite svårt att acceptera att Gaut från en film till en annan går från genomond till en familjefar med gott hjärta.

Ett annat problem är att Joel Kinnaman saknades. Han glimrar tydligen förbi i början av filmen men det är inget jag minns själv. Efter att man valt att fokusera på Kinnamans rollfigur Frank Wagner i tre filmer försvann han plötsligt, vilket kändes som en borttappad pusselbit. Om man hade ersatt det med nåt minst lika bra är det kanske inget man tänkt på men tyvärr så kändes filmen om Leo Gaut för tråkig och utdragen, och utan den där riktiga intensiteten.

Just Peter Anderssons insats i sig är det inget fel på. Däremot tycker jag alltså att den Leo Gaut som manusförfattarna skapat här inte känns som samma Leo Gaut som vi såg i Noll tolerans. Nånting hände uppenbarligen med honom under fängelsetiden men det förblir höljt i dunkel.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Johan Falk: National Target (2009)

27 juni, 2016 8 kommentarer

Johan Falk National TargetTjoho! The Falcon is back. Den här gången försöker Falk och GSI komma åt en mystisk (rysk?) maffiaboss vid namn Mr K. Hur ska de komma denne mäktige men osynlige Mr K på spåret? Jo, givetvis genom att utnyttja sin superinfiltratör Frank Wagner igen. Wagner låter ”marknaden” veta att han vill köpa gigantiska mängder amfetamin. Den ende som kan leverera? Japp, ni gissade rätt: Mr K.

Mmm, den här gången tyckte jag att det kändes att Johan Falk: National Target var en film producerad som ett avsnitt av en tv-serie. Vi får inga maffiga helikopterfotade bilder på en europeisk huvudstad. Det finns en skillnad i det avseendet mellan de Falk-filmer som går upp på bio och de som enbart visas som tv-filmer.

Å andra sidan är det inget fel med att lägga tid på annat än det visuella. Jag kan nästan tycka att det är onödigt att låta en del av filmerna gå upp på bio. Nej, i och med att det i princip är en lång tv-serie så är det bättre att fokusera på karaktärerna och deras relationer än det maffigt visuella som gör sig bra på vita duken.

En bit in i filmen blev jag tagen på sängen av att det plötsligt blev väldigt spännande och intensivt. Jag fick Miami Vice-vibbar, vibbar av tv-serien menar jag då (inte filmen), och på ett positivt sätt. Just det här med att vara undercover, som Frank är, och hur man då tvingas spela ett dubbelspel både mot sin familj och mot skurkarna. Det finns nåt oemotståndligt nervigt och desperat i det här upplägget.

Jag har sagt det förr, ett antal gånger, men återigen är det Joel Kinnaman (som Frank Wagner) som lyfter filmen. Det förekommer ett antal ruggigt bra scener där Wagner måste hantera pressen, där han är ordentligt prövad av de skurkar med vilka han ska göra affärer, bl a en scen i ett inplastat hotellrum…

Kinnaman lyckas alltså få fram sin inre hänsynslösa skurk på ett trovärdigt sätt som gör att man förstår att de äkta skurkarna går på hans spel. Jag hoppas att det i framtiden kan dyka upp en matig skurkroll till Kinnaman som en rejält slemmig bad guy, med backslick förstås. Gissa vilka de två första bilderna på Google föreställer om man söker på ”backslick”…

Jakob Eklund då som Johan Falk själv? Ja, han är stel, det går inte att komma ifrån. Han är lite trist helt enkelt, men det är inte så konstigt då det är Wagner som totalt dominerar och den person jag är intresserad av i filmen. Det finns dock några saker jag gillar med Falk: Att han fortsätter med sitt härliga vafan, att han har ett ärr på kinden som en kontinuitetscallback till Den tredje vågen, och slutligen, att det faktiskt ser ut som han har sovit när han blir abrupt väckt i sängen.

Några slutnotiser innan slutbetyget:

  • Ruth Vega Fernandez som Wagners flickvän har en otacksam roll som en kvinna som inte kan göra nåt själv åt sin situation utan bara är ett offer.
  • Skurken (inte Mr K utan hans närmaste man) äter både mandarin och banan. En man att frukta med andra ord.
  • Jag hade problem med att Wagner en bit in i filmen plötsligt verkade trivas i sin roll som undercover trots att han hela tiden hävdat motsatsen, och speciellt efter det som sker i inledningen (med hans flickvän). Fast han kanske tänkte att han skulle kunna få hämnd och därför ville spela vidare?

Slutbetyg: en rak trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Johan Falk: Vapenbröder (2009)

18 juni, 2016 2 kommentarer

VapenbröderJohan Falk är tillbaka igen! Eller man kanske snarare ska säga att Frank Wagner är tillbaka. I Vapenbröder får vi nämligen följa Frank (Joel Kinnaman) när han går djupt undercover i Seth Rydells gangstergäng. Falk & GSI ska iscensätta en fejkad vapenaffär och Wagner ska agera mellanhand. Men Rydell (Jens Hultén, lika rolig som vanligt) har dock andra planer och vill plötsligt inte sälja vapnen längre. En annan köpare som är villig att både köpa mer och betala mer har dykt upp. Wagner får helt enkelt spela med så gott han kan och se vad som händer.

Vid det här laget, bara två filmer in i den andra serien filmer som kom 2009, börjar Johan Falk redan kännas som en tv-serie. Vi börjar lära känna våra rollfigurer, utvecklar relationer till dem. Vissa gillar man, andra tycker man är jobbiga. Det här bidrar givetvis till att det är lättare att sugas in i filmerna. Det är som att träffa gamla vänner helt enkelt.

I just Vapenbröder är det alltså fokus på Frank Wagner och Kinnaman gör honom perfekt. Jag har säkert skrivit det tidigare, men det är nåt med ögonen, blicken, som förmedlar en känsla av bräcklighet och beslutsamhet på samma gång. Wagner är ständigt nervös, känner sig ständigt bevakad, ständigt osäker, måste hela tiden spela ett spel.

Jakob Eklund då? Ja, är han inte lite stel? Han kör på med sitt ”vafan” som vanligt men det funkar.

Det förekommer en ganska bra sekvens, ett montage om jag minns rätt, där vi får se Wagner och Falk och hur deras liv i viss mån är lika. De båda är skilda från sina familjer stora delar av tiden pga vad de sysslar med. Givetvis inget som inte har gjorts förutom, men… det funkar.

Ungefär samtidigt som jag kollade Johan Falk-filmerna kollade jag även på tv-serien Mr. Robot, och just därför var det kul att inse att Martin Wallström som spelar en medlemmarna i Rydells gäng även har en stor roll i Mr. Robot. I tv-serien är han en slick IT-kille i kostym och stekarfrilla. I Johan Falk är han en gangstersnubbe med hästsvans och dessutom totalt blåslagen i ansiktet i princip hela Vapenbröder, och så äter han banan.

En annan rolig detalj var att Frank träffar på en jugoslavisk gangster som kallar honom ”Franke!”. Nu säger inte juggen ”Franke, min vän!” men jag undrar om det ändå inte var en hyllning till Pusher där ju Kim Bodnias rollfigur hette just Frank men kallas för Franke av Zlatko Burićs gangster.

Tempot i filmen kanske är lite för lågt. Det känns lite som ett mellanavsnitt i en tv-serie där man ska bygga upp handlingen och karaktärerna. Inget fel i det egentligen. Man måste ju se dessa filmer som en helhet, som en tv-serie, men några toppnivåer är ju svårt att nå just i detta ”avsnitt”. De actionsekvenser som förekommer är bra och förutom det något låga tempot puttrar det på bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Johan Falk: GSI – Gruppen för särskilda insatser (2009)

2 juni, 2016 6 kommentarer

GSIEfter ett antal år i Haag där han jobbat för Europol är Johan Falk nu tillbaka hos Göteborgspolisen. Falk ska jobba i en framgångsrik liten grupp som har ett speciellt (eller särskilt om ni så vill) sätt att arbeta. Gruppen har en förmåga att nästan ligga steget före brottslingarna. Falk frågar sig hur det är möjligt? Svaret är förstås infiltratörer!

När ett antal värdetransportrån sker så är det upp till GSI att sätta dit de skyldiga innan de slår till igen. Under en jakt efter ett nytt rån dödas en av medlemmarna i gruppen. Misstänkt för mordet är en viss Frank Wagner (Joel Kinnaman) som är känd som kriminell hos polisen. Allt ställs på sin spets när Wagner oväntat kontaktar Falk och säger att han har något att berätta…

Det var en annan känsla i den här den fjärde filmen i serien om Johan Falk. Här är vi tillbaka i Göteborg. Vi får följa poliserna, främst Falk förstås, både i deras privatliv och på jobbet. Det som är sticker ut för mig är att man även får följa de kriminella. Det har funnits antydningar till det i tidigare filmerna också men här är bägge sidorna av lagen med lika mycket. Det är lika mycket fokus på Falk och hans kollegor som på gangstern Seth Rydell (spelad av stenhårde Jens Hultén). Jag ska inte säga att det är The Wire-nivå, för det är det definitivt inte, men känslan påminner lite om David Simons mästerliga tv-serie om Baltimore.

Förutom Hultén så är även Joel Kinnaman en sevärd nykomling. Jag gillar verkligen Kinnaman här. Man kan faktiskt säga att det är han och Hultén som lyfter filmen från att hamna i den lägre betygsfåran. Scenerna mellan Falk och Wagner är svinbra. Intensiva och nerviga. Mest är det Kinnamans förtjänst. Det är nåt med hans blick, rädd och kaxig på samma gång, och det är ju så det är för honom i den roll han har i filmen. Han måste vara kaxig men är samtidigt livrädd.

Jag har läst att många klagar på dialogen. Well, man kan väl säga så här: regissören Anders Nilssons starka sida är nog inte personregi och att skriva bra dialog. När det funkar så beror det främst på att skådisarna lyfter det hela en nivå högre. Däremot kan jag inte låta bli att älska hur ofta Johan Falk säger ”men vafan!”. Det måste ju vara ett medvetet internt skämt från filmmakarnas sida vid det här laget. Samtidigt så är det ju så man pratar i vardagen. Det är lätt att det blir samma uttryck som man kör med hela tiden.

En sak som inte funkade var jargongen mellan medlemmarna i GSI. De körde med ett fånigt prat mellan sig som bara kändes oseriöst. Det påminde mig om samma jobbiga jargong som soldaterna hade i Aliens.

En bra sak är att man har en bra mångfald i castingen, kvinnor, män, folk med annan bakgrund än svensk, och att man har det utan att egentligen gör nån grej av det. Det är bara så det är.

GSI får tre och en halv särskilt utvalda betygshopp från mig. Nu ser jag fram emot nästa film i serien, Vapenbröder.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

RoboCop (2014)

11 februari, 2014 8 kommentarer

En mix av Batman och TRON: Legacy?

En mix av Batman och TRON: Legacy?

Titel: RoboCop
Regi: José Padilha
År: 2014
IMDb | Filmtipset

Jag hade tydligen sett originalet från 1987 även om jag inte hade nåt större minne av själva filmen, förutom en ganska bra känsla. I den här remaken (som för övrigt filmspanaren Plox vägrar se, inga remakes för den mannen!) är det vår svenska export Joel Kinnaman som kliver in i RoboCop-dräkten.

I filmen, som väl utspelas i en nära framtid (som det brukar heta), har USA börjat använda robotar för att ”pacificera” befolkningarna i de länder i Mellanöstern som man invaderat. Det är effektivare, säkrare och framförallt riskerar man inte amerikanska soldaters liv. OmniCorp, det företag som tillverkar robotarna vill även kunna sälja sina produkter på hemmaplan, men se det tycker inte den amerikanska befolkningen. De litar inte på robotar. Hur ska dessa digitala mjukvarustyrda enheter kunna fatta de där moraliska besluten som bara en människa kan? Nåt måste göras för att blidka tvivlarna. Man vill kombinera människan med maskinen. The Man-Machine som Kraftwerk uttrycker det.

När så polisen Alex Murphy skadas allvarligt i en explosion blir han den perfekta kandidaten. OmniCorps vd, spelad av Michael Keaton, tar hjälp av forskaren Dr. Norton (Gary Oldman) för att uppgradera Murphy från en mer eller mindre död Cop till en levande RoboCop. Frågan hur mycket av Murphy som återstår efter att Norton alltmer låter annan mjukvara än den i Murphys hjärna att styra…?

Alltså, jag måste säga att filmen växte en del efter att jag såg den. Tidigare på dagen hade jag sett bröderna Coens senaste Inside Llewyn Davis men den film som jag tänkt mest på dagarna efter var helt klart RoboCop, även om jag hade trevligare under själva visningen av Coen-filmen. Kanske är det för att RoboCop har mer tydliga frågeställningar och dilemman. Eller nej, inte kanske, så är det.

Det var riktigt roligt att se Joel Kinnaman i huvud- och titelrollen. Jag tyckte han var riktigt bra och han har gått in för rollen ordentligt, vilket inte är så konstigt då det är hans första stora huvudroll i Hollywood. Kul att han får lyckas, även om filmen i sig kanske inte har fått/kommer få superbra kritik. Men är det inte nåt aningen… jag vet inte… slemmigt över Joel? Jag såg det även ibland i vissa scener i Snabba Cash-filmerna. Kanske är det för att han spelar en wannabe-stekare där. 😉

Tjoho! Omar från The Wire var med! Michael K. Williams spelar Murphys kollega Jack Lewis.

Michael Keaton. När såg jag honom senast? Hmmm. Hur som helst, det var kul att se honom tillsammans med veteranerna Gary Oldman och Samuel L. Jackson (som t.o.m. fick svära även om det peps bort). Tänk om man även kunde se kvinnliga veteraner i samma typ av roller? Uppdatering: Här måste jag tillägga att jag glömde bort att Murphys chef spelas Marianne Jean-Baptiste (kanske inte en veteran men ändå).

Actionscenerna är inte så mycket att ha tycker jag. Väldigt många skott avfyras. That’s about it.

Alla scener mellan Murphy och Murphys fru Clara (Abbie Cornish) efter att Murphy blivit RoboCop kändes obekväma. Det kanske var meningen. Men jag vet inte, det var nåt som skavde här. Slutade filmen lyckligt? Hur tänkte man sig att familjen Murphy skulle gå vidare. Murphys liv som man och make var ju i princip slut om nu inte Dr. Norton kunde genomföra ännu fler och otroligare mirakel.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Vad tyckte nu de andra spanarna som såg filmen? Blev de gripna?

Henke
Jimmy
Christian
Fiffi

Arkiverad under Action, Betyg 2, Brott, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Snabba Cash – Livet deluxe

11 september, 2013 6 kommentarer

Gangsta

Gangsta gangsta gangsta gangsta gangsta gangsta

Titel: Snabba Cash – Livet deluxe
Regi: Jens Jonsson
År: 2013
IMDb | Filmtipset

På väg hem från jobbet för några dagar sen så lyssnade jag på Kinos podcast där de gick igenom Snabba Cash-filmerna. En panel på tre fick frågan om vilken film de gillade mest. Som av en händelse blev svaren ”trean”, ”tvåan” och ”ettan”. Sen fick vi höra en intervju med med producenten Fredrik Wikström som redogjorde för hur han hade tänkte när det gällde vilka som skulle regissera filmerna i trilogin. Först var det tänkt att Daniel Espinosa skulle regissera alla tre men han fick ju ge riktlinjer till Denzel i Safe House istället. Då bestämdes det att man skulle satsa på två olika regissörer till uppföljarna. De skulle komma från mer konstnärlig film, inte från actiongenren. Detta för att få till nåt mer spännande än bara en vanlig thriller.

Babak Najafi regisserade Snabba Cash II och enligt mig var det en av 2012 års bästa filmer. Efter att ha sett den fick jag höra att Jens Jonsson skulle göra trean och jag tyckte det kändes spännande. Så här skrev jag då: ”Jonsson (Pingpong-kingen) är en regissör med en egen stil som kan sätta sin prägel på filmen och kanske göra nåt som skiljer sig lite från ettan och tvåan”.

Tillbaka till panelen och det här med att regissören gör sin del av trilogin med sin personliga stil. Delar av panelen tyckte verkligen att filmerna, trean inkluderad, skilde sig från varandra i stil. Hmm, det kan jag inte hålla med om. Jag tycker de känns ganska lika i stilen. Jens Jonsson har inte lyckats få till nån speciell Jens Jonsson-känsla, och det kanske är mycket begärt i en actioncrimethriller. En annan sak som panelen nämnde var att fokus har skiftat lite från film till film och där håller jag däremot med. I första filmen tittar vi på hur det funkar kring Stureplan och i den brattiga världen. I den andra rör vi oss mer utåt förorten medan vi i den tredje lär känna ”familjen” inom den jugoslaviska/serbiska ”maffian” i Sverige.

Oj, det blev en väldigt lång inledning innan jag faktiskt börjar prata om filmen jag har sett: Snabba Cash – Livet deluxe. Vi möter Jorge (Matias Varela) från de två första filmerna. Han har klippt sig och skaffat sig ett jobb (bokstavligen!) – men han ska givetvis göra en sista stöt bara, för att kunna öppna sin restaurang på sin strand i sitt spansktalande land. Vi möter JW som letar efter spår av sin syster i Los Angeles. En nykomling i handlingen är juggegangsterbossen Radovans dotter Natalie (kallad Nata) som gör en Michael Corleone-resa på sitt sätt.

Min sammanfattning av filmen: många handlingar blir det. Blir det inte väldigt spretigt? Jo, det blir det. Tänkte inte på det. Historien med JW är fullkomligt ditklistrad bara för att få klistra dit Joel Kinnaman på postern. Vi får träffa honom i högst tre minuter i filmens inledning och sen är han borta under resten av filmen bara för att dyka upp som gubben i lådan slutet och då liksom jaha jaha vem är du då??? Jahaaa, du var med i början, jaha, sorry, glömde bort dig.

Det här hade väl ändå inte gjort så mycket om resten av filmen hade varit en tät och spännande film som hängt ihop bra. Tyvärr är den inte det, och tyvärr gör den inte det. Jorges historia och Natalies historia skaver mot varandra. Precis när jag sugits in i Jorges vedermödor så måste jag lära känna Nata igen. Kanske om både historierna hade varit lika bra så… men nu är det tyvärr bara Jorge jag är riktigt intresserad av. Ett problem med juggemaffiahistorien är att Dejan Cukic som spelar Radovan är förbannat tråkig. Jag vet inte om han har lärt sig sina svenska repliker utantill utan att kunna svenska men inlevelsen saknas. Detta gör att Natas historia haltar lite även om Malin Buska som spelar Nata inte gör nån dålig insats.

Det finns en riktigt riktigt RIKTIGT bra scen och ni som sett filmen borde veta vad jag pratar om. Rånet. Här steg intensiteten med typ 100 procent och pulsen med 30 slag. Från början tyckte jag scenen kändes lite… amatörmässig kanske man kalla det. Efter ett tag märkte jag att man hade filmat hela händelseförloppet i en enda lång tagning, och efter nån minut var jag helt inne i den. Känslan blev helt annorlunda än med det vanliga klippande för att skapa hets. Här följer vi det som händer i realtid. Vi följer Jorge på väg in i Tomteboda postterminal. Vi får höra det dämpade skrikandet genom gasmasker till vakterna att LÄGG DIG NER FÖR FAN! Vi får höra den förvirrade kommunikationen över walkie-talkie när de som sitter utanför upptäcker en lastbil som håller på att spärra deras flyktväg. Allt detta till pumpande musik.

Åh, tänk vad bra filmen var här under några minuter! Om den bara hade hållit en hyfsad nivå efter rånet så hade det blivit ett högre betyg. Om vi enbart hade följt Jorge och hans gäng eller om de andra historierna hade känts som samma film så kanske de hade blivit så. I Snabba Cash II har man lyckats med konststycket att knyta ihop tre historier till en helhet. Där följde vi Jorge, Mahmoud (Fares Fares) och JW och historierna knöts ihop av en väska med pengar. I Livet deluxe fanns inget som knöt ihop nånting tyvärr.

2+/5

PS. Vilken film tycker jag är bäst i trilogin…?

Tvåan!

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Snabba Cash II

25 augusti, 2012 18 kommentarer

Titel: Snabba Cash II
Regi: Babak Najafi
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Snabba Cash II är uppföljaren som jag skulle vilja sammanfatta som den tragiska historien om en väska med pengar. Väskan byter ägare filmen igenom men den ger ingen lycka. Redan från början vilar en domedagsstämning över filmens karaktärer, och sen blir det bara värre.

Huvudpersonen, eller en av huvudpersonerna snarare, Johan ”JW” Westlund (Joel Kinnaman) har åkt in i finkan men har inte så mycket tid kvar att sitta av. Innanför murarna har han mot alla odds blivit nära vän med Mrado (Dragomir Mrsic) som han gjorde förlamad från midjan och neråt i den första filmen. Nu ska JW ut på permission, och han har stora planer. Det planeras möten med en näringslivshöjdare som ska investera i en börsmjukvara som JW har tagit fram. JW:s kompanjon har dock egna planer som… vad ska man säga… inte inkluderar JW.

Förutom JW och Mrado träffar vi på den plågade latinogangstern Jorge (Matias Varela) som aldrig tycks kunna fatta rätt beslut och Mahmoud (rörande spelad av Fares Fares) som inte heller han kan fatta, fatta rätt beslut.

Filmen är rå. Det finns ingen stor heistplan (apropå den senaste podcasten från Har du inte sett den?). Det finns ingen smart plan att smuggla knark eller råna en bank eller värdetransport. Det är egentligen bara desperation från start. Alla blir lurade, har otur, litar helt enkelt inte på varandra, för att till slut döda varandra (vare sig de vill det heller inte). Möjligen är filmen lite seg i början men det tar sig efterhand och sen släpper den aldrig taget.

Jag gillar samtliga skådisar. Jag tycker t ex Mrado är bättre än i förra filmen. Det finns några scener som inte funkar, som t ex när JW ska sitta i grupp på fängelset och berätta om när allt gick fel och han sköt Mrado. Det kändes bara pinsamt av nån anledning. Svensk filmdialog när den är som sämst. En scen jag däremot gillar är när JW ställer till med en scen (precis, en scen i scenen) på en restaurang efter att ha blivit blåst av ”kompisen” Nippe under sin permision. Fares Fares är också riktigt bra (vilket skägg!), precis som Matias Varela.

Förutom nerviga skildringar av desperation och människor som inte får till det har filmen även en hel del spänning, en sån där ”nu skiter sig allt”-spänning. Möjligen har man har tagit sig vissa friheter när det gäller handlingen. Saker händer lite väl slumpartad och folk klarar sig ur de mest jobbiga situationer. I och för sig, när de väl har klarat sig ur en situation så hamnar de i en ännu jobbigare dito. Om jag ska klaga på nåt mer är det att man får höra en viss stämningsgivande spansk (?) gitarr lite för mycket. Det blev lite Iñárritu/Babel-varning här. Kul att jag noterade musiken nu med tanke på att jag skrev om musiken från Babel i min recension av ettan Snabba Cash.

Snabba Cash II är en film med många olika språk, vilket jag verkligen uppskattade. Vi får höra svenska, engelska, serbiska, spanska och arabiska (som jag tror var det språk som Mahmoud pratade). Man har hittat rätt skådisar som verkligen kan språket i fråga, i alla fall bättre än jag. 😉 Just språken i filmen var också nåt jag uppskattade eller åtminstone noterade när jag såg ettan.

Filmens slut kommer mitt i ett skeendet men det känns ändå rätt. Om man vill ta med sig nåt positivt från filmen så är det väl att i alla fall en av huvudpersonerna tar rätt beslut till slut.

4-/5

PS. Jag läste i DN i morse att det kommer en Snabba Cash III också (hade inte koll på att det var tänkt som en trilogi redan från början). Då ska en av huvudpersonerna vara juggegangsterbossen Radovans dotter Natalie och hon ska spelas av Malin Buskas. Detta antyder att man tar en del handlingen från Livet deluxe (som jag läste i somras) där Radovans dotter är i fokus. Vem ska regissera trean? Jo, Jens Jonsson vilket gör mig glad. Jonsson (Pingpong-kingen) är en regissör med en egen stil som kan sätta sin prägel på filmen och kanske göra nåt som skiljer sig lite från ettan och tvåan.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Snabba Cash

24 augusti, 2012 2 kommentarer

Titel: Snabba Cash
Regi: Daniel Espinosa
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Här kommer min gamla recension av Snabba Cash innan uppföljaren avhandlas imorgon.

Min första tanke som dök upp när jag såg Snabba Cash var om det faktiskt var samma musik som i Iñárritus mästerverk Babel? I vilket fall så satte den en ödesmättad stämning ganska direkt. Vi kastas direkt in i handlingen och det gäller att vara alert. Inte minst när det gäller språket i filmen. Det är en salig blandning av spanska, serbiska, brat-svenska och rinkeby-svenska. Det gällde att hänga med när det plötsligt inte var textat. Jag måste säga att Joel Kinnaman imponerar stort när han gestaltar sin brat-wannabe. Han är osäker men besatt av att passa in. Han är som en kameleont och passar in både med blattegangsters och brats på Handels.

Jag gillade det hetsiga närgångna fotot. Det gav en bra nerv till historien. Jag tror det kan vara en fördel om man har läst boken innan man ser filmen. Eftersom jag hade gjort det så kände jag till de tre huvudpersonernas bakgrundshistorier vilket gör att man lite bättre förstår vad som händer. Det hela berättas nämligen ganska episodiskt och lösryckt. Det är ganska komplicerat med alla relationer hit och dit, eller kanske inte komplicerat men det förklaras aldrig riktigt. Det gjorde dock inte så mycket, tror jag. Grundhistorien borde man förstå ändå.

Den svagaste historien är nog den med Mrado (Dragomir Mrsic). Det blir lite väl mycket fokus på hans lilla dotter. Det blev övertydligt om hur synd det var om henne, och hur oskuldsfull hon var i det hela. Som helhet är Snabba Cash ändå riktigt bra. Det är nervigt och psykologiskt. Alla tänker på pengarna och sig själva – man kan inte lita på nån – och alla brottas med tankar om vad som är det rätta att göra. Och slutligen, när det gäller musiken, så gillade jag den även om den kanske var något överanvänd.

4-/5

PS. Jag tyckte att regissör Daniel Espinosas debutfilm Babylonsjukan var helt ok. Kul att han har tagit ett steg till.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Storm

22 februari, 2012 4 kommentarer


Titel: Storm
Regi: Måns Mårlind & Björn Stein
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Vi fortsätter med en recension av ytterligare en Mårlind & Stein-rulle efter deras Hollywooddebut Shelter. Den här gången handlar det om deras debutfilm (som jag tror det var) som jag såg på Stockholm Filmfestival 2005.

Storm är den friska fläkt (höhö) som filmsverige behöver. Här hittar vi ett snyggt stilrent foto, regnvåta och metalliska miljöer i ett nattligt Stockholm, öde scener i ett övergivet Vänersborg, och den goda serietidningshjältinnan Eva Röse versus den onde och rolige Jonas Karlsson. Vi hittar en fantasifull historia som vågar ta ut svängarna och samtidigt tro på sig själv. Vi hittar en skön Eric Ericson som glidaren DD (ingen slump med initialerna, tror jag) som presenterar sitt liv i ett knippe roliga scener i början. Vi hittar även ett djup och allvar som inte försvinner i den thrillerhandling som ändå är ramen och driver historien framåt på ett ganska oförutsägbart sätt.

Jag skulle vilja säga så här också: glöm jämförelser med en viss film av bröderna Wachowski. Storm är inte science fiction-action. Tänk istället mer åt Donnie Darko-hållet eller The Machinist så hittar du en känsla som stämmer in bättre. I slutändan är det en dramathriller som valt att presentera det som händer på ett fantasifullt sätt och med mystiska, övernaturliga inslag. Trots lovorden så finns det brister. Bl a känns Eva Röse, till skillnad från Jonas Karlsson, inte helt bekväm i sin roll. Hon är aningen stel men funkar ändå ok. Sen är slutet lite långdraget och en speciell scen vevas lite för länge. Summa summarum: en bra film som både är snygg, underhållande, rolig, spännande och har nåt att säga. Det kan möjligtvis vara en svag fyra (måste ju ha lite alibi ;)).

4-/5

Om visningen: En fullsatt salong var det och jag blev överraskad av att det faktiskt gick att göra en sån här typ av film i Sverige. Inte en romantisk komedi, inte en polisdeckare, inte ett familjedrama. Nej, det var en sorts mysteriethriller med en del ganska snygg action. En trevlig visning, helt klart. Om jag minns rätt var även de båda regissörerna på plats och pratade lite innan filmen.

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 4, Film, Mysterium, Recension, Stockholm Filmfestival 2005, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Nyare inlägg →