Collateral

14 december, 2012 6 kommentarer

CollateralTitel: Collateral
Regi: Michael Mann
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Collateral kändes lite som en comeback till bättre form för Michael Mann efter Ali (som jag i och för sig inte har sett). När jag såg filmen 2004 hade jag aldrig stiftat bekantskap med Jamie Foxx tidigare och Cruise visade en ny sida.

I denna Michael Mann-rulle ser vi Tom Cruise som yrkesmördare på uppdrag i nattens L.A. i en taxi körd av, för mig, nya bekantskapen Jamie Foxx.

Jajamän, Michael Mann är tillbaka, skulle man kunna säga. Jag gillade denna film ”from the get-go”. Huvudrollen spelas väl egentligen av Los Angeles, änglarnas och bilarnas stad. Större delen av filmen utspelas också på natten, vilket är skönt. Dessa småtimmar efter midnatt kan ibland verka eviga och ha en speciell stämning. Filmen har en road movie-känsla vilket inte är så konstigt eftersom Cruise cruisar runt (sorry) med den oskyldiga, godhjärtade, men kanske inte så driftiga, taxichaffisen Foxx från hit till dit. Jag gillar nästan alltid road movies.

Tom Cruise spelar en roll som gör att jag faktiskt inte riktigt känner igen honom (vilket väl är ett gott betyg). Här är han kylig och cynisk och håller inte på med sina vanliga manér. Foxx är också mycket bra (och liksom naturlig) som den oskyldiga som hamnar i en väldigt jobbig situation som han inte kan styra över. Musiken är bra och ger rätt stämning. Två sekvenser har lämnat spår lite mer än andra. Först var det när Cruise och Foxx plötsligt får syn på en varg (eller två kanske) som korsar vägen och tiden stannade lite. Sen den makalösa uppgörelsen på klubben. Jag brukar alltid gilla kaotiska scener som utspelas på en klubb till lämplig klubbmusik. Riktigt bra, men kanske lite väl osannolik handling härifrån och framåt. Ja, just det, scenerna på jazzklubben var också riktigt bra. Jag togs lite på sängen där faktiskt…

Slutbetyget blir en klockren gammal hederlig fyra.

4/5

PS. Mmm, som jag antydde ovan så det finns lite att klaga på. Tar det inom spoilermarkeringar.

Spoiler
Jag tyckte att Cruise klarade sig lite väl enkelt inne på klubben, trots att det var en bra scen. Sen tyckte jag handlingstråden med poliserna inte kändes helt motiverad. Den var med för lite för att bidra med nåt. Sen har vi då slutet som en del klagar på, och det är väl bara att hålla med. Det är ju inte dåligt, det är bara det att det inte passar in i resten av filmen. Plötslig förvandlas Foxx, om än motvilligt, till en actionhjälte och vi får en uppgörelse à la actionfilm med liiite väl otrolig händelseutveckling. En sak som var rolig var när Cruise kastar en stol genom ett fönster och sen hoppar efter men snubblar och ramlar. Kan inte ha varit meningen. Kul att de använde det.
Spoiler slut

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Roadmovie, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Million Dollar Baby

4 december, 2012 14 kommentarer

Milllion Dollar Baby

”What are you waiting for? You’re faster than this. Don’t think you are, know you are. Come on. Stop trying to hit me and hit me”

Titel: Million Dollar Baby
Regi: Clint Eastwood
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Efter recensionen som jag skrev i april 2005 berättar jag inom spoilertaggar om en litet jobbig grej (*host*host*) som hände under visningen på Saga. Apropå det så kom jag att tänka på den klassiska 80-talshitten som gick under namnet hostlåten i Sverige!

Clintan Oscarsregisserar denna boxningsrulle där Hillary Swank Oscarsspelar den fattiga vita boxningstjejen Rock… eh, Maggie, som inte ger sig förrän hon har fått Frankie (Eastwood själv) som tränare. Med Morgan Freeman som ledsagare i form av en trygg berättarröst får vi följa Maggie på sin väg mot den stora fajten mot den östtyska, f.d. prostituerade, monsterboxaren.

Nja, tyvärr, lite besviken blev jag allt. Filmen är mysig i början. Eastwood och Freeman har ett skönt samspel när de smågnabbas som de gamla vänner de är i filmen. Swank är strålande, som envis och ibland naiv trailerbrud med en vilja av stål. Riktigt kul när hon får reda på att hon ska få gå en titelmatch. Hon blir glad som ett litet barn på julafton. Skönt med lite barnslig glädje. Fotot är vackert och lugnt men ibland lite väl utstuderat med siluetter och skuggor på exakt de rätta ställena.

Jag tyckte det fanns några sämre saker i filmen. Scenerna med Frankie och prästen kändes onödiga. Trodde att det skulle leda till nån sorts vändpunkt, en nyckelscen där prästen och Frankies samtal leder till nåt, men den där prästen var inte mycket för världen. Kanske var det meningen så och att det skulle symbolisera något. Maggies familj… jaha, det var ju bara för mycket. Det finns säkert såna här familjer men det blev bara för mycket kontrast i filmen. Snälla Maggie och sen den bitchiga white trash-familjen. Nja. Fattig servitris som tar med sig oätna köttbitar hem. Nja, återigen.

3/5

Spoiler
Under de mest intensiva, känsliga, tysta scenerna, när det blir en så där påtaglig tystnad som man kan ta på, alltså när Frankie är hos Maggie och har bestämt sig för att stänga av respiratorn och låta henne somna in, vad händer då? Jo, jag får plötsligt världens jävla jobbigaste rethosta som man absolut inte vill ha i en sån situation. Försöker in i det längsta att inte hosta men det gör ju bara saken värre egentligen. Får nästan panik och funderar på att springa ut. Det är alltså alldeles, alldeles tyst i salongen, och Frankie sitter vid Maggies säng och ska till att stänga av respiratorn och ge henne den sista sprutan. Inte ett ljud hörs, förutom Frankie som tyst talar till Maggie och berättar vad han ska göra. Till slut blir jag tvungen, jag kan inte låta bli. Jag hostar till. Högt. Om jag ändå ska hosta är det väl lika bra att ta i, tänker jag, så går det kanske över. I mina öron låter det som en jävla bomb briserar mitt i salongen. Efter några sekunder hostar jag en gång till. Sen lyckas jag på nåt sätt bli av med den mest akuta hostkänslan och kan slappna av resten av filmen. Host!
Spoiler slut

Arkiverad under Betyg 3, Boxning, Drama, Film, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Garden State

2 december, 2012 23 kommentarer

Garden StateTitel: Garden State
Regi: Zach Braff
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Själv är jag inte nåt större fan av Scrubs. Ja, jag har nog aldrig egentligen sett serien så jag kanske inte ska uttala mig. Men efter att ha sett Garden State 2005 trodde jag nog att Zach Braff skulle bli ett lite större namn än han har blivit. Efter Garden State tycks Braff inte ha gjort en enda långfilm.

I Zach Braffs debutfilm, vars namn får en att tänka på John Sayles filmer om olika amerikanska delstater, ser vi regissören själv i rollen som den av mediciner känslobedövade reklamskådisen boendes i Kalifornien som återvänder hem till trädgårdsstaten New Jersey för sin mors begravning. Utan medicin försöker vår hjälte försonas med sin far, får en flickvän, umgås med gamla kompisar, och åker motorcykel. Ett nytt liv helt enkelt.

Mmm, tyvärr blev jag lite besviken på filmen. Jag tyckte den hade en del likheter med den underbart sköna The Station Agent men här lyckas man inte riktigt skapa samma känsla för karaktärerna tycker jag. Där The Station Agent bara var en må-bra-film, så känns det ibland som om Garden State försöker lite väl mycket att vara så där skön, cool, och annorlunda. Det kändes bitvis lite konstruerat coolt.

En annan brist var att Braffs relation med sin pappa (spelad av en helt outnyttjad Ian Holm) inte reddes ut ordentligt. Jag väntade på en riktigt dust mellan de två men av det blev intet vilket var lite synd. Nåväl, det var mina klagomål. I övrigt är det förstås en stark debutfilm av Braff. En amerikansk version av Masjävlar ungefär. Det var även bra musik som ibland utnyttjades lite väl ofta. När det gäller musik så måste Donnie Darko var den optimala filmen. Där är all musik perfekt, så perfekt. Eh, sorry, Garden State var det. En stark trea blir det. Keep up the good work, Zach!

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Steamboy

23 november, 2012 2 kommentarer

Titel: Steamboy
Regi: Katsuhiro Ôtomo
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Jag såg den här filmen i september 2005 och eftersom Rörliga bilder och tryckta ord precis postat en recension så passar det bra att jag kontrar med min inte lika positiva dito. Dessutom steampunk-länkar den lite till min sista film på Stockholm Filmfestival, Tai Chi 0.

Steamboy är en ny anime från Akira-regissören Katsuhiro Ôtomo som handlar om Ray, en pojke i det viktorianska England. Hans far och farfar är forskare som upptäckt en metod att få ut enorma mängder energi ur en sorts ångmaskin i form av en klot, ett ångklot. Detta klot hamnar i händerna på Ray som därmed blir ett jagat byte. Nja, haha, väldigt snyggt men väldigt tomt är mitt omdöme om denna film. Det är en uppvisning i ruggigt snygg animering där man även fått till det här med blandningen av vanlig animering och 3D-animering (nåt som jag inte tyckte funkade i t ex Ghost in the Shell 2: Innocence). Vi får se häftiga maskiner, snygga miljöer och intressanta idéer men det är ändå väldigt tråkigt, faktiskt. Flickan Scarlett var nästan lika irriterande som toppliste-tjejen i Hunddagar (ja, i själva verket inte ens nära, men ändå). Temat från Akira och Metropolis går igen; det handlar om nån mystisk kraft som någon försöker utnyttja för att styra världen. Det funkar i Metropolis och allra mest i den mystiska Akira, men inte här. Det blir följaktligen ett underkänt betyg.

2/5

Arkiverad under Anime, Asiatiskt, Betyg 2, Film, Recension Tagged with , , , , , ,

Martial arts-måndag: Kung Fu Hustle (Gong fu)

22 oktober, 2012 8 kommentarer

Titel: Kung Fu Hustle
Regi: Stephen Chow
År: 2004
IMDb | Filmtipset

En vecka går snabbt och det är redan måndag igen och det betyder kung fu!

Efter att ha sett och gillat Shaolin Soccer så där lite lagom hade jag en del förväntningar på Kung Fu Hustle som de flesta verkar tycka är bättre än Stephen Chows fotbollsspektakel. Den nya filmen utspelas i det fattiga kvarteret Svinstian där det ökända Yxgänget än så länge inte härjar. Chow, som inte dyker upp i filmen förrän efter ett tag, spelar småtjuven Sing som gärna vill vara medlem i Yxgänget. Som substitut terroriserar Sing det till synes försvarslösa Svinstian och påstår sig tillhöra Yxgänget, vilket givetvis leder till att det riktiga Yxgänget snabbt är på plats. Strid utbryter mellan Yxgänget och de oanade kung fu-mästarna som döljer sig bakom kockar, skräddare, etc i Svinstian. Även tölpen Sing visar sig ha oanade krafter…

Ja, haha, vad ska man säga?! Tom & Jerry möter Stefan & Krister kanske. Bra är det i vilket fall som helst… INTE. Det är töntigt, fjantigt, larvigt, fånigt, men nästan aldrig roligt. Hyresvärdinnan med cigaretten ständigt i mungipan var hur jobbig som helst, även om hon i slutändan var en av de bästa karaktärerna (det säger en del om vad jag tycker om filmen). Jag vet att det är en parodi och att det inte är på allvar förstås men för mig blev det bara en ytlig mix där man lånat hejvilt från alla håll och kanter utan att få ihop det till en helhet. Varför hade man plötsligt stoppat in en referens till The Shining? Det var ju bara larvigt och tillförde nada. Den humor som förekommer är så låg att inte ens Glocalnet kan konkurrera (min kommentar: recensionen skrevs då Glocalnet-reklamen sköljde över oss). När hyresvärdinnan och Sing har sin fåniga löporgie à la The Road Runner väntade jag bara på att den skulle ta slut, det var ju rena barnfilmen. Vad var detta?!

Det lustiga är att det förekommer ganska grovt våld, trots att humorn är så låg att den passar på dagis. Nu är det i och för sig ungefär samma våld som förekommer i just Tom & Jerry, dvs en form av tecknat våld som är helt orealistiskt. Det går inte att ta på allvar så det är väl helt ok och logiskt. Resten av filmen går inte heller att ta på allvar. Sen har Chow precis som i Shaolin Soccer lagt in smetiga, sentimentala scener som känns väldigt märkliga. Flashback-scenerna (där vi får se delar av Sings barndom) och scenerna mellan den stumma tjejen och Sing tyckte jag var rent pinsamma. Det fanns flera saker som var pinsamma, som t ex snubben som sprang omkring med byxorna nere (say what? kul? nä!) och trötta bögskämt.

Nu ska jag väl säga att det fanns en del snygga actionsekvenser och jag gillar även alla de olika kung fu-stilarna som förekommer. Roligast var kanske den gamle mästarens paddställning, haha. Men, när det gäller actionsekvenser så fanns här, inte oväntat, alltför mycket datorgenererade scener, t ex den i längden tröttsamma scenen med de två musikaliska kung fu-mästarna som skickade iväg dödliga ljudvågor i form av datoranimerade pirater. Nä, inte spännande. Ok, slutfajten (inklusive Lejonvrålet) mellan den gamle mästaren och herr och fru hyresvärd var helt ok och rolig. Men jag kan ändå inte ge filmen godkänt. Kan hända att jag inte kan tillräckligt mycket om humor från Hongkong för att fatta filmen men det ändrar ju inte det faktum att jag inte tycker det är speciellt kul.

2/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Crash

11 oktober, 2012 8 kommentarer

Titel: Crash
Regi: Paul Haggis
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Jag inleder ett tredelat minitema efter att jag räknade upp tre Oscarsvinnare i mitt The Artist-inlägg, tre vinnare som jag kanske inte tyckte var värd priset. Först ut är hyperlänkfilmen Crash som jag ändå värderar ganska högt.

Lite över tio år efter Robert Altmans Short Cuts kommer Crash av Paul Haggis, ett nytt drama med ett flertal parallella historier som utspelas i änglarnas stad, Los Angeles. Vi får följa en svart poliskommisarie (Don Cheadle), två svarta biltjuvar, en vit rasistisk polis med en sjuk pappa, en iransk invandrarfamilj, en latino-låssmed och några till, inklusive Sandra Bullock som fru till en distriktsåklagare spelad av Brendan Fraser. Det är mycket som kolliderar i den här filmen och då handlar det inte bara om bilar.

Många intensiva och välspelade scener var det gott om i filmen. Jag hade inte tråkigt en sekund. Bäst tyckte jag Don Cheadle, Matt Dillon (polisen som inte gillade svarta) och Thandie Newton (fru till en tv-regissör) var. Förutom att vara ett gripande drama var filmen även rolig då och då (främst kanske Ludacris paranoidmonologer). Dialogen var ruggigt välskriven och filmen vände och vred på fördomar som alla inte tror sig ha. Det är nämligen skillnad på vad du tror du är och vad du egentligen är och hur du egentligen reagerar i en viss situation. Man fick sig en liten tankeställare här (precis som karaktären spelad av Ryan Phillippe). Här gillade jag speciellt scenen då Ludacris i början klagar för sin kompis om hur Sandra Bullock när hon möter två svarta snubbar på trottoaren plötsligt tycks bli rädd och klamra sig fast vid sin man, varefter Ludacris och hans kompis… ja, ni som sett filmen vet vad som händer. Kul och lite oväntat.

Sen hade vi Matt Dillons karaktär som var ett svin på många sätt men som ändå visar att det är ens handlingar som visar vem man är, inte vad man säger. Precis som Ryan Phillippes karaktär får känna på vem han egentligen är. Hela filmen osar av rasproblem och varje scen handlar i princip om just detta, ja, det är ju det som filmen handlar om. Bitvis tyckte jag nästan det blev för mycket och nästan nåt av en parodi. Men kanske är det så det är i USA (mer aktuellt nu efter Katrina)… och i Sverige. När jag efter bion vandrade genom ett brittsomrigt Stockholm på väg till en pub för att se Sverige mot Kroatien i en VM-kvalmatch kom jag på mig själv att studera de människor jag mötte och fundera ”undrar vad som pågår i just de här personernas liv just nu?” samtidigt som jag noterade vilket etniskt ursprung personen hade. Det var en salig blandning av folk från alla världens hörn.

Vad som hindar mig från att ge ett högre betyg är att jag tyckte att sammanlänkningen av historierna kändes lite väl konstruerad och osannolik (t ex när Matt Dillon kommer till en olycksplats för att försöka rädda just den här personen). Om man jämför med en film som Magnolia så är den filmen uppbyggd på ett annat sätt. Där kändes inte personernas liv sammanlänkade på samma lite konstruerade sätt som jag tyckte var fallet i Crash. Jag tyckte man gjorde lite för mycket av en grej av just detta (liksom i 21 Grams som jag sett att en del jämfört Crash med). Med det sagt, så måste jag samtidigt säga att jag nästan alltid gillar just idén med antal parallella historier som vävs in i varandra.

Jag tyckte historien om den iranske mannen kändes lite konstig. Av nån anledning tyckte jag inte den passade in i resten av filmen. Jag gillade inte heller den scenen som många kallar den starkaste i filmen där just den iranske mannen, latino-låssmeden och hans dotter är inblandade. Nja, jag tyckte den kändes bara ”för mycket” med övertydlig musik och utdragen dramatik. Jag måste säga att det på nåt sätt var Dillons karaktär som i mångt och mycket sammanfattade filmen genom vad som hände honom. Ok, det är givetvis en bra film och jag blev gripen av den så det blir en fyra, knappt men klart.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Hyperlänkfilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Super Size Me

6 oktober, 2012 4 kommentarer

Titel: Super Size Me
Regi: Morgan Spurlock
År: 2004
IMDb | Filmtipset

För ett tag sen såg jag Morgan Spurlocks film The Greatest Movie Ever Sold. Det kommer en recension av den imorgon men först tänkte jag att kunde passa med en gammal text om hans film från 2004 om skräpmat.

Morgan Spurlock har tydligt inspirerats av Michael Moore i denna dokumentär om den amerikanska snabbmatsindustrin. Det hela börjar med att två tonårstjejer stämmer McDonald’s för att de serverar dålig mat som ger övervikt. Visst, det låter som ett ganska lönlöst och dumt försök att skylla på nån annan för att man äter dålig mat, men om nu McDonald’s påstår att deras mat är nyttig och kan ätas dagligen så finns det väl en poäng. I rättegången säger dock McDonald’s att det är allmänt känt (!) att deras mat inte är nyttig och att den som äter på McDonald’s får skylla sig själv. Det känns som något av en paradox att en restaurang säger nåt sånt (om de säger motsatsen så ger de ju de tjejerna rätt), men jag får nog hålla med att man får skylla sig själv. Bra reklam för McDonald’s i vilket fall som helst… NOT!

Morgan Spurlock slår in en del öppna dörrar för att visa att det förhåller på det viset också, dvs att McDonald’s mat inte är nåt som man ska leva på. Han käkar Big Mac, Chicken McNuggets och Quarter Pounder en masse i 30 dagar. Dessutom ska han inte röra på sig så himla mycket heller, utan vara ungefär lika stationär som medelamerikanen. Det kan bara gå på ett sätt: Spurlock går upp tio kg i vikt, får dåliga lever- och blodvärden, och mår allmänt dåligt. Parallellt med detta experiment får vi ta del av en del fakta om hur feta amerikanerna är, hur sjukligt överviktiga de faktiskt är. Själv tror jag en del av problemet är maten förstås, men viktigare är att folk inte rör på sig. Motionera mera!

Det som jag tyckte var intressantast var när Spurlock besökte amerikanska skolor för att titta på maten som serverades där. Det var ganska häpnadsväckande. Här käkades kakor, choklad, pizza-slices och läsk till lunch. Ja, ja, det ska väl börjas i tid antar jag, hehe, och det hela stöttas av den ondskefulla snabbmatsindustri-lobbyn. Javisst, det är förstås vinklat för att få fram en poäng (statistik över alla skolor i USA fick vi förstås inte), men jag tycker nog den går fram i just detta fall: den mat som serverades på den skola som besöktes var usel. Sen visade Spurlock också på ett bra sätt det här med att barnen liksom dras in i McDonald’s-världen redan som småttingar. Det ska vara ett mysigt äventyr att besöka McDonald’s: här är det trevligt, det är bollhav, det är lekhörna och leksak till maten. Smått äckligt om man tänker efter lite faktiskt. Eller – man behöver inte tänka efter så mycket. Det handlar om pengar som vanligt.

Som film är Super Size Me ok men blir efter ett tag lite enformig och upprepar sig. Vi förstår ganska snart att Morgan mår ruttet i och med sin McDiet och vi behöver inte se så mycket mer av det. Samtidigt är det just detta som har gjort att den har fått uppmärksamhet. En ”vanlig” dokumentär skulle inte få samma genomslag, helt klart. Därmed så fyller den väl sitt syfte men som film blir den inte bättre för det. Sen kände jag Michael Moores skugga hänga över filmen i scenerna där Morgan försöker få tag i en McDonald’s-representant för att ställa frågor och ständigt misslyckas efter otaliga telefonsamtal. Nu är det väl så att filmen faktiskt fick McDonald’s att t ex lägga av med sin Super Size-meny (den är grotesk, helt klart) och att börja tänka mer hälsomedvetet. Detta är förstås bra, men det gör, som sagt, inte Super Size Me till en bättre film. Själv har jag inte ätit på McDonald’s på ungefär fyra år. Det är inte gott, helt enkelt.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,

Maria Full of Grace

5 oktober, 2012 4 kommentarer

Titel: Maria Full of Grace
Regi: Joshua Marston
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Maria är en ung tjej i Colombia som efter att ha blivit gravid och slutat sitt jobb på en blomsterfabrik tar beslutet att bli knarksmugglare för att få ihop pengar till sig och sitt kommande barn. Pappan till barnet är slashas som hon inte bryr sig om och hennes familj (mamma, syrra, mormor) har inte nån förståelse för att hon slutat på blomsterfabriken. Hon säger inget om att hon ska smuggla heroin till New York i form av 63 små påsar i magsäcken. Efter att hon klivit på planet finns ingen återvändo, bara risker. Hon kan bli avslöjad av tullen eller så kan nån av påsarna spricka (vilket med största sannolikhet innebär döden).

Maria Full of Grace är ett välspelat drama som visar på hur desperata personer ibland tar desperata beslut. Om man vill kan man dra vissa paralleller till Lilja 4-ever. Hela filmen har nåt desperat (och lite sorgligt) över sig, både när vi första gången får möta Maria i Colombia och senare när filmen utspelas i New York. Nåt filmen visar, och som känns sant, är att vanliga personer (”hederliga” men i behov av pengar) utnyttjas – i det här fallet för att smuggla knark till rikare länder. Det här är nåt som pågår, men det är ju lätt att blunda för det man inte ser.

Rent filmiskt är Maria Full of Grace välgjord. Då och då kunde jag dock tycka att Catalina Sandino Moreno (Maria) kändes något stel, lite frånvarande. Bitvis är hon dock strålande – märkligt. Musik, foto och insatser från övriga skådisar bildar en bra helhet. Bra är att regissören, amerikanen Josh Marston, valt att göra en film där folk pratar sitt modersmål. Allt känns rätt och mer äkta helt enkelt. Inga krystade scener där skådisen först pratar några fraser spanska för att sen övergå till engelska. Nä, i det här fallet hade det helt enkelt inte funkat. Bitvis är filmen en thriller. Speciellt på planet infinner sig en svettig känsla med några obehagligt desperata scener.

I New York så lever filmen på den känsla av att vara utlämnad som Maria känner. En scen som kändes något ologisk och konstig var när Maria kräver pengarna som en kamrat som det gick sämre för egentligen skulle ha haft. Just då kändes det som att utmana ödet. Det kändes lite som om man ville visa hur godhjärtad Maria var. För mig räckte det med att hon var mänsklig. Jag tycker att det var bra att filmen ändå inte utvecklades till en regelrätt thriller utan att det i stället fokuserades på Marias känslor och de beslut som hon måste ta. I slutet tar hon ett beslut som liksom ställer hela filmens logik på ända, och visar på att hon är en stark människa. Genomgående är filmen mycket bra och därför blir det en svag fyra. Jag gillade även musiken, som om det nu skulle vara en bra slutpoäng.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

The Aviator

4 september, 2012 10 kommentarer

Titel: The Aviator
Regi: Martin Scorsese
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Igår lovade jag en recension The Aviator och med två timmar kvar till midnatt så uppfyller jag mitt löfte. Recensionen skrevs 2006 och återigen var det alltså dags för Leonardo DiCaprio. Hur skulle han sköta sig den här gången var frågan. En liten parentes är att jag verkligen ogillar den svenska titeln på filmen. Det är ett slappt och felaktigt sätt att anpassa titlarna till Sverige.

Martin Scorsese tycks ha hittat en ny favvoskådis i Leonardo DiCaprio. Först spelade han bråkstake i Scorseses Gangs of New York och nu spelar han excentriske miljonären och mångsysslaren Howard Hughes. Filmen fokuserar främst på Hughes stora intresse för flygning och speciellt då han försöker utmana flygjätten Pan Am genom att bli först med kommersiella Atlantflygningar. Vi får även se Hughes i Hollywoods filmvärld där han producerar filmer som Hell’s Angels och Scarface samt umgås med filmstjärnor som Katharine Hepburn (Cate Blanchett). En annan sida av Hughes är hans tvångstankar och fobier som bara blir värre och värre.

Nja, tyvärr tyckte jag inte det här var nåt vidare. Det känns väldigt långt från mästerverk som Raging Bull och Goodfellas (som nog är mina favvofilmer av Scorsese). Allt är väldigt välgjort, det ska sägas. Fotot, skådisar och ljudspåret – inget av det är nåt man kan klaga på. Men det känns på nåt sätt väldigt opersonligt. Det känns i alla fall inte ”Scorsesigt”. Det är för svulstigt, storslaget, och jag saknar en personlig touch. DiCaprio är inte dålig, men filmen känns som den är full med scener som känns konstruerade för att DiCaprio minsann ska få visa vilken bra skådis han är.

Jag grips aldrig av personen Hughes, Ja, han har sina egenheter och fobier men jag tycker aldrig det blir intressant. Bäst i filmen tyckte jag faktiskt Alec Baldwin (som Pan Am-chef) och Alan Alda (som ”Pro-Pan Am-senator”) var. Inte så konstigt kanske eftersom de spelade ”skurkarna” och såna roller brukar man ju oftast gilla. Nja, jag vet inte riktigt: ett rikemansbarn med bakteriefobier som bygger vidare på en förmögenhet han ärvt som sen tar strid med ett annat storföretag när det gäller monopol inom flygtrafiken. Det blir helt enkelt inte tillräckligt angeläget för mig. Betyget blir en svag trea. Anledningen till det knappt godkända betyget är väl ändå att det är en välgjord film. Lite meningslös, men välgjord och möjligen sevärd.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Darwin’s Nightmare

20 augusti, 2012 6 kommentarer

Titel: Darwin’s Nightmare (Darwins mardröm)
Regi: Hubert Sauper
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Det här var en ganska hajpad dokumentärfilm när det begav sig för typ sju år sen som typiskt nog visades på den politiskt korrekta biografen Zita i Stockholm och det var där såg jag den. Som vanligt när det gäller dokumentärer så kunde jag gissa betyget redan innan jag såg filmen.

Darwins mardröm handlar om vad som händer kring Victoriasjön i Tanzania. På 30-talet inplanterades, nästan på skoj, den glupska rovfisken nilabborren. Nu 70 år senare har den gjort slut på i princip alla andra fiskar i sjön och den exporteras i stora lass till Europa. Transportplanen flygs av ryska piloter som, antyds det i filmen, kommer med vapen till diverse krig och lämnar Afrika med fisken, och där emellan hinner de besöka prostituerade. Allt pågår medan lokalbefolkningen svälter, eftersom de inte har råd att själva köpa fisken. Håhåjaja.

Ja, det vilar en obehaglig stämning över den här filmen. Det är faktiskt nästan en overklig stämning trots att det ju är en dokumentär. Vissa av personer som intervjuas i filmen känns overkliga, cyniska och smått läskiga, bl a några av de ryska piloterna eller mannen som är vakt vid ett sorts fiskforskningscentrum (och som blir något av vår guide i filmen). Några av dessa intervjuer är riktigt bra, t ex när vakten berättar om hur det är att vara vakt eller cyniskt konstaterar att ett krig inte vore helt fel (då får man ju bra betalt). Även när till slut en av de till en början oförstående och känslolösa ryska piloterna sänker garden och berättar ”en liten historia” om vapenhandeln är det bra film.

Obehagligt var också när man får se ett grupp barn slåss om det i en gryta nylagade riset som ska räcka till många. Desperation och hunger som får en att inse att vi har det rätt bra i Sverige… trots trängselskatter. Filmens brist tyckte jag var att den inte kändes helt fokuserad. Vad är det egentligen regissören Hupert Sauper försöker få fram? Eller vad han försöker få fram är väl ganska klart. Det är bara det att ibland blir det liksom som att slå in öppna dörrar. Att mitt i historien om fisk, svält och vapenhandel även visa en aidssjuk kvinna tar snarare fokus bort från historien i stället för tvärtom.

Det som skildras i filmen är helt absurt. Det är ganska självklart att det kommer in vapen med planen samtidigt som fisken exporteras och lokalbefolkningen svälter. Allt cirklar kring denna fiskindustri. Det är en ond cirkel med fattigdom, vapenhandel, globalisering och prostitution. Om ni har sett Hotell Rwanda och eXistenZ så tycker jag det är som en blandning av dessa två filmer. Det absurda i förhållandet mellan Europa och Afrika skildrat i Hotell Rwanda blandat med fiskfabrikscenerna från eXistenZ. Mitt i all misär finns ändå en livsglädje bland afrikanerna. De verkar liksom ta dagen som den kommer och leva i nuet på ett skönt sätt. Som sammanfattning så kan jag säga att som vanligt så betyder inte ett viktigt ämne detsamma som en bra film. I det här fallet är det dock en bra film, men inte en kanonbra film.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →