Avicii: True Stories (2017)

Nu när the interwebs gått vidare till andra nyheter så postar jag mitt lilla inlägg om dokumentären om Avicii. Jag hade faktiskt tänkt se den under Malmö Filmdagar i höstas men dels var det en väldigt lång film och dels hade man ställt in det besök som skulle ha varit. Vi som var där nere i Malmö spekulerade i om det var Avicii själv som skulle ha kommit men hoppat av. Det där med längden är det möjligt att jag minns fel om, men jag har för mig att den version vi skulle få se var uppåt tre timmar och innehöll en del i slutet med hela Aviciis avslutningskonsert. Det kändes lite för mycket för min del.

Avicii: True Stories som dokumentären heter såg jag nu till slut på SVT Play efter att Tim Bergling (som Avicii heter ”på riktigt”) tråkigt nog lämnat jordelivet. Med den vetskapen så var det en speciell dokumentär att se. Det kändes väldigt lätt att läsa in negativa saker i allt man såg på ett sätt som man inte hade gjort utan den vetskapen. En sån sak som att Tim vid ett tillfälle säger ”jag kommer dö!” och att han inte kan fortsätta sitt turnerande liv känns ju extra tung. Om jag inte hade vetat vad jag nu vet så hade jag nog bara tänkt att det var ett talesätt. Som det var nu så blev det hela så tråkigt och tragiskt.

Jag drar paralleller till Michael Jackson och Prince. Precis som Tim så levde dessa artister liv med en mängd olika mediciner som skulle hålla dem flytande. Till slut så funkar det helt enkelt inte.

I dokumentären så framställs personerna runt omkring Tim som ett gäng dudes som inte verkar vara så… vad ska man säga… empatiska. När Tim försöker förklara hur han mår möts han mest av kommentarer som ”ja, ja, men bara en konsert till”. Jag är säker på att det finns en viss, eller förmodligen en stor del, sanning i det men jag är även säker på att filmmakarna valt att vinkla det på det sättet. De vill ju berätta en story. Precis som Malik Bendjelloul gjorde i Searching for Sugar Man. Jag köper det i bägge filmerna. Ibland är inte sanningen rakt upp och ner det som är mest äkta.

Det som ändå är uppenbart i filmen, hur mycket man än vinklat det, är att Tim inte mår bra. För honom var det helt rätt beslut att ställa in turnélivet och försöka hitta sig själv. Filmen slutar på ett hoppfullt sätt vilket kändes bra samtidigt som det ju gjorde saken än mer sorglig.

Vid tiden för sin död hade Tim i princip färdigställt ett helt nytt album. Det jag undrar nu är vad som kommer hända med det och vilka som kommer tjäna pengar på det. The show must go on.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nej, jag har fortfarande inte hört en enda låt av Avicii förutom de korta delar man får höra i filmen. Den där avslutningskonserten som jag nämnde inledningsvis var inte med i den version som finns på SVT Play och som går att se där fram till 31 juli.

Cold Mountain (2003)

Fram tills att jag såg filmen det handlar om idag så hade jag inte mycket till övers för Renée Zellweger. Jag har svårt att säga vad det egentlig var som störde mig. Men i vilket fall så ändrade jag delvis uppfattning efter att ha sett Cold Mountain i september 2008.

Anledningen till att jag såg den här filmen är att jag var i Rumänien i somras (min kommentar: det här var alltså för tio år sen). Ja, det är nämligen så att Åter till Cold Mountain spelades in just där vi vandrade i bergskedjan Karpaterna i Transsylvanien. Så jag var ju tvungen att kolla in rullen som jag dock misstänkte skulle vara ganska smetig med en jobbig Renée Zellweger i en av huvudrollerna.

Hmm, det visade sig vara en film som överraskade positivt och dessutom var Zellweger för första gången inte så kväljande att en spypåse krävdes. Nicole Kidman spelar dottern till en predikant i den lilla bergsbyn Cold Mountain i North Carolina. Kidman blir kär i Inman, en ung snickare spelad av pretty boy Jude Law. De båda hinner förstås knappt kyssas innan de skiljs åt då inbördeskriget bryter ut och Inman rycker in i armén för att slåss för sydstaterna.

Förutom att filmen är väldigt välgjord rent generellt (fotot, skådisar, osv, bla bla) så har den nåt extra som jag har litet svårt att sätta fingret på. Handlingen växlar mellan Kidmans bestyr på gården som hon försöker sköta (senare i filmen med Zellwegers hjälp) och Inmans väg tillbaka från kriget. När det är fokus på Inman så är det en road movie, och såna filmer gillar jag nästan alltid. Och så är det ju ett historiskt kostymdrama, och det brukar jag också oftast gilla.

Filmen känns överraskande och slingrar sig fram på ett sätt som man inte riktigt är van vid. Den känns oortodox, helt enkelt. Den har en rå och opretentiös känsla som jag gillar. Det dyker upp riktigt duktiga skådisar som gör korta men strålande insatser i form av personer som Inman möter på sin långa väg hem. Bäst och roligast är Philip Seymour Hoffman som en predikant som inte lever som han lär. Några andra som är värda att nämnas: Natalie Portman, Donald Sutherland, Brendan Gleeson och Giovanni Ribisi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Så här vackert var det i Rumänien så förståeligt att man spelade in filmen där.
Klicka på bilden för fler bilder.

I Trumpland med Filip & Fredrik (2016)

Filip och Fredrik la jag märke till första gången i och med deras serie High Chaparall som började sändas 2003. High Chaparall gick ut på att det svenska radarparet åkte runt i USA och träffade b- och c-kändisar. Jag tyckte många av avsnitten var både roliga och fascinerande. Favoriterna är nog Gary Busey (det mesta), Fabio (Filips motorcykelkrock) och Philip Michael Thomas (Magic cookie-sången).

I dokumentären I Trumpland med Filip & Fredrik, som går att se på Dplay, försöker F&F ta reda på varför Donald Trump har så stort stöd i USA. De besöker gruvstaden Grundy, den plats i USA med högst Trumpsupporterdensitet.

Man kan säga att fördomarna om white trash-USA både bekräftades och kom på skam. F&F har ett nyfiket och öppet sinne när de snackar med folk, vilket gör att man får en förståelse för Grundy och dess invånare. Allt är inte svart och vitt. Vissa saker är dock svåra att förstå. De flesta vi träffar framhåller Gud som det absolut viktigaste i sina liv. Vi får höra från en man att en kvinna, ingen kvinna, skulle kunna ha en ledande position på vilken nivå det än gäller. Varför inte? Jo, det står ju i Bibeln att mannen ska styra i sitt eget hus.

Historiskt har stan varit beroende av sin gruvdrift. Nu har nästan alla kolgruvor stängt ner och folk lämnar Grundy. En stor andel av de äldre som jobbat i gruvorna dör i förtid i lungcancer eller är förtidspensionerade. Grundy är en dyster stad.

Om då Donald Trump kommer och säger att han ska satsa på kolgruvor och Hillary Clinton säger att hon ska fortsätta med nedstängningen och göra gruvarbetare arbetslösa. Ja, då är det inte svårt att förstå vem som får Grundys röst.

De röstar alltså för den person som vill fortsätta med den gruvdrift som gör alla som jobbar med den sjuka. Ja, för som de ser det så har de inget annat alternativ.

F&F träffar sin vana trogen en del härliga original och udda personligheter, och alla ska rösta på Trump i det kommande valet. Vi får träffa det gamla paret där mannen har väntat 60 år på att få sin ungdoms kärlek. Efter att hans bästa kompis dött får han chansen eftersom det var just den bästa kompisen som fick damen på kroken då för 60 år sen. Nu är det hans tur.

Vi får lära känna unge D-Train, Grundys förste rappare. Grundy, som ligger vid Appalacherna, är en stad fylld med bluegrass och country. Hip-hop… inte så mycket. Filmens klimax och det som allt leder fram till är D-Trains första live-uppträdande nånsin på Grundys årliga marknad. D-Train verkar fullkomligt livrädd.

Slutligen vill jag poängtera att filmen spelades in sommaren 2016, alltså några månader före presidentvalet. F&F (och regissören Karin af Clintberg!) ska ha kredd för att de inte gör nån nidbild av Grundy per automatik bara för att det är ett Trump-fäste. Man hade ju kunnat tänka sig det eftersom det då verkade galet och osannolikt att Trump faktiskt skulle vinna. I alla fall tyckte jag det som naiv svensk. Men, nej, de gör öppna porträtt av människor som gör att de som skildras framstår som just människor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Deadline (1971)

Lagom till midsommar har den svenska katastroffilmen (!) Den blomstertid nu kommer biopremiär. För mig är den ett garanterat biobesök då katastroffilmer är en av mina favoritgenrer.

Just genrefilm rent generellt är ju Sverige oerhört svaga inom. Nu är det kanske inte så märkligt då det ju behövs en rejäl budget för att få explosioner och dylika ting att se trovärdiga ut på vita duken. Nu kan man ju i och för sig göra annan typ av genrefilm som kanske inte kräver en jättebudget. Inom skräck, action och thriller finns ju ändå några exempel på lyckade svenska försök även om de inte är många. De två sistnämnda genrerna kanske är för breda för att ingå i begreppet genrefilm?

Men om vi håller oss till katastroffilmen så kan jag inte komma någon svensk sådan. Dessa filmer verkar uteslutande komma från USA. För några år sen gjorde vi dock välförtjänt vågen för den norska Bølgen. Sverige då? Ja, om man går in på Wikipedia och kategorin svenska katastroffilmer får man upp just den kommande Den blomstertid nu kommer.

Men vänta nu, det finns en träff till?! Vad är detta? Deadline från 1971. Varför har jag inte hört talas om denna film? Den måste ju givetvis ses. Vad passande då att den nyligen restaurerats och digitaliserats av SFI (tack!) och att den gick att se på SVT Play (inte längre tyvärr).

I Deadline kraschar ett flygplan med biologiskt stridsmedel utanför kusten i Skåne. In mot den den lilla semesterorten Mölle sveper en giftig dimma som gör folk sjuka. Till en början verkar det inte vara så allvarligt men sen sker nån form av mutation och människor börjar dö. Mölle spärras av. Ingen får lämna och ingen får komma in.

I fokus i filmen är Kent-Arne, en busschaffis som råker befinna sig utanför Mölle när katastrofen sker. Hans fästmö Elsebeth och hans syster Evabritt med familj är kvar inne i Mölle. Kent-Arne försöker med alla medel ta sig tillbaka till Mölle.

Tyvärr var ju det här inte så bra, vilket var riktigt synd. Jag gillar försöket, eller åtminstone konceptet katastroffilm i Sverige. Om det funkar så tror jag nämligen det kan funka bättre än den amerikanska versionen beroende på att det känns närmare helt enkelt.

Deadline lyckas dock inte. Filmen lider nog en aning av sin låga budget. Man har lyckats skaka fram två Draken-plan som flyger förbi några barn på stranden i inledningen, några polisbilar, några poliser som skjuter med k-pist en gång, en buss som kör igenom en avspärrning och en bil som blir jagad av en lågt flygande helikopter. Ja, när jag räknar upp allt så var det kanske inte så lite ändå. Men det känns väldigt amatörmässigt allting.

Skådespelarensemblen är en blandning av etablerade skådisar och lokala förmågor från Mölle (kändes det som). Delar av filmen är gjord i en sorts dramadokumentär stil. Det kändes mest stelt när vi fick se myndighetspersoner sitta i ett möte för att diskutera hur man ska lösa situationen. Lite som att titta på ett rollspel där ett kristeam ska träna på olika tänkta scenarion. En militär pratar som om han blev intervjuad i Rapport.

Blandningen av riktiga skådisar och den slumpmässiga skåningen från gatan var störande. Evabritt (spelas av Evabritt Strandberg) och hennes man (Stig Torstensson) pratar rikssvenska medan deras två döttrar pratar grov skånska. Huh? Hur gick det till? Och jag ber om ursäkt direkt… men den där skånskan som kommer ur barnens munnar, jag tål den inte. Det var som få öronen indränkta med råolja och vattgröt.

Filmen har ett element av flum som jag inte tycker passar in. Som jag nämnde tidigare så påminde delar av filmen om en dramadokumentär. Andra delar kändes som en ren dokumentär, t ex när vi plötsligt får se musikgruppen Pan sitta och jamma i en meningslös scen. Även slutet av filmen tycker jag i viss mån urartar när folk driver omkring vid stranden och bara flummar (i brist på bättre ord).

Filmen kom ut 1971 och då är det kanske inte så konstigt att den har politiska inslag i form av en del samhällskritik. Demonstrationer utbryter. Folket kräver svar från de feta makthavarna som ju givetvis inte går att lita på. Och, jo, när makthavarna delvis ser positivt på det som har hänt och bakom lyckta dörrar droppar repliker som ”Vi har serverats ett humanförsök. Ett försök på levande människor” då finns det anledning att vara misstänksam (åtminstone i filmens verklighet).

Det positiva med filmen är dess värde som tidsdokument och därför var det helt klart var kul att se den. Att tidsandan var annorlunda märks tydligt. Jag konstaterar att synen på nakenhet och sex var bra mycket mer öppen, i alla fall så som filmen framställer det. Som vanligt är det även härligt att se miljöer, bilar, kläder och frisyrer från en svunnen tid. Det lustiga var ändå är att just hår- och klädmodet inte kändes speciellt omodernt. Då är det ju värre när man ser filmer från 80- och 90-talet.

Jag delar ut en stabil tvåa och ser fram emot Den blomstertid nu kommer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Även Fiffis filmtajm har skrivit om Deadline.

 

Inglourious Basterds (2009)

Vilka Quentin Tarantino-filmer har jag inlägg om på bloggen? Ja, det verkar som att det bara är de allra senaste, dvs The Hateful Eight och Django Unchained. Dags att gräva fram en gammal recension av en av de som saknas. Texten skrevs i september 2009.

Jaha, då har jag (för en vecka sen) sett den mest hajpade (väl?) filmen här på forumet. Jag minns när jag såg Pulp Fiction på bio när den kom. Det var nåt alldeles extra tyckte jag då. Och jag tycker fortfarande att Pulp Fiction är en femma, tror jag i alla fall. En rolig anekdot från Pulp Fiction-visningen är att en av mina kompisar svimmade under scenen då Vincent ska spruta adrenalin i hjärtat på Uma Thurman. En annan lite lustig sak är att när jag kom hem efter att ha sett Inglourious Basterds så slog jag på teven och vilken film och vilken scen hamnar jag mitt i? Just det, sprutscenen från Pulp Fiction, haha. En slumphändelse som såg ut som en tanke.

Nåväl, Inglourious Basterds var det. Mjaha, jag tycker inte filmen riktigt handlar om nånting. Det är som en filmfilm. Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det men en filmfilm är det bästa jag kan komma på nu. Givetvis är den dialogtung, det är ju en Tarantino-film. Lite väl dialogtung tycker jag. Det passar i vissa filmer men kanske inte i en andra världskriget-rulle.

Inför Kill Bill 1 kände jag samma förväntan som många har gjort inför IB. Den skulle visas på Filmfestivalen och hajpen var stor, även från mig. Jag var snabb att fixa biljetter och jag blev inte besviken. Det blev liksom en grej som var större än filmen självt.

Jag vet inte, efter Kill Bill 2 och Death Proof känns det som Tarantino inte är lika spännande längre. Jag ville verkligen gilla IB, och det gjorde jag. Men jag ville gilla den mer. IB kändes lite som två filmer, dels den om oäktingarna och dels den som jag gillade mest, den om Shosanna (borde det inte stavas Shoshanna?) och hennes biograf.

När jag såg IB så tyckte jag aldrig att den var speciellt spännande, rolig eller nånting annat. I efterhand så har den växt något och vissa scener gör sig påminda, kanske främst scenen nere i källarpuben när Hammersmark (en bra Diane Kruger) och the Basterds ska mötas. IB är mycket välgjord, sevärd och med strålande insatser av skådisarna. Den enda som jag stör mig lite på är Daniel Brühl från Good Bye Lenin! som jag inte tyckte passade i sin roll som Zoller. Han känns för valpig.

Mina två favoritscener från filmen: 1. När Shosanna sminkar sig inför den ”sista” föreställningen till en riktigt bra Bowie-låt, 2. När samma Shosanna <spoiler> blir skjuten av Zoller </spoiler> i en vacker scen.

Jag skulle gärna vilja ge en fyra till QT och IB men tyvärr, det kan bara bli en stark trea.

Slutligen: ja, Christoph Waltz var bra i rollen som Hans Landa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag noterar med viss förvåning att jag använder uttrycket filmfilm för att, vad det verkar, beskriva nåt negativt. Så använder jag inte alls ordet idag. Idag betyder filmfilm för mig en riktigt rejäl och välgjord film som man direkt känner sig trygg i. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är ett exempel. Men i texten om Inglourious Basterds så tror jag att jag menar att filmen mer känns som en konstruktion och inte en organisk skapelse med ett äkta hjärta. Kanske är jag inne på nåt metaproblem också, att filmen på ett för mig störande sätt är för öppen med att den är just en konstruktion. Jag vet faktiskt inte, ärligt talat.

Anon (2018)

Anon är Andrew Niccols senaste film och tidsenligt hade den premiär direkt på Netflix, för bara några dagar sen. Jag såg den flimra förbi när jag letade efter nån hyfsat ny sf-rulle att kolla in. Den verkade lite intressant så jag tog en närmare titt på vad den handlade om. Jag såg att regissören alltså hette Andrew Niccol och då ringde det en klocka. Vad hade han gjort tidigare? Tre sekunder senare visste jag att han bl a låg bakom Gattaca, en film som jag verkligen gillade när jag såg den på bio, och In Time, en inte lika bra film. Min nyfikenhet var väckt och jag klickade på Spela upp.

Anon är en film noir i en science fiction-miljö. Eller är det tech noir man kallar den här typ av film? Ja, jag tror det. Tech noir. Det låter rätt för Anon.

Jag kände direkt igen mig från Gattaca, och även In Time. Vi har ett väldigt tydligt koncept. Många skulle kalla konceptet övertydligt, även jag. Och så har vi miljöerna, som är betonggrå, kalla, rena, kliniska, sterila, stiliserade, utan utsmycknad. Ja, vilka ord du vill som inte betyder värme.

Med tanke på filmens frånvaro av värme så framstår det ju som kongenialt att vi hittar Clive Owen i huvudrollen som den deppiga poliskommissarien Sal. Han brinner inte för sitt jobb direkt och resten av hans liv består mest av sitta hemma i soffan och tänka tillbaka på ett tidigare liv som han inte längre har. Visst låter det kul?

Vad är då filmens koncept? Jo, att världen har utvecklats till ett extremt övervakningssamhälle. Det behövs dock inga kameror för att övervaka. Nej, allt du ser med dina egna ögon spelas in och lagras i vad man kallar Etern, ett gigantiskt datalagringssystem. Om ett mord sker är det bara för polisen att spela upp filmen från offret och förövarens synvinkel. Case closed.

Det speciella är även att alla har tillträde till det som man själv har lagrat i Etern. (Polisen har förstås befogenhet att se allt från alla.) Så om du inte mindes vad du gjorde den där berusade natten för två veckor sen så är det inget problem. Dessutom behöver du ingen fysisk skärm att titta på. Nej, du öppnar det du vill se ”med tanken” och sen spelas det upp framför dina ögon som om du hade en liten IMAX-duk på insidan av dina ögon.

Detta geniala övervakningssystem har, enligt filmen, lett till att det i princip inte längre finns nån brottslighet i världen. Men inget som har programmerats kan inte hackas, och kommissarie Sal dras förstås in i en utredning om en serie mordfall där mördarens identitet är okänd pga av nån (mördaren?) har lyckats radera delar av det som har lagrats i den ohackbara Etern.

Jag är svag för den här typen av konceptfilmer, precis som Andrew Niccol själv verkar vara. Niccol har bl a regisserat och skrivit S1m0ne (2002), Gattaca (1997) och In Time (2011) och även (helt själv!) skrivit manus till The Truman Show (1998). Niccol är uppenbarligen besatt av övervakning, virtuell verklighet, identitet (mänsklig och annan) och ny teknik som vrider till dessa koncept ett eller två varv.

Några andra filmer som jag kom att tänka under titten på var Minority Report (brott löses med nya tekniska innovationer) och Strange Days (minne lagras för att kunna tas del av efteråt). Kanske hade Anon funkat bättre om nån av dessa filmers regissörer tagit sig an Niccols manus.

(Apropå filmtiteln Anon så insåg jag först dagen efter titten att det givetvis var Anonymous man syftade på. Jag trodde länge att det bara var ett nonsensord eller en person som hette så. Jag fattar inte varför jag inte insåg det direkt…)

Det som jag tycker filmen får till är hur den visar att ny teknik, hur smidig den än är, på ett sätt skapar ett samhälle med mer distans (en typ av distans i alla fall) mellan människor. Ta en sån sak som Swish t ex. Swish är jättebra men att klicka på sin app är inte samma sak som lämna över 300 kronor i sedlar (inga guldpengar!) till sin vän för den där middagen. Handlingen blir mindre symbolisk och jag tycker även man tappar lite av värdet av pengarna i sig. Eller är det bara jag? Men jag gillar verkligen Swish.

I filmen behöver man inte nån app i en mobil. Det förekommer inga mobiler. Allt sköts via nån typ av internt system som programmerats in i allas hjärnor. Ska du ge dricks på ett fik dyker det upp en miniräknare på din inre display och så procentsatserna 0, 10, 20 och 30. Du behöver inte ens titta på den som säljer kaffet.

Just det där med ögonen var intressant. Det är som att ingen i filmen tittar på varandra. De tittar allt som oftast på sin inre display, även när de pratar med varandra. Ja, jag skrev ju tidigare att det var övertydligt. Men ändå inte överdrivet; det är ju bara att åka tunnelbana i Stockholm.

Jag tänkte på detta när jag var ute och promenerade idag. Jag gick förbi en grupp människor som verkade hänga med varandra. Två satt i en bil med ena dörren öppen parkerad vid en trottoar, och tre andra stod på trottoaren intill bilen. Samtliga glodde ner på sina mobiler. Det såg lustigt ut just för att de var så många. Jag vet inte om de väntade på en sjätte person eller vad de höll på med men det såg lustigt ut och jag var sugen på att ta en bild. De hade förmodligen inte märkt nåt.

Anon är kanske en lite för liten film. Kanske är filmens budget för låg för just den typen av film den försöker vara. Det är samma gråa och kliniska miljöer hela tiden. Det blir för statiskt, lite som Clive Owens ansiktsuttryck. Fast jag tycker Owen av samma anledning passar i den här typen av roll precis som i Children of Men. Det ska vara dystert.

Film noir-stämningen funkar kanske inte fullt ut. Känslan av sleeze man vill förmedla med droger, dricka och prostituerade känns lite krystad och mest ofräsch.

Jag ger ändå Niccol med tvekan godkänt. En svag trea blir det. Det hade kunnat vara en tvåa lika gärna men jag ska sluta vara så gnällig (förutom när det gäller populära MCU-filmer).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Amanda Seyfried spelar för övrigt ungefär samma roll här som i In Time. Lite längre peruk bara.

 

Måste gitt (2017)

Aj då, jag upptäckte nu att jag inte skrivit ner några anteckningar efter att jag såg Måste gitt på bio för över ett år sen. Hur hantera detta? Se om den? Hmm, nej, så bra var den inte.

Betyget vet jag i alla fall. Jag gav den det tråkiga medelbetyget 2,5/5. Jag minns att jag var relativt pepp på filmen efter att ha sett trailern. Jag tyckte den hade nåt. En kriminell lirare, Metin (Can Demirtas), hamnar på en skådespelaraudition där han ska spela en gangster. Enkelt tycker Metin då det ju bara är att spela sig själv. Han skrämmer slag på panelen (som bl a inkluderar Lena Endre).

Efteråt upptäcker Metin att han har glömt sin dagbok. Inte så farligt kanske, även om man ju inte vill att nån olovligen läser ens dagbok. Fast för Metin är det skillnaden mellan liv och död, bokstavligen. Metin skriver nämligen om allt (allt!) som händer honom i kriminella världen. Personer, tid, datum, allt. Dagboken är därmed hett stoff för exempelvis polisen.

Metins dagbok hamnar så småningom hos ett bokförlag som gillar det som de läser. Det här ju den nya Jens Lapidus för fasen! Framtidsutsikter: goda. Vilken känsla och inblick i hur det funkar i verkligheten. Vilken research som måste ha lagts ner. Och vad bra författaren har fått till språket!

Metin får nu ägna resten av filmen åt att försöka få tag på dagboken samtidigt som han ju är sugen på att hoppa på den där bokdealen.

Som sagt, jag gillade upplägget. Det fanns en hel del humor i kulturkrockarna. Men jag vet inte om det räckte till en långfilm. Manuset är inte speciellt välskrivet. Det kändes alldeles för spretigt. Slutet tyckte jag blev stressat och ologiskt. Nu har jag lite svårt att minnas detaljer så kan nog inte komma med så mycket mer än så.

Jo, förresten, det förekom en del sentimental inslag där Metin tänkte tillbaka på sin barndom och ett träd som han planterade tillsammans med sin pappa (eller farfar?). Nja, jag vet inte, jag fick inte ihop det med resten av historien.

En sista grej är filmtiteln som jag tycker är riktigt bra. Måste gitt. Det lockar på nåt sätt. På engelska har filmen fått heta A Hustlers Diary. Nja, inte lika bra, framförallt för att man missar hela språkgrejen. Och språk är ju det bästa som finns.

Ja, jag hamnar alltså på det så tråkiga medelbetyget. Rolig filmidé, lite sämre genomförd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om ni vill läsa om några som gillade filmen mer än jag gjorde så kolla in hos Fiffis filmtajm.

 

Avengers: Infinity War (2018)

Avengers och vi tittare har nu nått fram till slutdestinationen (ja, nästan i alla fall) efter splittringen i Civil War och mellanlandningar i Doctor Strange, Guardians 2, Spider-Man: Homecoming, Thor: Ragnarök och Black Panther. Alla (alla!) är verkligen med. Ja, förutom myrmannen och pilbågsmannen som tydligen frivilligt (?) satt sig i husarrest efter det som hände i Civil War.

Avengers: Infinity War tar vid direkt efter händelserna i Ragnrök då ju asarna tvingades fly från sin hemplanet. Ur askan i elden kan man säga. De träffar nämligen på rymdens värsta bad guy Thanos, mannen med den stora hakan, och hans anhang. Thanos är på jakt efter tesserakten, kuben som vi minns från bl a The Avengers. Varför vill Thanos ha kuben? Jo, för att den innehåller Rymdstenen, en av de sex Evighetsstenarna. Dessa sex stenar planerar Thanos att placera i sin metallhandske, smidd av värmen från en döende stjärna, för att få oändlig makt över hela universum.

Eftersom två (om jag räknat rätt) av stenarna finns på jorden, hos Vision och Doctor Strange, så blir The Avengers tvungna att lägga gammalt groll åt sidan för att bekämpa Thanos som har skickat sina underhuggare för att ”samla in” stenarna.

Jag varnar direkt för spoilers. Varning för spoilers.

Jaha, det var väl helt ok det här, eller kanske på sin höjd ok, var min spontana reaktion efter visningen i söndags. Just denna typ av MCU-film som har en hel kader med superhjältar (och skurkar) brukar inte funka lika bra för mig som de filmer som fokuserar på endast en eller två personer. För mig blir det för rörigt, hoppigt och spretigt. Det är därför Winter Soldier är så mycket bättre än Civil War exempelvis, och det är därför jag gillar ursprungshistorier som Spider-Man: Homecoming och Ant-Man.

Det eventuellt positiva och komiska i att Guardians of Galaxy-gänget får träffa Tor och byta några ord med honom på vägen väger inte upp det negativa i att filmen aldrig hinner vila för mig. Vi hoppar från en story till en annan i ett round robin-schema. Lite som i slutet av Return of Jedi. Det är ett sätt att berätta som kanske inte passar mig.

Hur skötte sig Thanos? Var han bra som skurk? Mmm, hyfsad. Han var mer intressant än många andra skurkar. Han hade ett lite annorlunda syfte med sin plan då han inte bara ville utplåna allt liv för att få makt. Nej, han ville utplåna hälften av allt liv för att den kvarvarande hälften skulle få bättre liv. Beundransvärt.

Thanos datoranimerade ansikte gav mig ibland uncanny valley-vibbar samtidigt som det ledde till att jag ibland inte kunde ta honom på allvar just eftersom han var en cgi-figur. Jag tyckte dock Josh Brolins röst gav honom en bra tyngd, ett lugn och en annorlunda eftertänksamhet.

Av Thanos underhuggare, tydligen kallade The Black Order i serietidningarna, gillade jag en figur vid namn Ebony Maw. Han såg ut som Voldemort (ingen näsa!) fast med nån sorts hockeyfrilla istället för att vara skallig. Jag gillade hans stil och nonchalanta sätt att utöva sin telekinesi. Tyvärr avpolletterades han alldeles för lätt och tidigt.

Av hjältarna då? Jo, jag gillar oftast Tor men han var mest ihop med Guardians och jag har aldrig varit så förtjust i dem så då sänktes även Tor.

Steve Rogers, Captain America, är nog min favorit i filmen även om han inte är med så mycket. När jag tänker efter så är det ingen som är med så mycket. Det är kanske Thanos som får mest tid på duken?

När actionscenerna tog vid kände jag att jag zonade ut. Det förekommer bl a en lång sekvens i Wakanda som var trist.

Grundproblemet för mig är nog att jag inte blir engagerad av storyn eller rollfigurerna. Jag bryr mig inte jättemycket, och då är det svårt att gilla filmen jättemycket.

Det i sociala medier omtalade slutet där ett antal av våra hjältar ”dör” påverkade mig inte. Dels för att det tidigare i filmen hintades om att Doctor Strange manipulerade hela skeendet genom nån form av trick, och dels för att det även rent fysiskt framställdes som ett slags tidsresetrick som när Marty och hans syskon försvinner från ett foto i Tillbaka till framtiden. Det kändes som nånting som inte bara är möjligt att upphäva. Nej, det kommer med all säkerhet att upphävas i den fjärde Avengers-filmen.

Som helhet är det ändå en underhållande och helt ok film. Middle of the pack Marvel.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jag såg filmen på en bra visning i 2D på Rigoletto tillsammans med Henke. Jag får be om ursäkt för min spontana reaktion när du meddelade ditt betyg efter visningen. Men det var, som sagt, min spontana reaktion. För mig var underhållningsvärdet strax under det i Black Panther och eftersom den filmen inte alls föll dig på läppen så blev jag minst sagt förvånad. Men jag inser nu att vi helt enkelt uppfattar dessa filmer olika. De filmer jag gillar är inte dina favoriter, och vice versa.

Kolla nu in vad Henke skriver om filmen borta hos sig på Fripps filmrevyer.

Även Fiffi, Sofia och film4fucksake har delat med sig av sina tankar i skriftlig form.

The Day the Earth Stood Still (2008)

För drygt en vecka sen postade jag ett inlägg om den bästa filmen Keanu Reeves nånsin varit med i, en film som är bra på riktigt: The Matrix. Nu, i väntan på min recension av Avengers: Infinity War som droppar på onsdag, kommer här en gammal kortis om en inte riktigt lika bra film. Texten om The Day the Earth Stood Still skrevs i augusti 2009.

Originalet till den här sci-fi-rullen är en klassiker och riktigt bra (4/5). Det som är bra i den här remaken är inte mycket. Några saker finns det dock som jag uppskattade. Keanu Reeves med sitt nååågot stela spel passar perfekt som utomjording i obekväm människokropp. Jennifer Connelly är också godkänd även om det här inte är en skådespelarnas film. Fotot är bitvis ganska snyggt. Det var väl det ungefär. Resten är skräp. Historien segar sig fram som ett rostigt ooljat tröskverk. Det är totalt ospännande hela tiden. Bara en massa SWAT-teams och arméinsatser hela tiden (gäsp). Specialeffekterna är anonyma. Rymdskeppen är urtråkiga. Jag gillar egentligen grundidén (inte så konstigt eftersom jag gillar originalet), men, nä, regissören har inte alls lyckats att få liv i historien.

Filmen påminner en hel del om Knowing men den rullen tog ut svängarna mer och kändes mer oförutsägbar. Här leder liksom historien ingenvart. Vi kommer aldrig till nån höjdpunkt.

Och just det, kan nån ta bort den där ungen. Han är visst Will Smiths son. Bara ta bort honom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag noterer att filmens regissör är en viss Scott Derrickson. Vem är det frågar ni er? Jo, han har gjort en av mina absoluta skräckfavoriter från de senaste tio åren: Sinister. Och även Doctor Strange ser jag nu, en av de MCU-filmer som jag ger klart godkänt.

Weiner (2016)

Happy times…

Weiner var en sån där dokumentär som det kommer ett par stycken av varje år. En sån där som det snackas om de filmpodcasts jag lyssnar på. Det uppstår en buzz kring den. Grizzly Man, The King of Kong, The Cove, Searching for Sugar Man och Tickled är exempel på några andra.

Sen när jag väl ser dem så är det visserligen intressanta och fascinerande historier som berättas men rent filmiskt eller konstnärligt så brukar det inte vara nåt speciellt. Undantaget av de ovan nämnda är kanske Searching for Sugar Man som jag tyckte var vackert gjord.

Weiner handlar om den amerikanske politikern Anthony Weiner, hans fru Huma Abedin och Weiners kampanj för att bli borgmästare i New York 2013. Och så handlar det förstås om Weiners notoriska oförmåga att hålla sig bort från sexskandaler med honom själv som förövaren.

Jag hade velat veta mer (men kanske inte se mer) av den första sexting-grejen som hände 2011 då Weiner använde Twitter (smart – inte) för att skicka kalsongbilder på sig själv till en kvinna. Men det amerikanska folket har nog full koll på det och då behövdes det inte mer bakgrund. Eller förresten, vissa kretsar hade kanske full koll på vad som hänt men nog inte gemene man. I vilket fall, nu handlar ju filmen om och fokuserar på borgmästarkampanjen. Det kanske är jag som är bortskämd efter att ha sett The Vietnam War och O.J.: Made in America som ju är minst sagt ingående. Weiner är en helt annan typ av dokumentär.

Efter 2011 års klavertramp ska Weiner nu göra comeback och försöka bli borgmästare i The Big Apple. Det var fascinerande att följa med bakom kulisserna på en amerikansk valkampanj. Filmmakarna har verkligen fått full access. Som jag förstått det så hade de jobbat med Weiner tidigare. Därav öppenheten.

Jag noterade att det var väldigt många tjejer som jobbade med Weiners kampanj. Efter ett tag förstår man varför. De vill få chansen att jobba med Hillary Clinton i det kommande presidentvalet. Weiners fru Huma är (eller var) nämligen en av Hillarys närmsta medarbetare. Ett faktum som kanske bidrog till att det gick som det i det amerikanska valet 2016.

Inledningsvis går det bra för Weiner och hans kampanj. Men sen drar en sexskandal åter igång. Drevet är släppt. Som jag förstod så var det dock gamla synder det gällde, men jag är inte säker på det exakta förloppet. Det spelar ju mindre roll. Skandalen är ett faktum och allt faller samman för Weiner, hans kampanj och för hans fru.

Eller gör det? Det som var mest fascinerande var att det ett tag såg ut som att Weiner skulle lyckas vända på steken en gång till. Fascinerande och plågsamt på samma gång. För har man som politiker använt sig av nätaliaset Carlos Danger och skickat sexbilder på sig själv till en kvinna vid namn Sydney Leathers så är det nog kört. Ja, det var kört.

Och som vanligt överträffar verkligheten dikten då Weiner just nu avtjänar ett 21 månader långt fängelsestraff för sexbrott som begicks efter att dokumentären släpptes.

Det är lite svårt att sätta betyg. Ska man betygsätta verkligheten? Nej, det ska man inte. Jag betygsätter filmmakandet, hur bra är dokumentärens manus t ex, och då hamnar jag på en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag såg Weiner på SVT Play och tyvärr envisades SVT som vanligt med att inte visa dokumentären under sin originaltitel. Nej, här ska hittas på nåt klatschigt som de förmodligen tror ska locka mer. Vad fick Weiner heta? Jo, Weiner – sex, lögner och bultande kalsonger. Sluta, bara sluta.

Och vad skönt att jag lyckades undvika att nämna Donald Trumps namn under hela recensionen. ”D’oh!”