Singin’ in the Rain (1952)

25 april, 2021 10 kommentarer

Musikaldags igen på bloggen och det hör ju inte direkt till vanligheterna då jag inte är nåt större fan av musikalfilmer. Moulin Rouge! som jag skrev om för en vecka sen gick ju inte alls hem. Nu hoppar vi tillbaka till en av 50-talets klassiska musikaler för att se om det funkar bättre. Min preblogg-text om Singin’ in the Rain skrevs i december 2003.

Jaha, det är väl bara att erkänna direkt! Jag gillar aldrig musikalfilmer. Åtminstone nästan aldrig. Jag kommer ihåg att när jag såg Moulin Rouge! så tänkte jag att nu kanske jag gillar det jag ser. Men icke. Jag tyckte den var ganska kass…

…men Singin’ in the Rain däremot är en helt underbar film som jag blev positivt överraskad av. Gene Kelly spelar stumfilmsskådisen Don Lockwood som tillsammans med Lina Lamont (Jean Hagen) formar ett stjärnpar i 1920-talets Hollywood. Det uppstår dock stora problem när filmbolaget ska gå över till ljudfilm, nåt som de först tror bara är en övergående fluga.

Problemet är först Lina Lamonts röst som har stora likheter med rösten som tillhör gangsterbruden som John Cusack tvingas inkludera i sin pjäs i Woody Allens Kulregn över Broadway. Just det, ni som sett Allens film vet vad jag menar: nasal, gnällig och nåt man orkar lyssna på i två sekunder ungefär. Nästa problem är att stumfilmskådespeleri är nåt helt annat än det som krävs i ljudfilm. Ni som sett några stumfilmer vet att alla rörelser är överdrivna. Allt för att visa en känsla på bästa sätt, t ex de klassiska knutna händerna över bröstet. Med ljudfilm så blir det här bara löjligt. Nästa problem är att man måste spela in ljudet också på nåt sätt. Här finns några roliga scener när Lamont för allt i världen inte kan komma ihåg var mikrofonen sitter under inspelningen. Regissören sliter sitt hår.

Don och kompisen Cosmo Brown (Donald O’Connor) kommer så småningom på en lösning: japp, de gör en musikal med sång- och dansnummer i stället. Apropå dansnummer så är filmen förutom sång fylld av just dans, dans och dans. Det är inga dansnummer som går av för hackor heller. O’Connor stjäl nästan hela filmen med ”Make ‘em laugh”, ett helt otroligt roligt nummer som är klassiskt, där O’Connor sjunger, hoppar runt som en tok, dansar i det närmaste breakdance, blandat med slapstick-humor. Själv tappade jag nästan hakan när O’Connor gör en Neo, dvs springer upp för en vägg, gör en bakåtvolt och landar på fötterna. Skillnaden är att det inte är ett trick med en massa klipp på något sätt och han gör det dessutom i slutet av en lång sammanhängande tagning. Ok, det är förmodligen nåt som man kan träna upp och kanske inte är så himla svårt och det har säkert förekommit i mängder av kung fu-filmer som Tofu (min kommentar: en filmforumkompis som var expert på asiatisk film) kan namedroppa men det var bara så överraskande att se det i den här filmen.

Filmen innhåller mängder av härlig dialog, roliga scener och schyssta dansnummer. Den är ruskigt klämkäck, om man säger så, men jag sväljer det. Mot slutet kanske Kelly tar det hela ett steg för långt med en hel kvarts sång- och dansnummer som känns lite för långt. Men i det stora hela är det en underbar och medryckande må-bra-film som jag rekommenderar. En härlig film att se under julen, typ en söndageftermiddag precis när det börjar skymma vid 15-tiden med glögg och pepparkakor. 4/5.

Hehe, Manetheren (min kommentar: en filmforumkompis som gillade musikaler), visst är det lustigt, jag som ”hatar” musikalfilmer gillade den här. Du har väl sett Singin’ in the Rain!? Om inte, så har du inte sett den bästa i genren.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Dans, Film, Komedi, Musikal, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Pixar: Cars (2006)

23 april, 2021 6 kommentarer

Cars är utan tvekan den Pixar-film jag hade hört klart minst gott om innan jag drog igång det här temat. Ja, även i samband med att projektet rivstartade för några veckor sen så lyftes inte Cars-serien med filmer upp som några mästerverk direkt. Mina förväntningar var därmed låga, och det är väl egentligen aldrig fel. Här fanns en chans för en positiv överraskning!

Resultatet? Det blev en dikeskörning.

Men vi börjar från början. Min första tanke under filmens inledning var ”vad är detta?!”. Är bilar människor och människor bilar? Det är ju helt bisarrt! Det är vår jord, vår planet Tellus, det är USA, men det finns inga människor. Istället är det bilar som är som människor. Bilarna finns inte för att transportera människor utan transporterar sig själva. Hur tillverkas bilarna? Finns det barn-bilar? När två bilar ska ta en biltur tillsammans så sitter de alltså inte i samma bil utan det är två bilar som är ute och kör. Haha, jag höll på att bli tokig när jag tänkte på vissa av dessa konstigheter.

Vi kastas direkt in i handlingen utan nån som helst backstory vad gäller huvudpersonen Lightning McQueen. Ett avgörande, visar det sig, race pågår i full kareta. Jag har aldrig tyckt det varit speciellt kul att kolla på vare sig F1, Indycar eller Nascar. Varv efter på banor, ofta ovala, nja, jag vet inte. Förmodligen är det betydligt roligare att vara på plats. Men att se en animerad version av ett lopp var inte speciellt kul.

Cars är otroligt amerikansk. Den är lika amerikansk som Ratatouille var fransk. Allt är stort och bröligt. Jag undrade oroligt om hela filmen skulle utspela sig i den ointressanta racingvärlden. Som tur var gjorde filmen efter ett tag en kraftig sväng som jag inte hade väntat mig. Vad som däremot inte svängde var musiken. En jobbig typ av smörcountry som jag inte uppskattar. Tacka vet jag bluegrass.

Filmens nya riktning ledde både mig och McQueen till en sömnig håla längs med Route 66. Efter den hetsiga inledningen lugnar filmen nu ner sig lite grann, vilket både jag och McQueen behövde. Det blev aningen mer uthärdligt att se filmen. Den odräglige och själviske McQueen får lära sig ett par läxor om livet – det är roligare att glädja sig åt vinster tillsammans med andra (nähä!) – samtidigt som hans närvaro i det lilla samhället rör om ordentligt i grytan.

Det som hindrar att filmen får ett absolut bottenbetyg är att jag verkligen gillade miljöerna i Radiator City, ökenstaden som McQueen kommer till. Det är americana i kubik. 50- och 60-tals-nostalgi. Det är mackar, diners, motell och neon. Hur fint som helst. Dessutom påminde det mig om en bilsemester i USA i slutet av 90-talet där bl a Route 66 ingick. Jag älskar lost highways och övergivna ökenstäder. Det är underbara miljöer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Animerat, Betyg 1, Film, Komedi, Pixar, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nói albinói (2003)

20 april, 2021 Lämna en kommentar

I min preblogg-text från december 2003 om Nói albinói stämplar jag filmen som en slacker-film. Då kommer jag ju osökt att tänka på Richard Linklaters film Slacker som väl måste vara den ultimata slacker-filmen? Är det Linklater som är slacker-filmens mästare? Är inte Dazed and Confused (som jag inte har sett) ytterligare ett exempel på denna genre?

Nói albinói är en isländsk debutfilm om albinon Nói som bor i ett litet samhälle på Island bland snö och berg. Nói är begåvad men (min kommentar: eller ska det vara ”och” här?) en slacker. Han löser Rubiks kub men somnar i skolbänken. Han driver mest omkring, och går till skolan när han har lust. Han träffar en tjej som jobbar på macken, och blir småkär.

Detta var en intressant film som lovar mer från regissören Dagur Kári. Snubben som spelar Nói är bra. Det förekommer en hel del roliga och annorlunda scener. Jag fick ibland känslan av att se en finsk film. Hela tiden var den sevärd men kanske nåt saknades ändå. Jag vet inte, nån sorts intensitet. Det var en slacker-film, helt enkelt. Rolig och melankolisk.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Moulin Rouge! (2001)

18 april, 2021 10 kommentarer

Jag har nämnt Moulin Rouge! tidigare på bloggen och då noterar jag alltid att jag fick huvudvärk av den här musikalfilmen av Baz Luhrmann. Nu när jag grävde fram min gamla preblogg-text från mars 2003 så ser jag att jag inte alls fick huvudvärk. Det var mina föräldrar som fick det när de såg filmen på bio! Det är lustigt det där hur ett minne kan förändras och nåt som inte var sant blir sanningen. En sak som är sann är dock att regissören Baz Luhrmann inte är nån favorit.

Jaha, då lyckades jag äntligen se på Moulin Rouge!. Första gången jag hyrde den var videobandet av så dålig kvalitet att det inte gick att se på filmen. Övre delen av bilden vek liksom ner sig och det blev dubbelbild och ingen färg. Det hjälpte inte med tracking eller nåt. Grrr. Jag överväger allvarligt att skaffa en dvd-spelare snart (min kommentar: nähä!).

Hur som helst, jag hyrde Moulin Rouge! igen och denna gång med bättre resultat. Bildmässigt alltså… det är nämligen så att för mig så har filmen en stor, STOR, nackdel. Vilken då frågar ni er? Jo, det är en musikal! Jag trodde efter vad jag hört om den – en färgsprakande upplevelse (det ska man alltid akta sig för), ett äventyr, en fest för ögon och öron – att jag kanske skulle gilla den. Men faktum kvarstår: det är en musikal med sånger av den typ som brukar förekomma i musikaler. Sånger som inte jag gillar, helt enkelt.

Mina föräldrar var och såg den när den gick på bio. Efter 20 minuter hade båda huvudvärk. Det fick inte jag men första halvtimmen tycker jag är… bara jobbig. Argentinare som somnar och faller genom tak, dvärgar, cancan, en rappande Zidler (bevare mig väl för såna Loffe Carlsson-wannabies!) och revynummer på trapets. Nej, det är tyvärr inget för mig. Visst, man blandar in moderna hits ibland. Men Zidler och The Duke sjungandes ”Like A Virgin”…. Nä, pinsamt! Zidler är snubben som driver Moulin Rouge och The Duke ska bidra med pengar till kommande uppsättning.

Historien är inte speciellt intressant heller även om det inte är det som är det viktigaste i den här typen av film, antar jag. Ett plus blir det ändå för fina färger (min kommentar: färgsprakande med andra ord!) och Ewan McGregors sångröst (han kunde verkligen sjunga). Det kan ändå inte bli mer än 2/5. Slå mig inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Musikal, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Pixar: Brave (2012)

16 april, 2021 7 kommentarer

Fredag och Pixar-dags igen! Den här gången går resan till Irland… eller vänta, Skottland ska det vara. Anledningen till min förvirring kan vara att mina tankar under inledningen av Brave gick till de animerade filmerna av irländaren Tomm Moore, som t ex Song of the Sea. Även om animeringsstilarna är helt olika så är det sagokänsla och keltiska myter som sätter stämningen.

Jag tyckte även att de engelska dialekterna som röstskådisarna framförde var aningen svajiga. Men det kanske är jag som dålig på att snappa upp att det var skotsk engelska det handlade om. I vilket fall så bidrog det till att jag först trodde det hela utspelade sig på Irland. Men när det serverades haggis till middag och en blåmålad och kiltbärande pappa till en tänkt gemål till den unga och rödhåriga prinsessan Merida dök upp så föll den skotska poletten ner. Hmm, nu blev jag plötsligt sugen på pölsa med rödbetor…

Meridas far, kungen, är stor, dum och snäll. Mamma drottningen är strikt och vill uppfostra sin dotter till en proper prinsessa. Att rida på stora hästar och skjuta pilbåge är inget för en prinsessa. Och inga vapen på bordet! (Jag trodde det var nycklar?)

Mamma drottningen läser inkommande kommunikéer, sköter det administrativa, och lyssnar inte på vad dottern säger vid middagsbordet, ungefär som en frånvarande pappa som läser tidningen i en amerikansk ungdomsfilm. Pappa kungen äter kycklingklubbor och är en happy-go-lucky-figur som tar det mesta med en klackspark. De små trillingsönerna kommer givetvis undan med allt. Men Merida ska vara en lady, vilket hon absolut inte vill.

Vad är det för kroppshydda som pappan har?! Det ser ju helt bisarrt ut. Hur kan han vara så stor jämfört med andra. Ja, det gäller ju även en del av de andra skotska männen som anländer när prinsessan ska välja sin prins att gifta sig med. Det är som att det handlar om en helt annan djurart.

Vad är det som pågår? Alla, absolut alla, skotska män är ju fåntrattar av stora mått mätt. De är som förvuxna barn. Alla pratar dessutom som nån typ av överdriven version av Scotty från Star Trek. Drottningen är stel, strikt och ordentligt, och prinsessan är rebell. Nja, inget nytt här, va?

Äntligen händer så nåt oväntat! Drottningen förvandlas till en björn. Haha. Oväntat som sagt. Nu blev det faktiskt bra. Det var riktigt underhållande att se den strikta drottningen i sin björnkropp försöka göra sig förstådd och vara som en elefant i en glasbutik. Eller en björn i ett trångt rum i en skotsk borg.

Apropå dialekterna igen. Meridas röst görs av Kelly Macdonald, en tvättäkta skotsk kvinna född i Glasgow. Pappa kungens röst står Billy Connolly för. Även han är från Glasgow. Så det var nog bara jag som var förvirrad. Nu var det i och för sig inte bara jag som var förvirrad. I filmen förekommer det en del skämt om hur svårt det är förstå ”skotska”. Men, jag menar, det är ju alltså skottar som har svårt att förstå skottar och utbrister ”Jag vet, jag förstår ingenting”. Det lät mer som att det var en amerikan som inte förstod eller jag själv när jag såg Ken Loachs Sweet Sixteen på Cinemateket utan textning.

Andra filmer som gjorde sig påminda under titten är förstås de från Studio Ghibli. Här försöker man få till samma känsla med bl a de där små blå skogsandarna. Nja, det blev inte samma sak. Jag fick inte den där känslan av en inbodd värld. Sen tyckte jag även att animeringen för mycket försökte att återskapa mänskliga ansiktsuttryck och manér. Det är svårt att förklara men det kändes som att man tittat på vanliga spelfilmer och sen försökt efterlikna det skådespeleriet i tecknad form istället för att skapa nåt unikt mänskligt som exempelvis Isao Takahata gör i Eldflugornas grav. Henke beskriver just detta fint i sin recension av Eldflugornas grav.

Fråga: blev det ett lyft med en kvinnlig rollfigur i fokus? Njae. Inte direkt. Det är liksom inte det som gör att en film står eller faller. Och återigen kan jag inte låta bli att jämföra med Studio Ghiblis filmer. Ta bara Nausicaä. Hon liksom bara är. Jag känner att Brave försöker för mycket (återigen) att göra Merida till en så rebellisk och vild tjej att det nästan blir krystat.

I slutändan är Brave en helt ok matinérulle som påminner en del om Ronja rövardotter. Som tur är slipper man Birk.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ha nu modet att hoppa över till Sofia och kolla in vad hon tycker om Brave.

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Film, Komedi, Pixar, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Harrison’s Flowers (2000)

14 april, 2021 Lämna en kommentar

För några dagar sen såg jag Chloé Zhaos Oscarsnominerade film Nomadland. I huvudrollen i den filmen ser vi Frances McDormand som den kringresande Fern. I en biroll, bland alla verkliga nomader som spelar sig själva, hittar vi David Strathairn. I dagens film, Harrison’s Flowers, spelar Strathairn rollen som just Harrison och trots att titeln antyder att det är en stor roll så är det i själva verket en ganska liten roll (som jag minns det, är väl bäst att säga). Min preblogg-text om filmen skrevs i juni 2003.

Harrison’s Flowers är ett krigsdrama som inleds i USA hösten 1991 där fotografen Harrison Lloyd (David Strathairn) börjar tröttna på att skildra krigszoner runt om i världen. Chefen på tidningen som anlitar honom övertalar honom dock att jobba ett tag till och han skickas till Jugoslavien för att plåta vad som händer där i kriget mellan serber och kroater. Fru och barn lämnar han hemma som vanligt men lovar att vara tillbaka i tid till sin sons födelsedag. Men – det blir inte så. Efter några dagar kommer besked om han har omkommit när ett hus har rasat samman. Dock har ingen kropp hittats. Frun Sarah (Andie MacDowell) vägrar acceptera att Harrison är död och åker på eget bevåg till Jugoslavien och kriget för att leta rätt på honom, vare sig han är död eller levande. Väl där träffar hon ett gäng fotografer, bl a Kyle spelad av Adrien Brody (från The Pianist som ni ju ska se på bio när den kommer!).

Från att de första 20-30 min ha utspelats i lugna och trygga (relativt sett) New York så förflyttas filmen och Sarah till Jugoslavien och hamnar bokstavligt talat mitt i kriget. Varken Sarah eller jag var riktigt beredda på detta vilket gör att det blir rätt så omskakande för oss båda. Kriget skildras på ett grymt sätt och vi får uppleva det ur krigsfotografernas perspektiv.

Skådisarna pratar engelska men filmen är fransk (regissören, en man, heter Élie Chouraqui) och kanske var det därför som den kändes äkta på nåt sätt och man slapp det vanliga värsta dravlet där amerikaner ska spela hjälte även om det är en amerikan som ska ”räddas”. Det är en helt ok och spännande rulle som får betyget 4/5, en svag fyra men ändå en fyra. Slutet hade kunnat vara bättre men jag rekommenderar den ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Krig, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Lantana (2001)

11 april, 2021 Lämna en kommentar

När jag läste min gamla text om Lantana kom jag att tänka på ett minne från min studenttid. När jag pluggade i Uppsala på 90-talet så delade jag under en tid lägenhet med min kusin som studerade till jurist. En kväll skulle han ha förfest i lägenheten tillsammans med sina kursare. Jag var inte speciellt sugen på att vara med utan blev bjuden på bio istället av min kusin. Vilken film såg jag? Jo, Robert Altmans Short Cuts. Wow, vilken filmupplevelse det blev! Bättre än en förfest med juridikstudenter. 🙂 Min preblogg-text om Lantana skrevs i juni 2003. Sen tidigare har jag på bloggen skrivit om Jindabyne, en annan av regissören Ray Lawrences filmer.

Lantana är en australiensisk film med ett Short Cuts-liknande upplägg om än inte med riktigt lika många parallella historier. Jag måste erkänna direkt att jag verkligen gillar den här typen av film. Det gäller exempelvis filmen Carnages som visades på Stockholm Filmfestival i höstas. Lantana handlar främst om Leon som är poliskommissarie men ett gäng andra personer är också huvudpersoner i detta drama vars historia löst snurrar runt kring fyndet av en kvinnokropp i bushen utanför Sydney. De flesta, om inte samtliga i filmen, är osäkra på sig själva, har problem i sitt äktenskap, etc. Inte minst gäller det Leon som samtidigt som han hanterar utredningen kring den döda kvinnan vänsterprasslar med en kvinna som går på samma danskurs som han själv och hans fru går på.

Jag gillar den här filmen. Det är en film som fokuserar på de problem som personerna i filmen har med sig själva och egentligen inte på själva mordutredningen (även om den ändå är viktig i filmen och bl a får Leon att inse ett och annat). Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) gillade inte riktigt detta faktum utan tyckte den kunde ha varit mer spännande. Men jag gillade den! Betyget blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Hyperlänkfilm, Mysterium, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , ,

Pixar: Up (2009)

9 april, 2021 4 kommentarer

Är det världen eller jag som är alldeles upp och ner? Jag hade nämligen hört att de inledande tolv minuterna av Pixars Up skulle få de mest stenhårda av personer att bryta ihop av rörelse. Ok, då ska vi se. När kommer tårarna? När kommer dammet?

Nej, varken dammet eller tårarna kom. Jag vet inte, jag tyckte inte det var nåt speciellt egentligen. Det var en fin sekvens men jag tyckte inte det var extra nostalgiskt eller sorgligt. Carl och Ellie ville åka på semester till Sydamerika men saker kommer emellan, liksom. Ja, jag vet att det var tråkigt för dem att de inte kunde få barn men det berörs under två scener som varar några sekunder.

Jag tyckte även det var lite märkligt att Carl och Ellie träffas som barn (typ när de var tio år gamla) och sen håller ihop hela livet. Det händer bara inte. Och Carl, han var ju världens tråkigaste. Han säger inte ett ord och har noll karisma. Ellie var ju en Manic Pixie Dream Girl och Carl var grumpy, redan som barn. Dessutom är Ellie liksom fööör gullig.

Jag blir t ex mer berörd av Brooks öde i The Shawshank Redemption som jag kände att Up refererade till i nån scen. Där funkade också det melankoliskt klinkande pianot bättre. I Up är det föööör sentimentalt.

Efter detta blir filmen en fars. Eller är det en dröm i Carls huvud alltihop? Det som händer och hur det framställs är för osannolikt, konstlat och farsartat. Dessutom har vi ett störande barn, en scout som av misstag följer med på Carls ballongresa till Paradise Falls nånstans i Sydamerika.

Filmens skurk är den gamle upptäcktsresanden Charles F. Muntz, spelad av en perfekt castad Christopher Plummer (VIF). Efter att för länge sen blivit anklagad för att fabricera ett fågelskelett bor Muntz i djungeln för att fånga in ett levande exemplar av den sällsynta fågeln. Muntz djungeläventyr och hans luftskepp för tankarna till Jules Vernes romaner om kapten Nemo.

Av nån anledning har Muntz, istället för människor som assisterar honom, hundratals hundar som av nån anledning kan prata med hjälp av sina halsband. Hur överlever Muntz där ute i djungeln? Hur får han drivmedel till sitt luftskepp? Är hundarna förutom skickliga kockar även tandläkare, frisörer, rörmokare och möbelsnickare? Det finns inga andra människor eller djur där ute i djungeln, enbart Muntz, hans hundar och en sällsynt fågel. Det är helt bisarrt och bara konstigt. Det måste vara en dröm i Carls huvud? Men bara för att jag konstaterar det så blir det ju inte en bättre film.

Upp blev tyvärr ner för min del.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fler och betydligt mer positiva tankar om Up hittar ni nedan. Det är alltså jag som är upp och ner, inte världen.

Rörliga bilder och tryckta ord
Movies – Noir
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Film, Komedi, Pixar, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Ali Zaoua (2000)

7 april, 2021 2 kommentarer

Ali Zaoua är en film om gatubarn i Casablanca som jag såg under en period när jag dammsög filmutbudet efter svåra och jobbiga misärfilmer. Det kunde vara filmer på SVT eller som Zita visade. Just Ali Zaoua vann faktiskt Bronshästen på Stockholm Filmfestival år 2000 (året innan jag började gå på festivalen). Min preblogg-text om filmen skrevs i november 2004.

Hmmm, till en början är Ali Zaoua förvånansvärt tråkig och intetsägande. Den växte dock efter hand och till slut gick det inte att värja sig: den blev gripande. Den minsta killen var en skön karaktär med en sorglös inställning trots svåra förhållanden (och dessutom sjöng han bra också). Men, som sagt, nåt fattades och jag vet inte vad det var. Kanske hade den en för dokumentär känsla, pga sina amtörskådisar, vilket kan göra att det som filmen försöker framställa liksom försvinner. Det blir som en nyhetssändning i stället och filmen går en förbi. Jag fick lite samma känsla när jag såg Michael Winterbottoms ganska uppmärksammade In This World. Jag kan jämföra detta med den ruggigt starka känslan som Eldflugornas grav framkallade. Där såg man pga av den sagoaktiga anime-känslan inte två svältande och föräldrarlösa barn utan bilden av två svältande och föräldrarlösa barn, vilket gav mig en starkare känsla. Jag återkommer senare till Eldflugornas grav som jag nyss sett men inte hämtat mig ifrån riktigt än. Knappt godkänt blir betyget till Ali Zaoua.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Fem på eftermiddagen (2003)

4 april, 2021 Lämna en kommentar

Som det står i min preblogg-text som skrevs i februari 2004 så är Fem på eftermiddagen regisserad av Samira som är dotter till Mohsen. Varje gång jag hör eller ser namnet Mohsen så kommer jag att tänka på en gammal iransk kollega från min Ericsson-tid runt sekelskiftet. Kollegan hette just Mohsen men alla kallade honom Moshen. Varför? Jo, för det hade blivit fel när han anställdes. Överallt, på namnskyltar, i epost-adresser, etc, så stod det Moshen istället för det korrekta Mohsen. Pinsamt! Jag hoppas att om nåt sånt händer idag så ser man till att fixa det direkt.

Iranska Samira Makhmalbaf (dotter till Mohsen Makhmalbaf som bl a regisserat Kandahar och även skrivit boken som Fem på eftermiddagen bygger på) har regisserat denna film som utspelar sig i Afghanistan efter USA:s invasion och talibanernas fall. I Kabul har flickor fått börja gå i skolan igen. Andra saker har däremot inte ändrats. Utanför skolans väggar ska burkan fortfarande vara på. Vi får följa en pappa och hans två döttrar i det sönderfallna Kabul på jakt efter nånstans att bo. En dotter vill bli president medan den andra dottern har en nyfödd bebis att ta hand om.

Nja, som vanligt när det gäller iransk film så är det långsamt och ganska mycket symbolik vilket i och för sig inte behöver vara nåt dåligt. Den långsamma och symboliska Smak av körsbär tyckte jag t ex var bra. Men här funkar det inte. Handlingen tar liksom aldrig fart. I början är den bitvis ganska rolig då den ena dotterns idealism ställs mot det konservativa muslimska samhället. Ett möte med en fransk soldat ur en fredsbevarande styrka blir också ganska intressant.

Tyvärr rinner det hela ut i sanden och i stället fokuseras det på familjens problem att överleva överhuvudtaget. Och det kanske är det så det är: om man inte har vatten att dricka eller tak över huvudet så är det svårt att få några förändringar till stånd. Men som film blev det inte lika intressant tyckte jag, även om många scener mot slutet dryper av symbolik. Filmen blev segare och segare och jag fick lite Gudomligt ingripande-vibbar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →