Sky Captain and the World of Tomorrow

4 maj, 2011 5 kommentarer

Titel: Sky Captain and the World of Tomorrow

Regi: Kerry Conran
År: 2004
IMDb | Filmtipset 

Efter att jag har sett en film så brukar jag ganska så direkt efteråt, eller åtminstone så snabbt som möjligt, skriva ner lite tankar om filmen. Med god vilja kan man väl kalla det en väldigt rå recension. När det är dags för just den filmen att recenseras här på bloggen så handlar det om att redigera de oftast lösryckta tankarna och meningarna till något som kanske nånstans liknar en recension. Nu upptäckte jag precis vad jag hade skrivit om nästa film som står i tur. Filmen är Sky Captain and the World of Tomorrow och så här hade jag skrivit:

James Bond, Indiana Jones, serietidningsfilm, 2012, Jules Verne, Final Fantasy, Biggles, Stålmannen, Hayao Miyazaki, Steven Spielberg, matiné, datoranimerat.

Jahapp, hur ska jag få ihop en recension av det där? Det känns mest som en uppräkning av olika inspirationskällor som jag tyckte att filmskaparna hade plus vad jag själv kom att tänka på i form av referenser. Med andra ord var jag inte speciellt imponerad av filmen. Hmm, vad minns jag mer? Mm, ja, Gwyneth Paltrow gjorde en piffig reporter vars f.d. pojkvän spelas av Jude Law, och det är denna pojkvän (ex) som är filmtitelns Sky Captain, en modig pilot. De båda får mer eller mindre motvilligt tillsammans kämpa mot en ondskefull vetenskapsman som vill förgöra världen. Samtidigt håller Angelina Jolies rollfigur åtminstone ett öga på händelseutvecklingen.

Ja, jag tror ni får en ungefärlig känsla för hur filmen är om ni läser igenom min lista med buzzwords här ovanför. Slutord: En alltför stel matiné som inte lyckas att vara så där skönt kanelbullsmysig som en matiné ska vara.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension Tagged with , , , ,

In Bruges

3 maj, 2011 4 kommentarer

Det här var den andra filmen jag såg med Voddler under deras betatestning. Det här var på den tiden då Voddler funkade klockrent för mig, vilket det inte gör nu (tyvärr). Men då i oktober 2009 funkade allt perfekt och alla filmer var ju då dessutom gratis.

Jag hade hört en hel del (gott) om den här filmen, så när det visade sig att den fanns bland Voddlers betautbud tog jag, utan någon längre betänketid, chansen att se den. Brendan Gleeson och Colin Farrell spelar två yrkesmördare som av sin chef (Ralph Fiennes) skickas från London till Brygge. Vad de två ska göra där förutom att vänta på ett samtal från sin chef är oklart, både för Farrell/Gleeson och oss som tittar. Gleeson gillar dock läget och njuter av den vackra staden med all sin kultur medan Farrell vantrivs å det grövsta (fram tills att han träffar Chloe (Clémence Poésy) på en filminspelning vill säga).

Det här visade sig vara en briljant liten film som biopubliken i Sverige tyvärr gick miste om. Filmen blandar humor och allvar på ett ganska unikt sätt utan att det slår över åt något håll. Ibland kastas man mellan humor och allvar i samma scen – ja, det pågår liksom samtidigt. Bitvis är det riktigt rolig med en humor som tar upp alla möjliga saker, t ex förhållandet mellan USA och Europa. Eller vardagshumor som när Gleeson saknar fem cent när han ska betala inträda till en sevärdhet. Eller Farrells barnsliga beteende i diverse scener. Fotot är fantastiskt snyggt (vissa scener mot slutet kändes surrealistiska med vackert snöfall, dvärgar och pistoler), och Brygge verkar faktiskt vara en stad värd att besöka. Jag fick i och för sig ett rent allmänt semestersug.

Jag förstår inte varför folk klagar på Colin Farrell (visst gör ”folk” det?). Han är åtminstone strålande i In Bruges (och jag gillade honom även i Woody Allens Cassandra’s Dream). Samspelet med den äldre och mer erfarna (både som skådis och yrkesmördare) Brendan Gleeson är klockrent. Dialogerna mellan de två är underbara. När sen Ralph Fiennes dyker upp mot slutet så lyfter filmen ytterligare, inte bara pga Fiennes utan även för att alla bitar i det ytterst välskrivna manuset då faller på plats.Det enda jag störde mig på var hotellägarinnan som i slutet plötsligt spelar modig och vägrar släppa in en beväpnad och uppenbarligen farlig och galen man. Då blev det lite fånigt, kändes krystat, och jag rycktes en aning ur den av filmen skapade världen. Slutbetyget blir en rak fyra. Det kändes fräscht med en film där det inte är så tydligt när det är humor och när det övergår till allvar. Ganska ofta kan en film där man försöker mixa mest bli tramsig och konstig — men inte här. In Bruges är både rolig och sorglig!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Bara en notis om något som jag upptäcke nu: Clémence Poésy som spelar Farrells kärleksintresse var med i Harry Potter och den flammande bägaren. Jag tyckte väl att jag kände igen henne.

PPS. Haha, kom precis på en annan rolig scen: när Fiennes slår sin telefon i småbitar efter ett samtal med Gleeson. (Samtidigt blev man nästan lite rädd för Fiennes, en obehaglig karaktär som var brutal, hänsynslös men samtidigt skrattretande.)

Arkiverad under Betyg 4, Film, Neo Noir, Recension, Surrealism, Voddler Tagged with , , , , ,

Trolljegeren

2 maj, 2011 14 kommentarer


Titel: Trolljegeren (Trolljägaren, The Troll Hunter)
Regi: André Øvredal
År: 2010
IMDb | Filmtipset 

Trolljegeren är ungefär en norsk District 9, om man byter ut räkaliens mot troll och lägger till några delar konspirationsfilm. Jag tror att jag först fick upp ögonen för filmen hos Voldo. Även Filmitch och Flmr har sett den. Ingen har väl riktigt tokhyllat den även om de flesta precis som jag verkar gilla konceptet och idén.

Början är en ganska lång och flamsig transportsträcka fram till första träffen med trollen. Vi får följa tre universitetsstudenter som gör en dokumentär om vad de tror är en tjuvskytt som dödar björnar. Till slut lyckades de bli kompis med tjuvjägaren och följer honom på natten när han är på jakt efter… inte alls björn… utan TROLL.

Först: Trollen är grymt bra gjorda! Sen har man byggt upp en helt ok och trevlig ramhistoria med norska staten som i alla år har mörklagt trollens existens. Jag gillar att man tar in saker från myter om troll: de bor under broar, tål inte solsken, förvandlas till sten. Här låter man allt ha en naturlig förklaring varför filmen är en sorts blandning av fantasy och sf. Troll är djur som andra men med lite ehum udda fysiska egenskaper.

Huvudskådisarna som gör studenterna är inte bra. Det känns att de försöker få det hela att se ut som att det är ”på riktigt”. Det funkar inte riktigt. Jag gillar inte alla komediinslag, det blir tyvärr för fånigt med de tre studenterna som bara tramsar runt. Well, just kameramannen ser man inte så mycket av av naturliga skäl. Dessutom har jag lite svårt för fejkdokumentärformatet found footage-formatet i sig: Det är på riktigt men ändå inte fast vi ska ändå låtsas att det är på riktigt men det är det ju inte åh hå hå vad roligt. Nepp.

Trolljägaren Hans, spelad av Otto Jespersen, är dock en skön karaktär som inte lägger några fingrar emellan, även fast lösskägget är lite väl tydligt.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Fantasy, Film, Found footage, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , ,

Phone Booth

1 maj, 2011 3 kommentarer

Titel: Phone Booth

Regi: Joel Schumacher
År: 2002
IMDb | Filmtipset 

Jag hade hört en del gott om den här filmen, och även om jag var aningen skeptisk så tyckte jag det skulle bli intressant att se just hur det blev det här med att filmen endast utspelas i och kring en telefonkiosk. Nu har man dock inte varit så strikt med just den begränsningen, vilket jag kanske tyckte var lite synd, som att man liksom tummade på sina egna ”regler”. Det förekommer en hel del scener där telefonkiosken inte är med, och sen klippte man ibland in bilder på personer i andra änden av luren som Colin Farrell pratade med.

Överlag så tyckte jag ändå att filmen var oväntat bra, med nerv och hyfsad spänning. Av nån anledning har jag alltid gillat Farrell. Jag tycker han funkar bra när han får spela en desperat person, som t ex i Woody Allens Cassandra’s Dream eller i pärlan In Bruges. Här gör han en bra insats speciellt när han mot slutet släpper loss alla sina känslor.

Lite kul var att jag när jag såg filmen tänkte att jag kände igen stilen från regissörens andra filmer som t ex Man on Fire med Denzel Washington. Lite hetsigt klippt och med lite annorlunda liksom blekta färger. Fast det är ju bara det att det inte är samma person som har gjort Phone Booth respektive Man on Fire, haha. Medan jag såg filmen var jag dock helt säker på att det var samma snubbe. (Det är ju Tony Scott som ligger bakom Man on Fire.)
3+/5

PS. Kom på en sak och det är att Kiefer Sutherlands röst var väldigt lik Jeremy Irons. Eller så tänker jag bara på Irons roll i Die Hard 3 som ju har likheter med Sutherlands i telefonkiosk-filmen jag nyss sett.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , ,

Bodyguards and Assassins

30 april, 2011 9 kommentarer


Titel: Bodyguards and Assassins (Shi yue wei cheng)
Regi: Teddy Chan
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Till Hongkong anländer i början av 1900-talet Sun Wen, förgrundsgestalten i den rörelse som vill störta den sista kinesiska kejsardynastin, Qingdynastin. I Hongkong ska Sun Wen träffa medhjälpare från hela Kina för att planera den kommande revolutionen. Kejserliga lönnmördare skickas ut för att mörda honom. De rebellsoldater som ska agera livvakter blir mördade innan Sun wen ens hinner komma till Hongkong. Istället får en grupp udda hjältar kliva in och ansvara för Sun Wens säkerhet under det korta besöket.

Donnie Yen fanns med i den digra rollistan vilket ingav hopp om en del sköna fajtingscener. Vad jag såg fram emot var helt enkelt ett historiskt drama kryddat med skön kung fu-action.

Men… oj oj vad detta var uselt. Vad jag fick var en kinesisk totalt superjobbig översentimental propaganda-smörfilm. Det kryllar av karaktärer, alla är ointressanta. Alltså det här var så ruttet att jag höll på att gå åt. Handlingen är fullkomligt urtråkig med ett fåtal fajtingscener som jag med god vilja skulle kunna beteckna som underhållande. Givetvis får vi cgi-blod också. Gah. Däremellan är det värsta sentimentala supersmörjan. Jag hade kräkts upp min nudelsoppa om jag hade ätit nån innan. Slowmotion och grovt jobbig stråkmusik inte bara skriver mig på näsan om vad jag ska tycka. Att kalla det för nässkrivning känns som en kraftig underdrift. Nej, jag blir praktiskt taget dränkt hela jag i flera tunnor med äckelpäckel-färg som är svår att tvätta av sig.

Att se den här filmen är en två timmar och 20 minuter lång plåga. Om ni tycker amerikanska filmer kan tendera att bli smöriga, patriotiska, sentimentala, vad ni vill, så är det bara en liten liten liten vindpust som inte ens får ett asplöv att darra i jämförelse med Bodyguards and Assassins. Här blåser det från alla sentimentala håll som det överhuvudtaget kan blåsa ifrån. Det stormar in cykloner av stråkar, orkaner av slowmotion och tio monsuner av smör.

I slutet har regissören Teddy Chan dessutom lyckats klämma in en evighetslång lustmordshommage på barnvagnsscenen från Pansarkryssaren Potemkin. Jamen, kan du ta slut nån gång då snälla rara lilla långa jobbiga jävla film.

Tack till Filmitch som väckte mitt intresse för filmen efter sin hyllning. Alltid kul, eller nåt, när sågningslusten väcks till liv.

1/5

Uppdatering: Apropå barnvagnsscenen vid Odessatrappan från Pansarkryssaren Potemkin så råkade jag ramla på ett YouTube-klipp med en drös hommager och parodier som filmhistorien är full av. Ganska roligt att titta på!

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 1, Film, Kostymdrama, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Hudsucker Proxy

29 april, 2011 7 kommentarer


Titel: The Hudsucker Proxy (Strebern)

Regi: Ethan & Joel Coen
År: 1994
IMDb | Filmtipset 

Då var vi framme vid den sista filmen i den lilla och helt oplanerade Coen-retron, i alla fall för den här gången. Det saknas ju några Coen-klassiker som t ex O Brother, Where Art Thou?, The Big Lebowski och Fargo. The Hudsucker Proxy skulle kunna vara en sån film som jag uppskattar mer nu än när jag såg den i januari 2004.

Bröderna Coens film om Norville Barnes (långe Tim Robbins) som får jobb som VD på Hudsucker Industries, företaget där han jobbar som postudelare. Orsaken är att förre VD tagit livet av sig och hans aktier har därmed hamnat på öppna marknaden. Styrelsen vill därför ha en nolla som ny VD för att aktierna ska sjunka i värde så att man sen kan köpa upp dem.

Filmen känns till en början som en blandning av Terry Gilliams helt underbara film Brazil och nån screwballkomedi som t ex His Girl Friday. Den är också bäst i början då man får se Norvilles första försök att fixa jobb och hur han till slut hamnar på Hudsucker som postutdelare. Häftiga miljöer och scenografi. Den lilla människan på det stora företaget. Sen får vi träffa journalisten Amy (Jennifer Jason Leigh) som är rapp i käften och tydligen har en vass penna också. På tidningen där hon jobbar får vi höra lite kulsprutedialog à la screwballkomedi.

Fram hit är filmen bra och i klass med andra Coen-filmer som jag har sett, som i min bok alla är minst fyror. Men sen vet jag inte riktigt vad som händer. Jag tappar intresset för Norville, tror jag. Historien är inte lika engagerande helt enkelt. Det finns vissa ljuspunkter, som t ex scenen med den lille killen som hittar en rockring på gatan och efter viss tvekan kommer på hur den ska användas och visar sig vara en rockringmästare. Slutbetyget blir ändå godkänt. Coen-bröderna gör oftast (om inte alltid) sevärda filmer. Sen måste jag klaga på den svenska titeln. En streber betyder ju en person som sliter och jobbar stenhårt för att göra karriär. Norville, visst han går från postutdelare till VD på några timmar, men nån streber är han defintivt inte.

3/5

Uppdatering: Förresten, är bara jag som tycker att Tim Robbins på bilden ovanför är ganska lik Robbie Williams?

Arkiverad under Betyg 3, Bröderna Coen, Film, Recension Tagged with , , , , , ,

Intolerable Cruelty

28 april, 2011 3 kommentarer

Titel: Intolerable Cruelty
Regi: Ethan & Joel Coen
År: 2003
IMDb | Filmtipset 

Nu är vi framme vid en Coen-film som misstänker att jag är ganska så ensam om att hålla så högt som jag gör. Intolerable Cruelty såg jag på en förhandsvisning som Stockholm Filmfestival ordnade och det här ägde rum i oktober 2003 (oj vad länge sen!). Just att det var en specialvisning med peppad publik bidrog nog till en bra stämning och därmed ett bra betyg.

Bröderna Coen är ganska otroliga. Stockholm Filmfestivals hemsida uttryckte det rätt bra när de skrev: ”Bröderna Coen fortsätter genreleken efter film noir (The Man Who Wasn’t There), södernromantik (O Brother, Where Art Thou?), bowlingpsykadelia (The Big Lebowski) och tar sig nu an den klassiska screwballkomedin.”

George Clooney spelar den cyniske men, eller kanske just därför, framgångsrike skiljsmässoadvokaten Miles Massey. När lycksökerskan Marylin (den ljuvliga Catherine Zeta-Jones) hamnar på andra sidan förlikningsbordet efter att hon har stämt sin man för otrohet börjar Masseys hårda skal falla sönder. Han blir drabbad av den stora kärleken. Det hela leder givetvis till osannolika förvecklingar.

Jag undrade om jag skulle gilla den här filmen som ju faktiskt är en romantisk komedi och det är inte nån av mina favoritgenrer. Men eftersom den också tillhör undergenren screwballkomedin, och därför innehöll skarp, snabb och cynisk dialog, och förvecklingar av bisarra slag, så fick jag kapitulera. George Clooney spelar egentligen inte Miles Massey utan han är en i det närmaste perfekt kopia av Cary Grant (kungen av screwballkomedin på 40-talet).

Filmen är en skön skildring av supercyniska L.A. och jag skrattade faktiskt ett flertal gånger. Bl a finns en hysteriskt rolig rättegångsscen där Massey kallar ett vittne vid namn baron Heinz Krauss von Espy. Förresten, att ha astma och samtidigt hantera vapen visade sig vara en dålig kombination för en viss hitman i filmen. Hit men inte längre skulle man kunna säga (min kommentar: ordvits tillagd nu).

4-/5

PS. Jag hade råkat se trailern innan jag såg filmen och hade sett en sekvens från den roliga rättegångsscenen när den anklagade kastar sig över ett vittne som sitter i vittnesstolen. En advokat säger: ”Objection! Strangling the witness!” Domare säger: ”I’ll allow it.” Kul, men inte lika kul eftersom jag redan hade sett det i trailern. Jag satt liksom bara och väntade på att det skulle komma så när det väl kom var tjusningen lite borta.

Arkiverad under Betyg 4, Bröderna Coen, Brott, Film, Komedi, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Barton Fink

27 april, 2011 4 kommentarer

Titel: Barton Fink

Regi: Ethan & Joel Coen
År: 1991
IMDb | Filmtipset 

Vi hoppar lite hit och dit bland bröderna Coens produktion. Den här gången hamnar vi på deras fjärde film, som möjligen är John Turturros stora stund. Håller ni med? Det korta omdömet skrevs i november 2004.

Oj, oj, detta var en positiv överraskning. Otroligt välgjord och genomtänkt. Fotot är följsamt och planerat in i minsta detalj. Till skillnad från en del andra så tycker jag Turturro gör en kanoninsats som författaren Barton Fink med fina ambitioner men skrivkramp i Hollywood. När Fink tittar på den där bilden med flickan på stranden och man hör vågornas svall fick jag en så otroligt bitterljuv längtan till havet. Bara att titta ut mot horisonten. Filmen ger en skön och samtidigt obehaglig känsla som växer ju längre filmen pågår. Jag gillade denna Coen-rulle, som i mitt tycke är en av deras bästa, och nu har jag bara kvar Miller’s Crossing (min kommentar: som jag nu alltså har sett) och The Ladykillers av deras filmer.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Bröderna Coen, Film Tagged with , , ,

Blood Simple.

26 april, 2011 8 kommentarer


Titel: Blood Simple.
Regi: Ethan & Joel Coen
År: 1984
IMDb | Filmtipset 

Ok, då går tillbaka till början så här i mitten av Coen-temat med ett kort omdöme av brödernas debutfilm (!). Jag tycker att utropstecknet är berättigat. Att debutera med en sån här klassfilm är uppseendeväckande. Jag blev helt tagen på sängen av den här när jag såg den i november 2004. Och ja, det ska tydligen vara en punkt sist i filmtiteln…

Detta kom som en fullständig överraskning för mig. Det är en mörk historia (film noir i princip) som handlar om personer vi egentligen inte vet något om. De är varken goda eller onda, men några kanske är ondare än andra. M. Emmet Walsh stjäl filmen genom sin slemmiga insats som den, just det, slemmiga privatdeckarn som har anlitats av en barägare för spionera på frun (en ung Frances McDormand). Musiken (ett speciellt pianostycke) ger en härlig melankolisk stämning och fotot är bland mest genomtänkta och vackraste jag har sett (jag visste t ex inte att en plöjd åker kunde vara så snygg). Klippningen är, i vissa scener, grym och ger en smått surrealistisk känsla. Det blir faktiskt, ganska oväntat, en svag femma till denna Coenska debut. Kom nu inte och snacka om att jag ger låga betyg…

5-/5

PS. Även om IMDb endast listar Joel som regissör för Blood Simple så väljer jag att ha med även Ethan. Efter vad jag har förstått så är bröderna, och har alltid varit, en regissörsduo men fackliga regler tillåter inte delat regissörskap om man inte är en etablerad och accepterad duo, vilket ju bröderna nu har blivit. Så från och med The Ladykillers så listas båda som regissörer.

Arkiverad under Betyg 5, Bröderna Coen, Film, Neo Noir, Recension Tagged with , , , , , , ,

Miller’s Crossing

25 april, 2011 11 kommentarer

Titel: Miller’s Crossing

Regi: Ethan & Joel Coen
År: 1990
IMDb | Filmtipset 

Vi avslutar påsken med ytterligare en Coen-film: Miller’s Crossing, brödernas gangsterfilm från 1990. För mig är det här inte en av brödernas bästa och det tyckte jag inte när jag såg den för sex år sen heller.

Bröderna Coens gangsterdrama från amerikanska förbudstiden handlar om den smått apatiska rådgivaren Tom Reagan, spelad av Gabriel Byrne, som hamnar mitt emellan två gangsters när han försöker ge råd till båda samtidigt. Typ.

Hmmm, jag hade förväntat mig en lite bättre film faktiskt eftersom jag hade hört att det skulle vara en höjdarrulle. Coens debutfilm, den mörka Blood Simple, gillade jag skarpt och trodde nu på nåt liknande kanske. Ok, jag gillade en hel del. Foto och ljussättning påminner om både Blood Simple och Barton Fink. Skuggor, speciellt i ansikten, används ibland effektfullt. Rent hantverksmässigt är den alltså riktigt välgjord, men den där intensiva, mörka känslan som fanns i Blood Simple saknas här. Kanske beror det på en del excentriska och lite jobbiga karaktärer som gör att man inte riktigt kan ta filmen på allvar. Tänker främst på en av gangsterbossarna spelad av Jon Polito. Han är egentligen inte dålig men skulle passa bättre i en film som t ex Barton Fink (som jag gillade betydligt mer), där det mesta är bisarrt.

Det fanns dock en scen som var riktigt rolig och som passade in av nån anledning. Skrattade högt då. Det var när Albert Finneys rollfigur blev attackerad i sitt hem men själv skjuter ihjäl en av hitmännen med hjälp av en k-pist vars magasin aldrig ville ta slut. I övrigt var filmen, som väl är en film noir, lite seg faktiskt och jag kände mig ganska ointresserad av karaktärerna. Scenerna ute i skogen var dock relativt spännande och intensiva så slutbetyget blir ändå en stark trea. Filmen tog sig mer och mer och var ganska skön att se, men lämnade ett ganska blekt intryck. Förresten, kul med den engelska som användes. Har glömt det mesta nu, men t ex twist = tjej och flip = bostad (om jag minns rätt?). Välskriven dialog med andra ord, vilket är typiskt Coenskt!

3+/5

PS. Om ni tror att Coen-temat är slut bara för att påsken är över så tror ni fel. Det kommer recensioner på åtminstone två filmer till.

Arkiverad under Betyg 3, Bröderna Coen, Film, Neo Noir, Recension Tagged with , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →