Garden State

2 december, 2012 23 kommentarer

Garden StateTitel: Garden State
Regi: Zach Braff
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Själv är jag inte nåt större fan av Scrubs. Ja, jag har nog aldrig egentligen sett serien så jag kanske inte ska uttala mig. Men efter att ha sett Garden State 2005 trodde jag nog att Zach Braff skulle bli ett lite större namn än han har blivit. Efter Garden State tycks Braff inte ha gjort en enda långfilm.

I Zach Braffs debutfilm, vars namn får en att tänka på John Sayles filmer om olika amerikanska delstater, ser vi regissören själv i rollen som den av mediciner känslobedövade reklamskådisen boendes i Kalifornien som återvänder hem till trädgårdsstaten New Jersey för sin mors begravning. Utan medicin försöker vår hjälte försonas med sin far, får en flickvän, umgås med gamla kompisar, och åker motorcykel. Ett nytt liv helt enkelt.

Mmm, tyvärr blev jag lite besviken på filmen. Jag tyckte den hade en del likheter med den underbart sköna The Station Agent men här lyckas man inte riktigt skapa samma känsla för karaktärerna tycker jag. Där The Station Agent bara var en må-bra-film, så känns det ibland som om Garden State försöker lite väl mycket att vara så där skön, cool, och annorlunda. Det kändes bitvis lite konstruerat coolt.

En annan brist var att Braffs relation med sin pappa (spelad av en helt outnyttjad Ian Holm) inte reddes ut ordentligt. Jag väntade på en riktigt dust mellan de två men av det blev intet vilket var lite synd. Nåväl, det var mina klagomål. I övrigt är det förstås en stark debutfilm av Braff. En amerikansk version av Masjävlar ungefär. Det var även bra musik som ibland utnyttjades lite väl ofta. När det gäller musik så måste Donnie Darko var den optimala filmen. Där är all musik perfekt, så perfekt. Eh, sorry, Garden State var det. En stark trea blir det. Keep up the good work, Zach!

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

The Lost Son

1 december, 2012 4 kommentarer

The Lost SonTitel: The Lost Son
Regi: Chris Menges
År: 1999
IMDb | Filmtipset

Idag kör jag en gammal recension från 2005 av en kanske lite okänd deckarrulle med Daniel Auteuil och Nastassja Kinski.

Här spelar Daniel Auteuil Xavier, en f.d. polis som numera jobbar som privatdeckare i London, detta efter en jobbig händelse i Paris som gjorde att han fick sluta som polis där. Exakt vad som har hänt vet man inte, förutom att det är nåt som Xavier försöker komma över men som ändå gnager hela tiden. I London spenderar han sin tid med att spionera på vänsterprasslande äkta hälfter, spela fotboll, och leka med sina guldfiskar. Livet lullar på – dvs fram tills att Xavier blir kontaktad av en gammal vän och kollega från Paris som ber om hjälp med att leta upp sin frus bror som försvunnit. Xavier börjar lite lojt sina efterforskningar men kommer snart i kontakt med en mörk undre värld där människoliv inte är värda nånting.

Det fanns en mörk stämning i den här filmen som jag gillade. Sen har Daniel Auteuil alltid varit en favorit och han passar i rollen. Han har ett speciellt återhållsamt sätt att spela som jag gillar. Regissör av filmen är en Oscarsbelönad filmfotograf (för The Mission och The Killing Fields) vid namn Chris Menges. Även om det inte är Menges själv som står för fotot så tyckte jag det var enkelt och snyggt och med en del schyssta bilder, bl a återkom ett motiv med ett hus på landsbygden med gigantiska fartyg som svepte förbi i vattnet i bakgrunden.

Själva handlingen, som är mörk och tar upp väldigt jobbiga ämnen, var egentligen ganska förutsägbar. Men det störde mig inte allt för mycket förutom kanske mot slutet då man försöker vara så där klurig och ha med en vändning som man redan hade räknat ut. Kändes lite onödigt. En positiv sak var att filmen, som till största delen har handlingen förlagd till London, under en period utspelas i en annan världsdel. Det gav en bra känsla ungefär som när amerikanska filmer delvis utspelas i Europa.

The Lost Son blev faktiskt den första film som jag såg efter Filmfestivalen 2005, och det var riktigt skönt att sjunka ner i videosoffan när den regniga söndagseftermiddagen mörknade för att kolla in en film. Det här bidrog nog till att filmupplevelsen kanske blev bättre än filmen i sig, om ni förstår vad jag menar. Men jag betygsätter alltid min upplevelse av filmen så då blir det ett ganska högt betyg.

För att återkomma till själva filmen så hade den en hel del gemensamt med Man on Fire. I den är det Denzel Washington som spelar den livströtte och inte liiite bittre ”hjälten” som ska rensa upp i bland brottslingarna. Jag gillade den filmen men stördes av det alltför ”experimentella” fotot (som skulle ge filmen en extra nerv men bara blev jobbigt). Sånt slipper man i The Lost Son (där Auteuil inte är lika bitter som Washington). Däremot får man bra skådisar (precis som i Man on Fire) och dessutom en spännande och ganska ruggig historia så därför blir det en svag fyra. Rent objektivt är det nog ett för högt betyg, bara så ni vet.

Bra skådisar var det ja: bl a är Nastassja Kinski med, liksom den duktiga, men nu tyvärr avlidna, Katrin Cartlidge (som för övrigt var med i det utmärkta krigsdramat Ingenmansland). Nu är kanske inte Kinski världens bästa skådis och hon var inte med så väldigt mycket i The Lost Son men hon är i alla fall bra, och väldigt vacker, i andra filmer som bl a Paris, Texas (en favvofilm) och Tess.

Autueil gör för övrigt här sin första film på engelska och även om det bitvis kan bli lite stelt, inte lika naturligt och rätt i tonen, som på modersmålet så klarar han sig hästlängder bättre än många andra som försöker på engelska, som t ex Penélope Cruz.

4-/5

PS. En annan film som gav en liknande bild av en smutsig dold verksamhet som ändå pågår dagligen var Dirty Pretty Things som för övrigt just Chris Menges fotade.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Romantik, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

Killer Joe

29 november, 2012 13 kommentarer

Titel: Killer Joe
Regi: William Friedkin
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Den här filmen fick mig att tänka på när jag tillsammans med några Filmspanare såg dokumentären The Imposter. Då konstaterades det att det är svårt att riktigt gilla filmer om korkade människor. Just The Imposter var en film om korkade eller fullständigt oempatiska människor. Ändå var det en sevärd film även om det var svårt att gilla den fullt ut. Killer Joe är nog på gränsen till snäppet värre. White trashigheten är skruvad ett varv till. Huvudpersonerna är stendumma, mer korkade än en korkek, har så lite medkänsla för andra människor att det är löjligt och samtidigt är de dråpligt bortkomna i de som de företar sig. Kanske är det därför jag gillar Killer Joe. Om filmen hade varit en dramatiserad dokumentär är det tveksamt att jag gillat den lika mycket. Nu vet jag liksom att det här är på låtsas. Jag vet att det är en svart komedi och därför blir det humor för mig.

Vad handlar Killer Joe om? Jo, pappan (Thomas Haden Church) och sonen (Emile Hirsch) i en familj i trailer trash-USA, den värsta nidbilden av trailer trash-USA, bestämmer sig för att döda mamman i familjen, dvs pappans f.d. fru och sonens mor för att att få ut hennes livförsäkring. Uppdraget går till Joe (Matthew McConaughey), en polis som extraknäcker som lejd mördare. Joe är stenhård vilket t.o.m. trailer parkens gårdshund noterar och håller tyst för en stund när Joe kommer på besök. Likt Cesar Millan utstrålar Joe en energi som gör att hundar liksom vet att det här är ingen snubbe som man fuckar med. Det förstår även pappan och sonen ganska snart, eller snarare direkt. De är som skolgossar som står med mössan i hand. När Joe talar så lyssnar man. Jag tyckte det var rörande. Det som samtidigt är äckligt är att de två ska döda sonens mamma.

Förutom Joe, pappan och sonen så har vi två huvudpersoner till och det är dottern Dottie (Juno Temple) och pappans nya fru (Gina Gershon). Dessa fem huvudpersonen är det det handlar om och i princip utspelas hela filmen hemma hos familjen i deras trailerhem. Filmen bygger också på en pjäs vilket känns men det känns inte på ett dåligt sätt. Som ni redan förstått så kommer det förstås gå käpprätt åt skogen för våra vänner. Ja, jag kallar dessa idioter för våra vänner. Det är nåt med dem som gör att jag inte kan låta bli att kalla dem vänner. De är så sorgliga figurer att det är fånigt men allt är framställt med en svart humor som bara är för skön. Jag är förmodligen en störd person men jag gillar’t. Det hela eskalerar mer och mer. Konstigheterna, desperationerna, äckligheterna avlöser varandra och sen tar en lång slutuppgörelse vid som avslutas med en eller tre helt oväntade smällar. Som avslutning måste jag säga att det är lite oväntat att filmen kallas en komedi. En ganska svart sådan i såna fall. Det är liksom ingen familjekomedi. Fast jag skrattade.

Friterade kycklingvingar någon?

4-/5

PS. Lyssna på två episoder av filmpodcasten Har du inte sett den? för två olika åsikter om filmen. Först Markus som hyllar och sen Johan som inte gillar den. Intressant. Fiffi har också sett Killer Joe.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Snö – Død snø

28 november, 2012 22 kommentarer

När det bestämdes att nästa Filmspanartema skulle vara snö var Fargo den första film som poppade upp i min hjärna. Sen började jag tänka att det liksom är lite väl enkelt. Den är så självklar på nåt sätt. A Simple Plan hade också kunnat vara ett alternativ. Till slut bestämde jag mig för att trots allt göra det enkelt för mig så jag gick in på Google och sökte på ”snow film”. Den första film som visades på resultatsidan skulle jag skriva om. Den första som poppade upp var en julfamiljefilm från 2004 gjord för tv och kanalen ABC Family. Njaaaaeeee (se omslaget till vänster!!!). Jag tar nummer två istället. Det var den bosniska filmen Snijeg (Snö, förstås) från 2008, som var ett drama som utspelas i skuggan av kriget på Balkan. Njaaaeeee. Även om den låter lite intressant så får jag säkert inte ens tag i den. Fast det lustiga är att jag nu upptäckte att hela filmen finns att se på YouTube, kanske blir en titt vid nästa snötema ;).

Nästa film bland resultaten var Snow White and the Huntsman men det hade jag sett tidigare även om jag inte postat ett inlägg om den än så den underkände jag. Lite längre ner på resultatsidan hade sajten IGN listat sina tio favoriter bland filmer som utpspelas i snöiga miljöer. Den film jag slutligen såg som en del av det här snötemat var den film som låg etta på deras lista.

****

Titel: Død snø
Regi: Tommy Wirkola
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Död snö blev ganska uppmärksammad när den kom och jag måste erkänna att kombinationen zombiefierade nazister och den norska fjällvärlden kändes lockande. Men det blev aldrig av att jag såg filmen när den var aktuell. Det kan ha berott på att jag inte brukar vara så förtjust i varken skräcksplatter eller parodifilmer. Det finns undantag. Drag me To Hell är ett sådant undantag. Det är en rolig skräckkomedi som funkade perfekt för mig. Nu var frågan om Död snö skulle fungera.

Handlingen är enkel. En grupp äldre ungdomar, fyra killar och fyra tjejer, läkarstudenter i själva verket, ska spendera en helg i en ensligt belägen stuga. Om man inte fattar referenser till tidigare skräckisar med samma tema så har filmmakarna löst det genom att låta en av killarna vara en hopplös filmnörd som börjar droppa filmtitlar som Evil Dead redan innan vår stackars med aspirerande läkare nåt fram till stugan (eller hytte som man säger i Norge).

En av tjejerna är lite hurtigare än resten av gänget och hon ska gå på en egen hurtigrutt på ski till stugan över fjället. Gruppen börjar bli lite orolig när hon inte kommer fram. Vad kan ha hänt? Muahahaha.

Jag gillade Död snö redan från början. Jag vet inte om det kan bero på att jag fick en repetition av genrens alla kännetecken när jag såg The Cabin in the Woods för ett tag sen. Nu när jag var införstådd med hur det hela ska iscensättas så uppskattade jag det mer. Det man känner igen, det gillar man mer? Hur som helst, så är det ganska enkelt att räkna ut vem av tjejerna som kommer gå åt först, ja, om man nu bortser ifrån den stackars ensamskidåkande tjejen som inte ens kommer fram till stugan. Tror ni att den första som ryker är tjejen som har sex på utedasset med filmnörden? Men hur kunde ni gissa det?!

Ja, filmen är fylld med klichéer och referenser från andra filmer. Vi har t ex den klassiska sekvensen när en Stallone eller en Schwarzenegger förbereder sig för strid i en serie snabba klipp där man ser pistoler åka ner i hölster, knivar i slidor och spännen som knäpps. Det har vi även här, fast här är det motorsågar och yxor som ska tas fram göras klara för strid.

Det som är lite lustigt med filmen så här i efterhand är att jag inte kan minnas att man nånsin får en förklaring till varför nazisterna i filmer är zombier. De är liksom bara där, kvar i den norska fjällvärlden på jakt efter bybornas guld som de försökte stjäla vid krigsslutet.

Har snön nån speciell betydelse i filmen? Ja, det har den. För det första sätter den miljön. Snö på film är alltid mysigt. Det ger en speciell utsatt känsla, en känsla av storslagen natur eller lite mystik. Pga snön kan man även ha med några coola sekvenser där man åker snöskoter. Ni vet väl att även om man är desperat och letar efter sin försvunna flickvän så passar man givetvis på att göra lite trickhopp med skotern. Dessutom får vi lära oss hur man gör skillnad på upp och ner om man hamnar i en lavin. Och sen är ju blod väldigt snyggt mot den kontrasterande vita snön!


eller uttryckt i siffror 4-/5

****

Läs nu vad andra Filmspanare har att säga om snö:

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Have you forgotten
Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Mode + Film
Filmitch
ExceptFear
Flmr

Arkiverad under Betyg 4, Film, Komedi, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

En ny spännande värld

27 november, 2012 Lämna en kommentar

Titel: En ny spännande värld (Brava Gente Brasileira)
Regi: Lúcia Murat
År: 2000
IMDb | Filmtipset

För några år sen körde SVT något som man kallade Filmklubben på sena tisdags- eller onsdagskvällar (sena och sena, filmerna började vid 22 eller nåt sånt men om man jobbar dagen efter så…). Jag spelade alltid in dessa filmer, om jag inte sett dem tidigare. Sen såg jag dem vid ett senare tillfälle. SVT:s film/programinköpare på den här tiden hette Per Ögren och han höjde standarden på SVT:s filmutbud flera snäpp. Toppklass helt enkelt. Ofta handlade det om intressanta, lite annorlunda filmer som jag ofta kände mig sugen på att se. Tyvärr gick Per Ögren bort i cancer 2008. Den här brasilianska filmen såg jag på SVT:s Filmklubb 2005 och även om just den här filmen kanske inte var världens bästa så är den ett bra exempel på de filmer som man kunde få se.

Något så ovanligt som en brasiliansk film har jag sett. Ok, en handfull till har man väl sett men inte är det många. Det här var en historisk film som utspelas i 1700-talets Sydamerika där portugiser och spanjorer koloniserar för fulla muggar. De infödda indianer behandlas illa men vissa portugisiska kolonisatörer försöker sluta fred med de lokala stammarna. Hit kommer den något naiva Diogo som ska leda en expedition för att kartlägga de portugisiska kolonierna. Till sin ”hjälp” har han den brutale kaptenen Pedro som inte säger nej till att döda några indianer på vägen.

Något som jag tänkte på under filmen var att detta bitvis var en ganska realistisk och våldsam film. Temat med en västerländsk expedition som ger sig in djungeln och träffar på en kultur som de inte förstår har vi sett förr – i olika former. Diogo, som till en början mest är förundrad över infödingarna, får ganska snart uppleva vad kolonisation egentligen innebär för vissa, som kapten Pedro t ex. Efter denna ”upplevelse” känner sig Diogo bunden och dragen till en indiankvinna som han blir ihop med kan man väl säga. Portugal och hans älskade där hemma bleknar allt mer för Diogo som blir en ny människa i ett nytt land. Han tror att han börjar förstå både sin indiankvinna och hennes kultur. Tror han alltså.

Kontrasten mellan den grymme Pedro och den naiva Diogo var ganska intressant. Till en början är det självklart att man som tittare tycker att Pedro är en brutal barbar och att Diogo är god, öppen och försöker förstå. För båda slutar det ändå ganska illa. Diogo tar sig liksom vatten över huvudet och får så småningom uppleva en ganska grym kulturkrock tack vare sin något naiva inställning. Det fanns alltså en del intressanta teman i filmen men rent filmiskt är det ingen höjdare. Halvbra skådespelare och lite tempofattig handling utan studs var det allt. Ändå var det lite annorlunda med det ganska grymma våld som förekom. Efter de första fem minuterna väntade mig en lite småtråkig och slätstruken film men våldsscenerna gjorde att den stack ut lite grann. Godkänt blir det.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Våld Tagged with , , , , , , , , , , ,

Martial arts-måndag: Dragons Forever

26 november, 2012 Lämna en kommentar

Titel: Dragons Forever (Fei lung mang jeung)
Regi: Sammo Hung Kam-bo & Corey Yuen
År: 1988
IMDb | Filmtipset

Efter två veckors uppehåll pga Stockholm Filmfestival så är nu till allas glädje martial arts-måndag tillbaka. Eftersom vi går igenom filmerna i brahetsordning och fortfarande befinner hos bland de sämre filmerna så är det återigen en Jackie Chan-film från 80-talet det handlar om. Nästa vecka blir det den första delen av tre sagor från Kina.

Trams och jönseri i kubik gör detta till en ganska jobbig film att titta på. Jag hade hoppats på bättre då detta är den första filmen jag ser med de tre kung fu-vännerna, Jackie Chan, Sammo Hung och Yuen Biao, tillsammans. Å andra sidan borde jag ha fattat att det skulle vara töntigt3 efter att ha sett Chans Police Story. Fajterna är det som är det sevärda och det som filmmakarna verkligen kan. Tyvärr verkar man tro att man även kan det här med romantisk komedi. Slutfajten på en kemisk fabrik är givetvis lång, underbar, och mot en västerländsk hejduk, spelad av Benny ”The Jet” Urquidez i midjekort dansbandskavaj, hoho. Den här gången räcker dock inte detta för att göra den här kalkonen flygfärdig.

2+/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Iron Sky

25 november, 2012 10 kommentarer

Titel: Iron Sky
Regi: Timo Vuorensola
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Det hela går ut på att nazisterna i slutet av andra världskriget skickade rymdskepp till månen där man gömde sig på dess baksidan. Här skapade man en bas där man inväntade rätt tillfälle att återvända till Jorden. Filmen har blivit uppmärksammad då den delvis finansierades med hjälp av publikstöd, eller crowfunding på svenska.

Mja, tyvärr var detta tråkig film. Det känns som en sämre blandning av South Park och Lost in Space (eller snarare nån dålig science fiction-komedi men jag kan inte komma på nu). Iron Sky är en parodi på andra filmer och samtidigt en satir. Den innehåller mängder med referenser till filmer och aktuella händelser. Inget av detta gör det till en bättre film enligt mig.

Idén är cool. Vissa miljöer i filmen har man fått till bra. Men ganska ofta är filmen fantastiskt ful med äckliga greenscreen-miljöer där skådisarna ser ut som urklippta pappersdockor. Visst, det är en film med låg budget så de har väl gjort så gott de kunnat.

Skådisarna känns genomgående dåliga. Skämten faller ganska platt för mig. Jag vet inte om jag tyckte nåt var roligt. Satiren av USA och resten världen tyckte jag kändes överdriven. Ja, satir är att överdriva, jag vet, men det fanns ingen finess. En film som Team America: World Police gör det bättre och South Park förmodligen ännu bättre (även om jag inte gillar den pga den tråkiga animeringen).

Storyn är tråkig, det blir aldrig spännande. För mig räcker det inte med parodi för att det ska bli roligt. Det måste finnas nåt mer också.

2/5

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Komedi, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Steamboy

23 november, 2012 2 kommentarer

Titel: Steamboy
Regi: Katsuhiro Ôtomo
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Jag såg den här filmen i september 2005 och eftersom Rörliga bilder och tryckta ord precis postat en recension så passar det bra att jag kontrar med min inte lika positiva dito. Dessutom steampunk-länkar den lite till min sista film på Stockholm Filmfestival, Tai Chi 0.

Steamboy är en ny anime från Akira-regissören Katsuhiro Ôtomo som handlar om Ray, en pojke i det viktorianska England. Hans far och farfar är forskare som upptäckt en metod att få ut enorma mängder energi ur en sorts ångmaskin i form av en klot, ett ångklot. Detta klot hamnar i händerna på Ray som därmed blir ett jagat byte. Nja, haha, väldigt snyggt men väldigt tomt är mitt omdöme om denna film. Det är en uppvisning i ruggigt snygg animering där man även fått till det här med blandningen av vanlig animering och 3D-animering (nåt som jag inte tyckte funkade i t ex Ghost in the Shell 2: Innocence). Vi får se häftiga maskiner, snygga miljöer och intressanta idéer men det är ändå väldigt tråkigt, faktiskt. Flickan Scarlett var nästan lika irriterande som toppliste-tjejen i Hunddagar (ja, i själva verket inte ens nära, men ändå). Temat från Akira och Metropolis går igen; det handlar om nån mystisk kraft som någon försöker utnyttja för att styra världen. Det funkar i Metropolis och allra mest i den mystiska Akira, men inte här. Det blir följaktligen ett underkänt betyg.

2/5

Arkiverad under Anime, Asiatiskt, Betyg 2, Film, Recension Tagged with , , , , , ,

Stockholm Filmfestival: Tai Chi 0

22 november, 2012 2 kommentarer

Titel: Tai Chi 0
Regi: Stephen Fung
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Steampunk-kung fu! Så marknadsfördes den här filmen som blev min sista på Filmfestivalen för den här gången. Ja, steampunk-kung fu det låter ju helt underbart men problemet är att man glömde nämna att det även handlade om en datorspelsfilm. Filmen är fullkomligt fylld med spelreferenser och eftersom jag inte är en player så är det på sin höjd småkul. Det för inte nån handling framåt på nåt sätt alls. Det är liksom bara korta snabba kickar för de som snappar upp det roliga. Det blir bara en film fylld med kul grejer utan nån egentlig handling. Så tycker i alla fall jag. Jag är säker på att t ex hela Har du inte sett den?-gänget inte håller med.

Man ok, om vi ser på handlingen då. Vad handlar Tai Chi 0 om? Jo, den handlar om en ung snubbe som är föds med en talang för kung fu. En extra bonus som han fick när han föddes är en stor vårta på huvudet som är ett sorts tecken på att hans talang. Problemet är att om nån trycker på vårtan så blir han galen och utför galna martial arts-manövrar under nån minut för att sen kollapsa med näsblod. Vår hjälte blir värvad som krigare och spenderar sitt liv med att slåss. Den där vårtan blir mörkare och mörkare och när den blir svart så kommer han att dö. Detta får han reda på av en äldre kung fu-mästare. Nu måste vår hjälte ta sig till en avlägsen by för att där lära sig mental kung fu för att på så sätt bli frisk. Den där byn är dock inte så trevlig mot främlingar, speciellt inte främlingar som vill lära sig kung fu.

Nja, tyvärr alltså. Det kan inte bli godkänt till den här ganska sköna filmen. Skön i vissa avseenden. Oskön i andra. Så fort en icke-asiatisk skådis visas i bild och framförallt öppnar munnen blir det pinsamt dåligt. Efter halva filmen kommer en västerländsk kvinna in i handlingen och hon är… snygg men en fullkomligt värdelös skådis.

Steampunk? Ja, jag trodde ett tag att det inte skulle komma nån steampunk men det gör det faktiskt med besked, även om det dröjer ett tag. Det blir Wild Wild West i kubik.

I eftertexterna till filmen dyker plötsligt Peter Stormare (!) upp. Haha, helt fantastiskt. Han ska tydligen vara med i uppföljaren Tai Chi Hero. Hehe, Tai Chi Zero och Tai Chi Hero, det rimmar men att ge Tai Chi Zero mer än en starkt tvåa det skulle rimma illa med mitt betygssystem.

2+/5

Om visningen: Det här var en skön tidig eftermiddagsvisning där inte så mycket kunde gå fel. Det brukar inte vara så stort tryck med mycket folk så det är mindre chans att nåt går fel, både när det gäller gäller galen publik eller volontärer som inte har koll. Så det hände inget speciellt förutom att tjejen som satt bredvid mig drack en läsk som var nån sorts godisläsk som doftade lösviktsgodis varje gång hon kände för en klunk.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension, Steampunk, Stockholm Filmfestival 2012 Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Stockholm Filmfestival: Post Tenebras Lux

19 november, 2012 8 kommentarer

Titel: Post Tenebras Lux
Regi: Carlos Reygadas
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Post Tenebras Lux är kanske en film som hade passat in på Filmspanarnas festivallördag förra helgen. Vi hade lyckats pricka in tre filmer utan handling där den ena filmen var konstigare än den andra. Den här lördagen var Post Tenebras Lux den första filmen jag såg och under inledningen trodde jag att även det här var en film utan handling. Det som skiljde jämfört med t ex Holy Motors var att jag blev helt hypnotiserad av filmen. Jag kände igen den känslan från andra filmer utan nån vidare handling, t ex mästerverket H:r Landshövding. Jag vet att jag är lite speciell som gillar den här typen av film men det är nåt med den melankoliska stämningen som jag bara älskar. Fast Post Tenebras Lux är väldigt olik H:r Landshövding, det ska sägas.

Början är så vacker att jag nästan börjar gråta. Jag får åtminstone gåshud. Ett utomjordiskt foto visar oss en dal, en högplatå med en halvt om halvt översvämmad äng, i en djungel omgiven av skogiga berg. Solen håller på att gå ner och ljuset och himlen är ett rödblågult konstverk. På ängen springer en liten flicka omkring bland djur. Det är hästar, kor och hundar. Vi hör hästar frusta, lera som klafsar, vatten som plaskar, hundar som fnyser eller skäller. Fotot är magiskt med ett knivskarpt fokus i mitten men suddigt utåt sidorna. Scenen pågår jag vet inte hur länge men för mig hade den kunnat pågå hur länge som helst.

Lite senare är vi inne i flickans familjs hus. De ligger och sover tidigt på morgonen då en röd lysande djävul med en väska i handen sakta skrider in genom dörren. Nu har musiken som spelades under sekvensen på ängen slutat. Det är helt tyst och den rödlysande djävulsfiguren går omkring i huset sakta och tyst. Spänningen är av nån anledning på topp. Det är vackert på ett obehagligt sätt. Djävulen tittar in i barnens rum där en pojke har vaknat och står bredvid sängen. Han tittar rätt på djävulen som sakta lämnar rummet och sedan även huset. Hmm, vad hände där, tänkte jag?

Efter detta, och då har det kanske gått 20 minuter börjar filmen på riktigt. Familjen vaknar och vi får ta del av deras morgonbestyr. Familjen som består av man, fru och två småttingar, en flicka och en pojke verkar vara lyckliga men det finns förstås mörka sidor. De har flyttat från staden och bosatt sig ute i den mexikanska djungeln i vad som verkar vara ett försök att lappa ihop sitt trasiga äktenskap.

Vi får även träffa några andra invånare i den lilla byn och filmen blir en sorts väv där de olika personerna och deras problem kommer att påverka varandra. Huvudpersoner är mannen och frun från familjen och deras problem i äktenskapet. Vid ett tillfälle reser de till Frankrike för att besöka en sorts swingersklubb. Det var länge sen jag så många nakna människor, både män och kvinnor, på film.

Bitvis är det alltså en fascinerande och vacker film. Tyvärr överanvänder man kanske det där fotot som är suddigt i kanterna. Sen är det som att filmen egentligen är två filmer. En konstfilm med långa vackra scener utan dialog, ofta med vacker natur, och sen ett mer vanligt äktenskapsdrama och även nästan thrillerelement (fast tagna ur en Hanekefilm). Efter filmens början kom jag aldrig riktigt in i familjedramat. Fast det finns ett undantag. Under en scen spelar frun piano och sjunger en Neil Young-låt medan mannen ligger i sängen och det här blir enda gången de blir riktigt känslosamma och öppna mot varandra. Det var även en scen som visade på musikens kraft att beröra.

Betyget blir en stark trea till denna mycket märkliga men vackra film.

3+/5

Om visningen: Den här visningen hade tyvärr flyttats från trevliga Grand 1 till Klarabiografen i Kulturhuset. Fast det gjorde inte så mycket. Förra året så jag filmen Natural Selection här och det som är bra med Klarabiografen och som jag nu kom ihåg är att man fattat att folk inte vill sitta och trängas som sardiner som på ekonomiklass på ett flyg. Här är det är stora fåtöljer och väl tilltaget med utrymme både för fötterna och framförallt åt sidorna så man slipper sitta och armbåga varandra. Det är inte egna armstöd som på Filmstaden i Råsunda men de är riktigt breda. Trevligt.

När jag kommer till biografen så går precis han som ska kolla min biljett iväg. Jag väntar ett tag men går sen in och tar en plats. Jag vet ju att jag har biljett (och medlemskort!), haha. Eftersom ingen kontrollerade min biljett så tar jag det säkra före det osäkra och frågar den person jag sätter mig bredvid om jag har kommit till rätt film. ”Ja, det har du, annars hade du inte kommit in!”. ”Ja, jo, just det, fast det stod ingen där just när jag… ja, ok då, jag smet in! Men jag har både biljett och medlemskort, jag lovar”.

Under de första 5-10 minuterna av filmen (inte reklamen utan filmen har alltså börjat) så droppar det in folk hela tiden som förvirrade går omkring i mörkret för att hitta en plats. Kanske hade de missat flytten från Grand och fick springa därifrån? Efter kanske 25 minuter kommer den sista personen. Förstår inte riktigt hur man tänker då? Bredvid mig sitter en kvinna som verkar ha haft problem med halsen. Hon sitter ständigt och sväljer, hmmar och harklar sig för att mot slutet brista ut i en skön hostningsattack under en tyst scen. Stackars människa. Och konstigt nog störde det inte mig så mycket. Det kan bero på att jag själv fick rethosta i en fullsatt biosalong i slutet av Million Dollar Baby under den mest känslosamma och tysta scenen.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival 2012 Tagged with , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →