Män som hatar kvinnor

4 januari, 2013 11 kommentarer

Peter och NoomiTitel: Män som hatar kvinnor
Regi: Niels Arden Oplev
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Då kör jag igång ett litet minitema… Jag ligger oftast hjälplöst efter med mina recensioner. Om jag inte har en deadline (som t ex ett datum för ett Filmspanartema) så ligger texterna halvklara i dvala för att väckas upp och fixas till när de behövs. I våras såg jag David Finchers The Girl with the Dragon Tattoo och det finns en liten text om den på min dator och nu är det dags att renskriva den. Men först kommer mina gamla recensioner av de svenska filmatiseringarna av Stieg Larssons deckarsuccéer i Millennium-serien.

Stieg Larssons Millennium-trilogi slukade jag mer eller mindre hel utan att tugga, och så mycket tuggmotstånd var det väl kanske inte. Däremot är böckerna ena riktiga sidvändare – när man väl började läsa var det bara att fortsätta. Nånting i böckerna gjorde att man sögs in. Jag tror det var vardagligheten blandat med thrillerhändelserna. Och så var Lisbeth Salander en karaktär som stack ut.

Salander sticker ut även i filmen i form av Noomi Rapace som är stentuff och gått in i rollen till 100%. Rapace måste ha styrketränat en hel del innan filmen då hon ser riktigt bitig ut trots att hon är smal. Rapace kändes rätt som Salander: seg och stark, både kroppsligen och mentalt. Hennes blick är grym och hon är inte att leka med. Scenerna mellan slemadvokaten Bjurman (Peter Andersson) och Salander var riktigt bra. När Rapace är med så är det antingen intensivt, fascinerande eller roligt (ja, hon har ju ett lite eget sätt). Något negativt: lite väl många ”röka cigarett”-scener för Salander.

Michael Nykvist är rolig, lite tafatt, och stämmer kanske inte riktigt med bokens Micke Blomkvist (men det har mindre betydelse eftersom en film alltid är en film även om den bygger på en bok). De två huvudrollerna görs hur som helst helt ok. Det finns brister i birollerna. Bl a gör Alexandra Pascalidou en förfärlig innantillsläsning som nyhetsreporter precis i inledningen. Lena Endre verkar inte heller riktigt vara med i matchen.

Precis som när det gäller t ex The Da Vinci Code så funkar mysteriebiten och sökandet efter lösningen på olika gåtor bättre i bokform. Fast det är ändå helt ok här jämfört med Da Vinci-koden vars filmatisering i stora delar var katastrofal. Män som hatar kvinnor är på det hela taget en kompetent deckarthriller som dock har mer gemensamt med en söndagsdeckare på tv än med – låt oss säga – När lammen tystnar.

Jag nämnde att Salander rökte lite väl mycket i filmen. En annan typ av scener som det gick lite inflation i var datorhackarscener. Det loggas in, accessas databaser, WiFi:as, e-postas och remote desktoppas så det står härliga till. Men lite för mycket alltså. Det är liksom inte spännande att se flimrande och blippande datorskärmar. Det var det inte ens på Sandra Bullocks tid, *host*eller hur Joel?*host*.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Little Odessa

3 januari, 2013 12 kommentarer

Little Odessa

”Jag är yrkesmördare. Vad pysslar du med?”

Titel: Little Odessa
Regi: James Gray
År: 1994
IMDb | Filmtipset

Ibland är det intressant att gräva fram en gammal recension och se hur regissören av filmen i fråga har gått vidare. I det här fallet är regissören James Gray och när jag såg Little Odessa hade han gjort två filmer och jag tyckte det var två filmer som var ganska lika. The Yards såg jag först men jag har inte skrivit om den. Idag tycker jag Gray känns nu som en regissör som gör samma film om och om igen och han använder alltid Joaquin Phoenix i en av rollerna. Little Odessa skrev jag om i januari 2005.

James Gray är en ganska intressant ung regissör som har gjort två välgjorda och ambitiösa filmer (den senaste är The Yards) som utspelar sig bland kriminella i New York. Little Odessa är hans debutfilm med Tim Roth i huvudrollen som yrkesmördare som kommer tillbaks till sina gamla kvarter där hans bror (Edward Furlong) bor hos pappan och mamman som är döende i cancer.

Visst låter handlingen upplyftande?! Hmm, nej, just det, det är en dyster film. Tyvärr är den inte bara dyster utan även ganska, vad ska man säga… blek. Ingen av karaktärer är sympatiska och beter sig mest som idioter. Man känner inte för nån av dem egentligen (det skulle i såna fall vara Furlongs karaktär som fortfarande har en chans att komma bort från gatan). Som jag skrev i inledningen så är det en ambitiös och välgjord film. Gray både regisserar och skriver manus och jag skulle tro att han har Martin Scorsese på väggen hemma i pojkrummet. Men tyvärr blir det mest en välgjord transportsträcka med fin yta. Den får ändå godkänt pga bra skådisinsatser (främst av Tim Roth) och snyggt och följsamt foto.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Super 8

2 januari, 2013 14 kommentarer

Super 8Titel: Super 8
Regi: J.J. Abrams
År: 2011
IMDb | Filmtipset

En grupp ungar i en småstad i USA bestämmer sig för att spela in en zombiefilm med en Super 8-kamera. Det här utspelas 1979 så det används inget digital junk. För att få till en dramatisk autentisk känsla väljer ”regissören” Charles (Riley Griffiths) att låta sina stjärnor, däribland Alice (Elle Fanning), agera på en övergiven perrong precis när ett tåg kör förbi. Ja, dramatiskt blir det då barnen blir vittne till världens tågkrasch. Och de har fångat allt på film. En film som det visar sig att militären är intresserad av. Vad för nåt var det som transporterades på tåget egentligen?

Apropå stjärnor, Elle Fanning är fanimej underbar i filmen och spelar skjortan av sina medspelare. Riktigt roligt ibland.

Oj, oj, nostalgifaktorn i den här filmen är hög. Super 8 fullkomligt stinker av nostalgi och en längtan till mer oskuldsfulla tider. Grejen är att det funkar, i alla fall för mig. I en ganska stor del av filmen händer egentligen inte så mycket, i alla fall inte den vanliga typen av actionhändelser men det är supermysigt och charmigt. Jag kommer att tänka på Stephen King-böcker som It eller Kingfilmatiseringen Stand By Me. Steven Spielberg, som producerat filmen, är en självklar inspiration med filmer som E.T. och Närkontakt av tredje graden.

Jag har läst att en del klagar lite på slutet då ”monstret” på sedvanligt vis ska visas och att filmen då tappar och blir fånig eller ospännande. Mm, ja, lite tappar filmen kanske men eftersom jag gillade så stora delar av den så kan jag inte låta bli att ge filmen ett högt betyg. Det är en supermysig rulle helt enkelt. Det är nåt med hur barn skapar sin egen hemliga värld som bara suger in mig. Barnens färdiga zombiefilm får vi förresten se under eftertexterna som en trevlig bonus.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Help

1 januari, 2013 4 kommentarer

The HelpTitel: The Help (Niceville)
Regi: Tate Taylor
År: 2011
IMDb | Filmtipset

The Help kom ut som bok 2009 så man måste säga att det var ganska snabbt marscherat att få fram en film redan två år senare. Det hela utspelar sig i amerikanska södern i början av 1960-talet och rasismen är mer eller mindre öppen. Men det kokar under ytan bland de svarta hembiträdena. Det är just från ett engelskt ord för hembiträde som titeln ”the help” kommer ifrån. Här hittar vi även den självständiga unga tjejen Eugenia ”Skeeter” (Emma Stone) med skinn på näsan som skaffat sig en utbildning istället för en man och som vill bli författare. När Skeeter skriver en bok om hembiträdenas situation ställs allt på sin spets. De vita unga hemmafruarna ser inte med blida ögon på Skeeter eller på svarta hembiträden som vill behandlas mänskligt.

Ja, det här var en riktig Oscarsfilm där allt skruvas till några varv extra. Bryce Dallas Howards karaktär är nästan en karikatyr av karikatyren. Så överdriven är hon som Hilly Holbrook som anser att svarta ska ha separata toaletter (de bär ju på andra sjukdomar än vanligt folk!). Hon kallar det hela för Home Help Sanitation Initiative. Well, well, det fanns kanske den här typen av personer men kontrasterat mot den öppna rätt tänkande Skeeter så blir det nästan för mycket. Hela historien påminner lite om tv-serien Lilly Harpers dröm (I’ll Fly Away) om nån minns den.

Filmen är fylld med stereotyper och för mig blir det nästan för mycket och roligt istället för nåt annat. Men det var kul och annorlunda med en film fylld med kvinnoroller där männen spelar andrafiolen för att inte säga tredjefiolen. Jag gillar filmen. Den är snygg, dramatisk och välspelad. Tyvärr förstör slutlåten kring eftertexterna en hel del. Sentimental dynga. Och förresten, jag har hört en del klaga på den svenska titeln Niceville (som boken heter på svenska) men jag tycker den är helt ok. The Help är lite svårt att förstå direkt och Niceville hette ju faktiskt boken som Skeeter skriver om jag minns rätt.

3+/5

PS. Lika som bär: Emma Stone och Michelle Monaghan… och det här är förmodligen ensam om men Michael Jackson platsar här också. Det är nåt med Stones utseende som gör att jag alltid tänker på The King of Pop.

EmmaMichelleMichael

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Lika som bär, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Film- och bloggåret 2012

31 december, 2012 12 kommentarer

We Need to Talk About Kevinfilmspanarna_kvadratJag hade lite tid över och tänkte att det kunde vara kul med en snabb sammanfattning av mitt film- och bloggår. Det är inte på långa vägar heltäckande och när det gäller filmer så är de inte bara från 2012 utan det handlar om allt jag sett i år oavsett tillverkningsår.

Bästa filmerna jag sett i år: We Need to Talk About Kevin och Red Road på delad första plats

Sämsta filmen jag sett i år: Frozen

Årets besvikelse: Andrea Arnolds Wuthering Heights

Årets överraskning: Attack the Block

Årets svenska klassiker: Flicka och hyacinter

Årets hjärnsläpp: De tomma sekunderna innan jag uppe på Rigolettos scen innan visningen av The Avengers kommer på att jag ska säga Hulken! när jag får frågan om vem som är min superhjältefavorit.

Årets möte: Det första med Filmspanarna! Fy fan vad kul det är. 🙂

Årets skummaste film: Holy shit Holy Motors

Bästa film som ändå fick en etta i betyg: Holy Motors

Norska film: Död snö

Fantasytrilogi kryssad i år: Narnia

Mest deprimerande film: Downloading Nancy

Trevligaste regissörs-Face2Facet på Stockholm Filmfestival: Benh Zeitlin efter Beasts of the Southern Wild

Stelaste intervjuaren (nånsin) på Stockholm Filmfestival: Joel Spira (Nippe från Snabba Cash-filmerna) som efter La leggenda di Kaspar Hauser försöker intervjua regissören Davide Manuli. Publiken gör uppror, tar över frågorna… och vissa svar *host*Vitalic*host*.

Tröttaste och mest bittra regissören på ett Face2Face på Stockholm Filmfestival: Davide Manuli som avslutar med att konstatera att ”cinema is dead!”

Bästa DJ-dans: Vincent Gallo i La leggenda di Kaspar Hauser

Bästa musikupplevelse på bio: Vitalic (Vitalic!) pumpande högt i La leggenda di Kaspar Hauser. Ja, det var bättre än dragspelsmellanspelet i Holy Motors.

Ödsligast: Biosalongerna jag såg Take Shelter och Call Girl i. Helt tomma förutom mig själv.

Svenska festivalhajpfilm som föll platt: Apflickorna

Svenska festivalhajpfilm som inte föll platt: Avalon

Årets mest kommenterade inlägg: Lämpligt och lustigt nog blev det inlägget Problem med kommentarer på WordPress.com vilket visar att folk vill kommentera på bloggar och att det då är viktigt att det funkar. Så bort med allt som kan hindra att man kommenterar, otyg som ordigenkänning, moderering, krav på att man måste skriva i alla fält osv.

Årets mest betittade inlägg: Prometheus

****

Och därmed önskar jag Gott Nytt År! 🙂

Arkiverad under Årskrönika, Film, Listor, Stockholm Filmfestival Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Omstart – The Amazing Spider-Man

30 december, 2012 23 kommentarer

VinterUnder julhelgen, innan det blev tråkig tö, var jag ute på några skidturer i det uppländska vintriga snölandskapet. På en av dem åkte vi förbi ett träd som konstigt ut på håll. På vintern så tappar ju lövträden sina löv och det här stora lövträdet (det kan ha varit en ask if you ask me) hade inte kvar några löv, förutom på en stort parti nere vid marken. Det såg fel ut. Varför var löven kvar där? När vi kom närmare såg jag att en stor gren hade gått av och nu hängde ner mot marken. Hela den stora grenen hade sina löv kvar. Jag fann detta fascinerande, och det var inget jag hade tänkt på tidigare. Men nu insåg jag att när en gren går av så slutar ju den delen av trädet att leva. Det finns ingen mening med att tappa sina löv på hösten för att senare under våren knoppa ut i nya. Nej, hela livscykeln stannar upp och löven hänger envist kvar i en kamp som är dömd att misslyckas. Istället för att ge plats åt en ny generation löv så blir de kvar men utan att få några fina höstfärger. De vittrar sakta sönder, ruttnar ihop till bruna förvridna skrynkligheter.

Kopplingen mellan min lilla notering om lövträds livscykel och årets sista filmspanartema är möjligen lite långsökt. Men som jag ser det så behövs det en omstart då och då. Kanske inte varje år, men då nånting har blivit för stort, för tungt, för gammalt, då kommer det förr eller senare att brytas av och vittra sönder. Det här har filmbolagen av idag förstått. Kanske har de förstått det lite för bra. Omstarter, eller reboots som det heter på svenska, är populärt. Den omstartsfilm som jag har valt som symbol för denna trend är en film som blev anklagad att komma för tidigt efter sin senaste föregångare. Det är bara fem år mellan Spider-Man 3 och The Amazing Spider-Man som regisserades av ingen mindre än Marc Webb.

****

Andrew GarfieldTitel: The Amazing Spider-Man
Regi: Marc Webb
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Min spontana känsla när jag hörde talas om att man skulle komma med en reboot på Spindelmannen var ”jaha, redan!?”. Nu har jag förstått att det hade att göra med med rättigheter som löpte ut. Om inte Sony Pictures gjorde en till film så skulle man förlora filmrättigheterna. Plan A var nog att göra Spider-Man 4 men det blev en reboot istället. Tobey Maguire var för gammal. Inte mig emot. Jag tyckte aldrig riktigt Tobey passade i rollen. Han kändes lite för… fånig, oseriös, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Dessutom skulle vi få se ursprungshistorien en gång till, och jag brukar alltid gilla superhjältarnas ursprungshistorier mest.

Killen som anlitades att spela den 17-årige Peter Parker (jag tror han i filmen ska vara 17 i alla fall) blev 29-årige (!) Andrew Garfield (The Social Network) – och Garfield är helt trovärdig som valpig sjuttonåring. Efter att Peters föräldrar försvunnit växer han upp hos sin farbror Ben (Martin Sheen) och faster May (Sally Field). En dag hittar Peter sin pappas gamla portfölj med kvarlämnade forskningspapper. Pappans forskning var orsaken till att Peters föräldrar försvann (och senare dog) och lämnade Peter hos Ben och May. Peter vill nu försöka ta reda på varför. Spåren leder till en viss Dr. Curt Connors (Rhys Ifans) på företaget Oscorp.

Jaha, det är egentligen inget större fel med filmen. Kanske inte nåt större rätt heller. Jag tycker Garfield passar bättre än Maguire. Garfield har det rätta outsider-stilen. Vad, eller vem, jag gillar mindre är The Lizard som inte funkar alls. När monstret visar sig så… nej, det var ju bara en sorts ful dinosaurie helt utan känsla och dessutom fult animerad. Tråkig helt enkelt. Efter att ha lyssnat på diverse podcasts om filmen så blev jag uppmärksammad på ett antal logiska luckor men eftersom jag egentligen inte tänkte på dessa medan jag såg filmen så är det väl fusk. Faktum är att jag såg filmen både i somras på bio och nu under julhelgen och grejen är att jag inte tyckte de där logiska luckorna egentligen fanns.

En positiv grej tyckte jag var att Garfield och Stone hade bättre kemi än Maguire och Kirsten Dunst, i alla fall som jag minns det. Men som helhet är det en blek blaha-film utan toppar och dalar. Mellanmjölk liksom. Det finns några smöriga partier (förstås) som när några kranarbetare samarbetar med Spidey. Men av nån anledning störde jag mig inte alls lika mycket på det andra gången jag såg filmen. Kanske för att jag var förberedd. 2014 kommer The Amazing Spider-Man 2, sen antar jag att trean kommer två år senare… och efter det är det väl dags för en omstart igen!


eller uttryckt i siffror 3/5

****

Läs nu om andra Filmspanares omstarter:

Mode + Film
ExceptFear
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Addepladde
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

God Helg

22 december, 2012 8 kommentarer

God Helg
Jag och graffititomten önskar God Helg och tar bloggledigt några dagar. Vi får se, kanske kommer det nåt inlägg i mellandagarna, annars ses nästa år! Så God Jul, Gott Nytt År, God Trettondag och allt däremellan. 🙂

Uppdatering: Det kommer definitivt ETT inlägg i mellandagarna. Det är nämligen ett filmspanartema på gång. Jag hade glömt det mitt i allt julstök.

Arkiverad under Annat

Peeping Tom

20 december, 2012 8 kommentarer

Peeping TomTitel: Peeping Tom
Regi: Michael Powell
År: 1960
IMDb | Filmtipset

Filmer som förstör regissörers karriärer, och ibland orsakar filmbolagskonkurser, finns det en del av: Michael Ciminos Heaven’s Gate, Francis Ford Coppolas One from the Heart för att nämna två. Peeping Tom avskyddes av kritiker och gjorde inte heller nån succé hos publiken när den kom 1960. Innehållet var alldeles för kontroversiellt för den tidens Storbritannien.

I denna film som sabbade karriären för engelske regissören Michael Powell får vi ta del av seriemördaren Marks liv. Han är besatt av kameror och filmar sina mord. När han inte tar livet av kvinnor lever han ett tillbakadraget och blygt liv och jobbar i en filmstudio.

Av Powells andra filmer har jag tidigare nog bara sett en tror jag: A Matter of Life and Death, som fick precis godkänt av mig. När det gäller Peeping Tom så är det en klart annorlunda film, säkert än mer annorlunda på sin tid skulle jag tro, och förmodligen en av anledningarna till att kritiker och publik sågade den vid fotknölarna när den kom. Här finns ingen självklar hjälte utan det är mördaren som är huvudpersonen och man kan inte låta bli att, efter ha fått reda på mer om honom, känna en viss sympati trots hans brott.

Huvudrollen spelas av en tysk skådis vid namn Karlheinz Böhm och trots att han ska föreställa engelsman talar han engelska med en svag tysk brytning. Det lustiga är att det på nåt sätt passade in mer i karaktären. Böhm är faktiskt riktigt bra i sin roll och är, vilket den tyska brytningen bidrar till, smått obehaglig och slemmig med sin dubbelnatur (blyg/tillbakadragen och mördare).

Ett problem filmen har är att den inte är spännande eller läskig. Som drama funkade den lite bättre men, som sagt, en konstig film som jag inte blev riktigt klok på. Sen tyckte jag Anna Massey som spelade Marks ”kärleksintresse” var rent ut sagt dålig faktiskt. Hon kändes bara löjlig (läs: man hoppas att Mark ska ta livet av henne) och alldeles för gammaldags på nåt sätt. Det tog bort en del av känslan . Jag tycker ändå det var tillräckligt intressant för att ge den godkänt.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Law Abiding Citizen

19 december, 2012 9 kommentarer

Law Abiding CitizenTitel: Law Abiding Citizen
Regi: F. Gary Gray
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Det tog ett bra tag innan jag kom mig för att se den här filmen. När jag läste om handlingen så blev jag inte direkt sugen. En mans fru och dotter blir mördade och mördaren undkommer allvarligt straff genom juridiktrixande. Mannen, spelad av Gerard Butler bestämmer sig för att hämnas på allt och alla. Det kändes liksom inte som det fanns nån större poäng med filmen. Det börjar i källaren och sen stannar det liksom där. Så kändes det. Sen tyckte jag postern såg rätt b ut med en hypnotiskt stirrande Butler. Till slut såg jag den ändå eftersom den fanns på Voddler.

Jag trodde inte jag skulle gilla filmen men jag hade fel. Det ÄR en mörk och jobbig känsla över hela filmen. Samtidigt är det en sorts heistfilm på ett vrickat och spännande sätt. Butler sätter dit allt och alla på de mest smarta sätt. När man tror han har åkt fast så visar det sig att han lirkat dem alla runt sitt lillfinger och har dem i sin lilla ask. Mm, det var en ganska obehaglig film där ingen är god eller ond. Jo, förresten, vissa är onda men ingen är riktigt god. Skådisarna gör sitt jobb, just Jamie Foxx har blivit lite av en favorit. Law Abiding Citizen är en hämndfilm som är en heistfilm som jag rekommenderar.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Bobby Fischer Against the World

18 december, 2012 4 kommentarer

Bobby FischerTitel: Bobby Fischer Against the World
Regi: Liz Garbus
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Vad visste jag om Bobby Fischer innan jag såg den här dokumentären? Ja, jag visste att han var en schackmästare som vunnit en VM-match på Island mot en ryss. Sen visste jag inte så mycket mer. Kanske nåt om han liksom försvunnit. Dokumentären Bobby Fischer Against the World skildrar det amerikanska schackgeniets liv från wunderkind till världsmästare och när det sen började gå utför. Ja, fast det gick nog utför redan från början känns det nästan som.

När det gäller själva genomförandet av filmen har jag egentligen inget speciellt att säga. Det som är det intressanta är livsödet som vi får ta del av. Just därför har jag ofta svårt att sätta betyg på dokumentärer. Det som ofta avgör är innehållet och då spelar inte hantverksskickligheten lika stor roll. Det känns som om att man sätter betyg på verkligheten, speciellt när det handlar om livsöden.

Hur som helst, jag tyckte filmen var väldigt sorglig. Bobby Fischer var en sorglig figur som mot slutet av sitt verkar ha blivit rent människofientlig. Han var paranoid och hatade allt och alla. Fast ändå sökte han kontakt. Han visste bara inte hur man skulle göra, och så blev det istället så att han stötte folk ifrån sig. Ja, inte bara folk då han t.o.m. blev utvisad från sitt land, USA alltså. Från hyllad världsmästare till landsförvisad. Ja, sorgligt och det kändes så onödigt. En klart sevärd dokumentär. Och kom att tänka på både likheter och skillnader med filmen om Bill Cunningham. De både personerna som skildras i respektive film är lika i det att de är besatta av ett visst ämne och lever ett ganska osocialt liv, olika i att Bill ser positivt på livet medan Bobby… ja, positiv är han inte!

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →