Jojjenito – om film…

Short Term 12 (2013)

Den senaste tiden har jag fokuserat mitt filmtittande på filmer som jag tror ska kunna hamna på min topplista över de bästa filmerna från förra året. Jag gjorde en lista på filmer jag ville se innan jag sammanställer den där listan. Jag valde ut filmer som blivit uppmärksammade, hyllade, men som jag inte hade sett. Det var en lista på 21 filmer. Nu har jag sett tolv av dessa. Fram till nu har jag ingen film riktigt knockat mig. Visst, jag har sett bra filmer, men ingen har gett mig den där speciella känslan som man får när man ser en film som liksom sammansmälter med en själv, en film där filmens kugghjul passar perfekt med ens egna kugghjul. Nu har jag dock sett en sån film.

Short Term 12 utspelar sig på ett gruppboende för troubled teens. Chef på stället är Grace (Brie Larson). Grace är ihop med Mason (John Gallagher, Jr) som också jobbar där. Filmen inleds (och avslutas) en dag som alla andra när personalen anländer till jobbet på morgonen. En ny grön snubbe, Nate (Rami Malek), ska börja jobba på stället, en av de ”intagna”, Marcus, fyller snart 18 och ska lämna fosterhemmet, och en ny tjej anländer. Samtidigt blir det turbulent i det privata livet för Grace och Mason, som om inte jobbet räcker till. Men alla har en ryggsäck.

Jag blev fullkomligt indragen i filmen direkt. Inte en ton är falsk, tror jag. Det skulle i såna fall vara Grace chef som ska föreställa en sån där myndighetsperson som har slutat bry sig om ungdomarna och blivit byråkratisk. Men man förstår hans agerande också och han håller ett bra tal som förklarar hur han tänker.

Filmen är så enkel, så intensiv, så lagom lång, så effektivt uppbyggd i inledningen. Ramarna sätts. Vi får i tur i ordning reda på vad som kommer vara i fokus, vad som står på spel: Marcus, den svarta snart 18-åriga mjuka men arga rapkillen som snart ska lämna hemmet och klara sig själv; Jayden, den arga, smarta, nya tjejen som skär sig själv; Sammy, killen som med jämna mellanrum får utbrott då han springande försöker fly; Grace, som likt Jayden visar tendenser till att vilja skada sig själv. Allt planteras snyggt under filmens första kvart. Sedan återkommer vi med jämna mellanrum till de olika handlingarna.

I fokus är ju givetvis Grace och Mason, men främst Grace och hennes historik och problem med att ta itu med den historiken. När hon hade problem hemma så valde hon att skada sig själv eftersom att när blodet rinner så är det omöjligt att fokusera på andra problem (som en misshandlande och antastande pappa t ex). Kanske kan det tyckas övertydligt att hon sen jobbar på ett fosterhem med att ta hand om ungdomar med liknande problem som hon själv. För mig är det bara tydligt, inte övertydligt. Äpplet faller inte långt från trädet, så är det bara. Så länge Grace känner att hon gör nytta, kan fokusera på andras problem, så behöver hon inte ta itu med sina egna.

Efter kanske två tredjedelar av filmen så börjar saker plötsligt ljusna. Mason och Grace är lyckliga. Jag vet dock att detta inte kan hålla. Det kan bara inte hålla. Nåt kommer att hända. Och mycket riktigt, i nästa scen så ringer telefonen och drar ner rullgardinen för Grace. Det som höjer filmen till toppbetyg för mig är ändå att i allt det jobbiga så finns det humor. Kanske är det en svart humor, men här finns en humor som är så skön att greppa tag i när det jobbiga ska skildras. Det är en sorts mänsklighet.

Ett litet parti av filmen som gav mig gåshud var när Marcus blivit vansinnig, fått ett utbrott, när kidsen spelat baseboll-light. Mason går efteråt in i Marcus rum för att prata med honom. Det han gör, och det han förmodligen gjort ett antal gånger tidigare, är att fråga om han får lyssna på några nya rap-texter som Marcus skrivit. Marcus kör en låt och shit vad bra det var! Terapisamtal, helt enkelt. Fast Mason vet inte riktigt vad han ska säga.

Short Term 12 håller precis rätt ton hela filmen. Det blir aldrig tråkigt men aldrig heller för mycket skrivet på näsan. Precis när man kanske tror att det ska blir smörigt eller ostigt så blir det istället äkta och rörande och ibland med en skön galghumor.

Det är så härligt att äntligen kunna dela ut högsta betyg till en av de där 21 filmerna. För att sno från Henke: jag ger Short Term 12 fem bläckfiskarmar alternativt basebollträn av fem möjliga.

Även Fiffi, Henke och, givetvis, Movies – Noir har skrivit om Short Term 12.