’71 (2014)

71Jag såg ’71 som andra film under första dagen på Malmö Filmdagar. Den visades efter Pojken med guldbyxorna… och oj, vilket lyft!

Filmen utspelas som titeln antyder 1971. Spelplats är Belfast där konflikten mellan protestanter och katoliker har nått sitt mest infekterade stadium. Brittiska soldater försöker upprätthålla något sorts lugn medan katolska motståndsmän planerar bombdåd och för ett sorts gerillakrig. In i det här kastas den unga och oerfarna brittiska soldaten Gary (Jack O’Connell). Eftersom hans enhet leds av kanske inte unga men väldigt naiva befäl vill det sig inte bättre att Gary blir kvarlämnad mitt i fiendens del av Belfast. Han är helt utlämnad och resten av filmen skildrar Garys desperata kamp att överleva. Det blir en helvetesnatt för Gary.

Närvarokänslan i ’71 är extrem. Jag är inte någon datorspelsfantast, även om jag spelade Doom för länge sen när jag pluggade, men jag kan tänka mig att den här filmen har en viss datorspelskänsla, och då menar jag på bra sätt. Jag känner inte att jag tittar på någon som spelar ett datorspel, som när jag ser på Transformers eller det urtråkiga ökenloppet i Star Wars: Episod I. Nej, här är jag med i spelet själv. Stämningen är tät. Desperationen går att ta på. Gary kan inte lita på någon men finner snart att han inte har något val.

Fotot bidrar givetvis till närvarokänslan. Det förekommer en otroligt intensiv jakt till fots som konkurrerar med liknande jakter i filmer som Point Break, Casino Royale och Ong-bak. Mycket spännande. Efter en explosion blir känslan mer surrealistisk när Gary omtöcknad stapplar omkring. Här tänkte jag lite på bildspråket i Gaspar Noés filmer Irréversible och Enter the Void (bakgator och rött tegel).

Så. Filmen är alltså på den där reptilhjärnenivån en intensiv actionsuspensethriller som nog de flesta kommer finna mycket spännande. Om du ser den på bio kommer du garanterat sitta och ta spjärn där i ditt biosäte. Det som lyfter filmen en del, nu när jag tänker på den i efterhand, är att den inte skildrar den vanliga sidan i en konflikt på det vanliga sättet. Man väljer alltså inte att följa den katolska IRA-sidan när de kämpar mot den brittiska överhögheten. Nej, vi följer istället en ung brittisk soldat och konflikten skildras till stor del ur hans perspektiv. Det här gör att man på något sätt får sympatier (och antipatier) för bägge sidor, men främst ligger de (sympatierna) hos soldaten Gary.

Gary kan alltså inte lita någon, inte ens sina egna befäl. Det står klart att på bägge sidor så finns personer som är villiga att agera oetiskt för egen vinning. Om man nu kan prata om etik i en sådan här situation.

Apropå Gary så spelas han alltså av Jack O’Connell, och om jag ska gå efter det jag hör om honom så har han en framgångsrik skådespelarkarriär framför sig. O’Connell spelar även huvudrollen i den nu bioaktuella Blodsband (Starred Up). Hans gestaltning av soldaten Gary är mycket imponerande. Mjuk, sårbar (både fysiskt och psykiskt) men med en stark vilja att överleva.

’71 är en sorts action-Tinker Tailor Soldier Spy där man inte vet vem som är på vems sida. Skillnaden är att spänningsnivån i ’71 är uppskruvad till max. Jag lämnade visningen i Malmö utpumpad och svettig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagar small’71 har biopremiär idag. Se den på bio! Det är den värd. Jag såg den alltså under Malmö Filmdagar och när fler spanarrecensioner dyker upp så lägger jag till länkar här nedan.

Rörliga bilder och tryckta ord

Hallonbåtsflyktingen (2014)

HallonbåtsflyktingenJag är lite nyfiken på var den här filmen kommer att funka bäst, i Sverige eller Finland? Filmen med den märkliga titeln bygger på en finsk roman med samma namn och handlar om Mikko (Jonas Karlsson) – en svensk man fångad i finsk mans kropp som han uttrycker det själv. Mikko hatar allt som har med Finland att göra och älskar allt som har med Sverige att göra. Sverigenostalgin som Mikko hyser påminner om hur tyskar ser på Sverige, ett oskyldigt perfekt land där allt fungerar och husen är röda med vita knutar. Mikko vill helt enkelt bli svensk. En dag får han av en slump chansen.

På Finlandsfärjan (eller Sverigefärjan som man kallar den i Finland) träffar han på Mikael, en svensk man trött på Sverige och livet. Mikko hindrar honom från att göra slut på det hela genom att hoppa från färjan. Istället gör de upp om att byta identiteter med varandra. Eller ja, Mikko får i alla fall Mikaels identitet. Plötsligt är Mikko svensk med en helt ny mamma (Suzanne Reuter) och en syster (Josephine Bornebusch). Han jobbar även hux flux som psykolog. Upplagt för förvecklingar…

Mjahaha, det här tyckte jag om… inte. Jag vet inte, jag tycker hela konceptet som filmen bygger på är lika konstigt som filmens titel. Hallonbåtsflyktingen? Eh, vad då? Ja, Sofia, även jag kan störa mig på filmtitlar. 😉 Mikko gillade tydligen hallonbåtar när han var barn och tydligen fanns dessa bara att få tag på i Sverige. Så när han var barn kanske han var en hallonbåtsflykting. De där hallonbåtarna är vilket fall inte någon viktig del av handlingen. Jag vet inte.

Att Mikko plötsligt är en svensk man, och psykolog, och att alla bara accepterar det… det kändes krystat och som att alla spelade med bara för att stod så i manus.

Filmens humor består i att Jonas Karlsson först pratar svenska med finsk brytning. Sen försöker Jonas Karlsson prata rikssvenska och klia sig på hakan eftersom han numera är psykolog och psykologer gör ju så (detta var faktiskt roligt en tre, fyra gånger!). Den finska brytningen tyckte jag mest kändes pinsam. När Karlsson pratar rikssvenska var det dock lite kul. När jag pluggade i Uppsala hade jag en kursare som kom från Lund. Han pratade skånska. Men sen ibland, kanske efter några öl, så skojade han till det och pratade rikssvenska. Och av nån anledning lät det fantastiskt roligt. Även så i Hallonbåtsflyktingen.

En del i handlingen involverar Frida Hallgrens rollfigur Lotta. Av nån bisarr anledning blir Mikko och Lotta ett par. Hur det gick till kan jag inte förklara men plötsligt har de en villa och ska gifta sig. Krystat. Hur som helst så blir det hela ett triangeldrama mellan Mikko, Lotta och Mikkos ”syster” Maria (Bornebusch). Jag måste säga att Bornebusch funkade. Hon har en självklar komisk tajming vilket ju är ack så viktigt i… komedier. Övriga skådisar kanske inte riktigt har denna tajming. Well, Karlsson funkar bitvis men inte hela tiden.

Hallonbåtsflyktingen är absolut ingen katastrof. Den puttrar på som romantiska komedier ska göra. En del *host*Fiffi*host* kommer säkert hylla Jonas Karlsson och propsa på Guldbagge. Vem vet? Han kommer säkerligen nomineras. Som sagt, filmen är ingen katastrof men krystad är ordet som jag lämnar er med plus en uppmaning att se Lisa Langseths Hotell om ni inte gjort det.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallDen finska titeln på den här filmen är för härlig: Vadelmavenepakolainen. Säg det med sjörövarspråket… Vovadodelolmomavovenonepopakokololainonenon. Den har biopremiär nu på fredag och jag såg den under Malmö Filmdagar och av filmspanarna så tror jag att det var jag, Fiffi, Har du inte sett den?-Carl och -Johan som såg den. När recensioner dyker upp så lägger jag till länkar här nedan.

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer

10 i topp: Filmer 2011

2011För ett tag sen körde Filmitch sin topplista över 2011 års filmer. Jag insåg då att jag hade listor från 2008, 2009, 2010, 2012 och 2013. Finn ett fel! Japp, 2011 års lista saknas. Dessutom ska Henke snart sammanställa sin ultimata årslista för 2011 och då vill ju jag dra mitt filmstrå till liststacken. Så därför, utan vidare dröjsmål, kommer här min tio i topp över de bästa filmerna från nådens år 2011.

****

10. Carnage
Carnage
En utomordentlig rolig liten film med härlig dialog av Roman Polanski. Carnage är en komedi gjord som en suspense-thriller. Fyra personer, ett rum. Ibland behövs inte mer. Well, kanske en magsjuk Kate Winslet då.

9. Margin Call
Margin Call
En film utspelar sig i en värld som jag inte har koll på, och som jag inte är direkt nyfiken på heller, men det blir ändå fruktansvärt intressant och spännande. Dialogen är tät, skådisarna briljerar, och Mr Spock håller pennan i rätt mun.

8. Killer Joe
Killer Joe

Friterade kycklingvingar någon?

7. Melancholia
Melancholia
Antikatastroffilm som innehåller den största katastrofen någonsin på film. När von Trier vill, så kan han. Slutet ger mig fortfarande gåshud.

6. Drive
Drive
Drive är den perfekta kombinationen av slow film, Michael Mann, film noir, melankolisk synthmusik, bröderna Coen och bilfilm. Jag blev fullkomligt såld på den här filmen. Fullkomligt såld.

5. Nader och Simin – en separation
Nader och Simin – en separation

Att se Nader och Simin – en separation var lärorikt, spännande, gripande och en upplevelse. Det tyckte inte bara jag utan även Oscarsjuryn som utnämnde den till bästa utländska film (bästa icke-engelskspråkiga film alltså). Välförtjänt.

4. Take Shelter
Take Shelter

Skildringen av hur en person glider in i ett psykotiskt tillstånd är jobbig. Filmen skaver, tar ingen lätt väg ut. Michael Shannon är helt rätt skådis att gestalta det hela och Jessica Chastain är helt rätt skådis att spela hans fru.

3. Play
Play

Ruben Östlund gör det igen. Play är fylld med obekväma scener, obekväm men ibland briljant svart humor. Kanske dags att se Turist snart?

2. Moneyball
Moneyball

En film som för mig på ett sätt påminner om nummer nio på den här listan. Moneyball är en film om spelet bakom spelet baseball. Kan det bli tråkigare? Ja, det kan det. Frågan är om det kan bli bättre.

1. We Need to Talk About Kevin
We Need to Talk About Kevin
Vissa filmer äter sig fast. Lynne Ramsays We Need to Talk About Kevin var en sådan för mig. Årets enda 5/5-film betyder att den hamnar på plats numero uno.

****

Några filmer som är värda det så ärofyllda hedersomnämnandet: Nuit BlancheSuper 8, Attack the Block, Jägarna 2, Midnight in Paris och Senna.

Vilka filmer har jag inte hunnit se som jag kanske borde se? Upplys mig!

Hoppa nu vidare till fler listor hos några av filmspanarna för att få deras syn på filmåret 2011: Flmr, Fripps filmrevyer, Fiffis filmtajmFilmitch, Except Fear, The Velvet CaféMovies – Noir och Rörliga bilder och tryckta ord. Har jag glömt någon? Upplys mig!

Filmspanar-tema: Regn – Montage (2013)

filmspanarna_kvadratAndyMånadens filmspanartema är Regn. Hmm, här finns det ju ganska mycket man kan välja att skriva om. Man kan välja ut en film som det regnar en massa i (vilken det nu skulle vara?). Man kan välja ut favoritregnscener. Kanske skulle Rutger Hauers ”Tears in the rain”-scen i Blade Runner platsa på en sån lista. Eller varför inte Andy när han är fri efter att ha kravlat sig igenom ett avloppsrör…

Mina tankar gick dock ut ett annat håll, ett sydkoreanskt håll. Jag beslutade mig för att göra ett experiment för att verifiera en teori. Jag har sett en hel del sydkoreanska kriminalthrillers. De har, vad jag vet utan undantag, en sak gemensamt. Det regnar alltid i filmerna. Min teori är alltså helt enkelt att det alltid regnar i sydkoreanska kriminalthrillers. Hur skulle jag göra för att bevisa denna teori (eller tes kanske det ska kallas)?

Jag började med att kolla om jag hade några osedda filmer bland mina favoritregissörer från Sydkorea som t ex Kim Ji-woon, Bong Joon-ho, Na Hong-jin och Park Chan-wook. Nja, det fanns ingen film som passade här riktigt. Antingen var det romantiska dramer eller komedier och min teori gäller bara thrillers/kriminalare. Teorin gäller inte heller om regissören har inlett en ny karriär i ”Hollywood”.

Jag fick titta någon annanstans och efter lite sökande hittade jag en lista på 15 sydkoreanska kriminalare värda att se. Av de 15 så hade jag sett alla utom fyra: The Berlin File, Montage, New World och The Man from Nowhere. The Berlin File uteslöt jag direkt eftersom den utspelades i Berlin. Den film jag valde blev Montage. Nu följer först min recension och sen resultatet av det regniga experimentet. Mitt test var enkelt: om det förekom regn i min helt slumpvis utvalda sydkoreanska thriller så skulle min teori vara bevisad!

****

Montage (2013)

MontageMontage inleds med att två poliser (utredaren Cheong-ho och hans sidekick) besöker en kvinna för att meddela att nu tyvärr måste lägga ner arbetet med att hitta den skyldige kidnapparen som förde bort hennes dotter för 15 år sen. Kvinnan blir förtvivlad men måste acceptera faktum. Bortförandet av hennes lilla dotter kommer att förbli ett olöst fall. Men så dyker det upp en blomsterbukett på en plats som bara kidnapparen, polisen och mamman skulle kunna känna till och en tid senare kidnappas ett annan litet barn. Är det samma kidnappare den är gången också?

Det är något speciellt med sydkoreanska filmer. Montage är en mörk film. Man bjuds inte på något egentligt hopp som man kanske skulle att fått i en västerländsk tappning av samma historia. Nu säger jag inte att det inte finns västerländska thrillers som är genommörka och utan pardon men det är i såna fall mer undantag än regel.

Montage är en mysteriethriller där det gäller att hålla koll på ledtrådarna som läggs ut. I slutet ska allt komma att knytas ihop men fram tills dess undrar man vad som egentligen händer och hände. Kanske var just detta ett litet trött grepp. Man fick i förvirrat klippta flashbackscener se mer och mer om vad som ägde rum då för 15 år sen.

Humorn. Den sydkoreanska humorn är speciell just för att den blandas in mitt i detta mörka. Utredarens sidekick är en lättsam snubbe som skämtar och retas med sin mer luttrade och av kidnappningsfallet besatta kollega. Jag tycker humorn funkar men det kan bero på att jag är van vid den något töntiga stilen.

Poliser. Sydkoreanska poliser är det något speciellt med, i alla fall på film. De är alltid pellejönsar som i princip inte kan göra något rätt. De jobbar ofta i stora och upphetsade grupper där alla rusar åt samma håll utan att tänka.

Regn. Ja, hur skulle det bli? Skulle det regna? Se nedan.

Betyget till Montage blir en stark trea. Slutet lyfts upp pga dess mörker och en stark scen med mamman (mycket bra spelad av Uhm Jung-hwa). Lite True Detective-känsla också med ett fall som knyts ihop av händelser med 15 års mellanrum.

  Betyg halv

Resultat av Regntestet

När det inte hade regnat en enda gången under de första tio minuterna så började jag bli litet orolig. Det kanske skulle vara fint väder hela filmen den här gången. Men jag var orolig i onödan. Efter ca 12 minuter kom första regnscenen och sen regnade det på.

Om inlägget laddar lite segt så får jag be om ursäkt, men jag passade på att leka lite med gif-animationer förutom alla regniga bilder. 🙂

12:16: Första regnet!

12:16: Första regnet! Vi tar en cigg till det.

13:56: Paraply kan behövas

13:56: Paraply kan behövas.

13:59: Det öser ner nu!

13:59: Det öser ner nu!

14:03: Skönt att vara inomhus.

14:03: Skönt att vara inomhus.

16:24: Svårt att veckla upp paraplyet ibland.

16:24: Svårt att veckla upp paraplyet ibland.

16:31: Sa jag att det regnade?

16:31: Sa jag att det regnade?

16:29-22:48: En lång jaktsekvens där den misstänkte gömmer sig... bland paraplyer!

16:29-22:48: En lång jaktsekvens där den misstänkte gömmer sig… bland paraplyer!

20:46: Run, Forrest, run!

20:46: Run, Forrest, run!

21:30: Möte i regn.

21:30: Möte i regn.

24:57: För handlingen i filmen avgörande regndroppar!

24:57: För handlingen i filmen avgörande regndroppar!

1:34:49: Kul i regnet med hela familjen!

1:34:49: Kul i regnet med hela familjen!

1:35:13: Genomblöt.

1:35:13: Genomblöt.

Vilket Skulle Bevisas. Det regnar alltid i sydkoreanska kriminalthrillers! Nordkoreanska dito är det lite mer oklart kring. Anledningen till att det alltid regnar i dessa filmer kan man fundera på. Först tror jag att Sydkorea rent geografiskt ligger i den del av världen där det helt enkelt regnar ofta och länge. Jag tror att filmmakarna lever med detta och att det är en naturlig del av vardagen när man spelar in film där. Jag tror faktiskt inte att man så ofta använder ”regnmaskiner” utan att det handlar om naturligt regn. Jag tror att man har speciella skydd för sina filmkameror eftersom man är så van vid regnet. Jag kan förstås ha helt fel i mina funderingar.

Givetvis bidrar regnet även till stämningen i filmen. Det blir mer dystert. Ljudet bidrar också. Ett monotont smattrande. En utsatt rollfigur blir än mer utsatt om denna befinner sig i regn. Regnet förstärker en redan mörk stämning hos filmen och hos rollfigurerna. Nu kan användningen av regn i t ex sorgliga scener förstås bli ostiga också. Tårta på tårta liksom. Fast jag gillar oftast regn på film.

Och i mörka sydkoreanska thrillers passar regnet utmärkt. Men dessa thrillers är inte utan humor, glöm inte det!

Vi avslutar med tummen upp!

Vi avslutar med tummen upp!

Ta nu och kolla in de andra spanarnas funderingar kring regn. Inläggen duggar tätt!

The Velvet Café
Fredrik on Film
Rörliga bilder och tryckta ord
Mackans film
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (blogg)
Fripps filmrevyer

Pojken med guldbyxorna (2014)

Pojken med guldbyxornaPojken med guldbyxorna var en tv-serie som jag såg som barn och gillade. Jag tror det var blandningen av realism och magi som tilltalade mig. Jag minns den som väldigt spännande och att den slutade lite jobbigt. Det var den lilla killen med byxor som han plockade sedlar ur och hans pappa mot stora stygga skurkar som förr eller senare skulle få fatt i dem. Jag minns att det fanns ett allvar, ett överhängande hot, att pojken Mats och hans pappa faktiskt skulle kunna råka illa ut. Nu har alltså Ella Lemhagen gjort uppdaterad film av historien som från början bygger på Max Lundgrens bok med samma namn från 1967. Jag har faktiskt inte sett en enda film av Ella Lemhagen så det här var premiär för mig. Lemhagens filmer har inte lockat mig speciellt och enda anledningen till att jag såg Pojken med guldbyxorna var att jag var nyfiken på den pga av tv-serien.

Jaha. Vad ska jag säga om det här då? Jag säger att det är en harmlös svensk familjefilm. Det fanns en viss nostalgi från tv-serien med den tunnades ut allt eftersom. Jag tyckte inledningen inte hade tillräckligt med uppbyggnad. Plötsligt var byxorna bara där. Det förekom några i mina ögon vädligt märkliga scener när Mats och hans kompis shoppar på varuhus, slösar pengar på leksaker, godis, tv-spel, limousiner och partar. Det kändes helt udda och som en annan film.

Sen kan jag inte låta bli att tycka att Mats och hans kompis förändras lite väl mycket åt ena eller andra hållet efter att de hittat byxorna. Pre-byxor är de snälla och hänsynsfulla. När de väl insett vad det är för byxor blir de rent elaka och utnyttjar hemlösa på ett ganska förnedrande sätt för att sköta deras ”efter skolan”-jobb. En stund senare är de jättesnälla igen och hjälper en viss hemlös vid namn Zeke. Jag vet inte, jag tyckte det svängde lite snabbt här, men å andra sidan har jag aldrig haft ett par guldbyxor själv.

När jag såg originalet som barn tänkte jag aldrig på att den skulle ha varit politisk men det måste den ju garanterat ha varit. En svensk tv-serie för barn på 70-talet där en pojke hittar pengar i byxor som han skänker till välgörande ändamål… I 2014 års tappning körde man igenom det spåret ganska snabbt (det är ju inte riktigt samma tid nu) varefter filmen övergick till att bli en äventyrsthriller med biljakter och schablonskurkar.

En lustig detalj är att handlingen och miljöerna under filmens avslutning är som hämtade ur slutet i Terminator 2! Istället för T-1000 har vi den elaka företagsledaren (spelad av dansken Kurt Ravn) och Arnolds snälla Terminator spelas här av guldbyxorna själva skulle man kunna säga.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallPojken med guldbyxorna hade biopremiär igår fredag. Jag såg den under Malmö Filmdagar och av filmspanarna så tror jag att det var jag, Fiffi, Carl och Johan som såg den. När recensioner dyker upp så lägger jag till länkar här nedan.

Fiffis filmtajm

Robin Hood (1973)

”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen”

”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen”

decadesDags för decenniefredag igen och dags för Disney igen. Den här gången handlar det om Robin Hood. ”Det är Robin Hood jag vill ha!”. Filmen inleddes som vanligt med att man öppnar en sagobok. Jag tyckte nu att det greppet kändes aningen trött. Under förtexterna noterade jag också att man skrev ut alla rollfigurer och även vilka djur de var. Var det viktigt för filmmakarna att vi som tittare skulle veta vilket djur som varje figur var och varför litade de inte på att vi förstår det när vi får se figuren i fråga? Men visst, att Broder Tuck var en grävling kanske inte var helt lätt att se när jag tänker efter. Han såg mer ut som… Broder Tuck. 😉

Ni känner till historien. Kung Rikard har dragit på korståg, prins John har girigt tagit makten och suger ut folket med orimligt höga skatter. Robin och hans anhang stjäl nobelt från de rika och ger till fattiga. Prins Johns närmaste är ormassistenten Sir Väs och den fetlagde vargen sheriffen av Nottingham. (En fet varg! Jag trodde bara björnar var feta i Disneyfilmer?!)

Robin Hood är i stilen mycket lik Djungelboken. Lille John är en stor björn som i den svenska versionen spelas av übermysige Bebbe Wolgers. Det är lite tramsigt, ungefär på samma sätt som i Djungelboken. Jag drar även paralleller till Lady och Lufsen. I bägge fallen har vi ju en laglös vilding (Robin/Lufsen) som kärar ner sig i en ”hovdam” (Marion/Lady) och därför stadgar sig.

Jag såg för övrigt den svenska versionen och den här gången lyckades jag hitta den via nätet helt lagligt. Det var film2home som levererade och jag hyrde filmen för 19 kr!

Lite lustigt är hur det här med skatter i viss mån är omvänt jämfört med idag (i alla fall om man tittar på Sverige, det är skillnad i USA). I Robin Hood är det de rika (i och för sig främst i form av prins John) som vill ha HÖGA skatter för att fylla sina skattkistor. Men det handlade ju om att suga ut folket snarare än att de själva tjänade ihop sina pengar. Höga skatter framställs här som ren ondska, så det gick nog hem i USA. ”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen”. Pengarna är lösningen och nästan heliga. Kolla på Broder Tuck i bilden ovan. Han älskar verkligen de där pengarna.

Mot slutet får vi en ganska spännande och bra gjord heist där Robin stjäl tillbaka alla pengar som prins John snott från invånarna i Nottingham. Det var filmens höjdpunkt och jag förstår att det är den sekvensen som man valt ut och visar på julafton på tv. I övrigt är nämligen Robin Hood en ganska trist historia. Det är lösryckt och slarvigt berättat. Hoppigt liksom. Det flyter inte på. Skurken prins John är fånig med sitt eviga tumsugande. Då gillade jag ormen Sir Väs betydligt mer.

”Oo-de-lally, oo-de-lally, hoppsan, vilken dag!” är en fantastiskt fånig sång.

Var det inte lite slarvigt tecknat också? Nej, tacka vet jag Dumbo!

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Hoppa nu över till mina decennie-kollegor Henke och Christian för deras syn på filmen. Är det Robin Hood de vill ha?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

(Tidigare har även Filmitch, Rörliga bilder och tryckta ord och Fiffis filmtajm skrivit om Robin och hans muntra män.)

Decennietemat fortsätter i december med 80-talet och de fredagsfilmer som är utvalda ser mycket spännande ut och jag ser fram emot att se samtliga fyra för första gången. Om jag förstått saken rätt så får vi även ytterligare två (!) vicesheriffer (inte av Nottingham men av Decennier), nämligen Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord och Fiffi från Fiffis filmtajm. Superkul! 🙂

Boyhood (2014)

Frisyren

Frisyren

Boyhood här var helt klart den film som jag hade hört mest om av de filmer jag såg under Malmö Filmdagar i slutet av augusti. Även förra året var det en Richard Linklater-film som var den mest emotsedda. Då handlade Before Midnight, avslutningen (?) på Linklaters Before-trilogi.

Boyhood är ett episkt projekt som nog kommer (borde) gå till filmhistorien. Filmen började spelas in 2002 och därefter spelade man in scener med jämna mellanrum (typiskt ett år i taget) fram till 2013. Vi får följa Mason under hans uppväxt från sex års ålder fram till att han ska börja college. Mason (Ellar Coltrane) bor med sin syster (Lorelei Linklater) och mamma (Patricia Arquette). Pappan, som givetvis spelas av Linklater-älsklingen Ethan Hawke, är i inledningen frånvarande (i Alaska) men han dyker upp efter ett tag för att ”ta sitt ansvar som far”. Mamma Arquette är kvinna som inte får till med karlar. Efter herr Hawke avverkar hon två andra män som till en början ser ut att vara trevliga (well, typ) men som det går dåligt med i slutändan. Allt tumult leder till att Mason och hans familj får flytta en hel del.

Men livet rullar på…

Boyhood är en både episk och enkel historia om livet. Det går upp, det går ner, men det behöver inte alltid vara som en supercool berg-och-dal-bana. Framförallt går lite framåt och det är just detta som vi får se gestaltat på ett magiskt sätt i filmen. Det är allra tydligast (förstås) med barnskådisarna Coltrane och Linklaters dotter Lorelei. Vi får se några scener, jag vet inte, kanske under en kvart, när de är sex, sju år. Efter ett tag har något hänt. De ser lite äldre ut. Inte mycket men lite. Det är en gradvis förändring. Om du tittar på hur Mason ser ut i filmens första scen jämför med hur han ser ut i den sista så är det givetvis en stor skillnad. Det är två olika personer. Men när vi ser filmen är det samma person vi får se växa… gradvis. Japp, magiskt.

Varför ger jag inte filmen högsta betyg? Varför bara en stark trea? Hur tänker jag? Jag skriver ju att det är magiskt! Ja, jag vet inte. Det kanske är lite som David Chen sa i Slashfilmcast om Boyhood. Han jämförde Boyhood med en hypotetisk film om en bestigning av Mount Everest. Att bestiga jordens högsta berg är en i sig episk prestation men det gör inte nödvändigtvis filmen om bergsbestigningsäventyret till en episk film. På samma sätt tycker jag ”projektet” Boyhood är ett episkt projekt och den resulterande filmen är riktigt bra men inte en 5/5-film. Tycker jag då.

Jag tycker Mason är en ganska blek figur. Jag känner inget under ytan. Vad är han för typ av person? Jag tycker han är litet undanglidande. Jag kan inte riktigt förklara det. Samtidigt är den där känslan av vardaglighet det som gör filmen speciell. Just jag som filmtittare verkar ändå kräva något mer. Jag har märkt det när det gäller t ex Linklaters filmer. Jag gillar dem men jag hyllar dem nog inte som andra gör.

Bästa scenen är med mamma Arquette då Mason ska köra iväg till college… Sorglinostalgisk.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Filmdagar smallBoyhood har biopremiär nu på fredag. Jag såg den alltså under Malmö Filmdagar och här nedan kan ni säkert hitta några förbehållslösa hyllningsrecensioner:

The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

20,000 Days on Earth (2014)

Jag försökte hitta en vacker bild utan Kylie. Det gick inte.

Försökte hitta en vacker bild utan Kylie. Gick inte.

20,000 Days on Earth skildrar den 20000:e dagen i låtskrivaren, artisten och manusförfattaren Nick Caves liv. Ja, eller kanske hur en vanlig dag i herr Caves liv skulle kunna se ut. Hur ser den ut? Ja, Cave vaknar, sen har jag för mig att han skriver låtar och/eller texter, sen åker han till en psykolog och pratar, sen käkar han svart pasta med en bandkompis (bandet heter Nick Cave and the Black Seeds), sen åker han till ett arkiv och tittar på foton, sen åker han bil med olika artister eller skådisar som han samarbetat med genom åren, för att slutligen äta pizza och kolla på tv med sina barn.

Typ så. Inte en helt vanlig dag alls alltså. 😉 Förutom det jag nämnde ovan får vi även se bandet jobba i studion och samt uppträdda på scen.

Jag trodde att det här var en film som Cave hade gjort alldeles själv men det visade sig att regissörer och manusförfattare är paret Iain Forsyth och Jane Pollard. Cave har dock bidragit på manussidan, lite oklart hur men Cave själv agerar ”berättarröst” och droppar den ena klokheten efter den andra och jag antar att det är han som skrivit dessa. Om ni vill höra lite mer om Forsyth och Pollard så rekommenderar jag att man lyssnar på senaste Kino där de båda intervjuas om arbetet med filmen. Det intressantaste jag hörde där var hur de faktiskt hade fått tillåtelse att vara med när en låt kommer till. När jag såg filmen så var det här inget jag egentligen tänkte på. När jag hörde regissörerna prata om detta så insåg jag emellertid att just detta första lilla frö är något som man som artist, författare, konstnär (vilket kreativt gebit den än handlar om) betraktar som en känslig sak. Det vet jag själv. Att visa upp en text som man precis börjat på och inte är nöjd med, det kan vara jobbigt. Det nämndes även att den låt som vi fick se komma till även framfördes live i slutet. Inte heller detta greppade jag riktigt, just att det var samma låt som klinkade på från allra första början (den låt som man tyckte lät som en Lionel Richie-låt).

Är filmen en dokumentär eller en spelfilm? Bra fråga. Igår skrev jag om ”spelfilmsdokumentären” Under Gottsunda som även den balanserar mellan de båda typerna av film. Jag skulle säga att även 20,000 Days on Earth är en spelfilmsdokumentär. Fast i slutändan skulle jag säga att alla dokumentärer i viss mån är spelfilmer. Så fort du sätter en kamera framför någon eller något så påverkar du skeendet. Det blir helt enkelt iscensatt. Skillnaden jämfört med andra mer ”normala” dokumentärer är att Under Gottsunda och 20,000 Days on Earth är så tydligt iscensatta.

Vad gillade jag med filmen? Jag gillade scenerna med psykologen. Här kom Cave in på intressanta ämnen, om sin uppväxt och sitt förhållande till sin far. Tyvärr klippte man när det blev som intressantast och Cave började bli berörd. Fast det kanske bara hade blivit såpa av det hela, vad vet jag.

Nick Caves musik är inte riktigt min stil. Musiken är väl ok och den sista låten, som vi får se live, har ett skönt sväng och sug. Det var även intressant att höra Cave prata om hur han agerade på scen. Han valde ut personer som stod längst fram och liksom spelade och sjöng för dem, spände ögonen i dem och fick dem kännna sig speciella. Men det är nåt med Caves sångröst och melodierna som är lite off och det är väl just det som uppskattas av de som gillar hans musik.

Innan jag såg 20,000 Days on Earth och även efteråt så har jag hört ganska många hyllningar. För mig var det en helt ok film men inte mer. När jag nu skriver om filmen så har det gått några veckor sen jag såg den och den har bleknat en hel del. Men jag brukar allt som oftast betygsätta min upplevelse av filmen när jag ser den och inte vad jag tycker om den långt efteråt. Kanske ett konstigt tillvägagångssätt men så är det och då blir det en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar small20,000 Days on Earth har biopremiär nu på fredag. Jag såg den under Malmö Filmdagar och här nedan hittar ni fler recensioner (namnen på bloggarna blir klickbara länkar när inläggen publiceras):

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
The Velvet Café

Under Gottsunda (2014)

Under GottsundaJag har en kollega på jobbet som bor i Uppsala – fast inte i just Gottsunda. I somras var hans föräldrar på besök från Norrland. De skulle resa vidare från Stockholm och sov över en natt hos sonen. På morgonen när de skulle ta bilen vidare mot Stockholm så upptäckte de att den var helt utbränd. Nån hade tänt eld på den under natten. Det blev ett halvtråkigt Uppsala-besök för de något chockade föräldrarna. Om man hör om Uppsala-förorten Gottsunda på nyheterna brukar det uteslutande handla om bilbränder, kravaller eller någon form av stökigheter med ungdomar inblandade. Men vad döljer sig under ytan, under nyhetsbilden av Gottsunda? Filmregissören och författaren Viktor Johansson har grävt under den ytan.

Vi får möta ungdomar som känner att de lever utanför (samhället), och att ingen lyssnar. De talar till oss tittare om sina tankar, om sina problem. Det är mammor som blivit tokiga efter ett barn som dött. En mamma som tror hon har en katt och hon ställer fram fram fil och flingor till katten som inte finns. En mamma som inte vill ha med sin son att göra. Sonen vill köra in med sin longboard i en sten så att han kraschar och får amputera sina ben. Då kan han skicka sin amputerade stump till mamman så att hon kan gulla med den istället för honom. Tankar.

Ibland är det en pappa som vantrivs. Han vantrivs i Sverige och klarar inte av vårt mörka land. Han vill tillbaka till Makedonien. Hans fru har lämnat honom men han har sin dotter kvar. Strömmen har gått hemma och han står i badrummet och rakar sig i ljuset från ett stearinljus. Hans dotter undrar vad han håller på med. Hon tycker att han ska sluta gnälla och klippa sig (eller raka sig) och skaffa ett jobb. Pappan försöker lära sin dotter att boxas. Han måste ju det eftersom han ska lämna sin dotter ensam kvar i Sverige när han tar brandbilen till Makedonien.

Spegel

Det kan tyckas som att det här är en tung film. Nå, en må-bra-film är det väl inte. Det är i grunden en dokumentär (skulle jag kalla det) men det som gör att den sticker ut är att den är filmad på ett flytande Christopher Doyle-sätt och har en udda ljudbild. Musiken, originalskriven av Andean Runner, ger en speciell atmosfär av magisk saga.

Vi får inte de vanliga talande huvudena som brukar förekomma i dokumentärer. Nej, det här är mer löst – men ändå skarpt ibland. Vissa sekvenser är iscensatta. Ja, det mesta är nog iscensatta på ett eller annat sätt, vissa scener mer än andra. Mer: när ett par killar försöker få upp en kompis (?) från en brunn där han har gömt sig. De lockar med datorer och iPhones och när inte det funkar ropar de ”Hur kan du se vilket håll Mecka är åt där nere! Kom upp och be åt rätt håll!”. LOL. Mindre: när vi får se en grupp ungdomar träna den ryska kampsporten/försvarsmetoden Systema (enligt uppgift något som de ryska specialförbanden Spetsnaz tränas i) för jag tror inte det var meningen att en av killarna skulle få så där ont i nacken…

Under Gottsunda är en dokumentärsspelfilm som för tankarna (mina tankar i alla fall) till Gus Van Sants Paranoid Park och Elephant, Harmony Korines Gummo och Jesper Ganslandts Farväl Falkenberg. För mig höll den kanske inte ihop fullständigt då vissa delar inte fångade mitt intresse. Slow motion är ju snyggt men kan också överanvändas. Blev det för mycket slowmo här? Det var på gränsen, men, som sagt, det är ju snyggt. Jag tyckte även att några av de ”spelade” scenerna inte riktigt funkade när det blev lite flamsigt och då kändes det bara på skoj. Men sticker ut gör den, och den är gjord helt ur ungdomarnas perspektiv vilket är rätt sätt att göra en sån här film på.

En sista fråga: när kan man se och lyssna mer på beatbox-miraklet Abed på YouTube?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Under Gottsunda kommer som dvd ihop med höstnumret av filmtidskriften FLM (19 september) och via nätet hos Triart (26 september). Dessutom visas den ikväll (23 september) kl 20.30 på Bio Rio i Stockholm.

Fiffis filmtajm har också sett filmen och här hittar ni hennes recension.

THX 1138 (1971)

decadesTHX 1138Precis som var fallet med den förra decennie-filmen McCabe & Mrs. Miller så hade jag sett TXH 1138 tidigare. Den här gången har jag t.o.m. grävt fram min gamla recension från december 2007, så först kommer den i kursiv stil varefter mina uppdaterade tankar följer.

Det här var faktiskt en liten överraskning. Jag tyckte filmen var väldigt snygg. Lucas har nästan överdrivit arbetet med att få till de kalla kliniska miljöerna, men det ger en bra och lite otäck stämning. Det mesta, eller allt snarare, känns genomtänkt: frisyrerna, de vita miljöerna, de metallblänkande robotvakterna, expressmotorvägarna under jord. Sen kändes filmen nästan som en konstfilm, en sorts installation. Handlingen berättas i korta snabba klipp, episodiskt. Det är snyggt och lite annorlunda men gör samtidigt att det är lite svårt att få en känsla för karaktärerna. Filmen är ändå intressant hela tiden och det är på gränsen att den får en fyra. THX 1138 känns för övrigt väääldigt långt ifrån den, i jämförelse, betydligt lättsammare Star Wars som kom sex år senare.

Jag såg en director’s cut av filmen och tyvärr har Lucas inte kunnat hålla sina fula fingrar från cgi-syltburken. Han har nämligen lagt till en del nygjorda och datoranimerade scener som nästan, men inte riktigt, passar in. Då och då känner man att ”hmm, den där scenen var nygjord”. Lite synd, då jag tycker att en film är en film.

****

När jag nu skulle se om filmen så började jag kolla om det fanns några nättjänster som kunde erbjuda den. Givetvis var svaret nej, så jag började ladda ner den från Gratistjänsten istället. Sen mindes jag att jag för några år sen, innan jag slutade köpa eller hyra dvd-skivor, införskaffade in ett helt gäng med gamla klassiska sf-filmer. Det var sköna rullar som The Omega Man, Soylent Green, Silent Running, Logan’s Run och inte minst praktkalkonen Zardoz. Hade jag inte även köpt just THX 1138 frågade jag mig. Jag började gräva i gömmorna och allra längst in och underst i högen fanns den mycket riktigt. Jag avbröt nedladdningen och stoppade in skivan med THX 1138 i min dvd-spelare.

I det stora hela håller jag med mig själv i det jag skriver här ovan även om filmen inte direkt var en överraskning den här gången. Något som dock överraskade mig en aning var hur artsy fartsy den var, speciellt i inledningen. Vi bjuds på snabba, korta bilder, obekväm klippning. Jag antar att det skulle gestalta den förvirring som oftast rådde i huvudpersonen THX 1138:s sinne. Helt slumpmässigt dök det också upp en bild på en ödla bland några datorkablar. Detta förklaras aldrig, den var bara där.

Bitvis blir det stor humor när de kliniska miljöerna, maten man äter (det är i princip bara piller), blir alltför överdrivna. Priset tas av den onanimaskin som Robert Duvall nyttjar på kvällarna medan han tittar på nakna svarta hologram som dansar till afrikanska trummor. Japp, kvällsunderhållningen står av nån anledning svarta människor för och de kallas för hologram men är äkta människor. Ingen förklaring ges. Det är bara så det är.

Ja, förresten, vad går handlingen ut på? Jo, i framtiden lever människor i ett gigantiskt byggnadskomplex där man tillverkar robotar och äter piller för att kunna prestera och hålla sig lugn. Man tar inga egna initiativ förutom att man ska konsumera. Vi har blivit hjärntvättade konsumtionsgalna drönare med andra ord. Hmm, jag tyckte det var liiiite svårt att förstå vad man syftar på här? Är det nån sorts samhällskritik Lucas försöker ge sig på? Hmm.

Robert Duvall spelar alltså THX 1138 som bor med sin ”partner” LUH 3417 (Maggie McOmie). THX jobbar med att montera robotar. Efter jobbet går man först till kyrkan för att bikta. Här påmindes jag av scenen i Elysium när Matt Damon pratar med en myndighetsrobot. Efter bikten går man alltså hem till sin onanimaskin och sin afrikanska dansös.

THX 1138 är en märklig film. Den är fragmenterad, nästan utan handling, med lösryckta scener som inte riktigt går ihop. Förutom den plötsligt uppdykande ödlan fick vi även en slumpmässig bild på en publik som verkade titta på tennis och nån som sa ”I can feel it”. En scen som pågick i kanske tre sekunder, utan nån förklaring. Vi får även en nakenfajt, inte lika brutal som den i Eastern Promises men likväl en nakenfajt.

Ibland funkar det, ibland inte. Ett exempel på ett avsnitt som inte funkade för mig var när THX och hans ”kompis” SEN (Donald Pleasence) befinner i något sorts fängelse i ett stort vitt rum till synes utan slut. En mycket konstig sekvens. Efter ett tag går de helt enkelt iväg. Vakterna verkar inte uppfatta detta eller bry sig. Nu träffar de för övrigt även på ett av de där svarta hologrammen.

En sekvens som däremot funkade var när de tre (THX, SEN och hologrammet) först är helt ensamma i det gigantiska vita utrymmet och sen hittar en dörr. De öppnar dörren och där ute är det fullkomligt proppat med folk som skyndar sig i form av en mänsklig flod. En effektfull scen.

Den version jag såg var alltså en director’s cut av filmen och som jag noterade i min gamla text så har alltså Lucas tyvärr lagt till cgi-scener. Det är fullkomligt värdelöst, onödigt och förstör bara. Om man bortser från Lucas cgi-fasoner så innehåller filmen väldigt snyggt komponerade bilder. Här hittar ni förresten 35 vackra bilder från filmen.

Betyg 2007:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Betyg 20014:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Hoppa nu över till mina decennie-kollegor Henke och Christian för deras syn på filmen. Behövde de bikta sig efter att ha sett filmen?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Tidigare har även Fiffis filmtajm skrivit om den.