’71 (2014)
10 oktober, 2014 7 kommentarer
Jag såg ’71 som andra film under första dagen på Malmö Filmdagar. Den visades efter Pojken med guldbyxorna… och oj, vilket lyft!
Filmen utspelas som titeln antyder 1971. Spelplats är Belfast där konflikten mellan protestanter och katoliker har nått sitt mest infekterade stadium. Brittiska soldater försöker upprätthålla något sorts lugn medan katolska motståndsmän planerar bombdåd och för ett sorts gerillakrig. In i det här kastas den unga och oerfarna brittiska soldaten Gary (Jack O’Connell). Eftersom hans enhet leds av kanske inte unga men väldigt naiva befäl vill det sig inte bättre att Gary blir kvarlämnad mitt i fiendens del av Belfast. Han är helt utlämnad och resten av filmen skildrar Garys desperata kamp att överleva. Det blir en helvetesnatt för Gary.
Närvarokänslan i ’71 är extrem. Jag är inte någon datorspelsfantast, även om jag spelade Doom för länge sen när jag pluggade, men jag kan tänka mig att den här filmen har en viss datorspelskänsla, och då menar jag på bra sätt. Jag känner inte att jag tittar på någon som spelar ett datorspel, som när jag ser på Transformers eller det urtråkiga ökenloppet i Star Wars: Episod I. Nej, här är jag med i spelet själv. Stämningen är tät. Desperationen går att ta på. Gary kan inte lita på någon men finner snart att han inte har något val.
Fotot bidrar givetvis till närvarokänslan. Det förekommer en otroligt intensiv jakt till fots som konkurrerar med liknande jakter i filmer som Point Break, Casino Royale och Ong-bak. Mycket spännande. Efter en explosion blir känslan mer surrealistisk när Gary omtöcknad stapplar omkring. Här tänkte jag lite på bildspråket i Gaspar Noés filmer Irréversible och Enter the Void (bakgator och rött tegel).
Så. Filmen är alltså på den där reptilhjärnenivån en intensiv actionsuspensethriller som nog de flesta kommer finna mycket spännande. Om du ser den på bio kommer du garanterat sitta och ta spjärn där i ditt biosäte. Det som lyfter filmen en del, nu när jag tänker på den i efterhand, är att den inte skildrar den vanliga sidan i en konflikt på det vanliga sättet. Man väljer alltså inte att följa den katolska IRA-sidan när de kämpar mot den brittiska överhögheten. Nej, vi följer istället en ung brittisk soldat och konflikten skildras till stor del ur hans perspektiv. Det här gör att man på något sätt får sympatier (och antipatier) för bägge sidor, men främst ligger de (sympatierna) hos soldaten Gary.
Gary kan alltså inte lita någon, inte ens sina egna befäl. Det står klart att på bägge sidor så finns personer som är villiga att agera oetiskt för egen vinning. Om man nu kan prata om etik i en sådan här situation.
Apropå Gary så spelas han alltså av Jack O’Connell, och om jag ska gå efter det jag hör om honom så har han en framgångsrik skådespelarkarriär framför sig. O’Connell spelar även huvudrollen i den nu bioaktuella Blodsband (Starred Up). Hans gestaltning av soldaten Gary är mycket imponerande. Mjuk, sårbar (både fysiskt och psykiskt) men med en stark vilja att överleva.
’71 är en sorts action-Tinker Tailor Soldier Spy där man inte vet vem som är på vems sida. Skillnaden är att spänningsnivån i ’71 är uppskruvad till max. Jag lämnade visningen i Malmö utpumpad och svettig.
’71 har biopremiär idag. Se den på bio! Det är den värd. Jag såg den alltså under Malmö Filmdagar och när fler spanarrecensioner dyker upp så lägger jag till länkar här nedan.
Jag är lite nyfiken på var den här filmen kommer att funka bäst, i Sverige eller Finland? Filmen med den märkliga titeln bygger på en 
För ett tag sen körde 
Månadens filmspanartema är Regn. Hmm, här finns det ju ganska mycket man kan välja att skriva om. Man kan välja ut en film som det regnar en massa i (vilken det nu skulle vara?). Man kan välja ut favoritregnscener. Kanske skulle Rutger Hauers ”Tears in the rain”-scen i Blade Runner platsa på en sån lista. Eller varför inte Andy när han är fri efter att ha kravlat sig igenom ett avloppsrör…
Montage inleds med att två poliser (utredaren Cheong-ho och hans sidekick) besöker en kvinna för att meddela att nu tyvärr måste lägga ner arbetet med att hitta den skyldige kidnapparen som förde bort hennes dotter för 15 år sen. Kvinnan blir förtvivlad men måste acceptera faktum. Bortförandet av hennes lilla dotter kommer att förbli ett olöst fall. Men så dyker det upp en blomsterbukett på en plats som bara kidnapparen, polisen och mamman skulle kunna känna till och en tid senare kidnappas ett annan litet barn. Är det samma kidnappare den är gången också?
Pojken med guldbyxorna var en 
Dags för decenniefredag igen och dags för Disney igen. Den här gången handlar det om 
Jag har en kollega på jobbet som bor i Uppsala – fast inte i just Gottsunda. I somras var hans föräldrar på besök från Norrland. De skulle resa vidare från Stockholm och sov över en natt hos sonen. På morgonen när de skulle ta bilen vidare mot Stockholm så upptäckte de att den var helt utbränd. Nån hade tänt eld på den under natten. Det blev ett halvtråkigt Uppsala-besök för de något chockade föräldrarna. Om man hör om Uppsala-förorten Gottsunda på nyheterna brukar det uteslutande handla om bilbränder, kravaller eller någon form av stökigheter med ungdomar inblandade. Men vad döljer sig under ytan, under nyhetsbilden av Gottsunda? Filmregissören och författaren 
Precis som var fallet med den förra decennie-filmen 
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?