Hard Boiled

5 april, 2013 3 kommentarer

Hard BoiledTitel: Hard Boiled
Regi: John Woo
År: 1992
IMDb | Filmtipset

Den andra John Woo-filmen jag skriver om hade passat som påskfilm men det gör den tyvärr inte till en bättre film. Chow Yun-Fat gick i alla fall vidare till bättre saker.

John Woo? Nja, tyvärr verkar det inte vara nån favorit hos mig (jag gav The Killer 3-/5). Jag har helt enkelt svårt att se tjusningen i actionscener utan nån vidare finess förutom att de pågår i 10 minuter och att det avlossas tre miljoner skott, helst med dubbel armföring och i slow motion. Scenerna mellan skjutövningarna känns mest fåniga och hela slutet är överfånigt med patienter och bebisar på ett sjukhus. Ok, om jag ska sansa mig en aning så är väl actionscenerna bitvis helt ok, men eftersom jag inte bryr mig det minsta pga de platta scenerna däremellan så känns de ändå som transportsträckor. Tony Leung är en personlig favorit som har en lite tillbakalutad melankolisk stil. Det var kul att se honom i en ren actionfilm. Annars har jag mest sett honom i WKW-filmer. Leungs karaktär var det som nästan räddade filmen från ett underkänt betyg. Nästan alltså. Anthony Wong är bra som hänsynslös skurk också.

2+/5

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 2, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Killer

4 april, 2013 6 kommentarer

The KillerTitel: The Killer
Regi: John Woo
År: 1989
IMDb | Filmtipset

Regissörer (och skådisar) från Asien eller Europa som flyttar sin verksamhet till USA för att göra filmer med större budget brukar ofta tappa lite av sin personliga stil när Hollywoodifieringen kickar in. Hur var det med John Woo? Hur är hans filmer som han gjorde i Hongkong? Först ut hans kanske mest hyllade film. Imorgon om en annan hårdkokt film.

Jag hoppades på att min bild av John Woo skulle ändras på samma sätt som jag ändrade uppfattning om Jackie Chan efter att ha sett Chans kung fu-milstolpe Drunken Master från 1978. Min bild av John Woo har formats av de i mina ögon dåliga rullarna Face/Off och Mission: Impossible II.

I The Killer spelar Chow Yun-Fat en triad-yrkesmördare som vill lägga pistolen på hyllan. Under ett uppdrag vill det sig inte bättre att han förstör synen på en ung sångerska. Eftersom han är en godhjärtad mördare så håller han kontakt med sångerskan och hjälper henne. På kuppen blir han kär och de två blir ett par. Men om man är medlem i triaderna så är det inte bara att hoppa av. Nu står vår sympatiske hitman på dödslistan och samtidigt är polisen honom i hälarna.

Mjae, det här var ju tyvärr inte så bra som jag hoppades på. Mycket är snyggt. Fotot går ju inte att klaga på – vissa bilder var väldigt vackra – och till en början kändes  actionscenerna fräscha och snygga (många filmer har lånat härifrån). Men när man använder slow motion redan i första scenen när Chow Yun-Fat går ut ifrån en kyrka så börjar jag ana att det kan bli för mycket av det goda, och mycket riktigt visar det sig att jag hade rätt. Actioninflation plus att alla känslor som rollfigurerna och vi som tittare ska känna målas med tredubbla lager. Om man vill hitta en film som demonstrerar motsatsen till subtilt så kan man sluta leta.

Historien i sig är inget märkvärdigt, men det är väl kanske inte heller det viktigaste i en sån här film. Nä, det största problemet var alltså det övertydliga bild- och ljudspråket när det gällde att framställa karaktärernas känslor. I actionscenerna gör det inget att det är överdrivet, det ska det kanske t.o.m. vara. Men i andra scener blev det fånigt i mitt tycke. Och, jo, sen tyckte jag väl kanske också att det faktiskt blev lite väl mycket skjuta, skjuta, skjuta. Skjuta. Det blev nästan lite parodi på sig själv och tråkigt.

Samtidigt är det väl så att det här överdrivna är det som ändå gör filmen sevärd och hindrar ett underkänt betyg. Själva filmupplevelsen var på nåt sätt bättre än filmen om ni förstår vad jag menar. Det är alltid kul att se omtalade filmer. Sen uppskattar jag förstås även slutet, ett slut som aldrig kan förekomma i en Hollywood-actionfilm tror jag Spoiler men det finns väl några exempel där hjälten faktiskt dör Spoiler slut. Jag måste jag säga att det fanns en hel del i filmen som jag gillade, bl a var Chow Yun-Fat klart bra, men som helhet får filmen bara precis godkänt av mig till slut. Jag hade så gärna velat kunna sätta ett högre betyg. Som vanligt duckar jag redan nu för de ruttna tomaterna, haha.

3-/5

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

District 9

19 mars, 2013 6 kommentarer

RäkaTitel: District 9
Regi: Neill Blomkamp
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord skrev precis om District 9 och därför kommer här min gamla recension från december 2009 av samma film. Jag är inte riktigt lika begeistrad även om jag gillar den. Det har förstås mycket med den fejkdokumentära känslan att göra (hmm, jag noterar att jag nu har bytt stavning på fejk). För er som undrar vart mitt sista inlägg i martial arts-måndagstemat tog vägen så var det lite kinkigt och ville inte publiceras förrän nästa måndag.

Av någon anledning har jag alltid haft lite svårt för s.k. fake-dokumentärer. Det känns som om filmmakarna fuskar på något sätt. Det framställs som dokumentärt och på riktigt men det är påhittat. Det blir liksom varken eller för mig. Givetvis är det bara ett annat sätt att berätta något men det är något med formatet som jag helt enkelt inte gillar.

Efter denna parentes, raskt vidare till filmen District 9 som väl är en sorts blandning av fake-dokumentär och vanlig spelfilm. Rymdvarelser, ”räkor” kallade, har blivit strandsatta på Jorden, i Johannesburg i Sydafrika närmare bestämt. De behandlas dåligt, placerade i ett ghetto, även om det ska sägas att räkorna inte verkar speciellt trevliga de heller. Nu ska räkorna flyttas utanför stan till ett läger eftersom människorna har tröttnat på dem. Den föga trevliga uppgiften att genomföra det hela tilldelas Wikus Van De Merwe (Sharlto Copley).

Jag måste börja med att nämna specialeffekterna – som inte stack ut. Med det menar jag att de var väl integrerade i filmen. De är välgjorda på ett skitigt sätt och inte välpolerade à la de nya Star Wars-filmerna. Ja, det här är i själva verket så långt ifrån The Phantom Menace man överhuvudtaget kan komma. Räkorna är välgjorda och kändes nästan aldrig datoranimerade. Bl a har man fått till rörelserna bra. I början hade jag lite svårt att komma in i filmen, kanske beroende på det dokumentära formatet. Efter ett tag, när det blev mer vanlig film och mindre ”dokumentärt” drogs jag dock in i filmen och blev fascinerad (nåja) av Wikus öde. Mot slutet blir det väl förmodligen på gränsen till för mycket pang-pang men det funkade.

District 9 är möjligen något övertydlig när det gäller kopplingen till apartheid men det är ändå kongenialt att den utspelas i just Sydafrika. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om den saken. Jag gillade slutet och upplösningen men jag störde mig lite på logiken i vissa saker (se spoilers nedan).

3+/5

Spoiler
Varför åkte inte Wikus med i skeppet? Det var väl bättre att påbörja behandlingen direkt ombord på moderskeppet (även om han då tvingades vara med på resan till planeten dit jag antar att de skulle) än att vänta tre år på Jorden? Och varför lät inte människorna räkorna helt enkelt åka iväg när de fick sitt skepp att fungera. Då skulle ju de försvinna vilket var det som man ville?
Spolier slut

Arkiverad under Action, Betyg 3, Fejkdokumentär, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Boys from Brazil

12 februari, 2013 6 kommentarer

Gregory PeckTitel: The Boys from Brazil
Regi: Franklin J. Schaffner
År: 1978
IMDb | Filmtipset

Med anledning av att Movies – Noir nyligen skrev om The Boys from Brazil kommer här min gamla recension av samma film som jag skrev i augusti 2009.

Nazi-doktor Mengele (Gregory Peck) bestämmer sig för att i ett ambitiöst projekt återupprätta Tredje Riket. En ung journalist (Steve Guttenberg!) får nys om det hela när han spionerar på gamla nazister som gömmer sig i Sydamerika. Han meddelar judiske nazijägaren Lieberman (Laurence Olivier) som dock först inte tror på det hela. När mystiska dödsfall börjar äga rum förstår dock Lieberman att nånting skumt är i görningen.

Jag gillar en hel del i filmen. Vi har en topptrio med skådisar i form av Peck, Olivier och James Mason (något av en personlig favorit). Peck är nog den jag gillar mest. Han är suverän som Mengele (som nästan är som ett barn om han inte får sin vilja igenom). Olivier kändes tyvärr lite väl virrig, utan pondus, även om det säkert var tänkt så. Jag vet inte, jag tog honom inte riktigt på allvar. (Olivier är klart bättre i samtida Marathon Man.) Sen dyker det även upp en del roliga skådisar i biroller, bl a Bruno Ganz och Prunella Scales (fru Basil Fawlty). Lite kul, och annorlunda, var att det inte var nån ung hotshot som var huvudhjälten. Nu var det tre gamla gubbar istället.

Sen är det ju alltid trevligt med konspirationsfilmer som utspelas på lite olika platser i Sydamerika, USA och Europa (Storlien t ex, haha). Det förekom några riktigt roliga Sverigereferenser, bl a nämns det lilla samhället Rasbo som ska ligga 15 km utanför Uppsala (vilket stämmer!). Nåt som inte stämmer är att det ska finnas en gigantisk kraftdamm i Storlien. Sett till hantverket så känns filmen ibland lite tv-mässig, t ex när det gäller vissa bildlösningar. Jag saknade även den där känslan av det faktiskt var en riktigt otäck konspiration på gång. Det hela kändes något långsökt. Som helhet är det dock en småcharmig film som mot slutet faktiskt blir ganska spännande.

3/5

PS. Som jag skrev ovan så var slutet faktiskt ganska spännande och även lite paradoxalt då

Spoiler
ju faktiskt ”Hitler” räddar livet på juden och nazijägaren genom att låta hundarna käka upp Mengele
Spoiler slut

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Zero Dark Thirty

7 februari, 2013 17 kommentarer

Zero Dark ThirtyTitel: Zero Dark Thirty
Regi: Kathryn Bigelow
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Oj, tyngden av den här filmen gjorde sitt till slut. När den sista delen (räden!) vevar igång är jag helt, totalt – fullkomligt – investerad i filmen, lika investerad som Jessica Chastains rollfigur Maya är i sitt jobb; sitt jobb att fånga in… eh, ja, eller döda Usama bin Ladin. (Ja, ”investerad” är förmodligen en ful direktöversättning från engelskan men så där är det ibland.)

Maya lever för sitt jobb och i över tio år har hon jobbat med att hitta bin Ladin. Vad ska hon göra sen? Jag vet inte om slutscenen är övertydlig eller perfekt, politisk eller mänsklig, men bra är den. Under filmens gång får vi endast en kort kort scen där Maya och hennes jobbarkompis Jessica (spelad av Jennifer Ehle) pratar i kanske en minut om nåt annat än jobbet. Om att varva ner och kanske flörta med nån av kollegorna. Sen smäller en bomb och de får annat att tänka på.

Jag lärde mig ett nytt (engelskt) ord när jag lyssnade på en podcast om filmen. Ordet är procedural. Zero Dark Thirty är en procedural. Bigelow har rakt upp och ner skildrat det ibland långtråkiga och tröstlösa jobbet med att hitta bin Ladin. Det är just det jag gillar. Den långsamma uppbyggnaden, det envisa nötandet ger en känsla av realism som samtidigt ger en känsla av spänning och nerv. Man känner tyngden.

En annan sak som jag tyckte var intressant var hur CIA-agenter är vanliga knegare som de flesta andra. Själv är jag programmerare och jag känner igen det där när man grottar ner sig i ett problem, en bugg som man inte kan släppa. Just idag har jag stångats med en sur jävla bugg som gjorde att jag fick ställa in det planerade biobesöket där Django Unchained skulle ses (gah!). Men, men, det får bli på söndag istället. Nåväl, jag grottar ner mig i buggar och åker ibland till Polen eller Kanada för ”fältverksamhet”. Ungefär som Maya alltså, fast med den skillnaden att CIA-agenterna riskerar livet med jämna mellanrum.

Zero Dark Thirty är en film som jag faktiskt känner för att se om. Det är en lång film full med detaljer, detaljer som är lätt att missa men som när man lägger märke till dem ger mer djup eller förklaringar till vissa saker. Filmen är också en film i princip helt utan de där mer känslosamma ögonblicken. Man tragglar på bara. Men det finns faktiskt ett nästan glatt eller ljust ögonblick i filmen, när faktiskt Maya spricker upp i ett leende. Ett riktigt leende, inte ett sånt där artigt när man hälsar på sin nya chef. Det är när Maya är tillsammans med insatsstyrkan på basen varifrån räden ska utgå ifrån. De skämtar med varandra och kastar nån variant av varpa fast med hästskor (det finns säkert nån som kan upplysa mig om vad den sporten kallas). Fasiken, de där killarna i insatsstyrkan skulle jag inte vilja bråka med.

Sista delen av filmen när man ska slå till mot huset där man tror bin Ladin befinner sig är olidligt spännande. Det är så bra gjort med tysta helikoptrar som rör sig in genom bergslandskapen. Det hela känns som det sker i realtid. Det är egentligen ingen musik förutom kanske nån dov musik som ger tung stämning. Sen när teamet är på plats sker allt utan några vanliga spektakulära Hollywood-inbrytningar. Nej, här jobbar man metodiskt och dödligt.

Sen var det alltså slutscenen. Den är omtalad och den sitter kvar. När jag såg filmen så uppfattade jag den som en rent personlig scen för Chastains karaktär men i efterhand inser jag ju också att man kan se den mer symboliskt.

Som avslutning konstaterar jag att regissör Bigelow har haft en hel del beslut att ta när det gäller hur man ska framställa vissa saker i filmen. Vad ska man visa, vad ska man inte visa? Hur ska man visa det man visar? Hon tar rätt beslut i, i princip, alla fall.

4/5

PS. Kul att Fares Fares är med så mycket som han är. Han verkar snäll även som CIA-agent.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Krig, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

A Dirty Carnival

1 februari, 2013 4 kommentarer

A Dirty CarnivalTitel: A Dirty Carnival (Biyeolhan geori)
Regi: Yu Ha
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Under de senaste tio åren har jag sett ett antal sydkoreanska filmer som jag verkligen gillat. De filmer som kommer till oss i västerlandet verkar vara våldsamma thrillers. Åtminstone är det såna filmer som blir mest uppmärksammade i alla fall. Vi har fått Park Chan-wooks hämndtrilogi med Oldboy i spetsen. Vi har fått Kim Ji-woons filmer som t ex A Bittersweet Life och I Saw the Devil. Vi har fått Bong Joon-ho och hans ganska udda filmer Memories of Murder och The Host. Jag har gillat det mesta av det jag sett. Jo, och sen har vi ju Kim Ki-duk också som har sin egen mer poetiska men ändå ibland våldsamma stil, och där har det väl förekommit nåt bottennapp kanske.

Nu skulle jag se en till film i samma stil trodde jag. Jag hade inte sett nån av film av regissören, Yu Ha, tidigare men jag hoppades på en bra filmstund. Handlingen kretsar kring gangstern Byung-doo som behöver pengar, främst för att hindra att hans familj blir vräkt från sin lägenhet. Byung-doo bestämmer sig för att sidsteppa sin närmsta boss och istället utföra ett beställningsmord för sin chefs chef och på så sätt ta hand om pengarna själv. Och det vet man ju hur det går när man inte informerar sin chef om vad man gör… Samtidigt träffar Byung-doo en gammal gymnasiepolare som blivit filmare och vill göra en gangsterfilm och använder Byung-doo som inspiration. Det är upplagt för problem, dödliga sådana.

Nej, nej, nej. Den här filmen trodde jag på mycket men den funkade inte alls.  Jag vet egentligen inte varför jag inte gillade filmen. Inledningsvis trodde jag på den men ju längre filmen led… så led jag också. Jag tycker Byung-doo som karaktär var ganska ointressant och hans problem med en flickvän och resten av familjen intresserade mig inte. Filmen kändes splittrad. Var det en gangsterfilm eller ett familjedrama? (Ja, jag vet, sydkoreanska filmer brukar vara på det här viset. Svåra att genrebestämma och få grepp på.) Jag gillade inte storyn med regissören som dyker upp för att göra sin film. Det var nåt som kändes helt off med hela upplägget. Osannolikt på nåt sätt. Liksom: ”Hej, gamle gymnasiekompis”, ”Vad kul att du är gangster, du kan du hjälpa mig med min gangsterfilm!”. Njae.

Jag borde gilla filmen. Den har egentligen alla elementen men av nån anledning så funkade den inte. Jag tyckte aldrig den blev tillräckligt desperat och karaktärerna var anonyma. Tyvärr, en lång och trist film.

2/5

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 2, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , ,

Argo

31 januari, 2013 8 kommentarer

ArgoTitel: Argo
Regi: Ben Affleck
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Jag lyssnade nyligen på ett avsnitt av det svenska filmprogrammet Kino där man pratade om filmer som inte återger verkliga händelser korrekt. T ex har samtliga filmer som nominerats till en Oscar för bästa film i år kritiserats för detta. En annan Oscarsnominerad film som kritiseras för samma sak är Searching for Sugar Man där ju regissör Bendjellouls helt klart inte återger det som hände som det faktiskt hände. Åtminstone har en del av hela historien helt utelämnats. Just i fallet Searching for Sugar Man blir det på ett sätt värre då filmen är en dokumentär. Fast grejen är att jag inte ser den som en dokumentär, inte en vanlig dokumentär i alla fall. Det är en berättelse helt enkelt, och regissören har valt att berätta den på det sätt som ger mesta och bästa effekt. Om filmen hade varit en spelfilm hade folk inte alls klagat lika mycket. Då hade man sagt att den baseras ju bara på en sann historia. Nu är den gjord som en dokumentär och då blir kritiken skarpare.

Hur som helst, jag tycker det här ämnet är riktigt intressant. De filmer som Kino tog upp var Lincoln, Django Unchained och sist men inte minst – Argo som jag nu har sett.

Argo handlar om räddningsoperationen för att få hem sex amerikanska diplomater som flytt till den kanadensiska ambassadörens hem i Teheran efter att den amerikanska ambassaden stormats av iranska studenter. Ben Affleck spelar CIA-agenten som får uppdraget att rädda de sex. Flera förslag för hur det ska gå till presenteras (cykla till Turkiet t ex, tjena Göran Kropp!) men Affleck gillar inte nåt. Han väljer den minst sämsta idén: att låtsas vara ett filmteam som är på plats för hitta häftiga ställen att spela in sf-filmen Argo på. Sagt och gjort, Hollywood, i form av Alan Arkin och John Goodman, anlitas för att göra bluffen trovärdig. Man skriver filmmanus, har auditions och kick-off-party. Sen åker Affleck iväg till Teheran för att hämta hem sitt ”filmteam” där alla har sin roll färdigskriven för sig. Nån ska vara är filmfotografen och nån en annan ska föreställa regissören.

Kritiken mot Argo var bl a att man förenklar bilden av Iran (alla hatar amerikaner!) och förminskar Kanadas insats när det gäller räddningen av amerikanerna (det var Affleck som gjorde allt!). Haha, ja, så här i efterhand så… visst, kritiken är förmodligen berättigad. Men det är ju för fasiken en film (inte en dokumentär!) och då får man ju ta sig friheter, eller hur?!

Filmen är till en början inte speciellt spännande och är en lite annorlunda blandning av thriller och komedi. Det är en film om hur det funkar i Hollywood. Alan Arkin och John Goodman spelar sköna cyniska snubbar som vet hur man får igång lite buzz kring en film, och vad viktigare är, får in pengar. Jag vet inte riktigt vad filmen går ut på egentligen? Är det en film om de sex amerikanerna eller om filmindustrin eller bägge? Svaret är nog bägge. Även om filmen kanske inte är speciellt spännande till en början så är den välgjord och med bra skådisar. Det är en hel del skönt snack från politiker och agenter (både från filmbranschen och CIA). Det är underhållande.

Avsaknad av spänning var det. De kanske sista 25 minuterna gottgörs detta med råge. När Affleck är på plats och flyktförsöket planeras och sätts igång är det nervigt värre. Det hela stegras mer och mer och på flygplatsen är det på topp. Det är rena Hitchcock-upplägget. Gastkrammande. Och givetvis fullkomligt over the top och inte alls som det gick till i verkligheten (då man tydligen kom igenom säkerhetskontrollen och ombord på planet helt utan problem). Men jag är glad att man gick over the top för det var dessa nagelbitande sista minuterna av filmen som gjorde att den fick en svag fyra till slut.

En sista fråga: När har Argo premiär?

4-/5

PS. Kul att jag (till slut) kände igen Clea DuVall från den mycket bra men tyvärr efter två säsonger nedlagda serien Carnivàle som en av diplomattjejerna.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nuit blanche

20 januari, 2013 8 kommentarer

Nuit blancheTitel: Nuit blanche (Sleepless Night)
Regi: Frédéric Jardin
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag vill inte skryta på nåt sätt. Eller, jo, det vill jag, haha. Hur som helst, så har jag tipsat en viss Movies – Noir (aka Kungen av Eurocrime) om en fransk crimethriller från 2011 som han inte hade hört talas om. Direkt efter att jag sett filmen i fråga så jag gick jag in på Filmtipset där jag är kompis med M-Noir och till min förvåning hade han inte sett den, eller åtminstone inte betygsatt den. Jag kände direkt att jag ville tipsa om filmen, vilket jag gjorde med den trevliga tipsfunktionen som finns på Filmtipset. Haha, är det här ett reklaminlägg för Filmtipset, tro? Ja, kanske det. 😉

Nuit blanche är en actionfilm. Det är en actionfilm. Vi får action från början till slut. Vi får action och spänning. Vi kastas direkt in i handlingen. Två poliser, huvudpersonen Vincent och hans sidekick Manuel, slår till mot en knarktransport. Poliserna visar sig vara korrupta då de behåller knarket själva. Ägaren till knarket kidnappar Vincents son och kräver knarket i utbyte. Det blir en lång natt för Vincent som åker till knarkkungens nattklubb för att göra bytet. Givetvis uppstår det komplikationer och Vincent upptäcker att han inte kan lita på nån. Det enda han är intresserad av är att rädda sin son.

Oj, oj, säger jag bara det. Den här filmen tog mig på sängen. Början är lite förvirrande eftersom vi kastas in i handlingen direkt. Det är lite svårt att förstå om Vincent är kriminell, polis eller bägge två samtidigt. Efter ett tag känner jag dock att jag struntar i det. Jag sympatiserar med Vincent och jag vill att han ska rädda sin son. Förutom den känslomässiga förankringen som filmen får till så är actionsekvenserna underbara och stenåldersbrutala. Det är intensivt, grymt och spännande.

Det som är lite speciellt är att nästan hela filmen utspelas på samma ställe: nattklubben där sonen hålls fången och knarket är gömt i en väska. Detta ger en speciell känsla med scener med musik och massor av folk samtidigt som vissa personer försöker hitta andra personer som försöker fly undan. Det ger en speciell nerv som jag gillar. Jag kommer att tänka på nattklubbsscenen i Collateral. Till den här nattklubben kommer även den ”hederliga” delen av den franska poliskåren.

En sak jag kom att tänka på är att filmen i vissa avseenden nästan är uppbyggd som en förväxlingskomedi. Personer spelar roller, väskor byter både plats och ägare, folk vet inte vem som är vem, det springs in och ut genom dörrar. Skillnaden här är att om du springer in genom fel dörr så får du en kula i bröstet. Jag gillar filmen, så enkelt är det. Den är brutal och Tomer Sisley som Vincent förmedlar en desperat känsla på ett bra sätt.

Om ni undrar över titeln Nuit blanche, som jag gjorde, så är Nuit Blanche en sorts fransk kulturnatt då museer och liknande institutioner har öppet hela natten. I filmen är alla vakna hela natten. Skillnaden är väl att tempot är lite högre än det brukar vara på museum och dessutom riskerar man livet.

4-/5

PS. Själv fick jag tips om filmen från podcasten Filmspotting: SVU där värden Matt Singer sjöng dess lovsång.

Arkiverad under Action, Betyg 4, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Gangster Squad

16 januari, 2013 15 kommentarer

Ratata

Ratatatatatatatatatatatata… kulor som aldrig tar slut

Titel: Gangster Squadfilmspanarna_kvadrat
Regi: Ruben Fleischer
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Filmspanarna firade sitt ettårsjubileum (yay!) med att se Gangster Squad. En film som jag inte visste något om förutom att det nog var en gangsterfilm. Ja, det skvallrade ju titeln om. När förtexterna drog igång efter att en SF-anställd kört en stå upp-rutin visade det sig att filmen innehöll en kader med toppskådisar: Sean Penn, Josh Brolin, Emma Stone och Ryan Gosling för att nämna några. Dessutom visade det sig att filmen utspelade sig 1949 i Los Angeles, ett otroligt snyggt L.A. när det gäller kläder, bilar, fontäner, byggnader, jazzband. Det kanske blir en trevlig stund det här tänkte jag. Nåt som drog ner förväntningarna en aning var en såsig voice-over.

Gangstern Mickey Cohen (spelad av en något sliten men samtidigt överspelande Penn) planerar att ta över den kriminella verksamheten i L.A. och han planerar att göra det med våld. I början av filmen tar Cohen hand om en utsänd ”medlare” från den italienska maffian baserad i Chicago. När Cohen senare får frågan om vad som hände med honom hade han kunnat svara ”he had to split” men det kanske hade passat bättre i en Bond-film, och Cohen är inte heller den sofistikerade ordvitsargangstern utan istället en som låter nävarna tala (ja, han hade tydligen även haft en karriär som boxare denne Cohen).

L.A:s polischef, spelad av en semla till Nick Nolte, bestämmer sig för att köra hårt mot hårt och ber polisen John O’Mara samla ihop ett gäng hårda män som ska sabotera Cohens verksamhet. O’Mara och hans gangster squad jobbar i hemlighet och utan sina polisbrickor med att helt enkelt slå till mot Cohens spelklubbar och bränna upp hans pengar eller preja herointransporter av vägen. Cohen blir arg, mycket arg. Fast O’Mara är fel person att slåss mot då O’Mara som deltog i andra världskriget inte har fattat att kriget är slut utan fortsätter slåss fast mot andra motståndare. Det enda O’Mara kan är nämligen att slåss.

Om man sätter på sig de kritiska glasögonen så är det här en ganska usel film med ett budskap som är nån sorts smetig falsk… jag vet inte vad… sörja.  Gosling och Stone har nån sorts kärlekshistoria helt utan djup och kemi. Slutuppgörelsen är nästan skrattretande i sin machostil. När kulorna tar slut i k-pistarna så övergår man till att puckla på varandra med nävarna till bäste man har vunnit. Om man sätter på sig de kritiska glasögonen så ser man att historien försöker vara en stenhård gangster-pulp-noir samtidigt som den försöker vara nån sorts moralhistoria om att komma över sina krigiska tendenser samtidigt som den försöker vara en hyllning till L.A:s stolta poliskår. Ja, det var faktiskt skrattretande.

Men jag tog av mig de där glasögonen ganska snart och såg bara den där pulpiga gangsterstoryn. Visst, på ett sätt blev bilden lite suddigare. På ett annat sätt blev den skarpare. Det blev ännu mer elaka skurkar som skjuter k-pist i slowmotion och ännu mer goda snutar som skjuter k-pist i slowmotion. Hattarna blev lite snyggare, läppstiften lite rödare och klänningarna lite snyggare. Jag såg det hela som en överdriven pastisch och hade en underhållande stund på bio. Mot slutet förekommer det dock några scener som bara är för mycket, bara för mycket, och jag skakade skrattandes på huvudet.

Gangster Squad är inte en film som som kommer att sitta kvar i mitt huvud nån längre tid. Men medan jag såg den var jag underhållen av den överdrivna stilen och de underbart snygga L.A-miljöerna. Filmen är faktiskt värd att se bara för scenografin, kläderna, musiken, bilarna. Fast det kanske duger att se den hemma när den släpps på det format som man föredrar.

Betyg halv
eller uttryckt i siffror 3-/5

****

Nu är jag nyfiken på vad de andra Filmspanarna tyckte om Gangster Squad. Men se där, där är ju en lista med länkar till deras recensioner.

Mode + Film
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Syndare i filmparadiset

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hodejegerne

15 januari, 2013 15 kommentarer

HuvudjägarnaTitel: Hodejegerne
Regi: Morten Tyldum
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Aksel Hennie (hmm, är det så att de inte använder x så ofta i norskan?) spelar här en headhunter som genom sitt jobb får reda på var det finns dyrbara tavlor att stjäla. För att försörja sin fru, som är dyr i drift, så ägnar han sig nämligen åt konststölder. Så efterhand kan man säga att just den där stölden hos en av hans klienter, spelad av Nikolaj Coster-Waldau, var kanske den som Hennie skulle ha avstått ifrån.

Alltså, det här är en film som jag har hört nämnas i ganska många amerikanska filmpodcastar som jag lyssnar på. Det är en film som de flesta verkar gilla. Det ska vara ett exempel på scandi crime-vågen och dessutom en del av ett norskt filmunder. För mig är det en trevlig film men inget som ger ett bestående intryck och inget jag tycker visar att det finns ett norskt filmunder. Det kanske finns ett norskt filmunder men jag tycker inte den här filmen visar det.

Det var kul att se Aksel Hennie från Max Manus igen. En annan positiv sak, hur konstigt det än kan låta, är att det förekommer en riktig skitscen som faktiskt fick mig att vrida mig av avsmak i soffan, haha. Historien känns lite för fantastisk och mycket av filmen är en enda stor logisk lucka. Däremot tyckte jag polistvillingarna funkade riktigt bra.

3/5

PS. Fotbollsspelaren numera tränaren Jesper Blomqvist (skönt klipp) och Nikolaj Coster-Waldau. Lika som bär!

Jesper Blomqvist Nikolaj Coster Waldau

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Film, Lika som bär, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →