Into the Wild: The Snow Walker (2003)

I The Snow Walker gör Barry Pepper rollen som Charlie, en f.d. andra världskrigspilot som nu flyger i norra Kanada. Han kraschar med sitt plan tillsammans med en inuittjej som han efter att ha fått dyrbart elfenben lovat att ta till sjukhus eftersom hon är sjuk. Till saken hör att Charlie är en odräglig idiot som dumpar gifttunnor hos inuiterna. Charlie visar ingen sympati med nån; han är en slarver och i början inte en sån där slarver med hjärtat på det rätta stället. Charlies beteende förklaras till viss av att han i andra världskriget förändrades. När man gör avskyvärda saker så börjar man hata sig själv. Strandsatt på det arktiska tundran blir Charlie tvungen att hitta sig själv (sic!) för att överleva.

Annabella Piugattuk är underbar i rollen som inuittjejen Kanaalaq som Pepper så att säga får på halsen. Fast egentligen är det tvärtom. Trots sin vacklande hälsa är det Kanaalaq som hela tiden hjälper Charlie. Kanaalaq är inuit som levt på det som naturen ger, en äkta vildmarkstjej på riktigt alltså.

Filmen är ojämn vilket är synd. Den har en förmåga, ibland, att trycka på rätt knappar då jag blir berörd trots att det bres på med musik och handling som är nästan för mycket. Naturbilderna är otroliga och man har verkligen material för en riktigt bra film. Men det är nåt med tempot som man inte riktigt får till. Ibland blev det nästan för mycket med inuittjejen som lär upp den slarvige stadskillen. Charlie är inte alls förberedd på att han faktiskt kan krascha ute i vildmarken. Om man har varit med i andra världskriget så tycker man att man kanske ska vara lite erfaren och inte börja slå på det kraschade planet i frustration.

Kanaalaq är nästan för bra för att vara sann. Hon är för snäll och Charlie är för dum.

Åh, och sen slutet. Jag kan bara inte tycka att det skulle ha slutat som det gjorde. Jag brukar uppskatta slut som inte slutar lyckligt. Slut där man inte gör allt för att tillfredsställa publiken. Men ibland vill även jag faktiskt att det ska bli ett riktigt jubel- och applådslut. Jag tyckte att Kanaalaq var värd det. Men ok, slutscenen är faktiskt maffig och talande. Charlie har börjat uppskatta sig själv och kan släppa det materiella och börja leva. Kanske stannar han bland inuiterna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: Flygkrasch. Vanligaste händelsen i den här typen av filmer?
Miljö: Den arktiska tundran, först under sommar/höst och sedan under vintern med snö.
Djurattacker: Myggor, massor av myggor!
MacGyver: Mängder av inuit-lösningar: tillverka kläder och skor från djur, göra upp eld genom att slå sten mot varandra, använda mossa för att läka sår, fångst av fisk och lämmel, göra människodockor av stenar för att förvirra renar så att man kan döda dem.

Söndagar med Bergman: Kris (1946)

Jag börjar mina söndagar med Bergman med Ingmar Bergmans första film som regissör: Kris från 1946. Kanske är egentligen Hets, som kom två år tidigare och regisserades av Alf Sjöberg, mer av en Bergman-rulle då ju den bygger på ett originalmanus av Bergman själv. Kris har Bergman skrivit filmmanus till men historien är från början en teaterpjäs av dansken Leck Fischer.

Att filmen fick just titeln Kris är förstås för att den ska föra tankarna till den framgångsrika Hets. I vissa (många) avseenden så funkade nog filmbolagen precis på samma sätt som idag.

För några veckor sen var jag med på Dämonquizet som var Stockholms Filmquiz sista quiz innan sommaruppehållet och det handlade förstås om Bergman. Hur många meter räls lades ut för att göra den långa tagningen på stranden i Persona? Vårt lag kom åtta men gick ändå inte lottlösa då vi vann en del prylar i utlottningen som hölls i slutet. Jag norpade en fribiljett till en film att se på SF Anytime. Vad lämpligt då att just SF Anytime hade just Kris, en av inte så rackarns många Bergman-filmer som jag inte hade sett.

Att Kris bygger på en pjäs är inget man försöker dölja. Nej, det är t.o.m. så att filmen ”vet” detta faktum och inte gör nåt för att dölja det. En berättarröst säger rent ut att det är en pjäs vi ska få se. ”Låt pjäsen börja”. ”Ridån kan gå upp” – och det gör den faktiskt bokstavligen i form av en rullgardin i ett fönster. Jag gillade detta lilla metagrepp.

Filmen är väl i grunden en melodram. Det är stora känslor. Nelly är en tjej som växt upp i en liten håla på landet med en fostermamma, pianolärarinnan Ingeborg (Dagny Lind), efter att hennes biologiska mamma lämnat bort henne direkt efter födseln. När Nelly är 18 dyker plötsligt mamman, Jenny (Marianne Löfgren), upp från storstaden för att hämta sin dotter. I släptåg har hon sin toyboy Jack (Stig Olin, pappa till Lena!) som blir intresserad av Nelly och börjar flirta med henne. Intrigerna kan börja.

Stora känslor skrev jag. För Ingeborg är Nelly allt. Hon har ingen annan familj, inga andra barn eller en man. Till råga på allt är hon sjuk och har bara nåt år kvar att leva (nåt hon givetvis håller hemligt). Då dyker alltså den här storstadsprimadonnan upp och ska ta Nelly ifrån henne. Ingeborg har inget att kontra med när Jenny erbjuder jobb i sin glamorösa skönhetssalong i Stockholm. Nelly vill ju naturligtvis upptäcka världen, och det förstår ju även Ingeborg.

Det förekommer en ganska lång, lite udda och rolig sekvens där Nelly går på bal, en bal hon sett fram emot länge. Och gissa vilka två som har har köpt henne en klänning? Vilken ska hon välja? Surt för Ingeborg som i princip fått leva på existensminimum för att ha råd med klänningen. Jag sa ju att det var en melodram.

På den där balen dyker förstås Jack upp och ställer till med en sorts skandal. Vad gör han? Jo, han ser till att ordna en improviserad danstillställning med boogie-woogie. Farlig musik! Musik spelad av Charlie Norman för övrigt. Borgmästaren i hålan och hans likar som gillar vals och operett håller på att gå upp limningen.

Som alltid när jag ser gamla filmer från 40- eller 50-talet så är det alltid kul att se hur det fungerade i vardagen. Små vardagliga detaljer som t ex hur man pratade (eller kanske snarare dialogen som Bergman skrivit). Man får höra gamla uttryck där vissa lever kvar idag och andra inte. ”Hur är det fatt?”, ”Jag mår lite tjockt bara”, ”Vi ska träffas på tu man hand”.

Kvinnors situation på den här tiden var som den var. Inte mycket förklaras kring varför Jenny agerade som hon gjorde men jag antar att hon var väldigt ung när hon blev gravid och helt enkelt skjutsades ut på landet, födde sitt barn i hemlighet och sen åkte tillbaka till stan (utan sitt barn).

Filmen är egentligen väldigt mörk. Den handlar om sjukdom, död, självmord, livsval och annat djupt, men så här tidigt i karriären så har Bergman nog inte fullständig konstnärlig kontroll över sina filmer. Troligen så har han helt naturligt inte heller inte mognat som filmskapare för att våga gå all in.

Jag snappade dock upp en liten detalj som kändes som Bergmansk. När Nelly är i Jennys skönhetssalong står det plötsligt en äldre man med ett otäckt utseende och stirrar in genom skyltfönstret. Han säger inget, han bara står där och stirrar. Det bara måste vara en, för Bergman tidig, symbol för allas vår annalkande död. Och mycket riktigt…

Kris, som borde ha haft titeln Nelly, känns som lite av en halvmesyr men den var rolig att se. Jag delar ut en trea till den, kanske mest för att den var just rolig att se och att ha sett.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Boogie-woogie-partaj

Into the Wild: The Grey (2011)

Liam Neeson har blivit något av en favorit på sistone. Jag har gillat honom i Taken och Unknown där han varit en åldrad baddass som man inte jiddrar med. The Grey är en film som jag fortfarande hör det snackas om i diverse podcasts som jag lyssnar på. Den har dykt upp gång på gång när det ska göras årslistor för 2012. Filmen kom i januari 2012 och har lyckats hålla sig kvar i snacket, även om den inte blev Oscarsnominerad i nån av de större kategorierna (om ens någon?).

Neeson spelar här Ottway, en man utan hopp (efter att ha separerat med sin fru) som jobbar i Alaska med oljeborrning. Hans jobb är att skydda oljearbetarna från vargattacker. Ottway är deprimerad och vill inte leva längre. Den sista dagen innan arbetarna ska flyga hem så beslutar sig Ottway för att ta livet av sig. I sista stund ångrar han sig dock och tar dagen efter flyget hem som alla andra. Planet kraschar emellertid och nu finner sig plötsligt Ottway kämpa för sitt liv tillsammans med sex andra överlevande. De har inte bara kylan att kämpa emot utan snart (eller ganska direkt) får man en blodtörstande flock vargar emot sig.

Jag var inte riktigt förberedd på hur allvarlig och mörk den här filmen skulle vara. Jag trodde jag skulle få en äventyrsfilm med vackra scenerier, snöstormar och skogar. En matinérulle helt enkelt. Det här är inte en matinérulle. Direkt efter flygkraschen kommer en scen, en dödsscen, som jag nog inte helt tog in när jag såg den. Den känns helt unik i den här typ av film och det är nog först nu (efter att ha hört andra prata om den) som jag förstår det. Just att jag inte riktigt fick det jag förväntade mig gör kanske att jag inte uppskattar filmen så som jag borde.

Det som störde mig en hel del var hur vargarna betedde sig. Det kändes väldigt märkligt. Enligt filmen och vargauktoriteten Ottway dödar de tydligen inte människor för att äta upp dem. Nej, människorna dödas för att de anses utgöra ett hot i deras revir. Njae, är det verkligen så. Varför skulle en grupp utsvultna, halvt ihjälfrusna människor betraktas som ett hot? Kan inte nån vargkännare dementera detta?

Jag tycker ändå man lyckats få ihop en ganska bra story trots allt. Bäst är filmen när det inte är vargattacker utan andra saker som hotar gruppen, som interna stridigheter eller bergsklyftor som man måste ta sig över. Så fort cgi-vargarna dyker upp så blir det mer som en halvdålig skräckis och jag kastas lite ut ur filmens stämning.

Det finns en bra story här. Mannen som givit upp livet och sen hamnar i en situation där han plötsligt kämpar och gör sitt yttersta för att överleva. Det finns nånting här som jag inte var riktigt beredd på kanske. Trots en intressant story och snygga frostiga skogar, snöiga fält och isiga floder så kan jag inte ge mer än en svag trea. Till det bidrar även de störande vargarna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: Flygkrasch.
Miljö: Snö, is, kallt, Alaska, vinter, fjäll, snö, skog, forsande vatten.
Djurattacker: Well, ja… vargar, massor med vargar! En handfull om inte mer vargattacker.
MacGyver: Lite roligt vapen i slutet där små glasflaskor krossas och tejpas fast på varje finger; ett udda sätt att ta sig över en ravin; ett spjutgevär där man fäster en patron på änden av en stav; att förkolna spetsen på ett spjut för att få den hårdare och mer tålig. MacGyver nämns till och med.

Johnny Mnemonic (1995)

Baserat på mitt gamla preblogg-omdöme av den här pre-The Matrix-Keanu-cyberpunkfilmen så är jag förvånad över att jag inte delade ut en klockren etta. Idag är jag ganska säker på att det hade blivit det. Jag var snällare mot filmer förr i tiden. Texten om Johnny Mnemonic skrevs i oktober 2009.

Johnny Mnemonic är en riktigt dålig film. Robert Longo heter regissören av Johnny Mnemonic. Robert Longo har bara gjort en långfilm. Orsak och verkan. Keanu Reeves spelar en agent som transporterar hemlig information i ett inopererat hjärnimplantat. Oj, det här var inte bra. Allt är slarvigt gjort. Miljöerna känns sterila och plastiga, precis som skådisarna. Filmen känns ruggigt daterad med ”häftiga” datoranimationer som ska föreställa Internets inre. Det blir både fånigt och tråkigt. Ja, hela filmen har en tråkig stämning över sig. Skådisarna känns krystade, stela, ja, vilket negativt uttryck du vill. Och don’t get my started on Dolph Lundgrens roll som ”predikant”. Åh, så uselt – men ändå ganska bra om man jämför med filmen som helhet. Dolph var ändå ganska rolig i sin uselhet. När det i slutet dyker upp en hyperintelligent delfin med tänkarmössa, ja, då är bottennivån nådd. Slutbetyg: farligt nära ettan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Den blomstertid nu kommer (2018)

Jag gillar det faktum att Den blomstertid nu kommer existerar mer än filmen i sig. Det kan tyckas vara ett konstigt uttalande men det är precis så jag känner inför Crazy Pictures svenska katastrofactionthriller. Att den ens har gjorts är värt att hylla.

När den första lilla teasern, som gjordes för att kickstarta projektet, dök upp för flera år sen blev jag direkt intresserad och nyfiken. Katastroffilm är en favoritgenre och det man fick se i teasern skvallrade om välgjord action. Att det dessutom var en svensk film som utspelade sig i Sverige var ett stort plus. En katastroffilm på hemmaplan borde ju göra att intensiteten och närvaron ökar.

Handlingen går i korthet ut på att Sverige attackeras av en okänd yttre makt (*host*Ryssland*host*). Ett antal explosioner sker i Stockholm. En mystisk smitta sprids via regn. Folk blir som galna och tappar minnet. Bilar krockar. Helikoptrar störtar. Elnätet går ner. Fåglar faller från himlen. Kaos.

Vi får följa ett antal personer som försöker ta skydd och överleva. Mest i fokus är den deprimerade musikartisten Alex som befinner sig i Stockholm när attackerna inleds. Av ”anledningar” beger han sig dock till sitt barndoms hem på landet utanför Norrköping. Gammalt groll med pappan och ungdomskärleken Anna väntar där.

Från och med nu får jag nog varna för spoilers så läs vidare på egen risk.

Oj, vad jag försökte gilla den här filmen. Jag försökte verkligen. Inledningsvis var det inte så svårt. Jag älskar konceptet. Katastroffilm är som sagt en favoritgenre. Här är det dessutom blandat med en liten del konspirationsfilm (vilket ju alltid är trevligt).

Just det faktum att vi egentligen aldrig får se vilka det är som attackerar gillade jag. Det påminde mig en del om Christopher Nolans episka Dunkirk där man ju aldrig får se tyskarna. Detta gör att motståndarna framstår som mystiska och mer otäcka. De kan vara hur många som helst och svåra att besegra eftersom man inte vet.

Jag gillar greppet att vi inte bara fokuserar på en person utan får följa ett antal olika grupper av personer. Det brukar vara så i katastroffilmer och ofta handlar det om att t ex två grupper med människor ska försöka hitta varandra. Tyvärr så har man i Den blomstertid nu kommer missat att länka ihop det hela på slutet vilket gav mig en oavslutad och avbruten känsla.

Det förekommer ett gäng maffiga scener. Det handlar om rejält välgjord action som känns på riktigt. Främst är det kanske scener med bilar och lastbilar som imponerar. Ljudet är bra också för ökad effekt.

Miljöerna är mycket trivsamma. Vi vistas inne i hemliga bergrum där styrpanelerna har analoga visare och fysiska knappar istället för datorskärmar och tangentbord. Hur realistiskt just detta är kan givetvis diskuteras. Men funkade gjorde det. Tyvärr blev det på gränsen till fånigt när Alex pappa sprang omkring i bergrummets korridorer och gillrade fällor. Lite Ensam hemma-känsla kanske. Fel känsla. Det förekom även märkliga scener när han pratade via en kommunikationsradio och i en telefon fast ändå bara ut i tomma luften. Tränade han eller vad höll han på med?

Jag tyckte de som anföll hade en udda taktik när de lät bilar agera krockmaskiner. Eller var det förarna som hade blivit galna av det smittade regnet? Ja, kanske var det så. Det störde inte så mycket men det kändes lite skrivet för att man skulle få krascha så många bilar som möjligt. Ah, det spelade inte så stor roll. Just detta funkade ändå. Det var bra bilkrascher helt klart.

(En parentes är att när vi får träffa Alex som vuxen och stressad musikartist med en jobbig manager, så var det svårt att låta bli att tänka på Tim ”Avicii” Bergling. Nån mer som gjorde den kopplingen?)

Slutet av filmen blev tyvärr total pekoral för mig. Jag satt och vred mig av pinsamhet i biofåtöljen. Avslutningen i kyrkan är verkligen INTE bra. Vad hände där? Det är för uuutdraget, märkligt och samtidigt oavslutat.

Filmen är i grunden en sorts coming of-historia för Alex. För mig blev det tyvärr alldeles för övertydligt och krystat när man skulle återkoppla till de scener som filmen inleds med då Alex är 15 och vi får se varför det skar sig med pappan och vad som hände med Anna.

Ta bara scenen med pappan med gitarren i elden efter att han har kraschat med sitt lilla plan. Det var mest pinsamt och skrattretande. Likaså när Alex till slut, efter 15 år, ska ge Anna den där sången i kyrkan.

Nej, filmens sista kvart var mycket underlig. Var allting en sorts drömsekvenser? Pappans hjälteakt där han flög sitt lilla plan mot de välbeväpnade helikoptrarna. Redan där började jag känna tveksamhet. Jag vet inte. Jag vet bara att det inte funkade. Det kändes, som jag nämnde, utdraget och oavslutat på samma gång. Inget knyts egentligen ihop på ett tillfredsställande sätt.

Dialogen funkade, kanske lite överraskande, för mig överlag. Jag tyckte skådisarna var hyfsade. På förhand var jag lite orolig över just detta men det funkade alltså. Att slutet föll platt och fastnade i pekoralträsket kan jag inte klandra skådisarna för.

Jag vill verkligen sätta ett högre betyg, men det går inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Fler som skrivit om Den blomstertid nu kommer: Flmr, Fiffis filmtajm och Rörliga bilder och tryckta ord.

 

Doomsday (2008)

I väntan på att jag ska bli klar med min text om Den blomstertid nu kommer så skickar jag ut en gammal recension av den allra första filmen jag såg när jag var betatestare (klicka på länken för att ta del av resultatet av min betatestning) av den numera avsomnade filmtjänsten Voddler. Texten om Doomsday skrevs i oktober 2009.

Doomsday är en helt annorlunda film jämfört med Neil Marshalls Instängd, som var en liten skräckpärla som jag gillade. I Doomsday sparas det inte på krutet och den krypande stämningen lyser med sin frånvaro. Det är action, action, action. Under de första minuterna har både armar, huvuden (ja, om jag minns rätt?) och ben med våld avlägsnats från sina kroppar.

För min del är alltid apokalyps-sci-fi en bra förutsättning för en film. Det garanterar nästan alltid ett godkänt betyg. Så själva idén med farsoten och det isolerade Skottland tilltalar mig. Nu var dock vissa saker lite väl klyschiga vilket drar ner betyget en del. Jag tänker t ex på hur Skottland har delats upp i ett vilt Mad Max-samhälle och ett aningen mer lugnt ”riddarsamhälle” där det är beige-färgade tygkläder och pilbåge som gäller istället för krigsmålning, spikklubba och läder. För övrigt så haglar Mad Max-referenserna och filmen känns inte originell överhuvudtaget, vilket Instängd faktiskt gjorde.

Det som ändå gör filmen sevärd är att man, som sagt, inte spar på krutet någonstans. Folk dör till höger och vänster, i snabb takt, och ingen går riktigt säker. Huvuden krossas, blodet sprutar, folk grillas levande, och det blir bitvis splatterroligt – vilket jag aldrig brukar tycka är speciellt roligt, men den här gången gjorde jag det. Till slut vill jag säga att jag gillade Bob Hoskins (han gav lite välbehövlig tyngd åt filmen) samt att ”ögat” var lite fånigt och inte kändes speciellt lättarbetat.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Heat and Dust (1983)

Härlig klassisk poster får jag säga

Till skillnad från vädret så firar jag midsommar i hettans tecken med den sista gamla preblogg-recension av en Merchant Ivory-produktion. Den här gången är det Ruth Prawer Jhabvala som ligger bakom både bokförlagan och filmens manus. Min korta text skrevs i juli 2009.

Heat and Dust var den sista Ivory-Merchant-filmen som jag såg av de som SVT visade för ett tag sen. (Maurice var för övrigt den näst sista.) Julie Christie spelar en kvinna som i nutid (eller snarare i början av 80-talet) besöker Indien för att uppleva det Indien som hennes moster Olivia (Greta Scacchi) upplevde på 1920-talet då ju Indien fortfarande var en brittisk koloni. Mja, det här var en hyfsad rulle som bitvis känns som det första avsnittet i nån brittisk tv-såpa från 80-talet. Det bränner liksom aldrig till förutom en aning mot slutet. De parallella handlingarna vävs ihop på ett bildmässigt ganska snyggt sätt då och då. Både Christie och Scacchi är duktiga. Miljöerna är snygga. Jag brukar alltid gilla filmer som utspelas i forna brittiska kolonier. Typ khaki, sand, palmer, palats, maharadjor, och så lite exotisk romantik, ni vet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

On Chesil Beach (2017)

Månadens filmspanarfilm On Chesil Beach såg på ytan, och då menar jag bokstavligen i form av postern, ut som ett romantiskt drama i stil med Brooklyn. Vi har Saoirse Ronan på en strand med en snubbe och känslan var att vi skulle få se ett mysigt drama fyllt med romantik och förvecklingar men som givetvis skulle sluta med att ”de får varandra”.

On Chesil Beach är inte den filmen. Den är inte Brooklyn 2. Men på ytan kan det kanske verka så. Vi möter Florence (Ronan) och Edward (Billy Howle), våra två älskande, som precis har gift sig och är på smekmånad på ett hotell vid kusten. Nu ska äktenskapet… vad ska man säga… fullbordas, vilket de båda verkar vara väldigt nervösa inför.

Varvat med dessa obekväma och väldigt märkliga scener får vi i tillbakablickar se sekvenser från Florence och Edwards liv och hur de träffades, och av nån anledning blev ett par.

”Av nån anledning blev ett par”, skrev jag. Ja, för jag tycker inte direkt romantiken flödar här, och det flödar ännu mindre när de väl är gifta. I princip genom hela filmen så känns det som att de är främlingar för varandra. Tidsandan (tidigt brittiskt 60-tal) och synen på sex spelar förstås in, och allt (den obekväma stämningen) får sin förklaring. Men problemet för mig är att det är upplagt som en twist. När väl ”avslöjandet” kommer så är det liksom för sent eftersom allt har varit så obekvämt och märkligt fram till dess. Jag brukar normalt gilla brittiska kostymdramer där det kryllar av undertryckta känslor men där romantiken spirar samtidigt. Här blev det mest obekvämt. Obekvämt var tydligen ordet.

Det som till slut sänker filmen är avslutningen som var onödig, övertydligt och bara konstigt. Man har av nån anledning valt att skohorna in två epiloger som utspelar sig i framtiden (1975 och 2007) där vi får se vad som hänt med Edwards och Florence.

Dessutom bjuds vi här på de sämsta gammelsminkningarna jag har sett på länge. Obegripligt dåligt. Det funkade inte i Harry Potter och det funkade inte här. Använd äldre skådisar istället om ni inte kan bättre. Om jag var på filmen sida så gick jag i det här läget över till att vara mot den. Ronan och Howle, och övriga, såg ut som rumpnissar från Ronja Rövardotter. Katastrof.

On Chesil Beach bygger på en roman med samma namn av Ian McEwan, som ju även skrivit förlagan till Atonement (där vi ju också hittar Saoirse Ronan i en av rollerna). Här har McEwan skrivit filmens manus så jag vet inte om det är han vi ska skylla på när det gäller filmens spola fram-sekvenser. Eller var det filmens producenter som ville få till ett slut som man trodde skulle tilltala publiken och tvingade McEwan?

Jag läste Wikipedia-sammanfattningen av det som hände i romanen och där lät allting så mycket bättre. Där blev det tänkvärt, sorgligt och melankoliskt på rätt sätt kände jag, utan påklistrade gråtscener, och påklistrat silikon (om det nu är det man använder i ansiktsmasker).

Jag gillar det som filmen tar upp men eftersom det presenterades i form av en twist så var det som att tyngden och allvaret försvann. Men det finns nåt väldigt intressant ändå i berättelsen, att de båda inte kastar sig över varandra och utövar älskog på stranden. Synd bara att det inte funkade då jag aldrig kände nåt för huvudpersonerna (denna så klyschiga invändning). Jag tror att upplägget med tillbakablickar gjorde mer skada än nytta. Slutligen så var det för sent, oförtjänt och krystat när väl filmen försökte blåste på allt den hade i slutet. Känslostormen uteblev för mig.

Nu låter jag väldigt kritisk, med all rätt, men filmen är snygg och utspelar sig i härliga brittiska miljöer så en tvåa får den ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kolla nu in om de andra filmspanarna tycker att filmen simmade som en delfin eller strandade som en val.

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia
Filmfrommen-Mikael
Har du inte sett den?-Carl

 

Voffo gör di på dette viset?

Maurice (1987)

Jag inleder veckan med ytterligare en gammal preblogg-recension av en Merchant Ivory-produktion. Den förra filmen, Howards End, byggde på en roman av E. M. Forster, och återigen är det Forster som stått för bokförlagan i form av Maurice, en roman som skrevs redan 1913-1914 men som p.g.a. innehållet inte publiceras förrän efter Forsters död 1971.

Filmens manus ligger inte Ruth Prawer Jhabvala bakom den här gången utan det är regissören James Ivory själv och Kit Hesketh-Harvey ansvariga för. Min korta text skrevs av mig själv i juli 2009.

Maurice (James Wilby) får ihop det med Clive (Hugh Grant) i början av 1900-talet när de båda pluggar i Cambridge. I en tid när homosexualitet var brottsligt så hålls det hela förstås hemligt. Clive vill dock klättra på den sociala skalan och gifter sig därför med en kvinna.

Hehe, jag fann det lite kul att se Hugh Grant i en roll där han inte är tafatt och förvirrad. Istället är han ganska beräknande och kall, i alla fall mot slutet av filmen. I Maurice skildras brittisk överklass vid sekelskiftet och jag kan nästan aldrig låta bli att gilla sådana filmer. Grant passar som handen i handsken i den här miljön. I övrigt puttrar filmen på utan egentliga toppar eller dalar.

Jo, en topp förresten. När Maurice tillkännager för en person att han är förälskad i en man får han svaret: ”What a grotesque announcement”. Och på det svarar han själv: ”Most grotesque. But I felt I should tell you”.

Och, just det, lite eller mycket tragikomiska scener förekom när Maurice går hos en hypnotisör för att försöka ”bli frisk” ifrån sin homosexualitet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

It Comes at Night (2017)

Här kommer en relativt oediterad ström av tankar om skräckthrillern It Comes at Night. Jag varnar redan från början för spoilers. Så läs vidare på egen risk.

Det första jag tänker är att det här är The Walking Dead i vardagsmiljö, indie-varianten liksom. Det är inte lika bombastiskt. Det förekommer inte några stora horder med zombier. Skalan är mindre.

Jag gillar filmens stilgrepp, framförallt fotomässigt. Det förekommer några rejält snygga bilder och bildlösningar under filmens gång som förhöjde upplevelsen.

Det är ofta beckmörkt. Mörkret lyses sen upp med en stråle från en ficklampa. Mörker och sen en liten cirkel som är ljussatt. Det ger en häftig och klaustrofobisk effekt.

De människor vi möter i filmen är i en oerhört utsatt situation. Vad gör man i en sån situation? Kan man vänja sig? Den utsatta känsla som filmens rollfigurer känner är inte påhittad. Samma sak upplevs säkert av massor av människor dagligen runt om i vår värld. Varje dag. Skydda din familj till varje pris.

Familjen det handlar om består av en pappa (en perfekt Joel Edgerton), en mamma (Carmen Ejogo) och en son (Kelvin Harrison Jr). De bor i ett hus djupt inne i skogen avskilda från en omvärld som drabbats av en mystisk farsot som snabbt tar livet av en om man smittas.

Men omvärlden tränger sig givetvis på. Familjen låter efter lång tvekan en annan familj (där mamman spelas av Elvis barnbarn!) flytta in. Tanken är att de ska hjälpa varandra överleva. Ju fler desto bättre. Eller hur.

Jag känner igen känslan av misstänksamhet från The Walking Dead. Det är en av de aspekter som jag gillar med den serien. Det farligaste är kanske inte zombier eller en smitta utan snarare andra människor som gör allt för att överleva i en värld som faller samman.

När de båda papporna är ute och kör bil blir det plötsligt attackerade av några med gevär. Det visar sig vara en pappa och en son som helt enkelt försöker överleva. Edgerton dödar bägge två utan att tveka. Mörkt.

Vid ett tillfälle tjuvlyssnar Edgertons son på mamman och pappan i den nyinflyttade familjen. Vill man egentligen tjuvlyssna i ett sånt här läge? Vill man få reda på andras hemligheter? Det blir ju bara komplicerat alltsammans.

Känslan jag får av den nya familjen är de kommer försöka ta över allt det goda som Edgerton och hans familj har skapat, och de kommer att göra det genom sex och Edgertons 17-årige son. Mamman i den nya familjen kommer lirka honom runt sitt ringfinger.

It Comes at Night är en liten men ruggigt intensiv film. Vi får ofta närbilder på personernas ansikten vilket förstärker den känslan precis som skenet från ficklampan i mörkret gjorde.

Slutscenen är så läbbig den kan bli i princip. Helt utan hopp. Totalt mörker. Jag känner att filmen kanske vill vara en beskrivning eller tolkning av vår jords tillstånd. Och det är inte en positiv beskrivning eller tolkning. Därför gillar jag en mer hoppfull film som t ex Arrival mer.

Det är två väldigt olika filmer förstås, men till viss del har de samma upplägg i och med att de båda, som jag ser det, innehåller en sorts beskrivning av vår samtid. Skillnaden är att Arrival visar på en mer hoppfull väg där man väljer att försöka samarbeta med ett yttre hot eller vad som i alla verkar vara ett hot. Jag ger ändå It Comes at Night en stabil fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep