Into the Wild: The Hunted (2003)

The Hunted kanske inte riktigt passar in i ”Överleva i vildmarken”-mallen likt de flesta andra filmerna i temat. Det handlar förstås om att överleva men den främsta motståndaren är en annan människa snarare än den vilda naturen. Ja, det är t.o.m. så att vildmarken är huvudpersonernas vän, och då syftar jag både på filmens titelfigur och den som jagar honom. Men jag kände ändå att den passade in i det avseendet att det handlar om att vara helt utlämnad och utnyttja de små medel man har till hands för att överleva.

I rollen som Den Jagade ser vi Benicio Del Toro som spelar Aaron Hallam, en dödsmaskin skapad av den amerikanska armén. Det har blivit fel i hjärnan på Hallam och istället för att lönnmörda ondskefulla serbiska krigsherrar i Kosovo så massakrerar Hallam harmlösa och oskyldiga hjortjägare i skogarna i nordvästra USA.

Den ärrade veteranen Tommy Lee Jones spelar L.T. Bonham a.k.a Jägaren a.k.a Mannen Som Talar Med Vargar. L.T. är mannen ansvarig för att ha skapat Hallam då han ledde utbildningen av militärens hemliga lönnmördare. Egentligen är han, eller tror han är, en natursjäl som värnar djurens rätt. Vad som gör honom intressant för militären är dock att han innehar kunskapen om hur man dödar en människa på det mest effektiva sättet med en kniv. Och dessutom vet han hur man tillverkar en sån kniv med det som naturen erbjuder.

L.T. får (förstås) i uppdrag av FBI, med Connie Nielsens agent i spetsen, att fånga in sin forne elev. Jakten kan börja.

Jag kan väl börja direkt med att säga att det här känns som en uppenbar homage till PTSD-filmernas PTSD-film, nämligen den första filmen om Vietnamveteranen John Rambo, First Blood, som vi för övrigt hittar på plats fyra på min topplista över 1982 års bästa filmer. Skillnaden här och det som gör The Hunted till en film där det är svårare att sympatisera med huvudpersonen är att Hallam dödar jägare för att de jagar hjort med avancerade gevär med kikarsikten istället för med kniv. Rambo, han ville ju bara lämnas ifred.

En lustig detalj är att när jag såg The Hunted för flera år sen, då jag försökte gå iland med det här vildmarkstemat första gången, så förstod jag inte Bonhams motivation till att vilja jaga Hallam. Hallam, som jag tyckte bara ville vara just ifred, precis som Rambo. What? Ja, Bonham kanske vill vara ifred men han dödar ju oskyldiga på löpande band för att de jagar djur på fel sätt. Dessutom har ju Bonham varit med och skapat Hallam.

Om jag ska gnälla på nåt så är det kanske att jag ville ha haft mer miljöer ute i vildmarken, ute i de där fina och gröna Oregon-skogarna. Här är allt mossigt och fuktigt och träden är beslöjade med härlig grågrön skägglav. Men samtidigt tyckte jag att det var lite kul att filmen blandade jakter som utspelade sig i skogen med tafatt i den urbana miljön i Portland. Det går tydligen att använda sig av samma typ av spårknep som ute i skogen, i alla fall om man jagar varandra genom stadsparker och fontäner.

Det filmen kokar ner till är väl konflikten inuti Tommy Lee Jones rollfigur. Hallam är ganska ointressant. Han har blivit galen helt enkelt. Bonham däremot: han ogillar pistoler, blir flygsjuk när han åker helikopter, har aldrig dödat någon MEN han utbildar militärer i konsten att döda. Ska han själv kunna döda någon om han verkligen är tvungen?

Slutligen är det väl dags att nämna filmens regissör: William f*cking Friedkin. Mannen bakom filmer som To Live and Die in L.A. och Killer Joe. Ja, och så The French Connection och The Exorcist också. Och alltså The Hunted.

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: En militär blir galen börjar döda folk. Hans lärare, och i viss mån hans mentor, måste fånga in honom.
Miljö: Det är lite blandat. Vi bjuds på fina skogsmiljöer, både under vintertid med snö och under sommaren/hösten (se nedan). Detta blandas upp med urbana miljöer där en del av jakterna äger rum. Det förekommer mycket vatten i form av både naturliga vattenfall och fontäner.
Djurattacker: Inga alls faktiskt. Ja, det är i själva verket så att Bonham hjälper en stackars varg som fastnat i en snara.
MacGyver: Ett antal smarta fällor. Man gör knivar av både rostiga metallbalkar och flinta. Metallkniven tillverkas ute i naturen där man agerar smed efter att ha gjort upp eld (givetvis helt utan artificiella medel som t ex tändstickor). Obs! MacGyver hade ju förstås aldrig gjort ett vapen…

 

Söndagar med Bergman: Skepp till Indialand (1947)

Än så länge, under sommaren, så kommer mina Bergman-inlägg komma ut på söndagar i form av Söndagar med Bergman. I höst går jag nog över till att publicera lite tätare och då byter temat namn till Dagar med Bergman rätt och slätt. Just nu handlar det om film nummer tre i ordningen. En film med den något märkliga titeln Skepp till Indialand (ibland skrivet som Skepp till India land) från 1947.

Efter den mediokra Det regnar på vår kärlek så hade jag inte så stora förhoppningar på nästa Bergman-film som stod på tur. Den visade sig dock vara ganska annorlunda – och framförallt bättre. Det förekommer inte så mycket jönserier. Manuset är klart bättre med intressanta personer och teman. Birger Malmsten i huvudrollen som sjömanssonen är väl hyfsad och stör inte som han möjligen gjorde i Det regnar på vår kärlek. Bäst, helt klart, är pappan sjökaptenen spelad av Holger Löwenadler. Han är ett riktigt svin men framställs ändå inte som genomond. Han behandlar sin omgivning sadistiskt; främst sonen och hustrun (Anna Lindahl) får lida en del. Bergman får till en ganska bra känsla i filmen, vilket kanske beror på miljöerna som filmen utspelas i. Det förekommer en del exteriöra scener när de är ute på en båt för att bärga ett fartyg. Sen är det alltid snygga tjejer i Bergman-filmer. Kanske ingen toppensnäcka denna gång men ändå. Mot slutet blir det spännande och dramatiskt med bra scener mellan pappan (Löwenadler) och sonen (Malmsten).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Into the Wild: Frozen (2010)

Frozen är en fullkomligt usel film. Början är ändå ok. Då ska skådisarna bara vara larviga och gnabbas lite med varandra, och då funkar filmen. När det sen blir allvar – våra ”hjältar” fastnar i en skidlift [sic!] – spelar de både över och fel så det förslår.

Hur funkar det när man stänger ner en lift? Det funkar absolut inte som det framställs i filmen. Det lämnas aldrig kvar stolar ute i liften. Alla samlas in. Men ok, då hade det ju inte blivit en filmen av det hela.

Nu vet jag att USA är lite efter. De gillar pagers. Men hallåååååå: MOBILTELEFON. Det är ju ändå 2010 i filmen. Pliktskyldigt klämmer man in att man lämnat den i skåpet nere i byn. But why! Varför ta med sig en pager i en skidbacke?

Vad gör vi när vi fastnat i liften? Jo, hoppar från 15 m och bryter benen av oss. Smart.

Det förekommer vargar i filmen. Det enda som är bra med vargarna är att de inte är datoranimerade.

Man tappar en vante från liften? Vad göra? Sitta med handen på en metallstång hela natten eller (möjligen) stoppa in den under den täta och varma dunjackan? Japp, ni gissade rätt.

Men för i h-e, använd dina slalomskidor! Vad ska vi göra när vi kommit ner från liften? Använda skidorna som vanligt eller lägga sig på en random bräda och och magsurfa? Visst, det senare låter kanske roligare.

Musiken är en usel. Först bjuds vi på ruggugt jobbig poprock som jag hatar. Därefter serveras smörig musik som enbart förstör. Se Frozen igen? Well, jag sitter hellre fast i en lift på Åreskutan en hel vecka än ser den här filmen en gång till.

Ändå är det nästan skönt att se en riktigt usel film. Det känns som om jag har varit för snäll när det gäller betygsättningen på sistone, och liksom slentrianmässigt sätter den där trean. Nu fanns det inga tvivel. Allt föll på plats. Det är en klockren etta.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: En lift och ett skidsystem råkar stänga med folk kvar i ute i liften och man öppnar inte förrän nästa helg – och det är långt till lördag.
Miljö: Snö, kallt och vintriga skidberg.
Djurattacker: Vargar.
MacGyver: Inte mycket, på sin höjd en skidstav som används som vapen mot en varg. Svagt.

Söndagar med Bergman: Det regnar på vår kärlek (1946)

Andra filmen ut under mina söndagar med Ingmar Bergman blir, eftersom jag går i kronologisk ordning, hans andra film som regissör. Det regnar på vår kärlek heter den och den tillhör en av de filmer som jag har sett sen tidigare. Den här preblogg-texten skrevs i maj 2010.

Oj. Början av filmen är inte speciellt bra. Det är hafsigt berättat. Handlingen känns tunn och krystad. Vad handlar filmen om? Jo, vi får träffa två karaktärer från samhällets utkant, David och Maggi, som träffas på stadens tågstation och därefter slår följe för att starta ett nytt liv tillsammans. De bosätter sig efter en del trassel i en kolonistuga. Huvudpersonernas agerande känns ologiskt. Jaha, hoppsan, plötsligt var de ihop. Nu var de i och för sig ensamma och kunde lika gärna slå följe, men det framgår aldrig riktigt varför. Visst, det förklaras senare i filmen varför de agerar som de gör – men nja, början kändes märklig. Barbro Kollberg som gör rollen som Maggi spelar ibland över. David görs av Birger Malmsten. Jag vet inte, det känns lite som han var en pretty boy för sin tid. Stilig men möjligen lite träig. Malmsten har för övrigt varit med i ett gäng Bergman-filmer.

Positivt i filmen är bl a en noir-känsla som ibland infinner sig, främst i början. Det förekommer en del roliga karaktärer. Hjördis Petterson är t ex perfekt som satkärring, och sen är ju Julia Cæsar alltid sevärd. Ibland blir det ett sorts folklustspel och då är det inte så bra. Bl a är det två jobbiga luffartjuvar som stör. Rollfiguren Håkansson (Ludde Gentzel) som säljer stugan till det unga paret är dock riktigt bra och lurig (han saknar sina barn och barnbarn och har därför blivit girig).

Filmen har metainslag, nåt som Bergman experimenterade med ett flertal gånger. Filmens berättare är t ex både rollfigur och berättare (en av filmens bra karaktärerna för övrigt). Det regnar på vår kärlek avslutas med en rättegång mot våra två huvudpersoner. Rättegången känns inte som en verklig rättegång i filmens verklighet utan mer symbolisk.

En sak som jag gillar med vardagsdramer, och även noir-rullar, från förr är att man får en inblick i hur det såg ut och funkade i samhället då. Vilka värderingar och kulturella saker som har ändrats. Uppenbart hade kyrkan och präster fortfarande stor makt i 40-talets Sverige. Och rökte gjorde man också, och då även på vita duken. Det regnar på vår kärlek är inte den Bergman som Bergman så småningom blev. Här är det liksom action direkt. Det förekommer inte nån känslomässig uppbyggnad under en längre tid och sen ett väldigt känslosamt slut. Här är slutet istället ganska sentimentalt. Lite kul är att Bergman (enligt Bergman själv) ringde producenten Lorens Marmstedt dagen efter premiären och förklarade att han aldrig mer skulle göra film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Into the Wild: The Snow Walker (2003)

I The Snow Walker gör Barry Pepper rollen som Charlie, en f.d. andra världskrigspilot som nu flyger i norra Kanada. Han kraschar med sitt plan tillsammans med en inuittjej som han efter att ha fått dyrbart elfenben lovat att ta till sjukhus eftersom hon är sjuk. Till saken hör att Charlie är en odräglig idiot som dumpar gifttunnor hos inuiterna. Charlie visar ingen sympati med nån; han är en slarver och i början inte en sån där slarver med hjärtat på det rätta stället. Charlies beteende förklaras till viss av att han i andra världskriget förändrades. När man gör avskyvärda saker så börjar man hata sig själv. Strandsatt på det arktiska tundran blir Charlie tvungen att hitta sig själv (sic!) för att överleva.

Annabella Piugattuk är underbar i rollen som inuittjejen Kanaalaq som Pepper så att säga får på halsen. Fast egentligen är det tvärtom. Trots sin vacklande hälsa är det Kanaalaq som hela tiden hjälper Charlie. Kanaalaq är inuit som levt på det som naturen ger, en äkta vildmarkstjej på riktigt alltså.

Filmen är ojämn vilket är synd. Den har en förmåga, ibland, att trycka på rätt knappar då jag blir berörd trots att det bres på med musik och handling som är nästan för mycket. Naturbilderna är otroliga och man har verkligen material för en riktigt bra film. Men det är nåt med tempot som man inte riktigt får till. Ibland blev det nästan för mycket med inuittjejen som lär upp den slarvige stadskillen. Charlie är inte alls förberedd på att han faktiskt kan krascha ute i vildmarken. Om man har varit med i andra världskriget så tycker man att man kanske ska vara lite erfaren och inte börja slå på det kraschade planet i frustration.

Kanaalaq är nästan för bra för att vara sann. Hon är för snäll och Charlie är för dum.

Åh, och sen slutet. Jag kan bara inte tycka att det skulle ha slutat som det gjorde. Jag brukar uppskatta slut som inte slutar lyckligt. Slut där man inte gör allt för att tillfredsställa publiken. Men ibland vill även jag faktiskt att det ska bli ett riktigt jubel- och applådslut. Jag tyckte att Kanaalaq var värd det. Men ok, slutscenen är faktiskt maffig och talande. Charlie har börjat uppskatta sig själv och kan släppa det materiella och börja leva. Kanske stannar han bland inuiterna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: Flygkrasch. Vanligaste händelsen i den här typen av filmer?
Miljö: Den arktiska tundran, först under sommar/höst och sedan under vintern med snö.
Djurattacker: Myggor, massor av myggor!
MacGyver: Mängder av inuit-lösningar: tillverka kläder och skor från djur, göra upp eld genom att slå sten mot varandra, använda mossa för att läka sår, fångst av fisk och lämmel, göra människodockor av stenar för att förvirra renar så att man kan döda dem.

Söndagar med Bergman: Kris (1946)

Jag börjar mina söndagar med Bergman med Ingmar Bergmans första film som regissör: Kris från 1946. Kanske är egentligen Hets, som kom två år tidigare och regisserades av Alf Sjöberg, mer av en Bergman-rulle då ju den bygger på ett originalmanus av Bergman själv. Kris har Bergman skrivit filmmanus till men historien är från början en teaterpjäs av dansken Leck Fischer.

Att filmen fick just titeln Kris är förstås för att den ska föra tankarna till den framgångsrika Hets. I vissa (många) avseenden så funkade nog filmbolagen precis på samma sätt som idag.

För några veckor sen var jag med på Dämonquizet som var Stockholms Filmquiz sista quiz innan sommaruppehållet och det handlade förstås om Bergman. Hur många meter räls lades ut för att göra den långa tagningen på stranden i Persona? Vårt lag kom åtta men gick ändå inte lottlösa då vi vann en del prylar i utlottningen som hölls i slutet. Jag norpade en fribiljett till en film att se på SF Anytime. Vad lämpligt då att just SF Anytime hade just Kris, en av inte så rackarns många Bergman-filmer som jag inte hade sett.

Att Kris bygger på en pjäs är inget man försöker dölja. Nej, det är t.o.m. så att filmen ”vet” detta faktum och inte gör nåt för att dölja det. En berättarröst säger rent ut att det är en pjäs vi ska få se. ”Låt pjäsen börja”. ”Ridån kan gå upp” – och det gör den faktiskt bokstavligen i form av en rullgardin i ett fönster. Jag gillade detta lilla metagrepp.

Filmen är väl i grunden en melodram. Det är stora känslor. Nelly är en tjej som växt upp i en liten håla på landet med en fostermamma, pianolärarinnan Ingeborg (Dagny Lind), efter att hennes biologiska mamma lämnat bort henne direkt efter födseln. När Nelly är 18 dyker plötsligt mamman, Jenny (Marianne Löfgren), upp från storstaden för att hämta sin dotter. I släptåg har hon sin toyboy Jack (Stig Olin, pappa till Lena!) som blir intresserad av Nelly och börjar flirta med henne. Intrigerna kan börja.

Stora känslor skrev jag. För Ingeborg är Nelly allt. Hon har ingen annan familj, inga andra barn eller en man. Till råga på allt är hon sjuk och har bara nåt år kvar att leva (nåt hon givetvis håller hemligt). Då dyker alltså den här storstadsprimadonnan upp och ska ta Nelly ifrån henne. Ingeborg har inget att kontra med när Jenny erbjuder jobb i sin glamorösa skönhetssalong i Stockholm. Nelly vill ju naturligtvis upptäcka världen, och det förstår ju även Ingeborg.

Det förekommer en ganska lång, lite udda och rolig sekvens där Nelly går på bal, en bal hon sett fram emot länge. Och gissa vilka två som har har köpt henne en klänning? Vilken ska hon välja? Surt för Ingeborg som i princip fått leva på existensminimum för att ha råd med klänningen. Jag sa ju att det var en melodram.

På den där balen dyker förstås Jack upp och ställer till med en sorts skandal. Vad gör han? Jo, han ser till att ordna en improviserad danstillställning med boogie-woogie. Farlig musik! Musik spelad av Charlie Norman för övrigt. Borgmästaren i hålan och hans likar som gillar vals och operett håller på att gå upp limningen.

Som alltid när jag ser gamla filmer från 40- eller 50-talet så är det alltid kul att se hur det fungerade i vardagen. Små vardagliga detaljer som t ex hur man pratade (eller kanske snarare dialogen som Bergman skrivit). Man får höra gamla uttryck där vissa lever kvar idag och andra inte. ”Hur är det fatt?”, ”Jag mår lite tjockt bara”, ”Vi ska träffas på tu man hand”.

Kvinnors situation på den här tiden var som den var. Inte mycket förklaras kring varför Jenny agerade som hon gjorde men jag antar att hon var väldigt ung när hon blev gravid och helt enkelt skjutsades ut på landet, födde sitt barn i hemlighet och sen åkte tillbaka till stan (utan sitt barn).

Filmen är egentligen väldigt mörk. Den handlar om sjukdom, död, självmord, livsval och annat djupt, men så här tidigt i karriären så har Bergman nog inte fullständig konstnärlig kontroll över sina filmer. Troligen så har han helt naturligt inte heller inte mognat som filmskapare för att våga gå all in.

Jag snappade dock upp en liten detalj som kändes som Bergmansk. När Nelly är i Jennys skönhetssalong står det plötsligt en äldre man med ett otäckt utseende och stirrar in genom skyltfönstret. Han säger inget, han bara står där och stirrar. Det bara måste vara en, för Bergman tidig, symbol för allas vår annalkande död. Och mycket riktigt…

Kris, som borde ha haft titeln Nelly, känns som lite av en halvmesyr men den var rolig att se. Jag delar ut en trea till den, kanske mest för att den var just rolig att se och att ha sett.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Boogie-woogie-partaj

Into the Wild: The Grey (2011)

Liam Neeson har blivit något av en favorit på sistone. Jag har gillat honom i Taken och Unknown där han varit en åldrad baddass som man inte jiddrar med. The Grey är en film som jag fortfarande hör det snackas om i diverse podcasts som jag lyssnar på. Den har dykt upp gång på gång när det ska göras årslistor för 2012. Filmen kom i januari 2012 och har lyckats hålla sig kvar i snacket, även om den inte blev Oscarsnominerad i nån av de större kategorierna (om ens någon?).

Neeson spelar här Ottway, en man utan hopp (efter att ha separerat med sin fru) som jobbar i Alaska med oljeborrning. Hans jobb är att skydda oljearbetarna från vargattacker. Ottway är deprimerad och vill inte leva längre. Den sista dagen innan arbetarna ska flyga hem så beslutar sig Ottway för att ta livet av sig. I sista stund ångrar han sig dock och tar dagen efter flyget hem som alla andra. Planet kraschar emellertid och nu finner sig plötsligt Ottway kämpa för sitt liv tillsammans med sex andra överlevande. De har inte bara kylan att kämpa emot utan snart (eller ganska direkt) får man en blodtörstande flock vargar emot sig.

Jag var inte riktigt förberedd på hur allvarlig och mörk den här filmen skulle vara. Jag trodde jag skulle få en äventyrsfilm med vackra scenerier, snöstormar och skogar. En matinérulle helt enkelt. Det här är inte en matinérulle. Direkt efter flygkraschen kommer en scen, en dödsscen, som jag nog inte helt tog in när jag såg den. Den känns helt unik i den här typ av film och det är nog först nu (efter att ha hört andra prata om den) som jag förstår det. Just att jag inte riktigt fick det jag förväntade mig gör kanske att jag inte uppskattar filmen så som jag borde.

Det som störde mig en hel del var hur vargarna betedde sig. Det kändes väldigt märkligt. Enligt filmen och vargauktoriteten Ottway dödar de tydligen inte människor för att äta upp dem. Nej, människorna dödas för att de anses utgöra ett hot i deras revir. Njae, är det verkligen så. Varför skulle en grupp utsvultna, halvt ihjälfrusna människor betraktas som ett hot? Kan inte nån vargkännare dementera detta?

Jag tycker ändå man lyckats få ihop en ganska bra story trots allt. Bäst är filmen när det inte är vargattacker utan andra saker som hotar gruppen, som interna stridigheter eller bergsklyftor som man måste ta sig över. Så fort cgi-vargarna dyker upp så blir det mer som en halvdålig skräckis och jag kastas lite ut ur filmens stämning.

Det finns en bra story här. Mannen som givit upp livet och sen hamnar i en situation där han plötsligt kämpar och gör sitt yttersta för att överleva. Det finns nånting här som jag inte var riktigt beredd på kanske. Trots en intressant story och snygga frostiga skogar, snöiga fält och isiga floder så kan jag inte ge mer än en svag trea. Till det bidrar även de störande vargarna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: Flygkrasch.
Miljö: Snö, is, kallt, Alaska, vinter, fjäll, snö, skog, forsande vatten.
Djurattacker: Well, ja… vargar, massor med vargar! En handfull om inte mer vargattacker.
MacGyver: Lite roligt vapen i slutet där små glasflaskor krossas och tejpas fast på varje finger; ett udda sätt att ta sig över en ravin; ett spjutgevär där man fäster en patron på änden av en stav; att förkolna spetsen på ett spjut för att få den hårdare och mer tålig. MacGyver nämns till och med.

Johnny Mnemonic (1995)

Baserat på mitt gamla preblogg-omdöme av den här pre-The Matrix-Keanu-cyberpunkfilmen så är jag förvånad över att jag inte delade ut en klockren etta. Idag är jag ganska säker på att det hade blivit det. Jag var snällare mot filmer förr i tiden. Texten om Johnny Mnemonic skrevs i oktober 2009.

Johnny Mnemonic är en riktigt dålig film. Robert Longo heter regissören av Johnny Mnemonic. Robert Longo har bara gjort en långfilm. Orsak och verkan. Keanu Reeves spelar en agent som transporterar hemlig information i ett inopererat hjärnimplantat. Oj, det här var inte bra. Allt är slarvigt gjort. Miljöerna känns sterila och plastiga, precis som skådisarna. Filmen känns ruggigt daterad med ”häftiga” datoranimationer som ska föreställa Internets inre. Det blir både fånigt och tråkigt. Ja, hela filmen har en tråkig stämning över sig. Skådisarna känns krystade, stela, ja, vilket negativt uttryck du vill. Och don’t get my started on Dolph Lundgrens roll som ”predikant”. Åh, så uselt – men ändå ganska bra om man jämför med filmen som helhet. Dolph var ändå ganska rolig i sin uselhet. När det i slutet dyker upp en hyperintelligent delfin med tänkarmössa, ja, då är bottennivån nådd. Slutbetyg: farligt nära ettan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Den blomstertid nu kommer (2018)

Jag gillar det faktum att Den blomstertid nu kommer existerar mer än filmen i sig. Det kan tyckas vara ett konstigt uttalande men det är precis så jag känner inför Crazy Pictures svenska katastrofactionthriller. Att den ens har gjorts är värt att hylla.

När den första lilla teasern, som gjordes för att kickstarta projektet, dök upp för flera år sen blev jag direkt intresserad och nyfiken. Katastroffilm är en favoritgenre och det man fick se i teasern skvallrade om välgjord action. Att det dessutom var en svensk film som utspelade sig i Sverige var ett stort plus. En katastroffilm på hemmaplan borde ju göra att intensiteten och närvaron ökar.

Handlingen går i korthet ut på att Sverige attackeras av en okänd yttre makt (*host*Ryssland*host*). Ett antal explosioner sker i Stockholm. En mystisk smitta sprids via regn. Folk blir som galna och tappar minnet. Bilar krockar. Helikoptrar störtar. Elnätet går ner. Fåglar faller från himlen. Kaos.

Vi får följa ett antal personer som försöker ta skydd och överleva. Mest i fokus är den deprimerade musikartisten Alex som befinner sig i Stockholm när attackerna inleds. Av ”anledningar” beger han sig dock till sitt barndoms hem på landet utanför Norrköping. Gammalt groll med pappan och ungdomskärleken Anna väntar där.

Från och med nu får jag nog varna för spoilers så läs vidare på egen risk.

Oj, vad jag försökte gilla den här filmen. Jag försökte verkligen. Inledningsvis var det inte så svårt. Jag älskar konceptet. Katastroffilm är som sagt en favoritgenre. Här är det dessutom blandat med en liten del konspirationsfilm (vilket ju alltid är trevligt).

Just det faktum att vi egentligen aldrig får se vilka det är som attackerar gillade jag. Det påminde mig en del om Christopher Nolans episka Dunkirk där man ju aldrig får se tyskarna. Detta gör att motståndarna framstår som mystiska och mer otäcka. De kan vara hur många som helst och svåra att besegra eftersom man inte vet.

Jag gillar greppet att vi inte bara fokuserar på en person utan får följa ett antal olika grupper av personer. Det brukar vara så i katastroffilmer och ofta handlar det om att t ex två grupper med människor ska försöka hitta varandra. Tyvärr så har man i Den blomstertid nu kommer missat att länka ihop det hela på slutet vilket gav mig en oavslutad och avbruten känsla.

Det förekommer ett gäng maffiga scener. Det handlar om rejält välgjord action som känns på riktigt. Främst är det kanske scener med bilar och lastbilar som imponerar. Ljudet är bra också för ökad effekt.

Miljöerna är mycket trivsamma. Vi vistas inne i hemliga bergrum där styrpanelerna har analoga visare och fysiska knappar istället för datorskärmar och tangentbord. Hur realistiskt just detta är kan givetvis diskuteras. Men funkade gjorde det. Tyvärr blev det på gränsen till fånigt när Alex pappa sprang omkring i bergrummets korridorer och gillrade fällor. Lite Ensam hemma-känsla kanske. Fel känsla. Det förekom även märkliga scener när han pratade via en kommunikationsradio och i en telefon fast ändå bara ut i tomma luften. Tränade han eller vad höll han på med?

Jag tyckte de som anföll hade en udda taktik när de lät bilar agera krockmaskiner. Eller var det förarna som hade blivit galna av det smittade regnet? Ja, kanske var det så. Det störde inte så mycket men det kändes lite skrivet för att man skulle få krascha så många bilar som möjligt. Ah, det spelade inte så stor roll. Just detta funkade ändå. Det var bra bilkrascher helt klart.

(En parentes är att när vi får träffa Alex som vuxen och stressad musikartist med en jobbig manager, så var det svårt att låta bli att tänka på Tim ”Avicii” Bergling. Nån mer som gjorde den kopplingen?)

Slutet av filmen blev tyvärr total pekoral för mig. Jag satt och vred mig av pinsamhet i biofåtöljen. Avslutningen i kyrkan är verkligen INTE bra. Vad hände där? Det är för uuutdraget, märkligt och samtidigt oavslutat.

Filmen är i grunden en sorts coming of-historia för Alex. För mig blev det tyvärr alldeles för övertydligt och krystat när man skulle återkoppla till de scener som filmen inleds med då Alex är 15 och vi får se varför det skar sig med pappan och vad som hände med Anna.

Ta bara scenen med pappan med gitarren i elden efter att han har kraschat med sitt lilla plan. Det var mest pinsamt och skrattretande. Likaså när Alex till slut, efter 15 år, ska ge Anna den där sången i kyrkan.

Nej, filmens sista kvart var mycket underlig. Var allting en sorts drömsekvenser? Pappans hjälteakt där han flög sitt lilla plan mot de välbeväpnade helikoptrarna. Redan där började jag känna tveksamhet. Jag vet inte. Jag vet bara att det inte funkade. Det kändes, som jag nämnde, utdraget och oavslutat på samma gång. Inget knyts egentligen ihop på ett tillfredsställande sätt.

Dialogen funkade, kanske lite överraskande, för mig överlag. Jag tyckte skådisarna var hyfsade. På förhand var jag lite orolig över just detta men det funkade alltså. Att slutet föll platt och fastnade i pekoralträsket kan jag inte klandra skådisarna för.

Jag vill verkligen sätta ett högre betyg, men det går inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Fler som skrivit om Den blomstertid nu kommer: Flmr, Fiffis filmtajm och Rörliga bilder och tryckta ord.

 

Doomsday (2008)

I väntan på att jag ska bli klar med min text om Den blomstertid nu kommer så skickar jag ut en gammal recension av den allra första filmen jag såg när jag var betatestare (klicka på länken för att ta del av resultatet av min betatestning) av den numera avsomnade filmtjänsten Voddler. Texten om Doomsday skrevs i oktober 2009.

Doomsday är en helt annorlunda film jämfört med Neil Marshalls Instängd, som var en liten skräckpärla som jag gillade. I Doomsday sparas det inte på krutet och den krypande stämningen lyser med sin frånvaro. Det är action, action, action. Under de första minuterna har både armar, huvuden (ja, om jag minns rätt?) och ben med våld avlägsnats från sina kroppar.

För min del är alltid apokalyps-sci-fi en bra förutsättning för en film. Det garanterar nästan alltid ett godkänt betyg. Så själva idén med farsoten och det isolerade Skottland tilltalar mig. Nu var dock vissa saker lite väl klyschiga vilket drar ner betyget en del. Jag tänker t ex på hur Skottland har delats upp i ett vilt Mad Max-samhälle och ett aningen mer lugnt ”riddarsamhälle” där det är beige-färgade tygkläder och pilbåge som gäller istället för krigsmålning, spikklubba och läder. För övrigt så haglar Mad Max-referenserna och filmen känns inte originell överhuvudtaget, vilket Instängd faktiskt gjorde.

Det som ändå gör filmen sevärd är att man, som sagt, inte spar på krutet någonstans. Folk dör till höger och vänster, i snabb takt, och ingen går riktigt säker. Huvuden krossas, blodet sprutar, folk grillas levande, och det blir bitvis splatterroligt – vilket jag aldrig brukar tycka är speciellt roligt, men den här gången gjorde jag det. Till slut vill jag säga att jag gillade Bob Hoskins (han gav lite välbehövlig tyngd åt filmen) samt att ”ögat” var lite fånigt och inte kändes speciellt lättarbetat.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep