Hero (2002)

30 oktober, 2020 13 kommentarer

Ibland ställer höga förväntningar till det. Innan jag såg Hero hade jag sett och älskat Crouching Tiger, Hidden Dragon och jag hoppades på en film i samma klass. Hero levde tyvärr inte riktigt upp till mina högt ställda förväntningar. En detalj som en del tydligen störde sig på i CTHD var att rollfigurerna kunde flyga. Därav mina kommentarer om just detta i min gamla text som skrevs i mars 2003.

Om ni kollar in vad jag skrivit här (min kommentar: länk till ett inlägg om förväntningar som jag skrev på ett filmforum i samband med att jag såg Hero) och ser det som en inledning till vad jag ska skriva om Hero så förstår ni vad det handlar om här och jag kanske inte behöver skriva så mycket egentligen. Men för att ändå skriva lite om själva filmen så var det så att jag i Hero aldrig kände speciellt mycket för karaktärerna. Även om Hero och CTHD egentligen är rätt så olika så är det svårt att inte jämföra dem ändå. De har ju trots allt rätt många likheter också. Och i CTHD fanns en helt annan mänsklighet tyckte jag. Jag kände för karaktärerna och var intresserad av hur det gick för dem. I Hero var det mer politik och karaktärerna kändes mest som brickor i ett spel.

Fightingscenerna tyckte jag dessutom var bättre i CTHD. Kanske beror det på att jag såg denna film först, vad vet jag? Scenen när Michelle Yeoh och Zhang Ziyi slåss då Michelle byter vapen hela tiden är ju helt underbar och även Ziyi inne i restaurangen är helt makalös. Flygning är inget jag har problem med. Det lär man sig efter fem år med munkar i ett tempel i Tibet. Men det visste ni, va? Inget konstigt med det. Jag tyckte väl i och för sig att de flög minst lika mycket i Hero.

En sekvens som jag inte gillade speciellt var när kalligrafiskolan anfölls med pilar och Namnlös och Yrsnö sedan stod utanför och motade pilar i vad som kändes som en evighet.

<spoiler>
En detalj som däremot var lite lustig var att Brutna Svärdet blev huggen av Yrsnö inte mindre än fyra gånger (var det väl?). Två (?) av gångerna inträffade det väl egentligen aldrig. Men ändå… han hade ingen större lycka.
</spoiler>

Nu kanske det låter som jag inte gillade filmen alls men så är ju inte fallet. Den var underbart vacker och med sanslösa fightingscener. Men jag tycker inte den matchar CTHD som för mig är en 5/5-film. Hero får av mig en mycket stark 3:a av 5 möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Äventyr, Betyg 3, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Big Bullet (1996)

28 oktober, 2020 Lämna en kommentar

För länge sen, på den tiden när man tittade på eller spelade in tablå-tv, så hade SVT nånting man kallade för Filmklubben. På tisdagkvällar visades filmer för såna som var lite mer intresserade av film än andra. Ja, det var för filmnördar, helt enkelt. Det handlade om lite udda filmer ibland eller kända klassiker ibland. Det kunde vara regissörs-teman eller andra teman. Ett av dessa teman var… Hongkong-action! Tre filmer ingick i temat och Big Bullet var den tredje och sista. Min text om filmen skrevs i april 2004.

Big Bullet var den sista delen av SVT:s trilogi med Hongkong-action. Det som varit gemensamt för alla tre är att huvudrollen spelats av Lau Ching-wan. Den här gången heter regissören Benny Chan. Handlingen är rätt enkel och standarmässig. Lau spelar poliskommisarien Bill Zhu som är duktig men för hetlevrad (oj, vilken överraskning!). Vid en gisslansituation säger hans chef att gisslan är fritagen och inte finns i rummet de ska storma. Det visar sig att en gisslan finns där. Allt går fel och Bill slår efteråt chefen på käften varefter Bill förflyttas och degraderas till patrullerande polis. Han får åka runt på stan i piketbuss och ingripa i slagsmål istället. Givetvis kommer Bill ändå en liga på spåren och med hjälp av den udda samlingen som är de andra poliserna i hans piketstyrka tar han upp jakten.

Haha, ja, det här var en ganska tunn och larvig historia bitvis. Det är b-action men faktiskt roligt ibland. Lau är en ganska skön hjälte. Sen var det kul att se Anthony Wong Chau-sang som ju spelar polischefen i Infernal Affairs. Här är han en galen skurk med hockeyfrilla i stället. Komedi blev det när han mitt i stridens hetta plötsligt började snacka och svära på italienska. Filmen är välfylld med klichéer. Den främsta är just detta med den duktige men hetlevrade polismannen som inte kan kommunicera med sina chefer men som i slutändan alltid har rätt. Det är relativt spännande en bra bit in i filmen och det förekommer en del bra action men mot slutet ballar det ur. Den lilla piketstyrkan i sin lilla buss ska nämligen in på ett flygfält för att stoppa ett flygplan (typ ett Herculesplan). Bills piketstyrka känns bitvis som ett gäng dagisbarn och det blev lite Lilla Jönssonligan-varning här. Nåja, det var lite småroligt ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Ingenstans i Afrika (2001)

25 oktober, 2020 2 kommentarer

I slutet av min gamla preblogg-text om Ingenstans i Afrika nämner jag att den vann en Oscar för bästa utländska film. Vet ni vilka den tävlade emot? Jo, t ex Mannen utan minne av Aki Kaurismäki och Hero av Zhang Yimou. Hugget som stucket? Min text om Ingenstans i Afrika skrevs i maj 2004.

Ingenstans i Afrika (Nirgendwo in Afrika) är en tysk film om en judisk familj som flyr från Tyskland till Afrika innan andra världskrigets utbrott. Jettel, mamman i familjen, är den som i alla fall till en början har svårast att anpassa sig till det nya livet som farmare i okänt land. Dottern Regina anpassar sig, barn som hon är, på ett barns självklara sätt. Pappan Walter försöker hålla ihop det hela.

Mmm, det här var en ganska mysig berättelse trots sitt ganska obehagliga tema. Den påminner om en del andra filmer som utspelar sig i början av 1900-talet i västvärldens kolonier i Afrika eller Indien. Här är mötet med det nya landet och den nya kulturen skildrat kanske främst ur mamman Jettels synvinkel, även om Regina är en slags berättare i filmen. Jettel är den som förändras mest (eller behöver förändras mest) av de tre. Först vill hon inget hellre än att åka tillbaks till Tyskland men efter att ha anpassat sig börjar Kenya framstå som ett möjligt hem. Frågan är om familjen ska åka tillbaks till Tyskland efter att kriget tagit slut?

Jag tyckte det var bra att huvudpersonerna inte framställdes som enbart offer (som de ju var som judar i Tyskland) utan som människor med fel och brister och inte alltid sympatiska. På det viset blev de mer mänskliga. Som sagt, det är en mysig och även vacker film som ger en skön känsla. Jag störde mig kanske lite på att den kenyanske kocken Owuor är en genomsnäll hjälpgumma för familjen, precis som det brukar vara i såna här filmer. Nja, eller det var ändå inte riktigt som det brukar vara. Han hade ändå lite personlighet och karaktär.

Det förekom ett snyggt och nästan omärkligt tidshopp när Owuor tar emot Regina när hon kommer hem från internatskolan hon går på. Regina blir plötsligt men ändå omärkligt nästan 10 år äldre. Det var snyggt gjort.

Filmen är kanske lite väl snäll och det hettar aldrig riktigt till. Lite lång är den också. Regissören Caroline Link drar ut på det hela onödigt länge på slutet. Det är ändå ett sevärt familjedrama med bra skådespelare. Ingenstans i Afrika vann för övrigt en Oscar för bästa utländska film för ett år sen – och, ja, det är nog en ganska typisk Oscarsfilm.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Victim (1999)

23 oktober, 2020 Lämna en kommentar

För länge sen, på den tiden när man tittade på eller spelade in tablå-tv, så hade SVT nånting man kallade för Filmklubben. På tisdagkvällar visades filmer för såna som var lite mer intresserade av film än andra. Ja, det var för filmnördar, helt enkelt. Det handlade om lite udda filmer ibland eller kända klassiker ibland. Det kunde vara regissörs-teman eller andra teman. Ett av dessa teman var… Hongkong-action! Tre filmer ingick i temat och The Victim var den andra. Min text om filmen skrevs i april 2004.

Den andra filmen i SVT:s Hongkong-serie är till en del lik den första filmen, Full Allert. Regissör och huvudrollsinnehavare är samma, Ringo Lam respektive Lau Ching-wan och handlingen inte helt olik. Lau spelar en till synes normal man, Manson Ma, som blir kidnappad och torterad men hittas levande av polisen. Han blir förhörd men säger egentligen inget. Efter att han kommer hem, och träffar sin flickvän (Amy Kwok), beter han sig väldigt märkligt. Polisen fortsätter utredningen och kommer nåt skumt på spåren. Har Manson Ma verkligen rent mjöl i påsen?

Det lite lustiga med den här filmen var att den till en början hade inslag av en spökhistoria. Den kidnappad Manson Ma hittas nämligen på ett övergivet hotell i ett rum där ett fruktansvärt mord ägt rum, och det sägs spöka där. Bitvis är det riktigt bra gjort här, när polisen söker igenom rummet och en bra krypande stämning skapas. Filmen är också ganska oförutsägbar och man vet inte riktigt vad som ska hända. Tyvärr tappar man helt bort spöktråden. Varför då ha med den från början? Ja, kanske för att det blir oförutsägbart. Nja, här blir det varken hackat eller malet, tycker jag. Givetvis finns det en schysst biljakt också. Sen har vi också lite familjetrubbel för poliskommisarien (Tony Leung Ka-fai) samt lite samhällskritik instoppad. Det blev ganska spretigt till slut, men godkänt. Lite väl utdraget slut dock.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Observera att Tony Leung som spelar poliskommissarien alltså inte är den Tony Leung som figurerar i bl a Hero, Infernal Affairs och In the Mood for Love. Denne skådis, som väl är mer känd internationellt, fullständiga namn är Tony Leung Chiu-wai. Men de båda Hongkong-skådisarna går alltså under namnet Tony Leung allt som oftast. Smått förvirrande. Här gäller det att ha huvudet på skaft. Oh, well, man lär sig nåt nytt varje dag.

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

The Old Guard (2020)

21 oktober, 2020 2 kommentarer

Le Team

Blanda John Wick, vampyr-tv-serien Angel och Extraction samt lägg till en nypa generisk Det Onda Läkemedelsföretaget-thriller så har du The Old Guard. Resultatet? Överraskande bra och underhållande!

Charlize Theron leder en grupp seglivade krigare som slåss mot… ja, ondskan i världen. Theron är dock en något trött och bitter ledare. Hon har varit med länge (för länge?) och sett mycket (för mycket?). Trots allt The Old Guard, som gruppen kallas, gör så verkar läget i världen inte direkt förbättras.

När det visar sig att det finns en ny rekryt att värva till gruppen så gäller det att hitta den där rekryten innan Det Onda Läkemedelsföretaget gör det.

Om du läser vidare nu, så får jag lov att varna för spoilers. Det är väl en onödig spoilervarning kanske då filmens upplägg avslöjas på Netflix i deras beskrivning av filmen.

Jag ser i mina anteckningar att jag beskriver filmen som en blandning av Logan och Wonder Woman. Ja, det är också en ganska bra beskrivning. Precis som Logan så kan de inte dö (till synes i alla fall). Fast egentligen är det som att de faktiskt dör men sen läker ihop och kommer till liv igen. Det måste vara lite jobbigt det där: att inte kunna dö, men ändå dö om och om igen…

…och då tänker jag förstås främst på Quynh som blev nedsänkt i havet i en järnjungfru för att dö, om och om och om och om igen. Live, die, repeat. Här gick även tankarna till nån av säsongerna av Angel då titelrollfiguren själv sänktes till havsbotten i en kista (av sin idiot-snorunge till son dessutom).

Jag gillar familje-känslan inom The Old Guard. De inblandade har en bra kemi ihop, retar varandra och gnabbas som sig bör. Det känns som att filmen faktiskt är mer av ett drama med intima scener snarare än en ren action-rulle (som t ex Extinction). Men den action som förekommer, framförallt handgemängen, är riktigt bra och i klass med en film som John Wick.

En litet minus är musiken som jag tyckte var övertydlig och svulstig. Men det är bara ett litet minus.

Det känns som att slutet öppnar upp för en uppföljare. Om så är fallet så ser jag fram emot den.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag såg förresten att Wikipedia genrebetecknar The Old Guard som en superhero film. Nja, jag vet inte riktigt. Bara för att folk har övernaturliga krafter så blir det inte automatiskt en superhjältefilm i mina ögon. Men jag antar att de menar att det är en sån där populär gritty superhero film…

PPS. Vem var fight coordinator under inspelningen? Jo, en viss Daniel Hernandez som inte oväntat tidigare jobbat med filmer som bl a… John Wick.

Arkiverad under Action, Övernaturligt, Betyg 4, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Full Alert (1997)

18 oktober, 2020 2 kommentarer

För länge sen, på den tiden när man tittade på eller spelade in tablå-tv, så hade SVT nånting man kallade för Filmklubben. På tisdagkvällar visades filmer för såna som var lite mer intresserade av film än andra. Ja, det var för filmnördar, helt enkelt. Det handlade om lite udda filmer ibland eller kända klassiker ibland. Det kunde vara regissörs-teman eller andra teman. Ett av dessa teman var… Hongkong-action! Tre filmer ingick i temat och Full Alert var den första. Min text om filmen skrevs i april 2004. Det kan hända att det kommer inlägg även om de andra två filmerna inom kort här på bloggen.

Full Alert är en Heat-liknande historia där vi får följa två personer på varsin sida lagen. Efter att ha gripit gangstern Mak Kwan (Francis Ng), misstänkt för mord på en arkitekt, kommer kommisarie Pao (Lau Ching-wan) och hans team en liga på spåren. Ligan planerar den perfekta stöten. Frågan är var och när? Och kommer de försöka frita sin kompanjon Mak Kwan?

Det var kul att se denna Hongkong-action regisserad av Ringo Lam. Den var välgjord med helt ok skådespelarinsatser. Vi slipper Van Damme (min kommentar: sorry, Sofia!), Dolph & Co. Det som imponerar mest är de vältajmade actionscenerna inklusive en ganska så intensiv biljakt. Det förekommer inte så mycket (inga alls, rättare sagt) eldstrider med slowmotion då nån kastar sig och samtidigt skjuter à la John Woo, vilket jag tyckte var rätt så skönt. Det kändes lite mer rått och realistiskt om man kan säga så. Det var väl inget som gjorde att man grät av lycka men det är sevärd och ok underhållning för stunden.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Palm Springs (2020)

16 oktober, 2020 4 kommentarer

Jag ber om ursäkt men jag mäktar inte med mer än en tankeströmsrecension av Palm Springs – och jag skriver den givetvis sittdansandes till tonerna av ”Megatron Man” av Patrick Cowley.

(En tankeströmsrecension är när jag i princip rakt upp och ner för över de anteckningar jag gjort under filmen direkt till mitt blogginlägg och sen låtsas som det regnar.)

Det är glassig, färgglatt och amerikanskt. Alla är snygga… och varför finns filmen inte att se via nån alla filmtjänster som nätet kryllar av?

Oj, det blir inte speciellt många anteckningar under titten på den här rullen inser jag nu. Kanske beror det på att det är en helt vanlig amerikansk komedi – måhända med en övernaturlig twist.

Av nån anledning har jag skrivit ner ”Pink Floyd”, ”Zabriskie Point” och ”Rabbit Run”. Jag antar att jag med ”Zabriskie Point” möjligen syftar på de ökenmiljöer som filmen utspelar sig i. En Pink Floyd-låt förekommer ju i slutet av Michelangelo Antonionis film Zabriskie Point (som ju är en plats i Death Valley). ”Rabbit Run” borde då vara en referens till en textrad i Pink Floyds låt ”Breathe”. Oklart.

J.K. Simmons är bra. Det är bra musik. ”Megatron Man” är ny och funkig bekantskap för mig. Jag gillar hon som spelar Sarah, Cristin Milioti heter hon. Hon är mysig. Andy Samberg påminner mig nästan om Adam Sandler, en sorts manchild.

Jag förvånar mig själv med att ändå dela ut en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

”Megatron Man” av Patrick Cowley från 1981

 

Samberg gör sin grej

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 3, Film, Komedi, Mysterium, Recension, Tankeström Tagged with , , , , , , , , , , ,

Jorden (1996)

14 oktober, 2020 Lämna en kommentar

Mitt mini-Medem-tema fortsätter med den andra och avslutande filmen Jorden från 1996. Det är ju lite synd att jag inte har en text om min favoritfilm att ta fram ur kortärmen men jag såg De älskande vid polcirkeln innan jag började skriva omdömen om filmer. Se om den?! Huga. Tänk om den inte skulle hålla. Hemska tanke. Min text om Jorden skrevs i februari 2004.

Jorden är en spansk film, regisserad av Julio Medem, om Angel som arbetar som bekämpare av ohyra. Han kommer till en by för att bespruta traktens vinodlingar och utrota de gråsuggor som tydligen ger vinet en märklig jordsmak (därav filmens titel). Angel har väldigt livlig fantasi och tror att han är hälften ängel och hälften människa, och, well, vem vet. Han träffar många av invånarna i byn, bl a två kvinnor, och det leder givetvis till förvecklingar.

Medem gör mig återigen besviken. Den första Medem-film jag såg var den underbara De älskande vid polcirkeln (1998). Efter det har jag sett Den röda ekorren (1993) som var ganska skön men ingen toppfilm och nu då alltså Jorden som jag tyckte var dålig, rent av. Jag tyckte det var en lite löjlig historia. Jag kände absolut ingenting för rollfigurerna i fimen och i en sån här typ av film (drama) så är det ett måste.

Det finns en del halvintressanta berättartekniska grepp som jag känner igen men historien i sig faller ganska platt. Medems filmer brukar ha inslag av magi och mystik som gör att de är spännande. Här byggs det upp en sån stämning men Medem gör inget med det hela. Sen börjar jag undra om inte Medem är en smula gubbsjuk…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , ,

Den röda ekorren (1993)

11 oktober, 2020 Lämna en kommentar

Denna söndag gräver jag ur gömmorna fram en gammal preblogg-text om en spansk film vid namn Den röda ekorren (La ardilla roja) gjord av en tidigare regissörsfavorit. Ja, eller det var åtminstone så att jag gillade en av Julio Medems filmer skarpt (se nedan i texten). Min text om Den röda ekorren skrevs i januari 2004. Jag tror det kan vara så att det kommer ytterligare en gammal text om en annan Medem-film på onsdag.

Julio Medem har gjort en film som jag älskar. Den heter De älskande vid polcirkeln. Precis som den så är även Den röda ekorren en sorts dramathriller där thrillerinslaget kommer sig av hur Medem berättar sin historia. Här handlar det om Jota som är i kast med att hoppa över ett räcke ner i havet för att ta livet av sig. Precis då kraschar en motorcykel i närheten. Jota rusar för att hjälpa till och upptäcker att den skadade, en vacker kvinna givetvis, har tappat minnet. Jota följer med ambulansen till sjukhuset och ikläder sig rollen som hennes pojkvän och påstår att de har varit ihop i fyra år. Efter ett tag åker de båda på campingsemester.

Som sagt, Medems berättarstil är speciell. Vi får inte veta mycket om personerna och det är något av ett pussel där bitarna först på slutet faller på plats. Det handlar om sex. Det handlar om öde och mystik, likt Tom Tykwers filmer. Här funkar det hela dock inte alls lika bra som i den, enligt mig, underbara De älskande vid polcirkeln. Det är nåt med skådisarna som inte stämmer kanske, jag vet inte. Jag blev inte engagerad. Filmen är inte dålig men ingen toppfilm. Det förekommer en ganska löjlig popvideo då och då som jag inte kunde låta bli att skratta åt, vilket jag inte tror var meningen. Musiken är en hemsk blandning mellan Nordman och Roger Pontare. Nåja, det blir godkänt ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Blair Witch Project (1999)

9 oktober, 2020 6 kommentarer

Ok, kommer jag få skäll nu? The Blair Witch Project är väl en allmänt hyllad film. Den anses både rejält läskig och innovativ. Jag är inget fan. Frågan är om det är found footage som är den enkla förklaringen. Det går nämligen nästan aldrig hem för mig. Min preblogg-text om filmen skrevs i december 2003.

Tre filmstudenter åker ut i skogen för att göra ett reportage om en legend om en häxa. De försvinner och ett år senare hittar man vad de har filmat.

Och vad de filmat visar sig vara en riktigt dålig film, enligt mig. Man ska få känslan av äkthet, att det är på riktigt, och därför ska man bli rädd. Ok, det känns kanske lite äkta men PROBLEMET är att jag inte blir rädd överhuvudtaget. Det bir bara tråkigt när man får se tre amerikanska snorungar springa omkring vilse i skogen och skälla på varandra. Det blir aldrig läskigt, tycker jag. Jag vet att vissa tycker den är just läskigt men för mig gjorde den absolut ingenting. Det var kul att se den ändå. Jag hade velat se den ett bra tag och nu blev det äntligen av. Men dålig var den hur som helst. Nä, tacka vet jag The Ring. Då blev jag rädd så att jag darrade. När jag såg The Blair Witch Project darrade jag av kaffet som jag var tvungen att dricka för att hålla mig vaken. Betyget blir en svag tvåa. 2-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Film, Found footage, Mysterium, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →