Rom – öppen stad (1945)

Franska Nya Vågen versus Italienska Neorealismen? Vem är vinnaren i den filmfajten? Om ni frågar mig så är det en klockrent vinst för neorealismen och Italien. Nu har jag i och för sig bara sett två av de italienska filmerna: Cykeltjuven och så den det handlar om idag: Rom – öppen stad (Roma città aperta). Men den handfull (eller två) nouvelle vague-filmer jag sett har alla nästan utan undantag varit sömnpiller, flummiga sömnpiller. Min text om Rom – öppen stad skrevs i augusti 2009.

Rom – öppen stad är en klassiker som anses vara den första filmen inom den italienska neorealismen. En annan rulle som brukar nämnas, Cykeltjuven, var jag inte överförtjust i men jag gillade den ändå. Rom – öppen stad tyckte jag var bättre. Det är en osentimental historia med en enkel handling. Mot slutet blir den mer och mer spännande, och gripande. I all tragedi förekommer ganska mycket humor. Dels lustiga scener som när prästen vänder två statyetter ifrån varandra eller när en soldat tittar under kjolar. Dels det eviga italienska mustiga grälandet och överdrivna känsloutspelen som inte störde mig som de brukar (kanske för att de inte förekom så ofta, haha). Mmm, som helhet är det en realistisk, bitvis rolig, bitvis spännande, och ganska sorglig film. Nåt som stack ut var att tyskarna verkligen framställdes som dekadenta svin, främst i form av den überelaka naziofficeraren bistådd av skräckkvinnan Ingrid (min kommentar: Ingrid? Ja, det var ju lite lustigt med tanke på vem regissören gifte sig med fem år efter att filmen hade premiär).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: