2 Fast 2 Furious

13 augusti, 2013 6 kommentarer

2 Fast 2 FuriousTitel: 2 Fast 2 Furious
Regissör: John Singleton
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Efter den första filmen lämnade Vin Diesel The Fast and Furious-skutan och lämnade över kaptenstiteln till Paul Walker. Hur skulle det gå? Walkers mesiga stelhet funkar ju bara i kontrast till Diesels manliga dito. Utlämnad att styra skutan själv kan väl Walker bara sätta den på grund? (Jag vet, det är referenser till fel färdmedel här.) Walker sekonderas dock av latinoskönheten Eva Mendes och multitalangen Tyrese Gibson eller ännu mer kärnfullt: Tyrese, som spelar clownen/sidekicken/jycklaren Roman Pearce. Så det finns hopp.

F.d. polisen Brian O’Connor (Walker) har efter händelserna i första filmen flytt rättvisan, och startat om i Miami där han streetrejsar och jobbar i Tejs garage. Walkers kompis Tej spelas av rapparen Ludacris. (I första filmen var det Ja Rule som axlade rollen som rapper-turned-skådis.) Rättvisan hinner dock ikapp Brian som efter ett race grips av tullagenten Markham (James Remar). Brians f.d. chef dyker upp och ger Brian ett erbjudande: mot att han jobbar ihop med tullen och FBI för att gripa knarkkungen Carter Verone (Cole Hauser) så kommer hans brott att avskrivas.

Gissa hur Brian ska lyckas infiltrera Verones organisation? Ja men, han ska bli en av Verones förare förstås och jobba med att transportera knark och pengar i höga farter med polisen i bakhasorna. Vem kan passa bättre för jobbet än Brian: den bästa streetföraren som finns. Brian accepterar uppdraget under villkoret att han själv får välja partner. Vem vill han ha? Clownen Roman Pearce förstås, Brians numera kriminella barndomskompis som har fotboja. Även Pearce får samma erbjudande: är han med så ryker fotbojan och han är en fri man.

För att få jobbet behöver Roman och Brian ”vinna” en testkörning. Eva Mendes spelar Verones dam och högra hand och det är hon som ordnar en föraraudition. Vad Verone inte vet är att hon också är undercover-agent som jobbar för tullmyndigheterna. Let the race begin!

VeroneHaha, ja, det här är en harmlös film. Som en barnfilm blandat med Miami Vice. Faktum är att filmen påminner en hel del om Mann’s Miami Vice-film som jag såg för ett tag sen. Våra hjältar är undercover i Miami och tar anställning hos knarkkungen som transportörer för att sätta dit honom. 2 Fast 2 Furious är dock snäppet bättre, främst pga den lättsammare tonen.

Humor var det. Jag kan inte låta bli att gilla Tyrese. Han har ett roligt skratt och en del roliga repliker. En ordvitsare som jag kan inte låta bli att dra på munnen när Tyrese inne på en klubb utbrister: ”Man, it’s a hoasis in here, bro!”. Eller när han vid ett tillfälle gör sig av med en skurk medelst katapultstol och låter höra: ”Ejecto seato!”. Haha. Jag måste också erkänna att jag gillar N2O-knappen som man trycker på för boost. I början av filmen ser vi Brian rejsa (raca? nä!) och man undrar varför han inte använder sin. Svaret blir att han väntar till slutet och då blir det dessutom en dubbeltryckning (underbart!).

Mendes är bra, jag har alltid gillar henne. Ni måste förresten kolla in henne i The Place beyond the Pines gjord tio år efter 2 Fast 2 Furious. Två ganska olika filmer.

Det som händer i filmen är så konstruerat att det blir fånigt. Varför händer vissa saker i filmen? Jo, för att det står i manus helt enkelt. När Brian och Roman behöver varsin bil när de ska testköra för Verone, hur ska de fixa bilarna? Jo, de ska rejsa ihop dem förstås! Fast visst, här finns kanske en poäng med att de då också skaffar sig ett rykte som illegala och duktiga streetförare och därmed lättare får anställning hos Verone. En annan grej jag undrar över och det har jag undrat över även i andra filmer: står det verkligen mängder av stora tunnor med vatten lite överallt på amerikanska motorvägar? Och är det inte lite märkligt att man alltid lyckas krascha rätt in i dessa tunnor?

Problemet med filmen är att den är lite tråkig emellanåt. Dels har vi stele Walker som väl ska verka cool men som ännu framstår som en bortkommen vit snubbe. Dels har man använt för mycket cgi. Cgi-bilar är bra mycket tråkigare än riktiga bilar. Om man inte ser att det är cgi-bilar, ok. Men när det så tydligt syns, nja, då blir det tråkigt. Mot slutet tappar jag intresset lite. Till det bidrar en tråkig massbiljakt med mängder av polisbilar och andra bilar i en enda röra. Tråkigt och parodiskt!

Vi bjuds dock på en del klassiker, som t ex när Verones hantlangare erkänner för Brian att han faktiskt är en duktig bilförare ”You’re a good driver, man, you’re ok”. Och så den sista actionscenen som inkluderar en bil, en yacht och 30 meter vatten mellan dem.

tiretire

Arkiverad under Action, Betyg 2, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Fast and the Furious

12 augusti, 2013 16 kommentarer

FF_loggaDet spelade ingen roll vad nån sa om The Fast and the Furious-filmerna, Joel inkluderad. Jag skulle bara inte titta på dessa filmer. De var under min lägstanivå. Jag ”visste” att jag inte skulle gilla dem, så varför titta? Det handlade om trams, om trash, om trimmade motorer, om trimmade brudar, och om en hjärndöd story. Framförallt var jag säker på att jag skulle tycka de var tråkiga. Jag behövde inte se detta. Men så…

…jag minns inte vilken film det var jag såg på bio men innan den så visades trailern för Furious 6 och jag var hooked. Trailern var så over the top och galet bra att jag la mig platt. Vad är det här för nåt?! Jag bara måste se den här filmen på bio. Det värsta är att jag är funtat så att jag inte kan se film nummer sex i ordningen i en franchise utan att se de föregående fem. Så, då var det bestämt: jag skulle se hela The Fast and the Furious-filmerna och sen avsluta med sexan på bio. Tjoho!

Jag måste även ge cred till Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord. Hennes genomgång och det faktum att hon har hälsan i behåll (till synes) bidrog till att jag vågade mig på projektet. Här hittar ni hennes intryck av The Fast and the Furious-serien.

Första steget i projektet var att hitta filmerna via nätet lagligt. Det gick hyfsat. Jag meddelar slutresultatet när jag skrivit om de fem första filmerna.

****

Paul WalkerTitel: The Fast and the Furious
Regissör: Rob Cohen
År: 2001
IMDb | Filmtipset

Då rivstartar vi temat med den första filmen i serien. The Fast and the Furious kom alltså 2001 och det är ju ett tag sen. Det lustiga är att jag inte känner att den är daterad alls. Den känns modern men det är kanske för att jag inte har så mycket koll på den lustiga (ehe) utvecklingen inom street racing och hur man boostar motorer med dikväveoxid.

Vem är huvudpersonen i den här första filmen? Ja, för mig är det Paul Walker som undercoverpolisen Brian O’Conner som ska streetrejsa (streetracesa, streetracea, streetraca, köra gatlopp?) till sig kunskap om vilka det är som ligger bakom heisterna mot lastbilstransporter i Los Angeles. Han blir kompis med den bästa streetracern (streetrejsern, streetföraren, gatloppsförare?) i L.A.: Dominic Toretto (Vin Diesel). Eller ja, han kärar ner sig i Doms syster Mia (Jordana Brewster) och blir ju då tvungen att visa sig värdig för Dom.

Den första filmen som jag gör kopplingar till är faktiskt Star Wars Episode I: The Phantom Menace. Jag fick samma vibbar här som när Anakin skulle rejsa på Tatooine. Det ska meckas lite, man ska trimma sina motorer, och när loppet är igång är det fula tricks som gäller. Jag tänker även lite på Star Trek och allt mumbojumbo om hur man får sin warp(motor) att bli mer effektiv.

Paul Walker är som skådis ungefär lika mesig som den förskräckliga ungen som spelade Anakin i The Phantom Menace och The Fast and the Furious är faktiskt som en barnfilm (men på ett positivt sätt). Men faktum kvarstår: Walker är en riktigt stel skådis, i alla fall i den här filmen. Allt han har är ett blonderat surfarhår och ett par isblå ögon.

Car crashDet jag gillar med filmen är att man stenhårt kör med sin stil. Som jag sa, det är som en barnfilm. Jag noterade att bilarna i filmen nästan hela tiden kör i formation, trots att det inte finns nån anledning förutom att det ser snyggt ut. Vi bjuds nästan på lite Disney-känsla när Dom med gråten i halsen (eller i min hals? haha, närå) visar upp bilen som hans pappa och han själv byggt. ”Me and my dad built her”. Det mesta som händer är osannolikt och krystat men av nån anledning så blir det bra.

Apropå andra filmer som jag gör kopplingar till: den film som jag främst tänker på är ju Kathryn Bigelows Point Break. Vi har en undercoverpolis som börjar fundera på sina lojaliteter. Han trivs ju riktigt bra med sin nya ”familj” (och just familj är nåt som vi kommer återkomma till i serien). Vi har även frågan om det faktiskt är Dom och hans gäng som ligger bakom rånen, precis som i Point Break. Jag minns inte riktigt hur det var i Point Break men här blir ju Walker också på klassiskt undercover-vis lämnad i sticket och får klara sig själv. He’s on his own.

Jag har börjat göra noteringar på papper när jag ser filmer hemma (inte på bio, där går gränsen). En sak jag noterade när jag såg The Fast and the Furious är att jag gillade musiken. Bl a har jag skrivit ”Depeche Mode!”. Jag tror det var Stripped. (Uppdatering: Det var Strangelove.) Sen har jag även klottrat om att jag tror det var en låt av svenske producenten Stonebridge med också. Med andra ord: jag gillade musiken, vilket inte är nåt jag brukar påpeka så ofta.

En sekvens som stack ut, och gav lite skönt andrum på nåt sätt, var när vi anlände till Race Wars ute i öknen. Jag fick nästan intrycket av dokumentärfilm här. Det kändes som ett riktigt event, och jag antar att det är det också. Vi fick faktiskt se lite vanligt fölk i bild, utan hotpants… eller vänta, de kanske hade hotpants.

tiretiretire

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

World War Z

20 juli, 2013 13 kommentarer

Myror? Nej, zombies.

Myror? Nej, zombies.

Titel: World War Z
Regi: Marc Forster
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Det blev det ett biobesök till innnan min semester började! Jag trodde att Man of Steel skulle bli det sista men det kom ett sms från Henke där han undrade om vi skulle se en film nån kväll i veckan. Jag föreslog: World War Z. Kanske ett riskfyllt val med tanke på att förhandspratet (det som jag har hört) mest handlat om problemen som man haft under inspelningen. Manus har skrivits om, slutet har filmats om, Damon Lindelof har kallats in för att utöva sin handpåläggning (positivt/negativt?) på filmen. Dessutom skulle det enligt uppgift krylla av datoranimerade zombier men inte av blod. Marc Forster, som gjort den erbarmligt tråkiga Bondfilmen Quantum of Solace, stod för regin. Det bådade inte gott.

Efter quesadillas (och gratis guacamole), glass och en djuplodande diskussion om svensk film slog vi oss ner i den faktiskt fullsatta salongen (faktiskt eftersom det var i Kista och där har jag varit helt ensam i salongen vid två tillfällen). Jag blundade då det visades en trailer för den kommande sf-rullen (och Filmspanarfilmen) Elysium. Henke kunde inte annat än blunda han med. Och så började filmen…

…och vad kul det är att bli positivt överraskad. World War Z inleds oerhört effektivt då vi kastas direkt in i handlingen. Familjen Lane (Brad Pitt, Mireille Enos plus två döttrar) finner sig fast i en bilkö. Det verkar pågå nåt sorts tumult längre fram. Snabbt eskalerar situationen och the Lanes finner sig i ett zombiekaos. Pappa Lane, Gerry, är en f.d. FN-arbetare vars kunskaper och expertis efterfrågas av de myndigheter som försöker stävja den zombiepandemi som drabbat hela världen. Därför blir familjen Lane räddade och helikopterflygs till ett fartyg ute i Atlanten men villkoret är att Gerry ger sig av till Sydkorea tillsammans med ett ungt läkarsnille för att försöka hitta Patient Noll.

Jag gillade alltså verkligen inledningen av filmen. Det är hetsigt, nervigt, spännande, desperat. Det kryllar av galna zombies men filmens känsla är mer katastroffilm à la 2012 än The Walking Dead, uppmixat med lite (eller ganska mycket faktiskt) Contagion. Eftersom det handlar om en PG-13-film så visas i princip inget grafiskt våld. Jag tycker inte det gör nåt. Visst, det finns vissa scener när jag hade önskat att vi fått se Pitt sätta kofoten i skallen på zombien istället för att han gör det under nedre bildkant. Och visst, kanske det hade varit bra med lite gore nån gång också. Men vad filmen lyckas med, kanske beroende på att man inte kunde lita på våld och gore, är att ändå skapa en bra stämning och spänning.

Vad filmen också lyckas med är att ge en episk känsla. Det är många helikoptertagningar med explosioner och horder av zombies, både från amerikanska städer och från Jerusalem, där Gerry mellanlandar på sin jakt efter en lösning, ett motmedel. Apropå ”lösningen” så kunde jag här inte låta bli att tänka på den ruttna (levande döda?) rullen After Earth. Om ni sett bägge filmerna så förstår ni nog kopplingen.

När jag lyssnat på mina standardpodcasts så har det sagts om filmen att dess sista tredjedel känns ditsatt i efterhand, att tonen ändras så mycket att det inte passar in. Jag håller inte med. Jo, jag håller med om att tonen ändras – filmen blir annorlunda, den blir mindre, mer intim – men det är det som jag tyckte var så bra. I vilken annan liknande film som helst så hade vi fått en actionpackade slutuppgörelse. Här får vi en nervig psykthrillerskräckis. Håhå, vad jag gillade just denna del som utspelas på ett medicinskt forskningslabb i Wales. Vägen till detta labb från Jerusalem var också en spännande och halsbrytande sekvens.

Det som gör att ger World War Z ett högt betyg är att jag levde med i filmen under visningen. Det var en härlig visning, med skratt ibland (när det hela var fööör over the top), med utrop av publiken vid spännande scener. Det påminde lite om den mytiska visningen av Sinister faktiskt. Nu finns det förstås saker att klaga på, som t ex den fåniga följden av PG-13-ratingen eller att scenerna med fru Lane känns som alltför ”familjevänliga”, men det såg jag förbi. Det blir en fyra till World War Z, en svag kanske men ändå en fyra.

4-/5

Andra som skriver om World War Z idag är, förutom Henke, Sofia och Filmitch. Och sen tidigare har Fiffi och Jessica avhandlat WWZ.

PS. En sista grej bara. Det har sagts att filmen innehåller springande zombier. Det gör den inte. De varelser som springer i filmen och kallas zombier är inte zombier eftersom de aldrig dött. De är inte levande döda vilket är min definition på en bra filmzombie. För mig är en filmzombie en person som dör och sen väcks till ”liv” igen till ett zombietillstånd, ett långsamt släpande zombietillstånd. Nu vet jag samtidigt att jag har fel i det påståendet. De första filmzombierna, som t ex i White Zombie, är utformade efter ”verklighetens” karibiska voodoo-zombier, alltså förhäxade människor (inte döda och sen återuppståndna). När skriver det här så inser jag att det helt enkelt finns två typer av zombier (och då räknar jag inte ens voodoo-zombierna som inte verkar så populära nuförtiden):

  1. De långsamma levande döda zombierna à la Romeros zombiefilmer eller The Walking Dead.
  2. Snabba zombier som är människor som blivit smittade av nåt sorts virus (de är inte döda och återuppståndna). Här platsar World War Z och 28 Days Later.

Det finns en kategori till, och det är väl den jag inte riktigt gillar: levande döda som är snabba. Här platsar Zack Snyders remake av Dawn of the Dead. (Nu ska sägas att jag tyckte filmen i sig var ok i det fallet, det var zombierna som jag inte riktigt gillade.)

Arkiverad under Action, Betyg 4, Drama, Film, Postapokalyptisk, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Man of Steel

18 juli, 2013 6 kommentarer

Så bekymrad

Så bekymrad

Titel: Man of Steel
Regi: Zack Snyder
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Mannen av stål är tillbaka och den här gången ska vi vara mörka. Till skillnad från Marvels filmer som ju, i alla till en ganska stor del, litar på humor så ville DC förmodligen bryta av mot det och vara mööörka, precis som man varit i Dark Knight-trilogin. Den förra supermannenfilmen Superman Returns var faktiskt en film som jag uppskattade när jag såg den på bio när den kom. I den nya rebooten Man of Steel berättas hela historien från början eeeeen gång till. Det som kanske sticker ut är att en ganska stor del faktiskt utspelas på Krypton innan det går käpprätt för den planeten. Vi får träffa Kal-Els pappa Jor-El (Russell Crowe) som försöker övertyga De Äldste att Krypton håller på att gå under och att man måste evakuera. De Äldste är i förnekelsefasen, general Zod (Michael Shannon) dyker upp, tumult uppstår, Jor-El och hans fru skickar sin nyfödda son till Jorden. Nu kan historien börja.

Min första tanke var: är det här en uppföljare till The Chronicles of Riddick? Miljöerna på Krypton tyckte jag påminde väldigt mycket om den filmen. Överdådigt, kitschigt men snyggt. Och visst fanns det nåt biologiskt levande över designen av Krypton, rymdskeppen och de där flygande kommunikationsdroiderna. H.R. Giger, någon? Det fanns även likheter med Asgård från Marvel-filmen Thor. I Man of Steel är dock kitschigheten något nedskruvad. Jag tänkte också på Avatar då Jor-El plötsigt rider på en flygande drake eller vad det nu var för djur/insekt. Det känns aningen fånigt att den hade en chans mot Kryptons rymdskepp då den inte ens sprutade eld.

Min andra tanke, när Krypton-delen var slut, var: hmm, jag gillar det här, det är som en mix av Wolverine och tv-serien om Hulken. Clark är en vandrare, en drifter, som försöker hitta sig själv. Han går från jobb till jobb. Han kan inte låta bli att hjälpa till när någon (eller många) är i fara. Det som saknas lite var kanske att han aldrig riktigt behöver göra några svåra val, som t ex att välja mellan vilka han ska rädda. Nu handlar det mer om om han ska avslöja sina superkrafter eller ej, och det gör att insatsen inte är lika hög (inga ”stakes” som Filmspotting brukar säga).

”Can’t I just… keep pretending I’m your son?”
”You ARE my son”

Badass

Filmens badass

Jag gillade inledningen och flashbackscenerna då vi får se Clark som barn och hur han hanterar att han har superkrafter. Det var som en extrem pubertet. Massor med intryck, massor med känslor, massor med krafter. Här påminner filmen en del om Spider-Man-filmerna. Jag gillade Amy Adams. Hon har blivit lite av en favorit. Hon känns som ett lite annorlunda val här kanske men jag tycker hon funkar. Vi hade kunnat få Jessica Biel och det hade varit lite… blekt. Jag gillade hur filmen såg ut och hur effekterna såg ut. Här fanns inga fel egentligen.

Var fanns det fel? Ja, ett problem är att filmen helt enkelt är för lång. Eftersom fajterna mellan general Zod och Stålmannen saknar spänning (både Zod och Super är i princip odödliga!) så är det coolt och häftigt men tyvärr även segt. När man ena sekunden är uppe och slåss på en satellit och nästa sekund är tillbaka på Jorden inne i en tågstation så blir det liksom… ospännande, hur visuellt häftigt det än nu är, Zack. Det som livade upp en del var Zods kvinnliga kollega Faora-Ul som spelas av tyskan Antje Traue, som jag faktiskt sett tidigare i sf-rullen Pandorum (men titta!: av en slump så skrev jag om Pandorum igår).

Ni märker att jag ägnat en stor del av recensionen åt att jämföra med andra filmer. Det beror på att filmen knappt har en egen personlighet. Det är blek film, en film som försvinner ur medvetandet. Ni vet såna där figurer som man kan se i bilder med ett kaotiskt mönster om man tittar på bilden på rätt sätt. Så länge man håller rätt fokus så ser man den där hunden (eller vilken figur det nu handlar om) men så fort du tappar koncentrationen så blir det bara ett virrvarr av mönster som inte säger något. Ungefär så är det med Man of Steel. Jag känner att jag börjar tappa greppet om filmen. Den börjar försvinna bland alla andra liknande superhjälteactionfilmer. Därför blir betyget en trea, varken mer eller mindre.

3/5

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Pandorum

17 juli, 2013 13 kommentarer

AntjeTitel: Pandorum
Regi: Christian Alvart
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Imorgon kommer en recension av Man of Steel här på bloggen. Min favorit i den filmen spelas av en kvinna vid namn Antje Traue, en för mig tidigare okänd skådis… eller det är i alla fall vad jag trodde. Det visade sig nämligen att jag faktiskt har sett en film med henne tidigare.

Den här historien har vi sett förut: en liten besättning ombord på ett rymdskepp där nåt mystiskt (och skrämmande) pågår. För mig kändes Pandorum som en sämre version av Event Horizon, och då är ju inte Event Horizon nån toppfilm direkt. Dennis Quaid är träig och den del av historien som utspelas med honom är inte speciellt intressant. Bäst, eller åtminstone inte sämst, är Ben Fosters utforskning av skeppet. Filmen börjar med en hoppscen byggd enbart på ett överraskande ljud, och detta efter bara några sekunder av filmen. Det handlar alltså inte om nån uppbyggande stämning alls (som faktiskt Event Horizon hade, även om den bangade ur mot slutet). Det finns korn till en bra film här nånstans. Idén är bra och vissa delar av utförandet funkar. I princip gillar jag bara en enda grej och det var Spoiler monsterbarnen; de var läbbiga, jag gillade speciellt scenen när monsterungen skar halsen av asiaten Spoiler slut Slutet är också hyfsat. Grundproblemet: Man har en bra idé men spenderar ändå 95% av filmen med att försöka vara en actionskräckis som inte funkar.

2/5

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

Spring Breakers

13 juli, 2013 8 kommentarer

Spring BreakersTitel: Spring Breakers
Regi: Harmony Korine
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Oj. Spring Breakers är en film som jag har sett fram emot att se ganska länge, och att se på bio dessutom. Jag vet inte riktigt när jag först hörde talas om den. Det var nån gång under vintern. Bl a så hade Adam och Josh olika uppfattningar om den på Filmspotting (gissa vem som inte gillade den?). Det var oklart om den skulle komma på bio i Sverige. Det jag visste om regissören Harmony Korine var att han hade skrivit manus till Larry Clarks Kids (som jag sett och typ gillat) och Ken Park (som jag inte sett). Framförallt visste jag att han hade gjort debutfilmen Gummo och den såg jag för några månader sen som uppladdning. Pga white trash-densiteten i Gummo så kunde jag inte låta bli att gilla den väldigt mycket.

Jag drog igång en Twitter-kampanj för att få upp Spring Breakers på bio. Nåja, det var nog andra som var mer aktiva och bidrog mer men jag drog ändå mitt strå till stacken. Efter den ”folkstormen” beslutade distributören SF Film att Spring Breakers visst skulle gå upp på bio i Sverige. Visserligen bara i ”storstäderna” men ändå. Jag var nöjd.


Det finns mycket att säga om Spring Breakers, betydligt mer än om The Bling Ring, en film som den verkar klumpas ihop med. The Bling Ring är en halvkokt frukostkorv med kall vitsås. Spring Breakers är en kryddig merguez med rosmarinklyftpotatis och gurkyoghurt. Åååhåå, jag bara känner hur det vattnas i munnen.

Fyra tjejer är less på tillvaron i nån stat norr om Florida. De vill åka på vårlov till Florida. Plugget, frikyrkan, tillvaron behöver ett break, ett spring break. Problemet är att de inte har pengar. Tre, och framförallt två, av tjejerna är vildare än den fjärde. De (två, den tredje väntar utanför med bilen) rånar en restaurang och plötsligt har man pengar och drar till Florida för att svina, festa, parta, poolbada, knarka, supa, åka skoter.

Alien

Smile for the camera!

Jag känner igen en hel del av stilen från Gummo. Det är ett poetiskt, löst berättande. Handlingen är tunn. Eller tunn, filmen handlar inte om handlingen egentligen. Precis som i Gummo är det inte en film med en handlingen som tar oss från A till Ö via O. Vi får se en serie filmklipp som ger oss en viss känsla.

Jag lärde mig ett nytt engelskt ord när jag lyssnade på Filmspottings recension av filmen: Debauchery. Så här står det på Wiktionary om ordet: ”Indulgence in sensual pleasures; scandalous activities involving sex, alcohol, or drugs without inhibition”. Ja, så kan man väl sammanfatta en del, framförallt början, av filmen.

Tjejerna åker så småningom in i finkan. Varför är lite oklart. De har haft för roligt och varit på en fest med för mycket droger helt enkelt. Oväntat för tjejerna betalas deras borgen av en någon. Denne någon är Alien (en galen James Franco) som är en lokal gangster/rappare. Varför han betalar deras borgen är oklart men hans tvillingkompisar kanske vet (de försvinner ”tyvärr” ur handlingen ganska snart så de kan inte svara).

”Look at my sheeeit! I am a fuckin’ nightmare in this motherfucker. I am the fuckin’ Death Star!”

Alien och tjejerna har kul. Eller ja, alla har inte så kul då två av tjejerna åker hem efter ett tag. Alla har liksom olika uppfattningar om vad man tycker är kul. Och i den här filmen händer det faktiskt inget mer än så trots att man sitter och väntar på det. Alla är med så länge man tycker det är kul men sen får man faktiskt åka hem utan att man blir gruppvåldtagen pga utmanande klädsel.

Jag känner att jag kanske bör se om filmen. Dessutom lärde jag mig en annan läxa. Jag lyssnade på och läste lite för mycket om andras åsikter om filmen vilket gjorde att jag till viss del hade tappat gnistan som jag hade i vintras. Sen var det nåt med visningen på bio som… ja, jag vet inte. Det var nåt med stämningen som bara var konstig. Kanske att salongen var full med typ 14-åriga tjejer som trodde de skulle få se High School Musical. De fick nåt annat, nåt bättre?

Suck it

Suck on it

Det finns några klockrena scener i filmen, som t ex när tjejerna tvingar Alien att suga av två pistoler. Här kan man snacka om kvinnlig dominans. Alien som trodde han dominerade ser livrädd ut… men sen gillade han det. Även när Alien spelar piano och sjunger Britney Spears och tjejerna i pussy riot-masker dansar ringdans med sina k-pistar är filmkonst på hög nivå. Båda scenerna är vackra och bisarra och sticker ut.

Det finns brister. Det är en spretig film. Två av tjejerna försvinner ur handlingen utan nåt riktigt slut för deras del. Det gäller väl kanske även de två sista tjejerna som i och för sig verkar gå ett Thelma & Louise-slut till mötes. Eller så åker de bara hem till mamma i Ohio (?) och fortsätter sina liv som inget har hänt. Det som filmen faktiskt försöker säga, om den nu försöker säga nåt, är för mig lite höljt i dunkel. Mina feministiska tolkningar som jag gjorde tidigare i texten, ja, de görs inte på så fast mark utan då anstränger jag mig en del. Men men.

Jag tror nästan jag måste se filmen en gång till ensam utan störningsmoment för att komma fram till vad jag egentligen tycker. Just nu blir det en stark trea.

3+/5

Andra som skriver om Spring Breakers idag: Henke och Fiffi. Sen tidigare har Filmitch och Except Fear skrivit om den och Har du inte sett den? har snackat om den.

PS. Hahaha, jag såg nu att filmen utspelas i St. Petersburg, Florida. Där har jag varit och badat och gått på Salvador Dalí-museum. Märkligt.

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Gå och se

11 juli, 2013 4 kommentarer

FloriaTitel: Gå och se (Иди и смотри)
Regi: Elem Klimov
År: 1985
IMDb | Filmtipset

Det här filmen är ett exempel på en s.k. one-timer, dvs en film som man verkligen gillar, tycker är riktigt bra och sevärd på alla sätt och viss. Men bara en gång. Jag har bara sett den en gång och det var åtta år sen, och det var även då jag skrev recensionen. Jag känner nog inte att jag är redo för en omtitt än.

Efter att ha sett denna film var jag helt slut mentalt. Den efterlämnade verkligen spår. Filmen utspelas under andra världskriget (1943) i Vitryssland, där vi får följa pojken Floria (typ 15 år kanske) som lämnar sin familj för att ta värvning i partisanarmén för att strida mot nazisterna.

Pust, vilken film! Det här var bland det jobbigaste jag har sett. Jag visste inte vad jag hade att vänta mig till en början, även om jag hade hört en hel del om filmen. Inledningen var väl inte helt klockren och lite trög. Men från det ögonblick då galenskapen bryter ut, dvs när Floria blir döv under de sanslösa scenerna under flygbombattacken, så infann sig en märkligt skrämmande känsla. Jag tror aldrig jag har sett en karaktär förändras så mycket i en film. Jag tror inte jag har sett nån se så rädd ut. Rädd på riktigt dessutom, för Florias rädsla kändes inte spelad i vissa scener. Han ser helt förstörd ut, stackaren. Skräckslagen.

Delar av filmen är surrealistiska, bl a med en stork som vandrar omkring mitt i galenskapen, och bidrog till den märkliga känslan. Fotot var speciellt. Bitvis är det grynigt, nästan i Dogma-stil. Sen är det vissa scener som var helt sanslösa. Jag vet inte hur cinematografen filmfotografen (Aleksej Rodionov) har gjort, men skärpedjupet var bitvis grymt. Han måste ha använda nån typ av dubbla linser, eller nåt. Ni som har sett filmen, la ni märke till vissa scener där man såg en närbild på ansiktet på en person täcka ungefär halva bilden, och i bakgrunden, långt bak i bilden, var det ändå skarpt och man kunde se vad som hände där? Hur som helst, det var skickligt gjort.

Hela slutet av filmen är en enda lång plågsam demonstration om hur grymt krig kan vara och vilka monster som det skapar. Jag kände mig på nåt sätt hypnotiserad här och satt liksom som ett fån fram till att det hela var slut, och jag kunde pusta ut och inse att jag hade sett nåt speciellt. Återigen, ni som har sett filmen, la ni märke till slutscenerna då årstiden ändras när kameran färdas genom skogen (plötsligt är det snö!). Det blir snudd på högsta betyg till filmen men femman hindras av att det tog lite för lång tid för mig att komma in i filmen plus att det fanns ytterligare något parti då intensiteten sjönk lite lite lite.

4+/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Historisk film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Svindlande insatser

9 juli, 2013 5 kommentarer

Svindlande insatserTitel: Svindlande insatser
Regi: Claude Chabrol
År: 1997
IMDb | Filmtipset

Vill ni se en bättre film med Isabelle Huppert, kolla in White Material. Vill ni se en bättre film med François Cluzet (till höger på bilden), kolla in Berätta inte för någon.

Claude Chabrol är (min kommentar: fel tempus här, Chabrol gick ur tiden 2010) en relativt känd fransk regissör, som sägs göra bra mystiska thrillers. Själv har jag nog bara sett en film av honom tidigare. Det var Ceremonin, en sorts psykologisk thriller där Isabelle Huppert spelar en av huvudrollerna. Ceremonin såg jag faktiskt tillsammans med en kompis på bio i Sverige, och jag tror aldrig jag har varit så nära att gå ifrån en film under pågående visning. Både jag och kompisen var levande frågetecken: filmen var urbota tråkig och helt obegriplig.

I denna, till tonen lite lättare film, spelar återigen Huppert huvudrollen som en svindlerska som förför män, tar med dem upp till hotellrummet, söver dem med sömnmedel för att sen ta deras pengar. Till sin hjälp har hon en äldre gentleman som planerar det hela och bestämmer lämpliga platser (tandläkarkonferenser t ex) för nästa jobb. När de två ger sig in i samröre med personer som hanterar riktigt stora pengar visar det sig att de kanske har tagit sig vatten över huvudet. Dessutom pågår ett visst dubbelspel under ytan.

Det här skulle kunnat vara en rätt ok thriller men Chabrols version av heist-film (nja, nästan heist-film i alla fall) är snackig, fjantig och helt ospännande. Huppert är ju, inte helt oväntat, bra i sin roll som sval förförerska. Jag kände inte igen henne först i sin svarta peruk. Hon är helt annorlunda jämfört med i Michael Hanekes Pianisten t ex. Men historien är tråkig, för vanlig, inte den där ”larger than life-känslan” som jag vill ha i en sån här film. Bitvis känns det som en löjlig blandning mellan Fawlty Towers och en halvtråkig brittisk tv-deckare. Såsigt. Några små överraskningar och vändningar finns men som helhet är det för blekt och trist. Chabrol borde ha pensionerat sig för länge sen (min kommentar: ja, som sagt, nu har han pensionerat sig för gott). För en gångs skull tror jag att en amerikansk remake skulle bli bättre (blasfemi?).

2/5

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Film, Komedi, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , ,

The Bling Ring

7 juli, 2013 28 kommentarer

The Bling RingTitel: The Bling Ring
Regi: Sofia Coppola
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Sophia Coppola gör filmer som tilltalar mig. Det finns en lätthet och melankoli i dem som gör att de är filmer som trevliga att avnjuta. Det enda problemet kan vara att de kanske inte gör nåt vidare intryck vare sig under eller efter filmen. Det kanske delvis är därför jag aldrig kom mig för att se Somewhere på bio. Det kan också bero på att jag tyckte Marie Antoinette var ett sömnpiller. Jag hade helt förträngt den filmen men hittade min recension nu när jag kollade upp vad jag tyckte om Soffias filmer.

Jag har fortfarande inte sett Somewhere. Det var nåt med handlingen i den som bara lät tomt och tråkigt. Det finns nåt här som verkar vara återkommande i Coppolas filmer. Yta, en känsla av tristess, ett sökande efter nåt, vet inte riktigt vad, jag skulle kunna dra till med några klyschor, typ ”att bli sedd”.

Varför såg jag The Bling Ring på bio? Jag hade hört talas om den en hel del i de podcasts jag lyssnar på, bl a hade Kino sett den i Cannes och tyckte den bra. Jag gillade storyn som baseras på verkliga händelser. Det var händelser jag inte hade hört talas om innan men när jag fick höra vad filmen handlade om så blev jag nyfiken.

I Marie Antoinette hade Coppola och hennes team tillgång till slottet Versailles i Paris. Här har man fått tillåtelse av Paris Hilton själv att filma i hennes lilla stuga. Detta gav en autentisk eller i alla fall dokumentär känsla. Hilton är själv med som sig själv vid nåt eller några tillfälle. Undrar hur det är för Paris att ha kuddkrig hemma hos sig själv?

Vad handlar det hela om? Jo, om uttråkade och kändisfixerade valley girls i Los Angeles som för att de kan det rånar kändisar när dessa kändisar är bortresta. Paris har t.o.m. lämnat nyckeln under dörrmattan (tydligen sant). Eller handlar filmen egentligen om det? Jag tycker nästan det är två filmer i en. En film om The Bling Ring som rånargänget kallades och en film om Marc som var huvudperson i mina ögon. Marc (Israel Broussard) är en ung kille som känner sig utanför. Tydligen flyttar han från skola till skola. Jag minns inte riktigt varför. Hamnade han ofta i trubbel, det kändes inte riktigt så? Visst var han gay också? Marc kändes som en person som inte ville hamna i bråk med nån, men men…

När kommer till en ny skola i Hollywood träffar han snabbt och blir jättebundis (utan nån tydlig anledning) med Rebecca (Katie Chang). Rebecca och hennes kompisar är… inte trevliga. Alla huvudpersonerna i filmen motsvaras av verkliga personer som jag inte tänker följa på Twitter, inte googla för att se hur de ser ut, jag tänker anstränga mig för att inte komma ihåg deras namn. Men det är svårt. Man vill ju gärna se hur dessa idioter ser ut, inte sant?

Den enda någorlunda sympatiska personen är Marc. Det känns som han dras med lite mot sin vilja även om den viljan är ganska svag när väl rånarhjulet är satt i rullning. Sen hade han väl kanske också nån sorts kläddesignerambitioner vilket var mer än de andra tjejerna hade. Har jag helt fel eller är Israel Broussard en kommande ungdomsstjärna? En lite tjockare variant av Justin Bieber liksom.

Det är lustigt att jag gillar filmen. Jag borde nästan inte det. Det mesta jag skrivit om hittills har inte varit speciellt positivt. Det är som två olika filmer, det skaver lite, personerna som skildras är osympatiska, allt är yta, filmen har ingen egentlig historia, ingen av personerna utvecklas eller genomgår nån förändring. Den känns tråkig.

Men. Ändå gillar jag den. Jag tror det kan vara själva skildringen av det här tråkiga och ytliga. Det är en bra bild av vårt mobiltittande, Twitterföljande och Instagramfotande samhälle helt enkelt. Sen förekommer det även två scener som var det gjorde att det blev en fyra till filmen. Ett: Marc dansar, åmar sig, klär sig framför sin datorkamera i en scen som stack ut. Två: Rebecca (Katie Chang) betraktar sig själv med en äcklig självuppskattning (kanske lite förakt?) i en spegel hemma hos nån kändis. Det här var långa scener, längre än vanligt, och det fanns nåt hos dem som gjorde att tiden stod stilla.

Jo, just det, jag höll ju på att glömma. En viss annan filmspanare nämnde i sin recension att Emma Watson inte var bra, att hon spelade över. Jag tyckte hon fick till det ganska så perfekt. Jag tror det är en ganska bra återgivning av stilen som gäller i dessa kretsar. Det finns en skön scen när Emmas rollfigur, efter att ligan åkt fast, ska bli intervjuad i nåt sorts hemma hos-reportage som var spot on. Hennes sätt att försöka hindra mamman från att ta fokus var klockrent. Apropå mamman (som var ett stort fan av självhjälpstekniken The Secret) så tyckte jag Leslie Mann var bra i den rollen. Uuuuuh, läbbigt.

4-/5

Andra som har sett The Bling Ring: Henke (som inte var ett fan och kallade mig troll som gillade den) och Fiffi som ska ge utslagsröst… och det ser inte bra ut tyvärr (men jag lurade henne att se den på bio i alla fall :)).

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Sideways

4 juli, 2013 12 kommentarer

Vinprovning!Titel: Sideways
Regi: Alexander Payne
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Sideways är en sån där indiefilm som bara är mysig och som jag givetvis såg på bio när den kom. Det finns ett gäng såna här filmer. The Station Agent och Little Miss Sunshine är två andra exempel. När jag senast var på bio för några dagar sen såg jag en trailer för en ny sån här indiedramakomedi, The Way, Way Back, med bl a Steve Carell och Sam Rockwell.

Efter About Schmidt kommer Alexander Payne tillbaka efter med en ny och, enligt mig, bättre film som utspelas i vindistrikten i Kalifornien. Här är det tänkt att skilda och smått bittre Miles (Paul Giamatti) och playboyen Jack (Thomas Haden Church) ska fira Jacks sista vecka i frihet innan han gifter sig. Miles har tänkt sig en ganska lugn vecka med vinprovning, golf och inte för mycket rabalder. Hehe, lång näsa! Jacks mål med veckan är en helt annan… BRUDAR!

Vinprovning

Vinprovning

Jag gillade verkligen den här rullen från start. Giamatti är suverän som den cyniske, bittre, vinfreaken med författarambitioner och Church är lika bra som den mer avslappnade, levnadsglade kvinnotjusaren (med vissa problem ändå). Samspelet mellan de båda funkar perfekt. Dialogen är välskriven och väldigt rolig. Det kan vara bra att hänga med på engelskan eftersom en hel del försvann i översättningen/textningen. Jag satt och småmös och småskrattade mest hela tiden. Miles är sympatisk på nåt sätt, trots sin självömkan, och det var skönt att se när han ändå försöker rycka upp sig ur sitt cyniska hål, stöttad av kompisen Jack. Det är en sorts buddyfilm (som i polisfilmer där två helt olika snutar ska jobba ihop) och det roliga uppstår i Jacks och Miles olika personligheter.

Vinprovning?

Vinprovning?

Främst är det väl en komedi men av en sort som även blandar in litet mer allvarliga saker, utan att det för den skull blir en Solondz-rulle (inget fel med det i och för sig, jag gillar Solondz!). Nä, men det här är främst en riktigt skön roadmovie (jag kände igen miljöerna från min egen bilsemester i USA). Vissa scener påminner också mer om tokrolig fars som t ex när Jack glömt sin plånbok hemma hos en tjej och Miles skickas in för att hämta den. Eller när Miles vid två tillfällen bestämt sig för att supa sig full. Haha, kul. Osökt kom jag också att tänka på den underbara The Station Agent som faktiskt är snäppet bättre. The Station Agent lyckas, utan att blanda in nån romantik, bara vara en varm film om vänskap, vilket på nåt sätt gör den starkare. Men, som sagt, Sideways är en bra, skön och varm film med skarp dialog, som jag rekommenderar.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →