The Forest (2016)

20 januari, 2016 3 kommentarer

The ForestDags för årets första filmspanarfilm och Fiffi valde en skräckis. Ett bra val tyckte jag eftersom det var länge sen jag såg en riktigt bra skräckis på bio. Det var nog The Conjuring och innan det den suveränt rysliga Sinister.

The Forest handlar om två tvillingsystrar (båda spelas av Natalie Dormer) där den ena, Jess, är en goth-tjej som flyttat till Tokyo och där jobbar som lärare. Den ”ordentliga” systern, Sara, lever svenssonliv i USA. När Sara får höra att Jess har försvunnit efter att ha besökt en självmordsskog vid Fuji åker hon dit för att försöka hitta sin syster. Alla säger att systern inte lever men det speciella band som tvillingar har gör att Sara vet att Jess fortfarande lever. Men skogen, som finns i verkligheten för övrigt, lever förstås sitt eget liv och du vill inte gå vilse i den. Muahahaha.

När ljuset tänds i salongen efter att en film är slut och man direkt börjar prata med varandra – inte om filmen – utan om visningen i sig, så kan det vara ett tecken på att filmen inte var speciellt bra eller att det var en katastrofal visning. I det här fallet tror jag det var nåt mittemellan.

The Forest är ingen katastrof men det är en film som du glömmer på en kaffekvart. Den var inte speciellt läskig. Den lyckas inte bygga upp nån märkvärdig stämning som så småningom leder fram till effektiva hoppscener. Jag kände rysningar en gång (en gammal dam i en hotellkorridor skrämdes) men det kändes mer som en mekanisk snarare än en psykologisk rysning. Men ändå.

Skogen var rätt snygg. Filmmakarna visar då och då närbilder på rötter, mossa, gamla träd, rotvältor, för att få fram nån sorts mystisk obehaglig stämning. Det kändes mest som en ganska snygg naturfilm.

I bakgrunden i filmen finns hela tiden relationen mellan systrarna och speciellt vad som hände när deras föräldrar dog. Det är kanske egentligen det som filmen handlar om, eller det som filmmakarna ville att filmen skulle handla om. Ungefär som The Babadook som ju egentligen är en film om sorgearbetet efter att en närstående har dött.

Slutligen. Visningen? Ja, det var inte en bra visning. SF-värden sa innan visningen inget om att man skulle stänga av sin mobil utan påminde istället om var toaletterna fanns. Under visningen åkte mobiler fram titt som tätt. Det prasslades med godispapper och nån knäppgök började ibland spela trummor med två metallbitar under tysta scener. Men av nån anledning så blev jag inte så värst störd. Kanske för att filmen inte kändes så viktig för mig. Däremot hade SF problem med sin projektor vilket irriterade mig. I början dök det upp en grön fyrkant i övre vänstra hörnet. Den försvann efter tag men då dök istället en knallgul fyrkant upp i det övre högra hörnet. Bra jobbat, SF!

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte. Såg de inte skogen för alla träden?

The Nerd Bird
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

28 Weeks Later (2007)

17 januari, 2016 11 kommentarer

28 Weeks LaterJag hade inte så höga förväntningar när jag satte mig ner i soffan för att kolla in 28 Weeks Later. Visst, 28 Days Later gillade jag men den saknade nåt för att få ett toppbetyg. Sen hade jag hört att den här uppföljaren till viss det skulle fokusera på barn, och det är ju alltid lite vanskligt.

28 Weeks Later utspelar sig alltså som titeln antyder 28 veckor efter att smittan brutit ut och hela Storbritannien har isolerats. Till slut har de smittade dött av svält och NATO-styrkor kontrollerar säkerheten. Nu är det dags att börja bygga upp samhället igen. Vissa personer tillåts komma tillbaka till London i vissa skyddade zoner, däribland Tammy (Imogen Poots från nyss aktuella Green Room) och Andy (Mackintosh Muggleton, hehe, vilket namn, som taget ur Harry Potter!). Deras pappa Don (Robert Carlyle, Begbie från Trainspotting, yay!) har lyckats överleva och kan nu återförenas med sina barn som var utomlands när katastrofen började. Mamman klarade sig dock inte. Eller? Muahahaha.

Jag älskade den här rullen! Jag säger det direkt så vet ni. Den börjar med en prolog som utspelar sig under smittospridningens inledning. Ett illavarslande lugn råder i ett hus dit några personer tagit sin tillflykt för att komma undan de galna smittade. Sen knackar det på dörren och vi går från 0 till 190 på några sekunder. En oerhörd spänning skapas med enkla medel. Jobbiga beslut måste fattas, The Walking Dead-style.

Den där prologen var intressant. Den sätter upp handlingen för resten av filmen. Det som händer här får stor betydelse för vad som komma skall. Speciellt Don får mycket att brottas med, speciellt när han senare får träffa sina barn. Dessutom får man klart för sig att om man blir biten av en smittad galning så har man bara några sekunder på sig innan man själv har förvandlats till en gurglande best. Det är inte som i The Walking Dead där det kan dröja en hel febrig natt innan du dör och sen återuppstår.

Förresten, om ni vill se en bokstavlig dödskyss så får ni exempel på en sån här, i en mycket otäck men bra scen.

Fasiken vad bra detta var! Tempot är högt. Ibland är det frenetiskt klippt och filmat med tokskakig kamera men det är stilfullt gjort, nästan vackert, och har ett syfte. Stämningen som förmedlas är kolmörk och förvirrande. Jag tycker det hela påminner om Steven Soderberghs Contagion fast med mer skräck och action. Svinbra.

Medan jag såg på filmen kunde jag inte låta bli att förvånas över vilken rackarns skådisensemble filmen har. Först har vi alltså Carlyle och Imogen Poots (som kanske inte var så känd vid den här tiden? Hon kanske fortfarande inte är så känd, men jag gillar henne.) Sen dyker Stringer Bell från The Wire (yay!) upp, dvs Idris Elba. Han får inte så mycket att göra men han är där. Rose Byrne är med! Jeremy Renner är med! Och sist men inte minst, eller kanske minst, Link från The Matrix-uppföljarna, dvs Harold Perrineau.

Alex Garland som skrev 28 Days Later är med som procucent. Garland verkar vara en sån som bara gör eller är inblandad i bra saker. Det kommer ett exempel till om ett tag här på bloggen. 28 Weeks Later får nästan toppbetyg!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 4, Film, Postapokalyptisk, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Tjuvheder (2015)

14 januari, 2016 3 kommentarer

TjuvhederTjuvheder är en av alla de där svenska må-bra-filmerna som kom förra året. Närå, skojade bara. Tjuvheder är en ganska så skitig realismrulle om Minna (Malin Levanon), en knarkartjej som efter att ha varit sen med hyran för femtielfte gången blir av med sin lägenhet. För att få ihop pengar försöker hon blåsa en av sina langare. Det skiter sig, och dessutom blåste hon på köpet en annan snubbe. Fel snubbe. Christer Korsbäck.

Nu handlar det för Minna om att överleva. Hon har inget och ingen. Hon träffar sedan Katja (Lo Kauppi) som motvilligt låter Minna bo i hennes husvagn på en camping. På campingen träffar hon andra personer på samhällets botten, kanske inte den absoluta botten, men absolut inte toppen i alla fall.

På campingen finns en sorts gemenskap och saker och ting kanske kan ljusna. Fast med en man som Christer Korsbäck efter sig vet man att det nog ser mörkt ut.

Det var nåt med titeln Tjuvheder (den engelska, Drifters, är bättre) och filmens ämne som gjorde att jag valde bort den nere i Malmö där den visades under filmdagarna. Kanske var det att de flesta skådisarna skulle vara amatörer. Kanske var det att jag inte kände för misär där nere i den härliga filmbubblan som Malmö brukar vara.

Jag såg i alla fall inte filmen då men det har jag gjort nu. Ja, eller det var faktiskt i början av november. Några av filmspanarna skulle sammanstråla i Stockholm och bl a skulle mannen myten legenden Filmitch-Johan komma. Innan det mötet hann dock jag och Fiffi med att gå på bio och se Tjuvheder.

Tjuvheder var inte så jobbig att se som jag hade trott. Visst, det handlar om drogberoende och hemlöshet men det finns en flytande närvaro i filmen som gör att den aldrig blir jobbig att se på. Det förekommer även en sorts svart humor. Åtminstone tyckte jag det. Tjuvheder påminner en hel del om den danska filmen Pusher. Där får Kim Bodnia uppleva en ren helvetesdag där allt går fel som kan gå fel. I Tjuvheder finns samma sorts desperata och nerviga kamp för att överleva, eller snarare klara sig för stunden. Men det är alltså inte bara nattsvart. Av nån anledning fann jag det t ex roligt att Minna aldrig lyckades få sin tändare att fungera. Inte ens den jävla tändaren kan fungera! Det var liksom bara ytterligare nåt som gick fel som om det inte räckte med att vara hemlös och ha Christer Korsbäck efter sig.

Ja, Christer Korsbäck var det. Han spelas av amatören Jan Mattsson och är tillsammans med Levanon filmens stjärna. Jag blev rädd på riktigt av Christer.

Jag tror det här var den nionde svenska film från 2015 som jag har sett hittills (det blir några fler om man räknar Johan Falk-filmerna) och det är helt klart en av de bättre. Min lilla syster och Miraklet i Viskan håller jag dock som bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fiffi har förstås redan skrivit om Tjuvheder och här hittar ni hennes text, och nu har även Rörliga bilder och tryckta ord skrivit om filmen.

Och här har ni Christer. Tack för kaffet!

Och här har ni Christer Korsbäck. Tack för kaffet!

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Det stora blå (1988)

12 januari, 2016 10 kommentarer

Le grand bleuDet stora blå är Fiffis filmtajm-Fiffis favoritfilm. I höstas fick hon och några till, däribland jag, chansen att se den på bio då Cinemateket visade den ute på Filmhuset som en del av sin Luc Besson-serie. Jag själv hade faktiskt aldrig sett Det stora blå så jag var minst sagt nyfiken.

Snyggingen Jean-Marc Barr spelar Jacques, flaggstången Jean Reno spelar Enzo. Båda tävlar i fridykning där det gäller att dyka så djupt som möjligt (utan att drunkna). Jacques är dessutom fascinerad av delfiner. In i bilden kommer den amerikanska journalisten Johana Baker (Rosanna Arquette). Blyga Jacques och Johana blir ett par men dykning och delfiner kanske lockar Jacques mer?

Hmm, jaha, det är lustigt det där nån tokhyllar en film och sen när man själv ser den så tycker man den är… helt ok. Det stora blå är helt ok. Musiken är hyfsat skön. Jag vet att många hyllar musiken mer än så. Förhållande mellan Johana och Jacques är både fint och fånigt. Jacques grubblerier om livet, livet på ytan och livet i djupet var bitvis melankoliskt skönt och rörande. Slutscenen var vacker. Det var givetvis den europeiska versionen som visades.

Nåt som inte tilltalade mig speciellt mycket var Enzo och allt som hände omkring honom. Det blev farsartat, och jag antar att det var Luc Bessons fånighetsådra som gav sig till känna, alltså den ådra som Filmitch brukar störa sig på. Njae, det blev lite Åsa-Nisse över det hela när den storvuxne Enzo åkte i en bil som var mindre än honom själv.

Summa summarum: Kul att ha sett Det stora blå till slut men mer än en trea får den inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Banlieue 13 (2004)

10 januari, 2016 8 kommentarer

Banlieue 13Rackarns. Jag såg Banlieue 13 i höstas men nu när jag skriva om den så har jag slarvat bort mina anteckningar om den. Då blir det till att tänka till alltså. Jag hade haft den på ska-se-listan ett bra tag. Det är en fransk dystopi-sf med inslag av parkour. Det kan ju knappt bli bättre förutsättningar. Det som oroade mig lite var kanske hur parkour-utövarna skulle funka som skådisar. Det visade sig att jag inte behövde oroa mig så mycket. Det är nämligen action från början till slut. Den påminner lite om Ong-bak där man bara kunde luta sig tillbaks och njuta av cirkuskonsterna. I Banlieue 13 finns förstås en historia men den finns mest där för att visa upp parkour-konsterna. Filmen är snyggt gjort med intensiv action och coola miljöer. Rekommenderas!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Hateful Eight (2015)

8 januari, 2016 14 kommentarer

The Hateful EightThe Hateful Eight är Quentin Tarantinos åttonde film. Kanske är det därför den heter just som den heter? Det trodde i alla fall den SF-värd som presenterade filmen (alla 70 mm av den!) innan visningen i onsdags på biografen Rigoletto i Stockholm. Jag, Fripps filmrevyer-Henke, Movies – Noir-Christian och Christians bror Patrick var på plats tillsammans med en massa andra bio- och filmälskare.

QT är besatt av analog gammal film. Den digitala tekniken lockar honom inte. QT är t.o.m. så analogt besatt att han har väckt ett gammalt filmformat till liv. 1966 spelades mastodontfilmen Khartoum in med en teknik som kallas Ultra Panavision 70 och nu valde alltså QT att spela in sin senaste västern The Hateful Eight på samma sätt. Gamla kameralinser plockades fram ur gömmorna och monterades på modernare kameror. Om detta fick man veta en del i en liten förfilm som visades innan huvudfilmen. Kul grej!

Ja, det var alltså inte en helt vanlig visning det här. Efter den lilla featurette-filmen så kom SF-värden fram och pratade en stund varefter ouvertyren drog igång. Fem minuter med Ennio Morricones strålande musik från filmen. Mysigt på nåt sätt. Efter en timme och 45 minuter så var det paus. Medan Henke ställde sig i toalettkön så hann jag och de två käcka (tjecka?) bröderna gå till 7-Eleven för att köpa kaffe och nåt gott tilltugg. (När ska SF börja sälja kaffe frågar jag mig?!) Efter en 20 minuter eller så så drog den avslutande delen av filmen igång.

Men hur var nu själva filmen då? Ja, om vi börjar med vad jag tycker om QT. Jag älskar Pulp Fiction. Kanske beror det på att jag såg den vid precis rätt tillfälle, när jag pluggade i Uppsala. Jag tyckte den var hur cool som helst med sin tidshoppande berättarteknik, dialog om fotmassage och hamburgare, och sitt övervåld.

Det var kanske i och med Kill Bill: Vol. 2 som mitt intresse sjönk en aning. Det pratas ju en massa i QT:s filmer och jag ledsnade till slut på detta. Istället för att hans filmer hade en handling som stod för sig själv så förekom det en massa berättelser i berättelsen vilket gjorde att i alla fall jag fann hans filmer lite sega och långdragna. Inte dåliga, men den där magin hade försvunnit.

Sen var det våldet. Jag kände en bit in på 2000-talet att QT hade en sadistisk ådra och det var nåt med just detta som gav mig fel vibbar. Ett spekulativt våld som var överdrivet men inte på samma sätt som i t ex mer gore-iga filmer. Jag vet inte, jag kanske var less på det helt enkelt.

Med The Hateful Eight så är QT tillbaka för min del. Filmens första del, innan pausen, tyckte jag var helt underbar. Ja, det pratas en massa förstås men jag tappade aldrig intresset eller fokus. Inledningsvis får vi fina och snöiga utomhusbilder då två prisjägare, spelade av Kurt Russell och Samuel L Jackson, möts och slår följe för att komma undan en snöstorm. Jackson har med sig tre lik medan Russell har en livs levande Jennifer Jason Leigh som dock ska hängas när och om de kommer till staden Red Rock. Även Red Rocks blivande sheriff, or so he says, ansluter i form av en skitsnackande Walton Goggins (en ny och trevlig bekantskap för mig).

Innan stormen är över dem kommer de till en raststuga där de tar sin tillflykt. I stugan befinner sig redan ett antal personer och det blir till att vänta ut stormen tillsammans. Men det ska väl inte vara nån fara? Det är väl inte nån som har en dold agenda?

Man kan tycka att QT skjuter sig själv i foten när han väljer att låta större delen av filmen utspela sig inne i stugan. Han gör alltså filmen till ett kammarspel i bredbild. Jag tyckte det funkade utmärkt. Jag älskade miljön inne i stugan. Det handlar om en mysig gammal bergsstuga med snöskor, djurhudar och bössor på väggarna, en sprakande brasa där en härlig mustig köttgryta kokar. Snö singlar snyggt ner i springor mellan de slitna träplankorna allt medan vindens vinande hörs utifrån. Och så dörren som gått sönder och därför måste spikas igen efter varje gång den öppnats. Japp, japp, både mysigt och roligt med andra ord.

Alla skådisar är strålande. Alla får sin stund. Den som pratar mest är förmodligen Samuel L Jackson – och, oj, vad han pratar! Jag kan inte låta bli att sitta på helspänn när han drar igång sina skrönor.

Filmens första del gillade jag mest. Långsamt byggs stämningen upp och det är ofrånkomligt så att filmen är som bäst här. När väl hemligheter har avslöjats och våldet drar igång efter pausen så är det fortfarande sevärt och riktigt bra men den där mysiga magin är till viss del borta för mig.

I den andra delen förekommer även ett avsnitt med till viss del helt nya skådisar som inte varit med i filmen tidigare och här kände jag att dessa skådisar inte var lika engagerande och jag tappade fokus.

När det gäller formatet 70 mm så var det egentligen inte nåt mer än en bred bild (vilket i och för sig var ganska coolt). För att få ut mer av det så tror jag det behövs en större duk. Storleken på duken är viktigare än förhållandet mellan bredd och höjd i alla fall för att man ska få den där riktigt maffiga känslan. Visningen i sig var dock mycket trevlig med engagerad personal och en publik som skötte sig exemplariskt! Tack till SF och distributören Scanbox Entertainment för en riktig heldagsföreställning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Idag skriver även Movies – Noir om The Hateful Eight medan Henkes recension poppar upp på måndagtisdag och då lägger jag till en länk.

Ouvertyr

Bilden som visades under ouvertyren.

The Cabin

Inside the cabin!

Plansch

Fin plansch som delades ut efter visningen!

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Thriller, Våld, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Amazing Spider-Man 2 (2014)

6 januari, 2016 7 kommentarer

The Amazing Spider-Man 2Ibland skriver jag bara korta små omdömen om filmer här på bloggen. Det brukar handla om filmer som det var ett tag sen jag såg och som inte gjorde nåt större intryck på mig. The Amazing Spider-Man 2 är en sån film. Varför tittade jag på den? Ja, för att jag vill se de allra flesta superhjältefilmer, och det trots att jag ganska ofta inte gillar dem. Konstigt, eller hur? The Amazing Spider-Man 2 är inte en bra film. Det är en fånig film. Spider-Man är fånig. Den inledande actionsekvensen ska vara tokrolig men är bara fånig och tråkig. Skurkarna i form av Paul Giamatti och Jamie Foxx är fåniga. Green Goblin (Dane DeHaan) är ännu en fånig skurk (tre skurkar?!). Andrew Garfields leende är så brett att det ser stört ut. Den enda ljuspunkten är slutets mörker.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 1, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Lucy (2014)

4 januari, 2016 4 kommentarer

LucyLuc Besson. Många frågar sig vad som här hänt med snubben som gjorde välrespekterade filmer som Det stora blå, Léon, Subway och Det femte elementet. Nu verkar han mest producera actionfilmer med Liam Neeson regisserade av Olivier Megaton.

Science fiction-actionrullen Lucy är en sorts comeback, eller hade kunnat vara det åtminstone. Hetingen Scarlett Johansson spelar filmtitelns Lucy som pga en strulig ”pojkvän” dras in i knarkaffärer. Hon tvingas operera in ett paket med en ny sorts drog i magen för att smuggla ut det från Taiwan till Europa. När paketet spricker får Lucy en överdos av drogen, vilket lustigt nog ger Lucy övermänskliga krafter och förmågor. Plötsligt börjar hon utnyttja HELA sin hjärnkapacitet (hej, Limitless!).

Jag såg Lucy i höstas så det var inte alltför länge sen. Men faktum är att jag inte minns speciellt mycket av filmen. När jag läser igenom mina anteckningar ser jag att jag noterat att inledningen var en sorts homage till The Dawn of Man-sekvensen i 2001. Hmmm, ja, jag minns i alla fall att Lucy mot slutet av filmen kunde åka i fram och tillbaka i tiden och då bl a hälsade på den första Lucy (dvs urtidsmänniskan Lucy).

Det förekommer inklippta bilder på djur mitt i handlingen och jag minns att jag tänkte att det där kommer jag tröttna på efter fem minuter. Som tur var så försvann dessa klipp efter ett tag.

I övrigt minns jag inledningen av filmen som ganska bra. Det är intressant och lite spännande när Lucy först upptäcker sina krafter. Sen att jag inte får ihop logiken, det är en annan sak. Varför i hela friden kan man flyga bara för att man utnyttjar mer av sin hjärna. Lucy fick liksom inte vingar men hon kan lik förbannat flyga. Och när man utnyttjar 40% då kan man plötsligt styra andras handlingar. Jaha?

Av nån anledning är Morgan Freeman med i filmen och spelar en forskare som håller föredrag om hjärnan. För mig kändes det som en annan film och nåt som aldrig knöts ihop med resten av filmen. Nån som däremot passade in var koreanska favoriten Choi Min-sik som spelar gangsterboss på ett härligt galet elakt sätt.

Filmen ligger nog ganska länge och skvalpar på en trea men mot slutet så ballar det hela ur och det blir svammelflum av alltihop. Lucy är en mischmasch av The Matrix, The Tree of Life, Limitless, The Time Machine och 2001, en mischmasch som tyvärr inte funkar. Det blir för fånigt. Det är synd, för det finns delar som är bra. Exempelvis så dyker det plötsligt upp en rörande scen när Lucy, efter att hon fått sina krafter, pratar med sin mamma i telefon. Men direkt efter det så blir det fånigt igen. Lite synd, som sagt. Ta bara slutorden ”Life was given to us a billion years ago, now you know what to do with it”. Jaha, det vet vi? Luc, jag förstod tyvärr inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

En man som heter Ove (2015)

28 december, 2015 3 kommentarer

OveVarje jul på annandagen så drar jag med min familj för att avnjuta en noga utvald film på bio. Det är inte helt lätt att välja film. Det ska helst vara nåt som passar alla, vilket ibland kan innebära att det inte passar nån. Ibland är valet lätt. Om en folklig svensk film får premiär på juldagen så blir det den. Det är inte svårare än så. Några exempel på såna svenska filmer som jag valt: Masjävlar, Arn – Tempelriddaren, Simon och ekarna, Himlen är oskyldigt blå och Hundraåringen. Här får man ju säga att Masjävlar var en jävla lyckträff.

”Du jobbar med daataa”.

Andra år har det det blivit matinéaction i form av Sagan om ringen-filmerna, King Kong (hmm, ja, den var nog lite väl låååång tyckte en del) eller Australia.

Några lite mer smala val har varit The Imaginarium of Doctor Parnassus (ingen succé) och förra årets Pride (godkänt).

I år var valet lätt. Vi skulle givetvis få stifta bekantskap med en man som heter Ove i form av Rolf Lassgårds ganska hajpade rollgestaltning.

Om vi börjar med Lassgård så levererar han. Jag har alltid gillat honom som skådis. Jag tycker han har nåt. Jag gillar t ex Lassgård i de två Jägarna-filmerna och i Wallander-tv-filmen Villospår.

I En man som heter Ove spelar han en änkling som i sin sorg efter frun blivit allt mer besatt av att hålla ordning i radhuslängan. När han dessutom får sparken från jobbet försöker han dessutom ta livet av sig men blir ständigt avbruten av sina irriterande grannar, som oftast behöver hjälp. Varje gång avbryter Ove motvilligt sina självmordsförsök för att ordna upp saker och ting för folk som har ställt till det. Jag kan inte låta bli att gilla denna svarta humor (galghumor, ehe).

En dag anländer den iranska invandrartjejen Parvaneh (härligt spelad av Bahar Pars) med sin familj (svensk toffelman och två barn och ett på väg) och de ska bo i grannhuset. Det visar sig att Parvaneh är den enda som kan få Ove att vakna upp och faktiskt fundera på vad han håller på med.

Blandat med nutida Ove får vi även återblickar på Oves liv som liten grabb och ung vuxen då han träffar sin fru Sonja (spelad av Helena Bergström-look-aliken Ida Engvoll).

Hmm, ja, det som funkar för mig är den nutida Ove med Lassgård i högform. Enradarna sprutar ur honom och jag tycker han är gnälligt (gnällitch?) rolig. När Parvaneh ryter till får han dock fart under fötterna. Jag gillar samspelet mellan Parvaneh och Ove. Det finns nåt här som är rörande.

Tyvärr sjunker filmen när återblickarna på Oves tidigare liv kör igång. Skådisen som gör Ove är blek. Jag orkar inte ens leta upp vad han heter. Sorry. Jag saknade Lassgård under dessa återblickar.

Dagen innan vi såg En man som heter Ove – jag tror det var på juldagen i alla fall – så visade SVT Sune på bilsemester. Jag såg delar av den filmen. Den var usel och den regisserades av Hannes Holm. Gissa vem som regisserade En man som heter Ove? Japp, Hannes Holm. Jag blev direkt orolig när jag insåg detta. Sune på bilsemester är bara en serie tråkiga sketcher sammansatta till en ”film”. Ungefär som Sällskapsresan (fast där är åtminstone några av sketcherna lite roliga).

Filmen om Ove har till viss del samma problem som Sune-filmen hade. Det är en serie sketcher som väldigt löst länkas samman i manus. I slutet av filmen sker allt lite för snabbt. Jag tycker inte man får nåt avgörande ögonblick där allt ska avgöras. Det finns liksom inga stakes, ingen spänning. Lassgård höjer dock betyget till nästan godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

PS. Är det bara jag som tror att katten var Sonja reinkarnerad? DS.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Star Wars: The Force Awakens (2015)

23 december, 2015 16 kommentarer

The Force AwakensI måndagskväll var det äntligen dags att se den mest hajpade filmen på länge. Eller äntligen och äntligen. För mig som inte är galaxens största Star Wars-fan så såg jag fram emot en kul kväll på bio men egentligen inte mer än så.

Det blev en väldigt kul kväll på bio. Dessutom bjöds det efter visningen på en ruggigt god hamburgare med en härlig dipp i form av smarrig chipotleaioli på restaurangen Egon i Mall of Scandinavia.

Japp, Mall of Scandinavia var det alltså som gällde vilket innebar att filmen sågs i IMAX. Fast för min del lutar det mer och mer åt att denna version av IMAX egentligen är LieMAX, även om nu bioduken skulle vara så stor att den uppfyller de minimikrav som finns för att få kallas IMAX. Den är klart mindre än duken i en äkta IMAX-salong som t ex den salong i Montréal där jag såg Mission: Impossible – Ghost Protocol.

Nog om det tekniska. Vad tyckte jag om Star Wars: Episode VII – The Force Awakens (attans vad långa titlar det ska vara nu för tiden)? Jag tyckte mycket om Star Wars: Episode VII – The Force Awakens.

Det jag gillar mest är JJ Abrams känsla för feeling och den stämning han får till. Det är nåt med hur filmen ser ut som jag njuter av. Det har varit likadant i Mission: Impossible III, Star Trek, Star Trek Into Darkness och Super 8. Det är som Michael Bay fast fint och med mänsklighet och värme och utan trams.

I The Force Awakens tycker jag han får till en perfekt känsla. Den påminner om originalfilmerna i och med att det känns äkta, smutsigare, inte lika polerat som i Lucas prequels. Samtidigt har Abrams lagt till sin egen touch tycker jag, vilket för min del lyfter filmen över originalfilmerna. Miljöer, skepp och dräkter är underbara. Bara en sån sak som att vi får härliga, kraschade, övergivna och gigantiska stjärnkryssare på en ökenplanet. Eller den kvinnliga stormtrooper-kaptenen Phasma i sin blankpolerade metalldräkt. Hon tog aldrig av sig sin hjälm. Eller ljussabelfajten i ett skogigt snölandskap.

Men bäst kanske ändå Daisy Ridley är. Hon var nog höjdpunkten för mig. Hon är den skådis Keira Knightley ville vara. Envis, charmig, snäll, HANDlingskraftig, inte HANDfallen. Även hennes kompis John Boyega funkade för mig. En modig fegis med hjärtat på det rätta stället. Oscar Isaac var charmig men var med för lite för att han skulle sätta sig riktigt ordentligt. Samtidigt saknade jag inte honom när han inte var med. Adam Driver tyckte jag var mycket bra. Till skillnad från en viss H.C. från prequelsen så lyckades Driver fånga den där smärtan som uppstår när man famlar mellan den mörka och ljusa sidan.

”Hans hår var korpsvart och hans ögon mörka. Tårarna glänste. En kind blev smekt.”
– Författare: Jojjenito

Uppgörelsen mellan Han Solo och hans son var både vacker och sorglig. När Daisy Ridley senare, efter att det som skedde hade skett, tittade in i ögonen på och kramade om Leia blev det lite dammigt i salongen.

Jag gillade det känslofyllda slutet när Daisy Ridley hade letat upp en person och ville överlämna något. Trots att de två stirrade på varandra farligt länge så att man nästan trodde att det skulle bli ”Frodo i slutet av Sagan om konungens återkomst-varning” så blev det inte det.

Ja, Henke, du har rätt. Det intressanta är karaktärerna och deras relationer – inte nån politik, som Lucas verkade tro i framförallt The Phantom Menace. Det som gör The Force Awakens bra är inte politiska intriger, eller maffiga actionsekvenser med rymdskepp för den delen. Nej, det intressanta är vad som står på spel för karaktärerna och hur dessa karaktärer utvecklas under filmen.

Ett gott betyg till både filmen och publiken vi såg den med är att jag aldrig nånsin under visningen ens noterade nån annan i publiken. Jag var totalt inne i filmen. Det är inte vanligt. Enda gången jag rycktes ut en aning var när en viss person till vänster om mig skrattade lite väl högt då C-3P0 visade sitt gyllene tryne.

Några mindre bra detaljer:

Varför var Max von Sydow ens med när han bara var med i två minuter, om ens det? Han hade väl kunnat spela en gammal sithlord istället.

Domhnall Gleeson? Vad gjorde han i den här filmen? Han har uppenbarligen inte karisman att spela en ond officer i The First Order. (The First Order = typ det nya Rymdiperiet.)

Ja, jag hade hellre sett Max von Sydow som The First Orders ledare än den cgi-figur vi fick nu. Så fort Snoke, som han hette, var med, så sjönk filmen för mig. Han hade passat bättre som svartalv i Thor: The Dark World.

3D:n? Nej, den extra dimensionen gav ingenting men så var ju inte heller filmen inspelad med 3D-kameror utan efterkonverterad.

Jag har fortfarande lite svårt för scener med robotar eller håriga varelser som säger nåt obegripligt och en människa svarar på engelska.

Det förekommer en scen med lustiga figurer och lustig musik på en bar som tagen ur episod 4. Det kändes som en trött blinkning.

Slutord: En mycket bra film som står på egna ben (trots att det förstås i mångt och mycket är en remake av episod 4). Den är två snäpp bättre än prequelsen. Faktum är att jag även upplevde den som bättre än samtliga originalfilmer men då går jag alltså på min bioupplevelse jag hade i måndags, plus att man får ta med i beräkningen att jag inte är lika förtjust i originalfilmerna som många andra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jag såg filmen tillsammans med Henke och Christian och här hittar ni deras tankar om den vaknande kraften.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Fler som skrivit eller poddat om The Force Awakens:

Voldo
Filmitch
Den perfekta filmen (podd)
Rymdfilm (som även pratar om Star Wars med Roger Wilson i P1)
Fiffis filmtajm
Flmr
BlueRoseCase
Rörliga bilder och tryckta ord

Goth Wars?

Goth Wars?

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 4, Fantasy, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →