Natural Selection

Titel: Natural Selection
Regi: Robbie Pickering
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Om jag ska beskriva den amerikanska indierullen Natural Selection med ett ord så får det bli charmig. Filmen inleds med att en fånge flyr från ett fängelse i Florida genom att gömma sig i gräsklipparpåse och sen ”lifta” med gräsklipparen ut ur fängelset när det ska klippas gräs på fältet utanför murarna. Efter denna inledning så får vi träffa Linda (Rachael Harris) som lever tillsammans med sin väldigt kristne man Abe (John Diel). Trots att det finns lust hos båda (speciellt på morgonen) så vägrar Abe att ge efter. Nej, istället ska det bes vid sängen till JC om att inte ge efter för frestelsen.

Nå, man anar väl att det ligger nåt mer bakom — och det gör det. När Abe får en hjärnblödning får Linda reda på att han har donerat sin säd på en spermabank i 25 år. Hon får även reda på att det finns en son nånstans i USA som Abe vill träffa. Det visar sig att sonen är från Florida… Linda ger sig ut på en road trip för att hitta honom.

Jag tycker filmen inleds lovande. Det är roligt, med den vanliga lite udda indie-humorn. Jag gillar oftast när man driver med den kristna högern i USA. Det är kanske politiskt inkorrekt att gilla det men jag kan inte hjälpa det. Det finns nåt lockande med att vara så där strikt kristen men ändå ha starka frestelser att försöka avstå ifrån.

Själva grejen med filmen är att den naiva Linda träffar den strulige Raymond (Abes son alltså). Det är en kulturkrock av stora mått. Samtidigt som två olika livsstilar möts så lär sig de båda nånting på kuppen. Raymond (Matt O’Leary) kommer till insikt om att han kanske ska ordna upp sitt liv. Linda inser att hon kanske inte behöver stanna med Abe. Eller?

Bristen med filmen tycker jag är att dess dramatiska delar inte riktigt funkar. Humorn är oftast bra men som helhet så blir det inte tillräckligt tungt för att hålla hela vägen. Sen har jag även svårt för strulpellen Raymond, åtminstone i början. Han är mest irriterande, titta bara på bilden här ovan. Filmens Linda är en kvinna som förhoppningsvis får ett bättre liv. Nu när jag tänker efter så påminner Natural Selection en hel del om Waitress (som jag såg på Festivalen för några år sen) just när det gäller det här kvinnlig frihet eller vad man ska säga. I slutändan kan jag inte ge godkänt till filmen och då är jag förmodligen för hård mot den.

2+/5

Om visningen: En positiv sak med visningen var att det var en helt ny salong för mig. Nån som hört talas om Klarabiografen tidigare? Den ligger i Kulturhuset. Kulturhuset visade sig dessutom vara en byggnad som sjuder av liv. Det var folk överallt på alla våningar. Det spelades schack, det lästes böcker och serier, det köptes biljetter till Stadsteatern, det fikades, det snackades, det åktes rulltrappa. Senaste gången jag själv besökte Kulturhuset för en kulturupplevelse var när jag såg Aniara. Läs om den upplevelsen här.

När det gäller själva visningen så fick volontären lite hjärnsläpp när hon skulle önska en trevlig… ja vadå? Hon var tvungen att lämna scenen eftersom hon inte kunde komma på vad hon skulle kalla det som skulle äga rum. ”Visning” brukar de flesta säga. Jag har varit med om samma sak. Det bara tar helt stopp i hjärnan och det ord man är ute efter går helt enkelt inte att hitta.

Annars var det dålig lutning i salongen och jag fick ett huvud framför mig som störde lite. Många skrattade lite överdrivet mycket, speciellt en snubbe som satt precis bredvid oss. Så fort Raymond (rollfiguren som jag inte gillade) gjorde nåt struligt så skrattade han. Högt. Om och om igen. Ett tecken på att jag inte blev helt engagerad av filmen var att jag nickade till lite i mitten. En positiv sak var att publiken (inklusive mig) applåderade efter filmen. Trots att jag inte var helt positiv själv till filmen så är det kul med applåder.