Limelight

14 februari, 2014 11 kommentarer

decadesLimelightTitel: Limelight
Regi: Charles Chaplin
År: 1952
IMDb | Filmtipset

I Henkes och Christians decennie-tema i december såg vi Chaplins The Great Dictator. Nu i februari gör Chaplin comeback med sin svanesång (?) Limelight. Här spelar Chaplin den åldrade komikern/clownen/underhållaren Calvero som tagit till spriten för att kunna (våga?) vara rolig. Han får inga engagemang. Pengar tjänar han nu som gatuartist. En dag räddar han livet på en ung kvinna som bor i samma hyreshus som han själv. Kvinnan, Thereza, har försökt ta livet av sig genom att gasa ihjäl sig med hjälp av sin ugn. För att slippa blanda in polisen får Thereza vila upp sig hos Calvero. Det visar sig att Thereza är en balettdansös som förlorat tron på sig själv och inte vill dansa längre. Mellan de båda växer ett varmt förhållande fram då Calvero hjälper Thereza att hitta livsglädjen och tron på sig själv.

Chaplin är inte The Tramp här men det förekommer en del referenser till denna figur. Bland annat säger Calvero vid ett tillfälle ”There’s something about working the streets I like. It’s the tramp in me I suppose”. Jag kan inte tolka filmen på nåt annat sätt än som en uppgörelse med sig själv och sin egen karriär. Calvero pratar om hur ensamt det kan vara att vara rolig, att stå uppe på scenen för underhålla. Om publiken är med på noterna är det underbart. Om det är tvärtom är det en plåga.

I början av filmen funderade jag på hur länge det funkar att köra samma typ av fysiska humor, både för publiken och Chaplin själv. Kanske ville Chaplin hitta på nåt annat, inte köra på i samma gamla hjulspår. Nu vet jag inte om humorn i filmen är så speciellt annorlunda jämfört med tidigare filmer. Med jämna mellanrum får vi se Calvero uppträda, första gången när Calvero drömmer om fornstora dagar då publiken skrattade åt hans loppcirkus. Själv fann jag lopporna trötta, fåniga och inte roliga alls. Egentligen var inga scener där Calvero skulle vara rolig roliga, och då är det nåt fel. Enda lilla biten briljans är när Calvero i slutet av filmen uppträder tillsammans med Buster Keaton. Scenen som helhet är inte speciellt rolig och mest för lång, främst när Keaton inte lyckas placera sina noter på notstället. Det som jag gillade var när Calvero fick det att se ut som att hans högra ben liksom blev för kort och åkte uppåt. Enkel fysisk illusionshumor som påminde mig lite om Rowan Atkinsons Mr Bean.

Det fanns en ordvits jag gillade. Vid ett tillfälle håller Calvero Thereza om midjan och säger: ”What a waste of energy!”. Min typ av humor. 🙂

Ett annat ordrelaterat guldkorn jag snappade upp var ordet claque, som innebär en grupp människor som är inhyrda för att applådera på beställning under en föreställning. Det kommer förstås från franskan och verbet claquer som betyder ”att klappa händerna”. Inte för att jag alltid undrat var det svenska ordet klack kommer ifrån men nu vet jag.

Jo, just det, sen var det ganska kul när Calvero charmerar sin gamla hyresvärdinna för att få uppskov på hyran.

Bästa uppträdandet i filmen var kanske harlekin-dansaren i den föreställning som både Thereza och Calvero är med i. Imponerande fysik på den mannen.

Filmen utspelas i London 1914, precis innan första världskriget bryter ut. Visste ni att på den tiden så åkte man in fängelse om man försökte begå självmord? Straffbart helt enkelt, och det var ju anledningen till att man inte ville blanda in polisen i filmens inledning. När Thereza (som spelas av Claire Bloom) vaknar upp inne hos Calvero ser hon oförskämt fräsch ut. Jag tror inte man ser så fräsch ut efter att nästan ha gasat ihjäl sig. Bloom är inte speciellt bra i övrigt heller. Hon spelar över. När hon ska vara hysterisk är hon hysteriskt hysterisk. Sen kunde jag inte riktigt köpa det romantiska förhållandet som så småningom växer fram mellan Thereza och Calvero. Jag tyckte inte riktigt kemin fanns där, och till det kan ju kanske åldersskillnanden ha bidragit. Men nu är jag fördomsfull.

Jaha, jag gillade ju inte riktigt humorinslagen i filmen. Hur var det då med dramat? Mja, som sagt, jag tyckte inte kemin riktigt fanns där mellan Chaplin och Thereza. Jag kände lite som när jag tittar på en Lasse Åberg-film och hur märkligt det känns när Stig-Helmer får ihop det med nån ung svensk skådespelerska. När Calvero pratar med Thereza kläcker han ur sig den ena livsvisdomen efter den andra. Jag tyckte vi tittare skrivs lite på näsan. Övertydligt.

Var det inte väldigt b kulisser också? Vid nåt tillfälle är de ute och går längs Themsen och det såg verkligen ut som att de gick framför en bioduk med en suddig bild på floden.

För övrigt trodde jag att man inte önskade varandra lycka till på teatern men här flödar det av good lucks innan man ska in på scenen. Jag trodde det var en spark i baken och break a leg som gällde?

Betyget till Limelight blir… helt ok.

(Den här texten är lite av ett experiment. Jag skrev den i nåt sorts racertempo i ett försök att korta ner tiden det tar att skriva recensioner. Det är förklaringen till det ostrukturerade kaoset som försöker likna en text.)

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Vad tyckte nu Christian och Henke? Burop eller applåder från claquen?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Inside Llewyn Davis

12 februari, 2014 33 kommentarer

filmspanarna_kvadratFilmspanarfilmen för den här månaden valdes av Johan från Har du inte sett den? och jag tyckte, innan visningen, att det var ett utmärkt val. På det efterföljande pubhänget anslöt nygammelkomlingen Gustav från bloggen We Could Watch Movies och nykomlingarna Tommy och Niklas  från utmärkta podden Tommy filmar Niklas OCH EMILIO. Niklas kan väl räknas som seminykomling då han skymtade förbi på en filmspanarträff under Stockholm Filmfestival i höstas. Riktigt roligt med nytt filmspanarblod, och jag tror vi satte rekord med 14 filmbloggare/poddare på träffen i lördags. 🙂 Trots en för min del uppkastat lunch kvällen innan så blev det en mycket trevlig dag med fika, Coen-film, pubhäng och slutligen RoboCop. Nu till filmen för dagen: Inside Llewyn Davis.

****

Inside Llewyn DavisTitel: Inside Llewyn Davis
Regi: Ethan Coen & Joel Coen
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Vid ett tillfälle i filmen besöker filmens huvudperson en musikproducent i Chicago för en audition. Producenten säger nåt i stil med ”let’s see what’s inside Llewyn Davis”. Kanske med ett frågetecken efter. Det är en berättigad och passande fråga. Dels är namnet på folksångarens första soloalbum just Inside Llewyn Davis, och dels kan man faktiskt undra vad som finns inuti mannen i fråga, Llewyn Davis själv. I bröderna Coens senaste rulle, som mig veterligen INTE är en BOATS (!), spelar för mig okända Osar Isaac titelrollen. Llewyn är en person som verkar ha tappat gnistan och riktningen i sitt liv. Allt går i cirklar, runt, runt. Likaså gör filmen upptäcker man som tittare efter ett tag. Davis bor hos bekanta, hos sin gamla flickvän (?) Jean (Carey Mulligan), hos nån medmusikant. Där han får en soffa helt enkelt. Han hankar sig fram genom spelningar på New York-klubben The Gaslight. Ibland ”säljer” han sig genom att agera studiomusiker när t ex Jeans nya snubbe Jim (en käck Justin Timberlake i stickad tröja) spelar in en ”schlager”.

Det går inte bra för Llewyn. Men frågan är vem man ska skylla på? Världen eller Llewyn? Llewyn är vrång. När han märker att publiken på The Gaslight sjunger med i texten när Jim & Jean uppträder, så ser han sig förvånat omkring. Folkmusik, det är allvarliga grejor ju! And remember: If it was never new, and it never gets old, then it’s a folk song.

Det breakar aldrig för Llewyn. Han är fast i ett kontrakt på en gammal skivetikett som drivs av pensionärspar. Det är ett charmigt Coenskt pensionärspar (som taget ur en Coen-film, d’oh) men speciellt mycket royalties strömmar det inte in till Llewyn. Men Llewyn gör aldrig nåt helhjärtat försök att komma ur sin situation till nåt bättre. En orsak till hans håglöshet kan vara att hans tidigare partner Mike för en tid sen tagit livet av sig genom att hoppa från the George Washington Bridge (fel bro dessutom, the Brooklyn Bridge ska det vara). Det enda som verkar kunna styra Llewyns tillvaro i nån riktning är en katt. Katten tillhör paret Gorfein som Llewyn får sova över hos ibland. Katten hamnar i Llewyns ägo och han känner ett ansvar… eller så vill han bara ta hand om den för att han ska kunna sova hos paret igen.

(Mitch Gorfein spelas för övrigt av Ethan Phillips som gjorde den frejdige skeppskocken Neelix i Star Trek: Voyager, yay!)

Jag ska säga direkt att jag faktiskt satt med ett litet leende på läpparna under större delen av den här filmen. Många säger (har jag hört!) att filmen är ganska dyster. Ja, kanske det. En del säger att Llewyn är en person som man inte kan relatera till. Ja, kanske det. För mig är filmen ändå så välgjord och Coenskt mysig och underfundig att jag inte hade tråkigt en sekund. Missförstå mig rätt, det är inte en ny No Country for Old Men, en ny Fargo eller en ny The Big Lebowski. Men för mig är den mil (eller åtminstone miles) bättre än filmer som The Hudsucker Proxy och Brun After Burning.

Jag känner ganska direkt att jag ser en Coen-film. Fotot är superduperbra. Musiken är härlig. Och vi får mycket musik. Oscar Isaac gör alla sånger själv. Nu vet jag inte om han spelar gitarr i alla lägen men han sjunger allt själv, och det gör han bra. Detta är en viktig detalj. Om det hade varit melloklass på sångerna (sorry, Fiffi) så hade filmen fallit en del. Nu är det ändå uppenbart att Llewyn har talang men han har inte gnistan och/eller kunskapen att göra sin musik populär för en bredare publik.

Coen-känsla var det. I ett märkligt mellanspel under en bilfärd från New York till Chicago (den där provspelningen, ni vet) så träffar Llewyn på en märklig och fetlagd man spelad av… ja, ni vet ju redan vem. Mannen känns nästan som en sagofigur. Fanns han ens på riktigt där i baksätet? I samband med dessa scener kunde jag inte heller låta bli att låta tankarna fara iväg till det tråkiga som hände Philip Seymour Hoffman (vila i frid).

Så, vad gick filmen egentligen ut på? Well, för mig spelar det inte så stor roll. Jag upplevde inte att jag hade tråkigt under visningen. Nu kanske inte filmen satte igång en massa tankar dagarna efter jag sett den. Under den efterföljande pubdiskussionen hörde jag Jimmy nämna att den där katten var det som gjorde att Llewyn fick en sorts mening i sitt liv. Och ja, det stämmer faktiskt. Men vid ett tillfälle stängde han dörren rätt i ansiktet på den. Stängde han egentligen dörren för sig själv där? Eller öppnande han den kanske? Haha, man kan faktiskt börja nysta i den här filmen märker jag. I slutet får, både vi tittare och Llewyn, reda på vad den där katten heter och hans (ja, det var en han) namn skvallrar kanske varifrån bröderna har fått en del av inspirationen till filmen ifrån. Det handlar om en bok kan jag säga. En bok som jag inte har läst och det ska nog mycket till om jag nånsin gör det. Men om jag är sugen på litet inre monolog, så kanske…

Jag har inte nämnt Carey Mulligan märker jag. Det beror på att jag tyckte hon var dåligt utnyttjad. Hon poppar upp då och då i handlingen men är mest sur, ilsk och ungefär lika bitter som Llewyn men mer utåtriktad med den där bitterheten.

I slutet av filmen dyker en viss Robert Zimmerman upp på klubben The Gaslight. Den mannen lyckades med det som Llewyn inte lyckades med. Nämligen att nå en bred publik med folkmusik. Jag upptäckte nu att det finns ett album med Bob som heter Live at the Gaslight. Därmed är cirkeln sluten och min recension slut. Vid en omtitt kan betyget bli högre.

Betyg hel Betyg hel Betyg halv

Vad tyckte mina spanarkompisar? Det var väl inte kattskit det här?

We Could Watch Movies
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Except Fear
Moving Landscapes
Filmparadiset

Arkiverad under Betyg 3, Bröderna Coen, Drama, Film, Komedi, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Wolf of Wall Street

15 januari, 2014 25 kommentarer

filmspanarna_kvadratWolfTitel: The Wolf of Wall Street
Regi: Martin Scorsese
År: 2013
IMDb | Filmtipset

På väg till visningen av Martin Scorseses senaste film (nej, kära stavningskontroll, inte Sorseles senaste film) och den här månadens filmspanarfilm (utvald av Christian från Movies – Noir) hoppade jag av tunnelbanan vid Rådmansgatan, en station innan slutmålet Hötorget. Jag gick till min favoritbiograf Grand och hämtade ut min biljett varefter jag köpte en kaffe och en kanelbulle på 7-Eleven. Sen promenerade jag vidare mot Sergelbiografen, men inspirerad av Fiffi som just tweetat att hon var kaffeuppladddad (caffellattad?) gick jag in på Wayne’s Coffee. Forfarande med min 7-Eleven-kaffe i handen beställde jag en stor cappuccino. På den förra filmspanarfilmen The Great Escape hade jag somnat under visningen. Den här gången var jag fast besluten att inte låta John Blund vinna.

Jag vet inte om det var kaffet eller filmen i sig… men jag kan säga att somna det gjorde jag inte! The Wolf of Wall Street är en BOATS, dvs den bygger på verkliga händelser (”based on a true story”). För mig var det skitsamma om det var en boats, ett fartyg, en katamaran eller en eka. Jag såg en film. Och jag var underhållen hela tiden. Martin Scorsese är en klippa när det gäller det här med att göra film. Jag tror inte jag verkligen ogillat en enda Scorsese-film (jo, Shutter Island var jag inte förtjust i). Nu finns det säkert några av hans filmer som jag inte har sett och som jag förmodligen skulle vara skeptisk till, men…

Precis som i Scorsese-klassiker som Raging Bull, Goodfellas eller Casino så är det en uppgång-och-fall-historia som berättas. Fast frågan är om fallet i det här fallet framstår så jobbigt som det brukar framställas. Det är just detta som sätter myror i huvudet på mig. Om jag tänker på Scorseses andra filmer så går det käpprätt åt helvete för vår huvudperson. Well, eller gör det det? Hur var det med Henry Hill i Goodfellas. Han tjallade och sen levde han väl ett helt ok liv. Det antyddes (om jag minns rätt) att han saknade sitt gangsterliv. Henry Hills historia berättas i ett sorts nostalgiskt skimmer. Det där livet var nåt att längta tillbaks till, hur moraliskt förkastligt det än var. Eller?

The Wolf of Wall Street inleds med att Leonardo DiCaprio snortar kokain från analöppningen på en prostituerad. Japp, det var väl lika bra att sätta ribban direkt. Varför vänta liksom? Min filmspanarkompis Jessica tyckte att om man roar sig med att kasta dvärgar, ja, då är man en ond person. Jag tänkte att ”ja, kanske det, men om båda är med på det så…” och just dvärgkastningen var kanske inte det värsta i sammanhanget. DiCaprio spelar i filmen den tydligen verkliga personen (tillika svinet) Jordan Belfort, en börsmäklare som under 90-talet gjorde sig en förmögenhet genom skumraskaffärer på Wall Street. Hans företag Stratton Oakmont tjänar grova pengar på att lura folk. Det enda man behöver veta är att det som sker är olagligt. Pengarna används till firmafester (där man bl a ägnar sig åt att kasta prick med dvärgar), lustjakter, bilar, smycken, droger, droger, horor, droger, horor, droger, droger, och allt annat du kan tänkta dig, och lite till.

En fråga som jag bl a tror filmspanarkompisen Henke har ställt till sig själv och andra är: om en film skildrar nåt sexistiskt betyder det att filmen i sig också är sexistisk? Hur ska man kunna skildra Belforts liv på film utan att det blir sexistiskt? Och när jag skriver sexistiskt menar jag alltså kvinnoförnedrande. Är The Wolf of Wall Street helt enkelt Spring Breakers men bland börsmäklare i Manhattan istället för collegetjejer i Florida? I bägge fallen är det upp till betraktaren att tolka vad som visas. Jag gillar det upplägget. Visa upp något, och sen är det upp till tittaren att avgöra vad hen tycker om det som visas. Vi får i alla fall inte några moralkakor nedstoppade i halsen.

Filmen är tre timmar lång, enligt uppgift Scorseses längsta film, men jag kände aldrig att jag hade tråkigt eller att det blev segt. Det kommer hela tiden scener som har nån sorts magi som gör att man blir indragen. Ibland är det scener med bara dialog. Ibland är det DiCaprio som håller ett inspirerande tal till sina medarbetare. Ibland är det helt galna scener med diverse utsvävningar. Ibland är det scener med lyteskomik som (nästan men bara nästan) får mig att skämmas men som jag ändå tokgillar.

Glorifierar filmen Belforts liv? Hmm, nej, jag tycker inte det. Det var väl så hans liv var och om man tycker det var coolt så handlar det väl mer om hur man som person tolkar det. Nu kan jag ändå tycka att hans fall (efter uppgången) inte får så mycket plats i filmen. Fallet skildras istället med en svart humor, t ex under helt galen scen som visar vad som kan hända om du överdoserar på metakvalon aka Quaaludes. Det här var ändå en heeeelt galen scen som kom från ingenstans och som jag tyckte var galet rolig.

Slutligen vill jag nämna Leo. När han först började jobba med Scorsese så fattade jag ingenting. Varför vill Scorsese jobba med Leo? Deras första film var Gangs of New York tror jag och jag tyckte DiCaprio kändes valpig, inte redo för en sån typ av roll. Nu tycker jag han har vuxit färdigt. Valpigheten är borta och jag njuter av hans prestation och han skulle nästan kunna sälja en penna till mig.

En avgörande scen som många av filmspanarna nämnde under den mycket intressanta diskussionen efter filmen var den när FBI-agenten (spelad av Kyle Chandler) satt på tunnelbanan på väg hem efter jobbet. Scenen utspelar sig efter att Belfort har åkt fast och fått sitt straff. Frågan var om han satt där och tittade på sina (helt vanliga och fattiga) medpassagerare på tuben och kände sig nöjd eller om han kanske tyckte att han skulle ha låtit sig bli mutad av Belfort. Eftersom jag tror på det goda inom människan, eller åtminstone inom FBI-agenten i fråga, så har i alla fall jag min tolkning klar.

Jag tror att om jag ser om The Wolf of Wall Street så finns det en chans att betyg blir snäppet högre men den här gången stannar det på en stark trea. Förresten, har jag nämnt Matthew McConaughey? Inte det? Matthew McConaughey. Hmmmhmmmhmmm.

Betyg hel Betyg hel Betyg halv

Vad tyckte mina spanarkompisar? Hausse eller baisse på börsen?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fredrik on Film
Filmparadiset
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Except Fear
Moving Landscapes

Uppdatering: Nu har även distansfilmspanaren Filmitch sett (och gillat!) filmen. Även Flmr har kollat in den, och Tommy filmar Niklas och Emilio har pratat om den i sin pod. Vill ni höra negativa reaktioner på filmen så rekommenderar jag den sistnämnda podden! Slutligen, så har Sofia sett filmen en gång till och skrivit en smärre avhandling om den. Ytterligare en recension har poppat upp: Filmmusik.

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

10 januari, 2014 9 kommentarer

BikerTitel: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
Regi: Felix Herngren
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Varje jul bjuder jag den närmsta familjen på bio på annandagen. Den här gången blev det emellertid bio på en annan dag. Allt gick bra i början. Vi var i hyfsad tid till bion. Biljetterna gick att hämta från biomaten utan strul. Mina föräldrar gick in först och jag hör hur det är nåt strul. Några sitter på våra platser. Min mamma börjar genast anklaga min pappa för att ha gått in på fel rad. Jag själv får en kall känsla i magen. Jag tar en närmare titt på biljetten. Det står Hundraåringen – fre 27/12. Jag inser direkt att jag har köpt biljetter till fel dag. Jag har köpt biljetter till dagen efter annandagen. Ridå.

Efter en nån minuts grämelse inser vi att det är kört. Föreställningen är slutsåld. Jag får dock pengarna tillbaka och vi går istället på en spännande fotoutställning av Mattias Klum på Upplandsmuseet och senare på kvällen köper jag nya biljetter till en visning av Hundråringen på nyårsdagen.

Vad tyckte jag då slut om filmen? Mja, den var kanske inte riktigt värd strulet och väntan men helt ok var den.

Att filmen byggde på en bok hade jag koll på men jag visste i princip ingenting om handlingen. Det skulle kanske vara som en sorts svensk Forrest Gump hade jag hört. Robert Gustavsson i gammelmask gör hundraåringen Allan Karlsson som på sin födelsedag bokstavligen kliver ut genom fönstret och försvinner. Han råkar ut för en mängd äventyr, äventyr som främst är kopplade till en väska som han blir ombedd att vakta. Allan som är van att göra som han blir tillsagd… gör som han blir tillsagd och vaktar väskan. Eller snarare, han tar med sig väskan på sin slumpmässiga resa. Förutom att han pga väskan får ett gäng skurkar efter sig så träffar Allan diverse personer som slår följe med honom. Parallellt med Allans äventyr i nutid berättas om Allans Forrest Gump-liknande liv från hans födelse och framåt.

Jag vet inte om filmen handlar om Allan egentligen? Jag får ingen känsla alls för Allan som person. Han flyter bara runt. Han gillar att dricka sprit och spränga bomber, och han är duktig på bägge sakerna. Han är tydligen så duktig på bomber att både spanjorer, ryssar och amerikanare anlitar honom. Trivs inte Allan med det här livet? Vill han ändra på något? Är Allans problem att han inte vill något? Eller att han inte vet vad han vill? Att det inte räcker med att spränga bomber? Är det det filmen vill berätta? Ja, då räcker det inte med att i inledningen låta honom kliva ut genom ett fönster och försvinna. Jaha, var det det han ville! Jag får helt enkelt ingen känsla för Allan. I slutscenen kläcker han plötsligt ur sig en sorts visdom men det var lite för sent för mig. Jag tror kanske jag vet vad filmen vill säga men jag tycker den säger det på ett ganska spretigt sätt. Jag brukar inte gilla övertydlighet men här var det både övertydligt och otydligt på samma gång.

De karaktärer som han träffar, i nutidshistorien alltså, ja, de känns kanske mest som karikatyrer, istället för karaktärer. Mia Skäringer skriker och gapar, David Wiberg kan inte besluta sig och vad Iwar Wiklander gör, det minns jag inte riktigt.

Det bästa med filmen är den inledande halvtimmen. Då är det en överraskande galen och ganska vågad actionkomedi. Roligaste scenen var när en grosshandlare tar en kisspaus och tappar huvudet. Då funkade filmens spretighet och ytlighet. Det kriminella bikergänget var ganska roligt också trots att de skrek hela tiden. Guy Ritchie light kanske? Filmen kändes fräsch. Men efter ett tag så var det som att man inte kom nån vart trots att våra huvudpersoner tar ett flygplan till Bali. Och vad hände med bikergänget? De försvann helt ur handlingen, tyvärr.

En sak jag uppskattade var att filmen var välgjord. Den kändes inte b på nåt sätt. ”Production values” brukar man prata om på svengelska. Effekter, explosioner och elefanter kändes på riktigt. En sista sak, eller skådespelare snarare, som jag uppskattade var Ralph Carlsson som spelade en tafatt polis. Jag måste förresten rekommendera att ni tar en titt på den nerviga tv-dramathrillern Bekännelsen där Carlsson gör en grym insats. Den finns att se på Netflix som för en gångs skull levererar!

Som helhet når Hundraåringen fram till ett helt ok betyg.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Fiffi har också sett Hundråringen och vad hon tyckte kan ni läsa om här.

Arkiverad under Äventyr, Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Tåg – Silver Streak

8 januari, 2014 22 kommentarer

skenbartPå den sista filmspanarträffen för året bestämdes det att det första temat vi skriver om 2014 skulle vara TÅG. Det nämndes en hel del filmer som folk kom att tänka på, nåt som jag inte är så förtjust i faktiskt. Själv brukar jag hålla tyst om vad jag ska skriva om, och jag vill bli överraskad över vad alla de andra ska skriva om. Det positiva med att det droppas titlar – och det kan ju vara titlar som man faktiskt inte tänker skriva om utan andra man kommer att tänka på – är ju att man får en del tips. En film som nämndes var den svenska filmen Skenbart. Den har ju t.o.m. en undertitel som lyder ”en film om tåg”! Jag såg den faktiskt bio när den kom och jag minns att jag gillade den. Det var en snygg (svartvitt) och ganska smart film har jag för mig. Ja, det blir väl en bra film att se om tänkte jag… men nu blev det en helt annan film när det till väl var dags att se en film om tåg. Oj, vilken helomvändning. 🙂

****

WilderTitel: Chicagoexpressen (Silver Streak)
Regi: Arthur Hiller
År: 1976
IMDb | Filmtipset

Nånstans i bakhuvudet efter att jag bestämt mig för Skenbart hade jag hela tiden en bild. Det var en bild av ett lok som kör rätt in i en stor tågstation, rakt in genom väggen, in i ankomsthallen. Bilden kom från en film som jag sett som barn. Jag hade för mig att det var en sorts thrillerkomedi, kanske i stil med Midnight Run eller Planes, Trains and Automobiles och så var det nåt med Chicago. Chicago Express kanske? Efter lite letande på nätet hade jag hittat vilken film det var. På svenska heter den mycket riktigt Chicagoexpressen, och det är den titeln som jag tänker på när jag tänker på filmen.

Filmens originaltitel är Silver Streak och det är namnet på ett tåg som går från Los Angeles till Chicago. Med på tåget är George Caldwell (Gene Wilder). Det är en tågresa på drygt två dagar och George lär känna vitaminförsäljaren Bob Sweet (en härlig Ned Beatty!). Sweet försöker lära George att ragga upp kvinnorna på tåget men han (Sweet alltså) får sig en kall överraskning av Hilly (Jill Clayburgh). Det blir istället Hilly och George som får ihop det ombord (kupélerar kanske man kan kalla det…). Det verkar bli en trevlig resa för George… och det är en trevlig resa fram till att George genom fönstret från kupén ser en man, skjuten i huvudet, som faller från tåget. Hilly tror givetvis inte på George, som känner att han ändå måste reda ut om han har sett i syne eller ej.

sweetChicagoexpressen är en mysig gammal film. Den puttrar på, ungefär i samma tempo som tåget gör på sin väg Chicago. Faktum är att det där tåget går så långsamt att det inte är några större problem om du skulle falla av. I princip går det att springa ikapp. Att filmens tempo är lite lågt bidrar mer till mysighet än att göra den seg. Visst, det finns några sekvenser mot slutet som känns lite segdragna. Det är en skön film med ett skönt 70-talstempo. Ändå känner jag av nån anledning att den hör hemma i 80-talet?

Gene Wilder. Jag kan faktiskt inte påminna mig att jag sett en enda film med honom (!). Well, förutom just den här film då, som barn. Visst, jag känner till honom och jag har säkert sett några av Mel Brooks filmer där han varit med. Men annars är han ett ganska blankt kort för mig. Jag gillade honom. Han verkar ha en skön stil. Lite tillbakalutad men ändå med en förmåga att hamna i trubbel.

Richard Pryor. Inte heller Pryor har jag nån närmare koppling till. Inte så konstigt kanske då han var som populärast före min tid. Pryor dyker upp ganska sent i filmen och jag vet inte om han gör nån tokbra eller superrolig insats direkt. Han känns som en clown. Det mesta av humorn går ut på att driva med hur olika vita och svarta är och känns kanske lite daterad. Wilder och Pryor har ändå en hyfsad kemi och jag har förstått att de gjorde fler filmer tillsammans efter den här. Uppenbarligen hittade de varandra. Scenen när Wilder med skokräm i ansiktet och färgglad basker ska försöka agera svart är otroligt nog rolig.

blackfaceApropå svarta och vita. Jag noterar att i princip hela servicepersonalen ombord på tåget är svarta, och dessutom spelas de av ganska framstående skådisar. Vi får se bl a se Scatman Crothers från The Shining och så en annan svart skådis som jag känner igen mycket väl men inte kan placera. Han spelade servitör på tågets restaurang. Nån som kan hjälpa mig här? Uppdatering: Lite research visade att jag är ute efter J.A. Preston som dykt upp i diverse filmer (A Few Good Men) och tv-serier (Hill Street Blues).

Apropå ovanstående så var ett av nöjena med att se den här filmen att spotta skådisar som man sett i gamla filmer. Plötsligt dyker Richard Kiel upp. Jag hade ingen aningen om att han skulle vara med. Jag pratar alltså om Hajen/Jaws från Bondfilmerna. Riktigt kul. Och han spelar givetvis en av skurkens hejdukar. Apropå Bond så dyker Clifton James upp. Namnet kanske inte säger så mycket, men om jag säger ”tobakstuggande sydstatspolis” så kanske det ringer en klocka. Här är han faktiskt ganska nedtonad och går faktiskt att titta på utan att få krupp.

Tåg var det egentligen det handlade om. Ja, hela filmen utspelas ombord på tåget… Spoiler well, förutom de gånger när Wilder blir avkastad, vilket han blir fler gånger än man kan tror Spoiler slut Oj, det kanske var lite av en spoiler, så jag spoilermarkerar föregående. Hur som helst så tyckte jag just det spoilermarkerade varje gång kom som en överraskning och man tänkte att ”vad händer nu då?!”.

I övrigt får vi en mysig film som innehåller de vanliga tågscenerna från restaurangvagnen, korridoren, kupén och inte minst uppe på taket på tåget. Jag gillar Chicagoexpressen och under slutscenerna fick jag återuppleva de där scenerna som hade skapat bilden som etsats sig fast i min hjärna. Som vanligt när man ser om gamla favoriter finns det en risk att de bleknat en aning. Och, ja, lite har den tappat men inte så himla mycket. Den tuffar på riktigt bra.

Hur gick för mina filmspanarkompisar? Som på räls eller blev det en urspårning?

Har du inte sett den? (podcast)
Fripps filmrevyer
Moving Landscapes (passande namn på bloggen!)
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Movies – Noir
Fiffis filmtajm
Filmitch
Except Fear
Fredrik on Film
Filmparadiset

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Komedi, Recension, Romantik, Tågfilm, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jack the Giant Slayer

29 december, 2013 2 kommentarer

TucciTitel: Jack the Giant Slayer
Regi: Bryan Singer
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Redan under de första minuterna av Jack the Giant Slayer känner jag att jag kommer att gilla filmen bra mycket mer än den torra och fantasilösa Oz the Great and Powerful. Här är det mysig sagokänsla direkt med sagoläsning för barn vid sängdags. Den fattige pojken Jack (Nicholas Hoult) och prinsessan Isabelle (för mig okända Eleanor Tomlinson) får höra historien om hur munkar för länge sen försökte nå himmelriket genom magiska bönor som producerar stjälkar som växer fort och långt upp mot molnen. Hej, Babels torn! Problemet är att på väg till Gud där uppe så träffar man på jättarnas rike. Nu har dessa bjässar dessutom fått en väg ner till människorna i kungariket Cloister (jorden?). Men människorna och Kung Erik lyckas med hjälp av en magisk krona besegra jättarna. Ju längre tiden går desto mer glöms händelserna bort tills de har reducerats, eller snarare upphöjts, till myt. Men bönorna och kronan finns kvar nånstans…

Jag gillade kemin mellan Jack och prinsessan. Det är en klassisk historia med en pojke av folket som blir kär i prinsessan, en prinsessa som försöker frigöra sig från en överbeskyddande far, tillika kung (Ian McShane). Nicholas Hoult gillar jag bra mycket mer här än som tråkig zombie i Warm Bodies. Det finns en tafatt charm hos killen.

Filmen har också nåt som Oz saknade, nämligen HUMOR. Tada! Till stora delar är filmen en komedi. Dessutom är den ganska smart gjord. Jag gillade korsklippningen mellan Jack och prinsessan när de blir uppläxade av farbror respektive far efter att ha agerat oansvarsfullt.

Jag kan inte sluta jämföra med Oz… Det som främst gör Jack the Giant Slayer till en så mycket bättre film är att filmmakarna tänkt helt rätt när de valt att inte göra en cgi-fest av det hela. Visst, det förekommer förstås cgi ganska ofta men lika ofta får vi t ex scener i alldeles äkta utomhusmiljöer. Det är verkligen en lisa för filmsjälen att slippa de sterila greenscreenmiljöerna. Nu är det kanske lite orättvist att jämföra med just Oz eftersom landet Oz ju är en påhittad fantasivärld med märkliga djur och växter, men, som sagt, jag kan inte låta bli. När man här klättrar upp för den magiska bönstjälken så är det faktiskt en alldeles riktig och grön gummistjälk. Underbart! Det blir en helt annan mustig och mysig känsla.

Man väntar ganska länge innan man visar upp jättarna och när de väl kommer så tycker jag inte de blir en besvikelse. Givetvis är de cgi-varelser men de funkar. Dessutom gör Bill Nighy rösten som ledarjätten och hans röst är bara för skön. Fast jag kunde inte låta bli att få upp en bild av hans figur Davy Jones från Pirates of the Caribbean-filmerna.

Humorn nämnde jag. Till den bidrar Ewan McGregor men kanske främst favoriten Stanley Tucci (är han nånsin dålig?). Ja, de flesta av skådisarna verkar ha haft en ganska skön stund faktiskt. Filmen är gjord med en skön lätthet som av nån anledning påminde mig om hur Woody Allen gör film.

Mot slutet av filmen blir det som väntat ganska tråkig cgi-action när kriget mot jättarna ska klaras av men det är inget som sänker helheten.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Dumbo

20 december, 2013 15 kommentarer

decadesDumboTitel: Dumbo
Regi: Ben Sharpsteen m.fl.
År: 1941
IMDb | Filmtipset

I söndags skulle jag egentligen ha sett Dumbo men jag hade fullkomligt glömt bort det pågående decennietemat och tittade istället på Oz the Great and Powerful (biiig mistake). Nu vet jag inte om jag hade glömt bort eller helt enkelt förträngt Dumbo men jag kände i alla fall för nåt lättsamt och då passade Oz. Dessutom funkade den som en del av den uppsamlingsverksamhet av filmåret som jag just nu driver. Sen kom det ett mail från Henke där han skickade länken till sin Dumbo-recension. Dumbo! Just det, dumbom! Det var ju Dumbo du skulle se. I måndags efter jobbet tittade jag igenom de nätbaserade filmtjänster som jag betalar för men hittade inte Dumbo. Well, då fick det bli gratistjänsten. Tio minuter senare hade jag filmen redo för visning!

Dumbo handlar om en kringresande cirkus och den lilla elefantungen Dumbo som har stora öron och därför blir mobbad av sina cirkuskollegor, speciellt clownerna och de andra elefanthonorna. Hans mamma älskar honom men när hon blir ”upprörd” över den behandling som sonen utsätts för blir hon satt i isoleringsbur och får inte träffa Dumbo.

Filmens inledning gör mig orolig. Förtexterna i gräll technicolor och till skränig cirkusmusik är sagolikt jobbiga och jag tänker att det här blir jobbiga 64 minuter. Det är helt enkelt inte en film för mig, men tur då att den inte är så lång i alla fall. Direkt i inledningen fick vi också en sång om storken och det gjorde inte saken bättre. Jag tyckte ändå det var intressant att se en så här gammal Disney-film och studera tecknarstilen. Just hantverket var inget jag var imponerad av inledningsvis. Jag tyckte det var lite slarvigt och nästan fult tecknat. Efter att ha läst på om filmen så visade det sig att det fanns en förklaring. Man hade helt enkelt en bra mycket mindre budget efter att föregångaren Fantasia hade floppat publikmässigt.

Nu gillade jag ändå vissa saker som t ex det levande loket som puffande låter höra ”I think I can I think I can I think” på väg upp för en brant backe. Även en ganska lång sekvens när man slår upp det stora cirkustältet funkade. Samtidigt fanns här nåt obehagligt över filmen. Jag vet inte riktigt vad? Kan det ha varit de anonyma ansiktslösa sjungande svarta arbetarna? Även cirkusens stadsparad är av nån anledning obehaglig. Stilen på figurerna känner jag igen från de gamla Disneyfilmer som visas som en del av Kalle Ankas julafton. Det finns en flytande organisk, något läbbig, känsla som jag uppskattar.

Som ni märker tog det inte speciellt lång tid efter den i mitt tyckte dåliga inledningen innan att jag blev mer positiv till, eller snarare fascinerad av, Dumbo. Bara en sån liten detalj som när gorillan under stadsparaden råkar skaka sönder sitt galler men liksom i smyg sätter tillbaks det trasiga röret gjorde att jag tänkte att det här kanske är lite smart och roligt, trots allt. Sen ska Dumbo och hans kompis cirkusmusen dricka vatten ur en hink som utan deras vetskap spetsats med en flaska sprit… and we go into LSD mode!

Efter den hallucinatoriska resan på nästan fem minuter (som gav mig Paprika-vibbar) var jag helt fast. Filmen är helt galet bra inser jag. Mycket udda att en film kan vända nåt som till en början ser ut som ett nederlag till en triumferande vinst. För en vinst är vad jag tycker Dumbo är.

Det finns underbara scener här, även innan LSD-trippen tar vid. Några exempel: När elefantmamman leker med sin Dumbo (härlig kemi mellan de båda och Dumbo är ju supergullig), när Dumbo besöker sin mamma och blir vaggad i snabeln (awwww), när cirkusmusen berusad leker med såpbubblor på ett enkelt men så charmigt sätt. En sekvens som är på gränsen till mardrömsframkallande är clownernas cirkusnummer när Dumbo är fast högst uppe i ett brinnande höghus och clownerna är klantiga brandmän. Clowner är läskiga, så är det bara.

Dumbo är en mörkare film än vad jag var beredd på och det känns som den innehåller en del kommentarer på dåtidens samhälle. Den där gruppen med elefanthonor retar verkligen Dumbo och hennes mamma och känns som en läskig syjuntagrupp i en amerikansk förort där man fått nåt att skvallra om. När elefantmamman, hon kallades tydligen Jumbo, blir isolerad i en bur blir det även oväntat sorgligt.

Det finns förstås även märkliga inslag som skvallrar om att filmen är gjord i en annan tidsålder. Inledningens barnleverans medelst stork känns som nåt som inte skulle funka i en film idag. De svarta fåglarna som dyker upp i filmens slutskede är kanske inte heller nåt som skulle platsa i en modern film. Men de bjöd på en bra sång (förstås).

Hot diggity, Dumbo får en fyra!

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Vad tyckte nu mina decenniespanarkompisar? ”Vilken dumbom har valt den här filmen?” eller ”Snablar också! Vilken bra film!”. Den här gången ansluter både Sofia och Fiffi. Kul!

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm
Filmparadiset

Arkiverad under Animerat, Betyg 4, Disney, Drama, Film, Komedi, Musikal, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

The Royal Tenenbaums

12 december, 2013 Lämna en kommentar

The Royal TenenbaumsTitel: The Royal Tenenbaums
Regi: Wes Anderson
År: 2001
IMDb | Filmtipset

När The Royal Tenenbaums kom på bio i Sverige jobbade jag på Ericsson, och där var vi var ett gäng som då och då gick på bio efter jobbet. Vi såg allt från The Phantom Menace, Amélie, Spirited Away, Human Nature, Bridget Jones, Planet of the Apes – till The Royal Tenenbaums. Jag var den som oftast valde filmerna då jag ju var filmnörden. Det här med att välja film, ja, det är ju ett tveeggat svärd. Myntets baksida är ju att man får spott och spe om vännerna inte gillar filmen, och det har hänt kan jag säga. The Royal Tenenbaums valde jag för att den hade hajpats rejält av recensenter. Det var det hippaste man kunde se på bio enligt de som hade koll. Underfundig och smart humor. När jag och kollegorna sett klart filmen var vi överens om att det var en, inte alls rolig film, utan en tråkig film. Jag fick skäll som vanligt. Men jag kunde alltid kontra med att jag i alla fall hade valt Amélie.

På sistone har jag ju postat gamla recensioner av de Wes Anderson-filmer jag sett och skrivit om tidigare plus att jag nyligen för första gången såg debuten Bottle Rocket. The Royal Tenenbaums hade jag alltså sett tidigare men aldrig skrivit om, så nu var det dags att se om den. Skulle jag fortfarande tycka att det var en tråkig film? Precis som i fallet Bottle Rocket (Netflix) så hittade jag faktiskt filmen lagligt på nätet (Headweb), vilket är värt att nämna, tycker jag.

Filmen börjar… och det är samma gamla Wes som vanligt. Han skapar sin egen lilla värld och om man gillar det så gillar man det. Om man inte gillar det så blir man omedelbart uttråkad. The Royal Tenenbaums är som en enda lång montagescen. Filmen inleds med ett montage, med en berättarröst, där vi får träffa de olika medlemmarna i, och personerna kring, familjen Tenenbaums. Sen är det som att det där montaget aldrig tar slut. Det är korta, underfundiga, quirky sekvenser staplade på varandra. Wes går aldrig, i alla fall inte för mig, riktigt på riktigt på djupet.

Jag har en liknelse som jag tänkte dra. Jag tycker Wes filmskapande påminner om när man kastar macka. Ni vet när man hittar en platt sten som man drar iväg längs med vattenytan så att den glider fram, studsar över vattnet innan den slutligen tappar fart och går ner mot djupet. Wes filmer är som en sån där macka som aldrig tappar fart och därmed heller aldrig går på djupet för att upptäcka de fina, färgstarka, berörande korallrev som kan finnas där nere. Filmerna blir aldrig mer än ett långt montage som förvisso kan vara coolt en stund men nåt mer än så får jag inte ut. Det här är sant när det gäller alla Andersons filmer – förutom en. Av nån anledning är jag förtjust i Fiffis favorit The Darjeeling Limited.

The Royal Tenenbaums får en tvåa, kanske bara för att Gene Hackman gör en så för honom udda roll.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

****

Sammanfattning av vad jag tycker om Wes Andersons filmer:

Bottle Rocket

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Rushmore

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

The Royal Tenenbaums

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Life Aquatic

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Hotel Chevalier

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

The Darjeeling Limited

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Fantastic Mr. Fox

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Moonrise Kingdom

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Great Dictator

6 december, 2013 6 kommentarer

decadesSlicka brevTitel: The Great Dictator
Regi: Charles Chaplin
År: 1940
IMDb | Filmtipset

Kan man skämta om krig? Ja, det kan man och bra kan det bli också, speciellt om man lägger in lite satir i mixen. Ett bra exempel tycker jag är Stanley Kubricks Dr. Strangelove, en underbar satirkomedi (som jag för övrigt såg när SVT visade den dagen innan jag ryckte in i lumpen). Ett dåligt exempel tycker jag är Roberto Benignis Livet är underbart, men det kanske mest beror på att det är den irriterande Roberto Benigni själv som gör huvudrollen.

I Charlie Chaplins första ”riktiga” ljudfilm får vi i inledningen träffa en judisk soldat, som väl är en version av Chaplins Luffare, som slåss för Tyskland under första världskriget. I en slapstickversion av kriget råkar vår soldat ut för diverse äventyr som slutar med att han drabbas av minnesförlust. Tyskland, eller vänta, Tomania heter landet här, förlorar kriget. Flera år senare blir Luffaren, som visar sig vara Barberaren, frisläpt utan att vara medveten om att makten i Tomania tagits över av en viss Adenoid Hynkel (Chaplin). Tillbaka i det judiska gettot inser han efter ett tag att judar av Tomania betraktas som avskum. Barbereraren försöker driva sin salong som vanligt men livet plågas av ständiga upprensningsattacker från Hynkels stormtrupper. Tillsammans med granntjejen Hannah (spelad av Paulette Goddard, Chaplins fru vid den här tiden) försöker Barberaren kämpa emot, samtidigt som Hynkel vill invadera grannlandet Osterlich.

Inledningen, under första världskriget, kändes oväntat påkostad med explosioner, en lång kamerapanorering, en stor kanon och en hel del statister. Det är ren slapstick och jag tycker det funkar hyfsat även om jag aldrig skrattar. Av nån anledning kom jag att tänka på hur Bond-filmer inleds. Vi får en ganska lång inledande sekvens där vi får träffa huvudpersonen men som egentligen inte har nåt med resten av filmen att göra. Ok, här får vi ändå veta att Barberaren har deltagit i första världskriget på den tomanska sidan.

Hynkel vs Brown

Hynkel vs Brown

När vi sen hoppar framåt i tiden och filmen utspelas i det judiska gettot kom jag att tänka på filmen Good Bye, Lenin!. I den faller en östtysk kvinna i koma just före Berlinmurens fall. Eftersom hon var kommunistpartiet väldigt troget och älskade samhället i DDR så låter hennes son henne inte förstå vad som har hänt när hon väl vaknar upp. Han tror att chocken kanske skulle ta kål på henne. Här är det Barberaren inte fattar vad som har hänt när han glad i hågen kommer för att öppna sin salong och undrar vem som kluddat J-E-W på hans fönster.

Adenoid Hynkel? Hur tycker jag han funkar som en parodi på Hitler? Hmm, hyfsat. Jag tyckte inte hans inledande tal var så roligt. Det lät mest som en blandning av svenske kocken i Mupparna och Fredrik Lindström som försöker prata tyska i en Hassan-sketch. Ändå inte på något sätt dåligt. Chaplin visar prov på mästartakter när han låter Hynkel jonglera med en jordglob i en klassisk scen. En annan udda parallell jag drog var den mellan Hynkel och James Brown. Hur tänker jag nu, undrar ni. Jo, när Hynkel är upprörd och samtidigt utmattad efter att ha eldat upp sig efter att en officerare har bedragit honom, så kommer hans assistent och lägger en stor mantel på hans axlar efter talet. Precis på samma sätt brukade det gå till på konserter på 60- och 70-talet med James Brown. Han sjunger med sån inlevelse att han håller på att svimma och måste tas om hand och värmas med en mantel.

TihihihiFunkar sekvenserna i gettot fullt ut? Mmm, jag kan tycka att det blir lite sentimentalt bitvis. Jag kan ändå säga att Paulette Goddard är en tjej med krut i. Kan det vara så att Goddard är anledning till att Henke ville ha med den här filmen som en del av 40-talet? En anledning så god som någon. Hon är skicklig med stekpannan t ex. Well, förutom när hon av misstag träffar Barberaren i huvudet. Vilket för övrigt gav upphov till den första sekvensen jag skrattade åt. Chaplin gör det hela till en liten dans. Yr i huvudet dansar han fram och tillbaka, upp och ner från trottoaren.

Bästa scenen (om den inte hade förstörts) i hela filmen förekommer faktiskt i gettot. Hynkel vill alltså invadera Osterlich men till det behöver han pengar och han vill låna dessa av en jude, så han beslutar att sluta med trakasserierna av judarna för att blidka honom. Stormtrupperna ska inte vara elaka, de ska vara snälla. När de dyker upp tror Hannah och Barberaren som vanligt att det betyder trubbel men istället hjälper brunskjortorna till. Båda två blir förvånade, glada men anar kanske att det inte kommer förbli så. Tyvärr förstörs scenen i slutet genom att Hannah håller ett sorts tal. Talet hade inte behövts; det räckte med hennes ansiktsuttryck.

Det jag gillar mest med filmen är de små sakerna. T ex: Hynkel dikterar för sin sekreterare och långt blir kort och kort blir långt, Hynkels kvinnliga assistenter med Bondskurksliknande likformiga dräkter, barberarscenen tonsatt av Brahms, att Jack Oakie som spelar Benzini Napaloni inte bara var lik Mussolini utan även Henrik Dorsin.

I slutändan tycker jag inte riktigt filmen funkar som helhet. Den känns som en serie sketcher hopsatta till en film. Lite som The Naked Gun och liknande filmer ungefär, fast bättre. Bitvis blir det även aningen sentimentalt vilket jag varit inne på. Detta kommer igen en del mot slutet. Det som är läbbigt med filmen är att den gjordes 1940 och fem års helvete i form av andra världskriget återstod.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Vad tyckte nu Henke och Movies-Noir? Heil Hynkel eller vill de skicka stormtrupperna?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Lika

Lika som bär: Benito, Jack och Henrik

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Krig, Lika som bär, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Bottle Rocket

3 december, 2013 2 kommentarer

Bottle RocketTitel: Bottle Rocket
Regi: Wes Anderson
År: 1996
IMDb | Filmtipset

För några dagar sen såg jag Bottle Rocket, den enda Wes Anderson-film jag hade inte hade sett tidigare och dessutom hans första långfilm. Några år tidigare hade han gjort en kortfilm med samma namn som han nu expanderade till full längd. Precis efter att jag hade sett den så tyckte jag inte den var så dålig. Helt ok skulle omdömet bli. Nu har det alltså gått några dagar och jag minns knappt att jag sett den. Dessutom hade jag fått för mig att det var en sorts crime-story, en sorts gangsterfilm. Det är inte en gangsterfilm, det är en Wes Anderson-film och därmed är det en Wes Anderson-värld vi får se i filmen, inte en gangstervärld. Att jag aldrig lär mig hur Wes Anderson gör film.

Bottle Rocket handlar om de två kompisarna Anthony (Luke Wilson) och Dignan (Owen Wilson) som efter att Dignan hjälpt Anthony ”fly” från en psykiatrisk klinik ger sig ut på en sorts stöldturné tillsammans med gemensamma kompisen Bob (Robert Musgrave). En tid spenderar man på ett motell för att hålla sig undan efter en ”stöt” och där träffar Anthony städerskan Inez (Lumi Cavazos). Kärlek vid första ögon/överkastet med andra ord. Dignans plan, som inte innefattar Inez, är att hooka upp med en lokal gangster, Mr. Henry (James Caan), för att göra en ”stöt” åt honom.

Jag känner igen väldigt mycket från Andersons senare film. Det är ett ganska högt tempo med mycket klipp, massa bilder och detaljer. Allt är konstruerat på Andersons vanliga vis. Exempelvis har Dignan en instruktionsbok där han planerar inte bara deras stötar utan hela deras liv 75 år framåt. Filmen förmedlar, eller vill förmedla, en känsla av ett äventyr som ligger framför rollfigurerna (i alla fall Dignan). Ett äventyr men ett väldigt uppstyrt sådant. Både Moonrise Kingdom och The Darjeeling Limited har inslag av detta. Väl detaljerade nedskrivna planer om ett kommande äventyr.

Anledningen till att jag skriver stöt inom citationstecken är att det inte känns som att det är på riktigt det hela. Eftersom det handlar om en Wes Anderson-film så utspelas filmen i Wes Andersons fantasivärld. Jag tror att man antingen älskar den världen eller så gör man inte det. I vilket fall så är det en upphöjd värld styrd av Anderson vilket gör att jag får en känsla av att vad som helst INTE kan hända.

Det jag gillar mest med filmen är relationen mellan Inez och Anthony. Den var mysig och rolig. Sekvensen när de möts på motellet är underbar, bl a med roliga språkproblem som man försöker lösa med tolken Rocky (Sylvest… nej Donny Caicedo). Dignan känns mest irriterande och det är förmodligen meningen men det förändrar inte det faktum att han är just irriterande. Bob känns som utfyllnad och jag förstår inte riktigt hans roll. I slutet av filmen förekommer en lång sekvens där man ska göra en stöt. Alla är klädda i orangae overaller. Man har detaljerade planer. Jag vet inte vad Anderson vill åstadkomma här men det känns mest som dagisvarianten av Jönssonligan. Bara jobbigt, inte roligt.

Det var ändå ganska kul att se Andersons första film och bocka av hans olika kännetecken.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

PS. Bottle Rocket kan för övrigt ha en av de sämst översatta filmtitlarna nånsin i Sverige. Här fick filmen heta… wait for it… (O)organiserad kriminalitet.

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →