It (2017)

21 april, 2018 10 kommentarer

Jag kände att det var dags att se den… eller Det. Stephen King (eller Steffen King som mina föräldrar envisas med att uttala hans namn) är ju trots allt min favoritförfattare.

Jag var förberedd på drypande 80-talsnostalgi. Filmmakarna hade ju gjort det smarta och förlagt denna den första delen (för jag antar att det kommer en uppföljare) till 80-talet. I boken utspelar sig ju ”barn-delen” på 50-talet.

Nja, det här var ju inte speciellt bra. Det hela är för snabbt berättat. Jag hinner aldrig vila i nån av rollfigurerna. Det känns hoppigt, ryckigt, som att man bara bockar av de delar i handlingen som man valt att ha med från boken, snarare än att filmen bygger på ett helgjutet manus som håller ihop på egen hand.

Mike Hanlons rollfigur (den svarte killen) har nästan skrivits bort helt. I Kings tegelsten är det ju han (åtminstone som vuxen) som gjorde all research om Det, jobbade på biblioteket osv. Här är det istället den korpulente Ben som är biblioteksnörden. Fast det kanske han var i boken också som barn. Jag minns inte.

Hon som spelar Bev, Sophia Lillis, är perfekt castad, och rollfiguren Bev känns som den tjej som jag minns från boken. Men i filmen känns det samtidigt lite för mycket som nördiga pojkar som sätter en tjej på piedestal och betraktar henne som om hon kom från en annan planet. Och sen har vi ju Chüdritualen… ja, fast den hade filmmakarna vett nog att skriva bort från manus.

Det jag gillad mest med filmen är scenerna mellan ungarna, hur de spenderar sin sommar i the barrens eller vid stenbrottet för att bada. På Twitter beskrev jag filmen så här: ”Nånstans i Stephen King-filmatisering IT så döljer sig en Stand by Me.” Och, ja, jag håller med mig själv. Det handlar om kids som upplever en magisk sommar men sen sprids för vinden i slutet av augusti. It är som Stand by Me om man tar bort de rena skräckinslagen.

Och när vi ändå är vid skräckinslagen så var just dessa filmens svaghet. Det är för många scener där Snåljåp visar sig i nån skepnad för de olika barnen. Det fanns liksom inget som länkade samman dem med resten av filmen utan de känns bara staplade på varandra. Och de var aldrig skrämmande och det är väl ett minus i en skräckfilm.

Hur var det med den drypande 80-talsnostalgin? Att jag antydde att denna nostalgi skulle vara nåt negativt beror inte så mycket på att jag inte gillar 80-talsnostalgi i sig utan snarare på att jag börjar bli aningen less på att det ska förekomma överallt. I just It tyckte jag inte den dröp speciellt mycket, i alla fall inte så att det störde.

Avslutningsvis får jag säga att jag gillade när lille George, vars bror i filmen heter Bill, blir bestört när hans båt (som Bill just gjort) försvinner ner i en avloppsbrunn, och konstaterar:

”Bill’s gonna kill me!”.

Ja, han vet inte hur rätt han har…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Mina tankar om miniserien It från 1990 hittas här. Jag ser att jag nämnde Stand by Me som referens redan då.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Matrix (1999)

19 april, 2018 4 kommentarer

Trots att The Matrix är en av mina absoluta favoritfilmer så har jag aldrig skrivit om den på bloggen. Det beror helt enkelt på att jag inte sett om den efter att jag startade bloggen. Nu har jag grävt fram en gammal och kort text som jag skrev på ett annat ställe efter en omtitt i samband med att Reloaded hade premiär i maj 2003. Det är mest en snabb genomgång av vad jag gillar (allt) men bättre än ingenting.

Jag såg om The Matrix innan jag kollade på The Matrix Reloaded för att komma in i rätt stämning. Jag tror det är 6:e-7:e gången jag ser den men den var lika bra som vanligt! Jag gillar allt i den: Trinitys inledande fight, Neos förvirring på kontoret, agent Smiths förhör, Neos uppvaknande, Morpheus och Neos första fight, agents Smiths monolog om den mänskliga rasen, lobbymassakern, helikopterkraschen som Trinity undkommer, slutet med Rage Against the Machines ”Wake Up”. Betyg 5/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Mina recensioner av uppföljarna:

The Matrix Reloaded
The Matrix Revolutions

 

Trinitys inledande fight

 

Neos förvirring på kontoret

 

Agent Smiths förhör

 

Neos uppvaknande

 

Morpheus och Neos första fight

 

Agents Smiths monolog om den mänskliga rasen

 

Lobbymassakern

 

Helikopterkraschen som Trinity undkommer

 

Slutet med Rage Against the Machines ”Wake Up”

Arkiverad under Action, Betyg 5, Film, Recension, Science fiction, The Matrix-nostalgi, Wachowski-bröderna Tagged with , , , , , , , , ,

The Jungle Book (2016)

17 april, 2018 3 kommentarer

Djungelboken är ju en film man är bekant med från Kalle Anka på julafton om man växt upp i Sverige på 70- och 80-talet. Fast där får man ju faktiskt bara se ett kort klipp med Mowgli och Baloo som sjunger ”Var nöjd med allt som livet ger”. Därför var det ganska spännande att kolla in hela Disneys original när jag väl gjorde det för några år sen. Vad jag tyckte jag om den animerade klassikern kan ni läsa om här.

2016 så kom det inte helt oväntat (allt ska ju mjölkas ur nuförtiden) en remake i form en spelfilmsversion, The Jungle Book. Fast det där med spelfilmsversion är väl nästan fel ordval. Faktum är att Mowgli är den enda rollfiguren som inte görs av ett team av datoranimatörer. Vad vi har är alltså en söt pojke med rådjursögon som hoppar omkring i en ren cgi-miljö. Skulle det funka?

Ja, just den detaljen funkar nog skulle jag säga. Miljöerna och djuren är så sagolikt bra gjorda och det gör att jag ungefär på samma sätt som i Avatar sugs in i filmens värld. Det finns dock ett problem med att djuren är så pass realistiska som de är. När de börjar prata så känns det hela väldigt udda. Djur i fabler pratar, men inte djur i en naturdokumentär av BBC. Det är David Attenborough som ska prata inte pantern själv.

Och så då den vanliga frågan, för mig i alla fall: varför jagar inte djuren varandra? Bagheera borde ju äta upp Mowgli direkt. Filmen kör en sorts förklaring om att man inte får jaga när det är lågvatten. Så länge ”fredsstenen” syns är vattenhålet fredad mark. Sen dyker den onda tigern Shere Khan upp och säger att han ska döda Mowgli när torkan är över. Alla, inklusive Mowglis adoptivföräldrar vargarna, blir upprörda. Varför? När torkan är slut får man ju jaga tyckte jag ni sa alldeles nyss?

Hur funkar det under resten av tiden när det inte råder torka? Är det bara de onda djuren som jagar, och de goda är vegetarianer? Jag känner att jag har precis samma problem som jag hade när jag såg Disneys version från 1967. Nej, hellre fablernas värld (läs den första kommentaren, troll eller inte?) för mig.

Filmen hävdar att människan skapade elden. Huh? Ja, kanske de lärde sig att kontrollera elden men att de skapade, uppfann den? Skogsbränder skapade av blixtnedslag har ju funnits i alla tider.

Ett annat problem för mig var att jag under titten satt och funderade på vilka skådisar som gjorde de olika djurens röster. De ser så verkliga ut och sen är det plötsligt Bill Murrays röst som kommer ur Baloos käft. Det tog mig lite ur filmen att klura över detta. Fast Idris Elbla var perfekt som Shere Khan får jag lov att säga. Och Scarlett var bra som Kaa.

Det var lite kul med en referens till Apocalypse Now. Det var tydligt att Kung Louie skulle vara överste Kurtz. Och hur stor var inte Louie? Är orangutanger verkligen så stora? Han såg ut som en jättejätteapa. Under filmen tyckte jag att Louies röst lät som en blandning av James Earl Jones och Christopher Walken. Det visade sig vara Walken så jag var inte fel ute där.

Trots att jag efter ett tag accepterade filmens märkliga verklighet så föredrar jag nog rena fabler, utan människor, framför den här luddigheten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 2, Disney, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Adaptation. (2002)

15 april, 2018 2 kommentarer

Borta hos Fripps filmrevyer är det komiska söndagar som gäller. Själv funderar jag på att börja med Söndagar med Bergman (gubben fyller ju 100!) som ett sätt att få in mina gamla preblogg-texter om Bergman-filmer på bloggen. Det temat börjar dock inte denna söndag eftersom jag idag har grävt fram en gammal text om en av de filmer som Henke skrivit om under sitt söndagstema. Det handlar om Adaptation, en film i regi av Spike Jonze och med ett manus skrivet av geniet (?) Charlie Kaufman.

Manusförfattaren Charlie Kaufman och hans påhittade tvillingbror Donald (även han manusförfattare) har tillsammans skrivit manus till filmen Adaptation som handlar om manusförfattaren Charlie Kaufman (Nicolas Cage) och hans tvillingbror Donald (Cage). I filmen kämpar Charlie med att skriva ett filmmanus som ska baseras på Susan Orleans (Meryl Streep) bok The Orchid Thief som ju också manuset till filmen Adaptation, som jag just sett, delvis är baserat på. Ni hänger med, va? En skruvad och väldigt rolig film där man dock kanske inte får ihop slutet riktigt ordentligt. Cage, Streep och Cooper (som spelar orkidé-tjuven) är alla strålande. En klar 4/5. Se snarast.

Några dagar efter att ha skrivit om Adaptation på det filmforum jag hängde på så läste jag en av de andra medlemmarnas recensioner (Achtung hette medlemmen) och då fick jag anledning att lyfta filmen än mer eftersom jag då insåg att slutet var om inte genialt så i alla fall kongenialt. Ett slut som jag ju var lite besviken på omedelbart efter visningen. Här är mitt svar till Achtung inklusive vad som skulle kunna betraktas som en spoiler.

Achtung, jag tyckte Adaptation var suverän, och då speciellt inledningen! Den första scenen när Kaufman käkar lunch och ska imponera för att bli anlitat att skriva manuset till boken är ju helskön. Cage är mycket bra och man känner knappt igen honom. Samspelet med sig själv som tvillingbrorsan är roligt. Jag håller med om att bara vara annorlunda räcker inte för att göra en bra film. På min lilla beskrivning av filmen (och andras också för den delen) är det lätt att man fokuserar på just det annorlunda och skruvade manuset. Men för mig funkar filmen som en helhet också.

S
P
O
I
L
E
R

En sak jag tänkte på var att Achtung nämnde att just slutet med lite action var välbehövligt. Själv blev jag först lite störd över att man inte kunde lösa det hela utan ett thriller/action-slut som vanligt. Sen tänkte jag lite på vad Kaufman pratade om i sitt lilla tal på lunchen i början av filmen. Han ville inte förstöra stämningen från boken genom att lägga in sex, biljakter, action, osv i manuset. Och han är väldigt bestämd på just den punkten. Vad händer i slutet av filmen? Jo, precis! Det är just det som kommer: sex, biljakter, krokodiler och action. Hehe, strålande!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Metafilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tre solar (2004)

13 april, 2018 2 kommentarer

Sveriges facit vad gäller s.k. genrefilm är inte det bästa. Då och då görs halvhjärtade försök men antingen är problemet att man inte har resurser nog eller så tar man sig an den här typen av film på fel sätt. Jag tycker dock det har börjat ljusna på senare år. En sån sak som att Arn–filmerna faktiskt gjordes såg jag, i alla fall för tio år sen, som ett positivt tecken. Även om de kanske inte var världens bästa filmer så visade man i alla fall att det går att göra nåt annat än Grabben i graven bredvid eller Beck. Det finns dock misslyckade försök. Försök att göra fantasy t ex. Dagens korta omdöme handlar om ett sånt misslyckat försök. Texten skrevs i februari 2004 efter att ha sett filmen på Göteborgs Filmfestival samma år.

Tre solar är en präktig kalkon som skulle räcka till mängder av Thanksgiving-middagar i USA. Det var länge sen jag såg en så här dålig film, som är så dålig att den nästan blir skrattretande trots gedigna skådisar (Lena Endre, Mikael Persbrandt, Maria Bonnevie, Rolf Lassgård, Kjell Bergqvist, mm) och en regissör med flera filmer bakom sig. Nu har jag i och för sig inte sett nån film av Richard Hobert men så här dåliga kan hans tidigare filmer inte vara. Ibland tror jag nästan att det verkligen är en komedi eller parodi men tyvärr är det väl inte så. Varje scen känns helt fel, replikerna krystade och känslan är helt fel. Allt faller platt. Det är märkligt att så mycket resurser har lagts ner på filmen men att den ändå misslyckas kapitalt. Nåt har gått galet. Persbrandts roll hade lika gärna kunnat gjorts av en docka. Den enda som klarar sig är Kjell Bergqvist som spelar sig själv ganska roligt ibland. Som DaisyBaggins (en medlem på det filmforum jag hängde på vid den här tiden) skrev så är den värd att se… i studiesyfte för att lära sig mer om kalkoner.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Tydligen var inte Tre solar en fantasyfilm i bokstavlig mening som jag hade fått för mig. Nej, den utspelar sig precis som Arn-filmerna i Sverige på medeltiden. Men jag skulle ändå kalla det en genrefilm. Eller vad säger du, Mikael?

Arkiverad under Äventyr, Betyg 1, Drama, Film, Göteborg Filmfestival, Göteborg Filmfestival 2004, Historisk film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , ,

A Quiet Place (2018)

11 april, 2018 12 kommentarer

Senaste gången filmspanarna såg en skräckis blev det succé, åtminstone för mig. Om jag minns rätt var det nämligen då vi lät oss skrämmas av Scott Derricksons Sinister.

I lördags var det dags igen när vi i en förvånansvärt tyst och lugn salong avnjöt A Quiet Place. I huvudrollerna ser vi äkta paret Emily Blunt och John Krasinski. Filmen är även regisserad av Krasinski själv, och jag skulle kunna tänka mig att Blunt i praktiken även fungerande som medregissör.

I en nära framtid har Jorden intagits av nån form av monster som attackerar och dödar människor. Varelserna är blinda men har oerhört bra hörselsinne och gör du minsta ljud så är du rostat bröd (ping Cecilia!).

Blunt och Krasinski bor kvar på sin gård ute på landet med sina barn och tillökning väntas. De har gjort ganska omfattande anpassningar för att vara ljudlösa. Det tassas barfota fram på stigar med utlagd sand. Porslin och metallbestick är inte tillåtet, nej, här serveras maten på blad och man äter med händerna. Högljudda barnleksaker går bort. Men om tystnad hade rått hela filmen så hade det ju inte blivit nån film…

Jag gillar verkligen filmens upplägg och koncept. Allt med filmen är egentligen bra. Stämningen borde gå att ta på. Dialogen pratas fram med hjälp av teckenspråk eller möjligen viskande. Om du gör minsta ljud som är högre än omgivningens bakgrundsljud så är du illa ute. Det är som upplagt för en svettig och intensiv upplevelse.

Jag gillar även hur filmen är kompakt och utan nåt extra fett. 90 minuter från start till mål. Precis som en skräckfilm ska vara. Vi får inte veta nåt om vad som har hänt (varför är monstren där?) och vi håller oss hela tiden i anslutning till familjen och deras gård. Helt rätt grepp för att skapa en känsla av att vara där som tittare.

Ibland kan en filmupplevelse emellertid saboteras av de minsta detaljer, som t ex en spik. Det spelade ingen roll hur mycket jag på ett objektivt plan uppskattade det jag såg och (inte) hörde. Just detaljen med spiken förstörde filmen för mig.

Sen var det här med spänningen och att jag borde sitta på kanten av biosätet. Det gjorde jag inte, förutom vid en sekvens som länge var briljant (andas!) men som i slutändan ändå gjorde mig lite besviken efter all uppbyggnad. Upplösningen (eller förlossningen) kom lite väl snabbt.

Jag vet inte varför jag inte kände av mer av spänningen på samma sätt som andra verkar ha gjort. För mig var det knappt en skräckfilm utan snarare en thriller med cgi-monsterangrepp. Jag blir inte rädd av sånt. Inte den här gången i alla fall. I en skräckis så vill jag mer få den där känslan av att nåt är fel, riktigt fel, men ändå inte så långt ifrån det normala. Den där obehagskänslan av att nån kanske är besatt av en demon. Eller vardagliga ting som plötsligt inte är så vardagliga. Eller grangrenar i den dunkla skogen som susar i vinden. Hörde jag David Lynch?

Om jag ska ge mig på att förklara varför den där spiken förstörde så mycket så behöver jag nog spoila filmen. Om man ska prata mer generella termer så kände jag att filmens rollfigurer bröt mot sina egna regler på ett ologiskt och märkligt sätt. Hela deras tillvaro bygger på att de gör rätt. Det som sen fäller dem funkade inte för mig. Att ett barn gör fel, det köper jag rakt av. Men inte att Emily Blunt gör som hon gör. Det var helt obegripligt.

Det fanns ytterligare en ologisk detalj som involverade en sorts svängdörr. Det borde heller aldrig ha kunnat hända. Det var dock inte lika ologiskt och konstigt som spiken.

Äh, jag vet inte. Filmen funkade helt enkelt inte fullt ut för mig. Det var nog en rad småsaker som gjorde det. En del av dessa småsaker har jag inte nämnt. Egentligen är det en effektiv skräckis och jag kan se att det är så med ett öga men mitt andra öga gnäller och tar mig ur filmen. Så är det ibland. Betyget blir HELT OK. Ok?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Och nu får jag be om största möjliga tyssssstnad så att alla kan fokusera på att läsa de andra filmspanarnas texter om A Quiet Place.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , ,

Jumanji: Welcome to the Jungle (2017)

9 april, 2018 4 kommentarer

Efter filmspanarträffen i lördags då vi såg skräckisen A Quiet Place var jag sugen på att se ytterligare en film. Nåt ganska lättsamt tänkte jag. Under middagen nämnde Cecilia att hon hade samma tanke, att avsluta kvällen med en film eller kanske några tv-serie-avsnitt eller två. Fiffi tipsade bl a om Jumanji: Welcome to the Jungle. Cecilia var inte speciellt pepp på att se The Rock springa omkring i en tv-spels-djungel. Det var däremot jag. 🙂

Jag slog mig alltså ner i soffan för att kolla in den något oväntade uppföljaren till äventyrsklassikern (nåja) med Robin Williams från 1995. En ”klassiker” som jag inte sett och aldrig varit intresserad av att se.

Det som lockade mig med uppföljaren var dels att den har blivit en biosuccé världen över (jag undrade helt enkelt varför) och dels hittar vi ju Dwayne Johnson i filmen, och han brukar kunna lyfta ganska platt material. Förklaringen till att filmen gjordes från första början stavas förmodligen just The Rock. Filmbolaget hade väl på känn att det skulle bli en brottarhit då man kunde luta sig mot klippan som är den populäraste actionskådisen just nu.

Så vad har vi då? Ja, det hela inleds som en fånig standardmässig high school-komedi där 30-åriga skådisar spelar 17-åringar. Just dessa 17-åringar är som stöpta i stereotypform 1A, dvs Nörden, Sportkillen (som får hjälp med läxorna av Nörden), Den Populära Tjejen och slutligen Den Blyga Men Samtidigt Rebelliska Tjejen.

Det slumpar sig så att de alla à la The Breakfast Club får kvarsittning. Istället för att jobba med uppgiften de blivit tilldelade hittar de ett gammal tv-spel som de drar igång och vips så har de sugits in i spelet Jumanji. Låt äventyret börja.

Jag vet inte hur det var i originalet men en rolig twist här är att de inte är sig själva väl inne i spelet utan istället de avatarer som de valde när de startade spelet. Nörden förvandlades till Dwayne Johnson, Sportkillen till lille Kevin Hart, Den Blyga Men Samtidigt Rebelliska Tjejen till en Lara Croft-kopia (Karen Gillan) och Den Populära Tjejen till… ingen mindre eller större än Jack Black.

Jag hade roligt under titten och filmen fyllde därför sitt syfte för mig. Skådisarna, kanske framförallt Johnson, bjuder på och driver med sig själva. Jag gillade hur deras rollfigurer i spelet var en kombination av deras verkliga jag och deras avatar-jag. Johnson är en stenhård ledare ibland men ibland livrädd för ekorrar. Jack Black fungerade utmärkt som mean girl med hjärtat på det rätta stället (förstås). Kevin Hart påminner mig om Chris Tucker och jag är kanske en av få som inte stör sig nåt enormt på Tucker och hans gälla gnälliga röst.

Tv-spels-referenserna haglar och då handlar det om hur det var på 90-talet i spelvärldar. Våra hjältar har förstås tre liv inne i spelet. Kevin Hart har en ryggsäck som rymmer det ena vapnet efter det andra. Hur vapnen får plats kan man undra. Det dyker upp figurer som vad du än säger till dem upprepar samma sak, såvida du inte ställer exakt rätt fråga då de plötsligt ändrar sig för att visa den där kartan du är ute efter.

Skurken var inte speciellt bra. Han spelas av Bobby Cannavale men hade lika gärna kunnat spelas av en ren cgi-figur. Lite synd att han var så trist.

Filmens avslutning var inte klockren. Som så ofta blev det aningens ospännande och cgi-tungt. Men ändå helt ok. Nej, jag hade faktiskt förvånansvärt roligt under titten. Kanske ska man ta sig en titt på Dwayne Johnson och Kevin Harts andra samarbete Central Intelligence för lite mer stupid fun?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Mina och de andra filmspanarnas tankar om A Quiet Place kan ni ta del av på onsdag morgon.

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Paterson (2016)

7 april, 2018 6 kommentarer

Under de senaste dagarna har jag postat en drös med gamla texter om Jim Jarmusch-filmer. Det finns ytterligare en film som jag borde skriva om, och det är den vithårige regissörens senaste spelfilm Paterson från 2016. Den handlar om busschauffören Paterson (Adam Driver) som bor i staden med samma namn tillsammans med sin fru Laura (Golshifteh Farahani). Laura vill bli countrystjärna och öppna ett konditori och Paterson drömmer kanske om att bli poet.

Här kommer nu en ren tankeflödestext, direkt från hjärnan till bloggen. Lycka till att hänga med i mina tankar.

Hmm, tvillingar alltså. Laura drömmer om att de ska få tvillingar och så ser Paterson tvillingar på stan samma dag. Laura är fin med sitt stora svarta hår när hon ligger i sängen. Som ett troll. Skådisen med det coola namnet Golshifteh Farahani är dotter till en iransk manusförfattare och skådis (Behzad Farahani, obs! inte Asghar Farhadi som jag trodde först).

Är Paterson lycklig, nöjd med livet eller apatisk? Ibland verkar han ha tråkigt. Fast han gillar i alla fall att tjuvlyssna på samtal mellan passagerare på bussen.

Jag gillar musiken på puben som Paterson går till. Funky soul med elorgel. Den påminner mig om Jimmy McGriff. Det verkar för övrigt bo många svarta i Paterson eller så är det bara så i de miljöer som Paterson vistas i.

Jag gillar de fabriksbyggnader som Paterson jobbar i. Det är grymt snygga mijöer men de känns som övergivna fabrikslokaler snarare än stadens busscentral. Byggnaderna påminner mig om gasklockorna i Hjorthagen där man för några år sen kunde hitta fina gatukonstverk av Klisterpeter.

HUNDEN. TID.

Laura inleder deras hem precis som hon själv vill. Har hon inget jobb? Inredningen går i svartvitt. Undrar vad Fiffi skulle tycka? Lägg till lite rött så är det säkert godkänt.

Method Man har en otroligt skön cameo när han rappar i en tvättomat.

Det pratas om en italiensk anarkist vid namn Bresci. Italien hade inget dödsstraff då (1901) och inget land i EU har det nu. Ändå dog Bresci i fängelset, mördad av sina vakter (?). Är det satir av eller beröm till EU? Det känns hur som helst som att Paterson är en film som är ett barn av sin samtid i allra högsta grad.

MÅNGFALD.

Gör Laura hans matsäck varje dag och med ett nytt foto varje dag?

En liten tjej skriver en badass-dikt. Får det Paterson att fundera på vad han gör med sitt liv? Fick han sig en tankeställare där?

Paterson har ingen mobil men andra i filmen har åtminstone det. Det är inte en fantasyfilm på det sättet. Paterson is real. Han fattar inte att hans kompis Everett har en fejkpistol. Han vill se verkligheten som den är, inte genom en smartphone. Jag tänker på den där hipsterkomedin med Driver och Ben Stiller… While We’re Young heter den ju. ”Let’s not know it”.

Livets gång. The eXistenZ of Life. William Carlos Williams om Paterson, New Jersey.

Nu kom jag att tänka på min dikt om The Force Awakens. Man måste ju hitta sitt eget jag. Hitta sin egen poesi. Dikter kan faktiskt vara the shit. Bra att man tar med rap i filmen (Method Man). Rappare är ordsmeder.

Konstigt. Jag sitter på helspänn under scenerna med japanen på parkbänken. Ska Paterson börja med poesi, att skriva igen? Oklart, men det känns som att han gör det till en fråga i alla fall.

Jag tycker inte Jarmusch har med tillräckligt många scener mellan Paterson och Laura. Jag får ingen känsla för deras förhållande.

Paterson säger vid ett tillfälle att han inte gillar hunden.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

2 x Jim Jarmusch

5 april, 2018 2 kommentarer

Nu har jag postat inlägg om nästan alla de äldre Jim Jarmusch-filmerna som jag har kunnat hitta gamla texter om. Men bara nästan. Jag slår ihop de två sista inläggen till ett eftersom det lilla jag hittade om dessa filmer inte kändes värdigt egna inlägg. Sen återstår det även för mig att skriva om Jarmuschs senaste spelfilm Paterson från 2016. Samma år kom även Jarmusch ut med Gimme Danger, en dokumentär om Iggy Pop-bandet The Stooges, men den har jag inte sett. Permanent Vacation, Year of the Horse och The Limits of Control har jag inte sett. Ghost Dog – The Way of the Samurai (4/5) har jag sett (på bio när den kom!) men aldrig skrivit om.

 

Night on Earth (1991)

Night on Earth är en episodfilm som utspelar sig i fem taxibilar i fem olika städer: Los Angeles, New York, Rom, Paris och slutligen Helsingfors (!).

Roberto Benigni har jag svårt för. Livet är underbart var ganska ok som film, men inte mer, och Benigni är mest jobbig. När jag såg Night on Earth för ett tag sen blev jag ganska överraskad när Benigni dök upp. Lyckligtvis var han ju inte med så länge eftersom han bara var med i sin lilla episod. Night on Earth utspelar sig delvis i Helsingfors och med enbart finska skådisar. Jarmusch har en koppling till Finland via regissörsbröderna Kaurismäki då Jarmusch skådespelat i Leningrad Cowboys Go America och Helsinki Napoli All Night Long. Night on Earth är inte nån av Jarmuschs bästa men sevärd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Dead Man (1995)

Kan detta vara en Johnny Depps mer udda skådespelarinsatser? I denna ”western” spelar han en missförstådd figur som blir indragen i ett morddrama och skadad tvingas fly ut i vildmarken där han träffar den storväxte indianen Nobody.

Jag gillade Dead Man väldigt mycket. Filmen har en märklig stämning över sig. Ibland vet man inte om det man ser är en dröm, om det är Johnny Depp som hallucinerar eller om det verkligen händer. Dead Man är en film som var helt oförutsägbar för mig. Neil Youngs musik bidrar till stämningen på ett utmärkt sätt. Om ni vill se nåt annorlunda ska ni se Dead Man.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Antologifilm, Betyg 3, Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Coffee and Cigarettes (2003)

3 april, 2018 2 kommentarer

Påsken är slut men Jim Jarmusch-temat fortsätter ett litet tag till. Det verkar som att Jarmusch är ett fan av episodfilmen. Dagens film, Coffee and Cigarettes, är en sådan och sen har vi även Mystery Train och taxi-filmen Night on Earth. Texten om kaffe- och cigarettfilmen skrevs i juli 2004. Sa jag att Jarmusch har en skön stil?

Jim Jarmusch har tagit sina gamla kortfilmer Coffee and Cigarettes (med bl a Roberto Benigni, Steve Buscemi, Iggy Pop och Tom Waits) och slagit ihop dem med ett antal nygjorda kortisar med bl a Cate Blanchett, Bill Murray, Alfred Molina och Steve Coogan. Det hela har blivit en långfilm där ett gäng personer möts över en eller fler koppar kaffe och en cigg.

Ja, jag gillade den här filmen. Jarmusch har en egen och speciell stil på sina rullar. Oftast med en skön tillbakalutad känsla och det hela ger ett ganska slött intryck. På nåt sätt känns det som Jarmusch bara låtit kameran rulla och sen inte gjort så mycket mer än att klippa ihop det efteråt. Resultatet blir skönt. Alla episoder håller inte samma klass. Genomgående tycker jag de nygjorda är klart bättre. Kul är att många av skådisarna spelar, och driver med, sig själva. Bäst är nog antingen episoden med Bill Motherfucking Murray tillsammans med GZA och RZA (från Wu-Tang Clan) eller Molina och Coogans möte som också det är mycket roligt. Blanchett får också visa att hon är en väldigt duktig skådis (en av mina favvisar) i en episod där hon spelar två roller som två kusiner.

Det positiva med att filmen består av ett gäng kortfilmer är att de som är dåliga snart tar slut och förhoppningsvis är den som kommer sen bättre. Nackdelen är förstås att de som är bra också tar slut ganska fort, men det känns som ett mindre problem. Förmodligen skulle de som är bra vara sämre om de hade varit längre. Hehe, jag hoppas ni har förstått. Hur som helst, klart sevärd och roligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Innan filmen började visades förfilmen Tempo med Jonas Karlsson och Tova Magnusson-Norling. Rolig, och ganska tänkvärd dessutom. Rekommenderas om ni råkar få chansen att se den.

Min kommentar: kul grej det där med att man innan huvudfilmen stoppar in en kortfilm. Den får ju givetvis inte vara för lång (över 20 minuter eller så) men i det här fallet var den bara fyra minuter.

Arkiverad under Antologifilm, Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Kortfilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →