Pojken med guldbyxorna (2014)

Pojken med guldbyxornaPojken med guldbyxorna var en tv-serie som jag såg som barn och gillade. Jag tror det var blandningen av realism och magi som tilltalade mig. Jag minns den som väldigt spännande och att den slutade lite jobbigt. Det var den lilla killen med byxor som han plockade sedlar ur och hans pappa mot stora stygga skurkar som förr eller senare skulle få fatt i dem. Jag minns att det fanns ett allvar, ett överhängande hot, att pojken Mats och hans pappa faktiskt skulle kunna råka illa ut. Nu har alltså Ella Lemhagen gjort uppdaterad film av historien som från början bygger på Max Lundgrens bok med samma namn från 1967. Jag har faktiskt inte sett en enda film av Ella Lemhagen så det här var premiär för mig. Lemhagens filmer har inte lockat mig speciellt och enda anledningen till att jag såg Pojken med guldbyxorna var att jag var nyfiken på den pga av tv-serien.

Jaha. Vad ska jag säga om det här då? Jag säger att det är en harmlös svensk familjefilm. Det fanns en viss nostalgi från tv-serien med den tunnades ut allt eftersom. Jag tyckte inledningen inte hade tillräckligt med uppbyggnad. Plötsligt var byxorna bara där. Det förekom några i mina ögon vädligt märkliga scener när Mats och hans kompis shoppar på varuhus, slösar pengar på leksaker, godis, tv-spel, limousiner och partar. Det kändes helt udda och som en annan film.

Sen kan jag inte låta bli att tycka att Mats och hans kompis förändras lite väl mycket åt ena eller andra hållet efter att de hittat byxorna. Pre-byxor är de snälla och hänsynsfulla. När de väl insett vad det är för byxor blir de rent elaka och utnyttjar hemlösa på ett ganska förnedrande sätt för att sköta deras ”efter skolan”-jobb. En stund senare är de jättesnälla igen och hjälper en viss hemlös vid namn Zeke. Jag vet inte, jag tyckte det svängde lite snabbt här, men å andra sidan har jag aldrig haft ett par guldbyxor själv.

När jag såg originalet som barn tänkte jag aldrig på att den skulle ha varit politisk men det måste den ju garanterat ha varit. En svensk tv-serie för barn på 70-talet där en pojke hittar pengar i byxor som han skänker till välgörande ändamål… I 2014 års tappning körde man igenom det spåret ganska snabbt (det är ju inte riktigt samma tid nu) varefter filmen övergick till att bli en äventyrsthriller med biljakter och schablonskurkar.

En lustig detalj är att handlingen och miljöerna under filmens avslutning är som hämtade ur slutet i Terminator 2! Istället för T-1000 har vi den elaka företagsledaren (spelad av dansken Kurt Ravn) och Arnolds snälla Terminator spelas här av guldbyxorna själva skulle man kunna säga.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallPojken med guldbyxorna hade biopremiär igår fredag. Jag såg den under Malmö Filmdagar och av filmspanarna så tror jag att det var jag, Fiffi, Carl och Johan som såg den. När recensioner dyker upp så lägger jag till länkar här nedan.

Fiffis filmtajm

Robin Hood (1973)

”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen”

”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen”

decadesDags för decenniefredag igen och dags för Disney igen. Den här gången handlar det om Robin Hood. ”Det är Robin Hood jag vill ha!”. Filmen inleddes som vanligt med att man öppnar en sagobok. Jag tyckte nu att det greppet kändes aningen trött. Under förtexterna noterade jag också att man skrev ut alla rollfigurer och även vilka djur de var. Var det viktigt för filmmakarna att vi som tittare skulle veta vilket djur som varje figur var och varför litade de inte på att vi förstår det när vi får se figuren i fråga? Men visst, att Broder Tuck var en grävling kanske inte var helt lätt att se när jag tänker efter. Han såg mer ut som… Broder Tuck. 😉

Ni känner till historien. Kung Rikard har dragit på korståg, prins John har girigt tagit makten och suger ut folket med orimligt höga skatter. Robin och hans anhang stjäl nobelt från de rika och ger till fattiga. Prins Johns närmaste är ormassistenten Sir Väs och den fetlagde vargen sheriffen av Nottingham. (En fet varg! Jag trodde bara björnar var feta i Disneyfilmer?!)

Robin Hood är i stilen mycket lik Djungelboken. Lille John är en stor björn som i den svenska versionen spelas av übermysige Bebbe Wolgers. Det är lite tramsigt, ungefär på samma sätt som i Djungelboken. Jag drar även paralleller till Lady och Lufsen. I bägge fallen har vi ju en laglös vilding (Robin/Lufsen) som kärar ner sig i en ”hovdam” (Marion/Lady) och därför stadgar sig.

Jag såg för övrigt den svenska versionen och den här gången lyckades jag hitta den via nätet helt lagligt. Det var film2home som levererade och jag hyrde filmen för 19 kr!

Lite lustigt är hur det här med skatter i viss mån är omvänt jämfört med idag (i alla fall om man tittar på Sverige, det är skillnad i USA). I Robin Hood är det de rika (i och för sig främst i form av prins John) som vill ha HÖGA skatter för att fylla sina skattkistor. Men det handlade ju om att suga ut folket snarare än att de själva tjänade ihop sina pengar. Höga skatter framställs här som ren ondska, så det gick nog hem i USA. ”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen”. Pengarna är lösningen och nästan heliga. Kolla på Broder Tuck i bilden ovan. Han älskar verkligen de där pengarna.

Mot slutet får vi en ganska spännande och bra gjord heist där Robin stjäl tillbaka alla pengar som prins John snott från invånarna i Nottingham. Det var filmens höjdpunkt och jag förstår att det är den sekvensen som man valt ut och visar på julafton på tv. I övrigt är nämligen Robin Hood en ganska trist historia. Det är lösryckt och slarvigt berättat. Hoppigt liksom. Det flyter inte på. Skurken prins John är fånig med sitt eviga tumsugande. Då gillade jag ormen Sir Väs betydligt mer.

”Oo-de-lally, oo-de-lally, hoppsan, vilken dag!” är en fantastiskt fånig sång.

Var det inte lite slarvigt tecknat också? Nej, tacka vet jag Dumbo!

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Hoppa nu över till mina decennie-kollegor Henke och Christian för deras syn på filmen. Är det Robin Hood de vill ha?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

(Tidigare har även Filmitch, Rörliga bilder och tryckta ord och Fiffis filmtajm skrivit om Robin och hans muntra män.)

Decennietemat fortsätter i december med 80-talet och de fredagsfilmer som är utvalda ser mycket spännande ut och jag ser fram emot att se samtliga fyra för första gången. Om jag förstått saken rätt så får vi även ytterligare två (!) vicesheriffer (inte av Nottingham men av Decennier), nämligen Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord och Fiffi från Fiffis filmtajm. Superkul! 🙂

Boyhood (2014)

Frisyren

Frisyren

Boyhood här var helt klart den film som jag hade hört mest om av de filmer jag såg under Malmö Filmdagar i slutet av augusti. Även förra året var det en Richard Linklater-film som var den mest emotsedda. Då handlade Before Midnight, avslutningen (?) på Linklaters Before-trilogi.

Boyhood är ett episkt projekt som nog kommer (borde) gå till filmhistorien. Filmen började spelas in 2002 och därefter spelade man in scener med jämna mellanrum (typiskt ett år i taget) fram till 2013. Vi får följa Mason under hans uppväxt från sex års ålder fram till att han ska börja college. Mason (Ellar Coltrane) bor med sin syster (Lorelei Linklater) och mamma (Patricia Arquette). Pappan, som givetvis spelas av Linklater-älsklingen Ethan Hawke, är i inledningen frånvarande (i Alaska) men han dyker upp efter ett tag för att ”ta sitt ansvar som far”. Mamma Arquette är kvinna som inte får till med karlar. Efter herr Hawke avverkar hon två andra män som till en början ser ut att vara trevliga (well, typ) men som det går dåligt med i slutändan. Allt tumult leder till att Mason och hans familj får flytta en hel del.

Men livet rullar på…

Boyhood är en både episk och enkel historia om livet. Det går upp, det går ner, men det behöver inte alltid vara som en supercool berg-och-dal-bana. Framförallt går lite framåt och det är just detta som vi får se gestaltat på ett magiskt sätt i filmen. Det är allra tydligast (förstås) med barnskådisarna Coltrane och Linklaters dotter Lorelei. Vi får se några scener, jag vet inte, kanske under en kvart, när de är sex, sju år. Efter ett tag har något hänt. De ser lite äldre ut. Inte mycket men lite. Det är en gradvis förändring. Om du tittar på hur Mason ser ut i filmens första scen jämför med hur han ser ut i den sista så är det givetvis en stor skillnad. Det är två olika personer. Men när vi ser filmen är det samma person vi får se växa… gradvis. Japp, magiskt.

Varför ger jag inte filmen högsta betyg? Varför bara en stark trea? Hur tänker jag? Jag skriver ju att det är magiskt! Ja, jag vet inte. Det kanske är lite som David Chen sa i Slashfilmcast om Boyhood. Han jämförde Boyhood med en hypotetisk film om en bestigning av Mount Everest. Att bestiga jordens högsta berg är en i sig episk prestation men det gör inte nödvändigtvis filmen om bergsbestigningsäventyret till en episk film. På samma sätt tycker jag ”projektet” Boyhood är ett episkt projekt och den resulterande filmen är riktigt bra men inte en 5/5-film. Tycker jag då.

Jag tycker Mason är en ganska blek figur. Jag känner inget under ytan. Vad är han för typ av person? Jag tycker han är litet undanglidande. Jag kan inte riktigt förklara det. Samtidigt är den där känslan av vardaglighet det som gör filmen speciell. Just jag som filmtittare verkar ändå kräva något mer. Jag har märkt det när det gäller t ex Linklaters filmer. Jag gillar dem men jag hyllar dem nog inte som andra gör.

Bästa scenen är med mamma Arquette då Mason ska köra iväg till college… Sorglinostalgisk.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Filmdagar smallBoyhood har biopremiär nu på fredag. Jag såg den alltså under Malmö Filmdagar och här nedan kan ni säkert hitta några förbehållslösa hyllningsrecensioner:

The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

20,000 Days on Earth (2014)

Jag försökte hitta en vacker bild utan Kylie. Det gick inte.

Försökte hitta en vacker bild utan Kylie. Gick inte.

20,000 Days on Earth skildrar den 20000:e dagen i låtskrivaren, artisten och manusförfattaren Nick Caves liv. Ja, eller kanske hur en vanlig dag i herr Caves liv skulle kunna se ut. Hur ser den ut? Ja, Cave vaknar, sen har jag för mig att han skriver låtar och/eller texter, sen åker han till en psykolog och pratar, sen käkar han svart pasta med en bandkompis (bandet heter Nick Cave and the Black Seeds), sen åker han till ett arkiv och tittar på foton, sen åker han bil med olika artister eller skådisar som han samarbetat med genom åren, för att slutligen äta pizza och kolla på tv med sina barn.

Typ så. Inte en helt vanlig dag alls alltså. 😉 Förutom det jag nämnde ovan får vi även se bandet jobba i studion och samt uppträdda på scen.

Jag trodde att det här var en film som Cave hade gjort alldeles själv men det visade sig att regissörer och manusförfattare är paret Iain Forsyth och Jane Pollard. Cave har dock bidragit på manussidan, lite oklart hur men Cave själv agerar ”berättarröst” och droppar den ena klokheten efter den andra och jag antar att det är han som skrivit dessa. Om ni vill höra lite mer om Forsyth och Pollard så rekommenderar jag att man lyssnar på senaste Kino där de båda intervjuas om arbetet med filmen. Det intressantaste jag hörde där var hur de faktiskt hade fått tillåtelse att vara med när en låt kommer till. När jag såg filmen så var det här inget jag egentligen tänkte på. När jag hörde regissörerna prata om detta så insåg jag emellertid att just detta första lilla frö är något som man som artist, författare, konstnär (vilket kreativt gebit den än handlar om) betraktar som en känslig sak. Det vet jag själv. Att visa upp en text som man precis börjat på och inte är nöjd med, det kan vara jobbigt. Det nämndes även att den låt som vi fick se komma till även framfördes live i slutet. Inte heller detta greppade jag riktigt, just att det var samma låt som klinkade på från allra första början (den låt som man tyckte lät som en Lionel Richie-låt).

Är filmen en dokumentär eller en spelfilm? Bra fråga. Igår skrev jag om ”spelfilmsdokumentären” Under Gottsunda som även den balanserar mellan de båda typerna av film. Jag skulle säga att även 20,000 Days on Earth är en spelfilmsdokumentär. Fast i slutändan skulle jag säga att alla dokumentärer i viss mån är spelfilmer. Så fort du sätter en kamera framför någon eller något så påverkar du skeendet. Det blir helt enkelt iscensatt. Skillnaden jämfört med andra mer ”normala” dokumentärer är att Under Gottsunda och 20,000 Days on Earth är så tydligt iscensatta.

Vad gillade jag med filmen? Jag gillade scenerna med psykologen. Här kom Cave in på intressanta ämnen, om sin uppväxt och sitt förhållande till sin far. Tyvärr klippte man när det blev som intressantast och Cave började bli berörd. Fast det kanske bara hade blivit såpa av det hela, vad vet jag.

Nick Caves musik är inte riktigt min stil. Musiken är väl ok och den sista låten, som vi får se live, har ett skönt sväng och sug. Det var även intressant att höra Cave prata om hur han agerade på scen. Han valde ut personer som stod längst fram och liksom spelade och sjöng för dem, spände ögonen i dem och fick dem kännna sig speciella. Men det är nåt med Caves sångröst och melodierna som är lite off och det är väl just det som uppskattas av de som gillar hans musik.

Innan jag såg 20,000 Days on Earth och även efteråt så har jag hört ganska många hyllningar. För mig var det en helt ok film men inte mer. När jag nu skriver om filmen så har det gått några veckor sen jag såg den och den har bleknat en hel del. Men jag brukar allt som oftast betygsätta min upplevelse av filmen när jag ser den och inte vad jag tycker om den långt efteråt. Kanske ett konstigt tillvägagångssätt men så är det och då blir det en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar small20,000 Days on Earth har biopremiär nu på fredag. Jag såg den under Malmö Filmdagar och här nedan hittar ni fler recensioner (namnen på bloggarna blir klickbara länkar när inläggen publiceras):

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
The Velvet Café

Under Gottsunda (2014)

Under GottsundaJag har en kollega på jobbet som bor i Uppsala – fast inte i just Gottsunda. I somras var hans föräldrar på besök från Norrland. De skulle resa vidare från Stockholm och sov över en natt hos sonen. På morgonen när de skulle ta bilen vidare mot Stockholm så upptäckte de att den var helt utbränd. Nån hade tänt eld på den under natten. Det blev ett halvtråkigt Uppsala-besök för de något chockade föräldrarna. Om man hör om Uppsala-förorten Gottsunda på nyheterna brukar det uteslutande handla om bilbränder, kravaller eller någon form av stökigheter med ungdomar inblandade. Men vad döljer sig under ytan, under nyhetsbilden av Gottsunda? Filmregissören och författaren Viktor Johansson har grävt under den ytan.

Vi får möta ungdomar som känner att de lever utanför (samhället), och att ingen lyssnar. De talar till oss tittare om sina tankar, om sina problem. Det är mammor som blivit tokiga efter ett barn som dött. En mamma som tror hon har en katt och hon ställer fram fram fil och flingor till katten som inte finns. En mamma som inte vill ha med sin son att göra. Sonen vill köra in med sin longboard i en sten så att han kraschar och får amputera sina ben. Då kan han skicka sin amputerade stump till mamman så att hon kan gulla med den istället för honom. Tankar.

Ibland är det en pappa som vantrivs. Han vantrivs i Sverige och klarar inte av vårt mörka land. Han vill tillbaka till Makedonien. Hans fru har lämnat honom men han har sin dotter kvar. Strömmen har gått hemma och han står i badrummet och rakar sig i ljuset från ett stearinljus. Hans dotter undrar vad han håller på med. Hon tycker att han ska sluta gnälla och klippa sig (eller raka sig) och skaffa ett jobb. Pappan försöker lära sin dotter att boxas. Han måste ju det eftersom han ska lämna sin dotter ensam kvar i Sverige när han tar brandbilen till Makedonien.

Spegel

Det kan tyckas som att det här är en tung film. Nå, en må-bra-film är det väl inte. Det är i grunden en dokumentär (skulle jag kalla det) men det som gör att den sticker ut är att den är filmad på ett flytande Christopher Doyle-sätt och har en udda ljudbild. Musiken, originalskriven av Andean Runner, ger en speciell atmosfär av magisk saga.

Vi får inte de vanliga talande huvudena som brukar förekomma i dokumentärer. Nej, det här är mer löst – men ändå skarpt ibland. Vissa sekvenser är iscensatta. Ja, det mesta är nog iscensatta på ett eller annat sätt, vissa scener mer än andra. Mer: när ett par killar försöker få upp en kompis (?) från en brunn där han har gömt sig. De lockar med datorer och iPhones och när inte det funkar ropar de ”Hur kan du se vilket håll Mecka är åt där nere! Kom upp och be åt rätt håll!”. LOL. Mindre: när vi får se en grupp ungdomar träna den ryska kampsporten/försvarsmetoden Systema (enligt uppgift något som de ryska specialförbanden Spetsnaz tränas i) för jag tror inte det var meningen att en av killarna skulle få så där ont i nacken…

Under Gottsunda är en dokumentärsspelfilm som för tankarna (mina tankar i alla fall) till Gus Van Sants Paranoid Park och Elephant, Harmony Korines Gummo och Jesper Ganslandts Farväl Falkenberg. För mig höll den kanske inte ihop fullständigt då vissa delar inte fångade mitt intresse. Slow motion är ju snyggt men kan också överanvändas. Blev det för mycket slowmo här? Det var på gränsen, men, som sagt, det är ju snyggt. Jag tyckte även att några av de ”spelade” scenerna inte riktigt funkade när det blev lite flamsigt och då kändes det bara på skoj. Men sticker ut gör den, och den är gjord helt ur ungdomarnas perspektiv vilket är rätt sätt att göra en sån här film på.

En sista fråga: när kan man se och lyssna mer på beatbox-miraklet Abed på YouTube?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Under Gottsunda kommer som dvd ihop med höstnumret av filmtidskriften FLM (19 september) och via nätet hos Triart (26 september). Dessutom visas den ikväll (23 september) kl 20.30 på Bio Rio i Stockholm.

Fiffis filmtajm har också sett filmen och här hittar ni hennes recension.

THX 1138 (1971)

decadesTHX 1138Precis som var fallet med den förra decennie-filmen McCabe & Mrs. Miller så hade jag sett TXH 1138 tidigare. Den här gången har jag t.o.m. grävt fram min gamla recension från december 2007, så först kommer den i kursiv stil varefter mina uppdaterade tankar följer.

Det här var faktiskt en liten överraskning. Jag tyckte filmen var väldigt snygg. Lucas har nästan överdrivit arbetet med att få till de kalla kliniska miljöerna, men det ger en bra och lite otäck stämning. Det mesta, eller allt snarare, känns genomtänkt: frisyrerna, de vita miljöerna, de metallblänkande robotvakterna, expressmotorvägarna under jord. Sen kändes filmen nästan som en konstfilm, en sorts installation. Handlingen berättas i korta snabba klipp, episodiskt. Det är snyggt och lite annorlunda men gör samtidigt att det är lite svårt att få en känsla för karaktärerna. Filmen är ändå intressant hela tiden och det är på gränsen att den får en fyra. THX 1138 känns för övrigt väääldigt långt ifrån den, i jämförelse, betydligt lättsammare Star Wars som kom sex år senare.

Jag såg en director’s cut av filmen och tyvärr har Lucas inte kunnat hålla sina fula fingrar från cgi-syltburken. Han har nämligen lagt till en del nygjorda och datoranimerade scener som nästan, men inte riktigt, passar in. Då och då känner man att ”hmm, den där scenen var nygjord”. Lite synd, då jag tycker att en film är en film.

****

När jag nu skulle se om filmen så började jag kolla om det fanns några nättjänster som kunde erbjuda den. Givetvis var svaret nej, så jag började ladda ner den från Gratistjänsten istället. Sen mindes jag att jag för några år sen, innan jag slutade köpa eller hyra dvd-skivor, införskaffade in ett helt gäng med gamla klassiska sf-filmer. Det var sköna rullar som The Omega Man, Soylent Green, Silent Running, Logan’s Run och inte minst praktkalkonen Zardoz. Hade jag inte även köpt just THX 1138 frågade jag mig. Jag började gräva i gömmorna och allra längst in och underst i högen fanns den mycket riktigt. Jag avbröt nedladdningen och stoppade in skivan med THX 1138 i min dvd-spelare.

I det stora hela håller jag med mig själv i det jag skriver här ovan även om filmen inte direkt var en överraskning den här gången. Något som dock överraskade mig en aning var hur artsy fartsy den var, speciellt i inledningen. Vi bjuds på snabba, korta bilder, obekväm klippning. Jag antar att det skulle gestalta den förvirring som oftast rådde i huvudpersonen THX 1138:s sinne. Helt slumpmässigt dök det också upp en bild på en ödla bland några datorkablar. Detta förklaras aldrig, den var bara där.

Bitvis blir det stor humor när de kliniska miljöerna, maten man äter (det är i princip bara piller), blir alltför överdrivna. Priset tas av den onanimaskin som Robert Duvall nyttjar på kvällarna medan han tittar på nakna svarta hologram som dansar till afrikanska trummor. Japp, kvällsunderhållningen står av nån anledning svarta människor för och de kallas för hologram men är äkta människor. Ingen förklaring ges. Det är bara så det är.

Ja, förresten, vad går handlingen ut på? Jo, i framtiden lever människor i ett gigantiskt byggnadskomplex där man tillverkar robotar och äter piller för att kunna prestera och hålla sig lugn. Man tar inga egna initiativ förutom att man ska konsumera. Vi har blivit hjärntvättade konsumtionsgalna drönare med andra ord. Hmm, jag tyckte det var liiiite svårt att förstå vad man syftar på här? Är det nån sorts samhällskritik Lucas försöker ge sig på? Hmm.

Robert Duvall spelar alltså THX 1138 som bor med sin ”partner” LUH 3417 (Maggie McOmie). THX jobbar med att montera robotar. Efter jobbet går man först till kyrkan för att bikta. Här påmindes jag av scenen i Elysium när Matt Damon pratar med en myndighetsrobot. Efter bikten går man alltså hem till sin onanimaskin och sin afrikanska dansös.

THX 1138 är en märklig film. Den är fragmenterad, nästan utan handling, med lösryckta scener som inte riktigt går ihop. Förutom den plötsligt uppdykande ödlan fick vi även en slumpmässig bild på en publik som verkade titta på tennis och nån som sa ”I can feel it”. En scen som pågick i kanske tre sekunder, utan nån förklaring. Vi får även en nakenfajt, inte lika brutal som den i Eastern Promises men likväl en nakenfajt.

Ibland funkar det, ibland inte. Ett exempel på ett avsnitt som inte funkade för mig var när THX och hans ”kompis” SEN (Donald Pleasence) befinner i något sorts fängelse i ett stort vitt rum till synes utan slut. En mycket konstig sekvens. Efter ett tag går de helt enkelt iväg. Vakterna verkar inte uppfatta detta eller bry sig. Nu träffar de för övrigt även på ett av de där svarta hologrammen.

En sekvens som däremot funkade var när de tre (THX, SEN och hologrammet) först är helt ensamma i det gigantiska vita utrymmet och sen hittar en dörr. De öppnar dörren och där ute är det fullkomligt proppat med folk som skyndar sig i form av en mänsklig flod. En effektfull scen.

Den version jag såg var alltså en director’s cut av filmen och som jag noterade i min gamla text så har alltså Lucas tyvärr lagt till cgi-scener. Det är fullkomligt värdelöst, onödigt och förstör bara. Om man bortser från Lucas cgi-fasoner så innehåller filmen väldigt snyggt komponerade bilder. Här hittar ni förresten 35 vackra bilder från filmen.

Betyg 2007:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Betyg 20014:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Hoppa nu över till mina decennie-kollegor Henke och Christian för deras syn på filmen. Behövde de bikta sig efter att ha sett filmen?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Tidigare har även Fiffis filmtajm skrivit om den.

The Maze Runner (2014)

The Jerk

The Jerk

Äääääääntligen. Äntligen får jag skriva vad jag tycker om The Maze Runner. Under Malmö Filmdagar var den nämligen belagd med ett embargo så vi som såg filmen fick inte säga eller skriva vad vi tyckte, i alla fall inte öppet. Anledningen till att filmbolag och/eller distributörer lägger munkavle på åsikter om filmer på det här viset kan man diskutera. Det är ju lätt att misstänka att de helt enkelt inte tror på filmen men jag tror snarare att det handlar om att det är en film som bara förlorar på att ”snobbiga” kritiker skriver om den. Just The Maze Runner bygger på en bok i den nu så populära young adult-genren, och här har vi ju sett filmatiseringar, ofta framgångsrika, som Twilight, The Hunger Games och Divergent. Kidzen kommer att se filmen och åsikter från kritiker är ointressanta och kanske mest stör och man vill ha så liten tid som möjligt för att bygga upp eventuellt negativt surr.

Såååå. Vad har jag nu till slut efter all denna väntan att säga om The Maze Runner? Haha, kanske inte så mycket när det kommer till kritan. 😉

Vi kastas direkt in i handlingen då vi får följa Thomas (Dylan O’Brien) när han vaknar upp i en hiss som rör sig uppåt mot okänt mål. Slutstationen visar sig vara mittpunkten av en gigantisk labyrint där en grupp tonårskillar hålls fångna. Thomas är förvirrad, har tappat minnet och vet till en början inte ens vad han heter. Detsamma gäller alla andra killar i The Glade, en stor engelsk park kan man säga, som alltså är belägen mitt i labyrinten.

Killarna har delat in sig i ett antal grupper som sköter olika göromål. En av grupperna, kallade Runners, har i uppgift att utforska labyrinten. Varje morgon öppnas en stor portal upp och då har man fram till kvällningen på sig att utforska och försöka hitta en väg ut. Fast grejen är att labyrinten förändras varje natt och där inne finns även mystiska varelser som killarna kallar Grievers. Du vill inte vara kvar i labyrinten när portalen stängs.

Thomas ankomst och hans vilja att ta sig därifrån skakar om gruppen. Trots fångenskapen så gav det statiska livet i The Glade en viss trygghet för många av killarna.

Jag gillar ofta filmer som bygger på ett mysterium. Filmer som gör att man ställer sig frågan ”vad är det som pågår?”. Jag gillar även postapokalyptiska filmer. Jag gillar science fiction. The Maze Runner är en postapokalyptisk mysterie-sf-rulle. Kan det bli bättre? Mja, det kan det nog. Filmen är alldeles för lättviktig för min smak. De unga killarna i rollerna känns lite tråkiga, som tagna ur en generisk tv-såpa som utspelas på high school.

En litet fånig sak var att alla företeelser, saker och personer skulle ha speciella namn. The Box. Eh, killar, lugna er nu, det är bara en hiss.

Första halvtimmen, eller om det var mer än så, satt jag med en tanke i huvudet: Var är brudarna!!?? Av nån anledning var det bara killar där i The Glade. Orsaken förblev oklar filmen ut. Fast en tjej dök faktiskt upp till slut men det var för lite och för sent. Allt det här har säkert sin förklaring, om man läst boken vill säga. Eller så får det sin förklaring när uppföljaren kommer på bio. Givetvis bildar böckerna en trilogi, så vi har med all sannolikhet ytterligare två filmer att låta oss bli konfunderade över.

Vad jag däremot gillade var mysteriet, men framförallt miljöerna och känslan när Runners var ute i labyrinten. Här förekom även en schysst actionsekvens när Thomas och hans kompis springer för glatta livet.

De där otäcka ”djuren” som kallades Grievers var en blandning av biologisk och syntetisk varelse som påminde mig om The Guardians of the Beam från Stephen Kings The Dark Tower-böcker. Och att bli påmind om The Dark Tower är aldrig fel.

Jag gillade även känslan när vår lilla grupp med hjältar är på väg att kanske lyckas ta sig ifrån labyrinten mot ett okänt mål. Vad väntar där ute? Får de svar på sina frågor? Vad är det som pågår?

The Maze Runner, en blandning av Cube och Flugornas herre, är en helt ok ungdoms-sf-rulle med för få tjejer som kanske slutar utan att den egentligen börjat.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallThe Maze Runner har biopremiär imorgon fredag. Jag såg den alltså under Malmö Filmdagar och här nedan hittar ni fler recensioner (namnen på bloggarna blir klickbara länkar när inläggen publiceras):

Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Velvet Café

The Boxtrolls (2014)

filmspanarna_kvadratBoxtrollDet kan nog inte ha varit så lätt att välja månadens filmspanarfilm den här gången. Eller snarare, det fanns inte så mycket att välja på eftersom många av oss filmspanare i slutet av augusti hade varit på Malmö Filmdagar och kollat in de flesta filmer som hade premiär under helgen (som t ex A Most Wanted Man, The Salvation och The Hundred-Foot Journey). Att ha få filmer att välja bland kan i och för sig samtidigt göra valet ganska enkelt. Nu gjorde Carl från Har du inte sett den? ett roligt val (visade det sig) som innebar två filmspanarpremiärer. Vi hade nämligen aldrig tidigare spanat in barnfilm eller animerad film. Salongen på Sergel var välfylld med föräldrar och barn – och så vi filmspanare.

The Boxtrolls, eller Boxtrollen, Lådtrollen (?), som jag tycker den borde kallas i Sverige, handlar om… boxtroll. De lever under jorden i vad som kändes som en fransk (?) stad som heter Cheesebridge. Om natten kommer boxtrollen fram och härjar. Ja, eller härjar och härjar. De är skrotsamlare skulle man kunna säga. Snälla, lite fula, men snälla och rädda. Deras klädesplagg är en papplåda och vad som än står på lådan så är just det också deras namn. Sko, Fisk, Ägg osv. Apropå Ägg så är han en helt vanlig pojke men har likt Tarzan växt upp och blivit uppfostrad av, inte apor då, men boxtroll.

Eftersom stadens invånare inte vet vad de egentligen har att göra med så hatar man dessa monster och är livrädda för dem. De har anlitat en boxtrollsutrotare som man som tittare direkt vet är filmens skurk. Han har inte rent mjöl i påsen som man brukar säga. Stadens ”borgmästare” är en fisförnäm aristokrat, eller arostokrat kanske man kan säga. Cheesebridge, som namnet antyder, är nämligen besatt av ost. Istället för att styra, fatta beslut (och bry sig om sin dotter Winnie) så ordnar borgmästaren ostprovning för sina vithattade vänner alltmedan utrotaren i stadig takt decimerar antalet boxtroll.

Dottern Winnie träffar en kväll av en slump boxtrollspojken Ägg och jag ska inte säga att tycke uppstår men nån sorts attraktion finns. Men som sig bör så är det ett omaka par det handlar om. Deras möte leder till att sanningen om boxtrollen i allmänhet och Ägg i synnerhet kanske kan avslöjas.

Tre saker i filmen stack ut för mig.

  • Det är en läskig film. Det handlar om död. Det handlar om att växa upp utan en riktigt pappa. Det handlar om att växa upp med en pappa som inte är närvarande. Vi fick se tortyrscener. Vi fick se ett ansikte som groteskt svullnade upp eftersom ansiktets ägare tryckte i sig ost och samtidigt var allergisk mot just ost. Filmens figurer är nästan alla (well, utom Ägg och Winnie kanske) obehagliga i större (boxtrollsutrotaren) eller mindre (borgmästaren) grad. Vid några scener i filmen hörde vi barn bredvid oss som storgrät.
  • Det är en stop motion-animerad film! En bit in på eftertexterna fick vi (som hade tålamodet att sitta kvar) en liten extrascen där vi fick se hur det gick till när man animerade de små dockorna. Grejen är att jag inte alls fattade att det var stop motion-animerad under filmen. Jag var ganska övertygad om att det var vanlig datoranimation som bara var gjord så att det skulle se ut som att det var stop motion. Nu tror jag att det i själva verket var en blandning och att CGI har använts till vissa saker (som t ex munrörelser (?), rök och annat). Ändå var det hela minst sagt imponerande.
  • Designen på figurerna och hela filmens scenografi var ganska härlig. Just stop motion och när man jobbar med miniatyrer ger en skön sagostämning. Jag kom att tänka på Wallace & Gromit… och tv-klassikern Fragglarna och speciellt byggarbetarna doozarna som bodde i Fraggelberget.

Jag måste ge en trea till Boxtrollen. De första minuterna hade jag lite svårt att förstå vad som pågick. Jag hörde inte vad nån sa eftersom vi såg den med svenskt tal och därmed inte hade hjälp av textningen. Men ganska snart gillade jag miljöerna och de udda figurerna tillräckligt mycket för att sugas in.

Till sist: SF, filmdistributören eller vilka som nu ansvarar för det, försök att bättre lyfta fram de svenska röstskådisarna! Allra sist under eftertexterna i typ två sekunder visades dessa upp men utan att man kunde koppla namnen till några av rollfigurerna. När jag går in på SF:s sida om filmen står bara de engelsktalande originalskådisarna. Dåligt! Speciellt då filmen i första hand biovisas med just de svenska rösterna. Nu hade jag i och för sig föredragit att se filmen med originalrösterna men jag tycker bl a Jacob Nordenson, Claes Ljungmark och Kim Sulocki gjorde ett helt ok jobb.

OBS! På distributören United International Pictures hemsida finns de svenska namnen listade och där går det även att se vilken roll de spelade.

Vad tyckte nu mina spanarkompisar? Vill de utrota trollen eller har de redan skaffat egna papplådor?

Har du inte sett den? (Carl skriver)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffi filmtajm
Har du inte sett den? (Erik och Markus poddar)
The Velvet Café

McCabe & Mrs. Miller (1971)

decadesMcCabeI slutet av 2002 så började jag lista alla filmer jag ser och det har jag fortsatt med sen dess. Jag skriver upp titel, vilket år filmen är gjord, datum när jag såg den och i vilket format jag såg den, och slutligen betyget förstås. Nu finns det ju nättjänster för att göra just detta (Filmtipset, Letterboxd) men jag har fortsatt med min egen lista ändå.

Den första film jag såg år 2003, vet ni vilken det var? Ja, det är kanske inte så svårt att gissa med tanke på vilken film vi har kommit till i decennie-temat. Rätt gissat! Den 2 januari 2003 såg jag McCabe & Mrs. Miller efter att ha spelat in den då SVT visade den. Jag gav den betyget 3/5 och det jag minns från den nu innan omtitten är en man i stor pälsrock som rider på en häst i snö och regn…

Warren Beatty och Julie Christie gör huvudrollerna i denna anti-western (till skillnad från The Salvation som var en ultra-western). De båda har slagit sina påsar ihop i en gruvstad uppe i de snöiga bergen nånstans i USA:s utkanter. Hon driver bordell, han står för resten. Hon är driftig, han tror han har koll och tror han är cool.

Det här var en klart intressant film. Länge är den ganska seg och lite trist. Det kanske är regissör Altmans signum. Jag förstår inte vad den går ut på. Allt är grått, trist, regnigt och snöigt. Det är en deprimerande miljö. Jag gillar den trots allt, inte mycket men lagom. Den blir bättre allt eftersom, när vi får se mer av Beattys rollfigur och vad han verkligen (inte) går för. Vi får även se hur Christies rollfigur hanterar den grå vardagen.

Det är alltså en anti-western. Inte nån figur i filmen går egentligen att gilla. Det är i slutändan en sorglig film. Slutet är talande och symboliskt och förmodligen var det så här det var på den här tiden. Filmen utspelas 1902 så det är alltså en sån där lite jobbig western där tiden börjar komma ikapp sig själv. Modernismen börjar bita sig fast, t ex i form av ångmaskiner och andra moderniteter. Av nån anledning tänker jag nu på Jan Troells filmer, som t ex Här har du ditt liv.

Jag får be om ursäkt för den möjligen förvirrade texten. Det har varit en stressig vecka med en massa recensioner att skriva (plus en håglös och oproduktiv söndag) så jag såg filmen först igår kväll och skrev ner mina tankar direkt efteråt. Well, ibland kan det vara det bästa sättet. McCabe & Mrs. Miller var en intressant film och jag kan inte låta bli att ge den en trea. Anti-western med antihjältar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Hoppa nu över till mina decennie-kollegor Henke och Christian för deras syn på filmen. Är de anti eller anti-anti?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

The Salvation (2014)

Mads

Klicka för en större bild på Mads! Ögonen…

The Salvation är nåt så rart som en dansk western. Nej, det är inte en film som utspelas i Esbjerg i västra Danmark utan en gammal hederlig western (eller en smørrebrød-western kanske?) vars handling för oss till en dammig håla i 1870-talets USA (Texas?). Här hittar vi två danska nybyggarbröder, Jon (Mads Mikkelsen) och Peter (Mikael Persbrandt!). Efter att ha stridit i det dansk-tyska kriget 1864 drog Jon och brorsan till USA för att skapa sig ett nytt liv. Kvar i Danmark lämnade de under några år Jons fru (Nanna Øland Fabricius) och son. När filmen tar sin början väntar Jon och Peter på att de båda ska anlända. Men det är ingen vidare trevlig plats att anlända till kanske. Här härjar brutala gäng som håller sin omgivning i ett järngrepp med våld och hot om våld (eller snarare död och hot om död).

Av de 13 filmer jag såg under Malmö Filmdagar var kanske The Salvation den största positiva överraskningen. Jag hade ingen aning om vad det var för film. Jag hade inte hört titeln förr. Nu visades filmen som sista film under dagarna och det var den enda film som visades just då. Därför var det ju aldrig någon tvekan om jag skulle se den eller ej. Det var ju den enda som visades!

The Salvation visade sig vara en otroligt snygg film med en knivskarp serietidningsestetik som jag tokgillade. Den är fylld med våld, en badass-dansk, en badass-Eva Green och sadistiska skurkar. Det är macho, det är gritty, det är hårt. Jag inser nu att jag skulle kunna beskriva filmer som Sin City eller 300, och just Sin City var en film som jag inte alls gillade. Den var bara tom; en snygg ballong fylld med unken luft. Varför gillar jag då The Salvation mer? Well, det är svårt att svara på. Jag satt bara och njöt av bilderna och stämningen, helt enkelt. Mads Mikkelsen är som sagt stentuff. Persbrandt då? Well, han var väl kanske den svagaste länken även om jag inte tycker han gör bort sig alls. Men ibland när han tittar fram under cowboyhatten så får jag Tre solar-vibbar… och det är inga bra vibbar om man säger så.

Eva Green gillar jag. Jag gillar henne! Japp, Fiffi, read it and weep. 😉 Jag tycker att hon har en speciell utstrålning men jag förstår samtidigt om man inte gillar den. Är hon inte lite fulsnygg också, kanske som Faye Dunaway på sin tid? Om man gillar allt med Eva förutom hennes röst så kan man se The Salvation utan problem. Hennes rollfigur har nämligen fått sin tunga bortskuren av elaka indianer och hon är därför stum.

Skurken i filmen var bra också. Jag kände inte igen skådisen men han heter Jeffrey Dean Morgan… och jag har faktiskt sett honom i Watchmen visade det sig (ytterligare en film med serietidningsestetik). Här spelar han brutal gängledare med en härligt brummande basröst som ska hämnas sin broders död. Är det inte ofta så i westernfilmer? En skurk som har en bror som dödats och som måste hämnas. It’s family, liksom.

När eftertexterna rullade och vi filmspanare satt kvar i salongen frågade Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia varför filmen hette just The Salvation (frälsningen). Jag kom med ett förslag som gick ut på att Jon (Mads rollfigur) tog upp striden med det där skurkaktiga gänget och befriade/frälste byn från dess förtryck. Då kom Sofia med invändningen att byns invånare inte var några personer som var värda att frälsa. De var ju fegisar utan ryggrad hela bunten, hävdade hon. Well, kanske det, men jag tror ändå det är det som titeln syftar på. Eller? Kanske det har nåt att göra med hur det slutar för Mads och Evas rollfigurer? Att de frälser varandra? Se filmen själva och kom med förslag!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagar smallPrecis som A Most Wanted Man och The Hundred-Foot Journey som jag recenserat tidigare under veckan så har The Salvation biopremiär imorgon fredag. Jag såg den alltså under Malmö Filmdagar och här nedan hittar ni fler recensioner (namnen på bloggarna blir klickbara länkar när inläggen publiceras):

Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den? (Johan)
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer

Uppdatering: Nu har även Flmr skrivit om The Salvation.