En hunds testamente (2000)

9 januari, 2017 Lämna en kommentar

en-hunds-testamenteUnder början 2000-talet körde SVT nåt som man kallade för Filmklubben. Jag tror det var på tisdagkvällar och jag spelade in varje film. Man visste aldrig riktigt vad som kunde visas. Ibland körde man teman med olika regissörer t ex. Det var ett bra sätt att se filmer som man annars inte skulle se eller ens få tag i. Ett tema var brasilianska filmer och då såg jag den udda filmen En hunds testamente. Jag ser nu att filmen har fått betyget 8.5/10 på IMDb. Helt galet. Texten skrevs i juli 2005.

Denna brasilianska rulle handlar om två fattiga skojare (den ene smart, den andra en lögnare) som hankar sig fram med hjälp av diverse småjobb. I en liten by jobbar de hos byns bagare, men är inte nöjda med den mat de får. Bagarfamiljens hund, däremot, får rena festmåltiderna. De två snubbarna byter således mat med hunden vilket leder till att hunden dör. Aj då. Detta leder i sin tur till vidare förvecklingar när killarna måste försöka övertyga byns präst om att hunden ska få en riktig begravning. Och sen rullar det vidare…

Oj, oj, det här var en av de märkligaste filmer jag har sett. Början är så dålig att jag knappt förstår vad som pågår. Fotot är bland det jobbigaste jag har upplevt. Det känns som om min granne har filmat och det är gjort med en sån där teknik som bl a förekommer i Gladiator under gladiatorscenerna. Ni vet vad jag menar. Det är så där hackigt på nåt sätt. Det finns säkert ett fint ord för det. Jag har även sett det i några krigsfilmer. Det är bara det att det är så hela filmen. Nästa grej som slog mig var att skådisarna spelade som om de var med i en stumfilm. Ni vet, med så där överdrivna rörelser och ansiktsuttryck. Det är förstås medvetet, förmodligen ska det väl vara kul, men på mig funkar det inte alls. Jag tycker det är helt kasst. Bagarens fru är den värsta karaktären. Riktigt hispig, burlesk och överdrivet jobbig. Hon ska vara rolig hon med, antar jag.

Nä, de första två tredjedelarna av filmen, som är tänkt att vara en komedi, är riktigt dålig. Alla beter sig som fån och spelar på ett överdrivet sätt som skulle passa i en buskis av Stefan & Krister. Den enda ljuspunkten är att det förekommer en ganska rolig kritik av kyrkan och dess dubbelmoral och hyckleri när det gäller pengar. Sen mot slutet av filmen så blir det faktiskt lite bättre och lite mer allvar när <spoiler> (om nu nån mot förmodan nånsin skulle se filmen) en av skojarna och resten av huvudpersonerna dör i en banditattack och kommer till en sorts rättegång inför Djävulen och Jesus som ska avgöra om de kommer till himlen eller helvetet. Här blir det lite spännande och intressant och det räddar filmen från bottenbetyget. Jag gilla ofta filmer där en person har dött och vi får följa honom/henne (hen alt. henom) till himlen eller om han/hon (hen) t ex kommer tillbaka till jordelivet som död, etc.</spoiler>

Ja, som jag skrev inom spoilertaggarna så är det slutet av filmen som räddar den från bottenbetyg, men det finns inget som räddar den från att få en klockren tvåa. Det skulle i såna fall vara den roliga kritiken mot kyrkan som för övrigt även förekom i den andra brasilianska film som SVT visat nyligen, En ny spännande värld. Men, nä, det räcker inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 2, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

No Escape (2015)

5 januari, 2017 6 kommentarer

no-escapeJack (Owen Wilson) med familj anländer till ett icke namngivet sydasiatiskt land för att börja ett nytt jobb för ett amerikanskt företag. Om man säger att timingen var lite dålig så skulle man inte överdriva. Redan första morgonen visar det sig nämligen att det skett en militärkupp. Landets premiärminister har mördats och det är upplopp på gatorna. vad värre är är att just amerikaner har utsetts till måltavlor för rebellerna. Orsaken, visar det sig, är att ett amerikanskt bolag tagit över driften av landets vattenförsörjning. Rebellerna tolkar det som att den förra regeringen har sålt sig och att det nu är USA som styr landet.

Jack, hans fru Annie (Lake Bell) och två döttrar, hinner i princip inte äta frukost innan rebeller invaderar hotellet och börjar döda amerikaner. De får fly hals över huvud. Under sin flykt mot säkerheten får de hjälp av en man vid namn Hammond spelad av ingen annan än Pierce Brosnan.

No Escape var väl en sån där film som det rådde delade meningar om. Vissa såg den som en välgjord och ruggigt intensiv actionrulle om en familj som flyr för sina liv. Andra tyckte att filmen framställde befolkningen i det icke namngivna landet som ondskefulla, blodtörstiga och ansiktslösa galningar.

Själv tyckte att det var en helt ok film. Ah, kanske lite tråkigt, men det blir tyvärr ingen åsikt från min sida som sticker ut nåt håll. Jag intar den där fega mellanmjölkspostitionen i mitten.

Om det var nåt jag gillade så var det inledningen där vi får se hur kuppen inleds med mordet på premiärministern. Det var väldigt snyggt och stiliserat allting. Det var inte riktigt den inledning som jag hade väntat mig.

Jo, just det, jag får inte glömma att nämna Brosnan som jag tyckte var perfekt som en plufsig brittisk suput.

Apropå det där icke namngivna sydasiatiska landet så kunde jag inte låta bli att närstudera kartan som man fick se ombord på flygplanet när familjen anlände. Den visade att planet skulle landa på gränsen mellan Thailand, Kambodja och Laos.

Hur funkade filmen som spänningsframkallare? Hmm, hyfsat. Det var hyfsat spännande, men inte lika spännande och intensivt som jag hade hört från andra. Kanske den hade funkat bättre om jag sett den på bio?

Av nån anledning så fann jag mig att sitta och vara uttråkad mot slutet. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att jag hela tiden visste att de skulle klara sig? Sen finns det nåt traditionellt och lite trött över att en pappa i en familj ska vara den självklara ledaren. Det är liksom helt upp till honom hur det ska gå. Nu tog ju även Annie en del initiativ vad det led men det kändes ändå som att allt var pappans fel och pappans ansvar. Och det var väl det som filmen ville framställa: hur en pappa känner ansvar och panik i en sån situation. Fast jag gillar dynamiken i en film som norska Vågen mer. Och en film som Turist tar det hela till sin spets på ett mycket roligare sätt.

Angående de ansiktslösa blodtörstande galningarna så framställdes rebellerna så, ja. Å andra sidan så fick familjen hjälp från andra, icke lika rebelliska, delar av befolkningen.

Fasiken. Nu när jag letar efter en schysst poster att lägga in i inlägget så ser jag en massa bilder på Wilson och Blake som ser rädda ut och bär på sina döttrar. Jag vet inte, det funkar inte. Det är för lätt. För simpelt. Det blir som en kattvideo på YouTube.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

10 i topp: Filmer 1980

4 januari, 2017 28 kommentarer

1980Hmmm. 1980. Hur svårt var det att få ihop en lista för just det här filmåret? Jättesvårt visade det sig. Egentligen är det nog bara de fyra överst placerade filmerna som jag verkligen kan utnämna till toppfilmer. Filmerna i botten av listan är närmare ok än bra. Faktum är att jag kan knappt säga att jag ens gillar dem.

Men nu är det ändå dags att se om vi trots allt kan vaska fram några guldkorn ur 1980 års filmflodbädd.

 

10. Friday the 13th
Friday the 13th
För musiken och slutscenen.

9. Sällskapsresan
Sällskapsresan
För att jag vet inte vad. Jag gillar den egentligen inte speciellt mycket men 1980 var ett svagt år för mig.

8. Ur marionetternas liv
Ur marionetternas liv
För att det är en ganska enkel och skarp Bergman. Gjord i Tyskland.

7. American Gigolo
American Gigolo
För att, ja, den var väl snygg och ganska spännande har jag för mig?

6. Airplane!
Airplane!
För att den är rolig?

5. The Empire Strikes Back
The Empire Strikes Back
För att det är den bästa Star Wars-filmen.

4. The Elephant Man
The Elephant Man
För att den ger mig en rejäl klump i halsen.

3. The Shining
The Shining
För den iskalla kylan, hissen och tvillingarna.

2. Cannibal Holocaust
Cannibal Holocaust
För att det är den bästa found footage-filmen.

1. Raging Bull
Raging Bull
För att boxningsscenerna är brutalt strålande med ljud och klippning som inte kan bli bättre.

 

Bubblare? Nope. Nada.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna hyllar från ’80.

Filmitch
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmfrommen
Absurd Cinema

Arkiverad under 10 i topp, Best of, Film, Listor Tagged with , , , , , , , , , , ,

Maze Runner: The Scorch Trials (2015)

2 januari, 2017 2 kommentarer

the-scorch-trialsDen första filmen i den här YA-franchisen såg jag faktiskt nere i Malmö under Filmdagarna 2014. Jag lät mig underhållas lite så där lagom av The Maze Runner och delade ut en mellanmjölkstrea. Precis som i den filmen så kastas vi även här direkt in i handlingen. Våra unga hjältar har nu klarat sig ut ur labyrinten men kastas ur i askan i elden kan man väl säga. Elden i det här fallet är en forskningsanstalt där ungdomarna hålls inspärrade. Personalen lockar med guld och gröna skogar till den som har lyckan att bli utvald. Ni som har sett The Island vet på ett ungefär vad det innebär att bli utvald. Det är inte högsta vinsten direkt.

Den grupp vi följer, ledd av Thomas (Dylan O’Brien), får höra talas om några rebeller som befinner sig i bergen på andra sidan en vidsträckt och farlig öken och beslutar sig för att rymma. Klara, färdiga, gå. Spring!

I filmens inledning presenteras en massa begrepp i en strid ström i ett lamt försök till världsbyggande: Cranks, Scorch, Wicked, Flare virus, etc. Alla begrepp inleds med stor bokstav för att markera tyngden av begreppen, precis som i den förra filmen för övrigt. Det känns mest fånigt skulle jag säga.

Det förekommer mängder av referenser till andra filmer i samma genre som t ex The Matrix, nyss nämnda The Island, THX 1138 och Mad Max-filmerna. Eller referenser är nog fel ord. Man kanske ska säga att de nämnda filmerna är inspirationskällor. Tyvärr lyser frånvaron av tyngd igenom. Det är nåt med att det är ungdomar i fokus som bara inte funkar. Det blir tråkigt. Kanske beror det på att skådisarna helt enkelt inte håller måttet?

Ta t ex Dylan O’Brien som spelar Thomas. Han har noll karisma plus att han spelar över i actionscenerna när han ska springa. Han springer i en sorts panik som gör att det i själva verket bara måste gå långsammare. Lugna ner dig lite. Men, nej, han fortsätter stressa och snubblar över sina egna fötter för att visa hur stressad han är.

Det är intressant att jämföra med en annan huvudperson, Minho spelad av Ki Hong Lee. Nu var han i och för sig en av de specialduktiga Springarna i den första filmen och han tar med sig den kunskapen här. I vilket fall så springer han effektivt och ekonomiskt, trippar inte, viftar inte med armarna utan pumpar som Tom Cruise.

Det springs för övrigt väldigt mycket i filmen. Den vanligast förekommande repliken är ”Let’s go! We gotta go! C’mon!”. Spring!

När gruppen befinner sig i öknen kunde jag inte låta bli att tänka på Stephen Kings The Dark Tower-serie och speciellt en episod när Roland & Co korsar en stor öken på väg mot bergen i fjärran. Ja, det finns några fler kopplingar då vi även får uppleva ruiner av storstäder från en svunnen tid. Nu är ju inte postapokalyptiska miljöer nåt unikt för just The Dark Tower men så gick i alla fall mina tankar. Jag ser för övrigt, med skräckblandad förtjusning, fram emot filmatiseringen av The Dark Tower som ska komma i sommar.

Slutligen konstaterar jag att det fortfarande är väldigt luddigt varför ungdomarna placerades i labyrinten från första början. Vi får veta nåt om att de har ett unikt enzym i sina hjärnor, ett enzym som ska vara botemedlet mot det virus som härjar på jorden. Producerades enzymet när en person känner rädsla/stress? Var labyrinten ett sätt att få deras hjärnor att producera mer av enzymet? Hmm, känns som att det borde finnas lättare sätt.

Nej, det är en ganska krystad historia det här. Den försöker vara tung men blir lättviktig och fånig istället. Nu är jag en sucker för postapokalyptiska miljöer och känner mig lite snäll idag (nytt år och allt) så Maze Runner: The Scorch Trials får faktiskt en svag tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Dystopi, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Film- och bloggåret 2016

31 december, 2016 26 kommentarer

ArrivalDags för en liten årskrönika! Det blir en sammanfattning av mitt eget film/tv- och bloggår. När det gäller filmer så är det inte bara 2016-filmer utan det handlar om allt jag sett i år oavsett tillverkningsår. Min årsbästalista för 2016 års filmer kommer senare, någon gång under vårvintern skulle jag tro, då jag som vanligt känner att jag har en hel del att se ikapp för att kunna klämma fram en lista. Vissa galningar postar ju sina årsbästalistor redan nu. Well, de kan ju alltid uppdateras i efterhand men sånt är ju jobbigt.

 

Bästa filmen jag sett i år:
Jag har sett fyra filmer i år som jag delat ut högsta betyg till, dvs 5/5. Av dessa är nog Room den bästa filmen. Det är förstås en 2015-film men jag såg den på vårkanten när det var dags för att få ut årsbästalistan för 2015. Av 2016 års filmer så är Arrival och Midnight Special i särklass och de enda som hittills fått högsta betyget. Den fjärde filmen är förstås Alien som sågs i höstas på Bio Rio i en Alien/Aliens double feature.

Sämsta filmen jag sett i år:
Utan tvekan Dog Eat Dog. En film som gjorde att jag ville åka hem och duscha bort all smuts och allt äckel efter visningen. Hedersomnämnanden till Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull, Independence Day: Resurgence och Jag älskar dig – En skilsmässokomedi.

The Hateful EightÅrets bästa bioupplevelser:
Att för första gången besöka biografen Fontänen i Vällingby var riktigt trevligt. Dessutom var Nocturnal Animals, filmen som sågs vid besöket, en toppenfilm. Men toppupplevelsen var nog att se Quentin Tarantinos The Hateful Eight i 70 mm på ett fullsatt, fokuserat och peppat Rigoletto. En i sällskapet på visningen var inte oväntat Fripps filmrevyer-Henke, denne garant för en lyckad bioupplevelse (om man bortser från American Hustle vill säga). Hedersomnämnande till visningen av Rogue One, även det på ett fullsatt, fokuserat och peppat Rigoletto med en bonus i form av applåder när eftertexterna drog igång. Det som drog ner det hela för min del var ju att filmen i sig inte höll toppklass.

Årets värsta bioupplevelser:
Jag kan ju bara inte låta bli att nämna SF:s IMAX-debacle som i och för sig för min del ledde till att jag hamnade på mysiga Fontänen. I vilket fall, torsdagen innan jag på söndagen skulle se Rogue One i IMAX på Filmstaden Scandinavia så låter SF meddela att man tvingas stänga alla Scandinavias salonger i minst en vecka. Akustikplattor i taket sitter löst och riskerar att ramla ner på huvudet på folk. Otroligt men sant. Jag får reda på det här när jag sitter på tunnelbanan på väg till Rigoletto för att se Nocturnal Animals. Jag blir sur men tänker inte låta det störa min visning. Trodde jag. För när jag kommer fram till bion så är salongen helt tom trots att det står att visningen är utsåld. Vad är det som pågår här? Jo, det visar sig att SF har ställt in visningen för att istället ha ett företagsevent där, ett event som man blivit tvungna att flytta från Scandinavia pga av lösa akustikplattor i taket! Jag och några till står snopna med våra biljetter i handen och undrar hur SF resonerar. Vi får pengarna tillbaka och dessutom en gratisbiljett till en valfri visning. Jag utnyttjar den till att se Nocturnal Animals dagen efter på just biografen Fontänen. Och Rogue One sågs alltså till slut på en bra visning på Rigoletto. Slutet gott, allting gott.

Årets besvikelser:
The Danish Girl var fin men blek. The Big Short var en hajpad film som jag inte gillade nåt speciellt.

10 Cloverfield LaneÅrets överraskningar:
10 Cloverfield Lane var en udda liten film som gjorde mig upprymd. Dredd var en annan lite oväntad glädjespridare.

Årets möte:
Det var kul att träffa Roger Wilson (kämpa!) nere i Malmö och snacka lite kort om Star Trek.

Årets skummaste film: Hmm. Vad har vi här då? Kanske Toni Erdmann? Nej, den var inte skum. Midnight Special var väl lite av ett mysterium nästan hela tiden. Eller? Hmm. I år finns det liksom ingen självklar som Holy Motors, Evolution eller Upstream Color varit andra år.

Bästa filmen jag såg på Stockholm Filmfestival: Hell or High Water.

Sämsta filmen jag såg på Stockholm Filmfestival: Dog Eat Dog.

Italienska film: Suburra. BLYTUNG.

Tyska film: Toni Erdmann.

Mest deprimerande film: Sauls son.

Bloggprojekt:
Jag gick äntligen i mål med att skriva om Johan Falk-filmerna. Jag körde en vecka där jag skrev om alla Alicia Vikanders filmer jag inte hade sett tidigare. Jag och Filmitch-Johan tittade på filmer om Mellanöstern. Ett antal årsbästalistor har betats av.

Skådis som jag blivit besatt av:
Amy Adams får man nog lova att säga.

Svenska tv-serie:
Säsong 3 av Fröken Frimans krig (SVT Play) förstås.

Tv-serier som jag äntligen tog mig an:
Buffy the Vampire Slayer (Netflix) och Angel. Jag har kommit halvvägs genom säsong 5 i Buffy och en bit in i andra säsongen av Angel. Just nu ligger dock Angel på is fram till att säsong 5 av Buffy är avklarad.

midnight-sunEtt urval av andra tv/webb-serier som jag kollat in:
Leif GW Persson – min klassresa (SVT Play): Intressant figur denne GW.
The Hollywood Reporter Roundtables (YouTube): Alltid trevliga och intressanta rundabordssamtal.
MasterChef: De brittiska och australiensiska programmen. Ja, även den betydligt sämre svenska versionen gick ner (Sveriges Mästerkock, TV4 Play). Den amerikanska är usel.
Star Trek: The Animated Series: Skönt att äntligen beta av den enda Star Trek-serie jag inte hade sett. Två säsonger finns det.
Kampen om tungvattnet (SVT Play): Bitvis riktigt bra och spännande snöäventyr men i slutändan något av en besvikelse.
The Mind of a Chef (Netflix): Intressant insikt i olika kockars hjärnor. Bäst när David Chang och Magnus Nilsson (från Fäviken) är i fokus.
Allt för Sverige (SVT Play): Jag såg även denna säsong men serien har tappat sin charm känns det som.
Springfloden (SVT Play): Jag kunde inte låta bli att titta på den trots uppenbara brister. Perfekt som avslutning på helgen.
Så mycket bättre (TV4 Play): Det finns nåt fascinerande över artister som blir rörda när de hör andra artisters versioner av sina egna låtar.
Musikbranschens verkliga stjärnor (SVT Play): Mycket bra, för att hålla det kort. Originaltiteln är Soundbreaking: Stories from the Cutting Edge of Recorded Music. Som vanligt slarvar SVT med att ange originaltitel och vilka som ligger bakom dokumentären i fråga.
Lyckliga gatan (TV4 Play): Sveriges charmigaste programledare Näääk parar ihop artister från förr med unga hip-hopare och magi uppstår.
The Walking Dead, avslutningen av säsong 6: Japp, jag gillar den fortfarande. Jag har ännu inte börjat med säsong 7.
Sagan om Björn Borg (SVT Play): Om en svunnen tid.
Cooked (Netflix): Ambitiöst om vikten av och glädjen i att faktiskt laga sin egen mat.
Jorden runt på 6 steg (Dplay): Filip och Fredrik åker jorden runt för att t ex från en gammal kvinna i öknen i Namibia ta sig till Michael Bolton i Florida via sex bekantskaper. Six degrees of separation.
Hip-hop Evolution (Netflix): Mycket sevärt om hip-hopens födelse och utveckling.
Midnattssol (SVT Play): Sist men inte minst. Givetvis. Otroligt snygg och välproducerad. Frågan är om nåt snyggare har producerats (och koordinerats) för svensk tv nånsin. Tyvärr höll den inte ihop som helhet. För många olika trådar gjorde att det spretade. Inledningen var dock strålande. Synd på så rara ärtor.

Årets fem mest lästa blogginlägg:
Filmspanar-tema: Skurkar – Blue Velvet, 10 i topp: Filmer 2015, En man som heter Ove, 10 i topp: Filmer 2014 och Midvinterduell (alltid denna Midvinterduell).

Vilka länder kommer bloggbesökarna ifrån?
Topp-5 (förutom Sverige): USA, Finland, Irland, Norge och Brasilien.

 

graffititomten

Och därmed önskar jag och graffititomten Gott Nytt År! 🙂

 

toni-erdmann-1

toni-erdmann-2

toni-erdmann-3

Arkiverad under Årskrönika, Film, Listor, TV Tagged with

Johan Falk: Slutet (2015)

28 december, 2016 2 kommentarer

slutetDå var vi framme vid Slutet, den sista filmen i Johan Falk-serien. Jag började skriva om filmerna i maj i år och det tog sitt lilla tag att få ut texterna men jag är nöjd med att jag gick i mål innan årets slut!

I Slutet så har det blivit personligt för Falk. Maffian, som likt en bläckfisk har sina tentakler överallt, utövar utpressning mot Falk genom hans familj. Falk kallar samma GSI för att få hjälp och hans kollegor sluter givetvis upp. Now it’s personal.

Då var frågan om Falk skulle go out with a bang or a whimper? Tyvärr är det med viss nedstämdhet jag konstaterar att Slutet var något av en besvikelse. Det är inte nån av de sämsta i serien men ej heller nån av de bästa. Men det kanske ofta är så. Det gäller t ex tv-serier (och Falk-filmerna kan i princip likställas med en tv-serie) där det näst sista avsnittet är superbra medan det allra sista, där allt ska knytas ihop, inte flyter riktigt lika bra.

I inledningen använder man för övrigt samma grepp som i Lockdown med en skurk som man inte får se ansiktet på. Det blev ett trött grepp efter två gånger. Ja, vi har redan sett tatueringen, gå vidare!

En annan detalj som störde var olika karaktärers brytning när det pratade engelska. Vi har t ex skurken Milo (Peter Franzén) som pratar med en märkligt övertydlig finsk brytning. Nu vet jag inte ens om han skulle vara finne men det blev parodi av det hela i alla fall. Det konstiga är att skådisen Peter Franzén är en finländsk skådis så han om nån borde ha fått till det kan jag tycka.

Vi har även de ryska skurkarna som pratar engelska med en rysk brytning som tas till nya nivåer. Det blir jobbigt, på gränsen till pinsamt (och rasistiskt?). Eller är det sånt man ska blunda för?

Några bra saker att lyfta fram är t ex Aliette Opheim som spelar Seths nya flickvän Madde, en roll som hon gör med pondus och skinn på näsan. Jag vill även lyfta fram Hanna Alsterlund som spelar Falks (styv)dotter Nina. Hon har utvecklats till en riktigt duktig skådis.

Apropå Seth (Jens Hultén) så har han som rollfigur på nåt sätt blivit mindre intressant när han mjuknat. Seth var som bäst när han var badass och man inte visste var man hade honom. Nu är det lite som att mystiken försvunnit. Men Seth är ändå en favoritkaraktär.

Sammanfattningsvis så hamnar Slutet på en svag svag trea, men det är på gränsen. Den funkade inte fullt ut som enskild film för mig, men tyngden av hela serien gör att jag ändå delar ut en trea. En sista sak är att jag gillar är filmens titel. Slutet. Haha, bara så att vi förstår att det är den sista filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Johan Falk: Lockdown (2015)

24 december, 2016 Lämna en kommentar

lockdownEfter Stockholm Filmfestival, årslista för 1981, en Harry Potter-prequel och ett mästerverk är det så äntligen dags att hoppa ombord på Johan Falk-tåget igen. Men vafan!

Johan Falk och GSI har en förrädare bland sig. Vem är det? Nån vi känner? Plötsligt står det klart att förrädaren befinner sig i polishuset och hela byggnaden försätts i lockdown! Ingen kommer in, ingen kommer ut. Nu ska förrädaren rökas ut.

Oj, oj, det här var ju ruggigt bra faktiskt. Det är nervigt, spännande och det är t.o.m. dammigt i rummet. Det sistnämnda trodde jag inte jag skulle få uppleva i en Johan Falk-film, men det är väl så att det byggts upp en känsla av att man är kompis med karaktärerna i serien. Klump i halsen-läge, ungefär som när E.T. åkte hem.

En sak som störde mig en aning var när man inledningsvis hela tiden filmade polisförrädare så att överkroppen inklusive huvudet doldes. Det skulle väl ge en känsla av spänning och förväntan (vem är det?!) men det blev krystat till slut.

Även det faktum att Falk givetvis tror att fel person är förrädaren kändes som ett lite trött och standardmässigt grepp.

Parallellt med huvudstoryn så får vi även följa familjen Falk och hur Heléns ex Örjan dyker upp med dokument som kan avslöja vilka det är som hotat familjen. Den storyn funkade men var inte lika intressant. Det som räddar den är väl Johan Hedenbergs insats som Örjan, detta psykfall tillika en total loser.

Ett annat litet ”klagomål” (som egentligen är en komplimang) är att det känns som ett tv-serie-avsnitt. Allt är lite futtigare, lite mindre påkostat, lite sämre jämfört med en rejäl film. Den står inte helt på egna ben utan känns som en delmängd av nåt. Men det är väl det som är grejen i slutändan. Precis som för en tv-serie så uppskattar man avsnitt mot slutet så mycket mer om man sett allt från början.

Det jag gillar med Falk-filmerna är att man på ett sätt har utvecklat sig själv. De första filmerna är rena actionrullar där poliserna är i fokus och the bad guys bara är bad guys. Från 2012 och framåt så skildras bägge sidor av lagen, precis som i The Wire, favoritserien nummer ett. Jag tror t.o.m. repliken ”Follow the money” yttras vid ett tillfälle.

En sista notis om en (till synes) liten rollfigur. Jag känner att jag bara måste nämna GSI-medlemmen Matte (Zeljko Santrac). Han är en sån där lugn person som du vill ha i ditt team. Lojal och rejäl. Han gör sitt jobb lite i det tysta men går alltid att lita på. Just i det här avsnittet brusar han faktiskt upp en gång då det verkligen behövdes.

I slutändan är Lockdown i mina ögon den hittills bästa Falk-filmen och den får en rak fyra. Nu ser jag fram emot Slutet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

Därmed önskar jag och graffititomten God Jul!

graffititomten

Arkiverad under Action, Betyg 4, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

I, Daniel Blake (2016)

21 december, 2016 9 kommentarer

daniel-blakeTre år innan Ken Loach gjorde Kes – falken (en sån där film som jag har för mig vi fick titta på i skolan) så fick han tydligen 1966 sitt genombrott med tv-filmen Cathy Come Home. Nu, 50 (!) år, senare vinner alltså Loach vid 80 års ålder Guldpalmen i Cannes. Snacka om driv och engagemang. Woody Allen-varningen på den mannen.

I, Daniel Blake är djupdykning ner i ett brittiskt (och förmodligen svenskt) systemet för social trygghet och välfärd som fallerat. Titelns Daniel Blake (Dave Johns) är en snickare som återhämtar sig efter en hjärtattack. Hans läkare förbjuder honom från att börja jobba igen men hos försäkringskassan tycker man att han visst kan börja jobba. Han kan ju sätta på sig en hatt och gå 50 meter. Ja, så lyder logiken. Daniel tvingas gå på cv-kurser och söka jobb samtidigt som han försöker (försöker!) överklaga beslutet om indragen sjukpenning.

På en av arbetsförmedlingarna träffar han på den ensamstående tvåbarnsmamman Katie (Hayley Squires). Katie kom tio minuter för sent till ett obligatoriskt möte och får därför en varning och indragen a-kassa (eller vad det nu handlade om). Katie är ny i stan och åkte därför vilse på väg till sitt möte. Daniel och Katie blir vänner, vilket för Daniel (vars fru dog några år tidigare) innebär att han får några att bry sig om igen.

Jag gillar filmen. Jag trodde att det skulle handla om en film som gick i nån sorts misär-stil. Fast om jag tänker på de Ken Loach-filmer jag har sett så brukar det väl ofta finnas en hel del humoristiska inslag. Så även här, vilket gör att allt inte är nattsvart misär, grått och trist. Daniel spelas alltså av Dave Johns och nu i efterhand läser jag att han är (standup-)komiker, vilket jag tycker lyser igenom i filmen på ett bra sätt.

Den misär som i viss mån skildras känns i magen snarare än att den är frånstötande. Jag tänker till exempel på en viss scen på en matbank som Katie och Daniel besöker.

Jag gillar Daniels sätt att, hur det nu är möjligt, hantera de mer eller mindre absurda situationerna som uppstår i hans försök att kommunicera med myndighetspersoner. Det hela känns som en Monty Python-sketch eller taget ur en Kafka-roman. Daniel tar det dock oftast med ro även om han förstås blir upprörd och frustrerad. Men på nåt sätt lyckas han ändå se den absurda humorn.

Jag tror filmen i grunden är sann. Jag tror inte Loach överdriver nåt speciellt i de situationer som uppstår när byråkratin går i overdrive. Däremot kanske han överdriver en del i själva berättandet. Exempelvis förekommer det några scener när Daniel försöker använda en dator och… ja, han är inget datorgeni om man säger så. Mot slutet hålls det även ett tal som kändes som regissörens tal snarare än rollfigurens. Jag kan även tycka att upplösningen kändes lite väl förutsägbar.

Men allt som allt är det en varm film med förvånansvärt mycket humor och ett stort hjärta.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratI, Daniel Blake var denna månads filmspanarfilm, förtjänstfullt vald av Sofia. Efter filmen gjorde vi ett, för egen del, mycket efterlängtat och kärt återbesök på puben Wirströms i Gamla Stan. Jag tror vi spenderade minst 45 minuter bara på att diskutera Tom Fords Nocturnal Animals ur alla tänkbara synvinklar. Det går liksom inte att göra på Vapiano.

Här hittar ni de andras åsikter om I, Daniel Blake.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?

Movies – Noir-Christian såg filmen redan under Stockholm Filmfestival och här hittar ni hans recension.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Socialrealism Tagged with , , , , , , , , ,

Rogue One: A Star Wars Story (2016)

19 december, 2016 17 kommentarer

rogue-oneDå var det äntligen (fast min pepp var ganska sval) dags för nästa installation i den nya serien av Star Wars-filmer.

Rogue One skulle vara något av en sidohistoria, en spinoff. Man kan i alla fall luras att tro det med tanke på undertiteln A Star Wars Story. Jag kommer att tänka på liknande verk som t ex Stephen Kings standalone-historia från The Dark Tower-världen, The Wind Through the Keyhole, eller kanske Harry Potter-spinoffen Fantastic Beasts and Where to Find Them. En historia som utspelas vid sidan om och ger oss ett utökat universum.

I vilket fall är Rogue One inte en äkta episod-film. Nej, där får vi vänta till nästa år då episod åtta, regisserad av Rian Johnson, har premiär. Fast så här efter visningen så inser jag att Rogue One ju inget annat är än episod 3½. Ja, just det, Rogue One utspelar alltså precis innan Star Wars: A New Hope.

Alliansen a.k.a. Rebellerna har fått nys om att Imperiet håller på bygga ett supervapen (gissa vilket). En avhoppare från Imperiet har informationen men denna avhoppare har infångats av en rebell, spelad av Forest Whitaker, som startat sitt eget uppror. En liten grupp från Alliansen sätts samman för att hitta avhopparen och även hitta den person, Galen Erso (Mads Mikkelsen), som är den ansvarige utgivaren av informationen om man säger så. Med i gruppen finns bl a Galens dotter Jyn (Felicity Jones).

Hmm, jag märker att jag inte beskriver handlingen speciellt bra, men det ser jag mer som ett av filmens problem snarare än mitt.

Filmen inleds lovande. Vi får träffa Galen, hans fru och dotter. De bor isolerade på en öde planet och idkar jordbruk. Men så anländer ett av Imperiets skepp och Galens förflutna har därmed hunnit ikapp honom.

Ja, jag gillade alltså detta lilla avsnitt i början av filmen. Det kändes lite udda och mystiskt. Jag visste inte riktigt vad som pågick. Det här kunde bli bra tänkte jag.

Men sen är det som filmen aldrig börjar, aldrig riktigt kommer igång. Jag tycker inte inledningen kopplas ihop ordentligt med resten av filmen. Den lilla flicka vi får möta då känns inte alls som samma person som den som Felicity Jones spelar i resten av filmen.

Jag sitter även och väntar på förtexterna. Var fanns dessa? Det enda som stod var det vanliga ”A long time ago in a galaxy far, far away” och så ”Rogue One”. Inget om skådisar, regissör eller nåt. Det var lite udda och jag blev störd av det. Eftersom de aldrig kom så satt jag i princip hela filmen och väntade på att filmen skulle börja på riktigt. Märkligt.

Istället för att filmen börjar så får vi en ständig ström av planeter och karaktärer som vi introduceras för. Vi hoppar från en plats till en annan som rena Jason Bourne. Här är rebellbasen på en planet; här är en planet med ett sorts tempel som Imperiet utvinner nån kristall ifrån; här är ett torn på en vulkanplanet som taget ur Sagan om ringen där en viss Darth Vader badar ångbastu; här är en planet skyddad av en energisköld (nähä) som måste avaktiveras.

Det blev ganska tradigt, ganska snart. Jag tror t.o.m. jag nickade till där ett tag. Även slutfajten kändes tradig. Massor med skepp som flyger omkring, laserstrålar som flyger kors och tvärs och det exploderar överallt. Vi har sett det förut och det var inte kul då heller.

Jag kände inget för Felicity Jones karaktär Jyn. Jones övertygar inte riktigt. Jag får ingen känsla för henne. Jag vet inte vems fel det är men nåt är off. Daisy Ridley var så mycket bättre i The Force Awakens. Jag antar att Jyn ska vara nån sorts Han Solo-typ. Inledningsvis bryr hon sig inte om kampen mot Imperiet för att sen plötsligt vända från en scen till en annan och börja hålla ”innan striden”-tal till sina soldater. Njae.

Forest Whitakers karaktär kändes meningslös. Trodde Forest att han var med i en Marvel-film? Han spelade över. Kanske trodde han att han var Idi Amin igen. Dessutom hade han liksom ingen påverkan på resten av filmen. Han hade kunnat strykas för att göra filmen tajtare.

Hur funkade då den omaka gruppen som bildas på ett slumpartat sätt? Hmm, inte på nåt speciellt sätt. Kanske ville man här få till en sorts Guardians of the Galaxy-stämning. Problemet är bara att det inte fanns nån speciell kemi mellan karaktärerna. Det förekommer inget vidare roligt snack mellan gruppens medlemmar. En Joss Whedon hade nog behövts på manussidan.

De enda jag gillade var Donnie Yens blinde väktare och hans sidekick med det snabbskjutande lasergeväret. De hade åtminstone nån typ av relation och det kändes att det fanns en backstory där. Förresten, var Yens rollfigur nån form av jedi? Han verkade i alla fall gilla, och lita på, Kraften.

Det tråkigaste med filmen är nog att den känns som gammal skåpmat. Förvisso snyggt förpackad men det finns inget nytt eller annorlunda här. Bara en sån sak att vi har en sidekick-robot som kläcker ur sig lustiga repliker stup i kvarten. I slutändan är det en karbonkopia av A New Hope och framförallt Jedins återkomst. Jag önskar att man hade tagit chansen och gjort nåt som skiljer sig från resten av filmerna. Inte vet jag, kanske en lite mindre men mer svettig heist-film där gruppen ska få tag i de där ritningarna det handlar om.

Och en datoranimerad version av Peter Cushing, hur funkade det? Ja, om jag säger så här: hej, uncanny valley!

Om jag ska lyfta fram nåt mer positivt så är det väl ändå slutet, det enda logiska slutet för våra hjältar. Fast under viss scen på en strand satt jag och tänkte på hur pass mycket starkare en liknande scen var i Deep Impact. Till skillnad från i den filmen så blev det inte alls dammigt i salongen.

Äh, nu har jag svamlat tillräckligt om den här rullen och dessutom övertalat mig själv att sänka betyget till en stark tvåa. Mitt spontana betyg direkt efter visningen var en svag trea men jag inser nu att filmen inte gav mig nåt alls egentligen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jag såg filmen tillsammans med ett fullsatt Rigoletto inklusive Fripps filmrevyer-Henke och här hittar ni hans recension.

Fler tankar om Rogue One:

Spel och Film
Movies – Noir
Filmnight
Filmparadiset
Fiffis filmtajm
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Biografen Fontänen i Vällingby

16 december, 2016 8 kommentarer

fontanenMina två närmsta biografer ligger på exakt samma avstånd (4 km) från min lägenhet. Den ena är Filmstaden Råsunda och där har jag varit ett antal gånger. Den andra är Fontänen eller Filmstaden Vällingby som SF envisas med att kalla den. Där har jag aldrig varit – fram tills i kväll alltså. Fontänen är en underbar, visade det sig, funkisbiograf från 50-talet som byggdes samtidigt som att stadsdelen Vällingby växte fram.

Varför har jag aldrig varit där tidigare? Ja, kanske det beror på att den ligger utåt på tunnelbanelinjen och att det faller sig mer naturligt att åka in mot stan när man ska gå på bio. Råsunda och Kista är också biografer som ligger utanför stan men de ligger bra till geografiskt med tanke på jag passerar där på väg hem från jobbet. Well, Kista har hamnat på svarta listan efter det värsta biobesöket i mitt liv.

Nu har jag faktiskt under åren gjort en liten ansträngning att ta mig till biografer som jag aldrig besökt tidigare som t ex den i Sickla (som ju ligger på helt fel sida stan för mig). Vissa besöker jag troligen inte igen pga av både läge och miljö (Heron City, jag pratar om dig). På Stockholm Filmfestival ett år så bar det av till Reflexen i Kärrtorp som hade en fin och mysig foajé men även olidligt jobbiga säten i salongen som gav en träsmak utan dess like.

Nu har jag alltså äntligen besökt min närmsta biograf Fontänen i Vällingby. Att det blev av är en slump snarare än ett medvetet val. Jag skulle egentligen se Nocturnal Animals redan i torsdags men clownerna på SF visade återigen att de är… ja, inkompetenta clowner, så det blev ingen visning då. I utbyte fick jag pengarna tillbaka och en fribiljett som jag utnyttjade till en visning av filmen ikväll istället, och platsen för visningen var alltså Fontänen i Vällingby.

MEN: Inget ont som har nåt gott med sig. Fontänen visade sig nämligen vara en underbar liten biograf. Jag älskade neonskylten, inredningsdetaljerna och den labyrintiska stilen på utrymmena inuti med gångar, trappor, vinklar och vrår. Före och efter visningen tog jag några bilder och nedan är ett litet urval.

Hela storyn om torsdagens debacle kommer senare på bloggen. Recension av Nocturnal Animals kommer också senare (kanske blir det i samma inlägg) men en liten teaser är… damn, vilken film! Ingen ny bloggheader dock.

 

fontanen-5

fontanen-7

fontanen-3

fontanen-6

fontanen-1

Arkiverad under Biografer, Film Tagged with , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →