Beast (2017)

Beast är en film som faktiskt har växt en del efter visningen. Direkt efteråt var jag lite förvirrad och undrade varför huvudpersonen hade betett sig som hon gjorde i slutet. Jag förstod inte poängen med filmen, och det gör jag kanske inte fortfarande men den har snurrat en del i mitt huvud, vilket är positivt.

Beast är regisserad av den brittiske långfilmsdebutanten Michael Pearce och handlar om Moll (Jessie Buckley), en ung kvinna med nån typ av psykiska problem. Exakt vad vet vi inte men hon trivs inte direkt med livet och det hintas även om en mörk historia från hennes förflutna. Nåt om att hon försökte hugga en klasskamrat med en sax.

Under sin egen födelsedagsfest så försöker hon hålla fasaden uppe men när hennes syster Polly, förstås både söt och ordentlig, låter annonsera att hon väntar tvillingar tillsammans med sin perfekte pojkvän så faller korthuset ihop. Hon uppvisar självskadebeteende och flyr sen iväg för supa skallen i bitar och dansa på en nattklubb.

Hon spenderar natten på stranden tillsammans med en snubbe som under morgonen blir lite väl närgången. Då dyker bohemen Pascal upp med ett gevär i näven och skrämmer bort Molls plågoande. Pascal erbjuder sen Moll skjuts hem och man kan säga att det är kärlek vid första ögonkasten.

Problemet är bara att Pascal är misstänkt för att ligga bakom ett antal mord på unga kvinnor som ägt rum under den senaste tiden. Samma morgon som Pascal och Moll träffas hittas ytterligare en kropp.

Beast är en brittisk film och det känns som en brittisk film. Det är nåt med den råa stämningen och den bistra personligheten hos folket som ger en brittisk känsla. Miljön är kanalön Jersey där även regissören är född. Det förekommer många fina bilder på havet, klippor och stranden. Maffigt, och filmens produktionsvärde överraskar mig en del. Den är snyggt gjord med en vad det verkar hyfsat hög budget.

Ju längre filmen lider desto mer förvirrad blir Moll. Hon ser syner där hon antingen själv blir utsatt för våld eller så är det hon själv som agerar exekutor. Vad är Moll egentligen för typ av tjej? En mobbad tjej som till slut fick nog i plugget och använde en sax i självförsvar? Eller finns det nåt sinistert hos henne under den tafatta ytan? Ja, det är frågor jag ställer mig dagarna efter att jag sett filmen, och svaret är fortfarande oklart. Där har filmen lyckats.

Rollbesättningen är riktigt bra. Molls mamma spelas av den superstrikta Geraldine James som är perfekt som mamman from hell. Molls docksyster Polly är också perfekt gestaltad av Shannon Tarbet. Slutligen funkar Johnny Flynn (från tv-serien med den härliga titeln Scrotal Recall) som den udda driftern Pascal som inte har nåt fast jobb men jobbar med händerna.

Mmm, nu har det gått några dagar sen jag såg filmen som jag skulle beskriva som en psykologisk skräckis om psykisk ohälsa. Det var en slow burn under visningen och även efteråt. Den ligger och skvalpar fortfarande. Men jag lägger ganska stor vikt på den initiala upplevelsen av en film och då hamnar jag till slut på en stabil trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag såg Beast på Stockholm Filmfestival. När får den vanlig svensk biopremiär? Ja, troligen aldrig skulle jag säga. Men man vet aldrig.

Om Stockholm Filmfestival har en bra lösning för när man vill köpa sin medlemsbiobiljett på plats direkt på biografen? Svar: Nej.

PS. Scrotal Recall har sedemera bytt titel till Lovesick. Vad tråkigt. DS

Downsizing (2017)

Downsizing är Alexander Paynes senaste alster med ett upplägg som jag direkt tyckte kändes intressant. I vår överbefolkade värld har nämligen en grupp norska forskare kommit på en lösning på trängsel- och resursproblemen. Lösningen? Ja, att krympa alla människor så de bara är en tvärhand hög. Planen är att jordens befolkning under en tvåhundraårsperiod ska konverteras till Micro-Me-versioner av sig själva.

Paul (Matt Damon) och hans fru Audrey (Kristen Wiig) beslutar sig för att krympa sig själva. Beslutet baserar sig främst på att de har ekonomiska problem och att skala ner skulle ge dem en möjlighet till en framtid i lyx i lilleputt-staden Leisureland. Problemet är bara att Audrey inte är helt säker på det hela trots att hon säger det till sin man.

Filmens science fiction-upplägg tyckte jag alltså var fascinerande. Vad skulle hända om den här tekniken faktiskt fanns? Hur skulle man bete sig? Jag fick lite sköna Charlie Kaufman-vibbar.

Inledningsvis är det riktigt bra det här. Filmen utforskar en del intressanta aspekter, t ex vilka konflikter som kan uppstå när vi har små och stora människor som lever i olika världar. Eller hur själva krympandet i sig blir en ny industri som ger människor jobb, jobb för både stora och små människor.

Som allra bäst var filmen när vi fick följa med Paul och Audrey när de ska genomgå förminskningsprocessen. Det var som vilken industri som helst men det som massproducerades var små människor. Lustiga detaljer var t ex att alla som skulle krympas måste ta ur alla lagningar i sina tänder eftersom bara organiskt material kan krympas. Själv skulle jag behöva operera ut några skruvar från mitt ben. Annars skulle min fot explodera när jag krymptes. Av nån anledning behövde även allt kroppshår rakas bort innan proceduren. Allt kroppshår.

När sen filmen och Paul anländer till Leisureland så är det som att den tappar fokus, byter riktning och blir nåt helt annat. Det fascinerande och spännande försvinner och ersätts med ett ganska simpelt och politiskt korrekt innehåll.

I den lilla världen visar det sig förstås att motsättningar och fattigdom inte försvinner. Det går liksom inte att lösa samhällsproblem (eller ändra den mänskliga naturen) genom nåt magiskt trick. Ja, visst är det så, men det visste vi redan.

Filmens slutdel blev en sorts hippie/sekt-fars. Paul och några av hans Leisureland-vänner, spelade av bl a Hong Chau och Christoph Waltz, åker till den norska ursprungskolonin för små människor. Här driver Rolf Lassgårds norska forskare en sektliknande sekt som förbereder sig för ragnarök och planerar att ta skydd under jord i vad man döpt till The Vault, en sorts Noaks ark för både människor och djur.

Filmens ställer väl frågan om vad man ska göra för att lösa problemen vi har. Ta tjuren vid hornen eller stoppa huvudet i sanden? Ja, visst, det är en fråga men det gjorde inte filmen bättre för det. För mig kändes scenerna i Norge som en lite småtråkig dokumentär om klimathoten. Predikande.

Och när det inte var en småtråkig dokumentär var det en fars som vore den regisserad av Stefan & Krister. Jag har sett på Twitter att vissa tyckte dessa farsartade scener var skämskuddevärdiga. Så långt vill jag inte gå men bra var de inte. Jag undrar hur amerikanska tittare uppfattar dessa scener, t ex de med den svenska skådisen Margareta Pettersson. Exotiskt och bra?

Trots en intressant idé så tappade filmen fokus helt efter halva speltiden och den tredje akten i Norge blev väldigt segdragen. Och vart tog Kristen Wiig vägen? Hon bara försvann och kändes därmed som en halv rollfigur. Synd på så rara ärtor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det här var den sista filmen som vi såg på den stora filmspanardagen under Stockholm Filmfestival och här hittar ni de andras tankar om filmen: Fiffis filmtajm, Fripps filmrevyer och Rörliga bilder och tryckta ord.

Downsizing får vanlig svensk biopremiär 19 januari.

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (2017)

Så här skrev jag på Twitter direkt efter visningen av den här filmen:

”Så kom då äntligen det där ögonblicket under Filmdagarna som jag väntat på. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är fullkomligt… *

* fyll i valfritt beröm.”

Och, ja, Three Billboards Outside Ebbing, Missouri var den klart bästa filmen under årets filmdagar i Malmö. Den lyfte upp filmdagarna till en toppnivå efter en lite tveksam inledning. Dessutom är Martin McDonaghs film årets hittills bästa.

Frances McDormand spelar Mildred, en mor som förlorat sin dotter i ett brutalt (finns det nån annan sort?) våldtäktsmord. Sju månader senare har ingen gripits och hon ledsnar på att den lokala polisen inte verkar göra nåt. Hon hyr tre övergivna reklamskyltar där hon sätter upp ett budskap till Ebbings polischef (spelad av en sympatisk Woody Harrelson) och undrar varför inget händer. Drama och svart humor à la Martin McDonagh tar vid.

Jag har faktiskt bara sett en film av Martin McDonagh och det är In Bruges (som är en toppfilm). Seven Psychopaths hoppade jag över efter att ha hört en del dålig kritik. Det skulle jag förmodligen inte ha gjort, och den kommer jag definitivt att se inom kort.

(Martin har en bror vid namn John Michael som också är manusförfattare och filmregissör. John Michaels irländska drama Calvary är en 2014 års bästa filmer.)

Samtliga skådisar i Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är helt otroligt bra, även om jag kanske bara tycker att Frances McDormand är värd en Oscar. Sam Rockwell är bra men på nåt vis känner jag att han kan göra den där white trash-figuren i sömnen.

John Hawkes dyker upp i en liten biroll och är otäck. Han kan verkligen vara både och. Jämför t ex med hur han var i Me and You and Everyone We Know.

Det nästan roligaste för mig var att se Clarke Peters (a.k.a Lester Freamon from The Wire, yay!). Han kommer in och dominerar i slutet av filmen. Kul att se.

Den där jobbiga Steven (spelad av Caleb Landry Jones) från säsong tre av Twin Peaks lyckas faktiskt att inte vara jätteäcklig vilket han i alla fall var i Twin Peaks.

Trots det i grunden allvarliga så har filmen en stämning, främst pga den strålande naturkraften Frances, som gjorde att jag bara satt och njöt, skrattade och log. Jag kommer lite att tänka på Hell or High Water kanske. Den filmen har samma typ av välskrivna rollfigurer.

Filmen är ganska länge en sorts komisk och tragisk film noir, eller hur jag nu ska beskriva den. Men sen kunde det plötsligt bränna till i hjärtat också. Det brände exempelvis till när <spoiler>Woodys rollfigur hostade blod</spoiler> under förhöret med Mildred. Här insåg man att de trots deras till synes hårda jargong brydde sig om varandra. Det var filmens finaste scen.

Filmen är otroligt välskriven, genomtänkt. En annan film som poppar upp är Blue Ruin. Allt hänger ihop och finns med av en anledning. Inget extra som känns onödigt. Tiden flög fram. Jag hade gärna kunnat spendera en timme till i Ebbing.

Är det manuset som är filmens stora styrka? Är ett välskrivet manus underskattat rent generellt? Att man har nån (en person!) som tänkt igenom allt och präntat ner sig själv och sina personliga tankar, idéer och huvudpersoner? Att man inte har sex manusförfattare som kommer in för att göra rewrite på rewrite? Ja, jag tror det. Jag är ganska säker på det.

Om jag ska klaga på nåt så är det att Sam Rockwells rollfigurs omvändelse gick lite väl snabbt. Slutet i sig var fint men jag tyckte inte Rockwells rasistfigurs resa förklarades fullt ut. Men å andra sidan räckte måhända med att en person talade till honom och uttryckte sin tro på honom som en god människa.

Och dessutom: baptism by fire.

För mig är det väldigt nära högsta betyg. Snudd på en femma och därmed en uppdaterad bloggheader. Det är en filmfilm med en blandning av djupt tragiskt drama och humor som känns som en rar konstruktion. Martin McDonagh är tydligen en mästare på just detta.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri visas just nu på Stockholm Filmfestival och får ni chansen så är det bara att fixa biljetter pronto. Den visas ikväll och på tisdag.

Vanlig svensk biopremiär blir det inte förrän 11 januarii.

Länkar till andra recensioner av filmen dyker upp här när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm, Movies – Noir, Fripps filmrevyer, Flmr, och Rörliga bilder och tryckta ord.

The Killing of a Sacred Deer (2017)

Minns ni den unga killen som var på fiskebåten tillsammans med Mark Rylance i Dunkirk? Han, skådisen alltså, heter Barry Keoghan och är 25 år gammal. 25 år gammal?! What? Jag trodde han var typ 17. Han ser ut som det i alla fall.

I Dunkirk är han inte med så mycket men det lilla han var med så fanns det nåt envist, nästan obehagligt eller åtminstone udda, över honom.

I Giorgos Lanthimos nya film The Killing of a Sacred Deer är Keoghan (lustigt stavade namn de ofta har, de goda irländarna) perfekt castad som en psykopatpojke som plågar en familj bestående av läkaren Steven (Colin Farrell), hans fru Anna (Nicole Kidman), dottern Kim (Raffey Cassidy) och sonen Bob (Sunny Suljic).

Psykopatpojken, som heter Martin, verkar till en början vara en ganska vanlig pojke (i alla fall för att vara en pojke i en värld skapad av Lanthimos). Efter ett tag inser vi som tittare emellertid att inte allt står rätt till i huvudet på Martin. Av orsaker som ni får upptäcka när ni ser filmen så börjar Martin på ett Funny Games-liknande sätt att infiltrera Stevens familj. Till en början är det till synes oskyldigt, men känslan av att nåt är fel finns ändå där. Och det blir bara värre och värre för stackars Steve och resten av familjen.

Mmm, ja, Giorgos Lanthimos har verkligen en egen stil. De tre filmer jag nu har sett av denne grekiske auteur (eller är det ett förlegat uttryck?) har alla det gemensamt att de bygger upp en konstruerad värld där vanliga spelregler inte gäller. För att filmerna ska funka behöver man släppa det här med logik, normalt beteende och vanliga fysiska eller biologiska lagar. Här kan allt hända, och i Lanthimos värld så funkar det, förutsatt att du går in i filmen med öppet sinne.

Ta bara en sån sak som hur skådisarna levererar sina repliker. De uttrycker sig stelt och utan känslor. Jag undrar vilken regi skådisarna har fått från Lanthimos. ”Spela totalt uttryckslös utan ilska, sorg, glädje eller nerv”. Och sen blir det ändå så nervigt som det blir. Känslan av att nåt är fel är påtaglig redan från början. Är det lite som en kall version av David Lynch kanske?

Jag tror det kan vara bra att se om filmen för att snappa upp tonen som filmen vill sätta så fort som möjligt och liksom vänja sig vid den.

Hur klarar sig skådisarna då? Ja, Colin Farrell passar exempelvis perfekt i Lanthimos filmer. Det har han ju redan visat i The Lobster. Farrell är uttrycklös på ett sätt som ändå förmedlar nåt sorts uttryck (vilket vet jag inte riktigt).

Pojkvaskern Keoghan (som alltså är 25) är som sagt suveränt castad och mycket obehaglig, så det räcker och blir över, i sin gestaltning av psykopatpojken Martin. Han kan säga helt vansinniga saker med en ton som om han i förbifarten nämner vad han åt till frukost. Otäckt.

Alicia Silverstone har en trevlig liten biroll som Martins mamma. Det var kul att se henne eftersom det var ett tag sen (för mig i alla fall).

Nicole Kidman är bra hon med men jag undrar om inte en sån som Farrell passar ännu bättre ihop med Lanthimos och det icke-skådespeleri som han vill ha.

Om jag ska jämföra med hans andra filmer så gillade jag Dogtooth ganska så mycket mer. Den känns som en än mer vrickad konstruktion fullt ut. The Killing of a Sacred Deer kändes inte lika extrem vilket gjorde att den sjönk en aning för mig. Det går ju inte att känna nåt för rollfigurerna då de aldrig visar känslor, och då kan det lika gärna vara så extremt (skruvat, vrickat) det bara kan vara, vilket jag tyckte det var i Dogtooth. Här kändes det kanske ibland som en ”vanlig” film och då blev den möjligen inte lika intressant.

Det är lite svårt att sätta betyg. Som jag skrev på Twitter direkt efter att jag sett filmen så är den en konstruktion som jag behöver fundera på ett tag till.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioThe Killing of a Sacred Deer har premiär idag fredag och jag rekommenderar ett biobesök. Jag tror man tjänar på att se den på bio där man, förutsatt att publiken sköter sig, kan ha fullt fokus på filmen.

Länkar till andra recensioner av filmen dyker upp här när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm.

Mitt hjärtas förlorade slag (2005)

Efter The Bow fortsätter jag med ytterligare en liten preblogg-text om en film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2005. När jag nu kollar upp vilka fler filmer jag har sett av regissören Jacques Audiard är det nog bara att konstatera att det är en favoritregissör. Han gör rejält tunga verk. Tunga på ett bra sätt. Förutom Mitt hjärtas förlorade slag har jag sett En profet och Dheepan. Blytunga filmer båda två.

Åh, det här var en film som växte och växte tycker jag. Efter att ha sett Tjeckens (a.k.a Movies – Noir) halvdana betyg och de första 20 minuterna av filmen var jag rädd att han skulle ha rätt för en gångs skull. Jag tyckte början var jobbig och jag kom inte alls in i filmen. Jag fattade inte handlingen. Det pratades bara en massa racer-franska och jag gillade inte huvudpersonen alls. Men det märkliga hände att jag nånstans halvvägs – det var väl när vår huvudperson Thomas började spela piano – sögs in i filmen och tyckte att Thomas var sympatisk. Filmen, precis som Romain Duris i huvudrollen, har en nervig och svettig känsla som blev mer och mer påtaglig ju längre tiden gick.

Nåt som definitivt höjde filmen var musiken, en blandning av skön electro, melankolisk ambient indie, och den klassiska musik som det bjöds på när det skulle spelas piano. Jag gillade verkligen scenerna när Thomas var hos sin, enbart kinesisktalande, pianolärarinna. Roligt. Jag måste säga att Duris också verkligen lyckas i scenerna när han ska spela piano. Oftast brukar det se fånigt ut eller så väljer regissören att antingen visa enbart händerna eller enbart ansiktet men inte båda samtidigt.

Ja, jag tyckte filmen var ett intensivt drama där huvudpersonen försöker sitta på flera stolar samtidigt, dels sitt pianospel och dels sitt jobb som halvkriminell ”fastighetsmäklare”. Och det hela knyts ihop med riktigt starka slutscener.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Bow (2005)

På Stockholm Filmfestival 2005 såg jag tydligen min första film av sydkoreanen Kim Ki-duk. Det blev ingen vidare upplevelse men trots det så har jag fortsatt se hans filmer på festivalen. Just The Bow, eller Hwal som originaltiteln lyder, såg jag och skrev om i november 2005. När jag läser vad jag har skrivit så undrar jag lite över vad det egentligen var för film. Jag verkar vara ganska irriterad och förvirrad över filmen.

Jag såg fram emot den här min första film av den uppsnackade Kim Ki-duk. Bågen var alltså spänd ganska hårt om man säger så. Well, strängen brast tyvärr kan jag väl säga. Jag tyckte filmen var enformig och upprepade samma scener om och om igen. Musiken var störande och jobbig. Varken gubben eller tjejen blev jag klok på. Visst, det finns hur mycket symbolik som helst man kan bolla med (gammalt möter nytt, etc, etc), men det hela måste vara förankrat i en någorlunda trovärdig historia som är spännande i sig. Det tyckte jag inte var fallet här. Händelseutvecklingen kändes ologisk, speciellt tjejens beteende. Det gick från att vara gulligull med gubben till att tjejen hatade honom pga av en freestyle. Nja. Och sen slutscenerna. Nej, även om det gick för tjejen så funkade det inte för mig. Plötsligt nån sorts mumbojumbo med en mystisk pil som trotsade tyngdlagen. Det blir inte godkänt. Jag kommer dock givetvis se flera av Kim Ki-duks filmer, om ni nu pga recensionen fick för er att jag sågat honom helt...

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Loving Vincent (2017)

Loving Vincent är kanske en sån där film där dokumentären om hur filmen kom till är bättre än filmen själv. Det jag visste om Loving Vincent var att det skulle vara en visuellt häftig film, i alla fall var det det jag hade hört och även misstänkte själv när jag hörde filmen beskrivas. Denna animerade film skulle handla om konstnären Vincent van Gogh och den skulle vara animerad i samma stil som Van Goghs egna tavlor. Jag tyckte konceptet lät ganska spännande.

Och, ja, filmen ÄR visuellt imponerande, speciellt i inledningen där man på ett sätt bränner av sitt bästa krut. Just att se stilen på animationen och hur det är som att titta på en levande målning är coolt, men det är lite som att nyhetens behag bleknar efter ett tag. Men inledningsvis var jag faktiskt förtrollad.

Jag hade som sagt gärna sett en ”making of”-dokumentär. När jag läser på om filmen inser jag hur galen idén är. Först har man filmat en ca 90 minuter lång film med vanliga skådisar i studio med greenscreen. Sen har man använt sig av flera hundra konstnärer som med olja på duk producerat 65000 bildrutor, baserat på den inspelade filmen, i form av fullstora tavlor, äkta oljemålningar. Crazy. En sekund tog två veckor att måla och fyra år tog arbetet totalt.

Storyn är en hyfsat intressant detektivhistoria där Armand (Douglas Booth), sonen till en gammal brevbärare (Chris O’Dowd), försöker leverera ett brev till Vincents bror Theo, det sista brevet som Vincent skrev. När Armand upptäcker att Theo inte är i livet längre blir han istället besatt av ta reda på vad som orsakade Vincents död. Tog han sitt eget liv eller var det nåt annat som hände?

Vi får höra en mängd personer (en spelad av Saoirse Ronan exempelvis) berätta om Vincent och hur han var när de träffade honom. Var han deprimerad? Glad och på bättringsvägen? Alla verkar ge olika besked.

I flashback-sekvenser får vi ta del av olika episoder ur Vincents liv. Här har man valt en annan animationsstil, svartvitt och mer realistisk som påminner om blyertsteckningar eller gamla fotografier.

Jag gillade det faktum att man använde sig av olika stilar. Nutiden med Vincents galna stil och dåtiden med en mer återhållen stil. Det påminde mig lite om Instagram och hur man applicerar olika filter för att ge olika känsla beroende på vad man vill förmedla.

Filmens problem är att jag, hur visuellt imponerande den än må vara, inte fann historien tillräckligt engagerande. I detektivhistorien lägger man fram idén om att Vincents död kanske inte alls skedde på det sätt som man kan läsa om på Wikipedia. Var det fler personer inblandade? Vad hände egentligen? Och det i sig var hyfsat intressant men jag tyckte filmen segade sig fram i snigelfart för att komma fram till pudelns kärna.

Visuellt är filmen som sagt häftig. Landskap, byggnader, broar, tåg, hus, sädesfält, himmel, vattendrag och allt sånt är riktigt snyggt gjort. Ett litet problem är dock att människorna ser lite för verkliga ut. Det är ett problem jag har ibland med filmer som är gjorda på det här sättet, med rotoscoping där man filmar skådisar på vanligt sätt och sen animerar i efterhand. Jag tas liksom ur den animerade världen och påminns om att det är verkliga skådisar i en studio.

Hur filmen är gjord är däremot alltså galet imponerande och inspirerande. Men nu visste jag ju inget om det i detalj när jag såg filmen och en film är ju trots allt en film hur den än har gjorts (ja, jag tittar på dig Boyhood!).

Loving Vincent är en tragisk historia om en under sin livstid helt okänd man. Det som fascinerar mig är att Van Gogh endast sålde en enda tavla (säger legenden) när han själv levde men numera går hans tavlor för över hundra miljoner dollar. Galet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioLoving Vincent har premiär idag fredag och om du är konstintresserad rent allmänt så är det nog värt att ta en titt på filmen. Om du har ett specialintresse för Van Gogh så är filmen ett måste!

Det var inte så många av mina filmspanarkompisar som såg Loving Vincent nere i Malmö. Men några var vi i alla fall och länkar till recensioner dyker upp här när de publiceras.

 

Här är några av oljemålningarna som alltså existerar i verkligheten och går att köpa!

Home Again (2017)

Sockervadd. Rosa sockervadd, möjligen med nån typ av chilikaramellströssel ovanpå. Så skulle man väl kunna beskriva Home Again, eller Home Again – Kärleken flyttar in som den så fyndigt får heta i Sverige.

Vi träffar frånskilda Alice (Reese Witherspoon) som precis flyttat tillbaka till Los Angeles efter att ha bott i New York tillsammans med sin numera f.d. man Austen (Michael Sheen).

Alices vänner ska givetvis, det ingår ju i genren, försöka hooka upp Alice med nya snubbar. Nu ska man ut på krogen och festa. Upp på hästen igen.

Under en av dessa utekvällar stöter gänget ihop med tre unga snubbar, knappt torra bakom öronen, som nästan är för trevliga och goa. Finns de verkligen på riktigt? Ja, i den här filmen. Kvällen slutar med efterfest hemma hos Alice, som nu bor i sin fars fancy villa med tillhörande gäststuga.

Alices pappa var en hyllad filmregissör, en sorts blandning av Woody Allen och John Cassavetes. När pappan gick bort ärvde Alice villan och allt som följde med i form av filmrelaterade prylar som gamla originalmanus och annat.

Efter den där efterfesten leder till det ena till det andra och de tre killarna har plötsligt flyttat in i gäststugan. Den utlösande faktorn är Alice mamma (Candice Bergen) samt det faktum att killarna är utblottade filmskapare som försöker förverkliga sin dröm i Hollywoods filmindustri.

Varför funkade den här filmen för mig? En anledning kan vara det där chilikaramellströsslet jag nämnde inledningsvis. Vad menade jag med det? Jo, filmen är söt som sockervadd. Allt är förhöjt som det ska vara, eller är, i en amerikansk romantisk komedi. Grejen med Home Again är att det här är så utstuderat förhöjt att den på så sätt lyfter sig över eller möjligen blinkar med sin egen genre. I det här fallet bryr jag mig inte om det är medvetet gjort eller inte eftersom resultatet var roande för mig.

En annan anledning till mitt gillande kan vara att jag såg Home Again under Malmö Filmdagar, vid precis rätt tillfälle efter att ha genomlidit, men även njutit av, ett antal ångestframkallande filmer. Home Again kändes som en lisa för själen just i detta då.

Home Again är fylld till bredden med mysiga montage där rollfigurerna har kul utan att man hör vad de säger när de festar på krogen eller äter middag och sippar rosévin utomhus i det varma skenet från en perfekt trädgårdsbelysning och allt är så där perfekt att det bara är för bra.

Uppskattar du de klassiska greppen från romantiska komedier? Då kommer du att älska Home Again. Jag tror banne mig filmen kryssar av alla? Skillnaden jämfört med många andra filmer i samma genre är att allt, som sagt, är förhöjt. I själva verket är det som om man har tagit den där sockervadden och kört in den i en varm ugn under högt tryck (sintring) och sen fått fram en romcom-karamell med hög densitet men som ändå är helt tom på innehåll.

Jag ser även Home Again som ett sätt för Reese Witherspoon att dra in pengar så att hon kan fortsätta agera producent för filmer och tv-serier som Wild, Gone Girl och Big Little Lies. Gott så.

Mina slutord tar jag från min spontantweet efter att ha sett filmen nere i Malmö: Home Again med Reese Whiterspoon är nästan en genre i sig. Gullgulligullgull blandat med sötmontage och tre killar från snäll-town.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioHome Again har premiär idag fredag och jag kan garantera att du inte kommer ha tråkigt om du går och ser den. Dra med ett helt kompisgäng vettja!

Andra som tycker till om filmen: Har du inte sett den?-CarlFripps filmrevyer och Fiffis filmtajm. Uppskattar de den här sockervadden eller får de kväljningar?

Korparna (2017)

Låt mig börja med att konstatera att Jens Assur är ett fotografiskt geni!

Hans nya spelfilm Korparna fick mig dock att häpet skaka på huvudet och undra om jag skulle skratta eller gråta. Korparna kan nämligen vara den mest statiskt misärfyllda film jag nånsin har sett. Det är misär i kubik. Hela tiden. Oavbrutet.

Korparna utspelar sig i slutet av 70-talet och handlar om en bondefamilj som kämpar med att få det hela att gå ihop. Pappan sliter hårt och förväntar sig att den äldsta sonen ska ta över gården en dag. Sonen Klas är mer intresserad av fåglar och så småningom tjejer från Stockholm.

Filmen inleds med en fem minuter lång scen där vi får se Reine Brynolfssons bondepappa Agne försöka få bort en stor sten från åkern sin. Först hugger han med spett, igen och igen och igen. Det är en lång statisk scen. Han försöker få in en kedja under stenen för att kunna dra upp stenen med sin traktorn. När han väl gasar iväg med traktorn går nåt sönder och bakrutan krossas. Här fanns en absurd och skön humor. Kanske lite Roy Andersson? Jag kände visst hopp.

I fortsättningen är filmen inte helt humorfri men det går med snabba stövelsteg mot det enbart mörka och karga. Eller är det faktiskt så att det hela är ett skämt? Att filmen kan ses som en sketch som tagen ur Lorry där man driver med svenska ångestfilmer? För mig framstår det hela som helt obegripligt. Under några scener under inledningen var det med nöd och näppe att jag lyckades kväva ett antal skrattattacker. Det var så mycket misär och ångest att det slog över till att bli humor eller parodi, för mig är väl bäst att säga. Handjobb!

Klas (Jacob Nordström) heter sonen i familjen och han förväntas alltså av pappan att ta över driften av gården. Han är typ 13-14. Det känns lite tidigt kanske för att verka trovärdigt? Pappan använder dessutom helt absurda metoder för att försöka få in sonen på det spår han vill, att få honom intresserad av driften av gården.

Klas träffar även en tjej från Stockholm (spelad av Saga Samuelsson från bl a Mig äger ingen och Medicinen) som ska spendera sommaren ute på landet. Men inget kommer ut från det här. Hon åker tillbaka (eller till Öland) och sen var det bra med det. Inte heller kommer nåt egentligen ut från Klas stora fågelintresse. Det var ändå kul att få se en del fåglar och t.o.m. få höra rördrommen med sitt märkliga tutande läte.

Parallellt med all misär så får man se frukterna av Jens Assurs fotografiska genialitet, och tur är väl det. Annars vet jag inte vart jag hade tagit vägen. Bildkompositionerna är otroligt vackra och genomtänkta. Det är grymt snyggt helt enkelt.

Agne pratar vid ett tillfälle om skymningen och om horisonter… och många fina bilder på horisonter blir det.

Själv ville Agne som ung bli meteorolog, därav hans intresse för horisonter och skymningar. Men han tvingades, kände sig tvingad, att ta över gården efter att ha pluggat en tid i Uppsala. Hans far och farfar dog båda i förtid. Dränkte sig. Agne visar Klas fotoalbum på dessa bortgångna hedersamma män med de uppmuntrande orden ”och nu är det din tur!”. Det var en av de där absurda metoderna som Agne använde för att få sonen intresserad av bondelivet. Hehe, vilken galen pepp Klas måste ha känt här. NOT. Just den scenen var för övrigt ett typexempel på en sån scen där jag hade svårt att hålla mig för skratt för att den var så absurt överdriven.

Slutet av Korparna är så deprimerande det kan bli. För mig är filmen för statisk. Den är som en exponentiell kurva med tid på x-axeln och misär på y-axeln. Den funkar inte som film, som historia. Det finns ingen dynamik.

Filmen bygger förresten på Tomas Bannerheds Augustprisvinnande roman Korparna. Förmodligen är den lika deprimerande men jag tror även den är mycket bättre. När jag läser på om den så ser jag att i romanen så berättas historien ur sonen Klas synvinkel. Det är han som är bokens berättare och protagonist. I filmen är han ingetdera utan bara en anonym son med samma stela ansiktsuttryck hela filmen. Trist.

Kanske blir filmen bättre om man har läst boken, jag vet inte. En kvinna som satt bredvid oss på visningen som hade läst boken verkade uppskatta filmen mycket och jag har sett andra som tycker Korparna var den bästa filmen som visades under Filmdagarna nere i Malmö.

Ja, det är väl tur att vi alla tycker olika, annars skulle det bli väldigt tråkigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioKorparna har premiär imorgon fredag och ni gör som ni vill. Gå och se den! Speciellt om ni vill se vinnaren av bästa manliga huvudroll på den kommande Guldbaggegalan. Det priset har nämligen Reine Brynolfsson som i en liten potatissäck.

Andra som tycker till om filmen: Fiffis filmtajm. Har Jens Assur satt sin sista potatis?

Blade Runner 2049 (2017)

Eftersom regissören av Blade Runner 2049 är en man från Québec som lystrar till namnet Denis Villeneuve så var mina förväntningar trots allt ganska höga på uppföljaren till 1982 års Blade Runner. Om du har läst min text om originalet så vet du att jag inte är tokförtjust i den även om jag fortfarande tycker det är en bra film.

Det som gjorde mig lite orolig var att Villeneuve under de senaste åren (från 2013 och framåt) klämt ur sig det ena mästerverket efter det andra. Well, alla kanske inte är mästerverk men det är ruggigt bra filmer vi pratar om: Prisoners, Enemy, Sicario och Arrival. Vilken serie filmer! – och lägg dessutom till Incendies och Polytechnique och du har en regissör som gör äkta filmfilmer i en mängd genrer. Det är väl komedi som inte verkar vara hans grej, än så länge är väl kanske bäst att säga.

Skulle verkligen Villeneuve orka med att ta sig an en sån här typ av franchise-film eller skulle han knäckas under trycket? Jag tyckte även det var lite synd att min favoritregissör inte fortsatte göra sin egen grej baserat på nån form av originalkoncept.

Nu visade det sig som tur var att min oro var obefogad (även om jag tycker den gode Denis förtjänar en lång semester för att ladda batterierna). Jag tyckte nämligen väldigt mycket om Blade Runner 2049. För mig hade den en helt annan tyngd i allt från bilder och story till ljud och scenografi än originalet.

Nu kan givetvis den maffiga bioupplevelsen av att se filmen på en perfekt visning på Filmstaden Scandinavia (i 2D!) bidra till att jag håller BR2049 högre än sin förälder. Att ta del av Roger Deakins makalösa foto av Dennis Gassners brandgula scenografi till tonerna av Hans Zimmers drönarscore i en biosalong är nåt utöver det vanliga.

Det tog inte lång tid innan jag var totalt inne i filmen och lät den omsluta mig. När Ryan Goslings blade runner K träffade den väldige Dave Bautista till tonerna av en kokande vitlöksgryta fick jag Logan-vibbar och satt jag bara och njöt.

En sak som höjde filmen för mig jämfört med originalet var att vi här bl a fick bekanta oss med en hologram-intelligens vid namn Joi (Ana de Armas). Hon var K:s artificiella hemmafru som hälsade honom välkommen hem efter jobbet med mat och omsorg. Eftersom det var tydligt att hon var just en artificiell skapelse så blev frågeställningen om hennes eventuellt mänskliga egenskaper mer intressant för mig jämfört med hur det är med replikanter.

Ryan Gosling tyckte jag passade perfekt i rollen som blade runner och replikant i ett. Han har alltid haft ett robotaktig inslag i sitt skådespeleri (se Only God Forgives om inte annat).

Harrison Ford är med som Deckard och jag tycker han är bättre här än i originalet. Han är äldre. Han verkar ha ont i höften. Han är luttrad men har humorn i behåll eller så har han fått humor snarare. Hmm, har replikanter humor? Han kanske inte är replikant trots allt?

Skådisarna gillar jag alltså överlag, och det gäller även Robin Wright och Sylvia Hoeks som båda gör badass-kvinnor på olika sidor om gott och ont, om man nu kan göra den digitala uppdelningen.

Det som lyfter filmen till det där extra är dock filmens scenografi, foto och ljudbild.

Scenografin ansvarar alltså Dennis Gassner för. Nu vet jag inte om scenografi är den korrekta termen för det som Gassner ansvarar för. Production Designer kallas det på engelska, i alla fall på IMDb, det som Gassner sysslar med. Det jag syftar på är filmens miljöer, främst interiörerna, och framförallt looken på de lokaler som huserar Niander Wallaces (filmens skurk) globala storföretag.

Det är en njutning att se på de raka linjer och oftast brandgula färger som har använts för att skapa de här kontorslandskapen. De känns fullkomligt oanvändbara men de är ruskigt snygga. Korridorer är ersatta med vattenfyllda rum där svarta träskivor utplacerade med jämna mellanrum utgör det icke flytande golvet. De, träskivorna, kan inte vara lätta att träffa med högklackade skor.

Filmens score, ljudspåret, har gjorts av Hans Zimmer och Benjamin Wallfisch. Från början var det tänkt att Arrival-kompositören Jóhann Jóhannsson skulle ansvara för musiken men han lämnade produktionen och ersattes av Zimmer & Wallfisch. Nu tycker jag ändå Jóhannssons isländska ande svävar över filmen. Jag får samma blåvalsvibbar som jag fick av Arrival, och det handlar alltså om positiva vibbar.

Slutligen så är det Roger Deakins som ansvarar för fotot, vilket han även gjorde i Villeneuves Prisoners. Jag känner direkt att jag är i trygga fotohänder. Det är perfekta bilder vi får se och jag sitter, återigen, bara och njuter. Det måste väl nästan vara dags för en Oscar till slut för veteranen Deakins? Eller blir den den flygande svenskholländaren Hoyte Van Hoytema som kniper den för Dunkirk?

Filmens enda egentliga brist är en viss Jared Leto, eller möjligtvis hans rollfigur Niander Wallace. Det flyter väl ihop det där. Alla scener med Wallace känns totalt överflödiga och rent av dåliga. Wallace mässar som en gud om sin egen gudsstatus med ett överspel som skaver. Varje gång det sker så försvinner all stämning som byggts upp totalt, och sen tar det några minuter att bygga upp den igen.

Men det är alltså den enda bristen enligt mig. Slutbetyget blir en fyra, på gränsen till fyra och en halv.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det är fler som skrivit om månadens filmspanarfilm:

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmitch
Flmr