En profet (2009)

Med anledning av att jag nyligen skrev om den nu bioaktuella Dheepan kommer här en gammal recension av regissören Jacques Audiards tidigare filmen En profet. Texten skrevs i april 2010.

En film om Malik, en ung man som vi inte får veta något om förutom att han ska sitta av ett långt fängelsestraff. Fullständigt bortkommen, i tron att han ska kunna sköta sig själv och skita i andra, kastas han in i en värld av våld och makt. Malik (Tahar Rahim) blir efter ett tag assistent åt den som styr i fängelset, en korsikansk gangster vid namn César (Niels Arestrup). Så småningom får Malik uppgifter att utföra under sina permissioner, uppgifter som Malik sköter till belåtenhet men samtidigt knyter han kriminella kontakter både till höger och vänster.

Även om filmen inte helt följer fängelsefilmsmallen så finns ändå hela tiden en svettig nerv som aldrig släpper taget. Filmen har även inslag av surrealism som varken blir enbart udda inslag eller tar fokus från berättandet. En sak som var annorlunda var att Spoiler den man som Malik mördade i början i fängelset visar sig för Malik i form av en gammal vän och inte som en ondskefull vålnad Spoiler slut. En annan sak som jag tänkte på var att man under filmens gång tänkte att nu kommer det gå åt helvete; nu kommer Malik fördärvas av våld, droger, sex eller makt. Men filmen låter aldrig detta hända.

Med en annan utveckling av historien, med ett annat typ av berättande, och med ett annat slut så hade det här kunnat vara en rå fängelsefilm som enbart visat hur jobbigt det är att sitta i fängelse. Eller så hade det varit en sån där Nyckeln till frihet-historia med en oskyldigt dömd som har moralen på sin sida. En profet är istället en film med en mänsklighet som jag blev lite förvånade över efter att jag har sett den. Maliks motiv till sina handlingar kan man fundera över, var det så att han faktiskt hade en sorts plan eller var det bara rädsla, förvirring och kaos över allt som hände?

På samma sätt har filmen även en Tarantino-estetik över sig när man på ett coolt och vedertaget sätt fryser bilden och med en text presenterar den som är i bild. Men detta tar aldrig fokus från filmens själ (oj, vad pretto detta låter, haha). Slutscenen är även den ett bra exempel på just på samma grej. Den hade kunnat vara enbart cool Spoiler men eftersom Malik ”väljer” kvinnan och barnet blir det nåt mer. Ett ställningstagande. Malik vänder det kriminella ryggen och börjar ett nytt liv Spoiler slut. Så tolkar jag det.