Mitt hjärtas förlorade slag (2005)

Efter The Bow fortsätter jag med ytterligare en liten preblogg-text om en film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2005. När jag nu kollar upp vilka fler filmer jag har sett av regissören Jacques Audiard är det nog bara att konstatera att det är en favoritregissör. Han gör rejält tunga verk. Tunga på ett bra sätt. Förutom Mitt hjärtas förlorade slag har jag sett En profet och Dheepan. Blytunga filmer båda två.

Åh, det här var en film som växte och växte tycker jag. Efter att ha sett Tjeckens (a.k.a Movies – Noir) halvdana betyg och de första 20 minuterna av filmen var jag rädd att han skulle ha rätt för en gångs skull. Jag tyckte början var jobbig och jag kom inte alls in i filmen. Jag fattade inte handlingen. Det pratades bara en massa racer-franska och jag gillade inte huvudpersonen alls. Men det märkliga hände att jag nånstans halvvägs – det var väl när vår huvudperson Thomas började spela piano – sögs in i filmen och tyckte att Thomas var sympatisk. Filmen, precis som Romain Duris i huvudrollen, har en nervig och svettig känsla som blev mer och mer påtaglig ju längre tiden gick.

Nåt som definitivt höjde filmen var musiken, en blandning av skön electro, melankolisk ambient indie, och den klassiska musik som det bjöds på när det skulle spelas piano. Jag gillade verkligen scenerna när Thomas var hos sin, enbart kinesisktalande, pianolärarinna. Roligt. Jag måste säga att Duris också verkligen lyckas i scenerna när han ska spela piano. Oftast brukar det se fånigt ut eller så väljer regissören att antingen visa enbart händerna eller enbart ansiktet men inte båda samtidigt.

Ja, jag tyckte filmen var ett intensivt drama där huvudpersonen försöker sitta på flera stolar samtidigt, dels sitt pianospel och dels sitt jobb som halvkriminell ”fastigehetsmäklare”. Och det hela knyts ihop med riktigt starka slutscener.