#SFF20: Memory House (2020)

Jag skrev i recensionen av den grisliga och gräsligt bra dokumentären Gunda att man (eller i alla fall jag) under Stockholm Filmfestival ibland går på en trampmina och ibland hittar en pärla. Gunda var en sån pärla.

Memory House var inte en sån pärla. Memory House var en trampmina.

Filmen handlar om en svart infödd man, Cristovam (Antonio Pitanga) som jobbar på en österrikisk mjölkfabrik i södra Brasilien. En dag kallas han in till chefen och får veta att den ekonomiska krisen gör att han tvingas sänka sin lön. Som tack får han en t-tröja, en kampanj-tisha med ett budskap om att södra Brasilien ska bli självständigt för att slippa betala skatt.

Ok. Så vi har ett ont, vitt, företag som behandlar sin gamle infödde svarte man dåligt. Cristovam har en hund som misshandlas av österrikiska snorungar som tydligen vill se djur lida. Cristovam använder kampanj-tröjan för att binda hundens sår.

Efter jobbet är det after work på en Tyrolerbar. Österrikarna spelar Tyrolermusik medan Cristovam sitter ensam och spelar på nåt sorts brasilianskt didgeridoo-horn (som troligen används för att locka på kossor). Alla onda vita män skrattar åt galningen som spelar på det kolockande och lustigt utformade hornet. ”Ompa ompa ompa ompa”.

På baren finns även en infödd svart kvinna som säljer ut sig själv till de vita mjölkfabrikjobbande männen.

Cristovam går mest hela tiden omkring i nån sorts koma, vare sig han är på jobbet eller inte. Han bor, eller inte, han kanske bara råkar hitta ett övergivet gammalt hus där han spenderar vad som tycks vara timmar med att stå och titta på gamla foton. Är det han själv och en numera avliden fru på bilderna? Oklart. Har han bott i huset själv? Oklart.

Utspelar sig filmen i en verklig österrikisk koloni eller är det hela nån form av fantasihelvete som den gamle mannen är fast i. Oklart.

Nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej. Det här är inte bra. Det är både övertydligt och obegripligt på samma gång. Det är den värsta tänkbara kombinationen.

Är det ett inlägg i ”inte utnyttja djur”-debatten? Oklart.

Är Memory House ett exempel på en ny form av latinamerikansk konstfilm? Oklart, men jag tänker lite på Post Tenebras Lux som jag såg på festivalen 2012. Den var riktigt sevärd och arty på samma gång. Till Memory House blir det däremot en etta. Filmen är minnesvärd på sitt sätt… men på fel sätt. Den är endast 87 minuter lång men känns som en evighet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

#SFF20: Dinner in America (2020)

Efter att ha sett Dinner in America skrev jag på Twitter att det är urtypen av Stockholm Filmfestival-film, och jag kan bara hålla med mig själv. Det handlar alltså om en quirky film i sektionen American Independent.

Filmen inleddes fullkomligt obegripligt. Vad var det som pågick egentligen? En snubbe sitter vid ett bord, ser ut att må ruggigt dåligt, och får frågor om hur han mår. Jag trodde det handlade om att snubben var en drogmissbrukare och var inne för avgiftning. Jaha, är det en drogmisärfilm, tänkte jag? Det var inte riktigt det jag hade förväntat mig med tanke på det, i och för sig lilla, jag hade läst på om filmen.

Plot-twist: snubben deltog (mot betalning) i en klinisk test för en ny medicin och skulle rapportera vilka biverkningar han kände av.

Snubben, som heter Simon och spelas av Kyle Gallner, är nån form av rebell/bråkstake/knarkhandlare som driver runt på stan utan nån synbar riktning. Så småningom träffar han på den något udda, och därför utstötta, Patty (Emily Skeggs). De båda finner varandra trots sina motsatser. Något som dock förenar dem är kärleken till musik och i synnerhet punken.

Rollfiguren Simon var inte helt lätt att tycka om inledningsvis. Han är irriterande och kaxig, inte direkt snäll. Efter hand så känns det ändå som han har nåt – och det är inte ett filter, om man säger så. Dessutom visar det sig att Simon är precis den väckarklocka som Patty behöver.

Patty är blyg, har lite svårt att känna var hon passar in, mobbas av andra i samma ålder (runt 20). Jag blir inte riktigt klok på om hon även har nån form av bokstavskombination, störning eller vad man nu ska säga. Betty framstår helt enkelt inte som Jordens smartaste och kvickaste människa.

En sak jag funderade på innan titten var om jag skulle ha svårt att ta till mig filmen eftersom punk inte direkt är en favoritgenre. Inga problem! Det är en universell historia med fokus på det mänskliga, och punken passar in perfekt i filmens känsla med tanke på att det handlar om nån form av ”skita i vad andra tycker”-attityd.

Favoritscener i filmen, förutom när Simon och Patty skapar musik, utspelar sig vid det amerikanska middagsbordet. Det är mustiga sekvenser med rolig dialog, gnabbande mellan tuggorna, förvecklingar, middagsböner och avslöjanden. Hela tiden med en humor i bak- eller förgrunden. Så långt ifrån Hereditary man kan komma.

Jag tycker Dinner in America var en smart skriven film. Saker och ting hänger ihop. Detaljer som man inte förstår när man ser dem första gången får betydelse senare på ett nästan twist-artat sätt (inte på ett kliniskt Shyamalan-sätt men utan mer mänskligt).

I min text om Surge ställde jag mig frågan om det fanns filmer där den blyge och deprimerade faktiskt finner hopp i tillvaron. Jag skulle säga att Dinner in America är ett exempel på en sån film. Nu är kanske inte Patty deprimerad men lite på kant med tillvaron är hon – och hopp finner hon.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

#SFF20: Surge (2020)

Surge beskrivs på Stockholm Filmfestivals hemsida som en film i stil med bröderna Safdies Uncut Gems. Ja, det kanske kan stämma vad gäller filmens intensitet mot slutet. Men känslan är ändå annorlunda. Surge är en film om psykisk ohälsa och mina tankar går snarare till en film som Joker.

I huvudrollen ser vi Ben Whishaw som den psykiskt instabile Joseph. Jag vet inte vad problemet är med Joseph men nåt är det. Filmen låter oss aldrig veta vad. Att Joseph har svårt att hitta sin plats i samhället och har svårt att umgås socialt är uppenbart. Av nån anledning jobbar han i säkerhetskontrollen på en flygplats. En sak är säker: det är inte rätt man för det jobbet. Han är stirrig och nervös och inger inget förtroende.

Det är ingen munter i historia det här. Det börjar i en känsla av meningslös vardaglighet för att sen fortsätta i en nedåtgående spiral in i galenskapen. Handlingen får alltså mina tankar att gå till mästerverket Joker. Kanske kan man överdosera på misär? Ja, det kan man… ja, jag tittar på dig Korparna! Jag önskar att nån gång se en film där den blyge och deprimerade faktiskt hittar hopp i tillvaron. Tips någon?

Ett filmiskt grepp som vi sett en hel del av tidigare är att följa vår huvudperson med kameran placerade bakom dennes axel. Jag tänker givetvis på Sauls son. Här är det inte lika konsekvent använda absolut hela tiden som i Sauls son men långa perioder så är det detta förföljelsefoto som gäller.

Mot slutet av filmen vill Joseph imponera på en kvinnlig kollega genom att koppla hennes dator till teven. Det saknas en kabel. Joseph ger sig ut för att köpa en. Hans betalkort funkar inte i kassan… och det är bara det första av hans problem. Det blir en lång natts färd mot crazy town.

Jag gillar filmen. Allra starkast är några känslosamma scener mellan Joseph och hans föräldrar. Det förekommer även en bisarr ”sexscen” (eller vad jag nu ska kalla den). Här var jag nästan tvungen att snabbspola.

Sammanfattningsvis så avslutar jag med att beskriva Surge så här: Ruben Östlund möter Toni Erdmann möter Good Time möter Victoria.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

#SFF20: One Night in Miami (2020)

One Night in Miami är en fiktiv BOATS. En fiktiv BOATS!? Ja, det är väl så jag skulle vilja beskriva filmen. Manusförfattaren Kemp Powers har diktat ihop en historia där Malcolm X, Cassius Clay (som han fortfarande hette 1964), Sam Cooke och Jim Brown (en stor profil inom amerikansk fotboll) möts natten efter att Clay blivit världsmästare i tungviktsboxning.

Filmen är fiktiv i den bemärkelsen att de fyra nog aldrig träffades på riktigt den där natten. Men den är samtidigt en BOATS eftersom X och Clay träffades och umgicks efter matchen (det finns det t.o.m. bildbevis på). Clay hade X som mentor och andlig ledare och gick några dagar efter sin vinst med i Nation of Islam och bytte namn till Muhammad Ali.

I filmen är det Malcom X som bjuder in till fest på sitt hotellrum. Ja, eller fest och fest. Det blir inte riktigt den fest som de andra har tänkt sig. Brown och Cooke undrar var brudarna är!? Ja, det gör nog Clay också, men inför sin renlevnadsmentor kan han förstås inte uttala det. X har andra planer. Här ska diskuteras samhälle, politik, och hur man ska få till lika rättigheter för alla utan att tumma på sin heder.

Det är ett ypperligt kammarspel det här. Dialogen är härlig att lyssna på; det är en smart dialog. Samtidigt önskar jag att filmen hade varit textad (på engelska) så att jag verkligen hade kunnat suga in alla begrepp, händelser och personer som nämns.

Filmen lyfter fram olika sidor av hur man ska ta sig an problemet med hur svarta behandlades (behandlas) i USA. De fyra inblandade vill nog samma sak, vill få samma respekt och rättigheter, men de har olika sätt att nå dit. X är aggressiv medan Cooke vill utnyttja systemet, inte förstöra det.

Jag gillar hur alla rollfigurer är fint utmejslade. Clay är skämtaren som vill medla. Brown är osäker och kanske lite neutral. Cooke vill alltså make it in the white world medan X är oresonlig och vill att alla ska kämpa för ”saken”.

Att X är mest besviken på just Cooke får sin förklaring mot slutet av filmen. Några år tidigare under en konsert som går fel vänder Cooke på steken och får med sig publiken i en scen som trycker på rysknapparna. En i publiken var just X som såg en enorm potential i Cooke. Därav X:s besvikelse när Cooke sjunger smörsång för en vit publik på The Copa.

För mig var One Night in Miami en sån där film som jag inte ville skulle ta slut. Jag ville fortsätta att hänga med de fyra och höra vad mer de hade att säga. Fiktiva repliker eller ej.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

X fotar Brown, Clay och Cooke vid baren.

Det verkliga fotot som kanske inspirerade manusförfattaren Kemp? Notera att Brown och Cooke inte är med på bilden.

Rom – öppen stad (1945)

Franska Nya Vågen versus Italienska Neorealismen? Vem är vinnaren i den filmfajten? Om ni frågar mig så är det en klockrent vinst för neorealismen och Italien. Nu har jag i och för sig bara sett två av de italienska filmerna: Cykeltjuven och så den det handlar om idag: Rom – öppen stad (Roma città aperta). Men den handfull (eller två) nouvelle vague-filmer jag sett har alla nästan utan undantag varit sömnpiller, flummiga sömnpiller. Min text om Rom – öppen stad skrevs i augusti 2009.

Rom – öppen stad är en klassiker som anses vara den första filmen inom den italienska neorealismen. En annan rulle som brukar nämnas, Cykeltjuven, var jag inte överförtjust i men jag gillade den ändå. Rom – öppen stad tyckte jag var bättre. Det är en osentimental historia med en enkel handling. Mot slutet blir den mer och mer spännande, och gripande. I all tragedi förekommer ganska mycket humor. Dels lustiga scener som när prästen vänder två statyetter ifrån varandra eller när en soldat tittar under kjolar. Dels det eviga italienska mustiga grälandet och överdrivna känsloutspelen som inte störde mig som de brukar (kanske för att de inte förekom så ofta, haha). Mmm, som helhet är det en realistisk, bitvis rolig, bitvis spännande, och ganska sorglig film. Nåt som stack ut var att tyskarna verkligen framställdes som dekadenta svin, främst i form av den überelaka naziofficeraren bistådd av skräckkvinnan Ingrid (min kommentar: Ingrid? Ja, det var ju lite lustigt med tanke på vem regissören gifte sig med fem år efter att filmen hade premiär).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ascension (2002)

Dags för en söndagskalkon i form av filmen Ascension som jag såg och skrev om under 2003 års Stockholm Filmfestival. Min text skrevs i form av ett inlägg på Filmsnack.se i tråden om det årets filmfestival. Jag fick ett mycket trevligt mothugg på min sågning och det försvarstalet för filmen kan ni läsa här. Det är intressant det här med hur en film kan uppfattas så olika. Eller snarare så kanske man ser filmen på samma sätt men det är bara att man tycker olika om vad den är.

Ascension är en riktig kalkon faktiskt. Inspirationen känns som den till stor del är hämtad från Tarkovskijs blytunga rulle Stalker men här blir det bara tråkigt och jobbigt. Tre kvinnor på väg upp för en trappa i en och en halv timme till tonerna av ett sövande brus. Njae, jeg liker det ikke (jag har varit i Norge nyligen, unskuld). Det finns några ljusglimtar. Den första är att jag älskar de miljöer som förekommer i filmen. Gamla, öde, övergivna och förfallna industrier är bland det bästa som finns. De utomhusbilder som visas är således vackra enligt mig. En andra ljuspunkt är när, helt oväntat, en låt med syntgruppen Ladytron (min kommentar: om jag minns rätt såg jag Ladytron på Arvikafestivalen 2003) får chansen att smeka våra öron. Men – filmen är alltså en kalkon. Handlingen känns genomkrystad. Replikerna och dess framförande är zombie-aktiga. Det är väldigt synd eftersom det här hade kunnat vara en väldigt bra film. Se istället SVT:s bortglömda men utmärkta serie De drabbade. Ett tips i senaste laget kanske men jag har nämnt det tidigare här på forumet. 1+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Den Hans Rosenfeldt-skrivna tv-serien De drabbade finns övrigt att se på SVT:s Öppet arkiv.

Ladytron – ”Playgirl”

May (2002)

Oj, det var tider det! Midnight Movie Madness på biografen Sture. Det är minsann lite nostalgiskt att gräva fram såna här gamla texter ur gömmorna. I min preblogg-text om May, som lämpligt nog skrevs i maj 2003, så refererar jag till en Monty Python-sketch. Jag undrar om det kan vara den här jag syftar på?

Igår såg jag May (2002) på Midnight Movie Madness (som i Stockholm äger rum på biografen Sture). Obs! Spoilers om filmen förekommer i texten.

May är regisserad av en för mig helt okänd snubbe vid namn Lucky McKee. Filmen har fått etiketten skräckfilm men det är rätt så missvisande. Den är snarare ett drama om utanförskap med inslag av både humor och splatter som skildrar en tjejs väg mot galenskap skulle man kunna säga. Det handlar om May som arbetar på ett djursjukhus och har en docka i ett glasskåp som närmsta vän. Hon träffar Adam som hon blir kär i och i princip besatt av. Adam spelas för övrigt av samma skådis som spelar Nates flickväns psykotiska brorsa i Six Feet Under. Adam gillar det groteska och visar en kortfilm han har gjort där ett par på picknick börjar äta upp varandra (vilket påminde mig om en Monty Python-sketch, ni vet nog vilken). May tycker filmen är söt och utövar det hon sett i filmen även i verkligheten. Det blir för mycket för Adam…

Det är en märklig film detta. I början kändes det som en dramakomedi, i John Waters-stil fast ännu mer skruvad, om en tjej som söker kontakt. I slutet blir det en hel del splatter. Annorlunda minst sagt. Rätt så mycket och rätt så bra musik. Angela Bettis som spelar May är bra. Filmen är rolig ibland, bara konstig ibland, lite äcklig ibland, men aldrig läskig. Det är svårt att sätta betyg. Jag blev aldrig riktigt engagerad och jag pendlar mellan en stark 2:a och svag 3:a. Nä, det blir en stark 2/5. Sevärd men ändå inte helt lyckad.

Just det. Förutom sin ”romans” med Adam träffar May även en snubbe vid namn Blank. Det lustiga är att Blank spelas av James Duval… Va, vet ni inte vem James Duval är?! Ok då, det är Duval som döljer sig under kanindräkten i Donnie Darko. Just det. Donnie Darko-Frank! I May är han bara med i fem minuter. Sen får han en sax i huvudet…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Killing (1956)

Om jag har gjort min research rätt så är The Killing Stanley Kubricks tredje långfilm efter Fear and Desire (1953) och Killer’s Kiss (1955). Man (läs: jag) kanske skulle ta och försöka se Kubricks två första långfilmer bara för att få tillfredsställelsen att ha sett alla hans långfilmer. Ja, det var ett bra tag sen jag såg och Paths of Glory och Spartacus men jag har sett dem. Min preblogg-text om The Killing, eller Spelet är förlorat som den fick heta på svenska, skrevs i maj 2003.

Jag har sett ”den perfekta sista stöten-filmen” The Killing (1956) av Stanley Kubrick. Jag blev lite besviken. Den var bra men jag tyckte aldrig den blev riktigt spännande eller intressant. Jag tyckte det var för lite förberedelser innan kuppen. Man kastades direkt in i handlingen och ingen stämning hann riktigt byggas upp. Jag tror Hitchcock var bättre på att göra den här typen av film där det gäller att skapa en intensiv spänning. Jag vet inte om Kubrick var först men lite kul var att flera scener upprepades fast ur olika personers synvinklar. Det påminde mig lite om Tarantinos Jackie Brown. Betyget blir 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

<spoiler>
Till skillnad från Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) så tyckte jag slutet var rätt ok. Hunden var jobbig men det var väl meningen man skulle bli irriterad på den (och på tanten). Liten tuva stjälper ofta stort lass. Och förresten var det inte hundens fel egentligen. Den där väskan höll ju på att ramla av vagnen i alla fall. Felet var att han köpte en väska med dåliga lås som gick upp bara för att den föll i marken. En sak som var lite skum var att alla blev ihjälskjutna när Val med kompis kom in i lägenheten på slutet. Man hör en kanske 5-6 skott, de flesta avlossade av George mot Val, men sen ligger alla döda. Och även George är skjuten och dör senare. Oh well, ingen viktig detalj…
</spoiler>

Christine (2016)

Nej, det handlar inte om John Carpenter-filmatiseringen av Stephen Kings bilskräckis från ’83, vilket hade varit det logiska i dessa Halloween-tider. Det här är istället en BOATS om en kvinnlig nyhetsreporter som begick självmord i direktsändning. Happy days!

Rebecca Hall är mycket bra som den plågade tv-reportern Christine Chubbuck. Hall har fångat den osäkra och obekväma aggressiviteten hos Christine, som ändå verkar vara en reko person. Hon bor med sin mamma och arbetar frivilligt med barn på sjukhus.

Christine jobbar i en mansdominerad värld. Kvinnor är inte mycket värda, och att de ska kunna vara nyhetsankare? Skämta inte nu! Det hela utspelar sig i början av 70-talet kanske är bäst att nämna. Christine vill göra undersökande journalistik. Chefen vill ha juicy stories. ”If it bleeds, it leads”. Hetsen kring tittarsiffror får mig att tänka på Nightcrawler.

Christine är en film om en person som är fast i en nedåtgående spiral. Christine är deprimerad och osäker på sig själv och hon vågar inte låta nån hjälpa henne. Hon tänker för mycket, grubblar, och kan liksom aldrig slappna av. Detta med psykisk ohälsa… det är svårt att ta sig an.

Känslan av en kommande undergång är stark, just eftersom man ju vet vad som kommer att hända. Rebecca Hall är som sagt strålande och har hittat rätt ton i sitt skådespeleri.

Kanske finns lite för lite av en story i filmen. Men det behövs liksom inte. Det är en studie om en människa som inte riktigt hör hemma nånstans. Lite som Joker.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ingenstans i Afrika (2001)

I slutet av min gamla preblogg-text om Ingenstans i Afrika nämner jag att den vann en Oscar för bästa utländska film. Vet ni vilka den tävlade emot? Jo, t ex Mannen utan minne av Aki Kaurismäki och Hero av Zhang Yimou. Hugget som stucket? Min text om Ingenstans i Afrika skrevs i maj 2004.

Ingenstans i Afrika (Nirgendwo in Afrika) är en tysk film om en judisk familj som flyr från Tyskland till Afrika innan andra världskrigets utbrott. Jettel, mamman i familjen, är den som i alla fall till en början har svårast att anpassa sig till det nya livet som farmare i okänt land. Dottern Regina anpassar sig, barn som hon är, på ett barns självklara sätt. Pappan Walter försöker hålla ihop det hela.

Mmm, det här var en ganska mysig berättelse trots sitt ganska obehagliga tema. Den påminner om en del andra filmer som utspelar sig i början av 1900-talet i västvärldens kolonier i Afrika eller Indien. Här är mötet med det nya landet och den nya kulturen skildrat kanske främst ur mamman Jettels synvinkel, även om Regina är en slags berättare i filmen. Jettel är den som förändras mest (eller behöver förändras mest) av de tre. Först vill hon inget hellre än att åka tillbaks till Tyskland men efter att ha anpassat sig börjar Kenya framstå som ett möjligt hem. Frågan är om familjen ska åka tillbaks till Tyskland efter att kriget tagit slut?

Jag tyckte det var bra att huvudpersonerna inte framställdes som enbart offer (som de ju var som judar i Tyskland) utan som människor med fel och brister och inte alltid sympatiska. På det viset blev de mer mänskliga. Som sagt, det är en mysig och även vacker film som ger en skön känsla. Jag störde mig kanske lite på att den kenyanske kocken Owuor är en genomsnäll hjälpgumma för familjen, precis som det brukar vara i såna här filmer. Nja, eller det var ändå inte riktigt som det brukar vara. Han hade ändå lite personlighet och karaktär.

Det förekom ett snyggt och nästan omärkligt tidshopp när Owuor tar emot Regina när hon kommer hem från internatskolan hon går på. Regina blir plötsligt men ändå omärkligt nästan 10 år äldre. Det var snyggt gjort.

Filmen är kanske lite väl snäll och det hettar aldrig riktigt till. Lite lång är den också. Regissören Caroline Link drar ut på det hela onödigt länge på slutet. Det är ändå ett sevärt familjedrama med bra skådespelare. Ingenstans i Afrika vann för övrigt en Oscar för bästa utländska film för ett år sen – och, ja, det är nog en ganska typisk Oscarsfilm.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep