Amarcord (1973)

För några fredagar sen drog jag återigen igång ett litet regissörs-tema. Federico Fellini! Det kommer handla om fem Fellini-filmer och fjärde filmen ut är Amarcord från 1973. Min korta preblogg-text skrevs i maj 2003.

Jag har skrivit lite om den här filmen i Federico-tråden (min kommentar: en gammal filmforumtråd med lite intressanta diskussioner om betyg, förutom Fellini) och det är väl bara att konstatera: Fellini är ingen personlig favorit. Undantaget än så länge är Roma som jag gillade. I Amarcord berättar Fellini om ett år i sin barndom i Rimini. Bitvis glimtar filmen till, exempelvis när man får se en kavalkad av ett antal märkliga lärare i skolan. Annars har jag svårt att ta till mig den här filmen. Mitt betyget blir 2/5. Det är kanske värt att nämna att det här är mångas favorit bland Fellinis filmer men alltså inte min.

Och så här skrev jag i Federico-tråden: Amarcord som jag såg igår tyckte jag var bitvis rolig, t ex kavalkaden av underliga lärare i början. Sen förekom det en del av den där jobbiga humorn som jag inte gillar, som pappan som blir arg hela tiden. Det känns överdrivet och ska förstås vara det men jeg liker det ikke. En del av Fellinis humor tycker jag påminner om Emir Kusturica, typ när den sjuke brorsan satte sig uppe i trädet och skrek efter kvinnor (eller så tänker jag bara på ”trädorkestern” i Svart katt, vitt katt). Men jag vet inte… jag tyckte inte det var speciellt kul.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Dekalogen 2: Du skall icke missbruka Herrens namn (1988)

Söndagen är väl Guds lediga dag och då passar det kanske att dra igång ytterligare ett litet tema med religiös anknytning. Tio söndagar framöver så kommer det nämligen handla om Dekalogen, Krzysztof Kieślowskis tv-filmer om De tio budorden. Rackarns vad man (läs: jag) var seriös förr i tiden! 👨‍🎓 Federico Fellini och Kieślowskis Dekalogen-filmer bara så där rakt upp och ner. Nuförtiden får jag vara glad om jag lyckas se en film som Drive My Car på bio. Min preblogg-text om Dekalogen 2 skrevs i september 2003.

I den här filmen så har en gift kvinna blivit gravid men inte med sin man, som hon inte kunnat få barn med, utan med en älskare. Hon säger sig älska båda männen. Till saken hör att hennes man ligger mycket sjuk i cancer och det är osäkert om han överlever. Om han överlever vill hon göra abort. Om han dör tänker hon behålla barnet som hon verkligen längtat efter. Hon frågar en läkare vad mannens chanser att överleva är. Läkaren vill inte (kan inte) svara nånting med säkerhet men gör det ändå till slut.

Mmm, kvinnan har hamnat i ett dilemma här. Det är kanske lite tankeväckande men jag blev aldrig engagerad av filmen. Jag förstod inte riktigt vad som hände i slutet. Kopplingen till det andra budet ”Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn” förstår jag inte riktigt. Var det läkaren som på nåt sätt missbrukade sin position eller var det kvinnan som spelade med ett barns liv? Nja, jag vet inte riktigt. Betyget blir 3-/5. (Min kommentar: Eller var det att kvinnan önskade till Gud att hennes man skulle dö så hon kunde behålla barnet?)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Vad säger the interwebs om budkopplingen? Ja, det verkar vara nån sorts koppling mellan att missbruka Guds namn (för egen vinning t ex) och att som läkare svära på att en patient kommer att överleva eller dö. Njae. Oklart tycker jag fortfarande. Lite intressant ändå, just det här att bygga en serie filmer på en så utstuderad pryl som budorden. Antingen blir det ju fiasko eller kanske intressant. Det är i vilket fall upplagt för diskussioner, typ som de jag har med mitt eget jag från 2003. Det är lite The Lake House över det hela. 😉

8½ (1963)

För tre veckor sen drog jag återigen igång ett litet regissörs-tema. Federico Fellini! Det kommer handla om fem Fellini-filmer och åtto… eh, tredje filmen ut är från 1963. Min korta preblogg-text om 8½ skrevs i maj 2003.

Jag skriver i PS:et att titeln syftar på antalet filmer Fellini hade gjort innan denna film. Varför en halva? Jo, Fellini hade gjort sju långfilmer, plus bidragit med segment i två antologifilmer som då räknades som en halv film totalt. Aningen självupptaget kanske?

Det här sägs vara Fellinis bästa film, men jag vet inte. Jag var trött och somnade till lite grann efter ett tag. Jag vet inte om filmen blev dålig för att jag missade en del när jag slumrade till eller om den verkligen var dålig och det var därför jag somnade. (min kommentar: ja, detta eviga dilemma).

Hur som helst, filmen handlar om en filmregissör som… ja, vad gör han? Han försöker spela in en film men fantiserar mest en massa, vilket vi som tittare får se i förvirrade scener blandat med det som verkligen händer. Det finns ingen rätlinjig handling alls, precis som i Roma, men jag gillade det inte alls denna gång. Jag kan inte ge mer än 2/5. Sorry, Federico!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. 8½ syftar på antalet filmer Fellini hade gjort innan denna film. Detta är alltså film nummer åtta och en halv i ordningen.

Dekalogen 1: Du skall inga andra gudar hava jämte mig (1988)

Söndagen är väl Guds lediga dag och då passar det kanske att dra igång ytterligare ett litet tema med religiös anknytning. Tio söndagar framöver så kommer det nämligen handla om Dekalogen, Krzysztof Kieślowskis tv-filmer om De tio budorden. Rackarns vad man (läs: jag) var seriös förr i tiden! 👨‍🎓 Federico Fellini och Kieślowskis Dekalogen-filmer bara så där rakt upp och ner. Nuförtiden får jag vara glad om jag lyckas se en film som The Northman på bio. Min preblogg-text Dekalogen 1 skrevs i september 2003.

Kieślowskis första tv-film om tio Guds bud handlar om en man som har förkastat religionen till förmån för förnuft och vetenskap i allmänhet och datorer i synnerhet. Tillsammans med sin son, som inte är lika övertygad som pappan om datorernas storhet, sitter han vid datorn och skriver olika program som räknar ut diverse saker. Sonen får ett par skridskor i julklapp och då räknar de givetvis med datorns hjälp ut om isen på den närliggande sjön håller så han kan testa sina nya grillor. Detta får som man kan ana tragiska följder.

Det är intressant att se om (och hur) Kieślowski lyckas gestalta de olika buden i sina filmer utan att blir krystat och tråkigt. Väljer han att göra det direkt rakt på sak eller via symboler som man måste tolka för att göra kopplingen? I den första filmen är sambandet mellan budet och filmen tydligt. Just det, det första budet är ju ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig” och det framgår ju att pappan i filmen dyrkar sina datorer som om de vore Gud. Och det går illa. Filmen i sig är godkänd men inte mer. Den blir bättre mot slutet när pappan får reda på att en olycka har hänt på sjön men ändå inte accepterar att det kan vara hans son som är inblandad trots att han inte kommit hem från skolan. Isen ska ju hålla! Det har han ju räknat ut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Roma (1972)

Förra fredagen drog jag återigen igång ett litet regissörs-tema. Federico Fellini! Det kommer handla om fem Fellini-filmer och andra filmen ut är Roma från 1972. Det är ett rejält hopp i tiden från den förra filmen La strada från 1954. Under tiden mellan La strada och Roma gjorde Fellini filmer som Cabirias nätter, La dolce vita och som väl får sägas vara hans mest kända. 8½ handlar det för övrigt om nästa fredag. Ordningen blir lite omkastad eftersom det var i den ordningen som SVT visade filmerna och jag såg dem. Min korta preblogg-text om Roma skrevs i maj 2003.

Precis som *Éowyn* (min kommentar: en gammal filmforumkompis) tyckte jag inte La strada var nåt vidare alls, så jag hade inga förväntningar på denna Fellini-film om Rom. Men jag blev positivt överraskade, i alla fall lite grann. Fellini skildrar sitt Rom i ett knippe scener utan nån egentligen handling eller röd tråd (förutom att det handlar om Rom). Jag gillade när de åkte lastbil och bara filmade vad de åkte förbi i nästan 10 minuter utan att det sas något. Likaså uppskattade jag när de hittade freskerna när de grävde för tunnelbanan, och motorcyklarna på slutet. Det blir en stark 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

”Motorcyklarna på slutet”

La strada (1954)

Eftersom jag blandade ihop dagarna och publicerade min recension av The Bourne Legacy i onsdags så blev fredagen ledig och då passar jag på att dra igång ytterligare ett litet tema. Federico Fellini! Det kommer handla om fem Fellini-filmer och först ut är La strada som producerades av den italienske dämonproducenten Dino De Laurentiis. Min korta preblogg-text skrevs i maj 2003.

En mor ”säljer” sin dotter Gelsomina till den kringresande, och inte speciellt snälle, cirkusartisten Zampanó (Anthony Quinn). Gelsomina, spelad av Fellinis fru Giulietta Masina, är en litet naiv, underlig och bräcklig tjej som fösöker bli omtyckt. Zampanó, ja, han tänker mest på pengar. Zampanó lär sig till slut sin läxa men då är det för sent…

Jaha, en klassiker av mästerregissören Fellini sas det… men jag håller med *Éowyn* (min kommentar: en gammal filmforumkompis) här. Jag tyckte inte filmen var speciellt bra. Visst, den hade ett budskap men det räcker liksom inte. Resan fram till budskapet (längs la strada, landsvägen) måste vara mer engagerande för att det ska bli godkänt. Betyg 2/5. Jag har inte underkänt Fellini än. Han får två chanser till eftersom SVT visar två filmer till…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ovan nämda *Éowyn* skrev i sitt omdöme av La strada att hon hade haft en svenskalärare som hävdade att mer eller mindre alla filmer börjar med vatten, och att just vatten (okänd och farlig frihet) och land (känd och tråkig trygghet) representerar specifika saker i film. Jag frågade henne vad läraren hade sagt om vatten och land i filmer. Så här svarade hon. Sedan försökte jag applicera det på just La strada på detta sätt:

Hmm, intressant, *Éowyn*. Tack för att du accessade dina minnesbankar. La strada börjar och slutar vid havet har vi konstaterat. Fellini måste ha haft en direkt tanke med det. Kanske så att Gelsomina i början av filmen är fri och glad (havet!) men lämnar det för den otrevliga tillvaron med Zampanó (landet!). För Zampanó var det tvärtom. Det slutar med att han lämnar den sorglösa tillvaron som fri, kringresande cirkusartist (havet!) bakom sig för att grubbla på vad som hände med Gelsomina och på vad det är för mening med livet. Han är liksom fast i det (landet!) och kan inte komma tillbaks till sitt förra fria liv (havet!) hur mycket han än vill. I vilket fall som helst så var det ändå inte nån höjdarfilm.

The Mother (2003)

När det hösten 2005 annonserades att Daniel Craig skulle bli näste Bond gjorde jag följande uttalande:

”Craig har jag sett i Road to Perdition och The Mother och där är han bra. Om han passar som Bond? Ja, jag tror faktiskt det eftersom han är en duktig skådis och nog kan anpassa sig men ändå göra sin egen Bond. Bryr jag mig? Nja. Bond-fenomenet känns tröttare än Bingolotto.”

Haha, ja, jag gav inte mycket för Bond vid den här tiden. Det är väl bara att konstatera att Craigs Bond-filmer var ett klart lyft för min del jämfört med Brosnan-eran. Apropå The Mother så såg jag den på Göteborgs Filmfestival 2004 och här kommer min korta preblogg-text om den. Obs! Daniel Craig spelar alltså en skäggig och ofta skjortlöss snickare för den som är intresserad.

Regissören till Notting Hill, Roger Michell (som för övrigt presenterade filmen), har gjort en ganska så annorlunda film om relationer jämfört med Hughs och Julias film. Jag vill inte kalla det en kärlekshistoria för det handlar inte om två människor som blir kära. Det handlar om en 60-årig kvinna som blir änka och försöker hitta nån mening med livet igen. Hon flyttar hem till sin dotter och det visar sig att de båda har en del att reda ut. Låter det inte kul? Faktum är att det faktiskt är lite småkul ibland. Det är bra skådisar och en rätt ok story. Det kändes inte riktigt som min typ av film dock. Jag vet inte, jag kunde inte riktigt ta den till mig men jag ger den ändå precis godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Solaris (2002)

2002 gjorde Steven Soderbergh en remake av Andrej Tarkovskijs Solaris med George Clooney i huvudrollen. Det pratas väl inte speciellt mycket om den remaken nuförtiden. Jag såg filmen med min Nätrullarna-poddkompis Daniel på en förhandsvisning på Skandia i Stockholm. Det förmodligen mest minnesvärda från visningen var att filmen gick av (sic!) efter ungefär halva tiden. Filmrullen fastnade och sen brändes celluloiden upp à la Persona. Det blev en paus på nån timme där de fick tejpa ihop filmen igen och sen fortsatte det hela. Min korta preblogg-text skrevs i februari 2003.

I tisdags såg jag Solaris, alltså Steven Soderberghs version av Stanislaw Lems roman som ju även Tarkovskij gjorde film av på 70-talet. Den nya versionen är inte lika lång och långsam som Tarkovskijs men den är ändå så långt från en sci-fi-action-film man kan komma, vilket är bra i detta fall. Jag var rädd att man efter tre fjärdedelar av filmen skulle lägga in ett mer actionbetonat slut med aliens och så vidare (min kommentar: som man t ex gör i (och därmed förstör) Event Horizon och Sunshine). Det hade inte riktigt passat in såsom filmen såg ut i övrigt. Filmen får godkänt men det är inget mästerverk. Det är dock genomgående bra insatser av skådespelarna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Förresten är Soderberghs film en remake av Tarkovskijs film eller är det en nyfilmatisering av Stanislav Lems roman?

Conte d’automne (1998)

Nu blir det fransk snackfilm i form av ett nytt regissörstema. Éric Rohmer, eller Maurice Schérer som han föddes som, var en av fronfigurerna inom den franska nya vågen. Han var under flera år chefredaktör för det klassiska franska filmmagasinet Cahiers du Cinéma där han träffade ”kändisar” som Jean-Luc Godard, François Truffaut och Claude Chabrol. På 60-talet började han göra egna filmer och fortsatte med det resten av livet. På 90-talet gjorde han sina årstidsfilmer, helt naturligt fyra till antalet, och det är dem det kommer handla om i detta tema. Fjärde och sista filmen är Conte d’automne med den svenska titeln En höstsaga och min preblogg-text om den skrevs i juli 2004.

Okidoki, äntligen har jag sett klart den där franske tråkmånsen Rohmers filmserie som av nån anledning kallas årstidsfilmerna (ja, ja, de utspelas under respektive årstid men än sen då?). Denna handlar om inte fullt så löjliga personer. Huvudperson är den runt 40-åriga vinodlerskan Magali som har utflugna barn och ingen man. Hennes sons flickvän och hennes kompis försöker båda fixa en ny man till henne på sina egna sätt. Kompisen använder tricket att sätta in en kontaktannons och sen spela Magali själv. Det är upplagt för förvecklingar.

Hmm, jag blev faktiskt positivt överraskad av denna. Jag trodde till en början att det skulle vara samma gamla visa igen, dvs ointressanta personer som gör ointressanta saker men filmen hade, efter ett tag i alla fall, en viss charm. Personerna var betydligt mer sympatiska och kändes lite mer mänskliga och normala. Romansen mellan snubben som nappade på den där kontaktannonsen och Magali är skildrad på ett ganska skönt sätt. Filmen är ingen höjdare men den får i alla fall godkänt. Men det blir inga mer filmer av Éric Rohmer för min del, det kan jag lova (min kommentar: och nej, det har det inte blivit).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Conte d’été (1996)

Nu blir det fransk snackfilm i form av ett nytt regissörstema. Éric Rohmer, eller Maurice Schérer som han föddes som, var en av fronfigurerna inom den franska nya vågen. Han var under flera år chefredaktör för det klassiska franska filmmagasinet Cahiers du Cinéma där han träffade ”kändisar” som Jean-Luc Godard, François Truffaut och Claude Chabrol. På 60-talet började han göra egna filmer och fortsatte med det resten av livet. På 90-talet gjorde han sina årstidsfilmer, helt naturligt fyra till antalet, och det är dem det kommer handla om i detta tema. Tredje filmen ut är Conte d’été med den svenska titeln En sommarsaga och min preblogg-text om den skrevs i juli 2004.

Del tre i Rohmers årstidsfilmer handlar om den unge Gaspar som har semester. Han är i Bretagne och väntar på sin tjej som ska komma senare. Under tiden träffar han två andra tjejer och när väl hans flickvän kommer har han målat in sig i ett flickvänshörn.

Nä, inte bra åter igen. Jag fattar inte vad folk ser i dessa filmer egentligen och det här tjafset med att det ska vara årstidsfilmer?! Richard Hobert-varning (min kommentar: hmm, jag antar att jag syftar på Hoberts filmer om de sju dödssynderna).

Som vanligt handlar det om nån kille eller tjej som har nåt sorts kärleksproblem. Haken är att det hela känns fullständigt ointressant. Ok, om det hade varit roligt på nåt sätt men här händer liksom inget speciellt och personerna beter sig dessutom väldigt märkligt. Men, ja, ja, helt värdo var det väl inte. Den puttrade på lite småtrevligt och slutet var lite halvkul, det vill säga hur killen lyckades lösa sina problem utan att tappa ansiktet helt. Men, som sagt, icke godkänt, monsieur Rohmer!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep