La strada (1954)

Eftersom jag blandade ihop dagarna och publicerade min recension av The Bourne Legacy i onsdags så blev fredagen ledig och då passar jag på att dra igång ytterligare ett litet tema. Federico Fellini! Det kommer handla om fem Fellini-filmer och först ut är La strada som producerades av den italienske dämonproducenten Dino De Laurentiis. Min korta preblogg-text skrevs i maj 2003.

En mor ”säljer” sin dotter Gelsomina till den kringresande, och inte speciellt snälle, cirkusartisten Zampanó (Anthony Quinn). Gelsomina, spelad av Fellinis fru Giulietta Masina, är en litet naiv, underlig och bräcklig tjej som fösöker bli omtyckt. Zampanó, ja, han tänker mest på pengar. Zampanó lär sig till slut sin läxa men då är det för sent…

Jaha, en klassiker av mästerregissören Fellini sas det… men jag håller med *Éowyn* (min kommentar: en gammal filmforumkompis) här. Jag tyckte inte filmen var speciellt bra. Visst, den hade ett budskap men det räcker liksom inte. Resan fram till budskapet (längs la strada, landsvägen) måste vara mer engagerande för att det ska bli godkänt. Betyg 2/5. Jag har inte underkänt Fellini än. Han får två chanser till eftersom SVT visar två filmer till…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ovan nämda *Éowyn* skrev i sitt omdöme av La strada att hon hade haft en svenskalärare som hävdade att mer eller mindre alla filmer börjar med vatten, och att just vatten (okänd och farlig frihet) och land (känd och tråkig trygghet) representerar specifika saker i film. Jag frågade henne vad läraren hade sagt om vatten och land i filmer. Så här svarade hon. Sedan försökte jag applicera det på just La strada på detta sätt:

Hmm, intressant, *Éowyn*. Tack för att du accessade dina minnesbankar. La strada börjar och slutar vid havet har vi konstaterat. Fellini måste ha haft en direkt tanke med det. Kanske så att Gelsomina i början av filmen är fri och glad (havet!) men lämnar det för den otrevliga tillvaron med Zampanó (landet!). För Zampanó var det tvärtom. Det slutar med att han lämnar den sorglösa tillvaron som fri, kringresande cirkusartist (havet!) bakom sig för att grubbla på vad som hände med Gelsomina och på vad det är för mening med livet. Han är liksom fast i det (landet!) och kan inte komma tillbaks till sitt förra fria liv (havet!) hur mycket han än vill. I vilket fall som helst så var det ändå inte nån höjdarfilm.

The Mother (2003)

När det hösten 2005 annonserades att Daniel Craig skulle bli näste Bond gjorde jag följande uttalande:

”Craig har jag sett i Road to Perdition och The Mother och där är han bra. Om han passar som Bond? Ja, jag tror faktiskt det eftersom han är en duktig skådis och nog kan anpassa sig men ändå göra sin egen Bond. Bryr jag mig? Nja. Bond-fenomenet känns tröttare än Bingolotto.”

Haha, ja, jag gav inte mycket för Bond vid den här tiden. Det är väl bara att konstatera att Craigs Bond-filmer var ett klart lyft för min del jämfört med Brosnan-eran. Apropå The Mother så såg jag den på Göteborgs Filmfestival 2004 och här kommer min korta preblogg-text om den. Obs! Daniel Craig spelar alltså en skäggig och ofta skjortlöss snickare för den som är intresserad.

Regissören till Notting Hill, Roger Michell (som för övrigt presenterade filmen), har gjort en ganska så annorlunda film om relationer jämfört med Hughs och Julias film. Jag vill inte kalla det en kärlekshistoria för det handlar inte om två människor som blir kära. Det handlar om en 60-årig kvinna som blir änka och försöker hitta nån mening med livet igen. Hon flyttar hem till sin dotter och det visar sig att de båda har en del att reda ut. Låter det inte kul? Faktum är att det faktiskt är lite småkul ibland. Det är bra skådisar och en rätt ok story. Det kändes inte riktigt som min typ av film dock. Jag vet inte, jag kunde inte riktigt ta den till mig men jag ger den ändå precis godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Solaris (2002)

2002 gjorde Steven Soderbergh en remake av Andrej Tarkovskijs Solaris med George Clooney i huvudrollen. Det pratas väl inte speciellt mycket om den remaken nuförtiden. Jag såg filmen med min Nätrullarna-poddkompis Daniel på en förhandsvisning på Skandia i Stockholm. Det förmodligen mest minnesvärda från visningen var att filmen gick av (sic!) efter ungefär halva tiden. Filmrullen fastnade och sen brändes celluloiden upp à la Persona. Det blev en paus på nån timme där de fick tejpa ihop filmen igen och sen fortsatte det hela. Min korta preblogg-text skrevs i februari 2003.

I tisdags såg jag Solaris, alltså Steven Soderberghs version av Stanislaw Lems roman som ju även Tarkovskij gjorde film av på 70-talet. Den nya versionen är inte lika lång och långsam som Tarkovskijs men den är ändå så långt från en sci-fi-action-film man kan komma, vilket är bra i detta fall. Jag var rädd att man efter tre fjärdedelar av filmen skulle lägga in ett mer actionbetonat slut med aliens och så vidare (min kommentar: som man t ex gör i (och därmed förstör) Event Horizon och Sunshine). Det hade inte riktigt passat in såsom filmen såg ut i övrigt. Filmen får godkänt men det är inget mästerverk. Det är dock genomgående bra insatser av skådespelarna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Förresten är Soderberghs film en remake av Tarkovskijs film eller är det en nyfilmatisering av Stanislav Lems roman?

Conte d’automne (1998)

Nu blir det fransk snackfilm i form av ett nytt regissörstema. Éric Rohmer, eller Maurice Schérer som han föddes som, var en av fronfigurerna inom den franska nya vågen. Han var under flera år chefredaktör för det klassiska franska filmmagasinet Cahiers du Cinéma där han träffade ”kändisar” som Jean-Luc Godard, François Truffaut och Claude Chabrol. På 60-talet började han göra egna filmer och fortsatte med det resten av livet. På 90-talet gjorde han sina årstidsfilmer, helt naturligt fyra till antalet, och det är dem det kommer handla om i detta tema. Fjärde och sista filmen är Conte d’automne med den svenska titeln En höstsaga och min preblogg-text om den skrevs i juli 2004.

Okidoki, äntligen har jag sett klart den där franske tråkmånsen Rohmers filmserie som av nån anledning kallas årstidsfilmerna (ja, ja, de utspelas under respektive årstid men än sen då?). Denna handlar om inte fullt så löjliga personer. Huvudperson är den runt 40-åriga vinodlerskan Magali som har utflugna barn och ingen man. Hennes sons flickvän och hennes kompis försöker båda fixa en ny man till henne på sina egna sätt. Kompisen använder tricket att sätta in en kontaktannons och sen spela Magali själv. Det är upplagt för förvecklingar.

Hmm, jag blev faktiskt positivt överraskad av denna. Jag trodde till en början att det skulle vara samma gamla visa igen, dvs ointressanta personer som gör ointressanta saker men filmen hade, efter ett tag i alla fall, en viss charm. Personerna var betydligt mer sympatiska och kändes lite mer mänskliga och normala. Romansen mellan snubben som nappade på den där kontaktannonsen och Magali är skildrad på ett ganska skönt sätt. Filmen är ingen höjdare men den får i alla fall godkänt. Men det blir inga mer filmer av Éric Rohmer för min del, det kan jag lova (min kommentar: och nej, det har det inte blivit).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Conte d’été (1996)

Nu blir det fransk snackfilm i form av ett nytt regissörstema. Éric Rohmer, eller Maurice Schérer som han föddes som, var en av fronfigurerna inom den franska nya vågen. Han var under flera år chefredaktör för det klassiska franska filmmagasinet Cahiers du Cinéma där han träffade ”kändisar” som Jean-Luc Godard, François Truffaut och Claude Chabrol. På 60-talet började han göra egna filmer och fortsatte med det resten av livet. På 90-talet gjorde han sina årstidsfilmer, helt naturligt fyra till antalet, och det är dem det kommer handla om i detta tema. Tredje filmen ut är Conte d’été med den svenska titeln En sommarsaga och min preblogg-text om den skrevs i juli 2004.

Del tre i Rohmers årstidsfilmer handlar om den unge Gaspar som har semester. Han är i Bretagne och väntar på sin tjej som ska komma senare. Under tiden träffar han två andra tjejer och när väl hans flickvän kommer har han målat in sig i ett flickvänshörn.

Nä, inte bra åter igen. Jag fattar inte vad folk ser i dessa filmer egentligen och det här tjafset med att det ska vara årstidsfilmer?! Richard Hobert-varning (min kommentar: hmm, jag antar att jag syftar på Hoberts filmer om de sju dödssynderna).

Som vanligt handlar det om nån kille eller tjej som har nåt sorts kärleksproblem. Haken är att det hela känns fullständigt ointressant. Ok, om det hade varit roligt på nåt sätt men här händer liksom inget speciellt och personerna beter sig dessutom väldigt märkligt. Men, ja, ja, helt värdo var det väl inte. Den puttrade på lite småtrevligt och slutet var lite halvkul, det vill säga hur killen lyckades lösa sina problem utan att tappa ansiktet helt. Men, som sagt, icke godkänt, monsieur Rohmer!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ljus i skymningen (2006)

”Happy days!” eller ”Vi har roligt på dejten”

För fyra veckor sen drog jag igång ett nytt litet regissörstema. Det handlar om finländaren Aki Kaurismäki och det blir fem filmer som ingår i temat. Idag avslutas temat med Ljus i skymningen från 2006. Som jag skriver i nedan så ingår den i Kaurismäkis Finlandstrilogi där de andra filmerna är Moln på drift och Mannen utan minne. Min text om Ljus i skymningen (Laitakaupungin valo) skrevs i juni 2009.

Ljus i skymningen är sista delen i den s.k. Finlandstrilogin där Aki Kaurismäki berättar om den lilla människan som är vilse i det hårda (finska) samhället. Här handlar det om nattvakten Koistinen som (nästan) inte ses av någon. Han försöker så smått bli kompis med sina kollegor men han blir mest ett mobboffer. Stum går han och tar en koskenkorva på den lokala baren och försöker säga hej till en tjej. Det går så där. Plötsligt dyker en vacker blondin upp i Koistinens liv och han kan ju inte annat än släppa in henne. Tyvärr visar det sig att hon jobbar för några gangsters som vill utnyttja Koistinen för att stjäla juveler.

Jag hade hört att den här delen skulle vara mörkare än de två övriga (Moln på drift och Mannen utan minne). Men jag vet inte, jag tycker den var ganska lika och dessutom finns det som sagt ljus även när det börjar skymma. Stilen känns igen. Det är stramt och enkelt. Vissa scener är fantastiskt snygga. Scenografin är så enkel och ”tråkig” att den blir snygg. Filmen är nästan som en parodi på sig själv. Det känns som en surrealistisk bild av Finland där Kaurismäki har skruvat allt ett eller två varv extra. Men jag gillar det! Koistinen är en karaktär som man gillar. Han är naiv, gör inget väsen av sig men ändå envis. Och kanske kommer allt gå bra trots allt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Som vanligt är även den finska filmtiteln underbar… Laitakaupungin valot.

Conte d’hiver (1992)

Nu blir det fransk snackfilm i form av ett nytt regissörstema. Éric Rohmer, eller Maurice Schérer som han föddes som, var en av fronfigurerna inom den franska nya vågen. Han var under flera år chefredaktör för det klassiska franska filmmagasinet Cahiers du Cinéma där han träffade ”kändisar” som Jean-Luc Godard, François Truffaut och Claude Chabrol. På 60-talet började han göra egna filmer och fortsatte med det resten av livet. På 90-talet gjorde han sina årstidsfilmer, helt naturligt fyra till antalet, och det är dem det kommer handla om i detta tema. Andra filmen ut är Conte d’hiver med den svenska ”hej kom och hjälp mig”-titeln Tre män och en kärlek och min preblogg-text om den skrevs i juli 2004.

Ookie dookie, det här är del två i Rohmers årstidsserie. Det är vinterdelen men i Sverige fick filmen en idiotisk titel. Ett pinsamt försök att locka folk till bion genom att koppla ihop den här filmen med den franska komedin 3 hommes et un couffin vars mer kända amerikanska remake på svenska fick heta Tre män och en baby (min kommentar: notera att det franska originalet i Sverige kallades Ungkarlsbabyn). Åh, jag hatar såna här svenska titlar. Jag har inget emot bra svenska titlar, jag tycker det översätts för lite faktiskt, men titlar som denna eller När toffelfabriken tystnar, bara för att Anthony ”Hannibal Lecter” Hopkins är med, är under all kritik.

Hur som helst, En vintersaga (som jag föredrar att kalla filmen) handlar om en jobbig tjej som hoppar mellan pojkvänner som vi byter strumpor. Hon bor hos sin morsa, har en unge efter en semesterförälskelse för fem år sen. Nu lämnar hon sin pojkvän och flyttar med sin chef på frisörsalongen där hon jobbar till en annan stad. Ganska snart ångrar hon sig, och så här håller hon på…

Till viss del är detta annorlunda jämfört med den första filmen, En vårberättelse. Det är lite roligare och tjejen i huvudrollen känns ganska knäpp (jag förstår inte riktigt hennes motiv). Snackigt är det förstås! Inte lika tråkigt pratig som den första filmen dock. Jag såg på Filmtipset att de flesta tyckte att den var realistisk men för mig kändes den inte realistisk. Jag kan inte tänka mig att många skulle bete sig som tjejen det handlar om. Men, hur som helst, hon var ändå ganska tragikomisk och slutet är lite småkul men helt orealistiskt. Romantiskt, javisst, men realistiskt, pyttsan. Snäppet bättre än En vårberättelse är det men ändå inte godkänt. Jag hoppas på bättring i de resterande två filmerna men jag har svårt att tro det. Tyvärr måste jag se dem också, det är en principsak.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

När jag letade efter filmaffischer från filmen stötte jag på några som jag tyckte var riktigt fina….

Moln på drift (1996)

”Happy days!” eller ”Vi har roligt på jobbet”

För tre veckor sen drog jag igång ett nytt litet regissörstema. Det handlar om finländaren Aki Kaurismäki och det blir fem filmer som ingår i temat. Idag fortsätter jag med hans film från 1996 med titeln Moln på drift. Som jag skriver i nedan så ingår den i Kaurismäkis Finlandstrilogi där de andra filmerna är Mannen utan minne och Ljus i skymningen. Min text om Moln på drift (Kauas pilvet karkaavat) skrevs i maj 2009.

SVT visade nyligen Aki Kaurismäkis s.k. Finlandstrilogi och nu har jag sett den första av den här trojkan med filmer om den lilla människan vilse i det stora anonyma samhället. I Moln på drift möter vi ett vad det verkar ganska lyckligt par där hon är hovmästare på en gammaldags dansrestaurang och han är spårvagnsförare. De har inte mycket pengar men hankar sig ändå fram. Ända fram tills att båda blir av med jobben vill säga. Då börjar det gå utför. Men kanske finns det ljus i tunneln.

För några år sen såg jag en rad Kaurismäki-filmer. Nu kände jag direkt igen stilen, främst från Flickan från tändsticksfabriken. Kaurismäki har en ganska egen avskalad och enkel stil. Ofta handlar det om den enkla människan i hopplös kamp mot samhället. I Moln på drift får vi även en hel del lågmäld humor. Skådespeleriet är ett sorts icke-skådespeleri. Det är lite åt Roy Andersson-hållet fast inte lika extremt. Stora känslor förmedlade med små medel. Musiken är cool och sentimental och ger rätt stämning.

Vissa dialoger är helt underbara. T ex när paret diskuterar möblemanget (som är köpt på avbetalning) i vardagsrummet och mannen säger ”Nu kan vi köpa böcker till bokhyllan om fyra år”. Eller när kvinnan söker jobb som servitris och följande dialog utspelar sig:

”Du är väl lite gammal för att vara servitris”
”Jag är 38”
”Precis, du kan dö när som helst”

Slutomdömet är att det är en snygg, stilren, rolig och sentimental rulle. Nackdelen med allt avskalat är att det kan bli lite väl torrt men Moln på drift får nästan en fyra av mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Mordet på Orientexpressen (1974)

Varje jul brukar jag välja ut en biofilm som familjen ser på Annandagen. 2017 års val skulle ha blivit The Shape of Water men av nån märklig anledning hade den inte premiär förrän i februari. Då föll valet istället på Kenneth Branaghs nyfilmatisering av Agatha Christies Mordet på Orientexpressen.

Den första filmatisering av Christies Hercule Poirot-mysterium kom 1974 och har en hel kader med kända skådisar. Under förtexterna insåg jag att det här är en gammal film då alla inblandade i filmen listas. Det är inte som idag där det görs i eftertexterna. Men det är ju orimligt att inleda en film med rad på rad med cgi-folk.

Jag undrar om kidnappnings-temat har hämtat inspiration från fallet där Charles Lindberghs lille son rövades bort. Christies roman kom ut 1934 och Charles Jr försvann två år tidigare. Ja, det måste ju vara så.

Vad är det Albert Finney håller på med?! Han spelar Poirot som en stelopererad galning. Är det nån form av spel från Poirots sida för att förvirra sina ”motståndare”? Nåväl, det är ett märkligt val av Finney får jag lov att säga. Men han gjorde i alla fall ett val.

Det är ett multikulturellt tåg. Vi har afrikaner, asiater, muslimer, en svenska (spelad av Ingrid Bergman som vann en Oscar för sin roll!) och så rika amerikaner och britter. En av passagerarna var prinsessan Dragomiroff. Hon borde väl hetat Dragomirova egentligen? Prinsessan var i vilket fall ganska obehagligt vitsminkad i ansiktet och mina tankar gick till Gary Oldman som Dracula.

Anthony Perkins är med. Han var riktigt bra. Det är lite synd att han blev så pass starkt förknippad med en enda roll. En roll som han gjorde väldigt bra, men ändå. Det var i alla fall kul att se honom här.

Som helhet så gillar jag originalet en aning mer än Branaghs version.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Conte de printemps (1990)

”Snackelisnack”

Nu blir det fransk snackfilm i form av ett nytt regissörstema. Éric Rohmer, eller Maurice Schérer som han föddes som, var en av fronfigurerna inom den franska nya vågen. Han var under flera år chefredaktör för det klassiska franska filmmagasinet Cahiers du Cinéma där han träffade ”kändisar” som Jean-Luc Godard, François Truffaut och Claude Chabrol. På 60-talet började han göra egna filmer och fortsatte med det resten av livet. På 90-talet gjorde han sina årstidsfilmer, helt naturligt fyra till antalet, och det är dem det kommer handla om i detta tema. Först ut är Conte de printempts (En vårberättelse) och min preblogg-text om den skrevs i juli 2004.

Filmklubben i SVT har visat fyra filmer av den franske regissören Éric Rohmer. Det handlar om Rohmers s.k. årstidsfilmer. Vad årstiderna har med filmerna att göra har jag inte förstått förutom att de utspelas under just vår, vinter, sommar och höst. Den första heter alltså En vårberättelse och handlar om filosofiläraren Jeanne som inte vill bo i sin pojkväns lilla lägenhet när han är bortrest. Av en slump träffar hon den unga Natacha och får bo hemma hos Natacha och hennes pappa eftersom pappan alltid bor hos sin flickvän. Lite förvecklingar uppstår.

Jag skulle kunna sammanfatta den här filmen med ett ord (och ett utropstecken): prat! Mmm, det snackas alltså en väldig massa, som vanligt i franska filmer kan jag väl tillägga. Man är oftast i en lägenhet eller ett hus på landet, dricker lite vin, äter lite middag och snackar skit i princip. Inget händer egentligen. Det blir lite förvecklingar kanske men det känns bara konstigt. Oftast brukar franska filmer kännas ganska realistiska och down to earth och handla om vanliga människor. Det gör det väl delvis här också men mest är det bara jobbigt prat som inte känns intressant för mig. Kanske beter sig fransmän så här men filmen får underkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep