Dallas Buyers Club (2013)

7 mars, 2014 5 kommentarer

DallasEfter att ha varit på plats på Skandia en dag för tidigt, och sen tappat bort kompisen Henke i förvirringen, var det till slut dags att se förra årets stora skådespelarfilm. Jag kallar den så eftersom den på Oscarsgalan, som gick av stapeln natten till i måndags, tog hem både Bästa manliga huvudroll (Matthew McConaughey) och Bästa manliga biroll (Jared Leto). Nu tror jag i och för sig inte Jared spelade bi utan snarare en transgenderperson.

Filmen inleds med att vi får träffa elektrikern och rodeoryttaren Ron Woodroof (McConaughey) i sitt esse då han på rodeon i ett bås för tjurar sätter på två tjejer samtidigt. Vilken tjur! Ron framställs i filmen som en helt out of control homofobisk knarkare och sexmissbrukande alkholist. Japp, kanske lite överdrivet. Men, men, är det en BOATS så är det.

Woodroof ser sjukligt smal ut och efter att ha råkat ut för en olycka i jobbet och hamnat på sjukhus får vi förklaringen. Ron har smittats av hiv och inte bara det, han har även vid det här laget fullt utvecklad aids. Prognosen: han har 30 dagar kvar att leva. Ron störtar ut från sjukhuset i förnekelse. Efter ett tag återvänder han dock och vill ha bromsmedicin. Man har börjat göra tester av olika nya mediciner och det finns kanske även andra otestade. Men regelverket i USA är hårt. Kanske kan Ron få tillgång till ny medicin om ett år. Så lång tid har inte Ron utan ser till att få tag i mediciner illegalt. Det hela växer till ett litet företag, kallat Dallas Buyers Club, där smittade för en medlemsavgift på $400 får fri tillgång till medicin. Filmen utvecklas till en kamp mellan Ron och amerikanska FDA (The Food and Drug Administration).

Första frågan: var Matthew och Jared värda sin gubbar? Ja, utan tvekan. Filmens stora styrka är dess skådespelarinsatser. Andra frågan: är Dallas Buyers Club en bra film? Ja, med viss tvekan. Varför tvekar jag? Mmm, jag vet inte om historien som skildras i filmen är så spännande att se i den här typen av film. Den känns i viss grad som en dramadokumentär där man istället för att göra en ren dokumentär om ett intressant ämne valt att framställa det hela som en spelfilm. Jag kommer faktiskt att tänka på en film som Steven Soderberghs Traffic, där effekterna av en global droghandel skildras på ett spännande sätt. I Dallas Buyers Club blir det aldrig riktigt engagerande, trots strålande skådespelarinsatser.

Jared Leto spelar Rayon, en man som vill vara kvinna som även hen drabbats av hiv. Rayon och Ron träffas på sjukhuset och tycke uppstår… inte. I alla fall inte direkt men efter tag så. De två blir affärspartners där Ron sköter smugglingen av medicin och Rayon blir ingången till gayvärlden och kunderna.

Trots ämnet så fanns det en del humor i filmen. Främst är det Ron som står för detta då han är en person som inte håller inne med vad han tycker och tänker, och han har en del bra och roliga repliker. Även Leto är skön som Rayon. Det förekommer en del gripande scener. Den jag tänker mest på är när Rayon efter att ha besökt sin pappa (i kostym och utan smink) kommer tillbaka till Ron med pengar för deras verksamhet.

En skådespelare som lite kommer bort i sammanhanget är Jennifer Garner som spelar en läkare. Hon liksom drunknar då Leto och McConaughey går all in. Hon ser ut som en eftertänksam och sorgsen pudel mest hela tiden. Samma uttryck. Kanske beror det på regin eller på manus. Mmm, det var lite synd.

Sen har vi då det här med viktminskningen. Jag vill inte veta hur mycket Leto och främst McConaughey har tappat i vikt. Är det sånt som krävs för en Oscar nuförtiden? Det finns nåt gimmicky över det hela kan jag tycka. I t ex The Machinist där Christian Bale var snäppet smalare än McConaughey tyckte jag det tog fokus från det filmen ville berätta. I Dallas Buyers Club håller man sig ändå på rätt sida gränsen. Under vissa perioder i filmen ser Ron ut att må hyfsat då medicinerna börjar verka, vilket kändes som något av en lättnad.

Har jag glömt något? Nej, jag tror inte det. Det blir en trea.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Hoppa nu över och kolla vad Henke tyckte om filmen. Köper han medlemskap?

Även Fiffi och Movies – Noir har skrivit om Dallas Buyers Club.

****

Som ni kanske noterat är speedrecensionsdagarna slut för nu, men jag tror faktiskt de kommer tillbaka igen. Ibland var det något av en utmaning att hålla sig kort. Det kan vara minst lika svårt som att faktiskt hitta på vad man ska skriva.

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Wolf of Wall Street

15 januari, 2014 25 kommentarer

filmspanarna_kvadratWolfTitel: The Wolf of Wall Street
Regi: Martin Scorsese
År: 2013
IMDb | Filmtipset

På väg till visningen av Martin Scorseses senaste film (nej, kära stavningskontroll, inte Sorseles senaste film) och den här månadens filmspanarfilm (utvald av Christian från Movies – Noir) hoppade jag av tunnelbanan vid Rådmansgatan, en station innan slutmålet Hötorget. Jag gick till min favoritbiograf Grand och hämtade ut min biljett varefter jag köpte en kaffe och en kanelbulle på 7-Eleven. Sen promenerade jag vidare mot Sergelbiografen, men inspirerad av Fiffi som just tweetat att hon var kaffeuppladddad (caffellattad?) gick jag in på Wayne’s Coffee. Forfarande med min 7-Eleven-kaffe i handen beställde jag en stor cappuccino. På den förra filmspanarfilmen The Great Escape hade jag somnat under visningen. Den här gången var jag fast besluten att inte låta John Blund vinna.

Jag vet inte om det var kaffet eller filmen i sig… men jag kan säga att somna det gjorde jag inte! The Wolf of Wall Street är en BOATS, dvs den bygger på verkliga händelser (”based on a true story”). För mig var det skitsamma om det var en boats, ett fartyg, en katamaran eller en eka. Jag såg en film. Och jag var underhållen hela tiden. Martin Scorsese är en klippa när det gäller det här med att göra film. Jag tror inte jag verkligen ogillat en enda Scorsese-film (jo, Shutter Island var jag inte förtjust i). Nu finns det säkert några av hans filmer som jag inte har sett och som jag förmodligen skulle vara skeptisk till, men…

Precis som i Scorsese-klassiker som Raging Bull, Goodfellas eller Casino så är det en uppgång-och-fall-historia som berättas. Fast frågan är om fallet i det här fallet framstår så jobbigt som det brukar framställas. Det är just detta som sätter myror i huvudet på mig. Om jag tänker på Scorseses andra filmer så går det käpprätt åt helvete för vår huvudperson. Well, eller gör det det? Hur var det med Henry Hill i Goodfellas. Han tjallade och sen levde han väl ett helt ok liv. Det antyddes (om jag minns rätt) att han saknade sitt gangsterliv. Henry Hills historia berättas i ett sorts nostalgiskt skimmer. Det där livet var nåt att längta tillbaks till, hur moraliskt förkastligt det än var. Eller?

The Wolf of Wall Street inleds med att Leonardo DiCaprio snortar kokain från analöppningen på en prostituerad. Japp, det var väl lika bra att sätta ribban direkt. Varför vänta liksom? Min filmspanarkompis Jessica tyckte att om man roar sig med att kasta dvärgar, ja, då är man en ond person. Jag tänkte att ”ja, kanske det, men om båda är med på det så…” och just dvärgkastningen var kanske inte det värsta i sammanhanget. DiCaprio spelar i filmen den tydligen verkliga personen (tillika svinet) Jordan Belfort, en börsmäklare som under 90-talet gjorde sig en förmögenhet genom skumraskaffärer på Wall Street. Hans företag Stratton Oakmont tjänar grova pengar på att lura folk. Det enda man behöver veta är att det som sker är olagligt. Pengarna används till firmafester (där man bl a ägnar sig åt att kasta prick med dvärgar), lustjakter, bilar, smycken, droger, droger, horor, droger, horor, droger, droger, och allt annat du kan tänkta dig, och lite till.

En fråga som jag bl a tror filmspanarkompisen Henke har ställt till sig själv och andra är: om en film skildrar nåt sexistiskt betyder det att filmen i sig också är sexistisk? Hur ska man kunna skildra Belforts liv på film utan att det blir sexistiskt? Och när jag skriver sexistiskt menar jag alltså kvinnoförnedrande. Är The Wolf of Wall Street helt enkelt Spring Breakers men bland börsmäklare i Manhattan istället för collegetjejer i Florida? I bägge fallen är det upp till betraktaren att tolka vad som visas. Jag gillar det upplägget. Visa upp något, och sen är det upp till tittaren att avgöra vad hen tycker om det som visas. Vi får i alla fall inte några moralkakor nedstoppade i halsen.

Filmen är tre timmar lång, enligt uppgift Scorseses längsta film, men jag kände aldrig att jag hade tråkigt eller att det blev segt. Det kommer hela tiden scener som har nån sorts magi som gör att man blir indragen. Ibland är det scener med bara dialog. Ibland är det DiCaprio som håller ett inspirerande tal till sina medarbetare. Ibland är det helt galna scener med diverse utsvävningar. Ibland är det scener med lyteskomik som (nästan men bara nästan) får mig att skämmas men som jag ändå tokgillar.

Glorifierar filmen Belforts liv? Hmm, nej, jag tycker inte det. Det var väl så hans liv var och om man tycker det var coolt så handlar det väl mer om hur man som person tolkar det. Nu kan jag ändå tycka att hans fall (efter uppgången) inte får så mycket plats i filmen. Fallet skildras istället med en svart humor, t ex under helt galen scen som visar vad som kan hända om du överdoserar på metakvalon aka Quaaludes. Det här var ändå en heeeelt galen scen som kom från ingenstans och som jag tyckte var galet rolig.

Slutligen vill jag nämna Leo. När han först började jobba med Scorsese så fattade jag ingenting. Varför vill Scorsese jobba med Leo? Deras första film var Gangs of New York tror jag och jag tyckte DiCaprio kändes valpig, inte redo för en sån typ av roll. Nu tycker jag han har vuxit färdigt. Valpigheten är borta och jag njuter av hans prestation och han skulle nästan kunna sälja en penna till mig.

En avgörande scen som många av filmspanarna nämnde under den mycket intressanta diskussionen efter filmen var den när FBI-agenten (spelad av Kyle Chandler) satt på tunnelbanan på väg hem efter jobbet. Scenen utspelar sig efter att Belfort har åkt fast och fått sitt straff. Frågan var om han satt där och tittade på sina (helt vanliga och fattiga) medpassagerare på tuben och kände sig nöjd eller om han kanske tyckte att han skulle ha låtit sig bli mutad av Belfort. Eftersom jag tror på det goda inom människan, eller åtminstone inom FBI-agenten i fråga, så har i alla fall jag min tolkning klar.

Jag tror att om jag ser om The Wolf of Wall Street så finns det en chans att betyg blir snäppet högre men den här gången stannar det på en stark trea. Förresten, har jag nämnt Matthew McConaughey? Inte det? Matthew McConaughey. Hmmmhmmmhmmm.

Betyg hel Betyg hel Betyg halv

Vad tyckte mina spanarkompisar? Hausse eller baisse på börsen?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fredrik on Film
Filmparadiset
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Except Fear
Moving Landscapes

Uppdatering: Nu har även distansfilmspanaren Filmitch sett (och gillat!) filmen. Även Flmr har kollat in den, och Tommy filmar Niklas och Emilio har pratat om den i sin pod. Vill ni höra negativa reaktioner på filmen så rekommenderar jag den sistnämnda podden! Slutligen, så har Sofia sett filmen en gång till och skrivit en smärre avhandling om den. Ytterligare en recension har poppat upp: Filmmusik.

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

SFF13: Fruitvale Station

6 november, 2013 5 kommentarer

sff_logoFruitvale StationTitel: Fruitvale Station
Regi: Ryan Coogler
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Ny header har jag redan haft några dagar men nu kommer den första recensionen av en Stockholm Filmfestival-film. Själv såg jag den här tungrullen i augusti under Malmö Filmdagar.

Fruitvale Station är en film som jag hade hört talas om ganska länge. Första gången var på podcasten The Film Pasture där man hade en gäst i form av Shala som hade besökt filmfestivalen i Sundance. När hon blev tillfrågad om vilken film som var den bästa av de hon sett blev svaret Fruitvale Station. Fruitvale Station, det kändes som en konstig titel. Det är namnet på en t-banestation i Oakland utanför San Francisco där en ung svart kille, Oscar Grant, sköts till döds av polisen nyårsnatten 2009. Filmen skildrar Oscars sista dygn i livet. Oh, det kändes tungt. Japp, det var tungt, no doubt.

Filmen har redan från början en domedagsstämning över sig, ungefär på samma sätt som i United 93 eller Elephant där man vet att katastrofen kommer att komma. Här är det kanske inte en lika stor katastrof men det gör inte att den blir mindre påtaglig. Det som gör filmen både sevärd och jobbig är att det är en skildring av en människa. Oscar är ung svart i Oakland och då är det inte så konstigt att han har hamnat i trubbel i livet. Han har dealat knark och suttit inne. Nu har han dock bestämt sig en gång för alla att sköta sig, att ta hand om sin flickvän och sin fyraåriga dotter.

Det jobbiga i detta är att jag dras in i Oscars liv och hoppas att han ska sköta sig, att han inte ska ta några genvägar. Samtidigt vet jag att det förgäves eftersom slutet ändå kommer att komma.

Jag skrev att Oscar hade bestämt sig. Men hade han verkligen det? Hur mycket research har regissören gjort? Hur mycket vet vi egentligen om Oscars inre liv. Det är en svår balansgång för en regissör som ska göra film om verkliga människor, speciellt människor som inte längre är i livet. I fallet Oscar Grant så har man inte framställt honom som nån ängel men absolut som en god människa som vill göra rätt i en jobbig sits. Det förekommer vissa scener som jag tyckte gick lite över gränsen, som t ex när Oscar tar ”farväl” av sin dotter. Dottern är rädd för smällarna som hörs på nyårskvällen, rädd för att pappan ska bli skadad. Pappan Oscar lugnar sin dotter och säger att inget kommer hända mig. Det är ganska tydligt att det är en delvis eller helt påhittad scen för att skapa en känslosam reaktion hos publiken. Här tycker jag man har brett på lite för mycket. Det behövdes inte. Jag kände ändå.

En sak som jag tror är korrekt återgivet är när Oscar i filmen använder sin mobil. Då visas en bild av mobildisplayen där vi ser vem Oscar ringer upp eller sms:ar. Det här är sånt som borde finnas tillgängligt så att det blir korrekt. Jag antar att det är med hjälp av bl a sånt material som man har följt Oscars sista timmar. Nu är det ändå möjligt att man har lagt in lite väl mycket under de timmarna. Det känns som att allt viktigt i Oscars liv händer just då.

Men trots mina funderingar kring det här så är Fruitvale Station en väldigt stark film, en äkta och mänsklig film, med skådespelare som känns väldigt naturliga. Ett litet klagomål är kanske att poliserna i slutet framställs som lite väl onda och som monster. Men vad vet jag, jag var ju inte med.

Förresten, en sak till. När filmen först visades på Sundance i vintras kallades den Fruitvale. När jag såg den under filmdagarna i somras hette den Fruitvale Station. Gott så. Men nu under Stockholm Filmfestival är namnet plötsligt Last Stop Fruitvale Station. Skämtar de, eller? Last Stop? Really? Kan det bli mer övertydligt. Sluta nu.

Förresten, en sak till. 😉 Undrar ni om det är en film värd att se under festivalen? JA, det är det absolut. Passa på nu, då den får inte vanlig biopremiär förrän i januari.

4-/5

Malmö FilmdagarFiffis filmtajm skriver om filmen mot slutet av festivalen och då kommer jag lägga till en länk till den recensionen. Uppdatering: Nu finns Fiffis recension att läsa. Uppdatering 2: Nu har Jessica också skrivit om Fruitvale Station.

Arkiverad under Betyg 4, Biografifilm, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Biopics – Senna

16 oktober, 2013 32 kommentarer

BOATSJag var inte med på förra månadens filmspanarträff. Om jag hade varit det hade jag givetvis satt stopp för det tema som resten av spanarna bestämde sig för: Biopics. Gahaha, så tråkigt. 😉 Under Malmö Filmdagar, där vi fick se några av höstens kommande filmer, såg jag elva filmer. Av dessa var åtminstone fem biopics eller baserade på verkliga händelser. Och då såg jag inte ens The Butler och Diana som ju verkligen är biopics. Varför är biopics så populärt nuförtiden? I och med Monica Z så har ju genren gjort sitt intåg på allvar även i Sverige. Jag undrar om det nånstans handlar om om samma sak som gör att en stor del av de filmer som släpps idag bygger på tidigare verk. Det kan handla om filmatiseringar av böcker, tv-serier som blir film, uppföljare till tidigare succéer –  eller BOATS (Based On A True Story), filmer baserade på verkliga händelser. Inom BOATS kan man väl säga att biopics (biografifilmer) är en subgenre, en film där man fokuserar på en persons liv.

För mig finns det nånting inbyggd i genren som stör mig. Just det faktum att filmen ska baseras på en verklig person samtidigt som man vet att det man ser inte på något sätt representerar verkligheten skaver lite. En film är en film hur baserad på verkligheten den än är. Det som stör mig är kanske inte att jag sitter och funderar på om det eller det var sant och verkligen hände. Jag kan inte förklara riktigt men det är ungefär på samma sätt med mockumentärgenren, fast kanske tvärtom. Där låtsas man att det man filmat är verkligt men här finns även ett sorts kontrakt med tittaren där man från början fastslagit att det är fejk alltihopa. Nu kan man ju som tittare missat det och tro att filmen är en dokumentär…

Nåväl, slut på tramset. Vilken film skulle jag se? Jag vet inte sugen på nån. Ett tag lutade det åt Gandhi men jag var inte sugen på mastodontfilm. Jag tänkte ett varv till och plötsligt stod det klart. En av höstens biopics är Formel-1-filmen Rush om Niki Lauda och James Hunt. I samband med den filmen hörde jag en hel del gott om en annan film som handlar om en känd F1-förare. Det fanns kanske bara ett problem med filmen: det var en dokumentär! Men va fan, här är det jag som bestämmer reglerna. Jag skulle se Senna, ”dokumentärbiopicen” om brasilianaren Ayrton Senna, och där faktiskt både Hunt och Lauda förekommer. 🙂

****

SennaTitel: Senna
Regi: Asif Kapadia
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Inledningen av filmen presenterar Ayrton Senna som en poetisk racingtalang som i viss mån längtar tillbaka till tiden i gokart där det förekom varken pengar eller politik. I gokart handlade det bara om ren racing. Förutom racing är familjen och Gud det viktigaste i Ayrtons liv. I Sennas första lopp i Monacos Grand Prix får han, av en viss Alain Prost, veta att i Formel 1 där handlar det mycket om både taktik och politik. Prost är i ledningen men Senna, som är duktig i regn, kommer bakifrån med hög fart. Prost börjar vinka till funktionärer om att loppet måste avbrytas pga regnet. Man vinkar av loppet men det uppfattar inte Senna som när Prost saktar in kör om och tror han har vunnit. Åh, vilken naiv och gullig pojke han är. Sedan firar grisen Prost på prispallen med champagne.

Haha, ja, nu så här i efterhand känner jag att det är frågan om en väldigt vinklad film (på gott och ont), vilket är intressant då det är en dokumentär. Allt i filmen är verkligt arkivmaterial. Det förekommer inga dramatiserade scener, allt är äkta. Vi får höra olika profiler inom F1 eller personer från Sennas familj berätta men vi får aldrig se de standardmässiga talkingen headsen. Just detta faktum var en sak jag verkligen uppskattade med filmen. Det gav en helt annan känsla, och fokus var hela tiden på Senna, inte på den som blev intervjuad och skulle berätta. Typ raka motsatsen mot Stefan Jarls film Liv till varje pris där Thommy Berggren är en underhållande ciceron.

Ett av de mest intressanta partierna i filmen är när Senna berättar om ett annat år i Monaco. Nu körde han för McLaren, samma team som Prost, och han körde som i trance. Han ledde med typ en minut över tvåan i loppet och fick order från stallet att han inte skulle eller behövde köra så fort. Senna fortsatte givetvis i samma höga tempo. Han berättar att han under det här loppet insåg att han kör som i en tunnel, egentligen omedveten om vad han gör. Allt går reflexmässigt, det bara sker. Jag kände igen samma sak, t ex när jag spelar tennis utan att tänka och det bara flyter på. Det är då det går som bäst. I Monaco kraschade Senna bara nåt varv från mål och Prost vann loppet. Jag undrar om det var den där insikten om att han körde i trance som gjorde att han kraschade. Om man är medveten om att man kör i trance så kör man ju liksom inte i trance längre.

Prosts berättarröst konstaterade här att Senna hade en svaghet och det var att han alltid ville visa att han var bäst, och inte bara det. Senna ville visa det genom att förödmjuka Prost. Efter Monaco lärde sig dock Senna sin läxa, om nu Prost hade rätt i sin utsago, och vann resten av säsongen sex av åtta lopp tog hem mästerskapet, det första av tre.

Efter sina tre vinster började politiken göra sig mer och mer påmind för Senna. Märkliga förarmöten hålls där det gullas med Prost eftersom F1-chefen både är kompis och landsman. När Williamsstallet börjar med automatisk datorstyrd fjädring tycker Senna inte det är så kul längre. Föraren är bara en del i ett maskineri. Prost vinner mästerskapet med Williams och avslutar sen sin karriär. Säsongen ’94, året efter, så värvar Williams Senna och det är upplagt för honom. Problemet är bara att F1 nu förbjuder Williams datorprylar och stallet får börja om. Bilen funkar inte, helt enkelt, och Senna bryter två lopp innan det är dags för det ödesdigra loppet i San Marino.

Just det där loppet i San Marino där Senna förolyckades tänkte jag på under de första minuterna av filmen men sen var det som att det försvann när jag drogs in i filmen om Sennas liv. Möjligen stannar det kvar en sorglig känsla ju då förstås förstärks under den sista kvarten.

Jag gillade verkligen filmen, bra mycket mer än jag trodde jag skulle göra. Arbetet man lagt ner med att hitta bilder och intervjuer med Senna, och andra, är imponerande. Mitt klagomål är att det i alla fall känns som att vi får rejält vinklade bilder av både Senna och Prost. Senna är ett charmigt helgon, Prost är ”skurken”. Mest störande är nog en märklig tv-intervju där Prost är väldigt nedlåtande mot den kvinnliga programledaren. Men i och för sig, det är ju ett autentiskt klipp. Varför har man valt att ha med det? Jo, givetvis för att ge en vinklad bild av Prost där han framstår som en mansgris, vad det nu har med resten av filmens handling att göra?. Ja, jag har insett att även en dokumentär har en handling. Vad du än har, biopics, ren fiktion eller dokumentärer så är det filmmakarens syn på saken som du får.


eller uttryckt i siffror 4/5

Har några av de andra filmspanarna fuskat eller alla sett en äkta biopic? Alternativt: Which biopic did the others pick to nitpick?

Har du inte sett den? (podcast)
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Filmitch
Mode + Film
Except Fear
Flmr
Moving Landscapes

+

Movies – Noir som av en slump har sett Rush

Arkiverad under Betyg 4, Biografifilm, Dokumentär, Film, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , ,

Rush

5 oktober, 2013 14 kommentarer

Malmö FilmdagarRushTitel: Rush
Regi: Ron Howard
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Rush är filmen med motorer, machomän och Niki Lauda. Ron Howard berättar historien om rivaliteten mellan playboyen James Hunt och perfektionisten och österrikaren Lauda. De båda kunde inte vara mer olika vilket gör det till en intressant historia att berätta. Nu ska sägas att jag inte är nåt fan av formel-1. Jag tycker det är ganska tråkigt att se bilarna åka varv efter varv. Men det kanske var roligare förr? Det fanns kanske fler profiler då?

Filmen är uppbyggd kring den allvarliga olycka som Lauda råkade ut för under loppet på Nürburgring 1976. Vi får följa både Hunt och Lauda fram till olyckan och under efterspelet och kampen om vem som skulle ta mästartiteln 1976. Lite kul för min del var att jag inte hade en aning om vem som skulle vinna så det blev lite som att se ett sportevent live.

Ja, nu låter det kanske som att jag verkligen gillade filmen. Det gjorde jag inte. Howard är nog en av de tråkigaste regissörerna. Aldrig att det finns nåt i hans filmer som sticker ut, som är lite annorlunda. Fast här kanske han försöker vara lite annorlunda trots allt. Fast det resulterar bara i ett jobbigt foto med extrema närbilder och en jobbig intensitet som förmodligen ska förmedla nån sorts spänning.

Den mest intressanta av de båda huvudpersonerna är nog Lauda. Envis och besatt av det han håller på med, fast ganska svår att tycka om. Inte heller Hunt är sympatisk, playboy som han är. Kampen mellan de båda på banan är hyfsat spännande men jag vet inte, jag drogs aldrig in i filmen. Det kan ha berott på att det här var den sista filmen jag såg första dagen under Malmö Filmdagar. Min hjärna kanske inte var redo för vrålande motorer och tjutande däck.

Som vanligt när det gäller biopics eller filmer som skildrar verkliga händelser så funderar jag på om det hade varit bättre att göra en dokumentär.

2/5

Givetvis är det fler som skriver om Rush i dag. Did they get a rush or did they want to rush out of the cinema? Klicka er vidare och kolla vad de tyckte.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Action, Betyg 2, Biografifilm, Drama, Film, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

La Passion de Jeanne d’Arc

15 september, 2013 17 kommentarer

decadesjeanne1Titel: La Passion de Jeanne d’Arc
Regi: Carl Theodor Dreyer
År: 1928
IMDb | Filmtipset

Den första filmen i Henkes och M-Noirs decenniespektakel blev ju den ryska stumfilmen Pansarkryssaren Potemkin och jag blev överraskad över hur bra jag tyckte den var. Jag kanske inte borde ha blivit överraskad. Jag har sett stumfilmer förr som jag verkligen har gillat, t ex Metropolis och Dr. Mabuse, der Spieler av Fritz Lang. Men det är ju nåt med frånvaron av dialog som gör att filmen på ett sätt är på minus från början. En sak man kan notera är att stumfilmer inte innebär frånvaro av ljud, bara frånvaro av dialog. Filmmusik (score) finns alltid, eller fanns åtminstone. När filmerna visades då på 20-talet så ackompanjerades visningarna oftas av en pianist eller kanske t.o.m. en liten orkester (?). När jag såg Fritz Lang-filmerna på Cinemateket var det Matti Bye som stod för (den utmärkta och nyskrivna) musiken.

Vilken musik det ska vara till La Passion de Jeanne d’Arc är oklart. Ingen vet vilken musik som den danske regissören Carl Theodor Dreyer ansåg vara den rätta. Vissa anser att man ska se den helt utan musik. Den version av filmen som jag såg hade musikstycket Voices of Light av Richard Einhorn som score. Jag valde att köra med det på lite halvlåg volym för att det inte skulle ta fokus från bilderna.

jeanne2Innan jag kommer in på vad tyckte om filmen måste jag berätta historien om filmen, och då menar jag historien om den fysiska filmen, filmrullarna alltså. Efter att filmen, som spelades in i Frankrike, var klar 1928 så släpptes den i en mängd omklippta versioner eftersom Dreyers original ogillades av både franska kyrkan och staten. Dreyer själv gjorde så småningom en egen version men både den och originalfilmen förstördes vid olika bränder.

Nu troddes Dreyers original vara borta för alltid… fram till 1981 då en anställd på ett mentalsjukhus (!) i Oslo (!) i en städskrubb (!) hittade några filmrullar. Det var Dreyers original! En helt galen historia som man nästan skulle kunna göra en film av (John Malkovich som Dreyer i filmen med titeln La Passion de Dreyer). Nu till filmen och vad jag tycker om den!

jeanne3Oj, var ska man börja? Jag börjar med att konstatera: min första tanke när filmen började var: Oj, det här blir jobbigt! Vi kastas direkt in i handlingen och om man inte läst på tidigare om vem Jeanne d’Arc var så är man ganska borta. För er som inte vet vem hon var, läs på här, vilket jag gjorde innan jag såg filmen.

Ganska snart konstaterar jag att det en väldigt stor brist med filmen är att det är en stumfilm. Det känns som en dialogtung film. Visst, man har sina textskyltar, men dels är det inte samma sak som att höra skådisen säga repliken, och dels visas inte allt som sägs. Filmen är en klassisk rättegångsfilm kan man säga, och dessa brukar ju i grunden vara dialogdrivna filmer.

jeanne4För er som inte klickade och läste på Wikipedia-länken ovan: Jeanne var en ung flicka och hjälte i kriget mellan Frankrike och England på 1400-talet. Hon tillfångatas av styrkor som stöder England och anklagas för kätteri eftersom hon säger sig vara kallad av Gud, kallad av Gud för att befria Frankrike.

Allt det jag har skrivit om hittills är väldigt intressant och fascinerande. Framförallt är det mer fascinerande än filmen. Filmen är nämligen fullkomligt urtråkig. Ur. Tråkig. Maria Falconetti som Jeanne hyllas för sin insats. Själv blev jag trött på hennes uppspärrade och gråtande ögon efter tre sekunder. Jag var less på filmen efter fem minuter och det blev aldrig bättre. Vi får se en rättegång men utan ord. Vi får se Jeanne lida och lida, gråta och gråta. Jag ville bara att filmen ska ta slut.

jeanne5Jag drar paralleller med många andra filmer medan jag tittar: Rosens namn (medeltida munkar i rättegångsdrama), Dancer in the Dark (kvinnooffer) och valfri Jesus-film (så mycket tro måste vara farligt). Kyrkan framställs inte i nån god dager. De är rädda om sitt eget skinn. En person, som Jeanne, som tror på Gud men inte behöver kyrkan är att betrakta som farlig och måste röjas ur vägen. Hon tror att hon tror på Gud men i själva verket är det Djävulen hon tillber. En av de som dömer henne inser dock mot slutet att de nog gör fel och han gråter i smyg, troligen även för att han inte har Jeannes blint barnsliga tro.

Fotomässigt fanns det några scener som stack ut. Vid några tillfällen filmas från udda kameravinklar, uppifrån, upp och ner. I Pansarkryssaren Potemkin noterade jag mängden närbilder på ansikten. Oj, oj, det var inget mot hur det var här. Enda problemet var att jag som sagt var less på Falconetti redan efter några minuter och den närbild som dominerar totalt är den på Falconetti. Den finns några scener när hon är uthärdlig, när hon inte spärrar upp ögonen fullt så mycket. Dessa scener gillade jag mer och då ser hon ut att tänka ”ja, ja, de vet inte vad de gör, Gud förlåt dem” på ett medlidande sätt.

jeanne6Spiken i kistan för min del var en märklig detalj under slutet av filmen när Jeanne ska brännas på bål framför en stor skara åskådare. En av åskådarna är en kvinna med en bebis. Vi får se ett klipp på bebisen suga på mammans bröst för att plötsligt sluta, vända huvudet mot Jeanne på bålet, för att nån sekund senare återgå till bröstmjölken. Ok, symbolik i kubik, tack för det. Eller, jag tar tillbaka det, jag fattar inget.

Samtidigt fanns det en märkligt rörande liten detalj under bålbränningsscenen. När Jeanne ska bindas fast vid pålen så tappar bödeln repet. Jeanne hjälper till, böjer sig ner och plockar upp repet som om det handlade om att plocka upp ett äpple som nån tappat. Är det inte lite Lars von Trier-känsla här? Hur som helst, det spelade ingen roll om det var rörande eller bara over the top; filmen hade redan förlorat och betyget kan bara bli ett.

1/5

Vad tyckte Henke och Movies-Noir om La Passion de Jeanne d’Arc? Blev de brända eller passionerat förälskade? Kolla in här:

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Betyg 1, Biografifilm, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

WKW: The Grandmaster

14 september, 2013 10 kommentarer

Malmö FilmdagarTony LeungTitel: The Grandmaster
Regi: Wong Kar-wai
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Wong Kar-wai (WKW i fortsättningen) har faktiskt gjort en martial arts-film tidigare. Ashes of Time heter den och den kom 1994. Jag såg redux-versionen på Stockholm Filmfestival för några år sen och det var en ren plåga. Ni kan läsa lite mer om den plågan här. Detta gjorde att jag var skeptisk inför The Grandmaster men eftersom jag gillar både martial arts och WKW (i vanliga fall!) så var det ett måste att se filmen. Tyvärr visade det sig ganska snabbt att det här skulle bli två plågsamma timmar.

Ip Man (här spelad av coole Tony Leung) är en känd figur i kinesisk 1900-talshistoria och det har gjorts ett antal filmer om honom. Hur skulle WKW hantera storyn? Ja du, bra fråga! Han hanterar den inte alls skulle jag säga. Jag får ingen som helst känsla för vem Ip Man är eller nån annan av personerna i filmen är. Vad beror det på? Ja, dels finns det inga scener där vi får se två personer agera mot varandra, att prata, föra en dialog. Istället är det bara flummigt slomo-foto och en voice-over som babblar filosofiskt trams. Då och då dyker det upp informationstexter som meddelar att en oerhört viktig händelse i Ip Mans liv har hänt. Oj, vad gripande… NOT.

Min favorit från Crouching Tiger, Hidden Dragon, den underbara Zhang Ziyi, är med i filmen som dotter till en gammal martial arts-mästare. Tyvärr kan hon omöjligen lyfta detta dravel till nån sorts godkänd nivå.

Om man är snäll kan man säga att det i filmen finns en historia om en maktkamp, om vem som ska vara martial arts-kung i staden Foshan i Kina i slutet av 1930-talet. Ip Man blir utsedd till arvtagare, den gamla mästaren blir mördad, hans dotter (Zhang Ziyi) kräver hämnd. Sen invaderar japanerna och Ip Man flyr av nån anledning till Hongkong utan att ta sin fru och dotter med sig.

I Kina (främst Hongkong antar jag) är filmen är den mest inkomstbringande filmen nånsin för WKW så att jag inte förstår berättarstilen alls kanske har en kulturell koppling. Fast grejen är att WKW för mig är ganska olik sina Hongkong-kollegor. WKW är en filmpoet. Han gör ganska flummiga filmer där handlingen kommer i andra hand. Han berättar med bilder, i tidigare filmer med hjälp av fotogurun Christopher Doyle, och musik. Mer ordinära scener med ”vanlig” dialog förekommer nästan inte. Jag brukar oftast gilla hans stil som t ex i Helgon i neon och Chungking Express.

Den här flummiga stilen funkar nog bara när WKW har helt fria tyglar. När han ska berätta en historia, som i det här fallet Ip Mans historia, ja, då funkar det inte alls. Martial arts-koreograflegenden Yuen Woo-ping står för fajtingscenerna och det borde ju borga för några höjdpunkter i det avseendet i alla fall. Men jag vet inte, jag har sett betydligt mer imponerande och snyggare fajtingscener. Min favoritscen i filmen är ändå en snygg sekvens där Zhang Ziyi slåss mot en elaking på en perrong samtidigt som ett tåg passerar.

Slutomdöme: dravel, sömnpiller, tråkigt, trist, obegripligt. Jag rekommenderar att ni ser Ip Man från 2008 med Donnie Yen i titelrollen istället.

1/5

Vill ni få ”second opions” när det gäller filmens kvalitet så kolla in hos Henke och Sofia som också skriver om den idag, och tidigare har även Jessica skrivit och Har du inte sett den? poddat om den.

Arkiverad under Action, Betyg 1, Biografifilm, Drama, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Monica Z

12 september, 2013 12 kommentarer

Malmö FilmdagarEddaTitel: Monica Z
Regi: Per Fly
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Det kanske ska till en dansk(jävel) för att göra en riktigt bra svensk film? Per Fly är dansk och har bl a gjort den fantastiska Bänken med den fantastiska Jesper Christensen. Nu skulle han göra biopic om den svenska jazzikonen Monica Zetterlund. Han skulle åtminstone regissera filmen. Manus är skrivet av svenske Peter Birro som även ligger bakom manuset till Snabba Cash II (en nyhet för mig).

Det brukar finnas två metoder när det gäller biopics (eller biografisk film kanske det heter på svenska men det är för långt så vi kör med biopic). Första sättet är att helt enkelt berätta heeeela historien från början till slut. Det andra sättet är att välja ut en speciell händelse eller period och skildra just den, som man t ex gör i Lincoln. I Monica Z fokuserar man på två saker, dels Monicas försök att bli framgångsrik som sångerska och dels hennes försök att gör sin pappa nöjd. Vilket ju när man tänker efter är samma sak. Filmens känslokärna är hennes relation med pappan (som spelas av Kjell Bergqvist).

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar (därav loggan uppe till höger) som en av elva filmer i ett härligt filmstimm under knappa tre dagar. Av dessa var det en, och endast en, som fick mig att gråta. Vilken film var det? Jo, den första jag såg och det var just Monica Z, vilket kom som en liten överraskning. Enbart detta faktum gör att jag måste ge filmen ett högt betyg.

Titelrollen spelas av skånskan och sångerskan Edda Magnason som här gör sin filmdebut! Jag luktar Guldbagge. Jag kan i alla fall garantera en nominering. Edda är lik Monica, hon är vacker och har en skön intensitet, hon är en duktig sångerska. Men viktigast är att hon visar sig vara en duktig skådis också! Det känns inte som att det är en debutant vi ser på vita duken. Hon är sin rollfigur hela tiden. En sak jag noterade men som andra inte snappat upp var att hon ibland lät som en skåning som försöker prata rikssvenska. Det klingade lite lustigt. Men det kanske bara är jag? Efter att ha pratat med andra verkar de flesta nämligen imponerad över hennes olika dialekter, Hagfors:ska och sen mer åt det rikssvenska hållet. Förmodligen är det alltså bara jag.

Filmen är en klassisk ”uppgång och fall”-historia. Monica kämpar på som folkparkssångerska samtidigt som hon jobbar som växeltelefonist i Hagfors. Hon gör allt för att lyckas, för att komma bort från Hagfors, för att visa sin pappa att hon kan! Hon ”offrar” t.o.m. sin dotter. I sina förhållanden till män känns det mest som att hon utnyttjar dem som språngbräda för att komma till Stockholm eller åstadkomma nåt annat. Det är inte en vacker bild som målas upp av Monica. I grunden är handlar det dock om en kvinna med en väldig vilja men samtidigt ett väldigt dåligt självförtroende.

Den scen som fick en tår att sakta rinna nedför min kind kan säkert många tycka är over the top, för mycket av det goda. En sån där övertydligt manipulativ scen som trycker på rätt knappar. Scenen innefattar Edda, Kjell Bergqvist och ett telefonsamtal över Atlanten efter att Monica uppträtt tillsammans med pianisten Bill Evans i New York. Är pappa nu äntligen kanske lite nöjd med sin dotter? Och kan han uttrycka det? Oh yes he could!

Lite kul är att filmen kryllar av kändisar från 60-talets nöjes-Sverige. Vi får träffa både Hasse & Tage, Lena Nyman och inte minst en Wagner-dirigerande Vilgot Sjöman. Trots att dessa ”kändisar” är helt okända för alla utom svenskar så tror jag ändå historien om Monica är så pass universell att den kan funka t ex i USA. Filmen har redan fått en engelsk titel: Waltz with Monica. I Sverige tror jag det här blir höstens (svenska) blockbuster. Biosalongerna kommer att krylla av gubbar och gummor som vill återuppleva sitt 60-tal.

4-/5

Det är fler som skriver om Monica Z idag, och Har du inte sett den? har redan pratat om den. Klicka er dit och kolla vad de tycker.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (nattpod)

Arkiverad under Betyg 4, Biografifilm, Drama, Film, Musik, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hotel Rwanda

23 augusti, 2013 5 kommentarer

RwandaTitel: Hotel Rwanda
Regi: Terry George
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Elysium var ju en film med ett tydligt politiskt budskap som delade upp kritiker i två eller fler läger. Hotel Rwanda valde att skildra vår samtid rakt av, direkt, utan att göra en science fiction-film av det. Jag skrev om filmen i juli 2005.

Vi är i Rwanda 1994, samtidigt som Sverige förbereder sig för fotbolls-VM i USA. Hotelldirektören Paul i huvudstaden Kigali är en slipad affärsman som inte blandar sig i politik. Han vet hur man ska få gästerna att trivas på hotellet, han vet hur man ska få de bästa varorna levererade, en liten muta hit och en liten muta dit. Det är så det funkar och han har ett ok jobb och kan försörja sin familj. Men politik, rebeller och stundande inbördeskrig är inget han vill tänka på. Paul lever i tron att allt ordnar sig bara man inte gör nåt väsen av sig. Skygglapparna på med andra ord. Det är bara det att Pauls fru och många av hans vänner inte är hutu som han själv, utan tutsi. Skillnaden mellan hutu och tutsi? Ja, tutsi sägs vara längre och mer ljushyade…

Hotell Rwanda är en stark och gripande film som ändå aldrig blev för sentimental eller Hollywoodmelodramatisk. Den bygger på en sann historia och Paul och hans familj finns på riktigt. Det är förstås en dramatisering av verkliga händelser men det känns aldrig oäkta. Vissa dramatiska grepp kändes möjligtvis lite konstruerade för att få till en thrillerstämning (vilket sänker betyget en aning), men det är ju trots allt en film det handlar om. Det enda sättet (tror jag) att skildra en sån här fruktansvärd händelse är att fokusera på en grupp människor, i det här fallet Paul och hans familj. Det gör att det som sker känns mer verkligt och att vi som tittare identifierar oss med huvudpersonerna (även om det som händer förstås känns avlägset och obegripligt). Våldet/dödandet visas i viss mån rätt ut, men mycket av det hemska låter regissören Terry George oss bara ana, eller bara se följderna av. Det blir inte mindre starkt för det, snarare tvärtom.

Don Cheadle gör en helhjärtad insats som Paul, precis som Sophie Okonedo som spelar hans fru. De lyckas båda verkligen fånga känslorna hos sina rollfigurer. Det är förnekan, förtvivlan, förvirring, rädsla och mod om vartannat. Nick Nolte som FN-officer funkar också, men jag tyckte han spelade sig själv lite för mycket. Det kanske beror på att han har ett speciellt sätt att uttrycka sig på, bl a med en udda darrande röst. Jean Reno och främst Joaquin Phoenix gör helgjutna insatser i små biroller. När det gäller foto, klippning och musik finns inget att klaga på egentligen. Det är en film med ett starkt tema och det ska mycket till för att sabba det med fel musik eller dåligt foto. Det räcker att det är ok, eftersom man ju inte vill att t ex ett annorlunda – om än bra – foto ska stjäla fokus från vad en sån här film försöker berätta. Eller vad fan, det går väl att kombinera både ett unikt foto med ett starkt tema, titta bara på Requiem for a Dream (ursäkta att jag resonerar med mig själv).

Det finns mycket att säga om filmen, om vad som hände i Rwanda, och om hur omvärlden reagerade, eller snarare om hur omvärlden inte reagerade. När det gäller jämförelser med andra filmer så tänker jag t ex på Ett rop på frihet (om den sydafrikanske aktivisten Steve Bikos vite vän, journalisten Donald Woods), även om den filmen främst fokuserar på en vit och hjältemodig mans problem i Sydafrika. Missförstå mig rätt, Ett rop på frihet är inte en dålig film, men att den fokuserar på en vit familjs problem i Sydafrika gör att den känns anpassad till Hollywoodmarknaden. I Hotell Rwanda hade det känts fel om t ex hotelldirektören hade varit en vit ”godhjärtad” västerlänning. Schindler’s List är förstås också en film som man tänker på i det här sammanhanget.

Sen har vi då vad som hände i Rwanda. Efter vad jag har läst mig till så fanns det två stammar, hutu och tutsi, som levde i någorlunda fred i Rwanda (även om minoriteten tutsi underkuvat hutu genom historien, så problem fanns uppenbarligen innan kolonialtiden). När kolonialmakten Belgien bestämde så lät man tutsi få makten, få välbetalda jobb, behandlas bättre etc. Tutsi var en styrande adel och av belgarna betraktades tutsi som ”bättre”. När sen belgarna skulle ge Rwanda sin frihet (1962) så lämnade de makten till minoriteten tutsi. Majoriteten hutu störtade den styrande tutsi-regimen och tusentals tutsi dödades eller flydde till grannländer under åren som följde.

Barnen till tutsi-flyktingarna bildade en rebellgrupp och regelrätt inbördeskrig startade 1990. I och med att hutupresidenten dödas när hans flygplan skjuts ned så startar folkmordet 1994 och upp till en miljon tutsi dödas (även liberala hutu dödas). Filmen skildrar väldigt bra hur det obegripliga hatet och rädslan sprider sig, bl a med hjälp av radioutsändningar där hutuer uppmanas att rensa bort alla ”kackerlackor”. Till slut ”segrade” ändå tutsi-rebellerna vilket resulterade i miljoner hutu-flyktingar. Snyggt jobbat, Belgien!

När detta folkmord ägde rum under tre månader 1994 så valde resten av världen att blunda. Man visste vad som pågick, men valde att bara rädda västerlänningar ut ur landet. Sen var man nöjd. FN, som hade folk på plats (på tok för få och utan mandat), funkade uppenbarligen inte alls. Nåt som inte tas upp i filmen, men som jag har läst mig till efteråt, är att den kristna västvärlden (europeiska kristdemokrater) tydligen försvarade, och fortfarande försvarar, folkmordet. Come again? Sen var det absurt att höra hur västerländska media diskuterade vad man skulle kalla händelserna, vilket också återges i filmen. Var det ”genocide” (folkmord) eller ”acts of genocide” (folkmordshandlingar)? Jaha, var det inte ”genocide” utan bara ”acts of genocide”. Nä, men då är det inte så farligt, då behöver västvärlden inte ingripa… och förresten har de ingen olja, bara bergsgorillor…

Och vad gjorde jag när detta hände? Tittade på fotbolls-VM förstås.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Biografifilm, Drama, Film, Krig, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Girl with a Pearl Earring

26 juni, 2013 6 kommentarer

Girl with a Pearl EarringTitel: Girl with a Pearl Earring
Regi: Peter Webber
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Ibland ger man en film ett lite högre betyg än vad den kanske är värd. Det kan ha att göra med att fotot är strålande vackert och att du gillar just den skådespelerska som spelar huvudrollen. I maj 2004 när jag såg filmen som det handlar om i det här inlägget var bägge dessa saker ett faktum. Jag undrar hur jag skulle se på filmen om jag såg den idag?

Konstnären Johannes Vermeer (Colin Firth) som levde i Holland på 1600-talet efterlämnade ett 30-tal målningar varav en är ”Flicka med pärlörhänge” även kallad ”Flicka med turban”. Egentligen vet man inte mycket om Vermeer. Författarinnan Tracy Chevalier har fantiserat ihop en historia om hur just den här tavlan kom till, och i den historien var det så att den konstintresserade Griet (Scarlett Johansson, mmm) tar anställning hos familjen Vermeer som piga. Ett sorts band uppstår mellan konstnären och pigan och målningen blir resultatet av deras relation.

Jag måste säga att jag är lite svag för historiska dramer. Just det här dramat har en del likheter med filmen The Red Violin, där också en fiktiv historia om en högst verklig konstutövare (eller ett konstföremål, i det fallet en fiol) berättas. Jag gillar idén att spinna vidare på en historia kring t ex ett konstföremål som man inte vet nånting om egentligen, bygga upp personer och händelser runt omkring. Sen är just den här filmen ett konstverk i sig. Den är ruggigt vacker och välgjord. Man känner verkligen som om man är i den holländska staden Deft på 1600-talet. En kliché: men faktum är att varje scen är som en målning, det är perfekt ljussatt och väldigt vackert. Det är i princip bara att sitta och njuta.

Invändningar är kanske att själva historien har en del brister. Vissa delar i handlingen rinner liksom bara ut i sanden, bl a Griets romans med en slaktarson (spelad av Cilian Murphy från 28 Days Later). Men på nåt sätt gör det inte så mycket. Det är konsten och skapandet som står i fokus (låter kanske högtravande men jag gillade det). Scarlett Johansson (som är helt olik sig jämfört med i Lost in Translation) gör en strålande insats och är en av mina favvoskådisar nu för tiden (min kommentar: det här var alltså 2004, inte lika säker på henne numera). Möjligen finns det tendenser till överspel ibland men det är i såna fall regissörens fel, hehe (min kommentar: som sagt, vid den här tiden var jag en Scarlett Johansson-apologist). Colin Firth som Vermeer gör en litet blek figur, huvudpersonen här är Griet. Regissören är förresten Peter Webber och det är hans första långfilm.

4-/5

Givetvis platsar Scarlett och originalflickan i min kategori Lika som bär.

Flicka Scarlett

Arkiverad under Betyg 4, Biografifilm, Drama, Film, Lika som bär, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →