Pink Floyd The Wall

Pink Floyd The WallTitel: Pink Floyd The Wall
Regi: Alan Parker
År: 1982
IMDb
| Filmtipset

Pink Floyd, detta prettoband. 1982 kom filmen som baserades på albumet The Wall. En film som brukar kallas världens längsta musikvideo.

Filmen är regisserad av Alan Parker (Mississippi Burning, Midnight Express) och med manus av Roger Waters, som väl var den kreativa kraften när det gäller texter i supergruppen Pink Floyd. Bob Geldof (Mr Live Aid) spelar den utbrända rockstjärnan Pink som sitter inlåst på sitt hotellrum och tänker (läs: yrar) tillbaka på sitt liv. Vad vi får se blir en kavalkad av surrealistiska bilder som skildrar Pinks vrickade psyke. Man skulle nästan kunna kalla det för en experimentell konstfilm.

Det första jag tänkte på var faktiskt fotot, som påminde mig om bröderna Coens debut Blood Simple. Filmfotografen har använt ljus och skuggor, speciellt i personers ansikten, på ett liknande sätt. Mycket snyggt. Hela filmen är för övrigt väldigt välgjord och ambitiös. Sen känns det väldigt brittisk. Tänkte en hel del på några andra brittiska filmer, som A Clockwork Orange, O Lucky Man!. Jag fick lite samma känsla: just det där brittiska – stelt på nåt sätt men med nåt mörkt under ytan – och så dessa fulsnygga miljöer. Hmmm, det är nåt speciellt och helt annorlunda jämfört med amerikanska miljöer.

Jag gillar det mesta av musiken. Jag äger själv två väldigt bra skivor av Pink Floyd, nämligen The Dark Side of the Moon och Wish You Were Here. The Wall innehåller inte riktigt lika bra musik men helheten tillsammans med bilderna blir bra. Filmens problem – eller snarare mitt problem med filmen – är att det inte finns nån handling. Det ska det heller inte göra, det här är en sorts konstfilm som skildrar vad som försiggår i Pinks hjärna, men i längden blev det jobbigt att hålla fokus och intresse.

Bitvis är det dock riktigt bra. I filmen finns skarp kritik mot det brittiska skolsystemet (liksom i Lindsay Andersons If….). Eleverna blir stöpta i samma form och förvandlas till själlösa robotar verkar Roger Waters vilja säga. Uppmaningen är istället: Tänk själv, var dig själv! Samtidigt finns det en annan poäng här. När Pink tagit sig ur skolan och lyckats skapa sig en framgångsrik karriär så känner han till slut att han själv tagit den diktatoriske rektorns roll. Elever är nu utbytta mot fanatiska fans som lyder minsta vink från den store rockstjärnan. Så mycket var alltså det här med att tänka själv värt. Pink gillar inte sin egen roll längre och känner sig som en tom bluff. Ett annat återkommande tema är Pinks frånvarande pappa, som dog i andra världskriget (precis som Roger Waters egen pappa).

Filmen är sevärd men inte klockren på nåt sätt. Det finns en hel del animerade sekvenser som kändes lite svaga, och för långa. Epitetet ”världens längsta musikvideo” stämmer rätt bra faktiskt. En vanlig musikvideo brukar vara runt 5 minuter, så det är ju ganska naturligt att det är svårt att tota ihop en musikvideo i långfilmsformat som håller hela vägen. Det blir liksom för mycket av det goda. En något komprimerad best of-version hade varit bättre tror jag. Nåja, filmen funkar hyfsat och får godkänt, men inte mer.

3/5

Även Jessica har skrivit om och framförallt gillat filmen.

Trouble in Paradise

decadesTrouble in ParadiseTitel: Trouble in Paradise
Regi: Ernst Lubitsch
År: 1932
IMDb
| Filmtipset

Förra fredagen skrev jag om det franska krigsdramat La grande illusion som en del av M-Noirs och Henkes decennieprojekt. Det var en ganska trist, ibland fånig, film som var fylld med symbolik och försökte säga allvarliga saker om relationer mellan olika länder i Europa. Konstrasten mot denna fredags film kunde nog inte vara större. Trouble in Paradise måste ha varit Henkes val, väl?! Jag kommer direkt att tänka på The Thomas Crown Affair, en film som jag vet ligger Henke varmt om hjärtat. I den är det Pierce Brosnan och Rene Russo som heistar sig till varandras hjärtan. I Trouble in Paradise är det 1930-talsstjärnorna Miriam Hopkins (som Lily) och Herbert Marshall (som Gaston) som träffar på varandra i Venedig och upptäcker att de försöker blåsa varandra. De slår sina påsar ihop och riktar in sig på en viss Madame Colet, en rik arvtagerska i Paris.

Haha, det här var helt hysteriskt. Om filmen hade gjorts efter 1 juli 1934 så hade den nog inte varit lika hysterisk eller lika bra. 1 juli 1934 var nämligen det datum då filmstudiorna slutligen bestämde sig för att följa sin egen produktionskod, även kallad Hayskoden, en sorts guidebok med moraliska regler kring vad som fick eller inte fick visas på vita duken. Det är en ganska lång lista som man nu blev tvungen att rätta sig efter. Alternativet var att filmen inte fick gå upp på bio. Men i Trouble in Paradise hade man lösa tyglar, vilket man märker. När Lily får reda på vem Gaston egentligen är så är det pang på rödbetan och hopp upp Gastons knä och börja kyssas som gäller. En märklig scen, måste jag säga. Uppbyggnaden när det gäller deras romans var nästan obefintlig. Men ok, de skojade med varandra en stund när de ficktjuvsnodde olika saker från varandra.

Filmen är en klassisk komedi med dubbelspel, romantik, harmlösa heister, och en hel del charm. Samspelet mellan Hopkins och Marshall är ganska skönt men jag kan nästan tycka att man får för lite av det. När de båda har anlänt till Paris handlar det mesta om hur Gaston ska bearbeta arvtagerskan Colet (som spelas av Kay Francis), få henne att smälta. Tempot i filmen är furiöst och jag har faktiskt svårt att hänga med på vad som händer. Vem är vem och vad betyder det? Och detta trots att jag såg filmen med engelsk text som stöd. Kanske är den för smart för mig, jag vet inte. Nåt som förvirrade mig en aning, eller jag förstod inte riktigt deras funktion i alla fall, var två rollfigurer som jag kallar tonsillmännen. Tonsillmännen bestod av Majoren (det är det enda han kallas) och så Monsieur Filiba. Filiba var med i handlingen i Venedig där han fick besök av en läkare som ville undersöka hans tonsiller. Detta återkommer då och då i handlingen och det är nåt skumt med den där ”läkaren”. Vad ville han egentligen undrar tonsillmännen? Och vad vill tonsillmännen förutom att de är konkurrenter som uppvaktare av Madame Colet?

Det förekommer en del udda, liksom lösryckta scener, som t ex när Madame Colets handväska har försvunnit och belöning har utlysts. Till Colets bostad kommer en mängd personer som säger sig ha hittat väskan. Plötsligt stormar en ung ryss in och börjar gorma på ryska. Jag får känslan av att han vill genomföra en kommunistisk revolution i Paris. Vad detta har med resten av handlingen att göra är oklart. En annan lite udda sak jag noterade var att det plötsligt dök upp en scen med tonsillmännen där man fick gayvibbar, eller åtminstone metrosexvibbar, mellan de båda då de diskuterar smokingmärken. Dessutom pratar Gaston allvar med Madame Colet när det gäller vilken makeup man ska använda plus tipsar en av tonsillmännen om ”speciella” harem i Konstantinopel.

Samtidigt som jag nu skriver min recension så ser jag om delar av filmen och jag måste säga att många scener är väldigt underhållande. Det är nåt speciellt med språket och hurtigheten och det är svårt att värja sig. Men för att få en fyra så måste man vara underhållande precis hela tiden plus ge mig rollfigurer som engagerar mig hela tiden och det får jag inte riktigt här men en stark trea blir det.

Henke brukar börja sina recensioner med ett citat. Jag tar och avslutar med ett den här gången. Det är i början av filmen och Gaston ska bjuda en celebritet i Venedig på middag i syfte att sätta in en stöt på damen i fråga. Gastons instruktioner till sin betjänt lyder:

”It must be the most marvelous supper. We may not eat it, but it must be marvelous.”

3+/5

Kay och Miriam

Härlig marknadsföringsbild på Kay och Miriam

PS. En sak till. Jag misstänker att Madame Colet var en skojare hon med, som gift sig med den rika företagspampen för att kunna ärva efter honom. Hon avslöjar sig bland annat när hon doppar brödet i morgonkaffet när ingen ser.

PPS. En annan liten notering: visst var Herbert Marshall (Gaston) aningen puckelryggig?

PPPS. Ytterligare en detalj som jag noterade var att filmens förtexter faktiskt hade de två kvinnliga huvudrollsinnehavarna först i castinglistan. Herbert Marshall fick nöja sig med tredjeplatsen. Det skulle väl aldrig hända idag?

****

Vad tyckte Henke och Movies-Noir? Var det rena rama paradiset eller var det mest trubbel? Klicka på länkarna så får ni veta!

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Tomorrow Never Dies

Tomorrow Never DiesTitel: Tomorrow Never Dies
Regi: Roger Spottiswoode
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

Vi livar upp måndagsmorgonen med en gammal recension av en Bond-film från ’97. Tomorrow Never Dies var Brosnans andra film som Bond. I slutet av inlägget länkar jag till recensioner från mina betydligt mer Bond-insatta bloggkompisar. Word is bond, som rapparna säger.

I Pierce Brosnans gestalt får Bond i uppdrag att reda ut försvinnandet av ett brittiskt krigsfartyg nära Kinas kust och samtidigt syna mediemogulen Carver (Jonathan Pryce) närmare i sömmarna. Till sin hjälp får han litet oväntat den mystiska kinesiskan Wai Lin (martial arts-kunniga Michelle Yeoh).

Ja, det här funkade ju – Bond är Bond, med allt som följer. Jag tycker Brosnan funkar i rollen. Han har den rätta torra humorn, litet i stil med Sean Connery och mindre lik Roger Moore, som enligt min smak var en för lättsam Bond. Här finns de obligatoriska kommentarerna efter att en skurk mött sitt öde, t ex i en tidningspress, varpå Bonds kommentar blir ”They’ll print anything these days”. Allt är med andra ord som vanligt. Vi har en maktgalen skurk som, i princip, vill ta över världen. Till sin hjälp för ”handy work” har skurken denna gång en blonderad tysk kopia av Dolph Lundgren. Slutuppgörelsen denna gång utspelar sig på skurkens mystiska stealth-fartyg varifrån han styr händelseutvecklingen i världen. Ja, det hela var rätt så kul.

Och så har vi ju då de vanliga teknikprylarna och även vådliga jakter med antingen Q:s specialbil eller en simpel motorcykel. Yeoh var bra i sin roll och hade gärna kunnat vara med mer. Jag gillar henne, även från andra filmer. Bond brukar ju ha kvinnliga medhjälpare, men det är inte ofta de slåss minst lika bra som Bond själv. Ett rätt bra tag team (för att snacka WWF-termer). Men i slutändan är det ju en bagatell, inte en dålig sådan, men ändå. När det gäller agentfilmer är t ex Mission: Impossible (ettan) och Bourne-filmerna bättre. De är lite svettigare och behöver inte följa Bond-mallen. Den där Bond-mallen är det som gör att det blir godkänt, men också det som hindrar Bond-filmer från att överraska det minsta. Förresten, Teri Hatcher, i rollen som Bonds gamla flamma, numera skurkens fru, kändes som en stel såpaskådis i den här filmen. Inte bra med andra ord.

3/5

Som utlovat kommer här länkar till recensioner från de som kan det här med Bond.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmitch

The Killing of a Chinese Bookie

cosmoTitel: The Killing of a Chinese Bookie
Regi: John Cassavetes
År: 1976
IMDb
| Filmtipset

En härlig titel på en kanske inte lika härlig men ändå bra film: The Killing of a Chinese Bookie.

Så, då var äntligen SVT:s Cassavetes-filmer avklarade. Tidigare har man visat Shadows, Faces och A Woman Under the Influence. Nu är handling och fokus flyttade från familjen och familjerelationer, och Cassavetes skildrar i stället livet för en envis men spelberoende strippklubbsägare. Cosmo heter den här snubben och han är en ganska cool katt. Problemet är att han inte kan sluta spela. Så det första han gör efter att precis ha betalat av en stor skuld, vad är det? Jo, gå till spelklubben förstås. Smart… NOT! Han får maffian på sig som vill tvinga honom att mörda en konkurrerande kinesisk bookie.

Jag måste säga att Cassavetes verkligen gör helt egna och personliga filmer. Detta betyder inte att jag alltid gillar dem. Faces och A Woman Under the Influence var direkt dåliga i mina ögon. Shadows däremot var klart sevärd. Filmen jag just sett ligger kanske nånstans mitt emellan. Ben Gazzara gör en grym insats som Cosmo, och jag har svårt att bestämma mig för om jag tycker han är en idiot eller om han kanske är cool. Det vilar en lustig, i betydelsen lite obehaglig, stämning över filmen. Miljöerna är slitna, karaktärerna är slitna losers men som man ändå på nåt sätt tycker är ganska sympatiska. Ta bara den patetiska presentatören/sångaren på strippklubben, Mr Sophistication. Haha, rätt namn på rätt man.

Filmen utspelas till största del nattetid och i sjaskiga stadskvarter, vilket bidrar till den sunkiga stämningen. Även om det här är en helt annan typ av film på flera sätt, så fick jag ändå ibland lite samma känsla som i t ex Collateral eller kanske To Live and Die in L.A.. Cosmo är en karaktär som jag till slut känner sympati för. Han är stolt och envis, men kan ändå inte hindra att det mesta faller sönder och samman för honom. Det här är en ganska sorglig film om människor som man skulle kunna kalla misslyckade, men som kanske egentligen är normala med fel och brister som de flesta. Det är med andra ord som det brukar vara i Cassavetes filmer.

Jag känner även igen den där dokumentära känslan, som om Cassavetes helt enkelt tagit med sig en kamera och följt några verkliga personer i deras liv. Här finns inga smarta twistar och vändningar, utan vad som händer det händer bara. Det hela drivs framåt av karaktären Cosmo som är den som styr handlingen, även fast det förstås är Cassavetes själv som skrivit manus. Betyget blir klart godkänt, men når inte längre än till en stark trea. Ibland är det märkligt händelsefattigt (precis som verkliga livet, antar jag) vilket gör att filmen känns lite lång. Men den där Cosmo är en ganska skön, om än udda, karaktär.

3+/5

A Woman Under the Influence

GenaTitel: A Woman Under the Influence
Regi: John Cassavetes
År: 1974
IMDb
| Filmtipset

Efter Shadows var förväntningarna ganska höga på Faces. Efter Faces blev förväntningarna inte så höga på A Woman Under the Influence.

Då var det dags för ytterligare en av de Cassavetes-filmer SVT nyligen visat. Denna gång är det familjedramat A Woman Under the Influence som hamnar under luppen. Gena Rowlands spelar här Mabel, en kvinna med psykiska besvär eller ”problem med nerverna” som man sa tidigare. Hon lever med sin man (Peter Falk) och två barn, men klarar inte pressen med att leva svenssonliv. Exakt vad som ligger bakom vet man inte egentligen, men man förstår att varje dag är en kamp att ta sig igenom.

Mmm, så här i efterhand inser jag att Rowlands har gjort en jätteprestation. Hon måste verkligen ha gått in i den här rollen till 100%. Hon lyckas gestalta Mabels karaktär på ett obehagligt bra sätt. Filmen som helhet är dock återigen en besvikelse, precis som Faces. Dels är filmen på tok för lång, och dels innehåller den för långa och jobbiga scener. Nu förstår jag att Cassavetes säkert vill skildra vardagen i familjen på ett realistiskt sätt och eftersom vardagen är som den är så blir det jobbigt, men tyvärr inte en speciellt bra film, enligt mig. Vissa sekvenser är så där evighetslånga och man sitter nästan och skruvar på sig och hoppas att de ska ta slut. Det finns ett antal scener då Mabel inför sin handfallna familj, och andra, gör ”pinsamma” saker. En jobbig situation, helt klart, men det blir inte nödvändigtvis en bra film. Jag fick ibland lite Michael Haneke-känsla, Haneke gillar säkert den här filmen (min kommentar: haha, så fort nåt är lite jobbigt så tänker jag på Haneke, nu senast i Smärtgränsen).

Vad är det jag inte gillar egentligen? Ja, jag får litet samma känsla som när jag såg Faces: filmen ger mig en obehaglig känsla, men jag blir inte gripen. Det är svårt att sätta fingret på. På ett sätt inser jag att det är en ganska unik film med strålande skådespelarinsatser. Det var t ex kul att se Peter Falk i rollen som den vrånge, tjurskallige mannen som ändå älskar sin fru. Falk har ett lustigt sätt. Jag kom ibland också att tänka på den jobbiga (och gripande) filmen Frances med Jessica Lange. Varför ska man leva efter en mall som nån bestämt? Varför ska man inte kunna vara som man är? Mmm, den här filmen borde kunnat vara bättre och mer gripande med tanke på bl a skådespelarna, men tyvärr blir inte betyget bättre än precis, precis godkänt.

3-/5

Before Sunset

Before SunsetTitel: Before Sunset
Regi: Richard Linklater
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Uppföljaren Before Sunset kom nio år efter den första filmen. Den är lite vuxnare (inte så konstigt). Här är pratet mellan Delpy och Hawke kanske ännu mer filosofiskt får jag för mig. De dansar liksom runt det som de går och tänker på. Ska vi kanske bli ihop? Inte så konstigt eftersom Hawke är gift med barn och Delpy är ihop med nån. Det förekommer inte lika många riktigt minnesvärda scener. Stämningen är lite mindre magisk, lite mer vardaglig. Det som är lite speciellt är att filmen utspelas i realtid. Ett bra grepp som funkar. Det som är häftigast med filmerna som helhet (trean inkluderad) är på nåt sätt projektet i sig. Hawke och Delpy åldras samtidigt som deras rollfigurer åldras. Det som Before Sunset har är ett riktigt riktigt bra slut. Från att de stiger in i Delpys lägenhet så är det ren filmmagi och, ja, jag förstår att Ethan missade sitt plan, eller jag menar, om han nu gjorde det?

3+/5

Smärtgränsen

Malmö FilmdagarSmärtgränsenTitel: Smärtgränsen (After Lucia)
Regi: Michel Franco
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Ibland är det så att man vet att det man ser på vita duken egentligen borde beröra men av nån anledning så känner man sig märkligt kall inför det man ser. Trots att det som skildras är förfärligt så… jag vet inte, jag kanske går in i Michael Haneke-mode? Ungefär så kändes det när jag såg den mexikanska filmen Smärtgränsen (eller After Lucia som den har hetat internationellt).

Filmen handlar om en pappa och hans dotter, eller kanske mer om en dotter och hennes pappa, när de båda försöker (över)leva efter att deras mamma/fru har dött. De har flyttat till en ny stad och dottern börjar i en ny skola. Det hela börjar ganska lugnt men efter en partyhelg så har det läckt ut en sexvideo med dottern och därefter är hon skolans mobboffer.

Åh, fy fasen vad jobbigt det var att se den här filmen! Är det därför som jag inte känner med hjärtat. Jag sitter och undrar hur elaka ungdomar egentligen kan vara. Och var är de vuxna? Till en början är det inte så farligt men de saker som skolkompisarna gör blir bara värre och värre. Mot slutet så bara ”jaha, nu är det nåt som är fel här, var är lärarna, varför ingriper ingen, så här kan det inte vara!?”.

Jag nämnde Michael Haneke. Varför gjorde jag det? Ja, det kan ha att göra med den där statiska kamera som betraktar det som sker i filmen. Är inte Haneke ganska förtjust i den statiska kameran? Det blir liksom en kamera som objektivt övervakar skeendet utan nån känslomässig koppling. Ungefär så kände jag.

Jag kände länge att jag var på filmens sida om man kan uttrycka sig så. Nånstans kände jag för både den nallebjörnslika pappan och den söta dottern och ville att allt otrevligt skulle vändas till nåt sorts hopp. Nu skedde inte riktigt det och när filmen (plötsligt) tog slut så viftade jag med mina händer som Zlatan brukar göra när han är missnöjd med nåt. Jag menar: ge mig nåt mer, att världen är fel och cynisk och otäck och elak och… det vet jag redan. Ge mig hopp. Det gjorde inte Smärtgränsen. Men det var en bra film och därför blir det en trea.

3/5

Även Sofia skriver om Smärtgränsen idag och jag rekommenderar att ni klicka er dit och kollar vad hon tycker. Tidigare har även Movies – Noir skrivit om filmen.

Ping-pongkingen

Ping-pongTitel: Ping-pongkingen
Regi: Jens Jonsson
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Med anledning av att jag nyligen såg Snabba Cash III så kommer innan min recension av den en gammal recension av regissören Jens Jonssons förra film.

Jens ”kortfilmskingen” Jonsson har gjort sin första långfilm och för den vann han pris i Sundance trots strömavbrott och upprörda känslor över fult ord på amerikanska flaggan (se bild till vänster, om ni är skarpsynta). Filmen då? Jo, helt klart en egen film som känns personlig. Långt ifrån Beck och landsortsdramer, vilket är uppfriskande. Scenografin med ljusa pastellfärger gör att filmen får en speciell känsla. Tonen är långsamt komisk och samtidigt lite melankolisk.

Filmen påminner en hel del i stilen om Jonssons tv-serie God morgon alla barn som jag gillade bättre faktiskt (en fyra i betyg om man ska snacka betyg). Uppfriskande också med för mig helt okända skådisar. Det är fantastiskt skönt att slippa Michael Nyqvist, som jag gillade i t ex Tillsammans men som nu känns trött. Nu kanske det låter som om det blir ett högt betyg till Ping-pongkingen men som helhet räcker det inte till mer än en helt vanlig trea. Men gott så. Det är bara att fortsätta, Jens! (min kommentar: och jag tror inte det blev riktigt den fortsättning du hade tänkt dig, Jens)

3/5

WKW: 2046

2046Titel: 2046
Regi: Wong Kar-wai
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Då är det dags att avsluta WKW-temat… men håll ut. På lördag kommer min recension av Wong Kar-wais senaste film, martial arts-eposet The Grandmaster.

Wong Kar-wais uppföljare till In the Mood for Love – ja, jag kallar det faktiskt en upföljare även om regissören själv inte vill kalla 2046 för det. Hur som helst, här får vi återigen träffa författaren Chow som spelas av Tony Leung. Det har gått tre år sen hans misslyckade kärleksaffär med en gift kvinna spelad av Maggie Cheung. Effekterna är tydliga. Chow är nu en playboy som avverkar kvinnor på löpande band. Samtidigt skriver han på en roman som heter ”2046”, samma nummer som hotellrummet hade där de två älskande från In the Mode for Love träffades.

Filmen är som sig bör en ganska lös historia utan nån vidare struktur. För WKW verkar det mer handla om att försöka gestalta känslor och stämningar och inte så mycket om att få till en smart historia från A till B. Ibland funkar det, som i filmer som Chungking Express och Helgon i neon, men här stördes jag av stilen som kändes pretto-poetisk om ni förstår vad jag menar. Författaren Chow träffar ganska intressanta kvinnor som han dock håller på armlängds avstånd. Jag hade gärna velat veta mer om dessa kvinnors historier men de passerar liksom bara revy i Chow själviska värld. Fast det var ju förstås WKW:s mening – tror jag.

Kvinnorna spelas av bl a undersköna Zhang Ziyi och Faye Wong. Zhang Ziyi spelar en prostituerad kvinna om blir kär i Chow som dock inte direkt besvarar kärleken utan föredrar att betala henne efter deras möten. Faye Wong spelar Chows hyresvärds dotter som, till faderns stora förtret, är kär i en japan. Dessa historier får egentligen ingen upplösning utan rinner ut i sanden, vilket jag tyckte var lite synd… jo, förresten, nu när jag tänker efter så fick nog historien med den kärlekskranka japanen sin upplösning fast det sades liksom bara i en bisats.

Chow skriver sin roman ”2046” där folk åker med ett mystiskt tåg till år 2046 eftersom man där kan återuppleva glömda minnen för evigt. Det kändes som Chow här försökte bearbeta det som han upplevde med Maggie Cheung i In the Mood for Love. Istället för att ta itu med sig själv så skriver han sin bok, men det kanske funkar det med i slutändan.

Fotot i filmen står som vanligt Christopher Doyle för och därför är det förstås riktigt vackert och lever sitt eget liv, men kanske inte så bra som i WKW:s tidigare samarbeten med den australiensiske (numera mer kinesiske) fotogurun. Kanske dags för WKW att jobba med nån annan. Ett citat från herr Doyle:

”I feel that 2046 is unnecessary, in retrospect. I think probably Wong Kar-wai realized that somewhere, and that’s why it took so long. You do realize that you have basically said what you needed to say, so why say more? I feel that way. I think you have to move on.”

Jag kan hålla med. Det som skulle sägas sas i In the Mood for Love. 2046 får en svag trea från mig. Knappt sevärd men intressant om man gillar WKW. Den innehåller vissa scener som är pärlor men som helhet blir det för löst och svagt. Det kändes ungefär som Days of Being Wild där helheten inte heller funkade riktigt.

3-/5

PS. Efter att ha läst om 2046 på Wikipedia så förstår jag att Days of Being Wild faktiskt är första delen i en sorts trilogi där In the Mood for Love och 2046 är de följande delarna. I Days of Being Wild är Su Li-Zhen, Maggie Cheungs karaktär, en av huvudpersonerna (Chow är bara med i en kort sekvens); i In the Mood for Love är Su Li-Zhen och Chow båda i centrum; i 2046 är det Chow som är huvudpersonen (Cheungs karaktär är knappt med förutom några korta klipp).

Pansarkryssaren Potemkin

decadesEfter att ha hört Henke prata om ett kommande projekt som han skulle göra ihop med Movies – Noir så kände jag mig inte speciellt sugen på att delta aktivt. Det kändes lite som när man får en telefonförsäljare på halsen. ”Tack men nej tack. Jag kan gå in och kolla på nätet senare och så får vi se”. Och så blev det. När Henke och M-Noir skrev om det kommande monsterprojektet så läste jag deras beskrivningar om vad det hela gick ut på… och blev nyfiken, så pass nyfiken att jag tänkte att det kunde vara kul att haka på.

Vad betyder det? Jo, det betyder att jag de två första fredagarna varje månad (förhoppningsvis) kommer att skriva om två för mig nya filmer som jag inte har sett tidigare. Projektet går ut på att se filmer som man har missat från olika decennier, med start på 1920-talet för att sen arbeta sig framåt i tiden. Henke och M-Noir kommer att skriva om en film varje fredag. Själv nöjer jag mig med de två filmerna som är gemensamma, som båda två kommer att skriva om. Om jag redan sett en utvald film så kan det hända att jag ser om den och skriver om den utifall att jag inte skrivit om den på bloggen tidigare.

Det som är extra kul med projektet tycker jag är att man slipper välja film själv, haha. Det är lite av en lyx att nån väljer åt en. Om den är bra, ja, då är det kul. Om den är dålig, ja, då kan man alltid skylla på att nån annan har valt den. Så då kör vi.

****

Potemkin3Titel: Pansarkryssaren Potemkin
Regi: Sergej Eisenstein
År: 1925
IMDb
| Filmtipset

Först ut var Pansarkryssaren Potemkin från 1925, en film jag hört väldigt mycket om men egentligen inte visste nånting om förutom att den innehöll en scen med en barnvagn som rullar ner för en lång trappa i Odessa. En scen som kopierats och hyllats ett antal gånger i en mängd filmer.

Det första jag insåg när jag läste om filmen och började titta på den var att det var en propagandafilm, vilket jag inte heller hade fattat tidigare. Filmen, som är baserad på verkliga händelser, skildrar ett uppror mot tsarryssland som ägde rum bland matroser på ett örlogsfartyg 1905, ett sorts förspel till de ryska revolutionerna 1917. Männen på skeppet får usel mat, köttstycken där maskar glatt kryper omkring. Skeppets doktor kallas dit men anser att det inte är nåt fel på maten. Missnöjet kokar och till slut är myteriet faktum.

Som vanligt i äldre filmer så var det intressant att studera vissa detaljer i miljöer eller hur saker fungerade. Just här så fanns det några guldkorn som t ex hur glasögonen såg ut på den här tiden eller borden ombord på Potemkin som var upphängda i rep för att motverka effekten från vågorna.

Propagandafilm var det. Det är en skickligt gjord propagandafilm. Den är gjord med en effektiv berättarteknik som skulle platsa i vilken Neill Blomkamp-film från 2013 som helst. Det är lite lustigt hur den här filmen hyllas som världens bästa nånsin, eller åtminstone den mest inflytelserika. Stilen i filmen är oerhört överdriven. Matroserna är goda, officerarna och tsarens soldater är ooonda. Om filmen gjorts idag hade alla klagat på hur förenklad den var. Jag tänker t ex på det jag hör om en film som Elysium. Men nu snackar vi ju om en stumfilm från 1925 så då får man vara förenklad och övertydlig. Fast grejen är alltså att jag gillar Pansarkryssaren Potemkin – och jag gillar Elysium också. Haha, det kanske finns ett samband där.

Under filmens gång och under vissa scener, speciellt mot slutet, så tänkte jag en del på en regissör som Michael Bay. Stilarna är väldigt lika, vilket känns roligt och märkligt med tanke på vad de olika filmerna ska representera och stå för. Regissör Eisenstein vet hur man med musik och bilder bygger upp en pampig stämning. Det blir mer och mer uppumpat och pompöst. Det var kul att se i en så här pass tidig film. För mig känns den väldigt modern i sitt sätt att skapa känslor och spänning. Ytterligare en detalj som kändes modern är hur Eistenstein jobbat vid klippbordet. T ex finns en scen när Potemkin är på väg in i hamnen i Odessa och invånarna strömmar ner mot hamnen. I en bild får vi först se en helt öde och tom trappa. I nästa klipp är den full med folk som hastar nedåt. Inget speciellt kanske men ändå effektivt berättat.

Potemkin2Potemkin1

Det mest effektiva, har regissören Sergej Eisenstein förstått, är att ibland dröja kvar vid människors ansikten. Det här var nåt som stack ut. Vilka ansikten vi får se! Det fanns nåt magiskt över dessa (och då syftar jag inte bara på mustascherna). Skådespelarna gör faktiskt magnifika insatser. Ta t ex de onda officerarna på skeppet Potemkin. Haha, de framställs verkligen som genomonda, speciellt i jämförelse med en ung lidelsefull matros som börjar gråta i sin hängkoj.

Även under den berömda scenen vid Odessa-trappan är det väldigt tydligt vilka som är onda och vilka som är goda. De onda soldaterna förblir ansiktslösa medan de goda revolutionärerna blir personer då ansiktena visas i stor närbild. Ett oskyldigt spädbarn används t.o.m. för att understryka detta ännu mer. Haha, helt underbart. Scenen är väl uppbyggd när det gäller klipp och musik. Skräcken och paniken går fram bra. Jag tyckte kanske scenen slutade lite väl abrupt utan ett riktigt avslut, och det kanske beror på att det var en händelse som i själva verket aldrig ägt rum i verkligheten. Men allt för bästa propagandaeffekt.

Filmen är givetvis fylld med symbolik. På skeppet finns en ortodox präst som försöker stävja upproret med sitt kors. Det funkar så där. Religion är alltså fel. Vi har även en matros som blir en klockren martyr. Ja, det blir ju nästan inte symbolik när det är så direkt berättat. Nåt som inte kändes övertydligt var några av filmens repliker. Nu är det ju en stumfilm men vi får ju då och då se skyltar med replikerna i textform. Det finns en replik som jag minns speciellt just för att den kändes tagen från en film av idag. När matroserna klagar på maten så säger en av dem: ”Inte ens ryska krigsfångar i Japan får så här dålig mat!”.

3+/5

Vad tyckte Henke och Movies-Noir om Pansarkryssaren Potemkin? Blev de helt sänkta eller flöt filmen på bra? Kolla in här:

Fripps filmrevyer
Movies – Noir (som även designat den snygga loggan uppe till höger)